Issuu on Google+


STENSUND

Inte bara drogfri folkhögskola Formella regler om drogfrihet är en sak. Hur man levandegör dem en annan. Ett besök på Stensund är som ett besök tillbaka till sjuttiotalet – det drogrestriktiva, radikala och socialpolitiskt medvetna sjuttiotalet. För Fredrik Pilö blev Stensund vägen tillbaka till sina barn. staffan myrbäck redrik Pilö hade övat sig i att läsa brevet högt, flera gånger. Men varje gång brast det för honom och det fick inte hända när han läste inför 150 personer. Sista gången tränade han inför en kompis. De hade gått in i mysrummet bakom caféet och stängt till dörren ordentligt, markerade att de ville vara ifred. Fredrik Pilö satte sig i fåtöljen och vännen satte sig i soffan. Fredrik Pilö läste högt, och den här gången gick det bra, nästan. Ända till slutet hade han hållit rösten stadig men när han tittade upp såg han hur tårarna rann på vännen, och då brast det även för honom. Där satt de två vännerna, två vuxna karlar som hulkade och grät med tårarna rinnande på kinderna. Vid årets julfest hade man som vanligt samlats i gymnastiksalen och bjudit in anhöriga. Fredrik Pilös barn, en pojke på elva år och en flicka på femton år, var också där. Rektor Tommy Fogelberg bad honom att stiga upp på scenen. Fredik Pilö höll hårt i brevet, steg fram, klev upp på scenen, vände sig mot alla i salen, med blicken stadigt fäst på papperet

och började läsa. Han berättade hur han stått vid det imaginära stupet med sina barn och sina vänner. Trots deras vädjande, trots att de sa att de älskade honom valde han att hoppa, bort från dem som älskade honom, ned mot flera år av lögner, svek, stölder, förnedring, ångest, ensamhet, allt för drogernas skull, tills han en dag lyfte luren, ringde sin pappa, sa att han inte orkade mer och vädjade om hans hjälp. Pappan hjälpte honom till ett behandlingshem där han blev kvar i fem månader. Han berättar för alla i salen hur Stensund blivit en del i hans väg tillbaka till livet och han tackade dem för att de hade hjäpt honom att visa hur sunda relationer fungerar, hjälpt honom att få tillbaka sin familj, framför allt sina barn. När han tittade upp från papperet såg han att hela salen hade rest sig. Många grät, alla applåderade. Framför allt tittade han på sina barn. De grät de också. Det var för deras skull han hade läst brevet. När han efteråt körde hem dem hörde han hur sonen talade med sin mamma i telefon. Han grät och mamman frågade varför han var ledsen? Men sonen snyftade att han var inte ledsen, han var lycklig!

– Drogfriheten måste börja med lärarna, som för över förhållningssättet till oss deltagare, som i vår tur kan ta diskussionerna på elevhemmet, säger Fredrik Pilö, som studerar till behandlingspedagog på Stensund. Foto: Staffan Myrbäck

15


I Forumsalen, samlingssal på Stensund, har det ofta hänt att deltagare ställer sig upp och berättar om känsloladdade händelser. På en forumsamling berättade en deltagare om en nära vän som hade supit ihjäl sig. Han hade skrivit ett brev till honom som han läste upp. Foto: Stensund

är okej. Man är inte ensam. Naturligtvis skiljer det mellan enskilda lärare, sammansättningen av deltagare och utbildningar hur djupt man går men intrycket är att det inte bara är en slogan när man kallar sig ”ett växthus för människor”. Det mänskliga mötet understryks ytterligare av namnen på de olika utbildningarna och studier av kursinnehållet som säger en del om fokuset på det mänskliga: Livslinjen, Hälsocoach, Behandlingspedagog, Psykologi, Friskvård. Man utbildar och lär samtidigt känna sig själv och andra, även om, som Eva ”Vavva” Jansson, linjeansvarig på Livslinjen säger, att hon ibland brottas med frågan om man är skola eller ett behandlingshem. – Ibland måste man sätta ned foten och säga att vi inte är ett behandlingshem, säger hon. Men Kent Pettersson tycker att det är hårfint. Skolan går ju faktiskt ut med att säga att det ger en personlig utveckling att gå på folkhögskola.

Regina Bendelin tycker att det är lika viktigt, eller kanske ännu viktigare, att man jobbar för någonting, inte bara mot droger. Foto: Stensund

LEVANDE REGLER

Vi möts utanför skolbyggnaden i vitt tegel. Fredrik Pilö bär kamoflagebyxor och vit huvjacka ovanpå en röd Ttröja. Håret står på ända åt alla håll, det ser naturligt ut men det är svårt att avgöra om det är gjort med hjälp av hårvax. Blicken är öppen, vänlig, inbjudande. Han har gått färdigt Hälsocoach och går numera utbildningen till behandlingspedagog. DEN FÖRSTE SOM SKVALLRAR

Från början hade Fredrik Pilö sökt direkt till Behandlingspedagog och kommit in men Kent Pettersson, linjeansvarig, trodde att det skulle vara bra för Fredrik Pilö att först gå Hälsocoachutbildningen. Där skulle han få möjlighet att jobba med sig själv. Inne i skolbyggnaden låser han upp dörren till Forum, samlingssalen. De stora panoramafönstren ger ett vack-

16

ert ljus i rummet även denna gråmulna dag. Det var här han hade ställt sig upp och sagt att han kommer vara den förste som skvallrar. Han hade precis börjat hälsocoachutbildningen. ”Bara så ni vet” sa han, ”jag är den förste som skvallrar, för jag är rädd om mitt liv. Ni får kalla mig skvallerkärring, goltupp, vad ni vill. Men jag vill inte att det ska finnas alkohol och droger kring mig.” Sen var det andra som följde efter, på andra forumsamlingar, och sa liknande saker. På en forumsamling berättade en deltagare om en nära vän som supit ihjäl sig. Han hade skrivit ett brev till honom som han läste upp. Alla i salen var tagna av stunden. SAMTAL VID BRASAN

Fredrik Pilö berättar hur han och hans kurskamrater i början av termi-

nen på Hälsocoach paddlade några dagar med kanot ut till de omkringliggande öarna, något de flesta linjer gör. De sov över i tält och på kvällarna satt de framför brasan, samtalade och berättade om sig själva. Uno Vestlund, lärare på Hälsocoach, lät Fredrik Pilö börja. Han visste kanske vad som skulle komma; Fredrik Pilö var öppen med sin historia av narkotikamissbruk. Då kan också andra våga öppna sig. I bästa fall slappnar kursdeltagarna av, vågar berätta öppet om sig själva, också om det som varit svårt. Vad som helst kan komma. Man kan ha blivit mobbad, haft ätstörningar, växt upp med alkoholiserade föräldrar, varit intagen på psyket eller blivit slagen av sin man. Det händer att någon eller några gråter. Men man ser att det finns andra som haft det jobbigt och att det

Det betyder inte att alla som studerar på Stensund har missbrukat droger. Kent Pettersson gissar på 2030 procent av dem som går där. Och det är sällan de som bryter mot drogpolicyn. Ofta är det deltagare utan problem i bagaget som testar gränserna, tar cykeln eller får bilskjuts de sex kilometrarna till Trosa och systembolaget eller dricker en öl eller två på den lokala pizzerian. Som regel blir de upptäckta och de som reagerar och ofta tar diskussionerna med dem som bryter mot policyn är i nio fall av tio deltagare på skolan. När de blir upptäckta får de en varning. Händer det igen får de sluta, även om skolan tar sig rätten att bedöma från fall till fall. Är det en deltagare med missbrukarbakgrund kanske han ska få hjälp att komma in i behandling igen. Är det någon som sålt hasch får han sluta. Stensunds regler om drogfrihet är något som tas på stort allvar av alla, lärare som deltagare. När studerande

17


– Någonstans måste man börja och min bestämda åsikt är att man måste sätta sig ned och bli överens om hur man ska ha det och hur man ska jobba med droger, säger Kent Pettersson, ansvarig på Behandlingspedagog, som ibland åker iväg till andra folkhögskolor och berättar om hur de arbetar mot droger på Stensund.

antas får de kryssa i och skriva på ett papper att de känner till och gått med på att inte använda droger när de är på skolan eller deltar i skolans verksamhet, på eller utanför skolan. Men formella regler är en sak. De är ett ramverk att förhålla sig till, ett verktyg. Det som har betydelse är hur man levandegör regelverket. Redan första veckan träffas alla deltagare och all personal i blandade smågrupper, över linjegränserna, och talar om drogpolicyn utifrån praktiska exempel. Det är inte okej att dricka, vare sig på internatet, skolans område, en skolresa eller utflykt. Det betyder inte att det är förbjudet att festa en helg men då får man se till att hålla sig borta från Stensund tills man nyktrat till. Under året träffas hela skolan i blandade smågrupper ytterligare fyra gånger, två gånger per termin, för att tala om drogpolicyn men också om hur man mår, hur det är i trappuppgången, hur man har det i skolan och på fritiden. Men Tommy Fogelberg ser också realistiskt på reglerna om drogfrihet: – Det är en kamp som man på förhand är dömd att förlora. Det kommer alltid att ske överträdelser. Vi avskiljer elever varje år men frågan är om du inte är dömd att förlora ännu mer om du inte gör någonting. HJÄLPER ANDRA

Regina Bendelins första tanke när hon kom från Gotland till Stensund var just: vad skönt! Det var inte bara den här fina ytan utan här lever man efter reglerna. Det handlade om liv och död för vissa människor, inte bara mig. Jag gör det för att hjälpa andra. Det finns en enkelhet i det, det blir tydligt, tryggt. Men hon tycker att det är lika viktigt, eller kanske ännu viktigare, att man jobbar för någonting, inte bara mot droger. Kvällarna för de 95 deltagare som bor på det fullsatta internatet är ofta fyllda av aktiviteter, särskilt i år: innebandy, fotboll, träning, dans, yoga, teater. – Det är en utmaning i dagens sam-

18

hälle att inte dricka alkohol, säger Regina Bendelin. Och det kan bli komiskt i början, när vi ska ha disco och dans. I början står alla runt väggarna, som när vi gick i fjärde klass i grundskolan, ler lite blygt, osäkra på hur man ska bete sig, stoppar i sig popcorn, godis, dricker Fanta och Cocacola. Vi är så vana att dricka alkohol vid fester att man får lära om att festa utan alkohol. FÅR ALDRIG SLUTA PRATA

När de talar om drogpolicyn och livet på Stensund är Fredrik Pilö och Regina Bendelin mer oreserverat positiva medan Tommy Fogelberg, Kent Pettersson, Vavva Jansson ofta pekar på det som kan vara svårt, vill nyansera, att det finns perioder på Stensund när man glömt att hålla garden högt. – Det här skulle aldrig gå, säger Kent Pettersson, om inte personalen var överens. Drogerna och förhållningssättet är något man aldrig kan sluta prata om. Drogpolicyn är inte bara djupt förankrad hos personalen. En enkät visade att 98 procent av deltagarna stöder den. Vid ett tillfälle hade husmor råkat köpa in och ställa fram måltidsdryck. En kursdeltagare upptäckte det och reagerade omedelbart. Måltidsdrycken togs genast bort. En annan gång hittade en deltagare en tom lättölsflaska i drickabacken, med livliga diskussioner som följd. Den restriktiva synen på droger har delvis sin förklaring i att det är Frisksportarförbundet som är huvudman. Men det är inte hela förklaringen. Sedan början av sjuttiotalet har det funnits en mer eller mindre uttalad tanke med både ett tydligt förhållningssätt till droger och det mänskliga mötet som sitter i väggarna. De med rötter i sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets socialpolitiskt radikala antidrogrörelse skulle nicka igenkännande i mötet med lärare och deltagare på Stensund då de just för tankarna till det sena sjuttio- och åttiotalens drogrestriktiva och socialt medvetna

synsätt. Det spelar förmodligen roll att många arbetat på Stensund i decennier; den sammanlagda anställningstiden bland lärarna är runt 400500 år. Den drogrestriktiva synen betyder inte att alla som arbetar på Stensund är nykterister. Vare sig Kent Pettersson eller Vavva Jansson är nykterister trots att de, enligt Tommy Fogelberg, är några av de mest drivande när det gäller drogpolicyn. VAR GÅR GRÄNSEN?

En av de frågor som alltid kommer upp är frågan om var gränsen går. I matsalen finns ingen lättöl, ingen lättcider, ingen måltiddryck. Det starkaste man dricker är kaffe och Cocacola. Det gäller vare sig det är konferens eller bröllopsfest på Stensund. Just frågan om bröllopsfester blev aktuell för några år sedan då Kent Pettersson fick till uppgift av dåvarande rektor att göra en värderingsövning om drogpolicyn med personalen. Med tanke på resultatet kan man gissa att det var en testballong från rektorn. Frågan

gällde om det fanns något tillfälle då man kunde släppa på drogpolicyn. Kent Pettersson gav dem följande problem: Stensund är en väldigt vacker plats att ha bröllopsfester och liknande på. Skulle de kunna tänka sig att släppa på drogpolicyn och anordna fester med alkohol om skolan hade ekonomiska problem och att det skulle kunna rädda Stensund? All personal, utom två, ställde sig på nejsidan. De två på jasidan var skolans ekonomiansvarige och rektor. Ett annat exempel: förra sommaren for skolans personal på en resa till Italien och besökte bland annat vingårdar. Sommelieren visade runt och berättade stolt om druvor och vinframställning men när hon kom till det som skulle vara höjdpunkten, vinprovningen, var det ingen som ville dricka. Sommelieren hade tittat oförstående på gruppen. Hon kände ju inte till Stensunds drogpolicy och att den gäller alla som reser under stensundssflagg. Även på en vingård i Italien.v

– När 130 deltagare deltagare från olika linjer möts i smågrupper befruktar de varandra. Det blir ju till exempel bara bättre poliser av dem som går Polisförberedande om de har mött sådana som suttit på andra sidan gallret, säger Eva ”Vavva” Jansson, linjeansvarig på Livslinjen. Foto Staffan Myrbäck.

19


Reportage om Stensund och vår drogpolicy i tidskriften Folkhögskolan i juni 2011