Transition 3 2014

Page 1

GÄLKA WARRIORS REN, SVENSK SNOWBOARDK U LT U R!

STOMPMASKINEN FRÅN SOLLENTUNA

SNOW

VIK TOR BJÖRNSTRÖM

SK AT E

CARL MÅRTENSSON

S K ID O R T O M - O L I V E R HE D VA L L SNOW

NICOLAS MÜLLER

EN OSLIPAD DIAM AN T

NO.3 PRIS 65 KR


facebook.com/BurtonEurope




NEVER ONE PLACE

A LW AY S O N E J A C K E T F R O m T h E m O u N T A I N T O T h E C I T Y , T h E R m O b A L L™ I S T h E b R EA KTh R O u G h I N S u LATI O N ThAT d E LI VE R S u N C O m PR O m I S I N G WA R mTh I N A LL C O N d ITI O N S . d I S C OVE R m O R E AT Th E N O RTh FAC E . C O m

NEVER STOP EXPLORING AT H L E T E : L U C A S D E B A R I / L O C AT I O N : M I C A , B C / P H O T O : A N D R E W M I L L E R



LIGHTWEIGHT CUSHIONING meets iconic boardfeel

nike sb app P r o g r e s s . C o n n e c t. R e s p e c t

s k at e e v e ry d a m n d ay

n i k e . c o m / s k at e b o a r d i n g



LOUIF PARADIS

TAILSLIDE 270 IN COTTONWOOD CANYON, UTAH WATCH LOUIF IN THE NOMAD SERIES: EN ROUTE AT ADIDAS.COM/SNOWBOARDING

ENERGY BOOST BOOT. Mathis Photo. © 2014 adidas AG. adidas, the trefoil logo and the 3-Stripes mark are registered trademarks of the adidas Group.


DROP IN ÅKARE PATRIK KARLSSON TRICK BACKSIDE AIR BS 180 FOTO CALLE ERIKSSON PLATS RIKSGRÄNSEN ÅR 1997

Att se dig åka var det närmaste brädåkning kan komma konst, så många energier sammanflätade i ett flöde. Det tog dig vidare ut i världen och vi är många som gläds åt de fina minnen din glädje och fantasi har skänkt oss. Det sägs att de goda tas tidigt och du gick vidare allt för tidigt. Den här bilden från Norgesvängen visar dig på bästa sätt och så som vi kommer minnas dig, full av energi och stil. Patrik Karlsson 1980-2014 Vila i frid vår vän!

10


11







MARK APPLEYARD THE MAHALO & MAHALO MID SIGNATURE SHOES AVAILABLE NOW

UN ITE D B Y F ATE ES T. AUS TRAL IA 199 4 WW W.G LOB E.T V


INNEHÅLL TRANSITION NO.3-2014

UTGÅVA 70

62

VIKTOR BJÖRNSTRÖM En av de största snowboardtalangerna i Kiruna med omnejd heter Viktor Björnström. Han är uppväxt med Järnvägsparken, Luossabacken och Riksgränsen som sin lekplats, vilket har format honom till den bräddåkare han är idag. Läs hans egna historia om resor, familj, filmprojekt och galet mycket snowboardpepp.

70

GÄLKA WARRIORS Från Gällivares frusna skogsmarker och det ståtliga berget Dundret föddes på 90-talet en av de största snowboard-gemenskaper Norrland någonsin skådat. Vi pratar självfallet om de levande legenderna i Gälka Warriors. Här får du komma dem lite närmare in på skinnet.

56

SVEN THORGREN Förra säsongen innebar bland annat guld i Air & Style, silver på Dew Tour och en fjärdeplats på OS i Sotji. Men hur startade snowboardsagan för stockholmssonen Sven Thorgren? Och vilka egenskaper krävs det egentligen för att bli en av världens bästa snowboardåkare? Svaren hittar du på sidan 56.

FERNANDO BRAMSMARK Från Malmö och Stapelbäddsparken, till USA och pool-session på Lance Mountains bakgård. Senaste året har onekligen varit ett händelserikt för Fernando Bramsmark, med filmprojekt, reklamkampanjer och resor runt om i världen. Och frågan är ju hur långt Nando egentligen kan gå. Svaret tycks vara ”hur långt som helst!”

18 TRANSITION 3-2014


010 Drop in 020 Ledare 022 Notiser 032 Suit up! 034 Först & främst 036 Nödvändigheter

038 042 048 056 062 070

På Skype Rackartygarna Fernando Bramsmark Sven Thorgren Viktor Björnström Gälka Warriors

078 082 084 090 096

Tom-Oliver Hedvall Grafiska Profilen Sergels torg Nicolas Müller Drop out

TRANSITION 3-2014

19


LEDARE & REDAKTION

20

Ludde Billtofts snöabstinens är rätt påtaglig. Fullt förståeligt. FOTO THEO HJELLSTRÖM

MANAGING DIRECTOR Anders Neuman anders@transition.se EDITOR Viktor Josefsson viktor@transition.se PROJECT DIRECTOR Nicklas Persson nicklas.persson@transition.se ART DIRECTOR Eliot Jönsson eliot@transition.se STAFF PHOTOGRAPHER Lucas Nilsson lucas.nilsson@transition.se ADMINISTRATION info@transition.se PRENUMERATION Titeldata, Kundtjänst, 112 86 Stockholm 0770-457 137 prenservice.se TRYCK Sörmlands Grafiska. Transition trycks på miljövänligt papper.

ÖVERLEVNAD I GEGGAMOJA Redaktör Viktor Josefsson

Sommaren 2014 kommer enligt mig att skrivas in i rekordböckerna som den varmaste i mannaminne. Jag hoppas att du badade mycket, skatade mycket, hängde ut med dina polare och helt enkelt njöt mycket. Min plan nu är att samla in alla de där guldkantade minnena och förvara dem säkert innanför pannbenet. För inom bara ett par veckor kommer det bli kallt och mörkt på riktigt. Visst, det kanske är fint med de röda och gula löven, men lita inte en sekund på den vackra förklädnaden. För rätt var det är så ligger de på gatan och geggar ihop sig med det kalla regnet och allt förvandlas till en grötig sörja. Höst på riktigt så att säga. Bitterhet på riktigt. Då är det som viktigast att ta till vara på de där fina sommarminnena så att man kan hålla ut länge nog tills att de första snöflingorna börjar falla. För hösten är just en transportsträcka från någonting underbart, till någonting annat underbart. Hoppas jag inte förargar alla höst-lovers där ute nu. Men kom igen, en gassande solig dag eller en krispig vintervärld jämfört med brun, vedervärdig gegga… I rest my case.

För att hjälpa dig på traven om sommarens kvarlevor börjar tyna bort från minnet erbjuder vi bland annat långläsning med Malmös stolthet Fernando Bramsmark, som flugit världen över de senaste månaderna och skatat med några av de främsta scenen har att erbjuda. Och skulle det vara så att vintersäsongen 14/15 känns alldeles för långt bort tröstar vi dig med bland annat personporträtt på Viktor Björnström, skadesnack med Tom-Oliver Hedvall, snowboardglädje med Sven Thorgren och Gälka Warriors in på skinnet.

FRILANSMATERIAL Du är välkommen att skicka in text och bilder, men kom ihåg att vi inte ansvarar för icke beställt material. Maila gärna innan du skickar. KRÖNIKOR Åsikter som framförs av gästkrönikörer står för dem själva och har ingen koppling till Transitions ställningstagande i olika frågor.

Så oavsett om du klamrar dig kvar i sommaren eller drömmer dig bort till det vita guldet håller du just nu botemedlet i din hand. Välkommen till Transitions höstnummer!

The Paper HUB Hudviksvallsgatan 6, 113 30 Stockholm


Q U I C K C H A N G E O V E R S I Z E D D U A L S P H E R I C A L P O LY C A R B O N AT E L E N S - S U P E R A N T I F O G & A N T I S C R AT C H H A R D C O AT I N G

SIMPLE - SEaLEd - SOLId

SNOW


NOTISER SNOW/SKATE/SURF

TIPS VÄLKOMNAS MAILA REDAKTIONEN PÅ INFO@TRANSITION.SE

22

SKATEBOARD FOTO HERMAN JIMENEZ

Alexander Lorén har tagit sitt pick och pack och flyttat till Los Angeles för att pröva skatelyckan. Vi önskar han all lycka till i Amerikat och är övertygad om att han kommer leverera stordåd på brädan.

FOTO ANDERS NEUMAN

Fler Umeåprofiler kommer framöver synas i Ashbury Eyewear, inte minst Betongcupen-vinnaren Kristyan Patrick Nicholson Emma Fastesson Lindgren aka Slashchefen har flyttat upp till Stockholm och börjat plugga på Handelshögskolan. COVERSTORY

Oski Rozenberg Hallberg och Fernando Bramsmark medverkar i senaste Nike-reklamen med Grant Taylor och Grants nya sko. Woop woop!

ÅKARE SVEN THORGREN TRICK BS RODEO NOSEGRAB PLATS PERISHER, AUSTRALIEN Jag var i Australien hela augusti och åkte snowboard tillsammans med bland andra Måns Hedberg och Niklas Mattsson. Jag tog lite selfies med min GoPro en dag i parken och denna bild är resultatet. På bilden gör jag ett av mina favorit trick; Backside Rodeo nosegrab.

BOARDTRIP 2.0 Transition och Xtravel dunkar upp ”Boardtrip 2.0”. Vi åker till Hokkaido för att leta efter den bästa snön och vi på Transition ser till att få top notch bilder! Max antal per resa 7 personer Priser & Datum 7/1- 17/1 2015 Pris per person 28,495:-

FOTO MARTIN WILLNERS

PER HOLKNEKT 1960-2014 Han var den komplexfyllde pojken från Dalarna som blev skateboardstjärna i Kalifornien. Han var entreprenören som grundade stilbildande butiker och skapade klädmärket Svea och senare Odd Molly. Han var mannen som förlorade allt, tog tillbaka allt för att sedan förlora det igen. Per Holknekts biografi ”1960-2014” finns nu ute.

Semester Skateboards lägger brädproduktionen på hyllan. Redaktionen lyfter på hatten och tackar ödmjukast för en trogen och god tjänst. På måndagar klockan 18-21 är det tjejskate i Stockholm Skatepark, Fryshuset. På plats finns det coacher och under hösten lånas hyrbrädorna och skydden ut gratis under dessa tjej-sessions. Young Gun, Gabbe Viking är senaste tillskottet på DC Shoes Sverige. Spana in hans välkomstedit på transition.se Efter resor till både Köpenhamn och Oslo är Poetic Coillective i redigeringsfasen av deras första film som kommer innehålla full parts av alla våra åkare samt även introducera en ny åkare. Trailern hittar du på transition.se/ trailer-the-poetic-collective Filmen kommer att ha premiär i både Malmö och Stockholm, datum kommer inom kort. Simon Källkvist har skadat sitt knä men har redan hamnat på operationsbordet och ska därför vara tillbaks inom kort.

Katrineholm har berikats med en ny betongpark som bjuder på en rolig blandning av quarterpipes i olika storlek, hippar och curbs samt en stor bowl. Med andra ord; roligt flow i hela parken. Mer info om det hela hittar du på skateparksguiden.se/ katrineholm Det är en hel del spännande saker på gång för skate-eleverna på Bryggeriets Gymnasium. Några av de stående inslagen involverar skolmästerskap (inför julavslutning), fanzine och filmarantologi (En film där filmarna istället för skejtarna har parts för att fokusera på filmskapande inte bara de som gör trick.) Vi väntar med spänning på resultaten. Det tog sin tid, men nu har HUF plockat upp en svensk skatare på sitt team inom Skandinavien. Och det är ingen mindre än popkungen Jesper Lind som är deras nya affisch-namn. Vi hoppas självklart på kommande parts tillsammans med Austyn Gillette och Dylan Rieder. Sen i somras kan du se Sarah Meurle skata på Kaleidoscope Skateboards, där man bland annat kan hitta Olof Hörnesten, Slomo Andersson och Michael Jönsson på teamet.


SVEN THORGREN FROM A COMPETITORS VIEW

ONLINE 27/9

THE PHOTO SHOOT INSIDE OF THE ACTION

POWDER TRAILS SEARCHING FOR WHITE GOLD

ONLINE 17/10

ONLINE 10/10

LOCALS KNOWS SHREDDING EVERY DAMN DAY!

MEET BJÖRN! A MAN AND HIS MOUNTAIN

ONLINE 24/10

ONLINE 31/10

THE JUNKYARD EPISODES A WEB SERIES ABOUT SWEDISH SNOWBOARDING PRESENTED BY TRANSITION MAGAZINE


NOTISER SNOW/SKATE/SURF

TIPS VÄLKOMNAS MAILA REDAKTIONEN PÅ INFO@TRANSITION.SE

24

SNOWBOARD Den 18 oktober är det 10 års-jubieum för Kareem El Rafies Frontline Railjam på Sergels Torg i Stockholm. Mer info på transition.se

FOTO ANDERS NEUMAN

KAFFE OCH SNUS Caroline Degardh

Jaha minsann, kaffe och snus, nu kommer det tydligen handla om glädje och uppskattning tänker du, och du har helt rätt. Två känslor som ibland hamnar i skymundan bakom prestationsångest och äventyr, och nu pratar jag om mig själv, för jag hoppas att ni mina vänner är bättre på att uppskatta livet än vad jag har varit. När jag var nio var min dröm att bli snowboardlärare, det var det absolut häftigaste jag kunde tänka mig. Sen när jag var lite äldre såg jag Simon Ax på tv och jag minns att jag tänkte att om jag fick önska mig en sak så skulle jag också vilja ha ett reportage om mig själv. Jag har alltså mer eller mindre nått min barndomsdröm med råge, men tanken har aldrig slagit mig hur jävla glad jag borde vara på grund av det för jag har vart så mitt uppe i allt. Det är så otroligt mycket enklare att uppmärksamma besvikelser än att uppskatta framgång. Att missa en slayerkonsert eller att ha en axel som konstant bråkar är mina två senaste, och fy fasiken vad less jag har varit. Less på att man missar saker, och framförallt less på att det roligaste som finns i hela världen inte är lika roligt längre. Och med det sistmnämnda menar jag såklart snowboard. Alla gånger jag velat slasha kanten på en slaskig pipe eller åka lite rails i parken och varit tvungen att avböja med standardfrasen ”nej du vet, axeln..” har fått mig att tänka om lite grann. Att det finns mer att vara glad över än toppen av rolighetsberget. Det krävdes alltså två säsonger med trasig axel och nu otaliga gummibandsrepetitioner för att förstå hur det här med uppskattning funkar. Nu låter det ju lite töntigt alltihopa, men varje gång jag nu för tiden gör något värt att uppskatta gör det mig så förbaskat glad. Så nu, när något som att cykla runt i bra väder och lyssna på Turbonegro, bara umgås med mina absoluta favoritpersoner eller rappla lite skate får mig att le större än Jokern i Batman kan jag knappt bärga mig tills jag får stå på snowboarden igen! Det hela är lite som kaffe och snus. Har kaffet stått för länge i bryggaren eller snuset blivit lite torrt - suck it up för fasiken, det hade kunnat vara värre. Hälsningar Carro Diehard som tydligen inte alls är så hård längre.

Det verkar som om Tor Lundström och Kevin Bäckström ska anordna en av de fetaste Big Air-tävlingarna på länge i Alebacken, i Göteborg. Här snackar vi 6000 kubikmeter snö, ett 10 meter högt hopp och 10 000 dollar i prispengar. Eventet väntas gå av stapeln i februari och Tor och Kevin bjuder själva in åkarna. På tal om just Kevin och Tor. De senaste veckorna har de inlett säsongen i Chile, tillsammans med sin filmare Ryan Scardigli för att påbörja tredje säsongen av Beyond Medals. Senaste nyförvärvet i tre strecks-ligan på snö är ingen mindre än Louif Paradis, som skrivit boots-kontrakt. Tidigare på Adidas Snowboardings team hittar vi bland andra Jake Blauvelt och Kazu Kokubo. Johannes ”Coach Thunder” Brenning har börjat göra dokusåpan Team Crazy. Medverkar gör bland annat bröderna Helgasons och Ethan Morgan. Svartsjuka och intriger är bara förnamnet. 3,5 Cliques egne Elliot Isacson kommer i vinter att åka för Wolgalow. Det blev en kort visit för Chris Sörman i SVTs satsning ”Atleterna”. Han åkte ut redan i första omgången och skyller allt på sin lagkamrat. Inga konstigheter där. Nu fokuserar vi på snowboard igen! Nonne Reif vill hälsa att han inte vill bli kallad Nonne längre utan Jonte eller Jonathan då det känns lite mer vuxet. Det kan vi väl alla ställa upp på?! Han är ju trots allt inte snarton längre.

Falu Snowpark och Stuntwood Dist håller redan nu på och planerar för fjolårets succé ”Ashbury Park Sessions”. Niklas Mattsson har ny sponsor och kommer från och med nu agera metallslaktare och corkmästare på Rome Snowboards. Xtravel kommer att dra ut på olika expeditioner i Japan och USA där kravet för att följa med på resan är lite högre än vanligt, då det är precis som det låter, jakt på nya puderhålor och linjer att skörda som kräver det lilla extra. Detta kan bli riktigt jäkla bra. Kolla in Xtravel Xplore på deras hemsida. 3,5 Clique’s George Persson och William Cramp har köpt ny videokamera. Efter en lång och utdragen yardsale av fjolårets prylar fick de ihop pengar till en Panasonic HVX200. Under vintern kommer du därför kunna se grymma edits i samarbete med oss på transition.se


25

SKATEBOARD - EN RIKTIG SPORT Emma Fastesson Lindgren

Sedan tåget rullade ut klockan 19.11 från Malmö Central har världen sussat förbi och kommer aldrig bli den samma. Trappan har blivit en hiss, Skånemejerier har blivit Arla och istället för en glasdörr står en stor kraftig ekport. Sedan den 17 augusti 2014 är jag bosatt i Hornstull i Stockholm. Att flytta hemifrån är något jag har sett fram emot, att få skata i nya miljöer är något jag har sett fram emot, men att flytta från Malmö är något jag har tyckt varit otroligt jobbigt. Det började med att jag tog cykeln över Västerbron, njöt lite av utsikten och fortsatte sedan ner mot Rålambshovspark. När jag var så pass nära att jag kunde lukta mig till poolcoping blev jag fylld av skräck. Med en tunn hals och en spinkig kropp susade kickbikes förbi. De är inga självständiga varelser utan rör sig för det mesta i grupp. Deras medelålder är 9 år men deras median är 5. Till skillnad från skateboarden rör sig kickbikes oerhört enformigt och spretigt. Medelhastigheten varierar, antingen är den upp mot 7 km/h, men majoriteten av tiden står de stilla. Men hur kommer det sig att något så onyanserat och ineffektivt är så populärt? Det finns flertalet svar på denna frågan men jag har fastnat för detta. Sedan några år tillbaka pratar man inte längre med sina medpassagerare på bussar, det har även blivit mycket svårare att hålla igång ett samtal med en vän. Varför? Jo, var dag, varje minut är vi alla minst 30 centimeter från en smartphone. Att lära sig hur en smartphone, ipad eller liknande fungerar går snabbt och det är lätt. Alla

kan använda en smatphone, alla kan ställa sig på en kickbike. Kickbiken har ett handtag som inger falsk säkerhet samt en ”broms”. Skateboarden, har inget av detta. Det enda som gäller för att kunna åka är att öva, öva och öva, något som dagens kickbike-ungdomar inte har tid med. I dagens Sverige finns det en mentalitet att allting ska vara lätt, och om det inte är de så slutar man. Ett annat sätt att se på saken är att det är skateboarden som är ute. Möjligtvis är det vi som är problemet, vi tillsammans med våra omoderna plankor på hjul. Det är ju vi som väsnas, vi som vill ha tävlingar, vi som vill ha fler skateparker och det är ju vi som engagerar oss. Vi kanske också borde börja åka räkmacka. Kanske gå ner till fotbollsplanen och spela rugby? Eller varför inte göra om ishallarna till ett fäste för snöbollskrig? För nu finns det ju ändå ingen mer plats för oss. Men allting är inte så oerhört dåligt. Det finns ju fortfarande betong och poolcopingen luktar fortfarande fräcsh. Skateboard är nu mera en riktig sport. Dess förbund, Sveriges Skateboardförbund, är med i Riksidrottsförbundet och har en anställd förbundssekreterare. I och med detta kan nationella regler sättas upp för skateparker. Men om kickbikes får vara där eller ej är upp till de ansvariga för parken att bestämma.

Emma Fastesson Lindgren har varit aktiv i den svenska skateboardscenen sedan 2007. Hon har bland annat drivit och utvecklat webb-serien SLash Teve. Förutom skate inom landet har hon topplacerat sig i internationella tävlingar runt om i Europa. För tillfället är hon rankad 12 i världen.

Vad som är viktigt i denna fråga är att vi vågar säga nej. Nej till att göra om skateparker till lekparker och nej till att förvandla den utmärkta poolcopingdoften till en spinkig metalls med liten kropp.

STREET, MINI, POOL, VERT OCH EN GRYM SKATESHOP

WWW.STOCKHOLMSKATEPARK.COM


NOTISER SNOW/SKATE/SURF

TIPS VÄLKOMNAS MAILA REDAKTIONEN PÅ INFO@TRANSITION.SE

26

SKATE AND DESTROYED Kim Boberg spenderade sommaren med att skata, vilket gick så där och slutade med ett brutet ben. Men han hälsar att han är frisk som en fisk innan säsongen har börjat!

JUNKYARD VÄRVAR NYTT Sven Thorgren har börjat åka för Junkyard. Missa för allt inte första avsnittet av Junkyard Episodes som kommer ut i oktober och handlar om stompmaskinen från Sollentuna. Du kan läsa mer om Sven på sidan 56.

SKOLSTART Snowboardgymnasiet i Malung hade upprop, insåg att snön inte skulle dyka upp på ett tag och stack till Saas Fee för lite pre-season-shred. Helt rätt!

BETONGKANTAD MUSIK Bandet Nervous Nellie släpper i slutet av oktober videon till låten Beacons. Videon är inspelad i Åva Skatepark och RCS i Stockholm. Medverkar gör bland andra Johnny Sandberg, Janne Loftén, Matt Marek, Lars Öljert och Christopher Lonergan (som bröt två revben under inspelningen). Håll utkik efter resultatet på transition.se

FOTO GÖSTA FRIES

EUROTRIPPIN' Fernando Bramsmark har nyligen varit på Euro-trip i Glasgow, Manchester och Köpenhamn. Läs mer om Nandos senaste resor och planer i reportaget på sidan 48.

DEN BÄSTA SOMMAREN Evelina Nilsson

Det är något speciellt med sommaren. Även om jag älskar vintern så älskar jag verkligen sommaren. Det är nu som jag samlar kraft och inspiration till nästa vinter. Precis som björnen i skogen som samlar energi inför sitt ide. Jag hittar på andra saker för att mätta adrenalinbegär och finner solens kraft och energi viktig för mitt välbefinnande. Den här sommaren har nog vart den bästa i mitt liv hittills för jag känner att jag är på en bra plats i livet, rent själsligt och fysiskt. Jag lär mig saker och jag är nyfiken på livet. Sommaren började med lite ledigt och olika äventyr med fina vänner och släkt. Men sen har det vart jobb för min del i Åre. Min syster berättade för mig om en buddhist som alltid såg sina uppgifter som något positivt. Det är klart att det hade varit skönt att slippa den där disken eller jobbet men om jag väl står där och måste göra detta så kan jag välja att se det positivt så kommer allt bli roligare. Så har jag tänkt denna sommar och med hjälp av detta, det fantastiska vädret som levererat, härliga vänner och roliga aktiviteter före och efter jobb och på lediga dagar så känner jag stor kärlek till denna sommar. Jag och min syster Julia har även funnit en ny hobby; klättring. För mig är det skönt att ha någon aktivitet som jag kan utöva och utvecklas på. Hålla kreativiteten vid liv och just nu är handlar det om att hitta en väg uppför ett klurigt berg och att våga lita på de små greppen som ibland är det enda som erbjuds. Det är en skön känsla att övervinna sina rädslor och att klara något man aldrig trodde att man skulle klara! Förutom adrenalin och sol så har jag träffat på många underbara och inspirerande människor. Det är otroligt vad man kan lära sig av varandra. Att vara öppen och visa kärlek till andra ger en mycket kärlek och positiv energi tillbaka. Nu har löven på träden börjat ändra färg och temperaturen sjunker för var dag. Solens strålar kämpar men de värmer inte lika mycket längre. Hösten är och det innebär att det inte är lång tid kvar till att dra på sig pjäxorna och bege sig ut i vinterkylan. Men det är inte riktigt dags än så jag stannar kvar i nuet, tackar sommaren och välkomnar hösten! Namaste mina vänner.


Annie Boulanger

A new women’s specific design featuring Magna-Tech quick lens change technology.

Photo: Laura Austin

This changes everything.

anonoptics.com/ WM1


NOTISER SNOW/SKATE/SURF

TIPS VÄLKOMNAS MAILA REDAKTIONEN PÅ INFO@TRANSITION.SE

28

STOKIFY MED FELIX ENGSTRÖM VINTERPEPP MIX Många av de här låtarna har, framför allt jag och Kareem, blastat i bilen på väg till ishallen, backen osv. Så nu förknippar jag dessa med massa sjukt feta minnen och börjar längta tillbaka eller fram till nästa vinter! Damian Marley – Bob Marley medley Bob Marley – Zimbabwe Live at the Stanley theater Here comes trouble – Chronixx Khaki suit – Damian Marley Dread at the control – Micah Shemaiah Ft. Hempress Sativa Jungle Lion – Lee Perry & The upsetters Watch out for this – Busy signal Min kvinna – Amsie Brown Work Remix – Asap Ferg UÅ - Random Bastards

FOTO DANIEL BERNSTÅL

RVR-ÖL Söker du ölspons till kommande säsongen bör du bege dig till Älvdalen där Rivervalley Rockers öl finns. Med tanke på deras slogan kan det inte bli fel; Vad är väl en kall piña colada på beachen mot en varm glesbygdsmargaritha bakom Preem?!

ALL IN

Tove Holmgren

Vissa människor verkar ha ett extra stort behov av förändringar och att få nya upplevelser i livet. Det måste alltid hända något, hjärnan måste alltid få nya intryck som sedan kan lagras i upplevelsebanken någonstans i hjärnbalken. Jag har alltid varit en av dem, som aldrig riktig nöjer sig, det måste alltid komma något nytt. Det var länge sedan jag landade på ett och samma ställe under längre tid än en månad. Vissa säger att jag flyr, själv säger jag att jag passar på att uppleva, medan jag vill och har möjlighet. Ibland önskar jag att jag också var bättre på att vilja fånga intryck från tidningar, böcker och allmänbildningens teoretiska bank. Men det är jag inte, och har aldrig riktigt varit, fast jag tänker att det kommer. När jag ska lära mig nya grejer är det ofta allt eller inget som gäller. Det kan vara en fördel och det kan vara en nackdel. Ibland påbörjar jag inte något bara för att jag vet att jag inte kommer att kunna gå ”all in” och då missa upplevelsen. Ibland påbörjar jag något och inser att jag inte kommer att kunna gå ”all in” och då slutför jag det inte. Men ibland går jag ”all in”, håller på tills jag själv känner mig nöjd, finner en balans och så håller jag det på en nivå som jag mår bra av.

WILSON TENNIS CLASSIC 2014 Den sista lördagen i augusti gick första upplagan av Wilson Tennis Classic av stapeln i Stockholm. Svenska skid- och snowboardscenen intog en anrik och lätt sliten asfaltsplan för den fetaste dubbelturneringen i mannaminne! 12 handplockade lag gjorde upp om prestige och ära, men endast Kalle Ohlson och Jacob Söderqvist lyckades lägga vantarna på den åtråvärda pokalen. Team Transition med Viktor och praktikant-Pelle stod för en hedersvärd insats och tog sig ända till kvartsfinalen där det tog stopp mot Nisse Arvidsson och Erik Nylander (som sedan gick ända till final). Vi fick definitivt blodad tand tills nästa år!

Surfupplevelsen som jag har påbörjat har gett mig energi och jag vill bara ha mer! Jag kom just hem från ett surfcamp med Xtravel i Hossegor, Frankrike, ett pris jag vann på Transition Winter Awards. Oturligt nog var det den plattaste veckan på hela sommaren och därför lyckades jag inte med någon vidare surfutveckling, även fast det var en otroligt härlig resa och en väldigt vacker plats. Jag tycker det är svårt. Brädkänslan finns där, balansen lika så, men naturens språk, att få in känslan och att läsa vågens otydliga språk är en struggle. Om man ska bli bra på surf krävs det att man nöter, precis som när man ska lära sig ett nytt railtrick på snowboard. Man får inte ge upp, utan det kommer, bara man ger det några hundra försök. Tålamod, känsla, teknik och att gå ”all in” är vad som krävs. Som jag skrev i förra numret av Transition hade jag som mål den här sommaren att få kontroll över vågen och faktiskt lära mig att surfa på riktigt. Jag har en bit kvar. Så, Bali, here I come! I oktober drar jag till Indonesiens svar på Torö!


Gränslös skidåkning. RIKSGRANSEN.SE

facebook.com/riksgransen


NOTISER SNOW/SKATE/SURF

SAGAN OM DE TVÅ DALMASARNA Anton Bilare och Zebbe Landmark har den senaste tiden hängt ut i Nya Zeeland där de har inlett säsongen tillsammans med resten av Burnteamet. Här delar de med sig av sin dagbok från resan… Yooo!! Chillat i Christchurch första dagen, filmat & fotat lite skate. Nu har vi varit i Kaikoura och surfat! Kallt som saaaaudan men de va fetttt. Anton Bilare - 27 aug, 2014 Gjort lite intervjuer och bara cruisat. Vi vet inte så mycket om vad vi ska göra men de blir en del surprises. Anton Bilare - 28 aug, 2014 Dom har hookat oss med internet i campersarna så kan ge lite mer Info senare! Sjukt fett crew och alla är peppade så de här blir hur fint som helst. Anton Bilare - 29 aug, 2014 Den här trippen har varit bangin hittills. Det fetaste är ju att en av filmarna vi har med oss har varit stuntman för Legolas i Sagan Om Ringen!! Ahaha. Zebbe Landmark - 30 aug, 2014 Yo! Nu har vi vart ute på 2 hike turer. Den första var riktig cray, då var vi ute och skulle jaga vild gris och gick sicksack längs en fors, sedan klättra vi upp och ner för ett berg. Tyvärr så fick vi ingen men det var nå jävla adventure! Zebbe Landmark - 2 sep, 2014 Idag var vi ut med en annan dude och jagade pungråttor. Det var jävligt fett, fångade 4st som vi fick rycka pälsen på. Lagade även pungråttspaj, haha! Zebbe Landmark - 3 sep, 2014 Word! Fetaste resan är peppad på att få åka lite mer bräda. Vi kommer få en halvdag imorgon och en hel dag efter på brädan så de blir banging!! Anton Bilare - 7 sep, 2014 Efter detta tog det slut på uppdateringarna, och vi tror att detta beror på att grabbarna åkte mycket bräda och helt enkelt inte hann med någonting annat. Hur som helst kan du vänta dig lite rörligt material från resan på transition.se inom kort.

TIPS VÄLKOMNAS MAILA REDAKTIONEN PÅ INFO@TRANSITION.SE

30

SKIDOR Snart kommer uppföljaren till Shades of Winter ut, där vi bland annat kommer få se Evelina Nilsson, Emma Dahlström och Matilda Rapaport. Den nya rullen heter ”Pure” och lär bli något utöver det vanliga. Vinterns stora filmprojekt tycks vara ”Oil And Water” från Armada där bland andra Henrik Harlaut, Kim Boberg, Jacob Wester och Oscar Harlaut medverkar. Håll utkik efter onlinepremiären på transition.se Kläppens Mad Man Johan Lilja tog sig upp till Älvdalen och lyckades komma 2a i Älvdalens Musik&Motor festivals volleybollturnering, hans lag slog bland andra ut Herr Bobergs lag ”Skinny Whiteboys” i kvarten. Snart är det dags för årets fotbollsbatalj! Alpingaraget Vs Xtravel. Förra året var det Alpingaraget som fick åka hem med svansen mellan benen då de åkte på storstryk av ett stabilt och tekniskt överlägset Xtravel. Den 10e Oktober smäller det. Alla som vill komma till Bosön och se spektaklet är välkomna kl 20:30. SST vinnaren Jeppe Ahlén och Young Gunzen Johan Niemi samt Hugo Burvall kommer alla tre tillsammans med Måns Bertz Wågström att åka atomic lagg i vinter. I slutet på November kör Xtravel tillsammans med skidmogulen, mångsysslaren och multikonstnären Sebbe Garhammer ett försäsongscamp på glaciären Kitzsteinhorn i Österrike. Den 4-7 december har det blivit dags för skidtestarhelg i Lindvallen. Inled säsongen med att testa nya, fräscha produkter! Samma sak gäller i Åre den 12-14 december. #älskasnö The Bunch släpper i höst sin nya rulle ”Finess”. Som vanligt går de sin egen väg och öppnar upp nya

dörrar för skidscenen. Det här lär bli ofantligt fett! En liten fågel har viskat i vårt öra att Adam Widén planerar nästa års VM-kval i dödshopp från Centralbron i Stockholm. Things just got real... Jacob Westers försäsong har bland annat inneburit shred i Australien och surf i Indonesien. En alldeles utomordentlig kombination om du frågar oss. Fabian Omne har styrt det ultimata säsongsjobbet till vintern, nämligen Tv-Åre. Frågan är om han inte kommer synas mer framför kameran än bakom? Jim Johansson Wolf har klippt sig och skaffat ett jobb. Han teamar upp med Piffen som skidtränare på Malungsgymnasiet. En aktivitetshall i Woodwards anda byggs för fullt i Malung. Den kommer endast vara till för Malungs gymnasieelever, där de kan finslipa på skid/snowboardtricksen. Om du inte haft en bra anledning att söka till Malungsgymnasiet har du det nu.


TRE NUMMER AV TRANSITION + WESC X STEREO TEE!

Ny colab-tee från WeSC och Stereo med artwork från Clint Peterson! Just nu kör vi 3 nummer av Transition + denna klädsamma konst för endast 299 SEK. Done deal! Du hittar erbjudandet med WeSC, tillsammans med en massa andra bra erbjudanden på transition.tictail.se


O'NEILL

PACKABLE DOWN JACKET 2000:-

WESC

CANAL CREWNECK TOP 2000:-

ADIDAS

BURTON

DC

ANON

BOOST 4499:-

NYJAH VULC 949:-

32 TRANSITION 3-2014

NITRO

BADSEED 152 3799:-

MALAVITA 2699:-

WM1 1999:-

GLOBE MAHALO 699:-


VOLCOM

RAMBLE DENIM SHERPA JACKET 1499:-

SUIT UP!

Säsongen när man inte vet om man ska klä sig i shorts eller vinteroverall är här. Säsongen kallas höst och är onekligen svartklädd. Men du kan vara lugn så länge Transition finns här för dig och ser till att du håller dig både varm (inte för varm) och snygg. Du får även en liten sneak peek på vinterns fin-fina nyheter.

WESC Canal crewneck top, 2000:Möt hösten med stil. Wesc’s nya damkollektion går under namnet ”Capsule Collection” och innehåller snygga, höstinspirerade plagg. Som denna crewneck till exempel. Funkar med både kjol och jeans till.

BURTON Malavita, 2699:Malavita kommer även i år med hinge-kappan som ger dig mer stabilitet på boxar och rails. Förutom hammocken kommer bindningen i år med new flex straps tillsammans med den nya double take buckle.

NIKE SB Lunar Stefan Janoski, 1000:En uppgraderad version av Stefan Janoskis pro-model. Blå lättviktslunarsulor är den nya frälsningen till alla betongrippers med fobi för heel-bruise. Och färgkombinationen är ju löjligt snygg!

ANON WM1, 1999:Med Anon-goggles medföljer Magna-Tech som gör det enklare och snabbare än någonsin att byta lins. Modellen WM1 är deras nya dammodell med minskad höjd på ramen för bättre passform.

DC SHOES Nyjah Vulc, 949:Den perfekta kombinationen av stil och funktion. Den tekniska sulan Impact S sockliner gör att landningarna på brädan blir mjukare och snällare för hälen. Så att du kan droppa 10-stegs trappor, Nyjah-style alltså.

VOLCOM Ramble Denim Sherpa Jacket, 1499:Clean slim fit denim-jacka att möta höstens kyla med. Enkel stil, rockig stil med värmande innerfoder. I princip ett måste om du går igång på Turbonegro.

ADIDAS SNOWBOARDING BOOST, 4499:Adiads Snowboardings nya storsatsning heter Boost och levererar såväl komfort som funktion. Boost-sulan gör dessutom att hårda landningar är ett minne blott, samtidigt som booten skyddar mot kalla temperaturer bättre än någonsin.

THE NORTH FACE

THERMOBALL HOODED JACKET 1999:-

NIKE SB

LUNAR STEFAN JANOSKI 1000:-

THE NORTH FACE Thermoball hooded jacket, 1999 SEK Thermoball-materialet gör att man håller värmen trots väta. Går att använda som den är eller som lager för riktigt kalla vinterdagar. Lätt att ha med sig i sin packning då man kan vika ner den till minimal storlek.

GLOBE Mahalo, 699:Vulkaniserad Low Cut, designad av Mark Appelyard är sjukt clean. Finns i flera olika färger, men ”Blue Chambray” är helt klart redaktionens favorit i höst. O’NEILL Packable Down Jacket, 2000:O’Neill Packable Down Jacket håller dig varm oavsett destination. Denna Packable Down urskiljer sig tack vare att den är vaxad på ytan vilket gör den vattenavstötande. Dessutom är den ergonomiskt fodrad, för maximal värme och komfort.

NITRO Badseed 152, 3799:Badseed är den ultimata parkslaktaren. Twin-bräda med Lowrider camber, Railkiller edge och Power pods som ger dig bättre kontroll och ordentligt grepp även i isiga backar. Speed Formula HD belaget är slitstarkt med bra glidegenskaper.

33


FÖRST & FRÄMST ANTHON BOSCH

-årige Anthon Bosch är ursprungligen från Göteborg, men flyttade med sin familj till Sälen när snowboardintresset tog fart och därefter blev det snowboardgymnasiet i Geilo där han bor idag. Han är det senaste tillskottet i den svenska Burton-familjen och med sin stil i parken bevisar han precis varför han förtjänar det. Här är den första, men långt ifrån sista intervjun med Anthon i Transition.

FÖRSTA DAGEN HADE JAG DRAGIT HEM LITE DAMER OCH EFTER DET HADE JAG DRAGIT NÅGONSTANS OCH SHREDDAT.

TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO KALLE HÄGGLUND

Berätta om första gången du åkte snowboard. – Det var med pappa i Sälen, när jag var nio år. Det var första gången för pappa också. Efter det hatade jag faktiskt snowboard ett tag, eftersom jag fick så jäkla ont i röven. Men jag fortsatte och till slut gick det bättre och gick över till någonting jag älskade i stället. Vem var din första förebild? – Ståle Sandbech. Din första tanke när du och din familj flyttade från Göteborg till Sälen? – Det var otroligt spännande och jag hade bara positiva tankar i skallen. Att kunna få åka så pass mycket helt plötsligt var bara glädjande. Första anledningen till att du

34 TRANSITION 3-2014


Backside 180 med sjukt bra steeze.

valde Geilo framför Malung? – Jag gick egentligen bara på magkänsla. Jag visste ju att Tor Lundström och Kevin Bäckström hade ju gått där innan, så jag frågade helt enkelt Tor vad han tyckte och efter det snacket blev det NTG för min del. Att det har kommit otroligt bra åkare från den här skolan gjorde inte valet svårare. Vad var det första du gjorde när du fyllde arton? – På min födelsedag var jag bara med familjen, men efter det drog jag till Hemsedal och härjade. Det gick hyfsat vilt till, även om det blev en hel del snowboardåkning också. En go kombination! Vilket parti kommer du rösta på i ditt första val? – Jag kommer ju inte ens ihåg vilka

partier det finns i Sverige, haha. I och för sig har jag bara bott i Norge i två år, så det kanske inte är någon bra ursäkt egentligen… Fast jag har ju ingen koll på norsk politik heller, så det blir pass på den. Första låten du lyssnar på innan en snowboardsession? – Något med A$AP Rocky tror jag. Jag lyssnar egentligen på allt möjligt. Så bara det är något chill så funkar det som uppvärmning. Första snowboardrulle du skulle rekommendera? – Jag ser inte så mycket på filmer just nu, det blir mest edits. Men om jag var tvungen att rekommendera en film skulle det nog bli ”Burton 13”. Vad var det första du tänkte när

du blev sponsrad av Burton? – Då blev jag sjukt glad. Och för min del behövdes det faktiskt. Det är en riktigt skön känsla att få ett så pass starkt stöd i det man gör. Vilken var din första sponsor? – Det var ett mössmärke som heter Guilty Headwear. Jag och Calle Sköld drog ett mail till dem och frågade efter spons och de skickade några beanies till oss att shredda i. Första du skulle göra om du fick 1 miljon kronor? – Första dagen hade jag dragit hem lite damer och efter det hade jag dragit någonstans och shreddat.

reklamlappar i Göteborg vid färjeläget. Så då tjänade jag mina första slantar. Första tricket som ska nötas in i vinter? – Någon 1260 skulle jag tro. Hur tycker du din första intervju i Transition har gått. – Det har varit kluriga frågor, men jag är nöjd. Din första shout out? – Främst pappa och mamma. Och så Burton så klart. Och slutligen min kompis här i Norge som jag brukar shredda med; Håkon Eilertsen.

Berätta om ditt första jobb. – Jag har nog aldrig jobbat.. Eller när jag var liten gick jag och delade ut

TRANSITION 3-2014

35


NÖDVÄNDIGHETER JESPER AHLÉN FOTO ANDERS NEUMAN TEXT VIKTOR JOSEFSSON

Vi har haft ögonen på Jesper Ahlén ett tag nu. Inte minst eftersom han gick och vann Swedish Slopestyle Tour i vintras. Frågan vi alla ställer oss? Vad har egentligen denna 90 kilo tunga Sälen-bo för gear när han stompar trick i välshapade parker? Därför hängde vi ut (upp?) med honom och frågade vad han egentligen har för hook-ups när det kommer till set up.

SKIDOR Atomic, Punx 182 Skidorna är hårda, vilket passar mig som väger ganska mycket. Då pallar de att man går långt i hoppen. PJÄXOR Atomic, Overload 100 Pjäxorna är relativt mjuka vilket gör helhetskänslan i backen otroligt skön. GOGGLES Dr. Zipe, Headmaster Skön passform, med bra linser för alla typ av väder, även om jag främst föredrar spegellinsen. SOLGLASÖGON Dr. Zipe, Lord Z Snygga och stilrena. Ett säkert kort oavsett årstid.

36


TRANSITION 3-2014

37


PÅ SKYPE MED

FOTO ANDERS NEUMAN TEXT VIKTOR JOSEFSSON

N

yligen upplockad på Adidas Skateboardings svenska team och en sommar med många skatetrips i ryggen, känns det som om stockholmssonen Carl Måretensson har världen framför sina fötter. Och lite så är det faktiskt. Vi tog ett snack med Carl om influenser, skillnaden mellan att filma och tävla och hur allting började.

JAG GILLAR ATT SKATA NYTT HELA TIDEN. HELST SMÅ BANKS, ELLER ANNORLUNDA SPOTS SOM INTE BARA ÄR EN CURB. Tjena Carl, hur är läget? – Bara fint tack! Hur har sommaren varit? – Sommaren har inneburit riktigt mycket skatande för min del. Bra mycket mer än förra sommaren då jag mest jobbade. Jag tror jag varit ledig någonstans kring sju veckor och bara skatat runt i Stockholm med polarna. Sen har det blivit några resor också. Bland annat till Malmö, Ktistianstad och Göteborg för Liseberg Classics. Hur var det då? – Det var kul. Jag hade hört mycket om tävlingen innan, men blev ändå positivt överraskad eftersom det fanns så mycket att göra förutom själva tävlingen. Att det är mycket folk på plats gör ju verkligen inte saken sämre. Men det var tävling i Helsingfors ganska nyligen. Berätta om det. – Jo, jag fick hoppa in som reserv i Brädkulturs lag under Vans Shop Riot. Det var jävligt fett eftersom det skedde i samband med tävlingen Helsinki Hook Up, vilket innebar mycket proffs och saker som hände. Bara den sjukt roliga efterfesten var värd resan.

38 TRANSITION 3-2014

Om du får välja mellan att filma och tävla, vad väljer du då? – Filma, helt klart. Att filma är mer fritt och då finns det utrymme för mig att göra min grej. Det är lite svårt att förklara, men att skata på det sättet som jag gillar att skata på. Under tävling är det ofta man måste anpassa sig för att komma bättre till än någon annan. Ett trick är mer värt en ett annat liksom och det tycker jag kan bli rätt konstigt. När jag filmar kör jag de trick jag vill göra och de spots jag vill köra. Men det är ju så klart kul med tävlingar också. Särskilt när man får resa bort och det händer mycket saker runt omkring själva eventet. Så vilka brukar du vara ute och filma med? – William Engström och typ alla skatare som medverkade i ”All Talk No Trasure”. Jesper Lind, bröderna Carelle, David Jakinda och Martin Sandberg typ. Hela stockholmsligan. Hur gick det till när du började skata? – Det var runt 2005 när jag var 12 år. Jag hade tråkigt hemma på sommarlovet och började testa min brorsas

jättebreda bräda från Stadium. Det måste varit en 9,0. En vecka senare ville min kompis skata, så då körde vi och jag tyckte det var fett. Efter några sessions ville jag dra och skata i Fryshuset och i samma veva skulle jag få en ny bräda av pappa. Så vi stack till Stadium för att köpa en ny bräda och av någon anledning prackade personalen på mig en barnbräda. Pappa litade på att de kunde sin sak, så jag kom därifrån med en jättekort bräda. Väl i Fryshuset fick jag ju höra att jag skatade på en för kort bräda, men jag fortsatte att köra på den i ett halvår. Och på den vägen är det. Min mamma körde mig till Fryshuset minst en gång i veckan. Min polare som jag började skata med tröttnade efter en vecka, så jag lärde känna nya likasinnade kompisar i Frys. Vilka har varit dina största förebilder när du växte upp? – Innan jag riktigt fastnade för att skata tyckte jag att Rodney Mullen var fet. Men när jag väl kom igång såg jag upp till bland annat Ryan Scheckler. Men det där ändrades väl från vecka till vecka. Någon som jag verkligen såg upp till i många år var Jake Dun-

combe, efter hans part i Volcoms ”Let’s Live”. Men går man över till svenska skatare har Love Eneroth alltid varit en stor favorit. Han jobbade i Fryshuset och var verkligen jätteschyst mot alla, samtidigt som han var helt sjukt bra på att skata. Han är fortfarande en stor inspiration, kolla bara på ”In Search Of The Miraculous”. Men visst jobbar du själv i Fryshuset idag? – Nja, jag slutade förra fredagen faktiskt. Men att jobba där har varit grymt. Man har ju kunnat skata och utvecklas jättemycket. Och sen att se folk lära sig skata, samtidigt som man hänger ut med polarna gör det till lite av ett drömjobb skulle man kunna säga. Så jag ångrar inte att jag har jobbat där, men efter två år kände jag att jag ville satsa mer på mitt skatande och idag reser jag runt en hel del och då vill jag inte känna att jag är instängd i ett jobb liksom. Jag vill kunna vara lite mer fri helt enkelt. Hur gick det till när du började åka för Adidas Skateboarding? – Det kom från ingenstans. Dagen innan Lucia Classics förra året lade


FS Nosebluntslide.

39


40 TRANSITION 3-2014


LOVE ENEROTH ÄR FORTFARANDE EN STOR INSPIRATION, KOLLA BARA PÅ ”IN SEARCH OF THE MIRACULOUS”. Sebbe som jobbar på Adidas till mig på Facebook. Sen mailade han och sa att han gillade min stil och bad mig ringa upp honom. Så vi snackade på telefon och då frågade han om jag vill börja köra för dem. Inget svårt val direkt. Samtidigt hookade de Martin Sandberg, vilket var jättekul. Så första tävlingsdagen på Lucia Classics fick vi en massa grejer och på den vägen är det. Har du något favoritställe att skata? – Jag gillar att skata nytt hela tiden. Helst små banks, eller annorlunda spots som inte bara är en curb typ. Jag vill vara så pass kreativ som möjligt. Jag gillar ju att skata i Stockholm, men eftersom jag hela tiden vill skata nya spots vill jag ju resa mycket också. Jag var till exempel nere i Köpenhamn för första gången nu i år och det var himmelriket. Favorittrick då? – Det beror ju helt på vilket spot man kör. Men måste jag säga någonting får det bli en skön, korrekt gjord fakie flip. Det nötte jag mycket i somras. Vad har du för planer framöver? – Ingen aning faktiskt. Om det dyker upp event kommer jag försöka åka med på dem och så ska jag få till en bra filmdel. Sen på sikt ska jag nog försöka hitta något att plugga, så man kan utbilda sig till något som man kan jobba med livet ut. Låter bra det, tack för denna pratstunden. – Tack själv!

Wallie K-Grind.

41


RACKARTYG

Slaskig snö, magisk solnedgång och en snärtig tindy 720 underflip.

FOLGEFONNA TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO MARTIN WICHARDT

M

itt under högsommaren stack Rackartygarna till norska Folgefonna för att shredda lite snowboard. Vi följde med, hängde ut på What! Camp och upplevde slaskig park, solnedgångsessions, klipphopp och mycket mer.

42 TRANSITION 3-2014


43


Med lite innovation finns det allt möjligt att göra på Folgefonna, även om inte vädret är det bästa. Vattenplaning i isvatten till exempel. Att vurpa är dock inget vi rekommenderar…


HIT KOMMER SKID- OCH SNOWBOARDKIDS OCH SHREDDAR PARK, VATTENHOPP OCH STUDSMATTA UNDER HÖGSOMMAREN MED COACHNING AV BLAND ANDRA OSCAR HARLAUT, KALLE OHLSON, LEN ROALD JØRGENSEN, OCH NIKLAS ERIKSSON. Det är den första juli och solen håller på att gå ner i fjorden. Den slaskiga snön breder ut sig över hela Folgefonnas topp och den norska glaciären bjuder upp till kvällssession. Ljuset är helt magiskt och på plats uppe på toppen står stockholmsligan Rackartygarna. Efter att ha åkt vilse ett par gånger på vägen till den norska glaciären, uppskattas tiden att köra hit med bil ha tagit någonstans kring 21 timmar. En resa som borde tagit 12 timmar. Hur som helst fick de en fin sight seeing på väg till deras boende i Jondal, som är sista anhalt innan glaciären och nationalparken Folgefonna. Och till slut står de alltså där, högst upp på toppen och ska droppa in i en corner som Sven Thorgren och Tor Lundström har shapat till, något tidigare. Solnedgången är av en kaliber som man endast sett på vykort tidigare och Martin Agerstig droppar in i cornern och snurrar ett varv, runt sin axel, två varv och sedan slår han i ryggen i iskanten. Den slaskiga snön flyger upp och gnistrar till i solens sken. Martin själv ligger på backen. Men inte länge. Olle Lundqvist står uppe på toppen med filmkameran och ropar ”Det ser svinbra ut i kameran, du har den nästa gång!”. Martin tar in de peppande orden, spänner av sig brädan och börjar hika uppåt igen… Folgefonna är Norges tredje största glaciär och uppkom för cirka 2500 år sen i en period med låga temperaturer. Glaciären ligger i Hordaland fylke mellan Hardangerfjorden och Sørfjorden. Glaciären har en yta av 207 km² och dess högsta punkt ligger 1651 meter över havet. Den 29 april 2005 inrättades Folgefonna nationalpark, med en yta på 720 km², för att skydda glaciärens område. Lite drygt nio år senare är det alla skid- och snowboardeldsjälars drömställe under sommartid. Eller det har det visserligen varit sedan i alla fall 2011 då Henrik Windstedt slog upp portarna för sitt What! Camp, i byn Jondal precis vid Folgefonna. Hit kommer skid- och snowboardkids

och shreddar park, vattenhopp och studsmatta under högsommaren med coachning av bland andra Oscar Harlaut, David Kantermo, Kalle Ohlson, Len Roald Jørgensen, Sig Tveit och Niklas Eriksson. Ett minst sagt vinnande koncept! Och med den lekfulla potential som Folgefonna faktiskt har är det inte konstigt att Rackartygarna, med Olle Lundqvist, Martin Agerstig, Rasmus Frisk, Jimmy Olsson och Niklas Bjelven väljer att spendera en vecka här. För den fantasifulle och smått galne är Folgefonna med omnejd Norges svar på det gamla tvspelet California Games. Här kan man åka slaskig park med snowboarden, hoppa i forsen, gapa vattenfall med en trial-hoj och slänga sig ut från 20 meter höga klippor. Med andra ord, ett paradis för grabbarna i Rackartygarna.

och köra ett kvällsshoot. De kollar om det är lugnt om de hakar på och sätter sig sedan bilen för att återigen ge sig upp till glaciären. Väl på plats tar de skotern upp till en välslipad corner, då liftarna slutat gå för länge sen. Samtidigt som solen går ner i fjorden bjuds det sen på en spektakulär, guldkantad session som sent ska glömmas. Inte förrän vid midnatt börjar det bli dags att plocka ihop, då solen till slut gått ner Att grabbarna får en bra start på veckan, vädermässigt visar sig sedan vara tur, för resten av veckan bjuder inte alls på den där sommarsolen

Veckan börjar som en dröm med en solig dag kantad av slaskiga kickers och metallslakteri i Fonnas park. Lite ovant till en början, visst. Men efter Martins backflip till 50-50 på railet i mitten-sektionen av parken är man tillbaka i vintermode. Förutom att man shreddar runt i t-shirt då förstås. Efter att ha åkt av sig i några timmar börjar det dock kurra i kistan och grabbarna bestämmer sig för att ta bilen ner till Jondal för lite middag hos What! Camp. Vägen ner för berget, till byn är slingrig och kantad av såväl klippor som får. Ett perfekt tillfälle för Jimmy att åka av sig lite på sin trial-hoj. Långa wheelies och klippdrop utförs och det ser lekande lätt ut! Fåren, däremot är inte lika roade… Efter cirka en halvtimme och en rejäl släng av lock för öronen är de tillbaka till campet där kidsen hoppar studsmatta och tränar nya trick i rail-arenan, i väntan på maten. Efter middagen sätter sig de flesta framför tvn för att följa åttondelsfinalen i fotbolls VM mellan Argentina och Schweiz. Men inte Rackartygarna. De har fått nys om att Sven Thorgren och Tor Lundström ska upp till berget

TRANSITION 3-2014

45


som man väntar sig. De kommande dagarna drar istället molnen in och regnet börjar ösa ner i dalen. I ren chansning drar Rackartygarna upp till toppen några gånger för att se om det ser annorlunda ut. I de flesta fall öser det ännu mer på glaciären och ibland väljer de att bli dyblöta för några laps i dimman. Men allt som oftast smider de andra planer, för möjligheterna för små äventyr känns som sagt näst intill oändliga.

Skillnaden mellan svindel och adrenalinkick är ibland hårfin. För Rasmus är dock det senare standard.

EFTER MARTINS BACKFLIP TILL 50-50 PÅ RAILET I MITTEN-SEKTIONEN AV PARKEN ÄR MAN TILLBAKA I VINTERMODE. FYI, räcket är typ 5 cm tjockt. Gnarly!

En av dagarna, stannar de till med bilen halvvägs upp för den slingriga vägen, precis där glaciären går rakt ner i isvattnet. De studerar den branta backen som går ner i plurret länge, går och känner på det klarblå vattnet och funderar. Till slut bestämmer sig både Martin och Olle för att testa årets kyligaste vattenplaning. De knallar upp ett par hundra meter och peppar, medan resten av ligan har hoppat ut på ett flytande isflak för att filma spektaklet. Efter mycket tvekande droppar till slut Martin in och kör spikrakt ner mot vattnet. Han drar upp nosen på brädan precis innan han träffar vattenytan. Sen surfar han, så graciöst att man skulle kunna tro att han hade en fena under sin snowboard, i cirka 20 meter innan han ollar uppför ett isflak precis innan farten tar slut. Lättnaden från Martin är lika påtaglig som de andra grabbarnas jubel. Kvar uppe på toppen står Olle. Han tvekar fortfarande. Så pass länge att Martin bestämmer sig för att testa igen. Och innan Olle fått prova på sin första gång har Martin redan påbörjat rond två. Självförtroendet är dock lite väl nonchalant den här gången och efter att ha surfat femton meter ut tappar han fokus och drar på ett magplask i det kalla vattnet. Chocken av kylan från vattnet framkallar höga tjut, medan han crawlar med armarna mot iskanten, med brädan fortfarande fastspänd. Kläderna åker snabbt av och nya torra åker på. Olle som fortfarande står uppe och tittar på tycks bara ha blivit mer taggad på att Martin trillat. För nu känner han sig redo och innan någon vet ordet av är han halvvägs nedför den slaskiga backen. Och väl nere vid vattnet surfar han långt på ytan, helt felfritt. Men likt sin vattenplanande vapendragare ska han prompt upp igen och köra ett andra åk och visst får även Olle hybris och ligger snart och plaskar i det iskalla vattnet. Men överlag en grym dag! Dagen därpå ligger dimman fortfarande tät och Rasmus och Jimmy, som dagen innan mest filmade börjar nu känna sig rastlösa. Därför blir det först en session på trial-biken för Jimmy där han bland annat hoppar vattenfall, balanserar på broräcken och gapar klippskrevor. Rasmus däremot, som är gymnast i grunden kände att lite höghöjdsträning var på sin plats och

46

klättrar därför upp i en 25 meter hög mast och står på händer högst upp. Svindel tycks liksom inte finnas i hans ordförråd. Dagen avslutas med lite kvällsfiske nere i Jondals hamn, där det salta fjordvattnet bjuder på en hel del fisk. Bland annat får Niklas upp en fet torsk som kocken på What! Camp gladeligen tar emot och tillagar. En av de sista dagarna börjar tålamodet tryta. Visst, det går att shredda loss i parken, men i och med den dåliga sikten, regnet och den tunga snön blir det svårt att hoppa fetare kickers. Adrenalin-tanken måste fyllas på helt enkelt. Som tur är kommer Henrik Windstedt och David Kantermo med ett briljant tips. Då de har grym koll på området kring Fonna vet de bland annat var de högsta klipporna finns. Bland annat en 19 meter hög klippvägg som går spikrakt ner i fjorden, bara 10 minuters bildfärd från What! Camp. Rackartygarnas ögon börjar gnistra. Äntligen lite action. Väl på plats inser de att 19 meter faktiskt är sjukt högt. Men Martin och Rasmus bestämmer sig för att hoppa och drar på sig våtdräkter. Dels för att det är rätt kallt i fjorden, dels för att dämpa smärtan om det skulle gå galet. Martin är först ut. Han går fram till klippkanten och tittar ner mot den mörka vattenytan i ett par sekunder. Därefter backar han tre meter och kutar sedan rakt ut och slänger sig bakåt. Dubbel mollbergare, som ser ut att gå i slow motion för att det är så högt och avslutas sedan med en perfekt spik. Sedan är det Rasmus tur och han går för en dubbelvolt med skruv, men någonting går fel mitt i luften och han smäller i vattenytan med halva ryggen. Han blir liggande i vattnet, på rygg med ansiktet upp i skyn. Martin som fortfarande är kvar i vattnet sedan sitt hopp simmar fram till honom för att kolla läget. Efter ett tag ger han ifrån sig livstecken och alla andas ut. Med det är det sluthoppat för Rasmus, men Martin ger det ett par hopp till, så att adrenalinkvoten helt säkert är uppfylld i ett par veckor framåt. Och så där kan en vecka se ut i Folgefonna under sommartid. Allt ifrån shredd i slaskiga parker och solnedgångssessions, till klipphopp ner i fjorden. Finns äventyrslustan där kan i princip vad som helst hända på den norska glaciären med omnejd. Bara överflöd för adrenalin sätter stopp för gränserna…


Mollbergare fr책n 19 meter... No biggie.


48

50-50 grind.

FOTO MARCEL VELDMAN TEXT VIKTOR JOSEFSSON

F

rån Malmö och Stapelbädds-parken, till USA och pool-session på Lance Mountains bakgård. Senaste året har onekligen varit ett händelserikt för Fernando Bramsmark, med filmprojekt, reklamkampanjer och resor runt om i världen. Och frågan är ju hur långt Nando egentligen kan gå. Svaret tycks vara ”hur långt som helst!”


49


Bluntslide.

NANDO HAR DEN STILEN DÄR DET KAN SE SÅ JÄKLA ENKELT OCH NONCHALANT UT, MEN MAN VET ATT DET ÄR SJUKT GNARLY.

50 TRANSITION 3-2014


"Han är en oslipad diamant. Jag har sett Nando växa upp. Jag kommer ihåg när han var jätteliten och kom till Bryggeriet med rullskridskor. Så jag har liksom sett hans utvecklingskurva ända sen början. Och det roliga med Nando är att än idag, flera år senare, gör någonting nytt på brädan varje gång jag träffar honom. Det är jävligt coolt att se. Hans utveckling de senaste tre åren har gått från att man bara tycker att han är duktig, till att faktiskt bli jävligt imponerad varje gång man ser honom. Och med Nando är allt verkligen möjligt. Han vet ofta inte själv vad han är kapabel till att göra, så ibland behöver han guidning och push och det är lite det som gör honom till en oslipad diamant. Men det man har märkt sedan ett år tillbaka när saker och ting börjat ta fart är att han har hittat sin väg mer och mer. I och med det har han blivit mer och mer professionell. I den här branschen är det verkligen make it or brake it, man får inte så många chanser, tyvärr. För Nando tycks det gå vägen, vilket är riktigt kul. Han börjar förstå sin position, vart han är på väg och vad han vill göra." – Danijel ”Jugga” Stankovic Stapelbäddsparken är mer välfylld än vanligt, precis som den brukar vara varje år, på sensommaren, när Malmö Ultra Bowl drar igång. Man kan i princip ta på skatepeppet och någon som allt som oftast skiner upp med ett leende, bredare än Zlatans, är Malmös egne Fernando ”Nando” Bramsmark. Han tummar lite på grippen, sätter ner tailen mot copingen och droppar in. Hastigheten är perfekt och han flyger upp i en fet alley oop, men något går fel och halvvägs igenom tricket tappar han kontrollen och landar på betongen med fötterna, istället för brädan. Nando ger ifrån sig en tydlig suck och går och ställer sig vid sidan om och snackar med några polare och cirka 30 sekunder senare ser man det igen. Det där stora, breda, vita leendet. Det märks att det här är hans naturliga miljö. Precis som Zlatan trivs bäst på en gräsplan, trivs Nando bäst i en betongpool. Det har han gjort i många år nu och för lite drygt ett år sedan fick han den stora chansen att bevisa sin talang utanför det svenska skatemeckat många kallar för Malmö. – Ja, det har ju blivit en del resor den senaste tiden, berättar han. Jag var borta i Australien och USA från februari till juni och efter det har det blivit sex resor till, främst festivaler och liknande. De mest minnesvärda resorna måste nog ha varit Australien och Kalifornien. I Australien hängde jag ut och skatade med Oski, Grant Taylor, Ben Raybourne, Greyson Fletcher och några gubbar till. Efter det åkte jag direkt till San Francisco och stannade där i två månader. Första månaden bodde jag på en polares soffa och efter det fick jag ett rum i en

TRANSITION 3-2014

51


SKATEBOARD

IDAG ÄR DET NOG GRANT TAYLOR, BEN RAYBOURNE OCH RAVEN TERSHY SOM ÄR DE STÖRSTA INFLUENSERNA. OCH DET SOM ÄR SÅ SJUKT ÄR ATT JAG FÅR SKATA MED NÅGRA AV DEM IDAG. Nosegrind tailgrab. del av staden som heter Summerset. Vad är den största skillnaden mellan skatare i Sverige och Kalifornien? – Det är mer seriöst där borta. Det är liksom mer pengar i det. Sen är det så mycket fler folk som är skateboardintresserade och brinner för det. Om man sedan jämför Sverige med Kalifornien är det alltid bra väder i Kaliforninen. Det gör det ju hela så mycket lättare. Man kan skata jämt! Här hemma blir det väl att man skatar inomhus så fort inte vädret är bra. Och visst kan man skata utomhus i Malmö på vintern, men det är inte så jäkla gött. Jag är övertygad om att vädret har en betydande faktor och jag tror att skatescenen skulle kunna vara lika stor i Europa som den är i Cali om man hade bättre väder här. Om man jämför Barcelona med många andra städer i Europa är Barca mer av ett skatemecka. Men att växa upp i Malmö är inte direkt fy skam om du är peppad på att åka skateboard. Där finns precis de rätta förutsättningarna för att lyckas. Till och med kommunen har fattat att alla inte vill lira hockey på sin fritid. Jugga berättar: – Att växa upp och skata i Malmö idag tror jag gör att man blir äldre fortare. Tiden man har på sig att visa sig på brädan har krympt avsevärt. Det finns liksom en lupp över Malmö i och med allt som Polar och Bryggeriet gör, precis som tävlingsscenen med Ultra Bowl och Betongcupen. Just det Bryggeriet gör för staden är ett gott exempel för Europa och resten av världen. Därför tror jag att skatare i Malmö har en större press på sig, precis som att alla är stolta över det de har. Fernando fortsätter: – Skatescenen i Malmö blir större och större, med fler och fler parker. Nu är vi ju inne i en tid där spotsen och parkerna byggs upp väldigt proffsigt och de är bra mycket goare att skata på. Därför tror jag att de som börjar skata nu kommer utvecklas snabbare och snabbare då förutsättningarna är bättre. Så jag skulle säga att Malmös skatescen mår bra mycket bättre än

52 TRANSITION 3-2014


FS heelflip.

TRANSITION 3-2014

53


SKATEBOARD FS ollie.

vad det gjorde för 5-10 år sedan. Vilka var traktens stora förebilder när du växte upp? – De stora förebilderna när jag växte upp var John Magnusson som arrangerar mycket saker, så som Betongcupen och Ultra Bowl. I övrigt var det Malmö-crewet med Tommy TwoBeers, Pyssling, Per Magnusson och Jugga typ. Inte så mycket Pontus Alv, han bara skrek på alla hela tiden när man var mindre, så han gillade man inte, haha. Men idag gillar jag honom

54 TRANSITION 3-2014

jättemycket, han är väldigt go'. På internationell nivå var ju Geoff Rowley en stor förebild, precis som alla skatarna i Transworld-filmerna. Annars var skatare som Darrel Stanton och Danny Trujillo riktigt favoriter. – Och i dagens läge är det nog Grant Taylor, Ben Raybourne och Raven Tershy som är de största influenserna. Och det som är så sjukt är att jag får skata med några av dem idag. Vilka har varit mest inspirerade

att få skata med på dina senaste senaste resor? – Grant Taylor är en av de fetaste skateprofiler jag någonsin skatat med. Vi hängde ut i Australien och att se han skata är en fröjd för ögonen. Han kommer från ingenstans med stil, fart och höjd! Sen Greyson Fletcher. Han är alltid down på en session och både han och jag kan skata jämt. Men annars har det blivit att man har hängt ut med gött folk i San Francisco och Los Angeles, som exempelvis Massimo Cavedoni, Bobby Worrest, Brian An-


derson och Brad Staba. Alla är riktigt goa och sköna! Men alla man stöter på är så mycket skate man kan bli. Det är svårt att tänka sig att skatarna i Sverige skulle vara lika inne i det. På andra sidan Atlanten tänker de bara på skate, 24 timmar om dygnet. Och jag gillar verkligen att hänga ut med sådana människor. Så när jag kom tillbaka var det lite annorlunda. För hur mycket folk än tänker på skate här hemma gör de det inte dygnet runt. Men annars är det väl samma känsla i och med att Malmö har en så pass stark skatescen. Borta bra, men hemma bäst kanske är ett uttryck som passar bra in på Nandos nuvarande situation. Han har ett lugn omkring sig när han går runt, med brädan under armen, bland folkmassorna runt omkring Stapelbäddsparken. Det är en helt annan trygghet än vad man kan tänka sig vid större tävlingar. Och antagligen påverkas man så pass positivt av hemmakänslan. – Det finns ingen press alls när man skatar på hemmaplan. Eller pressen är väl att ha så pass kul som möjligt. Kanske få ett gött åk här på Ultra Bowl, men annars tänker man inte så mycket på det, utan kör på bara. När man var kid däremot hade man alltid en press på sig att få bra resultat när det väl gällde. Men idag vill jag bara ha det gött på brädan och känner ingen större press. Och då funkar det faktiskt bättre att skata. Men det är ju onekligen skillnad på tävlingar och tävlingar inom skatescenen och ingen kan väl ha missat att utvecklingen med Street League har tagit konceptet till nästa nivå de senaste åren. Nando själv är väl både positiv och skeptisk till tävlingen på det stora hela och han berättar om sina tankar om det hela med skräckblandad förtjusning. – Street League är ju ganska nytt. Det fanns inte när jag började skata. Då har jag ju i och för sig inte skatat så länge som många andra gjort. Jag tror de lite äldre skatarna tycker konceptet känns konstigt, men för mig är det bara en utveckling inom skateboard, precis som allt annat. För 10 år sedan gick ju folk runt med Nokia 3210 och idag har alla en iPhone 5. Fast om man kollar på det ur ett större perspektiv skulle skateboard kännas mer skate om inte Street League fanns. Men det är ju mycket pengar i det och det drar en stor publik vilket i sin tur leder till att nya människor får upp ögonen för skateboard. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är å ena sidan gött,

å andra tråkigt. Fast om någon skulle fråga mig om jag ville vara med skulle jag garanterat testa det på ett eller två stopp. Och med den backning Nando fått den senaste tiden, blandat med den enorma talang han besitter känns absolut ingenting omöjligt längre. – Ja, Nike har skickat mig på många resor och hjälpt mig med mycket den senaste tiden. Det händer mycket saker och jag har mycket att tacka dem. Jugga på Nike utvecklar: – Nando har alltid blivit backad. Det har aldrig varit något snack om att inte backa honom när han kom till Nike. För oss blev det däremot en liten omstrukturering, då vi var tvungna att lista ut hur vi skulle ta våra lokala åkare vidare. Vi hade ett lokalt team långt innan Nando kom ombord, med mig själv, Björn Tjernberg, med flera. Så det lokala teamet var redan rotat, men när det kommer någon som Nando som man kan se kan gå mycket längre ska han också få backning för det. Man har en full plan bakom vad som händer med Nando och Oski. Folk här hemma blir stokade på att Oski hade ”Firing Line” på Thrasher, men sådant händer ju liksom inte av sig själv. Det finns redan med i vår plan. Grejen med Nike är just att vi kan ta våra åkare från Am till Pro. Vi har infrastrukturen inom bolaget för att göra den grejen. Vi har en plan med Thrasher och Nando, precis som vi har en plan med Skate Mental och Nando. Så vi har en plan på hur långt vi vill ta honom och sedan handlar det om hur långt han vill gå själv och hur långt han kan gå själv. Vi ger support till 100 procent, resten är upp till honom. Med det i ryggen är det inte konstigt att självförtroendet är på topp och att det går så pass bra som det gör. Och det lär fortsätta i samma bana. Resor, reklamkampanjer och filmprojekt är inplanerade för en lång tid framöver. – Han har varit och filmat med Grant Taylor för reklamen av Grants nya sko på Nike, berättar Jugga. Och det är nästa stora, globala kampanj han kommer vara med i. Efter att Oski och Nando var och skatade med Grant i Australien, ville han ha med båda i reklamkampanjen. Det är sådana grejer som bygger åkare internationellt. Sen hoppas jag att han kommer dra tillbaka till San Francisco i höst för att filma för sin video-del. Vi väntar alla på att se Fernando Bramsmarks streetpart! Jag vill se nedförsbacke, San Francisco och Nando. För han har den stilen där det kan se så jäkla enkelt

och nonchalant ut, men man vet att det är sjukt gnarly. – Ja, jag ska fortsätta att resa mycket, fortsätter Nando. Det blir antagligen trips till USA, Europa och Asien. Sen ska jag även filma för Skate Mental-filmen. För min del kommer det helt enkelt fortsätta rulla på. Bokstavligen. Frågan många kanske ställer sig i dagsläget är hur långt Fernando faktiskt kan gå. Från Stapelbäddsparken till, ja vaddå? Danijel ”Jugga” Stankovic har svaret och låter ytterst självsäker när han säger det: – Han kan gå hur långt han vill. Jag ser Nando som ett globalt proffs inom tre år. Garanterat. Alla älskar Nando. Frågar du vem som helst som har träffat honom kommer du få svaret; ”Han är en rad dude!”. Han har en bra uppfostran som gör att han funkar med människor. Och branschen bygger mycket på att folk vill ha bra folk. Alla är duktiga på att skata idag. Det finns dem som är bättre än Nando, men han har den där karaktären och karisman som folk vill vara en del utav. Han var till exempel i New York för en photo shoot för Nike SB’s lookbook för inte så länge sen, med Alex Olson, Luan Oliviera, P-Rod, med flera och alla älskade verkligen Nando. Just Alex Olson sa att han verkligen gillade Fernando och Alex är en sådan person som gillar typ fem personer, hans cirkel är rätt tight. Och när han ”godkände” Nando kändes det jävligt gött. En annan som älskar Nando är Lance Mountain. De har skatat tillsammans i poolen på hans bakgård och det är ju typ så långt man kan gå ju, haha. Jugga fortsätter: – Skatevärlden ser inte likadan ut som för tio år sedan med till exempel Arto Saari, där man var tvungen att köra för Flip och slå sönder glasbarriären till USA. Då var man tvungen att flytta dit. Det behöver du inte göra idag. Nando har ett visum och kan åka in och ut ur USA hur mycket han vill. Förr ville brädföretagen att man skulle bo där, så att man slapp betala flygbiljetterna. Men idag betalar Nike sina åkares biljetter med glädje. Så jag tror att Nando kan ta det hela vägen, bara han vill det tillräckligt mycket.

TRANSITION 3-2014

55


SNOWBOARDGLÄDJE MED

56


Signaturtricket bs rodeo nosegrab är alltid ett säkert ess i ärmen under tävlingar.

TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO ANDERS NEUMAN

R

eceptet för att bli en av världens bästa snowboardåkare? Omge dig med polare, peppa varandra och först och främst, se till att ha riktigt kul! Svårare än så behöver det inte vara… Enligt Sven Thorgren själv, i alla fall. Vi har snackat OS, träningstips och konkurrens med en av världens främsta.

57


58


När vi under förra säsongen diskuterade att göra ett videoprojekt, tillsammans med bland andra Junkyard, om glädjen att åka snowboard kändes det hela sjukt stort och svårt att ta på. När vi sedan började bryta ner det fann vi vissa betydelsefulla grundstenar som lyser extra starkt på den svenska snowboardhimlen. Och en sak var riktigt säker; 2014 kan man inte snacka svensk snowboard i stora drag utan att nämna Sven Thorgren. Vinst på Air & Style, silvermedalj på Dew Tour, en fjärde plats på OS och medverkan i filmer så som Scandalnavians gör att han är en förebild för många unga snowboardentusiaster ute i vårt avlånga land. Vad många säkert undrar är hur en kille som är född samma år som Tomas Brolin dribblade hem VM-bronset till Sverige kunde gå från att nöta 360’s i Väsjöbacken till att bli en av världens allra främsta snowboardåkare. Enligt Sven själv är svaret ofta att det gäller att tycka det man håller på med är sinnessjukt kul mest hela tiden, men visst ligger det en del grundläggande faktorer bakom hans succé. Att träna mycket och lära sig att hålla sitt fokus i schack till exempel. – Först och främst är min träning i backen bara att åka och ha kul, men sen så kör man väl en del gym mest för att hålla sig skadefri och smooth i kroppen. Utöver det håller jag ju igång mest hela tiden. Jag skatar en del, vilket är perfekt för att träna muskelminne. På tal om muskelminne gäller det att ha tungan rätt i mun när du ska lära dig nya trick, oavsett om vi snackar frontside 360 eller triple cork. – Det viktigaste när man ska lära sig nya trick är att man ska ta det steg för steg och se till att man har koll på grunderna. Om man till exempel ska lära sig backside 720 så måste man ha koll på backside 360 först. Sen handlar det mycket om att visualisera tricket du ska lära dig. Att visualisera är något som sedan kommer igen mycket på tävlingar, särskilt större så som OS och Air & Style. Då gäller det att ha stenkoll på psyket och verkligen fokusera. Sen gäller det att ha ett grymt självförtroende när det väl gäller. Men också att kunna koppla bort att miljontals människor sitter och tittar på en. Man är själv i backen. Punkt. Visst, jag brukar kunna vara ganska nervös innan en tävling men när man väl droppar in hör man ingenting och man ser ingenting annat än nästa feature. Och själva träningsdagen då. För Sven ser dagsplaneringen ut som följande: Han kliver upp och käkar frukost innan det är dags för två timmars träning. Under dessa timmar försöker han sätta sitt tänkta åk så att han har självförtroendet när det väl gäller. Om

det skulle vara så att han inte får till sitt tänkta åk på träningen gäller det att tro på sig själv ännu mer. – Alltså har man ett åk i huvudet ska det mycket till för att man ska ändra om i det så nära in på tävlingen. Efter det är det kval, vilket brukar vara två åk och därefter väntar förhoppningsvis finalen. Alltså det här är sjukt svårt att förklara, men det handlar till stor del om självförtroende och att boosta sig själv. Och jag kan intyga att det är svinkul! I princip alla inom tävlingsscenen är polare och umgås med varandra när de är ute och reser. Därför är det ju ens potentiella konkurrenter som även boostar en. För hur kul det än är att gå upp på podiet och ta emot en medalj, åker majoriteten av de tävlande bara för att det är så förbannat kul. Men visst finns det undantag. Sven berättar: – Jag tror att konkurrenssituationen är väldigt mycket med avslappnad inom snowboard jämfört med andra sporter. Alla reser tillsammans och är polare. Det händer aldrig att man hoppas på att någon annan ska trilla för att man själv ska få en bättre placering. Man vill alltid det bästa för sina konkurrenter, vilket jag tror är ganska unikt. Och det här är ju absolut något man vill behålla inom sporten, vilket jag också tycker är otroligt viktigt att man gör. Det är alltid en bra stämning på tävlingar och man har sjukt kul. Gemenskapen inom snowboard är väldigt viktig för mig, för att det är då jag har som roligast. Det är otroligt svårt att bygga upp samma pepp när man åker ensam, jämfört med att shredda i gäng. Sen går det ju så klart att ha kul när man åker själv, men jag föredrar definitivt att åka med andra.

SNOWBOARD

JAG TROR SHAUN WHITE SER SNOWBOARD MER SOM ETT JOBB, ÄN DET DÄR ROLIGA MÅNGA ANDRA BRINNER FÖR. DÄR KÄNNS DET ISTÄLLET SOM OM PENGAR ÄR EN VIKTIG FAKTOR I DET HELA. PERSONLIGEN TYCKER JAG DET ÄR TRÅKIGT DÅ DET INTE ÄR NÅGOT SOM JAG TYCKER VI VILL VISA INOM SPORTEN, UTAN GLÄDJEN SKA VARA I FOKUS!

En stilren, långsam bs 180 kan vara ett av de snyggare tricken som finns...

– Med det sagt måste jag väl ändå säga att det finns dem som är mer seriösa när det kommer till konkurrensen. Ett exempel är Shaun White. Jag tror att han ser snowboard mer som ett jobb, än det där roliga många andra brinner för. Där känns det istället som om pengar är en viktig faktor i det hela. Och det får man väl respektera, men personligen tycker jag det är tråkigt då det inte är något som jag tycker vi vill visa inom sporten, utan glädjen ska vara i fokus! Samtidigt har han gjort snowboard hur stort som helst i USA och har varit en bra förebild. Men hans syn på snowboard är i dagsläget inget gott föredöme. Det här är inte bara ett jobb, det är få förunnat! Som man förstår är det väldigt viktigt för Sven att ha sina polare runt omkring sig, men något som kanske är ännu viktigare är att ha en stöttande familj. Och familjen Thorgren insåg tidigt det där med att snowboard kan vara få förunnat. – Mina föräldrar har alltid varit stöttande. De såg redan från början

TRANSITION 3-2014

59


SNOWBOARD

Gap to bs lip i Trysil under Burn King of the North.

60


VISST, JAG BRUKAR KUNNA VARA GANSKA NERVÖS INNAN EN TÄVLING MEN NÄR MAN VÄL DROPPAR IN HÖR MAN INGENTING OCH MAN SER INGENTING ANNAT ÄN NÄSTA FEATURE. vilken glädje snowboard gav mig och då har de varit glada för min skull. De skjutsade mig alltid till backen och till tävlingar när jag var liten. Och när jag exempelvis var borta från skolan nästan hela årskurs 9 så har de förstått mig och de valen jag gjort. Att ha sina nära och kära som stöttar det man brinner för är nog väldigt viktigt för att man ska lyckas. Och att representera Sverige och vara en del av ett landslag under exempelvis OS, får man ju onekligen kalla för att lyckas inom det man brinner för. Men precis som att man i princip inte har några konkurrenter inom tävlingsscenen, är inte snowboardlandslaget det mest traditionella landslaget. – Att representera Sverige och vara en del av ett landslag är väldigt kul tycker jag. Samtidigt så ser jag det inte riktigt som ett landslag, utan mer att jag är ute och åker och reser med mina polare. Vi har sjukt kul när vi är iväg tillsammans. Vi har en väldigt skön stämning sinsemellan, vilket jag tror är enormt viktigt. Sen underlättar det ju alltid att ha någon som masserar en och har bra koll på skador, hehe. På OS kände man ju att man representerade landet Sverige. Men i övrigt när man är ute på tävlingar känner jag mer att jag representerar mig själv och svensk snowboard i stort. Man vill vara en bra förebild till alla snowboardåkande kids.

mark och då var de mina allra största förebilder. Alltså folk man hängde med personligen och åkte på photo shoots med. I dag är det lite annorlunda. Plötsligt är det Sven som får gästa program som Lilla Sportspegeln och pryda sin nuna på mjölkpaketens baksida. Plötsligt är det han själv som är förebilden för så många snowboardpeppade kids. Och Svens egna tips till dem som vill lyckas inom branschen? Det hela är ganska enkelt… – Mitt tips till dem som redan kör snowboard och känner att de brinner för det är väl mest att försöka ha kul i backen. Det viktigaste är glädjen i att åka. Men andra saker man kan tänka på är att inte åka ensam hela tiden utan åka med polare och se till att pusha varandra hela tiden. Det underlättar alltid utvecklingen. MISSA INTE VINTERNS FETASTE WEB-SERIE ”JUNKYARD EPISODES”. FÖRSTA AVSNITTET HANDLAR OM JUST SVEN THORGREN OCH KOMMER UT I OKTOBER. DU HITTAR DET PÅ TRANSITION.SE

Just förebilder kan vara något viktigt i sin jakt på att bli bättre och bättre på det man gör. Under Svens första snowboardår var faktiskt Shaun White en stor förebild. Eller alla som var med på tv när det kom till X Games var en idol. Sedan dröjde det till strax innan tonåren innan han hittade föredömen i sin närhet. – När jag var 12-13 år gammal började jag åka för Nitro och då kom man in lite mer i snowboardvärlden. Jag fick hänga med svenska åkare som Nils Arvidsson och Zebastian Land-

TRANSITION 3-2014

61


FOTO LUCAS NILSSON

VIKTOR

BJÖRNSTRÖM - KIRUNA POWER TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO LUCAS NILSSON OCH MARKUS ALATALO

Kiruna med omnejd har odlat fram några av landets bästa brädåkare i många år nu och gemenskapen kring snowboard är riktigt tight. En av de största talangerna i dessa trakter heter Viktor Björnström. Han är uppväxt med järnvägsparken, gruvan och Riksgränsen. Här är hans historia om resor, filmprojekt och snowboardpepp.

62


En clean method gör sig extremt väl i midnattssolens förtrollande land.

Vintern 1994 var en fin sådan i landets nordligaste delar. Eller i alla fall för en sju år gammal pojke vid namn Viktor Björnström, i Kiruna. Det var nämligen vintern han fick sin första snowboard. En Burton Air om man ska vara petig. Men det skulle dröja några år innan han skulle helt vara fast i det. – Ja, jag fick ju en Burton Air av mina föräldrar som var två decimeter längre än jag själv. Det var bara det att jag ville ha en snowboard som var rund i båda kanterna. Pappa löste det enkelt med en handsåg och lite hopnitar. Sen drog han mig ute på gatorna i Kiruna. Men jag fastnade inte för det på en gång, utan började väl åka ordentligt när jag var kanske tio år. Att växa upp i Kiruna har sina fördelar om man vill syssla med snowboard. Om du pallar med mörkret förstås. Fullt med snö från tidig höst, till sen vår utlovas och bara fantasin sätter stopp för vilka spots man kan köra.

För någon park var Kiruna-kidsen inte bortskämda med, trots att det var maskinbyggda hopp som stod högst upp på önskelistan. – Det är supernice att växa upp i Kiruna om man vill åka snowboard, eftersom det är vinter så länge. Men när jag växte upp fanns det ingen park. Så vi brukade bygga egna hopp i Luossabacken, vår hemmabacke. Det tog oss flera dagar att få till en semibra kicker av snö som vi tog från ploghögar. Men sen körde man ju sina egna hopp säsongen ut. – Ibland byggde de i och för sig en halfpipe i backen och då var man och åkte mycket där. Och något år var det en tävling med big air och så där, men i övrigt fanns det liksom ingen park i hemmabacken. Drömmen var ju att få nöta trick i maskinbyggda jättelandskap. Men när vi insåg att det inte skulle hända inom en snar framtid började vi åka i järnvägsparken. Då var

jag väl 12-13 år. Och för den som inte vet vad järnvägsparken är för någonting är det ett grymt hopp som man kan utvecklas mycket på. Man börjar sitt åk vid polisstationen och så droppar man in i ett jättebrant inrun (från början var det en 90 graders sväng mitt i inrunet, men idag är den lite snällare eftersom den är så uppåkt). Sen går det ner i en grop så man får bra skjuts upp i hoppet som är ganska brant. Man flyger över en gångstig och sen ner i en bäck. Det som är så bra med järnvägsparken är att det är en kort och brant ansats, men ändå bra flyg. Det gjorde det lätt att nöta in nya trick. Och det var ju inte vilka som helst som hängde i järnvägsparken. Björn Lindgren och hans polare höll till där dagligen. Just Björn Lindgren var en stor förebild för Viktor när han växte upp, och är det faktiskt än idag. Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt.

– När man började åka visste jag inte vem det var. Utan i början var det en polares brorsa som var förebilden eftersom han hade coola kläder. Men så fort man började åka i järnvägsparken och såg vad Björn Lindgren och Knoddas gjorde blev ju de ens stora idoler. Och att faktiskt inse att det här var snubbar som hade vunnit världscupen var ju hur stort som helst. Så det var stora influenser. – Sen har ju Björn inspirerat mig fruktansvärt mycket på senaste åren. Jag skulle säga att han än i dag är Sveriges bästa snowboardåkare. Just att ta vara på naturliga terränger är han expert på. Och så har en svinbra stil! Annars blev det ju en hel del shredd med familjemedlemmarna genom åren. Både brorsan Albert och kusinen Isak är riktigt duktiga snowboardåkare. Och enligt Viktor själv, de mest

63


SNOWBOARD

FOTO LUCAS NILSSON

peppande också. – Jag och Albert åkte typ jämt med varandra. Fast han hade mycket problem med knäna när vi växte upp, så när det började bege sig med tävlingar så funkade det ofta inte för Albert. Men när knäna höll åkte vi jämt. Isak började jag åka med när jag insåg att lill-kusinen hade blivit jävligt grym på att åka snowboard, haha. När han var 15-16 år och gjorde sw bs 720 blev man ju svinimpad. Så han började följa med på tävlingar och till slut hade vi samma sponsor med Ride och då åkte vi ju plötsligt riktigt mycket med varandra. Han ger en mycket, även om han är några år yngre än mig själv. Både Albert och Isak är kanske de mest peppade människorna som jag någonsin har åkt med. Fast i och med att det är ganska få från Kiruna som intresserar sig för snowboard, blir det ganska familjärt vem man än åker med. – Det är inte så många från Kiruna som har varit med och satsat när det kommer till att åka snowboard. Varit med och byggt hopp och så där. Men något som är roligt är att alla alltid har fått vara med. Ung som äldre. Alla har varit väldigt sammansvetsade. Det är väldigt familjärt på något vis. Sen kan jag ju inte uttala mig om hur det är i södra Sverige. Där har jag bara varit och gästspelat så att säga. Idag bor det drygt 18 000 människor i Kiruna varav cirka 4 500 är anställda i LKABs gruva. Det är med andra ord

64 TRANSITION 3-2014

högst troligt att du är involverad i gruvan om du bor i byn. Viktor är en av dem. Eller har i alla fall varit. Något som har bäddat för att ha både tid och råd med längre snowboardresor. – Att vara involverad i gruvan hör ju till skulle jag säga. Gruvan undgår nog ingen i Kiruna. Alla kanske inte jobbar för LKAB, men i något led så jobbar du antagligen i koppling till gruvan. Att jobba i gruvan är perfekt om man vill åka snowboard. Man jobbar en vecka och är ledig en vecka, vilket gör att man lätt kan resa iväg och åka snowboard och faktiskt ha råd med det. När jag har jobbat i gruvan har jag kunnat göra en resa på sju veckor varje vår utan att behöva ta ut semester för det. Hade jag inte jobbat för LKAB hade jag absolut inte kunna resa så mycket. Jag hade inte kunna ha haft ett annat jobb och åkt så mycket snowboard som jag gjort. Alternativet hade varit att ta ut all sin semester på en gång och behövt snåla hela tiden. Och visst har det blivit en hel del minnesvärda puderresor de senaste åren. Främst till Kanada där det vita guldet ofta levererar. – Jag har varit i Golden ett par gånger. Vi har mest varit i Rogers Pass. Det är en otroligt grym terräng där och utan tvekan den bästa snowboardåkning jag har varit med om. Jag måste till Kanada fler gånger. Det finns så mycket kvar att hämta känner jag. Nackdelen är väl att det inte finns några liftar där vi varit. Man hikar i en meter djup snö i tjugo minuter för


JAG KAN RÄKNA PÅ EN HAND DE GÅNGERNA JAG ÅKT EN MASKINBYGGD PARK DE SENASTE FEM ÅREN. Viktor smörar till det med en butter i det orörda vita guldet.

TRANSITION 3-2014

65


SNOWBOARD ”Jag har börjat gå mer och mer åt att utnyttja det naturliga i terrängen. Att åka puder innebär oftast total tystnad. Och jag älskar det verkligen!”

66


FOTO MARKUS ALATALO

att filma en pillow. Och så kanske det går åt skogen och då har man kanske blåst en av sina två chanser man har den dagen. För det blir ju mörkt jättesnabbt. Det har blivit en hel del slit både bakom och framför filmkameran de senaste åren. Det senaste mästerverken syddes ihop tillsammans med Niklas Karlström och gick under namnet ”In Peace”. Det hela blev ett två års projekt med material från såväl Kiruna och Riksgränsen, med omnejd som Kanadas djupa puder. Projektet blev en blandning mellan Niklas produktionsbolag Jan Svan Pictures och Viktors Lag Nord. Just Lag Nord har funnits med länge och ligger tidigare bakom projekt som exempelvis ”Good Morning Lappland” och ”Erosion”, från 2010. Men Lag Nord har funnits med bra mycket längre än så. Ända sedan högstadiet faktiskt. – Från början var vi ett kompisgäng på högstadiet som började kalla oss Lag Nord. Det spelade ingen roll om vi spelade dataspel eller åkte snowboard. När vi hängde var vi Lag Nord. Så när vi började göra snowboardedits kallade vi dem för Lag Nord Films och sen blev det lite känt för det. Idag kör vi ju inte särskilt hårt med det men det är kul att det ändå lever vidare. Och när jag har gjort filmer som till exempel ”Good Morning Lappland” har det varit naturligt att sätta Lag Nord-stämpeln på det. – Innan dess var det ”Erosion” som kom ut 2010. Det var egentligen den första riktigt planerade filmen jag gjorde. Innan var det mest att man filmade när man var ute och sen gjorde edits av det, utan någon riktig tanke bakom. Inför ”In Peace” snackade jag och Niklas Karlström om vad vi ville ha med i filmen och vi kom fram till att Kiruna, Gränsen, Lofoten och någon utlandsresa fanns med på önskelistan. Och vad gäller resan var både Niklas och fotografen Markus Alatalo sugna på Kanada, vilket inte jag heller hade något emot, så så blev det. Och det var efter den trippen som vi bestämde oss för att göra ett två års projekt av det hela. Dels då för att vi ville ha mer av Kanada-pudret och sen kände vi att vi inte riktigt hade fått ihop så mycket material vi ville ha, sett över hela säsongen. Det var ett skönt beslut, som gjorde att vi slapp stressa fram något.

Fast förra säsongen gick Viktor tillbaka till gamla mönster som tidigare år. Det vill säga att han bara filmade det som kändes gött och sen gjort edits av det. Alltså ingen riktig tanke bakom det, mer än att temat för det hela är ”Norrland” och att de kommer släppas på Internet inom kort. Till den kommande säsongen, är Viktor däremot peppad på att göra något stort och mer seriöst igen. Han vet inte riktigt hur det ska vara ännu, men han lovar att det kommer vara annorlunda. Med största sannolikhet kommer det främst innehålla åkning från naturlig terräng och en del backcountry-hopp även om det blivit mer och mer friåkning de senaste säsongerna. – Tidigare tyckte jag att det handlade mer om att köra bc-kickers, när man filmade. Det var det enda som räknades liksom. Men jag har börjat gå mer och mer åt att utnyttja det naturliga i terrängen. Att åka puder innebär oftast total tystnad. Och jag älskar det verkligen! Det är bara du och din snowboard, helt underbart. Fast jag gillar ju att hoppa väldigt mycket, men jag har helt gått ifrån att köra park. Jag kan räkna på en hand de gångerna jag åkt en maskinbyggd park de senaste fem åren. Så man kanske inte lär sig lika mycket nya trick varje säsong, men om man skulle följa med oss ut en dag utanför liftsystemet i Gränsen skulle man se att det blir en hel del hoppande på en dag. – I år blev det faktiskt väldigt lite kickers. Jag var mest ute med Markus Alatalo och Lucas Nilsson och fotade. Och då blev det liksom inte att man ställde sig och byggde ett hopp, utan man körde mest naturliga grejer. Det blev kanske två byggda hopp på hela säsongen. Det måste det bli ändring på till kommande säsong, för även om det inte är lika mycket flyg nu för tiden går det ju inte att strunta i det helt. Trots storslagna planer på filmprojekt har Viktor i dagsläget skola på schemat. Även om snowboarden kommer främst… – Jag började plugga teknisk design i Luleå förra hösten. Jag kände att det här med produktutveckling och liknande var någonting jag verkligen ville lära mig. Men kravet för det var ju självklart att jag skulle kunna åka mycket snowboard. Och det kan jag verkligen nu, även om det kanske inte blir lika mycket resor. Eftersom jag kan göra en hel del plugg uppifrån Gränsen

TRANSITION 3-2014

67


SNOWBOARD

En välslipad park är inget för Viktor. Naturliga kickers däremot… Crail i Riksgränsen.

FOTO MARKUS ALATALO

blev det fler snowboarddagar förra säsongen än på väldigt länge. – Anledningen till att jag valde att börja plugga teknisk design var för att kunna utveckla lösningar på saker som jag själv tycker är roligt att använda. Främst då ute i naturen. Jag tycker helt enkelt att det är kul att tänka till lite och vara kreativ. Och framtiden förutom att bli nästa stora natur-uppfinnare? Tankarna ligger allt som oftast i hur nästa puderspray kommer kännas, hur nya platser kommer vara och hur han ska kunna ha så pass kul som möjligt. – Jag vill bli ännu bättre på att ta till vara på den naturliga terrängen. Och då får jag väl helt enkelt köra mer naturlig terräng, hehe. Annars tänker jag inte så mycket på vad jag vill få ut av mitt snowboardåkande, mer än att jag vill åka ännu mer och se mer nya platser. Och filma bättre grejer. När man var yngre höll man ju på att tävla och jämföra sig med Shaun White. Nu är det primära målet att ha så kul som möjligt. Svårare än så behöver det inte vara.

68 TRANSITION 3-2014

Powturns med spray är helt klart en av Viktors favoritsysslor.


ALLA SOM ÅKER SNOWBOARD I KIRUNA ÄR VÄLDIGT SAMMANSVETSADE. DET ÄR VÄLDIGT FAMILJÄRT PÅ NÅGOT VIS.

FOTO LUCAS NILSSON

TRANSITION 3-2014

69


NORR OM PO L C IRK E LN ME D

TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO PETTER COHEN


På påsken är Dundret en naturlig samlingspunkt för Gälka Warriors med bastu, öl, isvak och snowboard. Få gånger känns det så skönt att komma hem.

71


Pär Isling och Mattias Hörnquist bjuder upp till barhäng under prisutdelningen på Black Bear Open.

SNOWBOARD

DET VAR MYCKET RÅARE FÖRR, NUFÖRTIDEN ÄR ALLT SÅ SMOOTH I PARKERNA ATT DET NÄSTAN INTE GÅR ATT MISSLYCKAS. EN ISIG LANDNING KALLAS FOSTRANDE. Från Gällivares frusna skogsmarker reser sig det ståtliga berget Dundret. Det var på och i trakterna runt omkring detta berg som några unga män började åka snowboard i början av nittiotalet. Först åkte de var och en för sig, men närmade sig snart varandra. Försiktigt, ett steg i taget fann de varandra. Det var starten på en stor och fin gemenskap som i folkmun kom att kallas Gälka Warriors. Genom åren har dessa personligheter upplevt en hel del tillsammans. Med Gällivare och Dundret som utgångspunkt har de upptäckt nya platser, både nationellt och internationell. Tävlingar har anordnats, nya bekantskaper har knutits och erfarenheter har utbytts. Men det är till Gällivare och Dundret de till slut alltid återvänder, där gemenskapen än gång föddes. Och legenden om Gälka Warriors lever än idag och når fortfarande de högsta bergen och de djupaste skogarna. Här får du träffa några av profilerna bakom legenden… MARKUS LEMKE Vilka är Gälka Warriors? – Gälka Warriors är ett sällskap människor som har snowboard som gemensamt intresse. Det är alltså helt olika människor som plötsligt förenas med hjälp av snowboard. Sen har vi alla någon slags koppling till Gällivare och Dundret. Själva andan med Gälka Warriors är att det är totalt prestigelöst. Folk åker för att det är det bästa de vet och jag tror ingen av oss tävlar längre, utan vi ses, åker snowboard och har det jävligt bra tillsammans. Vad gör ni tillsammans när ni inte åker snowboard? – Alltså på sommaren ses vi ju inte så mycket alls egentligen. Utan det är mest på vintern som man träffar upp alla. Då behöver man bara dra upp på Dundret så är de där. Annars fixar

72 TRANSITION 3-2014

vi väl lite musikspelningar och fester ihop. Hur kom du själv in i ”gänget”? – Jag kommer ju egentligen från Östersund. Men morsan kommer från Gällivare och mina morföräldrar har alltid bott där. Därför har man varit här på vintrarna under sin uppväxt. Till slut flyttade jag upp själv och började umgås med alla fina människor på Dundret. Då blev man invävd i det hela och det är verkligen en stor ära. Hur mycket betyder Dundret för dig? – Det är ju mer eller mindre utgångspunkten för allt, på vintern. Man träffas, umgås och dricker kaffe där uppe. Det är den centrala platsen för Gälka Warrors. Berätta lite om eventen ni anordnar. – Vi gör en del tävlingar, både på Dundret och på andra platser. Men det, precis som mycket annat, är väldigt prestigelöst. Det handlar om att ha kul tillsammans liksom. Men sen har vi väl kanske en speciell syn på snowboard. I våras byggde vi till exempel en 90-tals halfpipe. Samma sak med Black Bear Open. Där är allt handgrävt. Det står 15 man och gräver i en veckas tid, för att bygga något som andra ska åka. Vi som skottar är inte med i tävlingen utan gör det för att andra ska vara glada. Det känns alltid stort. Det blir lite mer känsla om själ i det, enligt mig. Man anordnar liksom något som man är stolt över. Vad skulle du säga att du värdesätter mest hos Gälka Warriors? – I grund och botten är ju det här mina bästa vänner, så jag skulle nog säga vänskapen. Alla ställer upp för alla! ANDERS MARTIKALLA Hur skulle du beskriva Gälka Warriors? – Det är en stor gemenskap med mycket kärlek till att åka snowboard.

Sen om det är kasst underlag eller inte spelar inte så stor roll. Bara man får vara tillsammans. Hur startade allt? – Det var under Sverigecupen för en jävla massa år sedan. Alla var lite för unga och lite för fulla. Sen har det väl vuxit. Det har aldrig varit någon mening att det skulle vara en speciell grupp, utan Gälka Warriors blev ett slags samlingsnamn. Alla

har åkt snowboard i princip hela livet. Jag har väl +20 år på nacken och det har varit naturligt att man träffats uppe på Dundret. Hur viktigt är Dundret för dig? – Det är jätteviktigt! Det är där man spenderat nästan all sin tid på brädan. Så Dundret har gett en en hel del minnen för livet. Det är ju helt klart en knytpunkt för oss alla. Är Gälka Warriors samma sak


Johan Airijoki i ett av sina mest naturliga element. Lapporten fungerar som en bra backdrop när en av Sveriges snyggaste bs airs utfÜrs.


Gälka Warriors event ”Soldalen Classics” är ett fint inslag på Dundret under våren och innebär 90-tals ös i 90-tals pipe. Marcus Pittja och hans fs air visar vägen.

idag som det var på 90-talet. – Nej det skulle jag inte påstå. Och det beror nog mest på åldern. Det är ingen som tävlar längre och en hel del har en egen familj att tänka på. Men de som ännu åker kör ju på. Och varje gång hösten kommer till Gällivare är det fortfarande som om familjen samlas på nytt efter att ha varit ifrån varandra i ett halvår. Vad ser du fram emot den kommande säsongen? – Det blir nog mycket noboardåkning i år. Jag blev så peppad på det eftersom vi hade en så bra vinter förra säsongen. Så att bara få äta puder är planen. JOHAN AIRIJOKI Vad är Gälka Warriors, enligt dig? – Jag skulle väl säga att vi är ett stort kollektiv av människor. Alltså en löst sammansatt grupp, där den gemensamma nämnaren är att vi tycker om att åka snowboard. Sen kommer det till lite nya människor ibland, och det faller bort några ibland. De som är med är med. Hur kom ni att bli Gälka Warriors?

74 TRANSITION 3-2014

– Det började med att vi åkte snowboard på hemmaberget, Dundret. Det här var någon gång på 90-talet. Det här var väl då den andra vågen av snowboard där Ingemar Backman och Johan Olofsson var dem man såg upp till. Jag och mina kompisar var lite yngre än dem. Men vi körde runt på snowboardtävlingar i landet och vart man än kom så hade alla sin grej. I Dalarna var det till exempel Dalapower. Man representerade orten helt enkelt. Vi ville ju så klart representera Gällivare och det var i denna vevan som Gälka Warriors föddes. Att just namnet blev som det blev beror på att vi var 17 år gamla killar som var inspirerade av filmen The Warriors från 1979, om gäng i New York. Så det var så det började. Vad betyder hemmabacken Dundret för dig? – Det var där jag började åka skidor när jag var fyra år gammal. Och sedan blev det snowboard där när man var kanske 13-14 år. Och nu är jag 32 år och åker fortfarande på det där berget. Det var ett jättebra berg att lära sig åka på och jag tycker det funkar hur bra som helst än idag. Det är inte så många som åker på berget förutom vi.

Speciellt på försäsongen. Och då kan det ändå vara riktigt bra åkning. Sen måste man ju säga att man nästan alltid är glad på Dundret. Det kan vara 30 grader kallt och folk åker omkring med snöskägg och bara skrattar. Vad sysslar ni med utanför Gälka Warriors? – Jag träffade ju dessa människor när jag var 17 år och idag är jag 32. Några är äldre och några är yngre. Så idag sysslar folk med allt möjligt. Tommy Rapp ska debutera som författare snart, vi har folk som doktorerar, folk som jobbar inom gruvindustrin. Jag själv är lärare och håller på med musik. Sen finns det folk som jobbar med att underhålla backen och shapa hopp. Så det är en jäkla bredd, vilket är kul, för då lär man sig väldigt mycket när man träffas. Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan idag och när ni var 17? – Hm, kanske att vi är lite lugnare och klokare. Man blir ju jätteglad idag när man träffa snowboardkillar- och tjejer runt tjugo år som har ett sådant jäkla driv och bara festar hela nätterna och åker snowboard hela dagarna. Och

jag tror att vi också har den där glöden kvar när vi väl träffas och umgås. Men annars är vi lite mer sansade idag. INGEMAR BACKMAN Hur mycket betyder Dundret för dig? – Det betyder väldigt mycket! När jag var tre år var det där jag började åka skidor. Och när jag började åka snowboard skedde det på Dundret med Gällivare-borna. Men det här var innan vi kallade oss för Gälka Warriors. Det här var runt 90-91. Men jag har ju åkt på Dundret i stort sett varje säsong genom hela min karriär. Hur skulle du beskriva Gälka Warriors? – Det är ett trevligt gäng som har båda fötterna på brädan och är väldigt lätta att umgås med. Det är genuint bra folk uppifrån norr helt enkelt. Vad var det som skedde när Gälka Warriors blev till? – Jag vet inte riktigt. Gälka Warriors var något som mer eller mindre startade när jag och Johan Olofsson var ute och reste runt jorden och åkte snowboard. Då byggde våra kompisar uppe i Gällivare upp den här gemen-


skapen och började att kalla det för Gälka Warriors. Men trots att både jag och Johan var väldigt upptagna med våra proffskarriärer, kände man av den där gemenskapen när man kom hem. På vilket sätt har du varit involverad i Gälka Warriors tävlingar? – Jag har inte varit jätteinvolverad i de tävlingar som gjorts. Några gånger har jag varit med i Björkliden på Black Bear Open. Någon gång var jag där och tävlade och sen har jag också varit med som domare. Jag har även varit med när det varit tävlingar i Gällivare. Fast jag har väl inte haft något riktigt ansvar så att säga. Men det är ju bra kompisar till mig som styr upp det här så det har alltid varit naturligt att man är med på något sätt och umgås. Vad skulle du säga att du har för anknytning till Gälka Warriors idag? – Nu har jag ju bott i Göteborg i många år, och min anknytning till Gällivare har försvagats väldigt mycket. Men när jag tänker på Gälka Warriors är det ändå ett gäng som har samma synsätt på snowboard som jag har. Och de har en enorm drivkraft för själva snowboardåkningen, vilket jag verkligen ser upp till. De där eldsjälarna. FREDRIK TEGEBRO Berätta om Gälka Warriors uppkomst. – Gälka Warriors kom till i och med Sverigecupen på mitten av 90-talet. Vi var ett gäng som hade åkt mycket bräda på Dundret som nu var ute och tävlade i landet. Och just namnet var ju bara något vi användes oss av för att kunna mäta sig med bland andra Dalapower. Men allt eftersom åren gick slutade folk att tävla, en efter en, medan Gälka Warriors stannade kvar. Och det här är ju över 20 år sedan. Idag är det kanske mer en känsla. De som varit med från början vet att de tillhör Gälka Warriors, det är inget som är uttalat utan det bara är så. Hur skulle du beskriva er? – Beskrivningen är väl människor som är jävligt passionerade när det framför allt kommer till att åka snowboard och surfa. Sen är ju alla kompisar också. Vi är väl 40-50 totalt som bara hänger ut och kallar oss för Gälka Warriors. Det har liksom blivit ett samlingsnamn. Hör folk att det är Gälka Warriors som till exempel anordnar ett event vet man att det är mycket folk inblandade och en bra stämning. Och alla är välkomna. Vad gör ni tillsammans när ni inte åker snowboard eller surfar? – Ja, alltså det är klart att vi hänger ut annars också. Vi gör en del tävlingar och events, bland annat en populär julfest. Det som är så skönt med det hela

är att de som vill hjälpa till, de hjälper till. Det är aldrig något krav på att man måste vara med. Men vi blir ändå alltid många. Berätta om gemenskapen kring Gälka Warrios. – Själva gemenskapen känns rätt unik. Vi började ju åka snowboard som smågrabbar och sedan har vi bara fortsatt hänga ut. Vänskap genom Dundret helt enkelt. Och idag är vi väldigt tighta. Om man inte har hört av sig på ett år och sedan bara dyker upp är det som man sågs igår. En unik sak är att vi är så många som känner en tillhörighet till Gälka Warriors. Jättemånga kompisar som bara samlas och umgås. Det tror jag är ganska sällsynt, särskilt när man blir äldre. Och det har vi också börjat inse, så därför är vi ganska mån om att ha kvar den där känslan. Alla gillar att hänga med alla och tycker om samma saker. – Det som ofta har hållit ihop oss och gjort att vi samlats år in och år ut, trots att vi idag bor på väldigt spridda håll i landet, är ju våra event. Från början anordnade vi tävlingar för att det helt enkelt inte fanns några tävlingar. Alltså norr om polcirkeln då. Därför gjorde vi tävlingar som vi själva skulle vilja köra. De var hyfsats kravlösa. Åkarna röstade alltid på varandra och vi gjorde det mest för att bygga upp en åkglädje och lyssna på musik. Sådana här event gör vi än idag, men idag är de relativt stora och det kommer mycket folk och kollar. Den största tävlingen är Black Bear Open i Björkliden. Det är vårt lilla barn som fyller 10 år nästa år. Till sist måste jag ändå säga att jag tycker det är svårt att beskriva känslan av gemenskapen som man vaggas in i med Gälka Warriors. Men när man kommer upp till Gällivare så förstår man vad det handlar om. ERIK PAVASSON Hur skulle du beskriva Gälka Warriors? – Det finns mycket värme och glädje bland GW, jag tror att många känner att det är lätt att komma in i umgängeskretsen. När vi är så himla många finns det en uppsjö med profiler bland oss. Vi har skogsbohemer, musiker, konstnärer, livsnjutare, raggare, gruvarbetare, by-spejare och maniska samlare för att nämna några. Det finns alltid någon att identifiera sig med, men gemensamt för alla är passionen för snowboard och naturen. Hur startade allt för din del? – Jag har alltid pysslat med idrott och framför allt lagsporter, men den som fick mig att testa åka snowboard för första gången är lite otippat Robinson-Robban. Känslan att åka utan tränare och gnälliga lagkamrater

TRANSITION 3-2014

75


Bröderna André och David Larsson. Även kallade Gälka Warriors vildmarkshippies.


En renande bastu med tillhörande isvaksdop bygger på myten. Så är det bara.

gjorde snabbt att jag slutade med allt annat och bara åkte snowboard. När jag var 15 år kom jag i kontakt med Daniel Johansson för första gången och han gjorde mig till sin protégé. Det var genom Daniel jag lärde känna Johan Airijoki, Jonas Poovi, Tommy Rapp och Tegis. Första tävlingen åkte jag på med Hans Åhlund och Petter Grimborg året därefter, efter det ville jag aldrig spela fotboll igen. Hur stor del av gemenskapen handlar om snowboard? – Ganska mycket handlar om snowboard. Även fast vi har blivit äldre så är många av oss lika peppade nu som för 15 år sedan. Saker och ting förändras när man lämnar tonårslivet bakom sig, en del fick andra intressen, men själva kärnan i GW utgår från snowboard. Under årens lopp har många nya ansikten anslutit och influerat gänget, allt från flugfiske till klädtillverkning och kokkaffe. Fast vi är ganska spridda i Sverige så återförenas vi alltid kring själva essensen av GW, kärleken för snowboard och berg.

ATT JUST NAMNET BLEV SOM DET BLEV BEROR PÅ ATT VI VAR 17 ÅR GAMLA KILLAR SOM VAR INSPIRERADE AV FILMEN THE WARRIORS FRÅN 1979.

Johan Airijoki agerar allt som oftast sångfågel när det vankas event i Gällivare.

Vad brukar ni göra förutom att åka bräda? – Det är ganska vardagliga aktiviteter. Allt från att spola öl en lördagskväll till att vandra i Sarek. Dricka kaffe och ljuga, bomba backar i Malmberget med skateboard eller snajda hemmagjorda tatueringar. Vad betyder Dundret för dig? – Dundret har förändrats de senaste 10 åren, i början gjorde vi allt själv med hjälp av några eldsjälar från personalen. Vi svetsade egna rails som var krokiga och rostiga, handshapade hopp med jordspadar och sågade halfpipes med motorsåg. Det var mycket råare förr, nuförtiden är all så smooth i parkerna att det nästan inte går att misslyckas. En isig landning kallades för fostrande och vi visste att grannarna i öst ofta hade det mycket värre än vi, något som alla Pullinki-tävlingar vittnar om. Men Dundret är ändå min hemmabacke på gott och ont, jag tänker på alla sena kvällar på Tossans restaurang där man praktiskt taget åt i hans vardagsrum, köra laps i pipen tills benen darrade under kvällsåken. Alla januaridagar då solen visade sig för första gången på året och sena spring sessions i juni på den sista snön. Dundret har varit fantastiskt! Det verkar finnas en DIY-menatlitet

SNOWBOARD

i gänget, berätta om den. – Jag tror att DIY-metaliteten kommer från flera år av obefintlig budgetering av snowboard-parker på Dundret. Själv är bäste dräng som det heter, även fast vi har fått hjälp från eldsjälar runt om i landet har det i grund och botten alltid varit upp till oss själva om någonting ska hända. Black Bear Open har alltid varit vårt skötebarn, ett skötebarn som fyller 10 år nu till våren. Jag tror inte vi förstod hur speciell tävlingen det var under de första åren, det var mest skoj att hänga ut i Björkliden. När skidorter nere i Alperna började öppna parker med samma koncept som oss och det kom upp sydeuropéer och snackade om hur fantastiskt Black Bear var tror jag polletten föll ner. Kolla bara på Red Bull Supernatural! Hur coolt är det inte att klyva ett berg av naturliga features tillsammans med dina vänner ackompanjerat till hög musik? Tävlingen har alltid hållit en ganska låg profil i Sverige, vi har inte gjort överdrivet mycket reklam för den utan tänkt att de som vet, de vet. Det är ändå mest norrlänningar som brukar komma. Nu i år slår vi på den stora trumman och firar in BBO's 10 års jubileum tillsammans med Björkliden, det kommer bli spektakulärt! Vad värdesätter du mest med Gälka Warriors och Gällivare? – Gemenskapen har alltid varit det jag har tyckt bäst om med oss. Fast många av oss är helt olika tycks vi ändå komma överens, trots att vi ibland kommer lite väl tätt inpå varandra. Jag kan tänka mig att det känns så här att komma från en stor syskonskara, det är lite smågnabb med glimten i ögat. Gällivare tillhör en stor del av mig och har fostrat mig till vart jag står idag, jag är otroligt stolt att ha vuxit upp i det riktiga Norrland. Det finns en sång av Euskefeurat som alltid kommer att påminna mig och Gällivare, trots att jag nu har valt att bosätta mig på lite sydligare breddgrader för att gräva guld är det alltid till Gällivare jag kommer när jag kommer hem.

TRANSITION 3-2014

77


Straight outta Funäsdalen. Tom-Oliver går allt som oftast stort, även om han vet konsekvenserna det kan medföra.

78


TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO MATS LIND

T

om-Oliver Hedvalls brinnande intresse för skidåkning har tagit honom från Järpens jibb-linje, vidare ut i världen via en hel rad vunna tävlingar och filmprojekt. Men vägen dit har kantats av hjärnskakningar, spräckt mjälte, avslagna magmuskler och ännu fler hjärnskakningar. Lär känna Funäsdalens egne crash test dummie.

Första gången Tom-Oliver stod på ett par skidor var han tre år gammal. Det var i Tänndalen, han hade en overall i en massa roliga färger och hans mamma höll i honom i en sele framför sig. Och mammas skidskola måste ha gått ganska bra, för det tog inte lång tid innan föräldrarna släppte Tom-Oliver fritt i backen. Han var fast från första stund och bor man i Funäsdalen blir liksom skidor en del av ens uppväxt. Eller mycket lutar åt det i alla fall. I Tom-Olivers fall handlade barndomen främst om att tävla alpint. – Jag började tävla alpint sjukt tidigt. Vad skulle man annars göra? Man bor i Funäsdalen och det finns i princip bara tre aktiviteter man kan syssla med; köra skoter, åka längd eller utför. Så för mig blev det det sistnämnda och det höll jag på med fram till att jag var ungefär sexton år gammal. VINTERAKROBATIK Vid sexton års ålder tröttnade han på torra tränare och fick istället upp ögonen för att åka park. – Jag var mer peppad på att hänga i parken, medan min tränare var sjukt peppad på portar. Det skar sig kan man säga. Och efter det spenderade jag varenda dag i parken istället. I samma veva var det dags att söka in på gymnasiet och Tom-Oliver hade bara ögon för skidor. Därför blev puckelpist-linjen det bäst tänkbara alternativet i hans ögon. Där skulle man ju i alla fall få hoppa lite. Så T-O började nöta puckel i nionde klass, men det var antagligen några år för sent. Han var inte supervass och jämfört med likasinnade entusiaster hade han inte mycket att komma med. Därför blev puckellinjen ett minne blott. Istället valde han någonting helt annat. – Min lott föll istället på medialinjen i Järpen, hehe. Men, och det här är ett stort men, man kunde ha jibbing som elevens val vilket gjorde skolgången lite lättare i alla fall. Och när jag skulle börja andra året på Järpen startade de linjen vinterakrobatik, så jag bestämde mig direkt för att hoppa av och börja om från ettan igen. Då blev det ju att man hängde mer med folk som var inne på friåkning, så jag började lämna parken mer och mer för att släppa lös laggen på Skutan. Sjukt kul kombo! – I övrigt gick jag i en sjukt bra klass med bland andra Oscar Harlaut och Blayze Bramwell, vilket gjorde att det var en jävligt utvecklande skolgång. Trots att det var lite av en hitta-pålinje. Vinterakrobatik liksom, haha. Men man fick åka sjukt mycket skidor med sina bästa polare. Stökigt, men sjukt kul. SPONSOR-OSKULDEN Det var som sagt mycket park på schemat även om T-O åkte en hel del

79


friåkning. – Jag tycker helt enkelt om att åka på hela berget. Bara man får shredda. När man var liten var man ju inte direkt främmande för att bygga bchopp i Funäsdalen. Men just i Åre blev det ju så klart mycket park, fast under bättre förhållanden var jag som oftast på plats på Skutan, till skillnad från många andra i min klass. 2008 hade The North Face en stor tävling där man skulle köra 50 procent park och 50 procent stora berg. Kvaltouren gick genom hela Europa och ett av stoppen var i Åre. Där kom T-O på andra plats, vilket räckte till finalen i franska Val Thorens. Väl där plockade han hem hela rasket, vilket öppnade upp ett sponsor-kontrakt med The North Face. – Det här var min första gång i Alperna och första gången jag åkte stora berg som inte var Åreskutan. Därför var det extra kul att jag vann just stora bergs-grenen. I park-momentet som skulle vara min starka sida kom jag väl typ på femte plats. Men totalt så vann jag, vilket var jävligt fett! Överlag var 2008 ett bra år för mig. Jag kom nog på topp tre i alla tävlingar jag ställde upp i. Därför utvecklades mitt flow-kontrakt på The North Face till ett ”riktigt” sponsoravtal med Europateamet. Det i sin tur ledde till att jag fick filma med Free Radicals. FILMSTJÄRNA Innan Free Radicals hade T-O knappt filmat någonting alls och att gå från att vara helt oerfaren till att få göra en fet produktion med ett gäng stora bergsexperter är ju större än störst. Helt plötsligt satt han på ett plan på väg ner till Alperna tillsammans med Emanuel Hedvall och Jon Larsson för att köra håriga linjer. – Det var helt nytt för mig och jag kände mig inte så stor, trots mina sjutton bast. Så det var riktigt lärorikt och jag fick en bra koll på snöförhållanden, lavinsäkerhet och liknande. Och så klart lära sig vad som ser bra ut på

80 TRANSITION 3-2014

film. T-O fick sammanlagt tre delar i filmen 618. Först en del från Alperna som var blandad med de andra i crewet; Några klippor, någon ränna och en straight line. Alltså ganska klassiskt för att vara Free Radicals. Sen hängde han ut en hel del med Niklas Karlström i Borgarfjäll för lite bakåtvolter från hus, alltså lite mer jibb-aktigt till skillnad från de stora bergen. Till sist blev det en tur till Sundsvall för handrails, också här med Herr Karlström. Säsongen därpå fortsatte T-O filma, men det skulle visa sig bli en kort säsong, då den första av många kommande skador inträffade. – Det började i januari med att jag drog ett ledband i knät när jag var i Engelberg och filmade med Winter Project. Därför fick jag vila större delen av säsongen och kunde åka först i slutet och då blev det i princip bara parkåkning. I’M TOM FUCKING WALLISH På grund av en kort säsong tidigare året ville T-O att 2010 skulle bli ett bra mycket bättre skidår. Därför började han tidigt på försäsongen. Redan i november nötte han park i Funäsdalen, då det var kallt nog för att spruta med snökanonerna. En hel svart linje stod färdig och redo att bemästras. T-O var på plats tidigt en morgon och nötte lite basic tricks, typ switch- 360 och 540. Och det är allt han kommer ihåg från den dagen. Resten har han fått återberättat för sig… – Jag skulle sätta en switch cork 540 i stora hoppet och på väg upp i kicken får jag felskär. Jag flyger ut helt fel och landar på rygg och slår i huvudet på den isiga försäsongs-platån. Min första minnesbild är att jag ligger i ambulanshelikoptern. Jag tittar ner på mina fötter och ser att jag har pjäxor på mig och sen börjar jag hosta blod. Det enda jag kunde tänka var ”Fan Hedvall, nu har det åt helvete ordentligt för dig och du har ju uppenbarligen åkt skidor…”.

– Det jag sen har fått återberättat för mig är att jag låg avsvimmad på den där isiga platån i fem minuter innan en pistvakt kom dit och sa åt mig att ligga helt stilla. Jag gjorde tvärtom och var snabbt uppe på fötter och kutade runt och undrade vad det var som skedde. Man blir ju tydligen rätt hispig i när man slagit i huvudet rejält. Då kom det fram en norsk till mig som frågade om jag visste vad jag hette. Mitt svar blev; ”I’m Tom fucking Wallish”, med en dryg ton och sen gick jag vidare. Men sen visade det ju sig att jag behövde den där helikopterfärden i alla fall eftersom jag spräckte mjälten och hade fått in vätska i lungorna. Det slutade med att jag låg på intensiven på Östersunds sjukhus i två dygn eftersom mjälten kan vara rätt känslig. Nu i efterhand förstår jag att jag hade slagit i huvudet rätt rejält då jag trodde att jag kände många av läkarna på sjukhuset. Men eftersom läkarna inte såg någon form av hjärnblödning trodde de att skallen var fine och koncentrerade sig på mjälten istället. Grejen var att jag var rätt degig i kolan en tid efter, men jag reflekterade inte så mycket över det. Jag kände väl av en viss trötthet, men kunde ändå köra på med mitt vanliga liv efteråt. KALLA DET INTE FÖR EN COMEBACK T-O ville göra comeback så snabbt som möjligt efter den hårda smällen i Funäsdalen som höll på att kosta honom mjälten. Och livet. Därför stack han till USA, redan sex veckor efter sjukhusvistelsen, för att filma park i Breckenridge tillsammans med Second Hands. Hela tiden kände han sig segare än vanligt, men reflekterade inte särskilt mycket över det, utan körde på som alltid. Efter Staterna bar det av till Grekland för ännu mer lagg, för att sedan flyga till Engelberg där nästa smäll kom. Han var på plats för att filma och fota till en ny part, men det blev dock inte så mycket av det. – Målet var en ny part, vilket jag var riktigt peppad på eftersom knäskadan hade satt stopp för det året innan. Vi scopade ut ett isfall som var rätt stort. Vädret var perfekt och visst fanns det lite klippor och skit, som man skulle behöva se upp för, men det kändes hur lugnt som helst. Men som så många gånger förut blev jag övermodig, tog för mycket fart och flög ut för fallet i mach3. Jag landade sjukt långt mycket längre ner än vad jag tänkt och slog huvudet i knäna, men stod fortfarande några meter till innan jag slog kullerbytta och flög rakt in i en klippvägg. I den smällen slog jag av en ländkota och magmuskeln som fäster i ryggen. Säsongen var över, det var inget snack om den saken. Men det läkte till slut ihop ganska fint. 500 ALVEDON Samma sommar jobbade T-O på som

stensättare och höll igång ganska intensivt under en längre tid. Både med jobb och med att träna upp kroppen för den kommande säsongen. Till slut började kroppen säga ifrån. Eller rättare sagt huvudet. Vid klockan 4 på eftermiddagarna var han så trött att han knappt orkade göra någonting alls och först trodde han att det rörde sig om en infektion. Så efter en tid uppsökte han läkare för att ta itu med sin trötthet och han blev testad för det mesta, men inte för huvudet, trots att han berättade för läkarna att han hade fått en rejäl smäll nio månader tidigare. Men enligt dem var det för långt bak i tiden för att det skulle påverka så långt efteråt. Istället fick han 500 Alvedon med sig hem, med uppmaningen att köra på som vanligt. Och livet fortsatte, typ som vanligt. Åtminstone ett tag till. – Jag fortsatte både träna och jobba stenhårt. Så fort jag blev trött eller seg tog jag ett par Alvedon och efter två månader släppte det helt och jag började piggna till, lagom till vintern. Och under jul och nyår var jag och körde en kvaltävling till European X Games i Val Thorens och drog på mig en liten smäll på skallen igen. Inget allvarligt, utan jag kunde köra klart tävlingen. Men så efter ett tag började jag bli lite trött igen och jag gick återigen till läkaren. Samma procedur igen och de kunde inte hitta något. Så jag fortsatte köra på med vardagen trots att jag var trött. Efter några veckor var jag ute med polarna i Funäsdalen och hittade en grym bowl med bra flyg och en perfekt tranny. Så min plan var att sätta en 360 och inte helt otippat tar jag för mycket fart och överroterar och smackar självklart i huvudet igen. Det var ingen jättehård smäll, men jag kände på en gång att det här var droppen som rann över bägaren! REHAB T-O visste nu, helt säkert, att det var huvudet det hade varit fel på hela tiden. Han ringde läkarna och sa att han hade slagit i skallen igen, varpå de plötsligt sa att det kunde finnas en chans till att det var anledningen till hans besvär. Därför fick han en akut hjärnröntgen och fick därefter snacka med ett par neurologer som sa att det är självklart att den serie smällar han hade fått på huvudet var anledningen till hans trötthet. Och nu var det dags att vila. På riktigt. – Det var riktigt skönt att äntligen få en diagnos! Men jag blev dock sämre och sämre efter det och jag kunde exempelvis inte sitta i ett samtal med många personer eller ta in för mycket intryck. TV och dator blev helt uteslutet och jag blev i princip sängliggande och sovandes i 6-7 månader. Fysisk aktivitet var inte att tänka på och att gå och handla på ICA var max vad jag klarade av på en dag. Det var inte förrän sent på hösten samma år som jag kunde


börja anstränga mig lite mer fysiskt och då började jag gå på vandringar. Bara att kunna gå 3-4 kilometer blev en stor grej då. Då kände man att man var tillbaka. För det där halvåret måste ha varit en av de absolut tyngsta perioderna i mitt liv. Jag orkade till exempel inte umgås med mina polare. Men en sak som jag kom underfund med under den här perioden var att jag skulle åka mer skidor än någonsin när jag var tillbaka. Det fanns liksom inget annat. Och visst kan man slå i huvudet när man åker lagg, men det kan man ju göra när som helst egentligen. Det handlar ju mer än om skidåkning. Det är en gemenskap och en livsstil. Idag uppskattar T-O skidåkning mycket mer än vad han gjorde tidigare. Han berättar att han kommit till insikt vad det är han håller på med. Fast han skulle inte säga att han är tillbaka på en hundraprocentig nivå, även om han är på god väg. Han kör på så gott han kan och lyssnar på kroppen när den säger åt honom att det är dags för vila. I dagsläget har han till och med börjat plugga till vildmarksguide. Och att lyssna på föreläsningar och läsa böcker är än så länge en jobbig utmaning, men i och med att T-O får vara

ute mycket tycker han att det är värt det. Och han försöker vara på skidorna så stor del av sin tid som möjligt, även om det har blivit bra mycket mindre parkåkning sedan efter skadan. – Det är som om jag har ett löskokt ägg i huvudet och så fort man trillar, även om det är på mjukt underlag, så känns det. Så jag försöker hålla mig borta från parken, men när det är vårslask i Åre går det ju bara inte, haha. Men planen i stort för att komma tillbaka innebär att åka sjukt mycket skidor, utan att pressa mig själv. Men det blir ju mer och mer seriösa missions ju längre tiden går. När jag känner att det funkar så kör jag helt enkelt. Jag var nyligen i Sylarna och insåg att jag så klart ville göra feta grejer, och jag gjorde väl en del saker, haha. Men jag kände aldrig någon press på att det jag gjorde skulle behöva bli bra på film. FRAMTIDEN I en snar framtid ska dock filmprojekten börja rulla på i rask takt igen. Det är i alla fall planen och allting pekar också på att det kommer bli så. Först och främst väntar ett helsvenskt projekt. – Vi håller på med en film med Åkarklubben. Ett helsvenskt projekt

JAG TITTAR NER PÅ MINA FÖTTER OCH SER ATT JAG HAR PJÄXOR PÅ MIG OCH SEN BÖRJAR JAG HOSTA BLOD. DET ENDA JAG KUNDE TÄNKA VAR ”FAN HEDVALL, NU HAR DET ÅT HELVETE ORDENTLIGT FÖR DIG OCH DU HAR JU UPPENBARLIGEN ÅKT SKIDOR…”

där vi endast besöker svenska berg och gör mycket toppturer. För det finns så mycket feta berg i det här landet som inte åks på och som aldrig har filmats lines på. Vi vill visa att man inte behöver flänga runt hela jorden för att hitta fet åkning, utan att det finns åkning i världsklass på hemmaplan. Men i vilken utsträckning projektet kommer ut är inte helt klart ännu. För min egen del är jag glad att jag har något att filma för igen, som jag kan göra på mina egna förutsättningar. Jag ser min rehab-period som någonting långsiktigt och även om jag är ute och filmar igen skulle jag säga att jag är tillbaka på 75 procent och jag kommer

ta det lugnare och lyssna på kroppen ändå tills jag känner att jag är tillbaka på hundra procent. Därför kommer nog min riktiga come back först 2015. För jag tror att skidåkningen läker mer än vad det förstör just nu!

TRANSITION 3-2014

81


GRAFISKA PROFILEN CLINT PETERSON

C

lint Peterson är dels bondlurk, dels stadsråtta. Dels ripper på gatorna, dels sofistikerad konstnär. Och hur grym han än må vara på brädan är det hans hantverk utanför skateboard vi kommer snacka om den här gången. Från t-shirt prints till brädgrafik. Det här är Grafiska Profilen med Clint Peterson.

Har du alltid varit intresserad av konst? – Jag har dinosaurieteckningar från när jag var en liten pojke. Min mamma uppmuntrade alltid mig att leva ut min kreativa sida. Jag tror att alla kids har det där i sig. Ibland förhindras det bara på grund av människor omkring dig eller av samhället. Har du någon favoritkonstnär? – Jag har inga favoriter, det inte så jag jobbar. Jag får inspiration från massor av håll och platser. Men jag måste ändå säga att jag rätt nyligen blev imponerad av Heather Jansch och de konstverk av drivved hon gjort. Vem tar upp störst del av dagen; skate-Clint eller konst-Clint? – Just nu är det typ 100 grader ute. Så jag spenderar nästan all min vakna tid i min studio/woodshop. Berätta lite om dina verk där du bränner i trä på bland annat skate-decks. – Just skateboards känns som en naturlig målarduk för mig att göra den här typen av hantverk. Plus att folk gärna vill ha brädor med fina saker på dem, hehe. Du har har gjort en del jobb för WeSC i deras colab med Stereo Skateboards, kan du berätta lite om det? – Ja, det blev en del plagg. Men jag kan tycka att det är riktigt svårt för när

82 TRANSITION 3-2014

jag skapar jobbar jag vanligtvis med materialet i sig. Här var jag tvungen att jobba mer med penna och bläck och på något sätt är det en svårare process för mig. Men jag gillar verkligen hur Stereo/WeSC-kampanjen blev och jag känner mig hedrad över att få ha gjort så mycket jobb för den. Var får du din inspiration ifrån? – Från planeten. Saker jag ser, olika typer av trä, djur, allt möjligt. När inspirationen kommer försöker jag bara ha ett öppet sinne och ta in så mycket som möjligt. Det kommer i vågor. Vilka jobbar du helst med? – Så fort jag hänger ut med Jason Lee har jag hur kul som helst. Han är den roligaste personen jag känner. Precis som Chris Pastras. Så dem tillsammans på vilket projekt som helst. Man får ont i magen för att man skrattar så mycket. Skulle du säga att ditt skatande motiverar dig till att bli en bättre konstnär, eller tvärtom? – Jag anser att jag lärt mig jättemycket från att skata. Jag förväntar mig inte en snabb utveckling när jag skatar och jag håller inte heller på att analysera mitt skatande. Det kan döda hela grejen med det. Samma sak gäller med mitt hantverk. Den enda riktiga skillnaden är att jag inte slår mig fullt så mycket i min studio som ute på gatorna.

TEXT VIKTOR JOSEFSSON


Utrota barncancer. Din gĂĽva gĂśr skillnad.

barncancerfonden.se Pg 90 20 90-0


SERGELS H

ur viktigt är det att belysa skatekulturen för gemene man? Vem äger det offentliga rummet - och vem äger skatekulturen? Kreatören Erik Hedman har i samarbete med Johan Wirfält, debattchef på Kulturhuset, styrt upp utställningen ”Sergels Torg Skateboard 1978 - 2014” på Kulturhuset i Stockholm. På utställningen ska dessa frågor besvaras. Eller i alla fall diskuteras. Låt debatten börja.

84


Carl Mårtensson, fakie 3-flip.

– EN PLATS FÖR ALLA

TORG

TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO ANDERS NEUMAN

85


Martin Sandberg, nollie BS 180.

86 TRANSITION 3-2014


DET FINNS ETT VÄRDE I ATT SAKER FÅR SKAPAS FRITT OCH UTVECKLAS PÅ OFFENTLIGA PLATSER. Sergels Torg har genom åren varit lite av navet i den svenska skatekulturen. När den amerikanska subkulturen kom till Sverige runt 70-talet var det på just Sergels Torg man hängde ut. Idag är fontänen vid ”Plattan” ett av Sveriges mest klassiska skatespots. Intill både Sergels Torgs välkända trekantsmönster och fontänen ligger Kulturhuset, och att en utställning med mål att presentera den svenska skateboardkulturen för en bred publik, skulle hållas just här känns enbart naturligt. Bakom projektet står initiativtagaren och formgivaren och kreatören Erik Hedman, samt Johan Wirfält, som jobbar på Kulturhuset Forum/Debatt. – Idén kläcktes för ett gäng år sedan då jag var inblandad i en utställning på Kulturhuset, Vi spenderade mycket tid i lokalerna och tittade ofta ner på folk som skatade på curbsen vid Sveavägen och i fontänen och började tänka att det vore kul att visa upp det inom Kulturhusets väggar. Jag tycker det är intressant hur olika människor ser och använder staden beroende på intressen och situation. Och eftersom klimatet för skateboardåkning i städerna blir hårdare tycker jag det är viktigt att lyfta frågan om det offentliga rummet och vem det tillhör. Jag presenterade den här idén för Johan Wirfält som jobbar på Kulturhuset Debatt, så han är den som har styrt det här projektet från Kulturhusets sida. Johan fortsätter: – Det finns flera syften med utställningen. Dels har vi det uppenbara, värdet av att dokumentera svensk skatekultur och Sergels Torg som dess geografiska nav sedan slutet av 70-talet. Men det ju finns också en större social kontext kring det här, som handlar om offentliga platser och urbana rum. Genom åren har det funnits intressen som velat motarbeta exempelvis skateboard på Plattan. Det kan jämföras med hur uteliggare och tiggare ofta bemöts, som något som stör stadsbilden. Det finns en idé om ”den trygga staden”, och för att den ska upprätthållas måste de oönskade elementen uteslutas. Samtidigt pågår en större debatt om tidigare öppna ytor som glasas in och förvandlas till gallerior. Ett syfte med utställningen

TRANSITION 3-2014

87


Axel Lindquvist, BS lipslide pop out.

Martin Sandberg, FS 180, fakie manual.

88


EFTERSOM KLIMATET FÖR SKATEBOARDÅKNING I STÄDERNA BLIR HÅRDARE TYCKER JAG DET ÄR VIKTIGT ATT LYFTA FRÅGAN OM DET OFFENTLIGA RUMMET OCH VEM DET TILLHÖR.

är väcka de här frågorna. Vem ”äger” egentligen Sergels Torg och kvarteren runt omkring? Vem har rätt att vara där?

Utställningen kommer vara ganska dokumentärt inriktad då initiativtagarna tycker att det finns alldeles för många skateutställningar som mest handlar om att skatarna själva gör konst. Här vill man mer hålla det till att visa upp vad som faktiskt sker och har skett inom skatescenen. Men hur viktigt är det egentligen att belysa skatekulturen för gemene man? – Jag tror att det är jätteviktigt eftersom skateboard är en så stor kultur idag, säger Johan. På samma sätt som samhället och de offentliga rummen har kommersialiserats, har även skateboard som kultur kommersialiserats otroligt mycket de senaste 20 åren. Det behöver förstås inte vara ett problem i sig, för att en kultur ska växa och utvecklas behövs ju muskler. Men samtidigt kan det innebära att den mer fritänkande och gränslösa delen av skateboard gått lite förlorad. Idag är ju exempelvis ”actionsport”

ett vanligt uttryck och stora galor är inget främmande inom scenen. Just därför tycker jag att det är viktigt med den här utställningen. Att visa att det verkligen finns en kultur och historia i skateboard, som kanske inte är så känd för den breda allmänheten. Erik fortsätter: – Jag tror det är viktigt att visa att folk faktiskt gör lite som de vill. Min mardröm är att det bara ska finnas specifika aktiviteter som man kan delta i och att någon säger åt dig hur du ska göra det. Det finns ett värde i att saker får skapas fritt och utvecklas på offentliga platser. Vi har valt att fokusera uställningen på området kring Sergels Torg, men jag hoppas att utställningen kan skapa debatt till skatarnas favör för andra platser i Stockholm, som exempelvis Observatorielunden. När ”Obsan” är torrlagd kryllar det av skateglädje, medan den mest är en uppsamlingsplats för McDonald’s-papper när den är vattenfylld. Så jag hoppas vi kan hjälpa till att skapa en positivare bild och öka förståelsen.

FOTO MARTIN WILLNERS

Skatekulturen har en naturlig och självklar plats i stadsrummet. Där andra ser tomrum, trappor och betongblock ser skatarna möjligheter och utmaningar. Kreativitet och nytänkande är själva kärnan inom skatekulturen, men tyvärr hämmas den idag av samhället försöker bestämma vem de offentliga platserna tillhör. – Så länge en yta som Sergels Torg tillhör staden, tillhör den också alla medborgare, förklarar Johan. Men idag finns det något som, beroende på vilket håll man kommer ifrån, kallas för ”defensiv arkitektur” eller ”fientlig arkitektur”. Det kan exempelvis vara att man sätter upp skate-stoppers på räcken, eller bygger lutande bänkar för att hemlösa inte ska kunna sova på dem. Det här görs inte bara av privata aktörer, utan sker ofta som en del av den kommunala stadsbyggnaden och stadsplaneringen. Vi kommer ha flera panelsamtal där vi diskuterar den här typen av konflikter mellan olika intressen. Jag tror att det är spännande saker att diskutera även för dem som annars ”bara” är intresserade av skateboard.

Uppvisning med Lance Mountain, 1984.

Eftersom utställningen har formats från ax till limpa på knappt 3 månader har även arbetsmetoden präglats av lärdomar från skatekulturen. Man har utgått från platsen och använt befintligt material och inte varit rädda för “gör det själv”-lösningar. Ingen tid för pill eller finlir. Detta kommer speglas i allt från utställningsarkitekturen som görs av Marcelo Rovira Torres till de individuella kreatörernas bidrag. Det hela ska spegla skatekulturens kreativitet och DIY-filosofi. Utställningen ”Sergels Torg Skateboard 1978 - 2014” kommer ta plats från och med den 2 till 12 oktober. Medverkar gör bland annat svenska teamet från Adidas Skateboarding och No Limit, men också legender som Jean-Louis Hutha. Formen är icke-linjär och oherarkisk, inspirerad av den spontanitet och öppenhet som präglar skatekulturen. Fotograferna som är inblandade i projektet rör sig nödvändigtvis inte i skatekretsar och har fått tolka platsen, frågan om det offentliga rummet och skateboard ur deras egna perspektiv.

TRANSITION 3-2014

89


SNOWBOARD Kuddkrig i Üsterrikiska Corvatsch och Nicolas tar fram det tunga artilleriet när han levererar en sinnessjukt fet line.

90 TRANSITION 3-2014


SISTA ORDET MED NICOLAS MÜLLER

TEXT VIKTOR JOSEFSSON FOTO SILVANO ZEITER [ACTION]

FOTO DEAN ”BLOTTO” GREY

H

an har kanske snowboardvärldens allra bästa method och verkar bara få bättre och bättre stil på brädan ju äldre han blir. Den ultimata puderräven Nicolas Müller är en klass för sig och visar altid upp glädjen med att åka snowboard. Vi tog ett snack med Herr MüllAIR om de tidiga snowboardåren, filmandet och var scenen är på väg idag.

Kommer du ihåg första gången du åkte snowboard? – Första gången var på ett lov när jag var 10 år gammal. Jag hade sett snowboard förut, men det hade inte varit någon tanke på att jag skulle prova själv. Jag var ju skatare, haha. Men min mamma övertalade mig att testa, så hon fixade en snowboard till mig och en till sig själv. Så mina första snowboardminnen är i backen tillsammans med mamma. Vilka var dina största förebilder när du växte upp? – En av de första snowboardfilmerna jag ägde var ”Subject Haakonsen” från 1996 och där fick man ju en hel del inspiration. Men innan dess åkte jag ju snowboard utan att riktigt ha någon inspiration eller idoler. Jag växte upp i en liten stad mellan Zurich och Bern och det var verkligen ingen skid- eller snowboardstad på kartan. Därför var det i princip ingen som åkte snowboard. Men efter ”Subject Haakonsen” visste jag att det var det här jag ville syssla med. – Och i samma veva hände saker och ting ganska snabbt för mig. Jag började köra tävlingar och kvalificerade mig för schweiziska mästerskapen. Samma sommar stack jag till Saas Fee och där träffade jag Frederik Kalbermatten för

första gången. Jag kommer ihåg att vi åkte tillsammans varje dag och utvecklades i rätt så snabb takt ändå. I vilken film hade du med din första part? – Min första riktiga part var nog i Absinthes ”Tribal” från 2000. I filmcrewet fanns bland annat Pierre Wikberg med då. Jag lärde känna honom något år tidigare på ett Burton Rookie shoot i Arlberg. Där filmade Pierre när jag gjorde en stor inverterad fs 720 i en corner och det blev sen det allra första klippet i ”Tribals” intro. I och med resan till Arlberg blev Absinthe mer peppade på mig och därför följde jag med filmaren Patrick ‘Brusti’ Armbruster till Riksgränsen där jag fick några fler shots till filmen. Och det var väl min introduktion till hela filmvärlden inom snowboardscenen. Man kan säga att jag har Riksgränsen och Pierre Wikberg att tacka för det, hehe. Idag har du varit med i otaliga Absinthe-filmer, samt filmer som ”The Art of flight” och ”Never Not”. Är det någon film du är mer stolt över, som sticker ut från mängden? – Jag tänker ofta tillbaka på Absinthes ”Future Proof” från 2005.

TRANSITION 3-2014

91


SNOWBOARD

Butter 180. Stilen är, som alltid, oklanderlig.

DÅ GICK JAG FRÅN ATT HA DEN ROLIGASTE TIDEN I MITT LIV TILL ATT INTE VETA OM JAG NÅGONSIN SKULLE KUNNA ÅKA SNOWBOARD IGEN. DET FÅR EN LIKSOM ATT UPPSKATTA SAKER OCH TING MYCKET MER. Det var runt samma tid som jag kom upp på Burtons globala team och blev ”Rider of the year” på Snowboard Mag. Det var ett riktigt bra år, trots att jag skadade mig rejält när jag åkte in i ett träd i Japan. Då gick jag från att ha den roligaste tiden i mitt liv till att inte veta om jag någonsin skulle kunna åka snowboard igen. Det får en liksom att uppskatta saker och ting mycket mer. Och nu håller du på med ett nytt, eget filmprojekt som beräknas ta två år att färdigställa. Berätta lite om det. – Jag har tänkt på det väldigt länge och har väl också tyckt att det varit på tiden ett bra tag nu. Självklart gör jag det tillsammans med Absinthe, även om det är mitt egna projekt. Absinthe är min familj och min karriär. Jag har väl gjort 13-14 filmer med dem nu. Anledningen till att det ändå har gått så pass lång tid innan detta blev av var dels för att andra projekt alltid kom i vägen, dels för att det har varit svårt att finansiera det hela. Men jag ville verkligen inte vänta längre. Jag är ändå 32 år idag så det var dags. Som tur är gick skidorten Laax in och gav mig startkapital till projektet, vilket jag är evigt tacksam för, så nu är vi igång på riktigt. Därför kommer allt mitt fokus ligga på filmen i vinter. Det är ingen ny ”Art of flight”, utan mer lågbudget fast med mycket hjärta och känsla. Hur ser du på dagens snowboardscen jämfört med din egen syn på snowboardåkning? – Ja, jag är ju ingen Mark McMorris direkt. Och det har jag nog aldrig varit.

92 TRANSITION 3-2014

Jag har alltid valt ett bra flow framför att stompa trick i isiga landningar. Jag tror inte så många blir peppade på att köpa produkter och åka snowboard när scenen går mer och mer åt cirkushållet. Det är så långt borta från den vanlige snowboardåkaren som bara vill ha lite kul i backen. När du testade coursen på Banked Slalom i Riksgränsen 2013 sa du att det handlade om ”the art of turning”. Är det något som gått förlorat inom dagens snowboardscen? – Just Banked Slalom är ett koncept som jag gillar. ”Reclaim the carve”, liksom. Det finns en sådan hunger i det hela, efter att ha kul och åka snabbt. Alltså för att bli en bra snowboardåkare behöver du ha talang och engagemang. Men det många ofta glömmer är att det är precis lika viktigt att man har kul när man åker. Det gäller även på tävlingar. Man kan nästan se att Mark McMorris tycker det är svinkul att åka snowboard trots att det krävs triple corks för att han ska komma någonstans idag, medan det ser mer påtvingat ut för andra åkare. Glädjen i åkningen är alltid något som lyser igenom och jag tror det är ytterst viktigt att man bibehåller den! Dean Blotto Gray om Nicolas Müller – När jag åkte snowboard i Stevens Pass med Nicolas i vintras lade jag märke till tiden det tog för honom från att färdigställa sitt trick, tweak eller grab till att han faktiskt landar i snön. Dessa små hundradelar är vad som gör att hans åkning är så smooth att kolla på. Han har helt enkelt ett riktigt grymt flow.


Sprayeufori n채r en sv scenens allra fr채msta brakar loss i pudret.

TRANSITION 3-2014

93


Full Movie dropping Fall 2014

visit us at www.nitrousa.com

#thenitrobadseedsmovie

#gosnowboarding



DROP OUT ÅKARE JOCKE OLSSON PLATS FOOTJAM TAILWHIP FOTO ANDERS NEUMAN

96


Jocke Olsson får avsluta sommaren med denna footjam tailwhip. Stockholm bjöd på sina varmaste semestermånader på länge, vilket innebar att kvällarna blev tiden på dygnet man blev som mest aktiv. En sval kvällssession som denna lever kvar i minnet långt in på hösten när kylan kopplat sitt grepp om betonglandskapen.

97




C ol le c t io n a v ai la bl e a t w es c . c o m / @ w e s c 1 9 9 9 / f ac eb oo k. c om / s upe r la ti ve c o n s p i r a cy

WeSC X STEREO - UNITED SINCE 1999

JASON LEE & CHRIS PASTRAS PHOTO BY TOBIN YELLAND SAN FRANCISCO 1994


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.