Minnesord
GUJOURNALEN 5 | 2014
13
En epok har gått i graven I DAG VA R JAG på begravning. Min gamle vän och tillika handledare Ove Lundgren har gått bort. Begravningar är alltid mer eller mindre sorgliga men kan ibland också ge upphov till litet nyttig eftertanke. Många av dem som var där representerar en forskningsepok som snart är över, en epok när Sverige faktiskt var en stor forskningsnation. Namnet Björn Folkow väckte respekt ute i världen: ”Jaha, du kommer från Björn Folkows labb, vad trevligt, hälsa Björn, han är en mycket fin man!” Den tid när man aldrig pratade brist på pengar, de öppna dörrarnas tid, samtalens tid, samarbetets tid. När universitet och industri fritt kunde prata med varandra utan närvaro av advokat. Romantiserar jag? Kanske. Jag växlade några ord med pensionerade kollegor: Ingmar Kjellmer, Kurt Ahren, Erik Berglund. Kurt höll ett fint tal där han nämnde Oves engagemang för tredje världen, bland annat i dagens Palestina där Kurt varit med och startat upp en läkarutbildning. De tio miljoner barn som årligen dör av diarrésjukdomar var en stark drivkraft för Ove. Han försökte hitta nya behandlingsmetoder, men lyckades inte riktigt, tyvärr. Visserligen identifierade han en ny behandlingsprincip men den har ännu inte fått någon praktisk tillämpning. Den sagan är dock inte slut. På tal om sagor: Einstein fick en gång frågan: Hur ska man göra barn kreativa? Läs sagor! Och om det inte hjälper? Läs mer sagor! När Copernicus fick i uppdrag av påven att rätta till kalendern blev hans slutsats: ”Det är något fel med modellen!” Att ifrågasätta modeller var ett signum även för Ove. Han fick helt enkelt inte ihop dåtidens modeller för epiteltransport över tarmslemhinnan, ”det måste finnas ett bättre sätt att snabbt ta upp lösningar med låg eller hög salthalt!” FÖ R STA G Å N G E N jag träffade Ove var i mitten på 70-talet, inne på ett labb där han höll på med försök på en sövd katt (han sysslade bara med akutförsök, djuretik var nämligen ett av hans stora intressen). Jag presenterade mig som forskningsintresserad student och frågade stillsamt vad han höll på med. Han studsade bort till griffeltavlan och ritade upp en fullständigt obegriplig bild, det var något med radioaktiva gaser som fastnade i tarmludden, jag fattade absolut nada. På bordet låg en Geigermätare och en sövd katt med blodet droppandes genom ett antal plastslangar instuckna i diverse kärl. Jag drog mig tillbaka under artiga bugningar och undrade stillsamt om karl’n var riktigt klok! Jag bestämde mig för att ge den där mannen en chans ändå. I mitt doktorandprojekt skulle jag ta reda på vad som händer om man stimulerar sympatikusnerverna
Ove Lundgren, 1937-2014, var inte bara en framstående forskare utan också humanistiskt intresserad. Bland annat skrev han artiklar om medvetandets neurobiologi.
»När något inte stämde vågade han formulera en ny modell som han sedan vred och vände på i det oändliga.« till tarmen och fick till sist ihop en hyfsad avhandling. Jag lärde också känna en person som definitivt hade fått höra tillräckligt med sagor. Han lanserade under min tid på fysiologen två stora hypoteser, den ena handlade om koncentration av salter i topparna på tunntarmsludden och den andra om tarmnervernas roll vid diarrésjukdomar, den senare numera en del av lärobokskodex. Vad var det nu som gjorde Ove så unik som forskare? Jo, det var just detta att när saker inte stämde vågade han formulera en ny modell som han sedan vred och vände på i det oändliga. Vid sin sida hade han sin ständige vapendragare Mats Jodal. Mats fick stå för mycket av detaljerna, det mödosamma mätandet och de så viktiga kontrollförsöken, Ove hanterade de stora penseldragen. Sitt sista projekt drev Ove själv, en idé om att det i tarmen finns en faktor som gör att man kissar ut salt. Han blev aldrig färdig med det där projektet men varje gång jag träffade honom hade han ”bara några enstaka kontrollförsök kvar ...”
FOTO: MEDIETEKNIK
OV E VA R D E N gamla typen av ”uomo universale”. I sin ungdom var han aktivt troende och tog alltid livsåskådningsfrågorna på stort allvar. Han var humanistiskt intresserad, var god vän med Alvar Ellegård och skrev artiklar om bland annat medvetandets neurobiologi. När jag var sjuk för många år sedan fick jag av honom en tung lunta om modern filosofi som jag fortfarande inte plöjt igenom. Varje sommar brukade han ge sig ut och vandra i fjällen men ett år saknade han sällskap. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men det slutade med att jag blev hans vandringskamrat. Jag minns att vi pratade och pratade och pratade, till ackompagnemang av axelremmarnas knarrande. Sista åren har vi bara setts sporadiskt men varje gång har vi sagt att vi borde göra om den där vandringen. Nu är det för sent! Tack, Ove, för allt du lärt mig och för alla trevliga stunder tillsammans! Ditt oförlikneliga skratt som ekade i korridorerna har tystnat för alltid, men din gärning och minnena lever kvar. Om Sankte Per kan sitt jobb kommer han att sätta dig under en korkek där du kan köra försök – och vara mycket lycklig!
HENRIK SJÖVALL
PROFESSOR VID INSTITUTIONEN FÖR MEDICIN