Krönika

300 ord om Rättvik...

VILKA SKA JAG VÄLJA?

SÅ HAR MINA TANKAR gått sedan jag fick förfrågan om att skriva denna krönika.

ENKELT HADE VARIT att skriva om favoritplatser i Rättvik, fina sommarminnen av lyckliga barn som precis fått 3 kulor i en strut från glasskiosken vid Långbryggan. Kulinariska upplevelser på någon av de högklassiga restauranger som kommunen innehar. Härliga vinterdagar på Siljans is med varm choklad i termosen och skridskor på fötterna. Utsikten från slalombacken en solig vårvinterdag.

MEN JAG LANDADE till slut i att skriva om något som slog mig när jag till slut hamnade i Siljansbygden från att dessförinnan levt huvudsakligen i Uppsala. En tydlig samhörighet och stolthet att vara från Rättvik och att leva i Rättvik. En samhörighet det är lätt att bli lite avundsjuk på för den som står utanför men som i Rättvik omhuldar och bjuder in nya medlemmar.

DEN HÄR SAMHÖRIGHETEN har varit en hörnsten i att hantera den brutala och orättvisa pandemi som världen fått genomlida. Som företagsrådgivare på Leksands Sparbank är kontaktytan störst med näringslivet. Näringslivet i Rättvik har från pandemins start aldrig övervägt att stänga ner. Utmaningar och farhågor har varit många men ändå har våra entreprenörer vågat satsa på att fortsatt utveckla sina livsverk och komma på nya sätt att ge sitt värde till bygden. RÄTTVIKS INVÅNARE HAR även de slutit upp och handlat mer lokalt. Föreningslivet har gjort ett jättejobb med att hitta sätt att bedriva verksamheter och ungdomar har fått en relativt normal tillvaro. Rättvik har lockat till sig hemester-turister som sett ett levande samhälle som inte har vikt ner sig – en stor anledning till att Rättvik fått många nya invånare under pandemin. Invånare som kommer att upptäcka samhörigheten och inkluderas i den. Samhörigheten är i mitt tycke det viktigaste för Rättviks fortsatta utveckling.

NU GÅR VI in i ljusare tider till bredden fyllda med evenemang, aktiviteter och ser fram emot att se nya guldkorn i Rättvik växa fram.

Emil Löwgren