Tvärdrag nr 2 2013 by Tvärdrag

T VÄRDRAG UNG SOCIALDEMOKRATISK DEBATT #2/2013

Tvärdrag SOCIALDEMOKRATISK IDEDEBATT #2/2013

Du sköna nya värld Anders Borg pratar strunt.

Världsberömde ekonomen Sony Kapoor om vår finansminister.

Tankens tvångströja

ADELFROSSARE

Antihomolagar i Ryssland och sponsorstyrd kultur i Norge. Vad händer när politiken och samhällsklimatet begränsar människors frihet.

Tvärdrag har träffat Expressens kulturredaktör Björn af Kleen som i sin senaste bok sätter tänderna i familjen Bonniers hemligheter.

MILJÖ EDARE

HÖSTDRÖMMAR

ET ÄR HÖST och löven singlar sakta

MEN ATT DRÖMMA om ett bättre samhälle krä-

ner på marken. Vintern kommer verkställas, vare sig den är begärd eller ej. Och runt om i SSU-Sverige ska möten hållas, kurser bedrivas, kampanjer genomföras. Det kommer finnas dagar när regnet faller blytungt och Fredrik Reinfeldts tugg i tv-rutan är mer än du orkar med. Då kan det vara skönt att krypa upp i soffan med en kopp te och senaste numret av Tvärdrag.

ver mod, kunskap och en hel del fantasi. I boken ”Lyckliga i alla sina dagar” skriver författaren Nina Björk om hur våra drömmar förpassats till den privata sfären. Det tycks vara okej att fantisera om materiella ting, men inte om en bättre välfärd. Genom att önska sig saker som går bortom det egna köpsuget inkräktar man enligt rådande normer och värderingar på andra människors frihet. Det är en syn på frihet så tråkig att man somnar. Mikael Karlsson skriver i det här numret av Tvärdrag att SSU:are i stället för att fråga sig om ett förslag är politiskt möjligt bör fundera över om det är ideologiskt riktigt. Även om det finns goda skäl att se till de realpolitiska utmaningarna, finns det något befriande i att börja med drömmen och magkänslan i stället för det finanspolitiska ramverket.

I DET HÄR numret lyfter vi frågor om öppenhet och demokrati, om delaktighet och kultur. Vi utforskar vad som händer när unga homosexuella i Ryssland inte vågar visa sin kärlek öppet av rädsla för myndigheternas repressalier. Vi frågar oss: Vad händer med media när journalistkårens möjligheter att granska vad som sägs och skrivs minskar? Vi ser

Det tycks vara okej att fantisera om materiella ting, men inte om en bättre välfärd. kulturlivets villkor förändras i takt med att inflytelserika sponsorer får allt mer att säga till om. Och vi har pratat med den världskände ekonomen Sony Kapoor om en eurokris som verkar vara långt från över. En kris som får allt större sociala konsekvenser. Kapoor säger: Jag vet inte vad som kommer hända när spanska ungdomar börjar sätta eld på sig själva på torg, och jag vill inte veta det heller. Vi kan bara säga: Det vill inte vi heller.

ALLA DESSA ARTIKLAR leder oss fram till en FOTO: MATTIAS VEPSÄ

slutsats: Vi måste våga drömma och fortsätta kämpa för ett bättre samhälle. Vi kan inte acceptera de skattesänkningar som Alliansen nu föreslår, eller KD:s nya idé om speciella fritidscheckar till fattiga barnfamiljer. När SD:s Jimmie Åkesson rackar ned på beslutet att ge syriska flyktingar uppehållstillstånd ska vi vara de första att försvara en humanitär och solidarisk migrationspolitik.

MALIN HANSON, CHEFREDAKTÖR OCH RIAD ALIEFENDIĆ, ANSVARIG UTGIVARE FÖR TVÄRDRAG

TVÄRDRAG #2/2013

När tidningen Affärsvärlden tidigare i höstas publicerade den här bilden av det nya klassamhället var det många som höjde på ögonbrynen. Tänk att det nya klassamhället skulle vara så likt det gamla! ILLUSTRATION: HEDVIG HÄGGMAN SUND TVÄRDRAG #2/2013

Vi gör Tvärdrag

7. Linnea Swedenmark

1. Helle Lindskog Helle från Stockholm bor på västkusten där hon pluggar konst. Samlar på det sagda och intresserar sig för hur främlingsfientlighet yttrar sig i språket. Håller med jämna mellanrum workshops i politiskt skrivande och läsande.

7 8

8. Darja Bouzarova

2. Mikael M Karlsson Mikael studerar sociologi och genus vetenskap i Göteborg och bor i Borås. Han har varit aktiv på olika håll i arbetarrörelsen, bland annat i S-studenters Burmautskott. Var han ensam på en öde ö skulle han ta med sig ABF.

3. Felix Antman Debels Felix läser till ingen jör och vill sluta sina dagar som stensparkande gubbe på en Gotlandsstrand. Drömmer om ett samhälle som lever i samklang med naturen och en ordentlig cykelväg till Tensta.

4. Lotta Ilona Häyrynen Lotta bor i Norrköping och läser masterprogrammet i estetiska verksamheter med inriktning konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon intresserar sig mest för de längre perspektiven i samhällsdebatten.

Tvärdrag 15 sätter Rysslands anti-gay-lagstiftning under lupp.

3 9

5 11 5. Riad Aliefendi Ć Riad är redaktions ordförande och ansvarig utgivare för Tvärdrag. Han är också ansvarig för Tvärdrag i SSU:s förbundsstyrelse. Riad bor i Lund och pluggar juridik.

6. Emilia Friberg Emilia pluggar till gymnasielärare i svenska och samhällskunskap. Uppsalabo som drömmer om att bygga bort bostadsbristen. Det måste vara möjligt att få en bostad där man vill bo eller studera.

Sveriges 40 trendkänsligaste parti – vad vilja Miljöp artiet?

Linnea är 22-åringen från Jämtland som för tillfället jobbar på NSD när hon inte pratar i Alliansfritt Sveriges podcast. Hon tror på systraskap och reformer och dagdrömmer om ett liv i Egypten.

Darja lever ett prekariatliv i Umeå och planerar att plugga filosofi. Drömmen är att arbetslinjen en gång för alla ersätts av fritidslinjen. Aktiv i SSU Umeå.

9. Malin Hanson Malin är chefredaktör för Tvärdrag sedan våren 2013. Stockholmare, social demokrat och statsvetare med stort intresse för den politiska utvecklingen i Europa. Drömmer om ett jämlikt samhäle och tycker om att vända plattor.

10. Jesper Lindholm Jesper bor i Sundbyberg utanför Stockholm. Blir arg av trångsynthet och konservatism. Reser helst långt och länge för att vidga vyerna.

11. Agnes Kauranen Agnes bor i Malmö och är studieledare i SSU Skåne. Hon läser litteraturvetenskap vid Lunds universitet och blir arg över bristerna i skolan.

Krisen 54 i Syrien akut

– vänstern måste vakna.

TVÄRDRAG #2/2013

Tvärdrag

innehåll: Ledare sid 2–3 Krönika: Historievandraren

sid 6–7

Intervju: Björn af Kleen

sid 10–12

Krönika: Roigare att gråta i en limousin

sid 13–14

tema: WINTER IS COMING Rysk hetsjakt på homosexuella

sid 15–19

Kulturslakt sid 21–22 Studentrevolt i ultrahögerns Ungern

sid 23–25

Granskarna måste granskas

sid 26–29

intervju: SONY KAPOOR

sid 30–34

miljö: KLIMAT/KULTUR sid 35 Kidnappad klimatpolitik

sid 36–37

Vårt behov av klimatkultur

sid 38–39

Vad vilja miljöpartiet?

sid 40–41

Krönika: Operation Öronpropp

sid 42

debatt: SLÖJPROTEST & MARXISMEN 2.0 Insiderpolitikens baksida

sid 44–45

Fack you, fackers

sid 46–47

Det goda Sverige på glid igen

sid 48

Skapande av mening

sid 49

Våga satsa på föreningsidrotten

sid 50–51

Dagens utopier – morgondagens veklighet sid 52–53 Trygga jobb för ökad egenmakt bland unga sid 52–53 Syriens civila kan inte vänta

sid 54–55

kultur: EXILLITTERATURENS RÖSTER ”Tänk på att vi får tag på er överallt ”

sid 56–57

Cirkus Žižek

sid 58–59

Behövs Hägglunds lista?

sid 60–62

Punk & Politik

sid 63–64

Folkrörelselinjen sid 66–71 Fyra favoriter med Rasmus Landström

sid 72–73

Avväpnad demokrati

sid 74

Bokrecensioner sid 75–78

I Tvärdrag hittar du den unga progressiva idédebatten, spännande artiklar och nya perspektiv på samhällsutvecklingen. Förutom själva papperstidningen ordnar vi workshops, seminarier och events. Tvärdrag är SSU:s idépolitiska tidning och kommer ut med fyra till fem nummer per år. Vi söker alltid medarbetare Vi är ständigt på jakt efter nya skribenter, fotografer och illustratörer till tidningen. Deadline för nästa nummer är 15 november. Hör av dig! Medarbetare nr 2/2013: Anders Östberg, Calle Sundstedt, Camilla Frantzell, Dimitri Plax, Elin Svahn, Emilia Bjuggren, Emilia Friberg, Felix Antman Debels, Hedvig Häggman Sund, Helle Lindskog, Johan Wessman, Johanna Mårtensson, Johanna Salmi, Johannes Hulter, John Antonsson, Klas-Herman Lundgren, Linda Westerlind, Malin Hanson, Mattias Vepsä, Mikael M. Karlsson, Nils Hultin, Pablo Gallo, Peter Burström, Peter Gustavsson, Rasmus Landström, Riad Aliefendic, Robert Johansson, Simon Röder, Somar Al Naher, Stella Grimberg, Viktor Löfgren Chefredaktör: Malin Hanson Ansvarig utgivare: Riad AliefendiĆ Grafisk form: Anna-Maria Marklund Omslag: Linus Nyström

Rasmus 48 Landströms bästa kulturtips.

TVÄRDRAG #2/2013

Rösterna som 8 inte gick att tysta – sju exilförfattare berättar.

Korrektur: Elin Svahn Tryck och repro: Litorapid

Historievandraren ”Previously … on The Bible”. Hur en av jordens mest lästa böcker plötsligt blev en amerikansk sitcom”. Elin Svahn, historienörd och poddproffs, pluggar in hörlurarna drar ut på spaning med den Blå hästen som sällskap. TEXT: ELIN SVAHN ILLUSTRATION: ANNA-MARIA MARKLUND

NDER VÅREN 2013 bor jag i Rom.

historieintresse som spänner från högt till lågt. Som alltid när jag kommer till en ny Mamma Ulla bidrar med expertkunskap när man stad går jag runt mycket för att få ett som minst anar det och är även ”beredd att hoppa hum om stället. Min ständiga följeslain när hon tycker pappa tar i för mycket”. Och så gare genom Roms gränder är ”Den blå dottern Malin som leder samtalet och ibland komhästen”, en historiepodd om Europas historia. Papmer med lite mer populärvetenskapliga liknelser pa Ulf, mamma Ulla och dottern Malin guidar oss (”Jaha, precis som i Ivanhoe!”) med hög igenkänfrån folkvandringarnas tid till nutid. Land för land, ningsfaktor, åtminstone för undertecknad. enligt egen utsago saltat och snuttifierat. Det kanske inte I EN SÅ gammal stad som ”Den blå hästen” kommer med låter så kul att lyssna en timRom är det svårt att undvika nya avsnitt med ojämna mellan me på när en familj sitter och historiens vingslag även om rum. Börja med fördel med det pratar om något land, men en vill, och det kanske är därförsta avsnittet ”Alltings början”. det är det! Styrkan ligger i att för som jag omfamnar mitt pappa Ulf är oerhört kunnig nya historieintresse och tar http://denblahasten.libsyn.com i historia och har ett genuint med mig podden på stadsvand-

POLITISKA PODDAR VI GILLAR

För den regeringströtte: ”Alliansfritt Sveriges podcast”

För den konspiratoriske: ”Palmemordspodden”

För den sexualpolitiske: ”Gotlandstrosorna”

TVÄRDRAG #2/2013

Här hittar du Tvärdrag

Pappa Ulf, mamma Ulla och dottern Malin guidar oss från folkvandringarnas tid till nutid. ring i Trastevere. Men historia ligger också rätt i tiden. En snabb titt på SVT Play visar att publiksuccén ”Historieätarna” samsas med både långköraren ”Antikrundan” som ”Mänsklighetens historia” eller varför inte lite nutidshistoria med ”Nineties”. Speglar det ett ökat sug efter att förstå vårt sammanhang och hur det blev som det blev, funderar jag och beställer in en cappuccino till. Eller ger en framtid som ter sig allt mer osäker en vilja att blicka bakåt?

ATT SKILDRA HISTORIA i populärkultur kan dock vara att ge sig ut på djupt vatten. I ”Den blå hästen” medges att historian är ”målad med stora penseldrag” – något annat vore omöjligt när ett lands hela historia ska klämmas in på en timme, ibland två – men det finns exempel på när jakten på att tillgängliggöra historia ibland kan nå löjets gräns. Någon kanske minns serien ”The Bible” som gick på SVT i påskhelgen. Introt löd: ”Previously … on The Bible”. En av jordens mest lästa böcker blev plötsligt en amerikansk sitcom. I kontrast till det framstår Den blå hästens snuttifiering som en torr muffins bredvid en death by chocolate cupcake with caramel frosting and cherry on top.

Postadress: TVÄRDRAG Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund Box 554 101 31 Stockholm Webb: www.tvardrag.se Email: malin.hanson@ssu.se Besöksadress: Sveavägen 68 SSU plan 4, Stockholm Leveransadress: Luntmakargatan 53 111 37 Stockholm

MEN FRÅGAN ÄR om inte det europeiska temat är det som verkligen gör ”Den blå hästen” så speciellt. Det är svårt att argumentera emot att de europeiska länderna är väldigt olika sinsemellan. Men även om varje lands historia är unik så finns det mycket som är gemensamt och som binder oss samman. När en lyssnar på många avsnitt i tätt följd suddas nationsgränserna ut och framväxten av dagens Europa synliggörs. Våra olikheter är också vår styrka. I den europeiska krisens spår är det kanske det som vi måste påminna oss om. Avsnittet har tagit slut och cappuccinon har svalnat. Jag traskar vidare, lite klokare än förut. Elin Svahn, historieintresserad doktorand i översättningsvetenskap och aktiv poddlyssnare.

För den maktkåte: ”Maktministeriet”

För den världsvane: ”The Guardians Politics Weekly”

TVÄRDRAG #2/2013

För den arge: ”Vreden”

För den vilsne: ”En varg söker sin pod”

För prettot med koll: ”Arenaklubben”

MILJÖ

ROLLER DERBY lar…

g gil rdra

Tvä

Scen ur kultrullen ”Whip it” där både Drew Barrymore och Juliette Lewis har betydande roller.

Det började som en sport för några få och växte till en feministisk folkrörelse. Tvärdrag tog ett snack med Susanna Brink, frälst sedan ett par år tillbaka. TEXT: MALIN HANSON

Vad är egentligen Roller derby? – Roller derby är en fullkontaktsport som utövas på rull-

skridskor. Sporten går ut på att utövarna, uppdelade i två lag, kör runt på en oval inomhusbana och försöker ta sig förbi varandra. Poäng delas ut till en spelare, jammern, som kör förbi alla medlemmar, blockers, i motståndarlaget.

sporten och vi hjälper varandra, både inom laget men också mellan olika lag. Jag tror att många får en rejäl självförtroende-boost av att spela roller derby – man får känna att man faktiskt kan ta (och ge) en hel del smällar, och det är gött!

Varför så många kvinnor bland utövarna? – Sporten utövas främst av kvinnor. Den startade lite som en DIY-rörelse när den återuppstod på 70-talet. Jag antar att det behövdes ett forum för kvinnor att få vara så tuffa som så många av oss är, men kanske inte får utlopp för. Det är en väldigt tillåtande atmosfär inom

Varför började du? – Jag blev sugen på att börja efter att ha sett filmen ”Whip it”. Det visade sig att en kompis redan höll på och hon peppade mig till att gå på en try out. Sen fortsatte jag för att det är den bästa sporten ever! Roller derby kräver både fysisk styrka och strategiskt tänkande. Och gemenskapen är fantastisk!

SEX ORSAKER TILL ATT DISSA HÖGERN PÅ TWITTER

De tackar alltid McDonalds ”Mactack”.

De kallar alltid SVT:s program för kommunistpropaganda ”Det finns ingen objektivitet!”.

De hashtaggar alltid med sitt eget partis namn. ”Fred på jorden #centerpartiet”.

TVÄRDRAG #2/2013

BEFRIELSE

agar när patriarkatet ligger som en tung blöt, vidrig filt över dig är Evelina Marklunds ”Rabiata Manshatarspellistan” din vän på Spotify. Obs! Tvärdrag älskar människor men hatar förtryckande maktstrukturer.

”Spottar Aldrig Ut” Lilla Lovis ”Diskoteksjakt” Röda Bönor ”Who am I to Feel so Free?” JD Samson & MEN feat. Antony Johnson ”Rich Bitch” Die Antwoord ”The Cold Touch of Leather” Lesbians on Ecstacy ”Just a Girl” No Doubt ”Here I am” Nicki Minaj ”Boys Wanna be Her” Peaches ”Virginia Woolf ” Profesora Dead Men Don’t Rape Year Bitch

På gång i höst! 7 SEP – 3 NOV ”BEYOND THE IMAGE” Ny utställning om politiska bilder på Arbetets Museum i Norrköping. I fokus: generationsmotsättningar, nationella kriser och stereotyper. 14 SEP Ett år kvar till regeringsskifte. 26 SEP – 29 SEP Bok- och biblioteksmässan i Göte borg. Kom och besök Tvärdrag i ABF:s monter på Svenska Mässan! 7 OKT Balla popduon Icona Pops debutalbum ”This is… Icona Pop” släpps.

PODDFEBER

9 OKT Tvärdrag drar på turné. Den 9 oktober kickar vi gång med släppseminarium i Umeå. 11 OKT Kebabens dag. Nu väntar vi bara på att falafeln ska få en egen dag i almanackan.

E POLITISKA PODDARNA blir allt fler … och allt fri-

språkigare. Allt tyder på att vänstern börjar hitta sin röst. Tidigare i höstas lanserade vi på Tvärdrag podden ”Statsapparaten” tillsammans snillen från Tiden, ABF, Arbetarrörelsens tankesmedja och Forum Egalia. Aktuella händelser varvas med humor och tjyvnyp. ”Statsapparaten” kommer med nya avsnitt varannan vecka. I september är det dessutom premiär för Galagos podd ”Flumskolan” där vi i första avsnittet kommer att få höra om Jimmie Åkessons självbiografi Satis Politio, eller ”Satans SD-Politiker” som den också kallats.

De gnäller alltid över att vänstern gnäller på högern.

De nollt axerar och klagar över hög skatt.

TVÄRDRAG #2/2013

De påstår att det inte finns klasskillnader.

20 OKT Preliminärt utgivningsdatum för fantastiska serietecknaren och debattören Nanna Johanssons nya bok ”Hur man botar en feminist”. Håll utkik! 25 NOV Socialistiskt forum – Sveriges största forum för vänsterdebatt – går av stapeln i ABFhuset i Stockholm. Tema: Ta språket tillbaka!

Händer det något kul där du bor? Tipsa Tvärdrag!

MILJÖ

å l l a h å Hall hemliga fam iljen! I höst kommer författaren Björn Af Kleen ut med en ny bok om den mäktiga Bonnierfamiljen. Tvärdrags Riad Aliefendic passade på att ställa några frågor. TEXT: RIAD ALIEFENDIĆ FOTO: SOFIA RUNARSDOTTER

u jobbar som kulturredaktör på Expressen och har tidigare skrivit ”Jorden de ärvde” och jobbar som kulturredaktör på Expressen. I höst kommer du ut med en ny bok om familjen Bonnier. Varför skrev du boken? – Bakgrunden är just min förra bok som handlar om hur adeln burit sig åt för att hålla samman sina förmögenheter över tid. Adliga familjer i Sverige har behållit kontrollen över sina gods genom att inte dela upp marken vid generationsskiften, utan i stället ge hela kakan till ett barn, i regel äldsta sonen. Detta kallas fideikommiss, ett sätt att lyfta sin egendom ovan marknads- och arvslagstiftning. Ett system som lever kvar i Sverige som enda land i världen. – Boken om Bonnier handlar om hur ett familjeföretag i en annan del av överklassen gjort för att hålla samman sin släkt kring stora tillgångar. Men detta är skildrat genom ett rättsfall, där en utomäktenskaplig dotter till Lukas Bonnier stämt sin familj

för att hon inte ärvde några andelar vid hans död. Det är en bok om hur man utestänger och inkluderar människor i en maktstruktur. Jag är väldigt fascinerad av ämnet, utan att riktigt veta varför. Det är en beskrivning av en släkt nästan alla i Sverige står i en relation till men vet ganska lite om. Till skillnad från släkten Wallenberg eller i ännu högre utsträckning Stenbeck är Bonnierfamiljen relativt okänd. Bonnier är ett av Sveriges största mediebolag. Vilken makt menar du att företaget har? – Bonniers har givetvis enorm makt att påverka kulturen i Sverige eftersom de äger stora förlag, tidningar, tv-kanaler, tidskrifter. Men företaget är decentraliserat. Det är inte familjemedlemmarna själva utan direktörer och redaktörer som påverkar kulturen konkret genom vad vi skriver och inte skriver om. Sen rapporterar förstås chef redaktörer till styrelser där medlemmar ur familjen Bonnier sitter, så den vägen utövar familjen makt. De tillsätter ju också redaktörerna som i sin tur anlitar journalisterna. Genom att kontrollera

TVÄRDRAG #2/2013

MILJÖ

Till skillnad från släkten Wallenberg eller i ännu högre utsträckning Stenbeck är Bonnierfamiljen relativt okänd.

viktiga distributionskanaler påverkar Bonniers också konkurrenters framkomlighet. Efter Håkan Juholts avgång skrev du en artikel i Expressen om att Juholts försök att knyta intellektuella inom kulturen till sig förtjänar respekt. Kan du utveckla det resonemanget? – Jag tror det är viktigt för intellektuella och kulturarbetare att känna att de tas på allvar och har en roll i samhället. Juholt bjöd in till samtal med författare och kulturjournalister. Jag vet inte vad det betyder för villkoren för skapande i praktiken, men jag tror det är viktigt för självkänslan hos utövarna. Nostalgin för Olof Palme handlar ju delvis om detta att han stod i kontakt med Harry Schein, Olof Lagercrantz, P.O Enquist, en intellektuell miljö. Det är nog superviktigt att det finns sådana band, det ger offentligheten till en rikare och mer intressant plats. Det är dåligt både för politiken och för kulturen om dessa aldrig möts. Båda arenor blir torftigare, mer inåtvända; det försämrar demokratin. Förvånar det dig att ett socialdemokratiskt parti har bedrivit en godsägarvänlig politik de senaste decennierna? Ser du något skifte inom socialdemokratin i synen på storgodsen och det kulturella värdet i att behålla stora gods intakta? – På ytan är det förstås förvånande att ett parti med jämlikhet som grundidé håller en uråldrig elit bakom ryggen och ger den mandat att fortsätta diskriminera exempelvis döttrar vid arvskiften. Men en poäng i boken är att denna politik har djupa rötter i partiet och att det finns ett patriarkalt samförstånd mellan adel och socialdemokrati som går långt tillbaka. Adeln kunde förverkliga socialdemokratins jordbrukspolitik där stordriften var en förutsättning. Adeln hade tillräckligt stora gårdar och medel för att industrialisera sina företag. Samförståndet bottnar i en rationell idé om stordrift. Göran Perssons herrgård var i den meningen inget brott med politiken, bara med den image partiet velat upprätthålla.

Har kulturpolitiken, enligt dig som oberoende journalist, förändrats över tid? Hur skulle du beskriva din syn på kulturens roll i samhället? –Vad som är uppenbart är väl att få ledande politiker i dag verkar vara kulturellt medvetna. Det som var fascinerande med Göran Persson var att han var en kulturellt bildad person, som citerade författare och stod i kontakt med ett kulturarv och använde kulturen i sin retorik och som ett vapen mot sina motståndare. Detta är väl också en form av kulturpolitik. Hans förhållningssätt känns främmande i dag. Hur mår kulturjournalistiken i dag efter alla nedskärningar som gjorts på de större tidningarna? – Den lever märkligt nog. Om man ser till Expressen har vi säkert mindre resurser än för tio år sen, men vårt utrymme är lika stort i tidningen och vi har nästan lika många anställda på redaktionen om man bortser från en borttagen assistenttjänst. Jag tror det finns en grundförståelse hos tidningsledningar i dag om att det kommenterande och reflekterande materialet är viktigt i konkurrensen med nya medier. Problemet är att redaktionerna tvingas spara in på frilansarvodena, vilket gör det svårare att skicka iväg folk på resor eller jobba under lång tid med reportage. Det försämrar journalistiken. Vilka tips och erfarenheter skulle du vilja dela med dig av till samhällsengagerade ungdomar som är intresserade av att jobba med skrivande? – Jag påverkades oerhört mycket av att läsa utländsk berättande journalistik när jag var kring 20, då läste jag och drömde om att bli Tom Wolfe, i dag skulle jag rekommendera David Remnick och The New Yorker. Där finns en berättarglädje som samtidigt har intellektuell integritet. Det är mitt ideal. Om man vill jobba med skrivande måste man låta sig inspireras av skribenter utanför Sverige. De ger en bild av vad som är möjligt. Den svenska offentligheten är väldigt liten och begränsande.

TVÄRDRAG #2/2013

Man gråter ju hellre i en limousin ...

ÄNNEN KAN KNAPPT hålla

sig. De tittar och längtar, men det finns en regel. Ölen får inte öppnas förrän husvagnen är uppe. När sista momentet är klart skrattar de och knäcker en öl som de sveper. Bredvid står frun. Senare på kvällen är det middag. Grillen är tänd, mannen vänder kött och dricker öl samtidigt. Iklädd en t-shirt och foppatofflor. Ursäktar sig lite och säger att det ändå är semester.

TVÄRDRAG #2/2013

På andra sidan jorden: Männen kan knappt hålla sig. Det behöver de inte heller. Vid lunch häller den unge Gossip Girl-snubben Chuck Bass upp whiskey i ett kristallglas, iklädd en fantastisk kostym. Don Draper tar en drink direkt efter jobbet i serien Mad Men. Bredvid står frun. De skrattar inte, och de ursäktar sig inte.

”TEVE HAR GÅTT från att handla om igenkännande till att handla om antingen hånskratt eller

MILJÖ

Det är inte meningen att vi ska identifiera oss med bussen Zatan eller personerna i ”Ullared”. Det är meningen att vi ska skratta åt dem. längtan” säger en bekant inom tv-branschen som inte vill medverka med namn.

sin fars hotellimperium innan han kan gifta sig med sin stora kärlek, Blair Waldorf. Alla är svinrika men passionerade.

I BESKRIVNINGEN TILL programmet Böda Camping beskriver kanal 5 det såhär ”Böda Camping är Sveriges populäraste turistboende, trots hemska träningsoveraller, skeva minigolfbanor och grilloljemolnet som ligger tät över området.” De beskriver fula kläder, skev miljö och likformighet. Saker som ses som trashigt.

JAG HAR SETT ganska många avsnitt av tv-serierna nu under sommaren, och jag har inte varit ensam. Realityp rogrammet ”Ullared” hade fler tittare än den stora Fotbollsgalan när de sändas samtidigt på konkurrerande kanaler. När fortsättningen på Ullared, ”En stark resa med Morgan och Ola-Conny” hade premiär så hade det fler tittare än en annan kanals stora intervju med Zlatan.

PÅ EN HEMSIDA där man kan recensera och kommentera tv-program skriver en person att det negativa med ”Ullared” är att det är roligt på andras bekostnad. En annan menar att personerna i serien måste vara inköpta. Alla beskriver det som roligt och att man skrattar mycket. Men det är inte igenkännande skratt, det är avståndstagande. Chuck Bass är killen alla vill vara ihop med. Han har inre demoner men massor av pengar. Han måste ta över

VI SOM TITTAR drömmer inte bara om en kärlek som Chucks och Blairs, utan också ett liv där man bråkar på ett maskeradparty där alla har diamanter. Eller där man själv kan ordna en stor fest med massor av serveringspersonal för att förföra någon man vill flörta med, eller hoppa in i sin privata limousin och gråtandes köra till den man älskar.

IKLÄDD EN T-SHIRT med trycket ”Fuck you i drive a Scania” berättar en man om bussen de reser i. De har döpt bussen till Zatan, och spelar dansbandsmusik när de kör på väg till Böda Camping. Alla i tv-serien skrattar. ”Vem gör så” frågar man sig och fnissar. Och det är precis vad som är tanken. Det är inte meningen att vi ska identifiera oss med bussen Zatan eller personerna i ”Ullared”. Det är meningen att vi ska skratta åt dem. Vi ska tänka att ”pengar gör ingen lycklig”, men det är roligare att dagdrömma om att gråta i en limousin, än att vara lycklig i bussen Zatan.

TEXT: LINNEA SWEDENM ARK, TVÄRDRAGS REDAKTION

TVÄRDRAG #2/2013

r e t n i “w ” g n i m o is c

TVÄRDRAG #2/2013

INTER IS COMING...

T K A J S T E H RYSK

XUELLA PA HOMOSE

n vä xe r. M e r a g la a nd t p ro p a g a ts ä t te r vå ld e t m o a k is b fo fo r mo ch la n d s h o io n e lla p ro te s te r n k t P e te r s b u rg o s s y R t o t K r it ike n m r y s ka o c h in te r n a ä rd ra g å k te t il l S a x u e lla . e Tv h omose a g t ro ts b å d n e r a t t e s ka le ra . n u – o ts a t ta h b tq - p e r s g ra a v d e m e s t u å ÖM t rä f fa d e n W IK ST R R BE R G TEX T &

BIL D: M

A L IN FA

TVÄRDRAG #2/2013

TSJAKT E H K S Y R INTER IS COMING...

EXUELLA PA HOMOS

ET ÄR I början av augusti och den svenska Pridefestivalen pågår för fullt. Samtidigt som Stockholms gator fylls av festglada hbtq-aktivister kommer alarmerande rapporter från Ryssland. I sociala medier sprids bilder på ryska tonårskillar som tvingas dricka urin och mobbas för sin sexuella läggning.

KRITIKEN MOT RYSSLAND är massiv sedan president Vladimir Putin skrev under den federala lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” riktad mot minderåriga. Lagen, som bland annat kan göra det straffbart att tala positivt om homosexualitet inför barn, anses vara luddig och legitimera våld mot hbtq-personer. I samband med Pridefestivalen i Stockholm visar besökarna sin vrede genom att protestera utanför den ryska ambassaden och mana till upprop i sociala medier. Samtidigt ökar kraven på bojkott av OS i Sotji från flera håll. ÄVEN PÅ ANDRA sidan Östersjön är propagandalagen en het fråga. Från att ha varit ett ämne ingen diskuterar, nämns hbtq-frågor numera flitigt i rysk media. På ett av Sankt Petersburgs många hippa, typiska storstadskaféer träffar jag det 21-åriga paret Nadja och Julia. Sankt Petersburg brukar betraktas som en av Rysslands mest liberala och gayvänliga städer och här finns några av landets populäraste gayklubbar. Besvikelsen var därför stor bland ryska hbtq-personer när staden, i maj 2012, antog sin variant av den propagandalag som nu gäller i hela landet. – Jag förstod att den skulle röstas igenom. Här likställs homosexuella med pedofiler, och det är klart att alla vill skydda sig mot dem, säger Nadja medan hon sakta rör skeden i sitt kaffe. Flickvännen Julia håller med och menar att lagen är otydlig. – I princip vem som helst kan ju dömas enligt de där formuleringarna. Är det till exempel propaganda om jag håller Nadja i handen på tunnelbanan inför några barn?

DE ÄR LITE blyga och tillbakadragna men har gått med på att träffas eftersom de tycker att det är viktigt att omvärlden får veta hur det är att leva som ung homosexuell i Sankt Petersburg. Innan de blev ihop för drygt ett år sedan hade ingen av dem identifierat sig som lesbisk. I ryska skolor och universitet pratar man inte om homosexualitet och i början av förhållandet oroade de sig för vad omgivningen skulle tycka. I dag har vännerna accepterat, men föräldrarna vet fortfarande ingenting. – Vi bor hemma hos mina föräldrar, och det fungerar så länge vi inte pratar om oss. Som en del brukar säga: diskuterar man inte problem, så finns de inte, säger Julia.

– Vi studerar båda till barnläkare och om vi skulle arresteras av polisen så skulle det vara skadligt för våra framtida karriärer. På ryska arbetsplatser diskuterar man inte sin läggning eftersom risken för att bli avskedad är för stor. VÅNDA INFÖR ATT komma ut är naturligtvis inget som är specifikt för Ryssland. Däremot finns en rad faktorer som gör komma ut-processen extra besvärlig för just ryska hbtq-personer. Förutom att lagstiftningen är direkt homofientlig har föreställningen om

TVÄRDRAG #2/2013

den starke familjefadern och den ömmande modern fått en alldeles särskild plats i Putins Ryssland. Ivrigt påhejad av ryska politiker, som dumaledamoten Jelena Mizulina, drivs en könskonservativ och ortodoxt sanktionerad familjepolitik, som bland annat förespråkar begränsningar i aborträtt och särskild skatt på skilsmässa. Ryssland brottas dessutom med ett ständigt sjunkande befolkningsantal. Därför uppmuntras kärnfamiljer med många barn. – Även om samkönat äktenskap skulle tillåtas skulle vi inte kunna gifta oss förrän om ett bra tag. Alla släktingar förväntar sig att jag ska skaffa barn med en man, säger Julia som också tror att religionen påverkar ryssars uppfattning om homosexualitet. – Vårt land är präglat av den ortodoxa kyrkan, och enligt kristendomen anses ju homosexualitet vara en synd.

FÖR ATT SLIPPA våld och trakasserier håller Julia och Nadja en låg profil. Bara ömma blickar och diskreta beröringar avslöjar att de är mer än vänner. Till skillnad mot mer utåtriktade hbtq-personer, deltar de inte i manifestationer och demonstrationer. Nadja berättar varför: – Vi studerar båda till barnläkare och om vi skulle arresteras av polisen så skulle det vara skadligt för våra framtida karriärer. På ryska arbetsplatser diskuterar man inte sin läggning eftersom risken för att bli avskedad är för stor.

NÅGRA MÅNADER TIDIGARE arrangerar hbtq-organisationerna Vychod och Ryska hbt-nätverket en manifestation på Marsfältet, ett slags motsvarighet till Hyde Park, där myndigheterna inte kan neka en manifestation så länge den följer uppsatta regler. Det är den internationella dagen mot homofobi och en ung man har nyligen mördats med homofobiska motiv i staden Volgograd. Det brutala mordet är en riksnyhet och stämningen är upprörd på flera håll i Ryssland.

”DET ÄR VÅR STAD” skriker motdemonstranterna, en blandning av konservativt rysk-ortodoxa och representanter från olika högergrupperingar. Plötsligt kastas en rökbomb in mot havet av regnbågsfärgade ballonger och plakat. Säkerhetspoliserna, som står längsmed ett kravallstaket, gör ingen ansträngning för att gripa den skyldige. Däremot avbryts demonstrationen i förtid. Som så många andra gånger de senaste åren inskränks hbtq-personers mötesfrihet.

Homostopp En redan halvfärdig film om den världsberömde kompositören Peter Tjajkovskij har nekats ytterligare finansiering i Ryssland. Kulturm inister Vladimir Medinskij menar att beslutet inte har något att göra med att filmens regissör vill porträttera kompositören som homosexuell men tillägger också att: ”Tjajkovskij var bara en ensam man som misslyckades med att hitta rätt kvinna. Källa: sverigesradio.se

Putin förnekar Det finns inget förtyck grundat på kön. Det finns inga lagar i Ryssland som straffar sexuella minoriteter för deras läggning. Det konstaterade Putin tidigare i höstas i en intervju och fortsatte – Européerna dör ut. (. . .) Och samkönade äktenskap producerar inga barn. Vill ni överleva genom invandring? Källa: Aftonbladet

MITT I TUMULTET träffar jag Cecilia Rosling, Rysslandshandläggare

Festivalterror

på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, som stöttar flera ryska hbtq-organisationer. Hon är på tillfälligt besök i staden och tycker att det är oroande att homofobin späds på från statligt håll. – Propagandalagarna ger legitimitet till intolerans och diskriminering mot hbtq-personer. Flera högerextremister har till exempel motiverat våldet genom att referera till dem. Hon påpekar samtidigt att kampanjen mot homosexuella kan ses i ett bredare perspektiv. Ända sedan de omfattande protesterna mot valfusk i samband med dumavalet 2011 och presidentvalet 2012, har regeringen slagit ned allt tänkbart motstånd. Numera måste ryska NGO:s som tar emot utländskt stöd och engagerar sig i ”politisk aktivitet” registrera sig som ”utländska agenter”, en term som för tankarna till Sovjetunionens jakt på oliktänkande. Hundratals ryska NGO:s som arbetar med att stärka rättskyddet för ryska medborgare har under våren utsatts för oanmälda inspektioner.

Källa: Sverigesradio

TVÄRDRAG #2/2013

Den ryska hbtq-festivalen ”Sida vid sida” är indragen i två rättsprocesser och väntas dömas till höga böter. Tatjana Sjmankevitj säger att av 40 kontrollerade organisationer i Sankt Petersburg valde myndigheterna att åtala enbart två som båda jobbar med hbtq-rättigheter. Hon menar att det är uppenbart att man i första hand vill komma åt organisationer som sysslar med hbt-rättigheter.

TSJAKT E H K S Y R INTER IS COMING...

EXUELLA PA HOMOS

Samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk: Två av fyra organisationer som hittills dömts för brott mot ”agentlagen” är hbtq-organisationer. Så varför är det så viktigt för staten att rikta in sig på denna grupp? – En av flera anledningar är att den här gruppen har ett svagt stöd hos den ryska befolkningen. hbtq-personer är därför lätta att använda för populistiska ändamål, säger Cecilia Rosling. Hon tillägger: – hbtq-organisationerna i Sankt Petersburg har på senare år dessutom börjat arbeta mer mot internationella aktörer. Det skapar negativ publicitet för ryska staten som inte tar tag i diskriminering och våld mot hbtq-personer.

TROTS ATT RYSKA makthavare ständigt förnekar att det finns ett särskilt förtryck mot homosexuella är homofobin utbredd i hela Ryssland. En undersökning som utfördes av det ansedda Levadacentret i början av 2013 visar att 34 procent av de tillfrågade anser att homosexualitet är en sjukdom som bör botas. Uppfattningen är visserligen vanligast bland dem som saknar högre utbildning, men även i universitetsstäder som Sankt Petersburg förekommer homofobiska värderingar.

LÅNGT IFRÅN DE arga motdemonstranterna på Marsfältet träffar jag den 28-åriga juristen Anna. Hon ger propagandalagen sitt stöd med följande argument: – Jag har inget emot hbtq-personer, men jag vill inte att mina framtida barn ska se dem på gatan. Du måste förstå att Ryssland är ett stort land med många sociala problem. Vi behöver inte grupper som skapar oro.

PÅ KAFÉET HAR Nadja och Julia druckit upp sitt kaffe. Tillsammans promenerar vi i de historiska kvarteren på Vasilijön, bort mot floden Neva. De fnittrar och håller till och med varandra i handen. Som unga tjejer behöver de inte ta hänsyn till något machoideal och har på så vis möjlighet att vara lite mer intima. I Ryssland är det till exempel vanligt att tjejkompisar delar rum.

– Jag har inget emot hbtq-personer, men jag vill inte att mina framtida barn ska se dem på gatan. Du måste förstå att Ryssland är ett stort land med många sociala problem. Vi behöver inte grupper som skapar oro. INTE LÅNGT DÄRIFRÅN går färjan mot Stockholm. På Pridefestivalens sista dag publicerar ledningen ett tackmejl från sina ryska hbtq-vänner på sin Facebooksida. Även Julia och Nadja ser positivt på omvärldens protester. – Sverige är faktiskt ett av länderna vi har funderat på att flytta till om situationen förvärras ytterligare. Blir det omöjligt att bygga en gemensam framtid här så kommer vi nog överväga det på allvar, säger Nadja. Hon fortsätter: – Vi får se, men det blir inget lätt beslut. Det är trots allt här vi har alla vänner och släktingar. Malin Fagerberg Wikström, frilansjournalist och aktiv i Östgruppen.

TVÄRDRAG #2/2013

Vad händer med kulturen när anslagen skärs ned? Lamslår man den eller gör man den rentav en tjänst genom att lära kulturutövarna att ”stå på egna ben” och bli entreprenörer? Och vilken typ av kultur finns kvar när den måste vara lönsam för att ha råd att existera?

Helle Lindskog, Tvärdrags redaktion

TEXT: HELLE LINDSKOG

Kulturslakt

R 2011 BESTÄMMER nederländska politiker att landets kulturbudget ska

skäras ner med 25 procent. Vad händer med kulturen när ett sådant beslut fattas? 25 procent är en fjärdedel. I Nederländernas fall motsvarar en fjärdedel av kulturbudgeten 200 miljoner euro. I en nyhetsartikel i en stor svensk dagstidning läser jag förklaringen. Man menar att nedskärningarna beror på att många länder, däribland Nederländerna, levt över sina tillgångar. I ett sådant läge är det lättare för staten att spara in på kulturen än andra områden. Det ligger något provocerande i vinklingen av artikeln, i antagandet att länder har levt över sina tillgångar och att nedskärningar är enda lösningen.

I SOMRAS SÄNDE SVT ett avsnitt av Kobra som handlade om kulturen i krisens Grekland. Programmet introducerades med ingången: ”Kultur – med kniven mot strupen”, och visade samtidigt en bild av ett levande kulturliv, skapat av kulturarbetare under mycket pressade omständigheter, färgat av det politiska och ekonomiska läget. Även i Grekland har stora nedskärningar i kulturbudgeten gjorts, men av helt andra skäl än de i Nederländerna, då de båda länderna drabbats helt olika av just den ekonomiska krisen. En grekisk kulturjournalist intervjuas i programmet och säger: ”Vi har en rankinglista i Grekland. Högst status har finansministeriet. Längst ner, på femte plats, ligger utbildnings och kulturministeriet. Det är bara att inse… Vad har kulturen för framtid?” Jag frågar mig samma sak när jag läser i tidningen hur den grekiska staten har släckt ner sina public service-kanaler i både TV och radio. Är rankinglistan kulturjournalisten refererar till bara något unikt för Grekland?

SÅ VAD HAR då kulturen för framtid? Den före detta socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson skriver i sin bok ”Tankar om politik” från 2010 hur det politiska språket förändras och därmed påverkar politikens innehåll. När ett ord som skattebetalare ersätter ett ord som medborgare händer något. En skattebetalare ser till sig själv och vad denne kan få för sina skattepengar medan medborgaren ser sig själv i ett större sammanhang. Språkbruket förändrar också politiken, av ordet skattebetalare flyttas fokus från det som är medborgarnas bästa till det som är nyttigast att göra med skattebetalarnas pengar, det mest affärsriktiga.

TVÄRDRAG #2/2013

INTER IS COMING...

DESSA AFFÄRSRIKTIGA TANKAR går att återfinna i den nederländske kulturministern Halbe Ziljstas promemoria med namnet: ”Mer kvalitet: en ny syn på kulturpolitiken”. Här presenteras kulturen som en del av de kreativa sektorerna. Så kreativa att de växer snabbare än resten av ekonomin och konstnärer och kulturinstitutioner borde därför lära sig att vara mer företagsamma. Enligt Halbe Zilijsta handlar det om att kulturpolitiken halkat efter tiden och för att hjälpa kulturen på traven är det därför viktigt att skära ner på bidragen så att kulturutövarna kan bli entreprenörer och stå på egna ben. Slutsatsen är att detta kommer att leda till att kvaliteten ökar på den kultur vi får.

EN MINNESBILD KOMMER till mig, det är tidig vår och jag besöker Astrup Fearnlymuseet i Oslo, som är ett privatägt museum för samtidskonst. Museet ligger i en storslagen träbyggnad i det nybyggda området på Tjuvholmen tillsammans med en samling glänsande och höga hus byggda i glas och stål vid havskajen. Det första som tar min uppmärksamhet är de små klistermärkena på dörrarna, som jag möts av på vägen in. Klistermärkena är inte vilka som helst, utan det berättar om vilka stolta sponsorer museet har. Att konst institutioner kan ha sponsorer ser jag inte längre som en nyhet, men jag reagerar ändå på vilka företag det här museet väljer att samarbeta med. På ett utav klistermärkena gick nämligen att läsa Lundin i klara gula bokstäver mot en svart botten. Lundin, som i Lundin Petroleum. Ett företag som är känt för sina övertramp mot mänskliga rättigheter i Sudan och Etiopien i sin jakt på vinster och olja. Jag frågar mig hur kritisk konst som kan skapas för dessa sponsrade rum?

BENGT GÖRANSSON SKRIVER vidare i sin bok om hur ett marknadstänk berör kulturen i sin allt för enkla syn på relationen till publiken. Han varnar för att detta leder till ett ”beställare och utförare-perspektiv”, snarare än ökad kvalitet. Politikerna i sin roll som förvaltare av skattebetalarnas pengar blir beställare och kulturutövarna blir utförare, vilket kan leda till att kulturen drabbas av självcensur. Att konstnärerna och kulturarbetarna gör sig anpassningsbara efter det de tror är beställarens vision. Ett ännu större varningsfinger höjer han vid tanken på att publiken ska se sig själva som beställare, som kund på en marknad. En gammal utsaga är att kunden alltid har rätt och det som oroar Bengt Göransson är scenariot där kulturutövarna kommer att uppfylla kundens krav. För med detta marknadsperspektiv kommer aldrig nyskapande kultur att kunna födas, det finns inget utrymme för det oväntade, utan bara för det förväntade.

EFTERÅT ÄR DET inte utställningen ”To Be With Art Is All We Ask” jag kommer ihåg från Astrup Fearnly-museet, utan hur kontextlöst allt var. Kanske var det just det förvän-

Ett företag som är känt för sina övertramp mot mänskliga rättigheter i Sudan och Etiopien i sin jakt på vinster och olja. Jag frågar mig hur kritisk konst som kan skapas för dessa sponsrade rum? tade som gjorde mig så oberörd efter mitt besök. Av utställningens namn att döma kräver den inte så mycket av mig som betraktare, mer än min upplevelse. Det var nämligen som att gå runt i utställningen och bara bocka av de kändaste namnen i den senare delen av konsthistorien på en lista med en misstanke att urvalet gjorts efter vilka konstnärers verk som säljs dyrt på auktioner. I dag riskerar kulturpolitiken att reduceras till enskilda upplevelser och dekorationer på marknadens villkor, i stället för det rum för kritik och debatt som den skulle kunna vara.

TVÄRDRAG #2/2013

Måns Wadensjö, författare

STUDENTREVOLT

I ULTRAHÖGERNS UNGERN Författaren Måns Wadensjö flyttade till Ungern för att skriva en roman, men också med planen att skildra den politiska situationen. Under de senaste åren har högerpopulismen stärkt sitt grepp om landet. Men i den ungerska studentrörelsen växer motståndet. TEXT: MÅNS WADENSJÖ BILD: BLOTTR.COM

TVÄRDRAG #2/2013

INTER IS COMING...

En av mina första dagar

i Budapest mötte jag ett demonstrationståg, som långsamt sökte sig ned från knutpunkten Astoria mot prestigeuniversitetet ELTE:s humanistiska institution längre ner på gatan. Det var en kall och grå dag i februari, men på marken låg ingen snö och på båda sidor om tåget gick led av beväpnade poliser, som förgäves försökte hindra demonstrationståget från att svälla ut över hela gatan och blockera spårvagnstrafiken. Nästan alla demonstranterna var unga, i min ålder, och framme vid universitetets byggnad stannade de en stund och verkade tveka, innan de gick in genom portarna. Jag visste det inte då, men det jag hade sett var början på Ungerns första universitetsockupation, som under flera månader skulle hålla en av universitetets föreläsningssalar, organisera ett öppet forum och vara en av de tydligaste ljuspunkterna i den unga, ungerska oppositionen.

Själva protesterna var ingenting nytt – de hade börjat redan i december, och enbart gjort ett kort uppehåll under jul- och nyårsledigheten. Redan då hade de protesterande studenterna organiserat sig i Hallgatói Hállozat (av förklarliga skäl ofta förkortat HaHa), ett studentnätverk som inte tar partipolitisk ställning men verkar för universitetens oberoende och studenternas rättigheter, och som nu ledde ockupationen av ELTE. Den tändande gnistan var ett lagförslag från den sittande högerregeringen som – förutom kraftiga nedskärningar av antalet utbildningsplatser och ökade statlig styrning av utbildningens innehåll och utformning – innebar att alla nya högskolestudenter måste skriva på ett kontrakt innan de påbörjar sin utbildning. Kontraktet innehöll bland annat en paragraf som tvingar studenterna att antingen bo och arbeta i Ungern under dubbelt så lång tid som utbildningen har tagit, eller betala vad utbildningen kostat om de hade finansierat den själva. Det innebär i praktiken att en ungrare som utbildar sig till läkare är tvungen att stanna kvar och arbeta i landet i tio år efter sin examen.

Det är en lag som måste förstås på flera sätt, för den uppenbara, ekonomiska vinsten i att tvinga välutbildade människor att stanna kvar, arbeta och betala skatt i landet är bara en liten del av dess syfte. Dess huvudsakliga syfte är snarare att förflytta fokus från det faktum att många ungrare inte är förmögna att försörja sig eller ser någon framtid i hemlandet, och förvandla det till en fråga om otacksamma och giriga studenter. Studiekontraktet är ett utslag av ren populism, som begränsar möjligheten att göra en klassresa, ställer samhällsgrupper mot varandra och i ett slag stigmatiserar och skuldbelägger en hel generation. I ljuset av det var det inte svårt att förstå HaHas ockupa-

tion, och redan samma vecka bestämde jag mig för att gå till deras öppna forum och lyssna.

Just den kvällen

var programmet på engelska, och ägnades åt fyra gäster från Kroatien och Serbien som delade med sig av sina erfarenheter från ockupationer i sina hemländer. När en av dem berättade att han en gång blivit angripen av en uppretad professor med en sax i handen gick ett sus och ett skratt genom publiken – men alla vet att det verkliga hotet här inte kommer från professorer och dekaner, utan från andra studenter och politiska grupper. Det blev också smärtsamt tydligt när panelsamtalet måste avbrytas en halvtimme innan utsatt tid, eftersom två studenter rusade in och berättade att fotbollsfirman Ultras Liberi hade samlats vid Astoria och var på väg för att angripa forumet. I förvirringen som uppstod frågade jag studenten på raden bakom oss om de ungerska fotbollshuliganerna är politiska också: – Nja, de har ju inte ett eget politiskt program eller så. Men visst är de politiska på ett sätt, de är väldigt, väldigt höger. Jag frågade också om inte polisen kommer att stoppa dem – men han bara skrattade. – Kanske skyddar de oss, kanske stänger de bara in oss tillsammans med dem. Jag smet därifrån utan att invänta vare sig fotbollshuliganerna eller polisen, men hur det nu var bet sig ockupanterna fast i en av föreläsningssalarna. Hotet mot ockupationen kom emellertid som sagt inte bara utifrån, utan också från andra studenter.

I sin Dagbok från Budapest till Berlin skriver Imre Kertész om mötet med en ung man som studerat i Budapest: ”Han säger att studenterna är anhängare av extremhögern. Hans ansikte förvrids av äckel. I hela världen är studenter vänstersinnade, på sina håll till och med hemma på den yttersta vänsterkanten, bara i Budapest har han mött konformistisk och nazistisk ungdom. Földényi och jag försökte komma underfund med orsakerna till denna företeelse; sökte efter förklaringar. Förgäves.”

Det har i flera år

varit en illa dold hemlighet att HÖK, studentkåren på ELTE, kontrolleras av Jobbik anhängare och är en viktig rekryteringskälla för partiets ledning. Därför var det inte heller någon överraskning när läckta dokument visade att styrelsen för HÖK hade registrerat privata uppgifter om samtliga förstaårsstudenter på universitetet; bredvid deras namn fanns sifferkoder för partitillhörighet, kommentarer om de kvinnliga studenternas utseende och förmodade egenskaper i sängen samt nedsättande kommentarer kring deras sexuella läggning och etniska bakgrund.

TVÄRDRAG #2/2013

I hela världen är studenter vänstersinnade, på sina håll till och med hemma på den yttersta vänsterkanten, bara i Budapest har han mött konformistisk och nazistisk ungdom. ( / Kertész) Ekot från den högerextreme parlamentsledamoten Gabor Vonas förslag i december, om att parlamentet borde upprätta listor över landets judar eftersom de kunde utgöra säkerhetsrisker, var tydligt hörbart.

Samtidigt som allt detta sker måste man också hålla i minnet att all partipolitisk aktivitet formellt sett är förbjuden på universiteten sedan 1990. Hur ska man lyckas organisera sig, hur ska man lyckas göra motstånd, när politisk organisation är förbjuden och när just de som ska föra studenternas talan i hemlighet organiserar sig mot studenterna?

Det är på just den frågan som studentnätverket HaHa och ockupationen är ett svar, och de skulle under de närmaste månaderna visa att det verkligen är möjligt att protestera, arbeta politiskt och nå konkreta resultat även i en platt och demokratisk organisation utan tillgång till de traditionella politiska kanalerna och verktygen. Den första framgången var att regeringen i förhandlingar gick med på att mildra bestämmelserna i studiekontraktet, men det verkliga, offentliga genombrottet kom med en serie demonstrationer som visserligen inte gjordes under HaHas namn, men planerades och utfördes av nätverkets medlemmar.

När nyheten om det fjärde grundlagstillägget – som Kim Lane Scheppele, den främsta internationella experten på ungersk juridik, beskriver som en ”giftig soptipp av dåliga konstitutionella idéer” och ”en försämring av mänskliga rättigheter längs hela linjen” – kom ockuperades gården till regeringspartiet Fidesz högkvarter av en grupp studenter, som trots hot från både fotbollshuliganer och poliser stannade kvar där hela dagen. Framemot kvällen hade en stöddemonstration med nästan 2 000 deltagare samlats utanför, och tillsammans tågade man till konstitutionsdomstolen under parollen: ”Az alkotmány nem jaték” – ”Grund lagen är ingen leksak”. Bara tre dagar senare hölls en ny demonstration i centrala Budapest under samma paroll, och den här gången hade antalet deltagare svällt till 8 000. När huvudtalaren Tamas Gaspar Miklos vände sig direkt till Ungerns studenter med ett tack för att ”ni har visat oss hur det är möjligt att or-

TVÄRDRAG #2/2013

ganisera sig och göra motstånd demokratiskt, utan ledare och utan våld, och varit de första som tagit steget fram och vågat göra det som alla andra borde ha gjort för flera år sedan”, steg jublet och applåderna högre än vid något annat tillfälle den dagen.

Det som framför allt slår mig när jag ser HaHa-akti visterna på demonstrationer eller aktioner är alltid hur självsäkra och modiga de är. I ett land där den politiska kulturen i många år präglats av oro och rädsla, och de etablerade partierna bara har rester av sin trovärdighet kvar, kliver de in på scenen och tar ställning för sina övertygelser som om de aldrig gjort någonting annat än organisera möten och fackeltåg eller som om de inte hade någonting att förlora. Ändå är de alla i tjugoårsåldern, utan politiska erfarenheter eller säkra karriärer att falla tillbaka på. Hur kan dessa ungdomar vara så modiga att de utmanar inte bara våldsamma högerextremister och polisen, utan också en regering med 67 procent majoritet som tydligt signalerat att de varken accepterar motstånd eller respekterar de demokratiska spelreglerna? Det var en av mina viktigaste frågor som jag ville ha svar på när jag träffar två av dem i den ockuperade föreläsningssalen för en intervju.

Först verkar Adam G. Szábo och Emma Várnagy inte ens förstå frågan, men sedan säger de båda att de inte är särskilt oroliga för sin framtid. Visst, de kanske inte kommer att kunna jobba för Fidesz eller för staten så länge de sitter vid makten, men det hade de nog inte tänkt göra i alla fall. Endast ett par gånger, när de har planerat riktigt stora saker som att ockupera och spärra av broarna över Donau, tycker de att säkerhetspolisen har gått över gränsen och trakasserat dem, men de är också medvetna om att det är en del av spelet. De bor fortfarande hemma, och när jag frågar dem om inte deras föräldrar blir oroliga för dem, svarar Emma Várnagy att hennes föräldrar litar på att hon är försiktig och håller sig undan om någonting skulle hända. Men lite oroliga är de ändå, för varje gång hon ska ut och demonstrera säger hennes pappa att hon måste ta på sig varmare kläder. Det är en ovanligt kall vår i Budapest, och han vill inte att hon ska gå och bli förkyld.

INTER IS COMING...

GRANSKARNA MÅSTE GRANSKAS

Trots att journalister ställer kritiska frågor varje dag är de ofta ovana vid att själva bli ifrågasatta. De slingrar sig ofta och går till motangrepp för att behålla det enda de har – trovärdigheten. Förloras den finns det knappt någon mening med att fortsätta alls. Johan Frick har träffat landets fem ledande mediegranskare. De berättar om lättkränkta journalister, om slimmade redaktioner och om kårandan bland mediearbetare. TEXT: JOHAN FRICK ILLUSTRATION: LINUS NYSTRÖM

DET ÄR NÄR vi har suttit och pratat en bra stund och intervjun egentligen är över som Martin talar ut om det allra svåraste med att granska sina kollegors granskningar: – Jag har förlorat många vänner. Det får man väl leva med. Jag klarar mig bra utan dem. Men det är ett antal journalister som har ringt och sagt upp bekantskapen för alltid. Jag frågar honom om det är tydligt att det har varit just därför. När jag lyssnar på inspelningen i efterhand låter det på mig som om jag ifrågasätter Martin. Det var inte min mening. Antar att jag blev överrumplad av svaret och inte visste vad jag skulle säga. – Ja, de har ju sagt det, svarar han. Sedan är intervjun över.

PÅ HOLLÄNDARGATAN I Stockholm produceras Sveriges Radios ”Medierna”. Det är landets enda mediegranskande program som har allmänheten som sin främsta målgrupp – inte branschfolk. Programle-

dare är Martin Wicklin, tillika delägare i produktionsbolaget Tredje Statsmakten AB. Det är de som ligger bakom ”Medierna”. I trapporna på Holländargatan riskerar man inte att springa på någon från Sveriges Radio i onödan. – Det blir inte heller några ansträngda fikaraster med nyss granskade kollegor. – Det är väldigt skönt att inte sitta i Radiohuset och behöva möta dem hela tiden. För då blir man kompis till slut.

DET ÄR FRÄMST två sidor av mediegranskningen som Martin betonar starkt under intervjun. För det första gäller det synsättet på journalister och mediechefer som vilka makthavare som helst. För det andra lyfter Martin fram Twitter och de sociala medierna som en ny arena för mediegranskning. Men det senare kommer jag att återkomma till längre fram i artikeln. Om det finns de som tror att journalister alla gånger drivs av en sanningslidelse, och därför också är höjda över den sortens kritik och granskning som de utsätter

TVÄRDRAG #2/2013

INTER IS COMING...

Det kan låta självklart att även medierna ibland måste sättas under lupp. Ändå har betydande delar av mediegranskningens infrastruktur slagits sönder på kort tid. andra för, så vill Martin motbevisa dem. Han berättar engagerat om reportrar och chefredaktörer som slängt luren i örat på honom när han ringt upp och ställt kritiska frågor. Tål inte granskarna granskning? Somliga ger även ifrån sig svammel och papegojsvar när de blir pressade. Det för osökt tankarna till en viss Tobias Billström och hans sätt att bemöta journalister.

DET KAN LÅTA självklart att även medierna ibland måste sättas under lupp. Ändå har betydande delar av mediegranskningens infrastruktur slagits sönder på kort tid. 2006 lade SVT ned sitt mediegranskande program ”Mediemagasinet”. Sedan dess har sajten ”Second Opinion” upphört att existera, liksom Rädda Barnens ”Quick Response”. Den senare bevakade medierapporteringen om invandring och främlingsfientlighet, medan den förra var mer allmänt hållen. Och i november förra året slutade Sveriges Radios ”Publicerat i P1” att leverera sina kritiska granskningar av publicistiken och etiken. Beslutet att lägga ner ”Publicerat i P1” mötte hård kritik på flera håll.

PARALLELLT MED NEDMONTERINGEN av de mediegranskande redaktionerna rullar sparpaketen i branschen. Bara det här året har flera hundra reportrar och andra medarbetare tvingats gå från DN, Sydsvenskan och Mittmedia. Somliga vittnar även om en mer sluten bransch – och om rädda journalister. En av dem är Johannes Nesser, reporter på tidningen ”Journalisten”. Han menar att det är en medveten politik från medieföretagens sida att skrämma sina anställda till tystnad: – De som är vikarier eller inne på projekt på public service vågar inte prata om sina arbetsvillkor eller vilka problem som finns med olika arbetsmetoder, för att man har otrygga anställningar. Det blir jättesvårt att granska mediebranschen när folk inne i mediebranschen är så rädda för sina egna arbetsgivare och rädda om sina jobb.” När Johannes berättar för mig om journalisternas arbetsvillkor, är rädslan ett återkommande tema. Framför allt är han kritisk mot det som skrivs om journalister och journalistik på Twitter. Antingen är

kommentarerna ”helt snurriga” – eller PR. Johannes uppfattar även tonläget i de sociala medierna som stundtals hotfullt när det kommer till diskussioner om medierna. – Och att då sätta sig ner och granska och försöka få kommentarer eller ringa runt har blivit svårare för att redaktionerna sluter sig mer och mer gentemot vad man upplever som ett yttre hot. Framför allt från sociala medier och hatsajter. Journalister hotas ju mycket mer i dag än för femton år sedan, eller för bara fem år sedan.

NÅGON SOM OCKSÅ ser problem med Twitter dreven – om än inte odelat – är Axel Andén. Han är chefredaktör för ”Medievärlden”. Det är en tidning som lägger stor vikt vid utgivarfrågorna och pressetiken i sin nyhetsvärdering. Axel anser att dagens mediegranskning är endimensionell, ofullständig och ibland även plump. Enligt honom hör behovet av mediegranskning ihop med det pressetiska systemets fortlevnad såsom vi känner det i dag: – Jag var på en lunch i riksdagen förra veckan […] då var det representanter där från riksdagens alla partier, och de sa: ”Diskuterar ni de här frågorna [utgivarfrågorna] i branschen? Ni måste kunna visa det för att vi ska kunna slippa lagstifta!” – De vill alltså inte behöva lagstifta. För att undkomma en rad, enligt Axel, inskränkande lagar som pressystemet hittills har klarat sig utan, behövs mediegranskning ”på ett mer systematiskt och djupgående sätt än när det bara är enskilda misstag och väldigt tydliga exempel.”

NÅGON SOM INTE håller med om faran med lagstiftning på pressområdet är Martin Wicklin. Han tror att det skulle göra systemet en tjänst. Men det som framför allt engagerar Martin tycks vara mediegranskningens potential på nätet. I och med de senaste decenniernas tekniska utveckling tappar nu nyhetsredaktionerna en stor del av sin makt, sitt tolkningsföreträde, eftersom medieanvändarna själva kan dela och kontrollera journalisternas källor.

TVÄRDRAG #2/2013

För Martins och ”Medierna i P1”:s del innebär utvecklingen på nätet både fler och bättre tips, exempelvis från Twitter: – Ett program som vi gjorde om ”Kalla Fakta”, där man hade blåst upp riskerna med vaccinet Gardasil på ett väldigt ogrundat sätt, det fick vi tips om från en läkarstudent på Twitter som var upprörd. […] och då tittade vi på det.

TOVE LEFFLER, CHEFREDAKTÖR för tidningen ”Svensk Bokhandel”, håller med sin tidigare arbetskollega från ”Medierna”, Martin Wicklin, när jag träffar henne kort efter besöket på Holländargatan. Interaktiva mediedebatter i de sociala medierna gör att medierna ”flyttas ner från sin piedestal och tvingas ta mer ansvar för sina beslut”.

DEN FEMTE OCH sista mediegranskaren som jag intervjuat är Madeleine Dahlström. Hon är reporter på branschtidningen ”Dagens Media”. Som Madeleine berättar har de speciellt bra koll på medieaffärerna. På frågan ”Vad är god journalistik?” är Madeleine den enda av de totalt fem som jag träffat och ställt frågan till, som konkretiserade sitt svar: ”Expressens SD-avslöjande. Filmen med järnrören. Den fick fram strömningar inom partiet som de själva säger inte finns där.”

MEN HUR ÄR det med journalistiken om journalistiken, lyckas man påvisa strömningar inom branschen som de själva säger inte finns där? Eller är inte tidningarna fullt så transparenta som de kräver av det övriga offentliga Sverige att det ska vara. Och varför läser vi så sällan om tidningar som kritiserar varandras scoop? Betyder det att den journalistiska kvalitéten är så hög att den inte behöver ifrågasättas i någon större grad?

Johan Frick, skribent på medie kritiska sajten Mediebruset.se

De som är vikarier eller inne på projekt på public service vågar inte prata om sina arbetsvillkor eller vilka problem som finns med olika arbetsmetoder, för att man har otrygga anställningar. från akademin. I en uppmärksammad artikel i ”Medievärlden” från 2012 konstaterar medieforskaren Torbjörn von Krogh att oron för kvalitéten på mediernas rapportering ökar. Det här gör att allt fler privatpersoner och organisationer söker sig till andra journalistiska plattformar, till exempel de rasistiska nyhetssajterna, hellre än de traditionella. Eller så upprättar de helt sonika sina egna mediekanaler. – De legitima mediegranskande forumen finns inte längre, ju.

MEN YTTERST ÄR detta ett demokratiproblem. MedPÅ LEDARPLATS I Aftonbladet skrev Karin Pettersson i november förra året om tidningsdöden som är närmare än vi tror: ”Titanic har redan träffat isberget, och nu är frågan vilka som klarar sig och vilka som sjunker till botten.” Det sjunkande skeppet har kanske ytterst orsakats av lägre upplagor för dagspressen, kombinerat med obetänksamma beslut på chefsnivå: bantade redaktioner, färre specialreportrar, fler skoningslösa drev. En medveten mediepolitik, som Johannes skulle ha sagt. Men framför allt är förtroendet för medierna kört i botten, vilket på samma gång leder till färre upplagor och motiverar ytterligare nedskärningar. Allt är inne i en ond cirkel.

ATT DET JOURNALISTISKA innehållet börjar ifrågasättas på allt fler håll i landet, bekräftas dessutom

TVÄRDRAG #2/2013

iernas kris är särskilt allvarlig eftersom den även förutsätter en annan kris – demokratins. Utan mediernas fungerande granskningsfunktion och fria debatt kan ett samhälle inte kalla sig demokratiskt. Och nästa år är det vallår. I september går då en betydande del av svenska folket till vallokalerna – men med ett allt mer sviktande beslutsunderlag. Om inte journalisterna kan förse väljarna med den information som de behöver för att kunna göra informerade val och fatta viktiga beslut som rör dem, har den representativa demokratin problem. Det är därför viktigt att förstå att mediegranskning inte enbart är en företeelse av vikt för branschen i sig, utan den finns till för demokratins och alla samhällsmedborgares skull. Granskarna måste granskas – hur obekvämt det än må vara.

TEMA: XXXXXXXX

Makt, pengar, välfärd och demokrati. Tunga frågor stod i fokus när Tvärdrag träffade den världsb erömde ekonomen Sony Kapoor. TEXT: MALIN HANSON FOTO: KLAS-HERMAN LUNDGREN

EKONOM IN ÄR I FRITT FALL

AN HAR KALLATS för handelsresande i eurokrisen och blivit en av vänsterns favoritekonomer. Det var en sommarklädd och avslappnad Sony Kapoor som under Almedalsveckans fjärde dag mötte Tvärdrags chefredaktör Malin Hanson över en kopp kaffe. För Tvärdrag berättar han om sin syn på det ekonomiska läget och de politiska institutionernas misslyckande.

Du har jobbat på investmentbanker, har varit rådgivare till regeringar och internationella organisationer och hunnit grundat din egen tankesmedja. Hur bär du dig åt? – Jag är uppväxt i Indien. Fattigdomen finns att bevittna överallt. Jag var involverad i lokala aktiviteter, men jag letade efter något större, ville påverka. Jag kommer från en relativt välbärgad familj och fick chansen att gå på bra skolor. Jag ville påverka uppifrån och ned snarare än tvärtom. – När jag växte upp på 1980-talet ansågs Världsbanken fortfarande vara en betydelsefull institution för världens fattiga länder. Jag drömde om att bli ordförande för Världsbanken men behövde mer erfarenhet och fick anställning på en investmentbank. – Vid ett tillfälle när jag jobbade på Lehman Brothers fick jag tipset av en rådgivare att öppna ett eget konto på Caymanöarna. Jag tyckte att det lät galet men blev nyfiken på hur skatteparadisen fungerar. Jag såg systemet från insidan, såg euron falla ihop från andra sidan bordet. Det var tydligt att det fanns en läxa att göra som många helt struntade i. Utan att veta vad jag ville göra i stället lämnade jag investmentbranschen och började på olika sätt arbeta med att reformera de finansiella systemen. Så man skulle kunna säga att du hade rätt bakgrund? – Ja, absolut. Med min bakgrund var jag intressant för alla de stora institutionerna,

TVÄRDRAG #1/2013

TEMA: XXXXXXXX

Allt lånande leder till stora risker och varken politiker eller allmänheten vill se en kris. Frågan är om man kan ställa undan spriten medan festen pågår. Alla har kul. Allas fastigheter ökade i värde. IMF, Världsbanken och så vidare. Trots att jag fick mer erfarenhet märkte jag hur dörrarna började stängas på grund av mitt engagemang i olika NGO:s. Det var inte trendigt nog. Min nästa fas i karriären var delvis en reaktion på hur jag blivit behandlad. Jag blev rådgivare i ekonomiska frågor åt den norska regeringen. Så vad jag gjorde var att jag återuppfann mig själv igen. Hur kom det sig att du startade din egen tankesmedja? – Vi startade Re-Define i januari 2008 när krisen nästan var över oss. Vi hade tre syften. Det första var att ge oberoende expertis till beslutsfattare i Europa. Vi märkte att det fanns stora kunskapsluckor och att de som skulle fatta besluten ofta tog råd från de som låg bakom problemen. Det andra skälet var att vi ville sprida kunskap inom civilsamhället: fackföreningar, NGO:s, miljöorganisationer. Aktörer som verkligen borde veta vad som sker. Den tredje orsaken var att sprida information till allmänheten. Lyckades ni nå era målsättningar? –- Jag trodde att intresset skulle vara enormt med tanke på det ekonomiska krisläget. Jag vände mig till alla stora aktörer: Rockefeller Foundation, Ford Foundation, Europaparlamentet, EU-kommissionen och enskilda regeringar. Det var först efter att Lehman kollapsade 2008 som jag plötsligt blev populär igen. Vi blev snart inblandade i eurokrisen och frågan om finansiella reformer och öppnade kontor i London, Bryssel och Berlin. Varför inträffade eurokrisen? – EU har varit det största välståndsskapande maskineriet i världen. Succesivt har man framgångsrikt integrerat länderna i södra Europa och nu på senare tid allt fler länder i östra Europa. Dessvärre har vi instabilitet i systemet. Varje gång lönerna steg i ett land devalverades valutan i just det enskilda landet. Tiden före euron kan knappast beskrivas som ”the good old days”, för några sådana fanns inte. Euron introducerades delvis som ett sätt att undvika osäkerheten som de flytande växelkurserna förde med sig, och delvis som ett sätt att öka den politiska integrationen. Men vad som saknades var den politiska viljan att säkerställa så att valutaunionen fungerade rent institutionellt. Det var ett halvbyggt hus. Vad kunde ha gjorts för att undvika en politisk och ekonomisk katastrof? – Finansmarknaderna har inbyggda, strukturella problem. Länderna som gick in i eurosamarbetet gav upp möjligheten att trycka mer pengar men kunde heller inte låna hur mycket som helst. Utvecklade länder som tidigare hade kunnat låna i sina egna ekonomier förvandlades till krisländer som inte längre kunde komma loss. Så länge allt gick som planerat såg det bra ut, men det är under en kris som problemen blir uppenbara. Lösningen blev att låta varje land sköta sig självt. I stället för att lösa problemen kollektivt gick länderna egna vägar. Krisen drabbade olika länder på olika sätt, och olika hårt … – Precis. Länder som Tyskland klarade sig bra men det fanns en asymmetri. Tanken

TVÄRDRAG #1/2013

var att föra fattigare länder närmare de rikare i termer av lönenivåer. Vad som händer när länder växer fort – som Spanien, Grekland och Portugal – är att man i regel får högre inflationstakt. Det skapar ökad optimism och, precis som vi sett i Sverige, leder det ofta till att fastighetspriserna stiger. Problemet i eurozonen är att Europeiska Centralbanken (ECB) sätter räntenivåerna som ett genomsnitt på eurozonen som helhet. Frankrike och Tyskland, som i genomsnitt är rikare, vill att konvergensen ska gå långsammare. Inflationen blir därmed lägre. – ECB:s ränta sattes på en lägre nivå för länder vars ekonomier växte snabbare. Irland och Spanien fick en situation där optimismen växte trots att realräntan var negativ. Det innebar att man kunde låna väldigt billigt. Fastighetspriserna sköt i höjden i Spanien och Irland och alla började låna som galningar. Om man kunde backa bandet, vad skulle ha gjorts annorlunda? – Allt lånande leder till stora risker och varken politiker eller allmänheten vill se en kris. Frågan är om man kan ställa undan spriten medan festen pågår. Alla har kul. Allas fastigheter ökade i värde. Statliga investeringar och infrastruktursatsningar ökade. Att säga: ”Era inkomster kommer inte att öka i den takt ni trott, era huspriser borde inte stiga i den här takten” är omöjligt för folkvalda politiker. För många anses Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna vara lyckade exempel på välskötta ekonomier med starka institutioner. Men om ni inte kan göra det, vad finns det då för hopp för Spanien, Grekland och Portugal? Det enda sättet att hindra bubblan från att växa hade varit att införa åtgärder på en europeisk nivå. Vi hade en struktur med svaga institutioner och vi missbedömde läget. Det var allas fel. Nu befinner vi i oss ett läge där vissa förespråkar mer tillväxt och andra hårdare åtstramningar. Vänstern har kritiserats för att vara för naiv i sin syn på att det går att satsa sig ur krisen och att Tyskland borde ta ett större ansvar. Har vi varit för optimistiska? – Se bara på alla lägenheter som står tomma i Spanien. När de byggdes räknades de som ett tillskott i ekonomin. En teori är att Spanien aldrig var så rikt som statistiken visade. Spaniens BNP måste minska. Men det finns två skolor. Den ena säger vi måste ändra här och nu. Det var den här politiken som ledde fram till den stora depressionen. Det kan fungera för ett litet enskilt land eller för ett företag, men när alla hushåll i alla länder är oförmögna att betala tillbaka sina skulder kollapsar bankerna och jobben försvinner. Det är precis vad som sker i Grekland nu. Grekland är i en djup depression nu och om vi inte ändrar strategi kommer samma öde att drabba Spanien och Portugal. – Det finns en gräns för vad små ekonomier kan göra i jämförelse med Tyskland, ett av de största exportländerna i världen. Men det här förstår inte tyskarna. De förstår inte köparsidan av ekvationen. Det här är också en av Anders Borgs svagheter. Jag är med

Det var den här politiken som ledde fram till den stora depressionen. Det kan fungera för ett litet enskilt land eller för ett företag, men när alla hushåll i alla länder är oförmögna att betala tillbaka sina skulder kollapsar bankerna och jobben försvinner. TVÄRDRAG #1/2013

TEMA: XXXXXXXX

Jag har ett ord för den optimism du ser: Bullshit. Ekonomin är i fritt fall. EU:s prognoser ligger alltid sex månader fram i tiden och hittills har varenda prognos varit fel. i Financial Times panel som utser årets finansminister och jag har gett honom väldigt låga poäng. Alltid. Och anledningen är att han går runt och pratar strunt. Han använder exempel från vad Sverige kunde göra under krisen på 1990-talet, men vad som fungerade för en liten, öppen ekonomi med flytande växelkurs på 1990-talet har ingenting med problemen i eurozonen att göra. Det är ytligt tänkande. Jag vet att du har varit kritisk mot en bankunion, men hur annars kan euron överleva? Är det ens önskvärt att valutan klarar sig? – Vi har fastnat i en dålig cirkel. Om det var möjligt att bryta upp eurozonen på ett vettigt sätt utan alltför stora kostnader så tror jag att det redan hade varit det mest förnuftiga alternativet. Kanske förra året, eller året innan. Men nu är det inte längre politiskt möjligt. Det saknas politisk vilja, i Frankrike och Tyskland såväl som i Spanien och Grekland, att göra det som är nödvändigt. Ett land som Frankrike är inte redo att ge upp sin egen suveränitet på det vis som Tyskland önskar för att gå vidare med planerna på en skatteunion, eller en bankunion. Det lämnar ett tredje alternativ som är att jobba vidare med det man har, precis så mycket som behövs för att banksystemet inte ska kollapsa. Hur ser du på de sociala konsekvenserna av eurokrisen vad gäller försämrad välfärd och minskad tillit till de politiska systemen? – Jag vet inte vad som kommer hända när spanska ungdomar går ut på torgen och sätter eld på sig själva. Men jag vill inte behöva veta det heller. Social oro är svår att förutspå, men när den väl blossar upp är den omöjlig att kontrollera. Det är möjligt att köpa ut en bank som får problem men det är närmast omöjligt att reparera en total kollaps i tilltron till det politiska systemet. – Som jag ser det har vi en ganska märklig medial situation i dag där man i samma tidning kan läsa om eurokrisens påstådda slut, på nästa sida om våldsamma protester och nedskärningar i välfärden. Jag har svårt att förstå hur dessa verklighetsbilder hänger ihop. – Jag har ett ord för den optimism du ser: Bullshit. Ekonomin är i fritt fall. EU:s prognoser ligger alltid sex månader fram i tiden och hittills har varenda prognos varit fel. För att öka tillväxten behövs investeringar och kännetecknande för den här krisen har varit att varken statliga eller privata institutioner satsat. Det sker en utarmning av människor, och därmed av kvalitéten på arbetskraften. Ju längre tid människor är borta från arbetsmarknaden, desto mer kompetens går förlorad. Även om vi når botten, och där är vi inte än, kommer vägen upp att vara väldigt lång. Hur ser du på framtiden, vilken blir nästa stora kris? – För ungefär ett år sedan ändrade jag uppfattning. Från att tidigare ha trott att nästa kris skulle komma från en bankkollaps eller ekonomiska problem tror jag alltmer att nästa kris kommer ske till följd av social orolighet och en försvagning av politiska institutioner. Det finns miljontals ungdomar i arbetslöshet i Europa i dag, det handlar om unga människor som inte har något att förlora. Bara för att det inte har varit mer protester fram till nu betyder inte att protesterna kommer att utebli. När det händer så händer det och då blir det svårt att kontrollera.

TVÄRDRAG #1/2013

ILJÖ

Går det att förstå klimathotet? Den frågan ställer Felix Antman Debels, Tvärdrags miljöredaktör. Det enkla svaret är förstås ja. Vi läser larmrapporter och tar del av forskarnas resultat. Men när problemen blir för stora och lösningarna känns politiskt omöjliga kan det vara lockande att streama en bra serie och blunda för problemen. Några som länge hållit ögonen öppna för klimatfrågan är Miljöpartiet. Men vad står partiet egentligen för? Mattias Vepsä och Anders Österberg tar pulsen på De Gröna. Har du klimatsmarta tips eller miljö-politiska analyser? Hör av dig till oss! malin.hanson@ssu.se TVÄRDRAG #2/2013

ILJÖ

I arbetet med att uppnå ett hållbart samhälle har CSR (Corporate Social Responsibility) blivit en allt mer åberopad lösning. Men CSR riskerar att hindra nödvändiga reformer skriver Johanna Salmi. TEXT: JOHANNA SALMI FOTO: JOHAN WESSMAN

KIDNAPPAD KLIMATPOLITIK CSR – TRE närmast magiska bokstäver i diskussionen om vägen till ett hållbart samhälle. Vikten av CSR är i dag en av få frågor som tycks ena världens ledare. På FN:s miljökonferenser och i Sverige hyllas fenomenet från höger till vänster, från centralt till lokalt, från NGO:s till näringslivet. CSR går ut på att företagen måste ta ett större samhällsansvar än vad lagen kräver för att vi ska kunna nå våra mål om sänkta koldioxidutsläpp och social hållbarhet.

CSR ÄR INTE något nytt men frågan är om det någonsin tillmätts så stor betydelse för utvecklingen som nu. Samtidigt är det inte konstigt att CSR blivit allt viktigare då politiken tycks ha resignerat inför uppgiften att

Världens bästa uppfinning Det är svårt att föreställa sig världen före tåget. Det var en värld helt utan rör-

lighet. Det är fascinerande att åka genom Europa med tåg. Alla dessa länder och människor som tåget kopplat samman. Tåget är verkligen en långt viktigare uppfinning än flyget, kanske den största innovationen hittills, och så är det miljövänligt. Sverige behöver komma på banan och

ställa om samhället. Med havererade klimattoppmöten, en regering som är ointresserad av miljöfrågor och en socialdemokrati med ett framtidskontrakt som knappast är ekologiskt hållbart så formligen ger politiken bort makten över idéerna om framtiden till företagen.

ETT EXEMPEL PÅ denna förskjutning av makt är Etanolpartiet, som lanserades under Almedalsveckan. Partiet, som finansieras och styrs av ett bensinbolag, driver idén om att Sveriges fordonsflotta ska byta bränsle från bensin till etanol. Maktöverlämningen har gått så långt att cirkeln slutits: en politik utan visioner satte hoppet till CSR-arbete och nu startas ett parti som är en del av ett företags CSR! Partiets –

se till att bygga snabbspår och koppla ihop oss med Europa. Det är bara dumt att inte utnyttja världens bästa uppfinning. /Felix Antman Debels

Det hettar till I slutet av september släpper International

Panel On Climate Change (IPCC) sin första delrapport i Stockholm. Rapporten kommer behandla klimatförändringarnas fysikaliska grund, alltså hur stor uppvärmning som är att vänta och vad konsekvenserna blir för världens vädersystem. Det lär bli skräckläsning. Visserligen

TVÄRDRAG #2/2013

FÖRETAGENS CSR-AVDELNINGAR BRUKAR sällan komma med förslag på strukturförändringar, trots att det är lösningar av det slaget som vi behöver för att hålla oss inom de planetära gränserna. För stora, effektiva lösningar är lagstiftning fortfarande det effektivaste medlet.

RISKEN MED CSR är att det kan bli svårare att driva en progressiv politik och med hjälp av lagstiftning ställa om samhället. I essän ”The Case Against Corporate Social Responsibility” (University of California, Berkeley, 2008), skriver ekonomen Robert Reich om just detta. När vissa företag kan visa på att de redan tar sitt ansvar för en hållbar utveckling blir det politiskt svårt att driva igenom tvingande lagstiftning för (alla) företag.

ÖVERLÄMNINGEN AV MAKT saktar inte bara ner

I stället för samhälls ansvar leder då CSR till att de stora reformerna uteblir och att vi rör oss långsammare mot hållbarhet. företagets – politiska visioner handlar dock inte om nödvändiga strukturförändringar av vårt transportsystem så att vi kam lämna bilsamhället bakom oss, utan är en strategi för att säkra sina egna mackars överlevnad efter Peak Oil.

har klimatkänsligheten (alltså hur snabbt temperaturökningen sker) skrivits

ner i flera rapporter men konsekvenserna även vid små temperaturökningar har skrivits upp. Hemsk läsning, men förhoppningsvis får det effekten att klimatfrågan äntligen kommer upp på dagordningen och ett år före valet blir den valfråga det borde vara.

TVÄRDRAG #2/2013

hållbarhetsarbetet, det gör även att det blir företagen, genom sitt frivilliga CSR-arbete, som får definiera vilka frågor som är viktigast att arbeta med. Makt över vad som ska prioriteras flyttas från medborgarna till företagen, från demokratiska beslut till de frågor som ger mest lönsamhet eller bäst PR.

FÖR ATT VI ska kunna nå hållbarhet räcker det inte med små steg och frivilliga åtaganden från ansvarstagande företag utan vi behöver gemensamt bestämma oss för att arbeta för en genomgående förändring av samhället. I stället för CSR, kan vi enas om att det är politik vi behöver?

Johanna Salmi, socialdemokratiska teknologer (STEK).

M ILJONER KRONOR

Så mycket har Boliden blivit stämda på för att ha dumpat gifter i byn Polygono utanför staden Arica i Chile under 80-talet med följd att flera tusen människor drabbats av förgiftningsskador. Merparten av dem är barn som bland annat drabbats av för höga halter av arsenik.

/ Felix Antman Debels

ILJÖ

Vi lever i ett samhälle vars kulturella berättelse är den om oberoendet. Men i grunden är vi i allra högsta grad beroende av fungerande ekosystem – och således också av en kultur som inte går i motsatt riktning. TEXT: FELIX ANTMAN DEBELS

Vårt behov av

klimatkultur

ÅR DET ATT förstå klimatfrågan? I

någon mening gör det självklart det. Det går att ta del av den forskning som beskriver sannolika scenarion vid en, två, tre graders uppvärmning. Det går även att studera gamla miljökatastrofer och dra slutsatser utifrån dem.

FORSKNINGEN ERBJUDER sannolika händelseförlopp, den kan beskriva konsekvenserna av vår samhällsmodell. Men frågan är om forskningen verkligen kan få oss att på djupet förstå den omvandling och det hot mot samhället som klimatförändringar och förstörda ekosystem utgör. Troligtvis inte. I alla fall inte på ett vardagligt plan.

DET GÅR KNAPPAST att föreställa sig den effekt som till exempel en flygplansresa får på lång sikt. Delvis för att den enskilda handlingen utgör en droppe i havet, delvis för att det rör sig om avstånd i rummet och tiden. Vi saknar en föreställningsvärld för de

konsekvenser vår livsstil får, och vi skulle verkligen behöva en sådan föreställningsvärld.

I SENASTE NUMRET av tidskriften 10-tal med titeln ”Klimatsorg” avhandlas kulturens relation till den pågående miljökrisen. I numrets ledare ställer sig tidningens chefredaktör Madeleine Grive frågan: ”Kan författare göra skillnad?” Kan konst och kultur vara en ”möjlig strategi för att mobilisera ett miljöengagemang och försvar för livet på jorden?”

SKULLE KULTUREN KUNNA erbjuda den föreställningsvärld som vi är i ett så stort behov av? Kanske är det inte ens en fråga om ”om”. Kulturen måste erbjuda en alternativ världsbild. Vi lever i en kultur vars självsyn befinner sig långt från den ekologiska verkligheten. Det saknas en förståelse för vårt beroende av en fungerande ekologi och det saknas en förståelse för den intrikata väv som biosfären är och hur människan trasar sönder denna. Hela vår kulturella världsbild baseras på en idé om oberoende och individualism.

TVÄRDRAG #2/2013

POETEN OCH DRAMATIKERN Helena Granström skriver i numret: ”Att den känslomässiga insikten om vårt beroende av vår naturliga omgivning är starkt begränsad är alltså delvis en konsekvens av materiella förutsättningar – men bara delvis. I minst lika stor utsträckning är den en konsekvens av den kulturella berättelse som konsekvent förnekar detta beroende; som ersätter det med en teknologiskt förmedlad fiktion om oberoende och allmakt.”

I HENNES FRAMSTÄLLNING är inte vår kulturella berättelse bara felaktig – den är farlig. Hon skriver: ”Så länge vi faktiskt tror på myten om vårt eget oberoende förblir förståelsen av begreppet ekologi utarmad.”

Förståelsen av naturen är för dålig och vi kan inte längre föreställa oss effekten av vårt handlade, samtidigt som vi uppmanas att göra mer av det dåliga. Det är inte lätt.

DET KRÄVS EN ny kulturell berättelse som kan återkoppla samhället till den ekologiska verkligheten. En kultur som är ekologisk till sin natur. Det behövs konst som kan visa på det bisarra i vår kultur eller som Poeten Aase Berg säger i en intervju i 10-tal: ”Jag är inne på den psykologiska vägen, jag ser klimatproblemen som symtom på att människans begär är felstyrda.”

BEGÄREN MÅSTE STYRAS om. Vi lever i en konstruerad värld (det finns nästan inga naturliga miljöer kvar) som avlägsnar sig allt längre från resten av det biologiska livet på jorden. Förståelsen av naturen är för dålig och vi kan inte längre föreställa oss effekten av vårt handlande, samtidigt som vi uppmanas att göra mer av det dåliga. Det är inte lätt. Det behövs en

TVÄRDRAG #2/2013

klimat- och miljöfiktion som kan öppna vägen för en ny förståelse. Det måste vara kulturens uppgift. Eller som Kerstin Ekman uttrycker det: ”Numera tror jag det är viktigare att i skönlitteraturen beskriva och benämna det som ännu finns kvar av artrikedom. Där kan vi beskriva samspelet och naturens egen långsiktighet. Många, alltför många, i asfaltens och bilarnas värld vet inte ens om den rikedom och skönhet som finns kvar.” Felix Antman Debels, miljöredaktör för Tvärdrag.

ILJÖ

Miljöpartiet toppar alla förtroendemätningar vad gäller miljöp olitik. Men vad, förutom just miljöpolitiken, kännetecknar partiet? Vad finns att hitta där bakom hypen hos De Gröna. TEXT: MATTIAS VEPSÄ & ANDERS ÖSTBERG

VAD VILJA MILJÖPARTIET?

AUGUSTI LANSERADE MILJÖPARTIETS New York-avdelning en resguide för klimatsäker semester i världens kanske mest berömda storstad. Guiden lyfter fram ett antal individuella ställningstaganden som särskilt viktiga för en grön resa. Här presenteras hur du väljer klimatsmarta restauranger. Som läsare får du tips på särskilt gröna promenader genom stadens myllrande gator. Visst, det föreslås också att du som resenär ska klimatkompensera din semester och din flygresa över Atlanten. Men frågan måste ställas: Hur kunde Sveriges – i alla fall enligt namnet – enda miljöparti hamna här? Vilken är partiets politiska kompass, och vart pekar den? SEDAN MILJÖPARTIETS INTÅG i svensk politik har miljöpolitiken undvikits av de andra partierna. Trots att Socialdemokraterna, på vänsterkanten, och Centerpartiet, på den borgerliga sidan, drivit frågor som en avveckling av kärnkraften, det gröna folkhemmet, eller fattat beslut om klimat- och miljölagar vinner ändå Miljöpartiet störst förtroende i miljö- och klimatfrågorna när väljarna får rangordna partiernas politik. Men i en relativt ny undersökning gjord av Naturskyddsföreningen under våren 2013 vill hela 67 procent av socialdemokraternas väljare se en höjd ambition i partiets miljö- och klimatpolitik. Och hela 44 procent är inte nöjda med partiets ambitioner så här långt.

SOCIALDEMOKRATIN SPRINGER UR 1800-talets industrisamhälle och bottnar i en övertygelse som utgår från jämlikhetsidealet. Ur en kritik av klassamhällets funktioner formuleras strategier och politik som utgår från en idé om att demokratisering av samhällets viktigaste funktioner måste till. Socialdemokraterna lyckades attrahera breda samhällsgrupper under lång tid. Frågor som makt, ägande, produktionssätt och orättvisor mellan människor är centrala för att förstå hur socialdemokratin hanterar olika politiska frågor än i dag. I stället för ett individuellt perspektiv har socialdemokratin sett det kollektiva ansvaret som en förutsättning för samhällets gemensamma bästa. Men kanske har naturens värde kommit på undantag.

SOCIALDEMOKRATERNA ÄR ETT parti som ligger till vänster på den politiska skalan. Miljöpartiet känns inte vid den traditionella höger-vänsterskalan i politiken. Det ställer till problem för dem ibland. Till exempel i Region Skåne där Miljöpartiet ingår i en borgerlig koalition och i Malmö i ett rödgrönt samarbete. Det finns uppenbara intressekonflikter mellan regionen och kommunen och när det hettar till får Miljöpartiet väldigt svårt att försvara sin position. Under vårens vårdskandal i region Skåne har MP i Malmö inte haft det enkelt att

TVÄRDRAG #2/2013

försvara sina vänners regionala politik. Politiken har en höger – vänsterdimension oavsett om du gillar det eller inte.

ÅTER TILL UTSPELET om att

Dåliga tips? Inte alls, men frågan är om miljö och klimatpolitiken ska reduceras till livsstil eller till att handla om att välja rätt sorts kaffe eller i värsta fall bensin?

semestra grönt i New York. Dåliga tips? Inte alls, men frågan är om miljö och klimatpolitiken ska reduceras till livsstil eller till att handla om att välja rätt sorts kaffe eller i värsta fall bensin? Politiska ställningstaganden ska utgå från större idéer än nästa nyhetssändning. Svenska politiska partier och svenska väljare är fortfarande starkt förankrade i ideologiska tankemönster. Kortsiktighet och plånboksfrågor är säkert avgörande på marginalen men de stora frågorna bottnar i ideologi.

MILJÖPARTIET ÄR ETT trendkänsligt parti – till deras välsignelse och förbannelse. Säldöd, klimatkris och migrationspolitik är frågor som Miljöpartiet har lyckats toppa och samla opinion kring. Miljöpartiet uppvisar ofta karaktären av ett enfrågeparti, en svartvit analys. Det kan verka lockande med enkla svar men samtidigt – vilka reformer är Miljöpartiet kända för? Det är enkelt att ta ställning till dem – för eller emot – för det är enkelt. Partiet är färgstarkt och mycket radikalt när det kommer till klimat- och miljöpolitiken. Förslag som kretsloppsekonomi, ransonering av resurser och hårdare regleringar står i kontrast till mer valfrihet och samtidigt som det talas om små lokala företag, uppförandekoder med mera så uttrycks ändå en vilja om att skapa ett näringslivsklimat som skapar globalt konkurrenskraftiga företag. Vision och praktisk politik verkar inte hålla samman.

SOM MOTSATS KAN Socialdemokraterna uppfattas som ett mer långsamt parti som bygger sin politik utifrån principer om ”stabilitet och ansvarstagande”. Den breda rörelsen som bygger partiet är mer trögrörlig vilket gör att Socialdemokraterna kan framstå som otydliga. Vilket är partiets förbannelse. Det kanske blir svårt för organisationen att fånga upp trender och driva dem politiskt. Fördelen är att partiet anses vara ett regeringsdugligt parti som kan nå ända fram till makten och när partiet har makten kan det också leverera reformer. Ska vi tro den tidigare undersökningen från Naturskyddsföreningen så talar mycket för att såväl väljarstöd som klimatförändringar talar för att socialdemokratin skulle ha allt att vinna på att ta till sig en ny radikalare klimatpolitik med tydliga fördelningspolitiska ambitioner. Kan fokus på arbetets värde kombineras med Miljöpartiets tydliga idé om naturens värde?

DE STORA SKILLNADERNA mellan partierna märks tydligast i synen på jämlikhet, individens roll och synen på ekonomi och makt. Miljöpartiets semesterutspel ramar perfekt in hur många uppfattar partiet. Självklart inryms en rad mer strukturella förslag för att bygga ett hållbart samhälle men ton och fokus hamnar ofta på individnivå och människors val. Troligen är det som så att Miljöpartiet har perspektiv som socialdemokratin saknar och tvärtom. Ett samarbete med de olika ingångsvinklarna kan komplettera varandra, ett plus ett blir mer än två i det här fallet. Mattias Vepsä (tv), tidigare verksamhetschef på SSU, jobbar i dag på ABF som ansvarig för omvärldsbevakning och strategisk kommunikation & Anders Östberg (th).

TVÄRDRAG #2/2013

MILJÖ

TEXT: Linda Westerlind, SSU Umeå

Op er at io n Ör on pr op p proppar som ges till en på ett överfullt festivalområde utan att först tänka igenom vilken vilken skuld man sätter sig i.

MEN, ÄVEN DÅ jag vill se

ÖR ETT PAR veckor sedan var jag och ett par andra SSU:are på trästockfestivalen Skellefteå. En del i vårt kampanjande var att dela ut öronproppar till festivalsugna besökare. ”Vill du ha en förpackning öronproppar” undrade vi. ”Nej” var det första svaret vi fick av de vi erbjöd öronpropparna till. Väldigt många av de som först tackade nej kom några sekunder senare när budskapen sjunkit in och undrade, nästan lite förläget, ifall de ändå fick ta ett par. ”Är de verkligen gratis?” undrade den ena, ”Får vi verkligen ta?” sa den andre. Och jag svarade: ”När jag har så många öron-

proppar och du inte har ett enda par, så är det ju självklart att jag delar med mig! Här, ta två!”

DET SOM SLOG mig då och som slår mig fortfarande är hur inpräntat det kapitalistiska systemet är. Att möjligheten att för en kort sekund ställa sig utanför ett brännande system och i stället handla på känslan solidaritet och medmänsklighet finner sig så omöjlig. Är det inte tragiskt så säg? Hur fast det är i människors medvetande att en god handling automatiskt innebär att en gentjänst ska återbetalas. Att allt handlar om att antingen lösa in kapital eller att stå i skuld. Att inte kunna ta emot ett par öron-

det som att vi representerade solidaritet och medmänsklighet mitt i all fylla och svett kommer vi ändå till det faktum att vi klistrat märken på varje paket öronpropp som skanderade: ”Reinfeldt – game över”, som ett sätt att öppna för politisk diskussion och eftertanke. Ett klistermärke som symboliserar vår kamp mot högern, mot nedskärningar och privatisering och som indirekt uppmanar till organiserad kamp inom socialdemokratin för att uppnå vårt socialistiska mål. Jag förväntade mig en gentjänst. Även jag förväntade mig att utbyta olika typer av kapital med besökarna, i det här fallet eftertanke mot en förpackning öronproppar. Tjänster och gentjänster, byte av kapital. När det är det enda vi vet av, är det då egentligen konstigt att vi agerar och reagerar utifrån kapitalistiska mönster?

DET ÄR EN lång väg kvar att vandra innan ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” blir norm, men kanske när jag har delat ut mina öronproppar klart har vi kommit en bit på vägen?

TVÄRDRAG #1/2013

EBATT

Debattera mera! Fackliga käftsmällar, politiska utopier, slöjprotester och marxismen 2.0. Tvärdrags debattdel finns för dig som vill dela med dig av dina åsikter och ta del av andras. Gör din röst hörd – skicka din artikel till malin.hanson@ssu.se. TVÄRDRAG #2/2013

EBATT

Insiderpolitikens ”Om Socialdemokraterna väljer jobbskatteavdrag före aktiv arbetsmarknadspolitik och robusta, allmänna försäkringar kommer det att bli omöjligt att återskapa breda samhällsklass-koalitioner till stöd för en solidarisk välfärdspolitik.” Det skriver Viktor Löfgren, SSU Stockholm. TEXT: VIKTOR LÖFGREN

insider – outsiderdilemma. Löntagare med fasta och trygga anställningar (insiders) antas i regel föredra skattesänkningar framför en aktiv arbetsmarknads politik eller förbättringar av våra allmänna försäk ringar. Visstidsanställda och arbetslösa stödjer å andra sidan en politik som aktivt bekämpar arbets löshet och upprätthåller adekvata och inkluderande ersättningssystem.

MÅNGA EUROPEISKA SOCIALDEMOKRATISKA partier har valt att lösa insider – outsiderdilemmat genom att utforma sin arbetsmarknadspolitik efter insiderintressen. Detta kommer sig delvis av att stora delar av arbetstagare som kan räknas till insiders traditionellt sett utgör socialdemokratiska partiers kärnväljare. En annan anledning är att outsiders är en mycket mera politiskt svårmobiliserad grupp.

I SVERIGE HAR Moderaterna elegant utnyttjat in juni släppte den fackliga tankesmedjan Kata lys rapporten ”Vilken arbetsmarknad ska vi ha?” som beskriver hur den svenska arbets marknadens polarisering cementerats under den borgerliga regeringen.

RAPPORTEN VISAR HUR antalet visstidsanställda stadigt ökar. Särskilt stor är ökningen bland unga, kvinnor och invandrare. Tuffare kvalificeringskrav för våra allmänna försäkringar i kombination med lägre ersättningsnivåer leder till en ytterligare mar ginalisering av grupper som saknar en trygg anställ ning. Samtidigt består en förhållandevis stor grupp löntagare som åtnjuter hög anställningstrygghet och en relativt stadig löneutveckling.

FRAMVÄXTEN AV ETT allt mer tydligt klassam hälle är inte bara ideologiskt problematiskt för en progressiv socialdemokrati, det blir också strate giskt vanskligt att hantera. Den brittiske statsveta ren David Rueda, har beskrivit detta problem som ett

sider – outsiderdilemmat till sin fördel. Genom att skapa en image av sig som ett ”arbetarparti” som vill att det ska ”löna sig att arbeta” appellerar man direkt till insiderväljarens intresse. Med jobbskatteavdra get som främsta vapen har Moderaterna i de senaste valen lyckas etablera ett starkt stöd bland arbetsföra svenskar. Enligt Rueda och Johannes Lindvalls debat tartikel i DN den 16 april i år var det, i valet 2010, 18.3 procent högre chans att en typisk arbetsför väljare röstade på Moderaterna än på Socialdemokraterna. Motsvarande siffra 1998 var 4.7 procent.

EFTER VALFÖRLUSTEN 2010 var Mona Sahlins analys just den att partiet förlorat eftersom det inte lyckats vinna insiderväljarnas stöd. I Sahlins tal till förtroenderådet i december 2010 påpekade hon att ”löntagarna inte har ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdragen”. Hela talet var fullproppat med ord och begrepp som kunde ha varit tagna direkt ur en nymoderatsk parlör: ”arbets linje”, ”det ska löna sig att arbeta”, ” fler jobb går före fler ersättningar” etc.

TVÄRDRAG #2/2013

Viktor Löfgren, SSU Stockholm

baksida SAHLINS FÖRORDANDE AV en anpassning till arbetslinjen (läs: insiderlinjen) verkar ha adopterats av både Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Detta förklarar hur Magdalena An dersson å ena sidan kan hävda att hon är emot ett femte jobbskat teavdrag, men å den andra lova att hon inte kommer avskaffa det om Alliansen inför det innan S vinner valet. Det är ett slags tyst kontrakt med insiderväljarna, ett löfte om att aldrig avskaffa avdrag eller höja skatter för att finansiera reformer som gyn nar outsiders. Om och om igen poängterar Andersson att alla reformer ”måste avvägas mot det samlade reformutrymmet”. I klartext kommer Socialdemokraterna under Löfven aldrig höja skatter för att finanserna en mer solidarisk ekonomisk politik.

PARTIETS INSTÄLLNING TILL insider – outsiderdilemmat är fel, inte bara av ideologiska skäl utan också av strategiska. Om Socialdemokraterna väljer jobbskatteavdrag före en aktiv arbetsmarknadspolitik och robusta, allmänna försäkringar kommer det att bli omöjligt att återskapa breda samhällsklasskoalitioner till stöd för en solidarisk välfärdspolitik. Möjligtvis kommer det på kort sikt att tillåta partiet att slåss med Mode raterna om insiderväljarna på marginalerna. Men på lång sikt kommer det att leda till en urvattning av de politiska skiljelin jerna, en urvattning som lämnar fältet öppet för odemokratiska partier och grupperingar.

Det är ett slags tyst kontrakt med insider väljarna, ett löfte om att aldrig avskaffa avdrag eller höja skatter för att finansiera reformer som gynnar outsiders.

INSIDER–OUTISDERDILEMAT KAN, på lång sikt, endast lö sas genom en aktiv och inkluderande arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som slutmål. Källan till Socialdemokra ternas historiska och politiska styrka, har varit dess förmåga att genom en solidariskt finansierad socialpolitik minska klass klyftorna.

GENOM ATT BLÅSA liv in i den generella välfärdsstaten och uppnå full sysselsättning skulle partiet kunna reproducera en social stratifiering som garanterar ett starkare samhälleligt stöd för socialdemokratiska värderingar. Frågan är hur insiderväl jarna ska förmås att välja bort olika typer av avdrag till förmån för höjda skatter, på kort sikt. Klart är att Löfven och Anders sons anpassning till Alliansens plånboksfrågepolitik inte kom mer kunna konstituera det angrepp på klassamhället vi så in nerligt behöver.

TVÄRDRAG #2/2013

EBATT

, u o y k c Fa Socialistisk fackföreningsdemonstration i New York, Union Square. Bilden är tagen 1914.

”Jag kan väl förhandla själv” är ofta svaret man får när man undrar varför människor väljer att inte vara fackligt anslutna. Bilden ovan föreställer en demonstration 1914 i New York, där arbetare demonstrerar för sina rättigheter. De och många andra har kämpat för att kunna bygga upp liknande system som vi har i Sverige i dag, men tar för givet. TEXT: STELLA GRIMBERG FOTO: OKÄND

MITT FACKLIGA ENGAGEMANG har jag arbetat

mycket med arbetsplatsbesök och medlemsrekryte ring. Jag har mötts av en håglöshet, en nonchalans och en okunnighet som är beklämmande. ”Jag är inte med för facket gör ingenting ändå”, ”Min kom pis flickväns mamma var med men fick ingen hjälp när hon fick färre timmar på sitt hemtjänstvick så då tänker inte jag gå med” eller värst av allt ”Jag behöver inte facket, jag kan förhandla själv” är ursäkter jag mött fler gånger än jag kan räkna.

I IFS:S (internationella fackliga samorganisationen) rapport ”Kränkningar av fackliga rättigheter 2013”, skildras en skrämmande verklighet. Totalt samlas uppgifter från 87 länder i årets rapport. I 24 av dessa länder har fackligt aktiva mötts av våld och i 46 av dem har arbetare utsatts för avsked och hot kring sin anställningstrygghet endast utifrån sitt fackliga upp drag eller engagemang. I Colombia har 18 fackligt ak

TVÄRDRAG #2/2013

! s r e k c a f

Stella Grimberg, facklig-politisk ombudsman SSU:s förbundsexpedition

tiva mördats sedan januari 2012 och i Guatemala, där endast 1,6 procent av landets arbetare är fackfören ingsmedlemmar, har 53 människor mördats på grund av sitt fackliga engagemang de senaste sex åren.

MIN VÄN ANNA har nyligen varit och volontärarbetat som lärare i just Guatemala. När vi åt middag härom kvällen berättade hon om samtalen hon haft med de ordinarie lärarna hon jobbat med i byn Yalambojoch. Hon berättade hur hon pratade med sina kollegor om hur det fungerar i Sverige, att det finns fackförbund för lärare, att vi har en möjlighet att starta fackfören ingar och engagera oss i dem, att vi kan ställa krav och faktiskt få igenom dem utan att behöva frukta för våra liv. För Annas kollegor lät det otroligt, och då var ändå just den här arbetsplatsen en av de bättre i samman hanget. För dig och mig är det en lagstadgad rättighet och något som många av oss ser som en självklarhet.

DET ÄR LÄTT att ta tryggheten för given när grovar

I Colombia har 18 fackligt aktiva mördats sedan januari 2012 och i Guatemala, där endast 1,6 procent av landets arbetare är fackföreningsmedlemmar, har 53 människor mördats på grund av sitt fackliga engagemang de senaste sex åren. TVÄRDRAG #2/2013

betet redan är gjort. Men vi får inte glömma kamra terna som kämpat för att vi ska få en dräglig tillvaro på arbetsplatsen. Människor har dött för den fackliga kampen även här i Sverige. Fackliga aktivister utsätts för hot och kränkningar även i dag. Den som tänker att den kan förhandla själv måste stå på sina kamraters ryggar för att kunna nå upp till förhandlingsbordet. Det är lätt att glömma, men det är vår förbannade skyl dighet att minnas och att föra kampen vidare. Det är vi fackföreningsmedlemmar som är facket.

FACKET FINNS INTE till för att erbjuda en quick fix. Våra fackföreningar har kommit till genom att vi ar betare har pratat med varandra, identifierat vilka pro blem och önskemål vi har och sedan gått samman för att ställa krav på våra arbetsgivare. Det har inte varit enkelt att komma hit där vi står i dag och om vi blir bekväma och slutar bilda oss och ställa krav är steget tillbaka inte långt. Det räcker inte med att ta kampen en gång på en arbetsplats. Kampen måste tas igen och igen och igen, och överallt.

VEM SKA DRIVA kampen på din och min arbetsplats om inte du och jag gör det?

EBATT

Bilder från ”hijabupproret” på Instagram.

Det goda Sverige på glid igen

ILDEN AV DET goda Sverige är återi

gen på hal is. Den sextonde augusti i år misshandlades en gravid kvinna i Farsta. Misshandeln tros ha sina rötter i att hon bar hijab. Landet i norr som för så många representerat friheten är i dag på väg mot hetare kli mat och hårdare atmosfär. Rasismen är sedan länge ett faktum och de demokratiska partierna verkar stå handfallna, samtidigt som Sverigedemokraterna vin ner allt större mark.

DE SENASTE ÅRENS utveckling med personal på migrationsverket som firat avvisningar med tårta och champagne, busschaufför som hänvisar ”vita” och ”icke-vita” till olika bussar och muslimer som tvingas utstå hat har följt av olika reaktioner. Bland annat ”hijabupproret”. Tanken bakom upproret var god, men upproret i sig löser inga problem om inte makt havarna agerar då rasismen är strukturell.

DET ÄR BEKLÄMMANDE att politikerna tysta tittar på. Var är alla etablerade partier som påstår sig gå i spetsen för alla människors frihet och jämlikhet? Var är politikens lösningar? Den antirasistiska kampen och strävan för människans befrielse nås inte genom att bara ta eller inte ta debatten med Sverigedemokra terna. Den vinns med en politik som minskar klyftor och nolltolerans mot rasism. Och mest av allt vinns

den genom att partierna vågar agera och själva vågar avvika från normen genom att stå upp för mångfalden i det egna partiet. Mahatma Ghandi sa det bra: ”We must become the change we want to see”. Partierna har långt kvar dit.

MÄRKLIGT ÄR OCKSÅ debatten som uppstått runt hijab-initiativet. I stället för att handla om hur man ska krossa rasismen har kritik från vissa håll riktats mot den med argument om att det skulle vara ”kon traproduktivt” och från andra håll om hijabens ”vara eller icke-vara”. Om något är kontraproduktivt så är det just diskussionen som uppstått där ljuset tas helt bort ifrån huvudproblemet: rasismen. I stället för att kritisera ”hijabupproret” bör fokus ligga på vad mer som kan göras för att krossa de rådande normerna. Initiativet handlar nämligen inte bara om hijaben. Den sänder en signal om att rasismen aldrig kommer att få stå oemotsagd oavsett om man får utstå rasis tiska glåpord och misshandel på grund av att man har ett konstigt namn, har ”fel” hår- och hudfärg eller om man bär sjal.

TEXT: Evin Incir, Internationell ledare SSU:s förbundsstyrelse.

TVÄRDRAG #2/2013

Alienationen, löneslaveriet och det kapitalistiska systemets uppgång och fall. Den ständigt lika aktuelle Marx talar fortfarande i relevanta termer. TEXT: PETER BURSTRÖM

Peter Burström, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse.

nligt Marx ligger det i människans natur att skapa. Det kapitalistiska systemet vi lever under skiljer producenten från sin produkt. Någon annan gör vinst på ditt arbete. Det vi skapar gör vi under tvång, under det som ofta kallas för löneslaveri.

ett samhälle fram som inte är kapitalistiskt utan som bygger på principen om jämlikhet och allas delaktig het. I föreningsliv, fria nätverk och i kommunikatio nen med författare och konstnärer genom deras verk skapas en hel del idéer om hur ett samhälle bortom kapitalismen skulle kunna te sig.

ALIENATIONSTEORIN BESKRIVER JUST denna

ALLA YRKEN ÄR inte lika alienerande. Arbetar man

frånkoppling från vår egentliga natur. Alldeles för få har möjligheten att gå till jobbet glada och peppade varje dag hela livet, och sannolikt är de som är gladast på jobbet de som är närmast sin produkt och känner mest makt och inflytande över sitt arbetsliv. Om man någonsin tvivlar på alienationsteorins rimlighet kan man begrunda hur det kommer sig att en målare på sin semester med glädje kan ses måla om hela sin sommarstuga, trots att det är det målaren gör varje dag på jobbet. Skälet till att hen gör det är närhe ten till slutresultatet, makten över arbetet som utförs, och därmed själva frivilligheten i arbetet.

längs ett löpande band och drar in arton skruvar på likadana lastbilshytter ett helt yrkesliv är man i all mänhet mer alienerad än om man är konstnärlig le dare på en filmfestival. Graden av alienation är därför inte jämlikt fördelad i befolkningen.

AV SAMMA SKÄL masar sig tusentals SSU:are till sina klubblokaler efter skolan, trots läxor och na tionella prov, för att lära sig saker, och nästan lika många står beredda att hålla i studiecirklar. Runt om i landet startas allmänningar, där man hjälps åt att fixa cyklar, laga mat, plantera, hjälpa till med läxorna. Hela stadsdelar samlas i körer och sjunger. Band lirar i dammiga källarlokaler. Fritt och frivilligt. I denna frivillighet växer förutsättningar fram för

TVÄRDRAG #2/2013

MÄNNISKANS KREATIVITET, OCH därför män niskans natur, avtar med stigande grad av alienation. Kulturpolitiken måste därför ha som syfte att upp mana till kreativitet och eget skapande för alla, med jämlikhet och lika villkor som ledstjärna. Såväl för människornas skull, men också för att en skapande människa tänker större och vackrare tankar. Kapita lismen fråntar oss vår kreativitet, men kulturpoliti ken kan ge oss den tillbaka. Den yttersta poängen med all socialdemokratisk politik är att uppnå de målsättningar som står be skrivna i vårt partiprogram. I den mån det är möjligt bör därför varje beslut en socialdemokratisk politiker fattar ställas i relation till och utvärderas utifrån det. Kulturpolitiken är inget undantag. Även kulturpoliti ken kräver en socialistisk prägel.

EBATT

I boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” berättar Zlatan hur han ett tag funderade på att börja med ishockey men avstod från den tanken efter att han insett hur dyr sporten var. TEXT: EMILIA BJUGGREN ILLUSTRATION: ANNA-MARIA MARKLUND

Våga satsa på förenings idrotten

DAG 20 ÅR efter att Zlatan valde fotbollen, förvä

FÖRENINGSIDROTTEN ÄR SVERIGES största

gras många barn och ungdomar helt möjligheten att idrotta. Enligt en undersökning från Riksidrottsför bundet tvingas många föräldrar att säga nej när de ras barn vill idrotta på grund av att de inte har råd, nära var tredje förälder uppger att idrotten är för dyr.

folkrörelse. Mängder av barn och ungdomar får för utsättningar att genom idrott och motion leva ett hälsosammare liv samtidigt som man får ett socialt sammanhang och fostran. Genom att årligen fostra många, många människor i föreningsdemokrati och värdegrundsarbete stärker föreningsidrotten dessut om Sveriges demokrati.

DEN BORGERLIGA REGERINGEN har låtit idrotts stödet ligga fast på samma nivå sedan 2010 då stödet sänktes med nästan 80 miljoner kronor. Eftersom stödet inte har räknats upp, samtidigt som kostnads utvecklingen fortsätter, har den borgerliga regeringen i realiteten minskat stödet med sammantaget 160 mil joner kronor jämfört med 2009.

VAR TREDJE VUXEN i Sverige är medlem i en idrotts- eller friluftsorganisation och var femte vuxen gör frivilliga insatser inom idrottsrörelsen. Skulle vi avlöna allt det ideella arbete som görs av ledarna i idrottsrörelsen handlar det om minst 15 miljarder kro

TVÄRDRAG #2/2013

Emilia Bjuggren, Oppositions politiker (s) i Stockholms stadshus

nor årligen. Dessutom skapar det en delaktighet och ett samhälleligt engagemang som är ovärderligt i ett demokratiskt samhälle.

SVENSK IDROTTSPOLITIK SKA inte bygga på mis sade möjligheter utan göra att alla får lika möjlighe ter. Zlatan stärktes genom fotbollen. I dag vet vi inte hur många som sållas bort vid grindarna på grund av avgifterna. Det som gjort svensk idrott framgångsrik är att många barn fått pröva på möjligheten till olika idrotter. Ambitionen för svensk idrottspolitik måste höjas. De högre avgifterna till idrottsklubbarna är en central och viktig fråga för svensk idrott, vi måste se till att idrottsföreningarna efter valet 2014 ges or

TVÄRDRAG #2/2013

Zlatan stärktes genom fotbollen. I dag vet vi inte hur många som sållas bort vid grindarna på grund av avgifterna. dentliga förutsättningar att fortsätta utvecklas genom stärkt stöd både på nationell och lokal nivå.

EBATT

Mikael Karlsson vill flytta den politiska mitten längre åt vänster. Han efterlyser en socialdemokrati med mindre av populistisk pragmatism och mer av ideologisk magkänsla. TEXT: MIKAEL M. KARLSSON

DAGENS UTOPIER – morgondagens verklighet ET HAR MÅNGA gång er hävdats att social demokratins viktigaste uppgift är att flytta den po litiska mitten vänsterut. Påståen det grundar sig på en uppfattning om att den så kallade mitten i poli tiken inte är någon fast punkt. Vad som är självklart inom politiken förändras över tid. När borgarna hade makten i Sverige under 70-ta let genomförde de inga radikala försämringar i välfärden. I dag verkar socialdemokrater nas ekonomisk-politiska talesper son Mag dalena Andersson se det som sin viktigaste uppgift att slå fast att röd ny regering efter valet 2014 inte på några avgörande punk

ter kommer rubba på den borger liga ekonomiska politiken. Det ”po litiskt normala” är föränderligt.

omöjliga är det enda som kan göra det omöjliga möjligt.

NÄR DENNA KRÖNIKA skrivs SKA DEN POLITISKA mitten kunna flyttas vänsterut behövs det riktiga vänsteralternativ som trycker på för förändring. Kon flikt behövs i politiken. Här tror jag SSU kan ha en viktig uppgift att fylla genom att våga komma med förslag som är just ett alterna tiv till dagens politiska mitt. SSU skulle kunna ha en unik roll inom socialdemokratin genom att vara den kraft som befriar tanken från realpolitikens bojor. Då måste vi lämna bakom oss allt prat om po litiska omöjligheter. Tron på det

pågår debatten inför SSU:s 37:e förbundskongress för fullt. Som vanligt duggar de politiska försla gen tätt. Att flera förslag avslås är såklart fullt naturligt. Men allt för ofta avslås förslagen med hänvis ning till att det är politiskt omöj liga förslag. Förslagen anklagas för antingen vara omöjliga i sig själva eller omöjliga därigenom att de skulle skrämma bort de så kallade mittenväljarna och därför är det omöjligt att tänka sig att förslagen kan genomföras. Men oavsett vil ken definition av politiska omöjlig

Trygga jobb för ökad egenmakt bland unga Slopa den allmänna visstidsanställnin gen, skynda på inlasningen för unga och sänk provanställ ningen till max tre månader. Det kräver Rikard Andersson från SSU Göteborg.

2007 ERSATTE den bor erliga regeringen de g flesta av de anställnings former som fanns tidi gare. I stället införde man vad som brukar kallas Allmän visstidsanställ ning i LAS (Lagen om anställningsskydd). Med den nya lagstiftningen slipper arbetsgivarna förklara sig i fall där de en-

dast erbjuder korttids anställningar i stället för fasta jobb. Tillsvidarean ställningarna blir färre och lagförändringen är på flera sätt problematisk – inte bara för den enskilde utan också för arbetsmarknaden i helhet.

OFTA KRÄVS en fast tjänst för att man ska

kunna ta bostadslån eller beviljas ledigt för studier, eller bara för att våga säga ifrån om något är fel på arbetsplatsen. Genom att systematiskt, direkt eller indirekt, hota sina anställda kan arbetsgivare tvinga unga till villkor och löner som äldre och etablerade ar betstagare aldrig skulle

TVÄRDRAG #2/2013

heter vi använder oss av innebär resonemanget att vi sätter fotbojor på oss själva och omöjliggör för SSU att bli vad vi borde vara.

”Är detta ett ideologiskt riktigt för slag?”. Är svaret på den sistnämn da frågan ja så räcker det som skäl för att SSU ska ställa sig bakom.

DET FINNS SÄKERLIGEN en hel

DEBATTEN OM EN generell ar

del förslag på SSU:s kongresser som aldrig kommer att bli verklig het. Men frågan är om det egentli gen är ett problem. SSU utgör inte Sveriges regering och kommer heller aldrig att göra. Oavsett om Socialdemokratiska arbetarepar tiet är regeringsinnehavare eller inte så är det aldrig ungdomsför bundets politik som per automatik blir regeringspolitik. Jag tycker SSU borde se detta som ett privi legium. Vi behöver inte ta hänsyn till varken det så kallade reformut rymmet eller det just nu rådande parlamentariska läget. Det ger SSU möjligheten att vara just den kraft som visar på alternativ, som visar att det går att tänka sig ett annat samhälle.

betstidsförkortning är ett tydligt ex empel på detta. Förslaget anklagas för att antingen vara samhällseko nomiskt omöjligt eller omöjligt där igenom att socialdemokraterna inte kan vinna val genom att skrämma bort mittenväljare med utopistiska förslag. Men varför ska det vara

PÅ EN SSU-KONGRESS är inte de enskilda besluten som har bety delse utan den ideologiska inrikt ning besluten tillsammans bildar. Därför borde SSU:are aldrig fråga sig: ”Är detta ett politiskt möjligt förslag?” I stället bör vi fråga oss:

gå med på. Kommunal, ett av Sveriges största fackförbund, slår fast att: • Sju av tio visstidsan ställda vill ha fast tjänst • Hälften av de viss tidsanställda får reda på om de ska jobba mindre än en vecka innan. • En av fem kvinnor uppger att anställnings formen påverkar beslut om att skaffa barn.

SOCIALDEMOKRATERNA är ett parti som vill re-

tycker, borde inte vi i stället kom mer med förslag som kan få mitten väljarna att tänka i nya banor?

HJALMAR BRANTING SKREV

Därför borde SSU:are aldrig fråga sig: ”Är detta ett politiskt möjligt förslag?” SSU:s uppgift att anpassa sig efter den just nu rådande ekonomiskpoli tiska dagordningen? Borde det inte vara tvärtom, att vi tvingar dagord ningen att anpassa sig efter våra krav? Och varför ska vi anpassa oss efter vad mittenväljarna just nu

För att göra verklighet av sina ambitioner måste vi inse och erkänna att all män visstid är en anställningsform som endast oseriösa arbetsgivare tjänar på.

TVÄRDRAG #2/2013

Mikael M. Karlsson sitter i Tvärdrags redaktion.

i sin studentuppsats från 1877 att ”dagens utopier är morgondagens verklighet”. När Branting åkte runt och talade för åtta timmar arbetsdags blev han hånad för att vara utopist. Några decennier se nare var åtta timmars arbetsdag verklighet. Genom att våga stå upp för vad som då beskrevs som politiskt omöjligt kunde Branting vara med och mobilisera tillräck ligt många för att göra det omöjliga möjligt.

DAGENS SSU HAR mycket att lära av Brantings 136 år gamla ut talade. Det som i dag beskrivs som rena utopier kan bli verklighet i morgon.

presentera arbetstagar na. För att göra verklig het av sina ambitioner måste vi inse och erkän na att allmän visstid är en anställningsform som endast oseriösa arbets givare tjänar på. Om en ansvarsfull lönepolitik ska kunna bedrivas krävs två jämlika parter. Det är hög tid att slopa den allmänna visstids anställningen, skynda på in-lasningen för unga och sänka provanställ

ningen till max tre månader.

FÖR ATT STOPPA den utveckling vi ser krävs en politik för trygga jobb, en handlingskraftig socialdemokrati som i stället ger människor mer makt över deras liv och arbete.

TEXT: Rickard Andersson, SSU Göteborg

EBATT

”Samtidigt som syriska aktivister riskerar döden, kämpar de mot en omvärld som inte vill erkänna deras kamp.” Somar Al Naher, socialdemokratisk skribent och debattör, kräver att omvärlden står upp för den syriska befolkningen. TEXT: SOMAR AL NAHER FOTO: UNICEF

FÖRLORADE MÄNNISKOLIV – ANLEDNING NOG ATT AGERA

PPLOPPEN I SYRIEN startade 2011 efter

att upploppen i Tunisien och Egypten hade lett till framgångar. Vindarna från den arabiska våren blåste in över städer som Damaskus och Daara. Om människorna kunde göra uppror mot sina ledare i grannländerna varför skulle inte vi också kunna göra detsamma, hör des flera röster från Damaskus gator.

UPPLOPPEN VAR SPORADISKT organiserade och ägde rum parallellt på flera håll i landet. De som gick ut på gatan var oftast vanliga syrier som krävde demokra tiska reformer och frihet från förtryck. Få anade vid den av konsekvenserna som detta skulle komma att få.

BACKAR MAN BANDET ytterligare i Syriens his toria, åtminstone till 2005, upptäcker man att det bubblande under ytan redan då. Oppositionella grup per enades nämligen om en plattform, den så kallade Damaskusdeklarationen. I dokumentet riktades kri tik mot den syriska regimen för dess totalitära och

våldsamma ledarskap. Samtidigt som man manade till fredliga demokratiska reformer. Deklarationen an sågs vara hotfull av regimen då den undertecknades av såväl sekulära oppositionsgrupper som religiösa. Detta inträffade inom landets gränser långt före krigs rubrikerna vi nu läser om till vardags.

DET GÅR I DAGSLÄGET inte att tala om EN opposi tion utan snarare flera löst sammansatta grupper. Än mindre kan man tala om det som pågår i Syrien som en konflikt mellan två likartade sidor. Den som står högst ansvarig för situationen i landet är regimen. Sy rien har letts av en diktatur med Al Assad-familjen i spetsen sen 1970. Fruktan har varit regimens främsta signum. Genom att spela ut olika grupper mot varan dra har alla kommit att frukta varandra. Varje krav på reformer har brutits ner med våld men också med skrämselpropaganda om vad som skulle kunna kom ma i stället. Och just vi-vet-inte-vad-som-kommer-ef ter-Assad-retoriken har spridit sig runt om i världen. Även progressiva kretsar som annars är snabba med

TVÄRDRAG #2/2013

Somar Al Naher, programchef på Arena Idé och ansvarig för Arena universitetets utbildningar

att fördöma totalitära regimer står förlamade. Och tysta. Som att syrierna är fördömda till en oföränder lig situation. Eller att det är ett naturtillstånd, deras öde, att låta sig ledas av en diktatur.

VISST FINNS DET legitimitet att oroa sig för vad en post-Assad-era skulle kunna innefatta. För varje dag som går tappar syrierna alltmer hoppet, i stäl let stärks de etniska och religiösa identiteterna. Och flera stormakter som har intresse i regionen har eldat på splittringarna. Men kan vi låta osäkerheten inför framtiden förlama oss till den grad att vi avstår från att fördöma denna hänsynslösa regim? Hur många människoliv kan vi acceptera att gå förlorade mot att vi inte vet vad som kan hända i framtidens Syrien? Och framför allt: Varför har vi accepterat regimens sätt att se på världen och ledarskap?

I GENOMSNITT HAR 150 MÄNNISKOR dödats per dag sedan upploppet startade 2011. FN-organet UNCF:s senaste siffra visar att 1 miljon syriska barn befinner sig utanför landets gränser. Det är lika stort antal som Stockholms invånare. Zaatari i Jordanien har på kort tid vuxit till världens näst största flyktingläger. Det mänskliga lidandet borde ha fått världssamfun det att reagera och agera mot den syriska regimen. Men inte ens när det talas om regimens användande av kemiska vapen vill omvärlden ta kraftigt avstånd.

TVÄRDRAG #2/2013

Detta visar på hur fel diskussionen om Syrien har hamnat.

I SKRIVANDE STUND trappar USA upp krigsretori ken. Det är svårt att se vad ett anfall skulle kunna bi dra med. En del hävdar att det skulle försvaga Assads militära tillgångar och att det därmed skulle ge re bellerna en ärlig chans att försvara sig. Andra röster menar att en militär markering från USA bara skulle förvärra situationen eftersom det kan dra in andra länder i kriget. Frågan är vad alternativen är. Just nu sjunker tilltron till FN för varje dag som konflikten fortgår. Ryssland och Kina har stoppat alla initiativ i säkerhetsrådet. Världen väntar med spänning. OAVSETT VAD SOM händer bland stormakterna måste vi andra erkänna syriernas mod som sätter sig upp mot 40 års diktatur. En uppmaning till alla pro gressiva krafter är därför att inte luta sig tillbaka och fortsätta se på medan regimens massmördande fort går. Sök i stället upp demokratiaktivisterna, erkänn deras kamp, hjälp rörelsen att växa. Donera pengar till flyktinglägren, hjälp barnen att växa (och över leva) för att kunna ta hand om framtidens Syrien. Och sist men inte minst: Fördöm den syriska regimens ansvar för de hittills 100 000 dödade syriska medbor garna. Förlorade människoliv borde vara anledning nog att agera.

ULTUR

”Tänk på att vi får tag i er överallt”

ANTOLOGIN ”FRIA ORD på flykt” berättas de

FÖRFATTARNA i ”Fria ord på flykt” har alla va-

censurerade historierna om hur makten opererar på detaljnivå. Tanken som drivit produktionen av antologin har varit den om att minnet i sig kan vara en motståndshandling. En motståndshandling som kan skildra fjorton års tortyr i Assads fängelser eller hundratusentals dödshot mot självbiografiska rader i Mymensingh. Historia är berättelser om det som tidigare skett. Det vi inte kan läsa om har inte skett, och det vi inte kan minnas kommer inte att bli historia.

rit fristadsförfattare i Sverige. Och visst är författaren en farlig gestalt om än helt omöjlig att ringa in. Dessa röster från Damaskus, Berlin, Minsk, Delhi och Tbilisi vill inte åt samma håll. De fria orden på flykt är belarusisk dokumentärromankonst, arabisk diktning, georgisk performenacedikt, kinesisk internetaktivism, rumänska dagboksanteckningar och persisk feministisk aktivism. De medverkande författarna talar med olika språk men samtidigt på samma exakt samma språk och med samma uppdrag. Eller som den medverkade författaren Anisur Rahman uttrycker det: ”Skrivandet och litteraturen tillhör tankevärlden och där finns inga gränsdragningar. Därför fungerar litterauren som en gemensam egendom ur ett internationellt perspektiv”.

”FRIA ORD PÅ FLYKT” är producerad inom ramen för det europeiska projektet Shahrazad – Stories for life. Projektetet Shahrazad är en del av den världsomspännande fristadsrörelsen Cities Of Refuge Network (ICORN) som bildades när fatwan mot Salman Rushdie utfärdares i början av 1990-talet. I dag finns det 40 fristäder runt om i världen som erbjuder de antagna författarna bostad och ro för skrivande genom stipendier i ett till två år. I Sverige erbjuder Region Skåne, Växjö, Stockholm, Uppsala, Sigtuna och Göteborg författarfristäder.

”Fria ord på flykt” An tolo gi me d sju för fattare som alla lev t i exi l i Sve rige . Rá mu s förl ag ( 20 12 )

Parvin Ardalan Parvin, som kom mer från Iran, är journalist och med borgarrättsaktivist. 2007 tilldelades hon Olof Palmepri set för sin kamp för jämställdhet i Iran.

ERFARENHETERNA som ska samsas i antologin är tusentals. Sidorna har klottrats fulla med berättelser från familjer och civilisationer. Det handlar om yttrandefrihetsaktivisten Li Jianhong som förvägras inresetillstånd och därför inte hinner träffa sin cancersjuka mamma innan hon går bort. Det

Faraj Bayrakdar Poet och författare som överlevt den syriska regimens tortyr. Från Stock holm kämpar han för att sprida infor mation om vad som sker i hemlandet.

Svetlana Aleksijevitj Hon har skrivit en serie dokmentär romaner om ”Sov jetmänniskan”. Hon är ofta omnämnd som kandidat till no belpriset i litteratur.

TVÄRDRAG #2/2013

handlar om censuren i Iran som fortfarande påverkar Parvin Ardalan i hennes skrivande – den har blivit kronisk. Och de semantiska krigen sen! För vad händer när en ny generation inte godtar den förres definition av ett gott liv? Vad som gör en hjälte och vad som gör en mördare. Svetlana Aleksijevitj frågade det i sina reportageböcker om Sovjets invasion av Afghanistan och blev åtalad.

TASLIMA NASRIN SKREV om uppväxten i det konservativa Bangladesh, om kvinnans rätt och om hur jämställdhet kunde uppnås. Av religiösa fundamentalister fick hon förstå att ”hon sårat folkets känslor” och därför inte borde få fortsätta att leva. ”Fria ord på flykt” är en vittnesskildring men också en inbjudan. Textsamlingen skissar upp en karta över yttrandefrihetens inskränkningar men den är också en presentation av vad som nu är en del av vår gemensamma berättelse – vad som är en del av vår civilisations samlade erfarenheter. När den rumänsktyska författaren Hertha Müller är på väg att lämna Ceauscescus Rumänien i februari 1987 träffar hon en polis på tågstationen som känner igen henne och vet att hon flyr som politisk flykting. Polismannen lutar sig mot henne innan hon kliver ombord på tåget, han säger: ”Tänk på att vi får tag i er överallt”. Regimer byter ut ord, stänger ner redaktioner och fängslar poeter. Ett stort maskineri gör allt för att hindra berättelsen från att få vingar och bli en del av historien. Men det är inte en framkomlig väg; orden finns kvar efter censuren och i exilen. Berättelserna lever vidare och sprider sig. Så skrivs historien lite mer sann än den först var.

Jianhong Li Journalisten och frilansskribenten Li Jianhong är aktiv i kinesiska PEN-klub ben och kämpar för yttrandefrihet i Kina

Taslima Nasrin från Bangladesh skriver om förtryck av religiösa mino riteter i islamdomi nerade länder. Hon har länge levt under hot från fundamen talistiska grupper.

TVÄRDRAG #2/2013

Sidorna har klottrats ful la med berättelser från familjer och civilisationer. DEN NIONDE AUGUSTI 2012 var Shima Niavarani värd för sommar i p1. Den sista minuten av sitt sommarprat ägnade Niavarani åt vår civilisation och satte fingret på något viktigt. Hon säger i sommarpratet: ”Det är ju trots allt berättelserna som talar om hur intelligent och utvecklad vår civilisation är: som också är källan till vad vi vet om civilisationer som funnits och om de som finns nu. Det är väl också därför som bland det första diktatorer gör är att avrätta sina journalister, filmregissörer, författare och andra förmedlare av berättelser. Och det är väl därför en del politiska partier världen över och i Sverige i dag är så rädda och vill låta begränsa kulturens krafter. Berättelserna avslöjar allt – direkt eller subtilt mellan raderna”.

TEXT: Johanna Mårtensson, S-studenter.

Anisur Rahman debuterade 2007 med diktsamlingen Empty Glass. På grund av politiska repressalier i hem landet Bangladesh bor han för närva rande i Uppsala.

Zurab Rtveliashvili Zurab är känd för dokumentärfilmer som On the top of my voice. Lever i exil i Stockholm efter att ha blivit för visad från Georgien.

ULTUR

Cirkus Žižek

EDAN VID SLUSSEN ser jag vilka som

ska gå på Žižek. Inbillar jag mig i alla fall. En viss typ av klädsel. Något i blicken. Enstaka ord man hör när man går i folkmassan uppför trappan från tunnelbanestationen. ”Marxistisk”. ”Diskurs”. ”Adorno”. Adorno? Hade just lyssnat på en inspelning med Leipziger Streichquartett. Hade varit roligt att gå på en konsert …

per och tillkortakommanden för ett inrepeterat artisteri, så var innehållet i framträdandet verkligen inövat. En del citat från sig själv (gamla böcker) och andra filosofer, en del historier om resor och möten, lite läsning ur de i förväg förberedda bladen (en kommande bok?), och på det en rejäl dos obskyra, obscena skämt – och den redan från början mycket villiga publiken är helt vunnen. Skratt.

MEN. TROTS ALLT DETTA. Engelskan var fullt FOLK STÅR PÅ Mosebacke torg, pratar. Stämningen är lite högtidlig, förväntansfull. Klockan ringer, publiken går in. Det är fullsatt i Södra teaterns fina salong, mer än fullsatt – proppfullt, människor sitter i gångarna, på balkongerna, vid scenen. Och scenen är förberedd: två sittplatser, litet bord, vattenglas… Ljuset i salongen släcks och två män äntrar scenen. Den ene bär keps och presenterar sig aldrig. Han presenterar dock den andre, en som inte har någon keps men som inte heller behöver presenteras. Applåder.

Han är sig lik: ett skägg, en frånvaro av frisyr, en svart formlös t-shirt, ett nästan utstuderat sluddrigt tal. Det är inte första gången jag lyssnar på Slavoj Žižek. Han är sig lik: ett skägg, en frånvaro av frisyr, en svart formlös t-shirt, ett nästan utstuderat sluddrigt tal. Att säga att hans engelska är fruktansvärd är att skönmåla verkligheten. Det känns dock som att den har om möjligt blivit ännu värre sedan sist. Det är kanske därför som ordet ”utstuderat” dyker upp i mitt medvetande. Hela hans framträdande ser mycket välrepeterat ut. Hur han drar i t-shirten, petar i näsan, tappar pappren, ler, skrattar, nickar ...

begriplig. Resonemangen var intressanta. Upp synen tilltalande. Och viktigast av allt – hela showen representerade något som i princip inte finns i landet Sverige. Nämligen: en fritänkande person som inte … hmm … hur ska jag säga det … som inte är ”till för någonting”. Vars enda existensberättigande som publik figur ligger i det faktum att han kan tänka och förmedla sina tankar. Vars politiska budskap inte riktigt är bundet till en viss politik, vilket gör att han ställer frågor som få andra inom kulturvänstern ens vågar tänka på. Exempelvis: Vad vill ni? Vad är alternativet?

NEJ, NEJ HAN är ingen debattör. Hans svar på sina egna frågor är antingen rätt luddiga eller riktigt oroväckande och ofta helt frånvarande. Hans svar på publikens eller den kepsprydda värdens frågor består oftast av motfrågor och ouppfyllda löften om att svara senare. Han är en tänkare. Inget annat. Köp det eller lämna salongen. Jag köpte det. Och det var värt vartenda öre av de 150 kronorna (135+15 i något som lite mystiskt kallades för ”admin. avg.”) och varenda minut av de nästan tre timmar som det varade. Inte riktigt en konsert, men väl en föreställning. En varelse lika oumbärlig som sällsynt, något av den skäggiga damen, ett paradnummer – en livs levande filosof! Och vad själva filosofin beträffar … Ja, här får man antingen läsa på själv eller nöja sig med filosofens egen utsago: ”F.ck you too!”

INNEHÅLLET DÅ? Om jag möjligen var för dö-

TEXT: Dmitri Plax, författare och dramaturg och medarbetare på Radioteatern. Hans senaste bok heter ”Re citat iver” (Ersatz, 2012).

mande i stycket ovan och tog personliga egenska-

TVÄRDRAG #2/2013

ILLSTRATION: PABLO GALLO

OM EVENEMANGET Var: Södra teatern Vad: Tankeverket När: 10 juni, 2013 Vem: Den slovenske filosofen Slavoj Žižek

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

Behöver vi Hägglunds lista? Lagom till Almedalsveckan på Gotland gör Kristdemokrater nas partiledare Göran Hägglund ett skolpolitiskt utspel med ett förslag på en kulturkanon för skolan. ”Jag är övertygad om att många i vårt land är lika oroliga som jag för att läsandets status sjunker och för att vi hamnar i ett läge där vi i allt högre utsträck ning saknar gemensamma referenspunkter, och därmed får svårare att förstå varandra. Ett sådant samhälle riskerar på sikt att dras isär”, skriver han i en debattartikel i Svenska Dagbladet. 60

TVÄRDRAG #2/2013

örslaget möts av applåder. Det är nytt. 2006 mynnade ett liknande förslag från folkpartisten Cecilia Wikström ut i den hätska så kallade kanondebatten, där beskyllningar om bristande genusmedvetenhet och rasism haglade. Men Kristdemokraternas utspel har påhejats från såväl Socialdemokratiskt som liberalt håll.

KANONINSPIRATIONEN, om man kan kalla den så, kommer

från Danmark, där kanoniseringen införlivat såväl vuxen- som barnlitteraturen. I Sverige har endast vuxenkulturen omfattats. Märkligt kan tyckas, inte minst om man ser till det motiv Hägglund anger. För om det är tanken på en gemensam kulturell identitet för att stärka samhället som betonas, borde barnkulturen vara en självklar del, då det är i barndomen en stor del av den kulturella identiteten skapas. Varför är det så? Det finns en rad alternativa förklaringar.

HELENA MAGNUSSON, doktor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, ser en implicit kanonisering av barnkulturen som en delförklaring. Namn som Astrid Lindgren, Alice Tegnér, Lennart Hellsing och Elsa Beskow intar redan en särställning i barnkulturen och har gjort så över överskådlig tid. Man ser helt enkelt inget behov av att befästa barnkulturen från officiellt håll, utan barnen får tillgång till samma typ av litteratur oavhängigt på om deras skola ligger i Bollebygd utanför Göteborg eller i Akalla utanför Stockholm. – Det är ofta samma typer av klassiker man möter inom barnkulturen, vi lever ju trots allt i Astrid Lindgren-land. Och som lärare är det klart att det finns en tendens att ta den bekväma vägen, man tar ett säkert kort, och då blir det lätt litteratur man redan känner till och har en relation till. Det är väl bra att barn möter Astrid Lindgren. Men det gör de säkert ändå, säger hon.

HELENA MAGNUSSONS TES får stöd i den forskning litteraturforskaren Lars Brink gjort. I projektet ”Den skönlitterära texten i skola och lärarutbildning − Om läsning och litteraturundervisning” undersökte han tanken på en slags barndomens gemensamma kanon och kom fram till att lärarnas beslut kring vad man ska läsa för barnen i stort bottnar sig i den egna barndomens litteratur. Men Johannes Lunneblad, lektor på institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet, tror inte nödvändigtvis att det är så enkelt. Han menar att ”skulden” inte enbart skall läggas på läraren, utan att det även handlar om faktorer utanför för- och lågstadieskolan som gör att barnen där möter en slags implicit kanon, där vissa böcker återkommer. – I förskolan handlar det framför allt om vilket utbud som presenteras från biblioteken och skolans håll.

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

Skolan går inte att prata om som enhetlig, åtmins tone inte i storstäderna. Det har förändrats i och med nedmonteringen av välfärdssamhället, privatiseringar och profilering av skolorna. HELENA MAGNUSSON TROR också att en förklaring är att man från politiskt håll kan se ett större behov av att styra eleverna i skolan mot ett kanoninspirerat läsande. – Kanske ser man behovet av en kanon i skolan som större, eftersom det finns en tendens hos de äldre barnen att vilja läsa efter eget huvud och efter vad kompisarna läser. I yngre åldrar är det ju mest omgivande vuxna som introducerar böcker.

MEN ALLT LIGGER inte på elever och lärare, det finns också skillnader mellan förskola och skola på ett mer strukturellt plan. De bygger helt enkelt på olika ideologisk grund. Och där någonstans kommer vi tillbaka till kärnan i Hägglunds argumentation ovan: Ett samhälle som glider isär. – Den moderna förskolan byggdes framför allt under 70-talet och är en del av det socialdemokratiska projektet – präglat av ett samhällsideal som betonade barnets inflytande, säger Johannes Lunneblad. Att det är så syns inte minst i läroplanen för förskolan respektive skolan, där man i förskolans läroplan tonar ner kulturarvets betydelse och i stället lyfter fram barnens rätt till sin egen kulturella identitet. Något som i sig rimmar illa med tanken på en kulturkanon som ska överordnas barnets egen kulturella referensram. Men det handlar också om att förskolan håller samman på ett annat sätt än skolan. För medan den svenska skolan blivit allt mer segregerad och valfrihetstanken implementeras fullt ut, är förskolan ännu en relativt väl sammanhållen institution, där närhetsprincipen snarare än valfrihetsprincipen råder i valet av förskola. Johannes Lunneblad ser det som en viktig förklaring till varför förskolan hittills inte utsatts för några kanoniseringsförsök. – Skolan går inte att prata om som enhetlig, åtminstone inte i storstäderna. Det har förändrats i och med nedmonteringen av välfärdssamhället, privatiseringar och profilering av skolorna. – I de gamla upptagningsområdena fanns tanken att barn med olika socioekonomiska förhållanden skulle mötas i skolan och att man därmed skulle få likvärdig skolgång för alla barn. I förskolorna har man fortfarande mer blandade upptagningsområden och i jämförelse med skolan väljer man oftare den förskola som är närmast, fortsätter han.

KANSKE LIGGER DET något i det. För parallellt med att tanken på en kanon för skolan gått från kritiserad till omhuldad har det kommit allt fler rapporter som säger att den svenska skolan är segregerad och att det inte längre skapas naturliga mötes platser mellan elever med olika bakgrund. Hur länge utvecklingen har pågått och hur snabbt det gått är omtvistat. Det fria skolvalet infördes 1992, men det finns alltid en tröghet i systemet. KG Karlsson, docent vid Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige menar att det framför allt är under de senaste tio åren som likvärdighetsprincipen i skolan fallerat. Oavsett – segregationen har ökat. Och om eleverna inte möts naturligt i klassrummet vekar tanken vara att det mötet i stället ska finnas i en gemensam referensram mellan skolorna.

TVÄRDRAG #2/2013

MEN TROTS DE stora skillnaderna mellan förskolan och skolan och trots att frågan om en kulturell kanon för barnkulturen inte är på tapeten i dagsläget ska den kanske inte dömas ut som död. Det går inte att bortse från det faktum att förskolan och skolan allt mer närmar sig varandra. Förskolan har sedan 90-talet allt mer kommit att ses som en förlängd arm av skolan, där man har kunnat se en förskjutning mot ett ökat fokus på lärande på bekostnad av lek i förskolan. – Det har skett en förskjutning av innehållet i förskolan och lärandet i förskolan har successivt blivit allt mer knutet till de olika skolämnena. På 80-talet och i början av 90-talet var det ett fokus på omsorg och lek, nu är det mer lärande. Förr pratade man om lärande genom leken, men det har försvunnit. I stället pratar man om vikten av att börja tidigt med naturvetenskap och matte för att skaffa konkurrensfördelar så att Sverige som nation ska gå framåt, säger Johannes Lunneblad.

FÖR HELENA MAGNUSSON ringar utvecklingen av användandet av barnkultur i en mer lärofokuserad skola in en av huvudfrågorna i hennes arbete: vad man ser för syfte med barnkulturen. – Jag tror att det är viktigt att låta barnens egen kultur komma in i skolan och förskolan, så att de kan få berätta om sina erfarenheter och få dem bekräftade. En lista med vuxenlitteratur har med allmänbildning, kulturellt kapital och gemensamma referensramar att göra. Populärkultur har alltid haft en tveeggad roll i skolsammanhang och i och med att det finns en slags implicit kanon tenderar man till att fokusera på till exempel Emil och Ida snarare än Super Mario. Där finns det även klass- och genusaspekter. Hon tar serietidningen som exempel. – Det finns en syn på att serietidningar inte är rätt typ av kultur och att de därför inte används så mycket i skolan. Mycket tror jag det handlar om att vuxenvärlden känner sig osäker. Och om vi ser till serieformatet så tycker jag att det är ett fantastiskt medel för barnen att utveckla sin läsförmåga – man får hjälp av bilderna för att läsa texten. Det är synd att det inte utnyttjas mer. Samma sak gäller för övrigt bilderböcker i lågstadiet.

Den moderna förskolan byggdes framför allt under 70-talet och är en del av det socialdemokratiska projektet – präglat av ett samhällsideal som betonade barnets inflytande. OCH KANSKE HANDLAR hela diskussionen i grunden om mer än ifall barnen skall läsa eller inte läsa Astrid Lindgren i förskolan och skolan – det handlar om vilket skolbygge vi vill ha, vad som är syftet med barnens kulturutövande och med förskolan som institution. Det handlar om ifall läsandet ska anses vara viktigt i sig självt, eller om det är ett medel för att skapa konkurrenskraftiga medborgare som genom en implementerad kulturell identitet skall hålla samman ett samhälle som blir allt mer segregerat. Kanske kan det ses som ett gott betyg att den svenska förskolan ännu inte införlivats i kanondebatten – den håller fortfarande samman.

TEXT: Maria Carlsson, frilansjournalist.

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

PUNK & P OL I T IK 2012 släppte punkbandet Psykbryt sin debutplatta ”Och ingen brydde sig ett jota”. Robert Johansson träffade bandet för ett samtal om gruppmedlemmarnas syn på politik och musik och ställer frågan: Har den politiska punken gjort comeback? TEXT: ROBERT JOHANSSON FOTO: SIMON RÖDER

ag träffar grabbarna på en av Stockholms lite sunkigare krogar. Platsen är väl utvald utifrån mina fördomar om punkare som kan sammanfattas i tre ord: öl, röj och ett stort ”fuck you” till världen. Redan för några år sedan kom deras låt ”Åk hem till Täby” ut, som en fet känga i Alliansens ansikte. Deras punk är arg och politisk. Det märks att de har en bredd i sina musikaliska förebilder som spänner från Euskefeurat via Asta Kask och Dead Kennedys till baslegenden Jacob Astorius.

NIKKO OCH ZACK visste tidigt att de ville spela punk. Redan flera år innan Psykbryt bildades hade

de med Tobbe, gitarr och sång, och flera andra spelat i ett antal olika konstellationer, men ingen var vidare sugen på att sjunga. En dag fick Zack svar på en annons, som han lagt ut på nätet flera år tidigare, där han sökte en sångare till ett punkband. Han ringde upp Nikko och Tobbe och sa att de skulle träffa en kille som hette Linus ute i Rotebro. Bandet bildades 2009 och några månader senare fick de sin första egna spelning med eget material på det klassiska punkhaket Café 44 i Stockholm. Flera politiska punkband har dykt upp på senare tid. Har den politiska punken fått en revival?

TVÄRDRAG #2/2013

Förbjud de där j*vla bemannings‑ företagen!

utförsäkras eller hamnar i FAS3, men det kommer bara bli värre om de får sitta kvar. När jag lyssnar på låten ”Södra Latin” tänker jag på klasshat, vad ligger bakom? Jag vet en fruktansvärt duktig trummis som sökte till deras musiklinje och sökte med en death metal-låt, fick svaret ”nej vi tror inte din stil passar här”. Södra Latin blev som en sjukdom, folk anpassade sig och alla blev likadana. Nu har dessutom hipster-epidemin spridit sig över hela Sverige och halva världen. Sen om det här, om det skulle vara klasshat eller inte? Det handlar inte om det, utan mer om folk som försöker vara någonting som de inte är, som att man ska vara så ”bohemisk” hela tiden. Och läsa Kafka sådär … Tror ni musik ger makt? Skriver ni politiska texter för att få ut er frustation eller tror att musik kan förändra världen? Absolut! Eller. Jag är ledsen vi kanske är cyniska och tråkiga men tjena mittbena. Men det är inte så att det förändrar, men på något sätt blir det ju ändå så att om en låt blir stor så fastnar det ju någonstans. Vi jobbar stenhårt för att hjärntvätta folk.

PSYKBRYT ÄR INTE partipolitiska men sjunger om det som de anser är fel. Vem som sedan gör fel spelar mindre roll, det slår åt alla håll. Men flera av bandets medlemmar kallar sig ändå socialister. Det blir naturligt att ställa frågan: Nej, förutom under punkvågen sent 70-tal och på 80-talet där så nej, visst punken hade väl lite revival på 90-talet, men den punken var ju inte särskilt politisk om vi tänker på Dia Psalma som var störst. På 90-talet skapades ju trallpunken, där det är mer melodiöst och lätt lyssnat. Asta Kask, DLK med flera, men hur som helst, punken är fortfarande inte så stor i dag, och framför allt inte den politiska punken. Om man lyssnar på er platta är ju ni väldigt politiska, vad tycker ni om Sverige i dag? Det finns olika sätt att se på det, antingen som att: kåkarna inte brinner, folk ligger inte och blöder på gatorna och det är inte krig, död och förintelse. Det finns några former av sociala skyddsnät kvar. Dock finns det andra grejer som inte är så bra.s Som det är nu så säljs saker ut. Kommer komvux snart försvinna? Kommer socialen försvinna? Kommer de sälja ut alla sjukhus? För allt lutar ju dit. Alliansen sänker sjukförsäkringen lite i taget och även om det är illa nog som det är nu för folk som

TVÄRDRAG #2/2013

Vad skulle ni vilja säga till Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt? Förbjud de där j*vla bemanningsföretagen! Jag tycker att de borde ta avstånd från vinster i välfärden. Och sossarnas ledning har gått med på lite vinst för att de inte tycker att det går att förhindra, det är jag emot. Jag har fått intrycket av Löfven att han är väldigt villig att kompromissa och det kanske är bra i fackliga förhandlingar men man måste ju vara realistisk – vissa saker måste man kunna säga NEJ till. Det här är inte okej även om man kanske förlorar några väljare på det. Vinner man valet men inte har någon egen politik kvar så är det ju inte värt det. Jag tror någonstans att om sossarna tog sig tillbaka till sina grunder, när de stod för något rejält, något riktigt, visst jag tror de skulle tappa en del väljare men de skulle vinna fler i längden. Jonas Sjöstedt: Kom och kolla på något av våra gig! ”Åk hem till Täby” är den nya nationalsången. Stefan Löfven: Du får börja visa lite ryggrad.

ULTUR

ABF:s kulturchef Peter Gustavsson gör en djupdykning i ar betarrörelsens historia. För Tvärdrag skriver han om hur vårt förflutna kan hjälpa oss att hitta lösningar på dagens, och mor gondagens, samhällsutmaningar. TEXT: PETER GUSTAVSSON ILLUSTRATION: CAMILLA FRANZELL

FOLKRÖRELSE 2 000-TALETS SAMHÄLLE ÄR digital revolution, klimatförändringar, global produktionsordning, finansiell kris, snabbt växande sociala skillnader, privatiseringar, otryggare anställningar och högerextremismens pånyttfödelse som en stark kraft. Allt på samma gång.

I DETTA SAMHÄLLE är arbetarrörelsens uppdrag minst lika angeläget som någonsin under sin existens. Men samtidigt är 2000-talets första decennier också en epok då svensk arbetarrörelse fortsatt sin tillbakagång. Den fackliga anslutningsgraden har sjunkit, socialdemokratin har upphört att vara ett 40–45-procentsparti och ser nu ut att ha permanentat sig som ett 35–40-procentsparti. Det är lätt att leta efter förklaringar till detta i omvärlden – globaliserad ekonomi, nya arbetsorganisationer eller antifackliga regeringsbeslut. Men låt oss anta att det finns brister i hur arbetarrörelsen själv har hanterat dessa omvärldsförändringar, och att det kan finnas något att lära av de metoder och arbetssätt som en gång gjorde vår rörelse stark. ”TRÄPATRONERNA” HAR NYLIGEN tillgängliggjorts för allmänheten igen genom SVTs Öppet Arkiv. Denna dramaserie från 1980-talet synliggör livet bland nybyggare, sågverksarbetare och träpatroner i Medelpad under 1800-talets andra hälft, och ger inblick i en miljö som utgjorde en grogrund för svensk arbetarrörelse.

MEN DEN SOM letar efter fackliga möten, marschmusik och röda fanor i serien gör det förgäves. När Sundsvallsstrejken slutligen briserade 1879, efter decennier av bolagens rovdrift på människor, var det som en spontan aktion. Arbetsnedläggelsen spreds som en löpeld sedan sågverkens ägare tillkännagivit att de statliga krislån bolagen fått inte skulle medföra ens en blygsam justering uppåt i de löner som strax dessförinnan minskats med en tredjedel.

I DET SISTA avsnittet av “Träpatronerna” säger en speakerröst att det Sundsvallsstrejken åstadkom på en vecka hade krävt decennier av facklig agitation. En grupp människor insåg plötsligt att deras sociala och ekonomiska situation berodde på en ojämlik fördelning av makt och resurser, och konstaterade att för att förändra den situationen måste de gå samman.

TVÄRDRAG #2/2013

LINJEN PÅ EN HUSVÄGG vid vägskälet mellan Österbybruk och Dannemora, fyra mil norr om Uppsala, beskrivs en dramatisk del av ortens historia. Väggmålningen visar hur människor samlades här för att höra en agitator beskriva hur arbetarna kunde förändra sin sociala och politiska verklighet genom att organisera sig för sina rättigheter. En tid därefter byggdes Österbybruks Folkets Hus hundra meter därifrån, för att ortens arbetare skulle ha en plats att utgå från i det organiseringsarbete som nu tog vid. Men också för att skapa möjligheter för arbetarnas sociala, kulturella och bildningsmässiga utveckling genom föreläsningar, dans, biovisning och olika former av skapande verksamhet. DET SOM HÄNDE i Sundsvall på försommaren 1879, och på många andra platser i vårt land under samma tidsperiod, var att en klass blev till. De som utgjorde arbetskraft i de nya industrierna såg sina gemensamma intressen och förenades i gemensam kamp för att förändra sina villkor. Människor med olika bakgrunder, erfarenheter och värderingar blev medvetna om att de gemensamt utgjorde en klass med specifika intressen som skilde sig från träpatronernas intressen. Österbybruks berättelse har hundratals motsvarigheter på bruksorter och i industristäder runt omkring i vårt land. Det växande klassmedvetandet lade grunden till en organisering till kamp för ett värdigt, jämlikt och solidariskt samhälle. Arbetarklassen skapade arbetarrörelsen, och arbetarrörelsen skapade arbetarklassen.

TVÄRDRAG #2/2013

När Sunds vallsstrejken slutligen briserade 1879, efter decennier av bolagens rovdrift på människor, var det som en spontan aktion. Arbetsnedläg gelsen spreds som en löpeld sedan sågverkens ägare tillkännagivit att de statliga krislån bolagen fått inte skulle medföra ens en blygsam justering uppåt i de löner som strax dessförinnan minskats med en tredjedel. 67

ULTUR

TVÄRDRAG #2/2013

De som utgjorde arbetskraft i de nya industrierna såg sina gemensamma intressen och förenades i gemen sam kamp för att för ändra sina villkor. ”VAD HÄNDER NÄR vi flyttar från bruket till stan?” var en av de frågor Jan Lindhagen och Macke Nilsson ställde sig i ”Hotet mot arbetarrörelsen”. Boken är berättelsen om hur kapitalismens utveckling under 1900-talets andra hälft slet sönder de gemenskaper som bildats under arbetarrörelsens framväxt. Urbanisering, kommersialisering och tevens intåg undergrävde den starka rörelsekultur som var förutsättningen för arbetarrörelsens styrka. Och en aningslös ledning i fack och parti bejakade den höga tillväxten och dess välståndsbringande konsekvenser utan att samtidigt skapa en livskraftig arbetarrörelse i det samhälle strukturomvandlingen skapade.

I ”HOTET MOT ARBETARRÖRELSEN” pekade författarna på hur efterkrigstidens folkvandring från mindre till större orter ofta innebar flyttar från miljöer med en tät organiserad arbetarrörelse till nybyggda miljöer där rörelsen var glesare organiserad. Författarna förutspådde att om ingenting görs så kommer utglesningen av arbetarrörelsens lokala nätverk att medföra en svagare klassidentitet och därmed ett hot mot partiet och fackföreningsrörelsens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

NÄR JAG SITTER vid en stilla sommarsjö i julisolen och läser denna lilla debattskrift känns den än mer aktuell än 1970 då den skrevs. För det som var farhågor och hot vid horisonten i samband med det uppbrott från Arbetarsverige författarna beskriver har i dag besannats.

SAMTIDIGT HAR ARBETARRÖRELSEN fortfarande en unik position i det svenska samhället. Förutom en fackföreningsrörelse med en sjättedel av landets befolkning som medlemmar och landets

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

största politiska parti så rymmer den inom sina väggar bland annat Sveriges största studieförbund, en de största lokalhållarorganisationerna och en av de stora barnorganisationerna. Lösare kopplat, men ändå med starka idé- och personmässiga kopplingar, finns bland mycket annat Sveriges största pensionärsorganisation, landets helt dominerande intresseorganisation för hyresgäster, de största bostadsrätts organisationerna, ett av de största försäkringsbolagen och en av Sveriges största butikskedjor. Men denna bild av vårt parti och vår rörelse målas sällan upp, ens av oss själva. I stället har föreställningen fått fotfäste att Socialdemokraterna är ett parti som alla andra – inte bara bland de politiska kommentatorerna utan också i den interna debatten. De strategiska diskussionerna mellan socialdemokrater är numera sällan samtal om hur man långsiktigt bygger rörelse för samhällsförändring.

MEN ARBETARRÖRELSEN ÄR mer än de formella organisationerna – mer än föreningslokaler, kongresser och flygbladsutdelningar. I boken “Lewis resa” skriver P.O Enqvist med rätta att ”en folkrörelse är en rörelse i människors hjärtan – en idé snarare än en organisation”. Varje etablerad organisation löper risken att institutionaliseras, att organisationen som sådan förvandlas från medel till mål och att medlemmarna och meningen med föreningen blir till en besvärlig barlast, en black om foten.

ARBETARRÖRELSENS IDÉ FANNS före organisationen, och kommer alltid finnas så länge människor reagerar mot orättvisor och förtryck. Men idén kan bli starkare eller svagare genom det sätt på vilket den organiserade arbetarrörelsen agerar. Hur återuppfinner vi då arbetarrörelsen i en ny tid, hur kan vi utforma en folk rörelselinje för 2000-talet? Följande fem punkter kan vara en god utgångspunkt: Uppvärdera folkrörelsearbetet Att samla, skola och påverka med utgångspunkt i folkrörelsearbetet är grunden för allt. Organisatoriska uppdrag inom fack, parti och andra rörelseorganisationer måste uppvärderas, och ekonomiska och personella resurser styras över till folkrörelse utveckling, studie- och kulturarbete. Arbeta långsiktigt med opinionsbildning Det tar tid att påverka opinioner och genomföra reformer. Folkbildning, idédebatt, kultur och skapande verksamhet är nycklarna till långsiktig förändring av samhällsklimatet. Bygg breda opinionsmässiga koalitioner De växande sociala klyftorna påverkar många människor i många olika miljöer. De slår hårt på glesbygd såväl som i storstadsförorter, de drabbar en brett definierad arbetarklass. Stora grupper i samhällets mellanskikt har progressiva värderingar och står upp för den generella välfärden. Det folkrörelse- och opinionsarbete arbetarrörelsen bedriver måste nå brett ut i många grupper i samhället och få människor att förstå att det hänger ihop, vi hör samman. Skildra 2000-talets klassamhälle Dagens arbetarklass består mestadels av kvinnor som i huvudsak arbetar inom serviceyrken, och många har en annan hudfärg än vit. Men en annan, historisk bild lever fortfarande kvar i många människors föreställningsvärldar. Arbetarklassen försvinner inte för att industrin anställer färre, men klarar vi inte av att organisera

TVÄRDRAG #2/2013

serviceekonomins arbetare i samma utsträckning riskerar arbetarrörelsen att ta skada. Arbetarrörelsen behöver beskriva hur 2000-talets klassamhälle ser ut – för sig själv och för andra. Och beskriva hur stora löntagargrupper – såväl inom LO som inom stora delar av TCO och delar av SACO – har gemensamma intressen av en progressiv politik. Stärk arbetarrörelsens kulturella kapital I dag finns det strategier för hur arbetarrörelsens finansiella kapital – främst i form av strejkfonder – ska placeras för att ge maximal avkastning. Detta är rätt och riktigt, men dessa strategier behöver dock kompletteras med en strategi för hur arbetarrörelsens kulturella kapital ska stärkas. Strategiska innehav som Stockholms Folkets Hus eller våra folkhögskolor och kursgårdar är inte i första hand ekonomiska placeringar som ska ge avkastning till ägaren – de är till för att stärka oss som rörelse. Vilka institutioner behöver vi värna och utveckla, vilka behöver vi bygga upp för att stärka arbetarrörelsens roll i samhället?

MEDIERNA TRÖTTNAR ALDRIG på att skriva om de snabba skiftningarna i opinionssiffror – en tiondel upp, en tiondel ner, ser vi en trend, är det statistiskt säkerställt? Och kanske är den parlamentariska processen till en del ett cyniskt spel, ett House of Cards. Men politiken är också något som gör en lång och beständig verkan i människors liv.

När jag sitter vid en stilla sommarsjö i julisolen och läser denna lilla debattskrift känns den än mer aktuell än 1970 då den skrevs. För det som var farhågor och hot vid horisonten i samband med det upp brott från Arbetarsverige författarna beskriver har i dag besannats.

DE REFORMER SOM krävs för att förändra samhället stärks dock inte när arbetarrörelsens strategiska vägval baseras på ekon och speglingar av mediala skildringar av ett spel om marginalväljare som vinns över genom att tona ner politiska skiljelinjer. Den svenska socialdemokratins styrka är styrkan i dess grundläggande idé – att förverkliga alla människors lika värde genom strukturella reformer som främjar jämlikhet, demokrati och solidaritet. Den främsta uppgiften för en socialdemokrat är därför att hålla denna jämlikhetens låga brinnande, att föra facklan vidare till nästa generation. För vi har bara socialdemokratin till låns.

ATT VINNA VAL är ett viktigt medel i detta syfte – inte minst därför att borgerliga regeringar brukar innebära att utvecklingen går baklänges, att jämlikhetskampen backar och att möjligheter att ta nya språng i utvecklingen inte tas tillvara. Men att vinna val kan aldrig vara ett mål i sig. En arbetarrörelse som saknar perspektiv bortom nästa valdag är en andefattig rörelse med skygglappar för framtiden.

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

Bok Svetlana Aleksijevitj “Tiden second hand. Slutet för den röda människan (Ersatz)”

fy ra FAVO RI TE R

av Rasmus landström

Bok Jonathan Sperber “Karl Mar x. A Nineteent hCentury L ife” I Sperber s maffiga biografi framstäl ls Marx so m en upplysnin gsman oc h en efterföljare till 1700-tal ets revolution ärer. Detta är en intressa nt utgångs punkt. Tan ken att M arx har mer ge mensamt med Robespierr e och Rou sseau än L enin och Stalin öppnar n ya, ovänta de ingångar till hans v erk. Sperber, som ägnat nästan fy ra decenn ier åt att forska om 1800-t alet, skriver in levelsefull t om det sena 18 00-talet – en tid då rev olutioner var vanligare än gräsbrä nder under hög sommaren . Här blir M arx en ra dikal från bourg eoisien. E n man med en förkär le k för dyra kläd er och sn åriga filosofiska texter. 72

års tid Aleksijevitj har under 20 rvjuinte och d rest runt i Rysslan et slut om or nisk män at vanliga ojkan på Sovjettiden, om perestr d. Reoch om det nya Rysslan tan 700 näs på bok en är sultatet k om sidor, ett mäktigt körver ter gliRös ar. mm drö lidande och ra, fyller i and var ur ut och in der g på gång och stryker under. Gån nde: vi dela med ma sam upprepas kapitadrömde om frihet och fick d och tån väls om e lism. Vi drömd samma av ter ian var dra hun fick är tandkräm. Aleksijevitj dom la gam det äl såv mot s skoningslö var Det d. slan Rys nya det som dåligt då. Det är dåligt nu.

TVÄRDRAG #2/2013

Film “Foxfire” (DVD)

Dokumentär “The Spirit of ’45” (DVD Import)

I en liten sömnig sta d utanför New York bestämme r sig ett gäng arbetartjejer för att starta ett medborgargard e. Tiden är 50-tal, längs gatorn a står gubbar i hängselbyxor och klär av förbipasserande kvinnor med blicken. Från rostiga Buick s visslar berusade smågrabbar. Men Laurent Cantets film är ing en eländesskildring. Det är en berättelse om motstånd och sol idaritet. Om hur kampen mot sex ismen gör att tjejerna får syn på ett annat förtryck. Hur de fat tiga förtrycks av de rika, hur dju ren förtrycks av människorna. Ca ntet, som tidigare gjort den hyllade ”Mellan väggarna” har med ”Foxfire” gjort en lågmält ho ppfull film. Baserad på en rom an av Joyce Carol Oates.

Regissören Ken Loach har sagt att han med den här dokumentären presenterar en ”lösning på den ekonomiska krisen”. Vi har nämligen, hävdar han, ”en guidebok från 1900-talet”. En speciell anda som rådde efter andra världskriget, som han kallar ”The Spirit of ’45”. Den kanaliserades av Labour-partiet – en känslan av att vi inte kan återvända till den brutala kapitalism som rådde innan kriget. Loach dokumentär är en charmig (och aningen nostalgisk) film som till största delen består av intervjuer med gamla fackföreningsrävar och arkivbilder från 40-talet.

TVÄRDRAG #2/2013

ULTUR

AVVÄPNAD DEMOKRATI J AG SITTER I en källare

på universitetsområdet. Lektion. Framme vid svarta tavlan står läraren och för ett resonemang kring relationen mellan klassisk litteratur och populärlitteratur. Hen betonar att läsning i grunden är något bra oavsett om det är klassisk litteratur eller populärlitteratur. Men tjugo minuter senare har tonen i resonemanget förändrats och det framgår nu att viss litteratur är finare än den så kallade ”fula litteraturen”.

MÅNGA GÅNGER UNDER min tid som lärarstuderande har frågorna snurrat i min skalle om vilka böcker som är okej för en blivande lärare att läsa och framför allt: vilka böcker jag bör låta mina framtida elever läsa. Ett tag tänkte jag extremt mycket på vilka böcker jag valde att läsa. När jag gick in i en bokaffär gick jag direkt till klassikerhyllan och köpte i princip bara böcker av de stora författarna. Ja, ni fattar. En ganska deppig strategi såhär i efterhand.

UNDER

SOMMAREN

KOM

Kristdemokraternas partiledare

Göran Hägglund med ett utspel om att han vill införa en klassikerlista i skolan. Enligt Hägglund ska klassikerlistan skapa samhörighet och vända på trenden gällande svenska elevers bristande läsförståelse. Hägglunds förslag blev både risat

För att höja läsförståelsen är det viktigt att upp muntra elevernas läsning, oavsett om de läser ”Jag är Zlatan Ibrahimović” eller ”Utvandrarna”. och rosat, men de flesta hyllade förslaget. Personligen är jag mer kritisk. Genom mina ämnesstudier i svenska är det tydligt vilka böcker vi som blivande lärare ska uppmuntra eleverna till att läsa – klassikerna. Tror Göran Hägglund att de elever som i dag är svaga läsare kommer bli mer motiverade för att elever i andra delar av landet också läser samma texter? Jag tror det inte. För att höja

läsförståelsen är det viktigt att uppmuntra elevernas läsning, oavsett om de läser ”Jag är Zlatan Ibrahimović” eller ”Utvandrarna”. Sedan är det lärarens uppgift att se till att eleverna får ta del av många olika typer av litteratur från olika tider. Det är inte politiker eller tjänstemäns uppgift att hitta böcker som attraherar även lässvaga elever, men politiker kan se till att det avsätts ekonomiska medel så att skolorna kan satsa på att öka elevernas läsförståelse.

ATT ÖKA LÄSFÖRSTÅELSEN handlar om att säkra den svenska demokratin. För vad händer med demokratin när landets blivande vuxna blir allt sämre på att ta till sig det de läser? Pennan sägs vara ett farligt vapen. Men det riskerar att bli ett vapen i händerna på några få. Det skrivna ordet är en viktig del av en demokrati men blir snabbt verkningslöst om människor inte kan ta del av det.

TEXT: EMILIA FRIBERG, TVÄRDRAGS REDAKTION

TVÄRDRAG #2/2013

Bokrecensioner: ”Stål” Silvia Avallone Natur & Kultur (2012) (svenska upplagan)

Silvia Avallones debutroman ”Stål” visas en annan bild av Italien, bortom Berlusconis skandaler och stadskärnornas glamorösa fasader. Läsaren får följa de trettonåriga bästisarna Anna och Francescas liv i en liten italiensk industriort som präglas av sin stålproduktion.

”Flickornas vänskap blir symbolen för en kärlekshandling i ett samhälle som starkt präglas av heterosexuella och patriarkala könsnormer.” Båda flickorna vill båda bort från den lilla orten. Anna vill studera vid universitet, bli jurist och slutligen arbetsmark-

TVÄRDRAG #2/2013

nads- eller socialminister. Francesca vill dansa i teve-program. Varken Francesca eller Anna drömmer om att bli kvar i på den lilla orten, arbeta i stålverket och i likhet med deras äldre vänner dämpa ångesten med knark och riskera att hamna i kriminalitet. Vännernas olika drömmar gör dock att det börjar bli en spricka mellan dem som kommer att växa sig större. Flickornas vänskap blir symbolen för en kärlekshandling i ett samhälle som starkt präglas av heterosexuella och patriarkala könsnormer. De utmanar den inrotade samhällsnormen. Deras vänskap är på gränsen mellan vänskap och en djupare relation, då Francesca även känner en sexuell dragning till Anna. När vänskapen mellan dem förändras och knakar i fogarna ser Avallone till att hela världen runt omkring dem förändras. Avallone skildrar italiensk arbetarklass och bjuder på samhällskritik och framtidsdrömmar. TEXT: EMILI A FRIBERG

”Männen med rosa triangel” Heinz Heger Bokförlaget Atlas (2013)

”Männen med rosa tri angel”, skriven under pseudonymen Heinz Heger, skildras de plågor som homosexuella utsattes för i koncentrationslägren. Det är en fasansfull berättelse. Männen med den rosa triangeln stod lägst i rang och utsattes för det mest brutala våldet, både från SS-ledningen och

”Men även efter kriget behandlas de homosexuella fångarna som paria och fick varken ersättning eller möjlighet att räkna in åren i koncentrationslägret till pensionen.”

ULTUR

övriga fångar. Framför allt de politiska fångarna med röd triangel såg de homosexuella som några som kunde offras i kampen. Bokens namnlösa karaktär överlever enbart för att han blir älskare till en av cheferna bland fångarna. Men även efter kriget behandlas de homosexuella fångarna som paria och fick varken ersättning eller möjlighet att räkna in åren i koncentrationslägret till pensionen. Männen med den rosa triangeln är en kraftfull påminnelse om vilka plågor människor behövt utstå bara för sin kärlek och en påminnelse att den frihet som finns i dag vunnits genom kamp. TEXT: FELIX A NTM A N DEBELS

”Den tomma stolen” JK Rowling Wahlström & Widstrand (2012)

K Rowlings första roman ämnad för vuxna börjar med ett dödsfall. Händelsen utlöser en maktkamp i den lilla staden Pagford om vem som ska ersätta den stol som nu står tom i kommundelsnämnden. Kandidaterna gör sig redo. Plötsligt börjar meddelanden dyka upp på kommunens diskussionsforum på internet. De är skrivna från den döde mannens mejlkonto och innehåller obekväma hemligheter om dem som önskar ta hans plats. Bakom prydliga fasader drar skvallret igång. En katastrof är på väg att inträffa, men stadsborna förmår inte lyfta blicken från sina egna spegelbilder. Klass är ett centralt tema i romanen. Den politiska strids-

frågan i Pagford är det fattiga området Fields. Ska det tillhöra staden eller inte? Sextonåriga Krystal är dotter till den heroinberoende Terri och bor i Fields. Krystal skyddar sin mamma och tar hand om lillebror Robbie efter bästa förmåga. Samtidigt försöker hon leva ett tonårsliv som andras. Hennes ärlighet och styrka kontrasteras mot den om-

”Kyligt beskrivs misslyckade klädval, feta kroppshyddor och överdimensionerade bröst, attribut hos människor som stagnerat i sin egen bekvämlighet. Karaktärernas insidor är lika föraktfullt beskrivna.” givande vuxenhetens fasader. Modern Terri håller sig nätt och jämnt flytande genom den närliggande metadonkliniken, som stadens grädda vill stänga ned för att spara pengar. När socialsekreteraren kommer på besök har Krystal missat att hålla koll. Genom myndighetspersonens kliniska blick beskrivs misären. Den känns innanför huden. Mindre angelägen är Rowling om att skildra de mer välbeställda vuxna i staden. Att besöka Pagford är som att vara gäst i Harry Potters mugglarvärld, fast utan trollkarlsskolan som nödutgång. Kyligt beskrivs misslyckade klädval, feta kroppshyddor och överdimensionerade bröst, attribut hos människor som stagnerat i sin egen bekvämlighet. Karaktärernas insidor är lika föraktfullt beskrivna. Den pompöse borgmästaren, hans skvallriga fru, den högpresterande läkaren, den ryggradslöse unge mannen. De är som gjutna

i samma form. Deras tonåriga döttrar och söner skärskådar dem underifrån och skrattar tillsammans med författaren åt hyckleriet och de vuxnas futtiga ambitioner. Det är synd att Rowling inte kunnat släppa tonårsperspektivet, det gör berättelsen onödigt svartvit. Hennes historia om klasskillnader i ett ogästvänligt samhälle hade kommit fram tydligare om hon karikerat mindre och målat med finare penseldrag. Inte ens när de stackars Pagfordborna skildras inifrån får de vara ifred. Författaren fyller deras tankar och känslor med allmän fånighet till den grad att jag som läsare börjar lida med dem. Vad finns under deras ynkliga revirpinkande? Varför tillåts de inte ha en själ, de här människorna? Det går inte att vandra i karaktärernas skor utan att själv bli spottad på och hånad. Läsaren blir författarens gisslan när perspektivet redan är bestämt på förhand. Stereotyperna fungerade när möjligheten till en magisk värld fanns, men utan magi går även Rowlings verklighet förlorad. TEXT: M. HOLMLUND

”Partiet: En olycklig kär lekshistoria” Eva Franchell Bonnier Pocket 2013

iteln på boken utlovar en besviken socialdemokrats berättelse om sig själv och sitt engagemang. Men det är svårt att hitta kärleken i Franchells bok om partiet med stort P.

TVÄRDRAG #2/2013

Boken är en historia i tre delar. Om socialdemokraternas historia från sextiotalet och framåt, via Mona Sahlin och Håkan Juholt fram till valet av Stefan Löfven som partiordförande. Om Franchell själv – hennes flytt till Stockholm, från Stockholm under gröna vågen och sen till Stockholm igen. I jämförelse med exempelvis Kjell Östbergs Palme-biografier står sig Franchells bok relativt tam vad gäller skildringen av utvecklingen i Socialdemokraterna. Författarens ambition är att beskriva partiets utveckling i relation till sin egen. Men det är först när Franchell skriver om sin relation till

”Författarens ambition är att beskriva partiets utveckling i relation till sin egen. Men det är först när Franchell skriver om sin relation till Anna Lindh som den biografiska delen blir intressant.” Anna Lindh som den biografiska delen blir intressant. Bäst är Franchell när hon ryter till om hur kvinnor hanteras annorlunda än män i politiken, detta gäller oavsett om de heter Sahlin eller Olofsson. Mest bär jag med mig ilskan över på vilket sätt vi minns Anna Lindh. Bilden av Anna Lindh som fnittrig äppelätare som kombinerade familj med arbete stämmer säkert. Franchell minns Anna Lindh som en person som lustade efter makt och möjligheter att förändra världen. Boken är som sagt ingen kärlekshistoria. Författaren har snarare gått vid sidan av partiet på behörigt avstånd genom sin uppväxt och sin yrkeskarriär,

TVÄRDRAG #2/2013

än haft en egen romans med det. Jag uppskattar boken för sina personporträtt och sällan berättade historier, men den greppar slutligen ändå efter mer än den levererar. TEXT: NILS HULTIN

”Tyst terri torium – sju reportage om Väst sahara” Fredrik Laurin & Lars Schmidt Atlas förlag

nära fyrtio år har Afrikas sista koloni varit ockuperad av Marocko. Västsahara är till ytan lika stort som Italien och ligger insprängt mellan Atlanten, Marocko, Algeriet och Mauretanien. Området delas av en mur som är lika lång som Sverige. I över tjugo år har vapenstillestånd rått mellan Polisario och den marockanska ockupationsmakten i väntan på en folkomröstning kring huruvida landet ska vara

Svenska fiskare hjälper till att tömma sardinbeståndet utanför kusten, Atlas Copco säljer borrar till fosfatbrytningen och samtliga APfonder utom den femte äger aktier i franska Total som prospekterar för oljeutvinning.

självständigt eller inte. Landet plundras ständigt på sina naturresurser utan att det kommer västsaharierna till del och trots att det bryter mot folkrätten. Svenska fiskare hjälper till att tömma sardinbeståndet utanför kusten, Atlas Copco säljer borrar till fosfatbrytningen och samtliga AP-fonder utom den femte äger aktier i franska Total som prospekterar för oljeutvinning. Författarna intervjuar människor berörda av konflikten, de som tjänar på den och de som har väntat hela sitt liv på att få tillbaka sitt land. Är det så att folkrättsliga krav endast tycks vara giltiga så länge inga europeiska eller amerikanska ekonomiska intressen behöver stryka på foten? Läs boken och göd din ilska och förändringsvilja. TEXT: CA LLE SUNDSTEDT

”Stad i rörelse” Håkan Thörn Atlas 2013

ag flyttade till Göteborg i mitten av 1990-talet. En av mina första utekvällar var ett rejv i en vacker gammal tegelbyggnad. När jag gick på morgonen så frågade jag när de skulle köra igen. Svaret var lite uppgivet att det var sista gången. Byggnaden skulle renoveras och bli ett kommunalt ungdomens hus. Jag blev förstås besviken. Men kidsen måste ju också ha någonstans att vara, tänkte jag och traskade hemåt. Jag hade för första och sista gången besökt Tullpackhuset, som aldrig blev något ungdomens hus, utan i stället ett statligt kasino. Tullpackhuset

ULTUR

nämns i förbigående i sociologen Håkan Thörns mycket läsvärda bok ”Stad i rörelse” men fokus ligger främst på den gamla arbetarstadsdelen Haga i centrala Göteborg, som numera är ett välmående bostadsområde med ett populärt turiststråk. Haga är också enligt Thörn ett tydligt exempel på stads politikens förändring från ”urban ingenjörskonst” till de senaste decenniernas ”liberala stadsstyrning”, som främst handlar om att erbjuda säkra och attraktiva boende- och shoppingmiljöer för ekonomiskt starka hushåll. Den urbana ingenjörskonsten uppstod på 1930-talet i föreningen mellan funktionalismens planeringsidéer och socialdemokratins vilja att skapa ett bättre samhälle. Det gamla klassamhället skulle rivas bort och på dess plats skulle det nya Folkhemmet byggas, med moderna och rationellt planerade bostäder. Haga var en av de stadsdelar som skulle försvinna men den så kallade ”saneringen” drog ut på tiden och området började i stället sakta att förfalla. Under 1970-talet kunde därför en alternativkultur växa fram, på billiga rivningskontrakt och i ockuperade hus. Thörn följer hur debatten om Haga förändrades från år till år och jämför med ockupationen av Christiania i Köpenhamn. Till skillnad från i Christiania så vann dock inte alternativkulturen striden i Haga. Enstaka hus bevarades men de rivningar och renoveringar som till slut genomfördes städade effektivt undan både alternativkulturen och många av de gamla boende. Thörn argumenterar för att Hagas utveckling ska ses som ett exempel på ”gentrifiering”, ett begrepp som det pratats mycket om på senare år. Boken ger en bra beskrivning av begreppets

historia och hur det har använts i olika sammanhang. Den definition av gentrifiering som Thörn själv landar i är föredömligt koncis: ”Återinvestering av kapital i den centrala staden, utformad för att ge rum åt en mer välbeställd klass av människor än den som för tillfället bebor området.” Det är en smidig

”Till skillnad från i Christiania så vann dock inte alternativkulturen striden i Haga. Enstaka hus bevarades men de rivningar och renoveringar som till slut genomfördes städade effektivt undan både alternativkulturen och många av de gamla boende.” definition, men inte helt lyckad. Dels är avgränsningen till ”centrala staden” godtycklig och dels innebär den att nästan alla investeringar i befintliga miljöer kan omfattas av begreppet. Den missar samtidigt den kulturella dimensionen i begreppet, som varit en viktig del av gentrifieringsdebatten. Frågan är om ”gentrifiering” verkligen är ett begrepp som förklarar, snarare än fördunklar. Det är också osäkert hur strategiskt användbart begreppet är. Det finns en uppenbar risk att det används för att förhindra progressiva initiativ till stadsutveckling. Allt kan ju anklagas för att bidra till gentrifiering, även gentrifieringskritiken själv. Enligt Thörn så bidrog husockupanterna i Haga till gentrifieringen genom att ge Hagas ”varumärke” en positiv laddning. Även viljan att skapa social blandning och integration, som ofta hörs i dagens stadspolitiska debatt,

är enligt Thörn problematisk eftersom den kan legitimera gentrifiering. Det är en typ av misstänkliggörande resonemang som naturligtvis kan riktas mot alla försök att förbättra stadsmiljöer. Gentrifieringsdiskursen är alltså i sig själv problematisk, eftersom den riskerar att leda till politisk apati och uppgivenhet snarare än konstruktiv experimentlusta och nyfikenhet. Thörns beskrivning av stadspolitikens utveckling har många poänger, men lider också av en del förenklingar. Ibland blir de kulturkritiska penseldragen lite väl tjocka och plakatmässiga och alternativnostalgin lite väl romantiserande. ”Stad i rörelse” är dock på det hela taget en angelägen, klargörande och lättillgänglig introduktion till ämnet och ger en bra koppling mellan dåtid och nutid. Mot slutet tar Thörn upp sitt eget bostadsområde, Pennygången, och den uppmärksammade renovering som hyresvärden Stena håller på att genomföra där. Proteströrelsen på Pennygången och sommarens händelser i Stockholms förorter är bara några exempel på den bostads politiska situationens tilltagande radikalisering. ”Stad i rörelse” ger en utmärkt bakgrund för att förstå och analysera vad som just nu händer i svenska städer. Den borde dessutom passa bra som studiecirkelmaterial, inte minst för de som intresserar sig för socialdemokratins stadspolitiska historia och framtida utmaningar. Behovet av en ny urban ingenjörskonst, befriad från funktionalismens sociala och ekologiska skygglappar, är enormt. En progressiv stadspolitik för jämlika och hållbara städer är utan tvekan en ödesfråga för socialdemokratin. TEXT: JOH A NNES HULTER

TVÄRDRAG #2/2013

Posttidning B-Economique Returadress: Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund Box 554, 101 31 Stockholm

BLANDA INTE IHOP ASYLPOLITIK

BLANDA INTE IHOP ASYLPOLITIK OCH RÄTTEN TILL VÅRD BLANDA INTE IHOP ASYLPOLITIK OCH RÄTTEN TILL VÅRD OCH RÄTTEN TILL VÅRD

STÖD LÄKARE I VÄRLDENS ARBETE FÖR PAPPERSLÖSA I SVERIGE. SÄTT IN ETT BIDRAG PÅ PG 90 01 09 – 0 STÖD LÄKARE I VÄRLDENS ARBETE FÖR PAPPERSLÖSA I SVERIGE. WWW.LAKAREIVARLDEN.ORG SÄTT IN ETT BIDRAG PÅ PG 90 01 09— 0 ELLER BG 900 — 1090