ekonomiska konjunkturen och struktur-faktorerna på arbetsmarknaden syns både bland de unga som avlagt examen på mellanstadiet och dem som enbart har grundskola att falla tillbaka på. I slutet av årtiondet har dock den höjda arbetslöshetsgraden ett klart samband med avsaknaden av examen på mellanstadiet. Andelen unga som bor självständigt har varit likartad under hela 90-talet bland 25–29åringarna. I de bägge yngre åldersgrupperna har däremot andelen unga som bor självständigt ökat stadigt. Den ekonomiska recessionen tycks inte ha påverkat utvecklingen åt något håll. En granskning ur könsperspektiv avslöjar en betydande skillnad mellan kvinnor och män i alla åldersklasser. De största siffrorna finns i åldersgruppen 25–29-åringar, där drygt 90 % av kvinnorna bor självständigt, medan den högsta siffran för männens del är 80 %. Att observera är också att flickorna flyttar hemifrån tidigare än pojkarna. Skillnaden i åldersgruppen 15–19åringar är nästan tre gånger större till flickornas fördel vid årtiondets början och fortfarande dubbelt större vid årtiondets slut. Antalet ungdomar som bor självständigt i en ägarbostad har sjunkit jämnt efter tillbakagången under den ekonomiska krisen. Intressant är den stora nedgång som skedde under åren 199798 och som syns i alla åldersgrupper, dock mest i antalet ägarbostäder hos ungdomar i åldern 1519 år. När det gäller flyttningsrörelsen inom och mellan kommunerna visar siffrorna en jämn ökning. Mest benägna att flytta är kvinnor i åldern 20-24 år. Om man granskar flyttningen i landskapen kan man se att kvinnornas flyttningsrörelse riktar sig till ekonomiska områden i utveckling. När det gäller flyttning till ett annat land förekommer variationer i åldersklasserna. De som är mest benägna eller villiga att flytta är en grad äldre kvinnor. Även om flyttningsprocenterna i proportion till ålders-klasserna är små, sammanfaller den stigande trendens början med Finlands anslutning till Europeiska unionen.
Antalet samboförhållanden eller äktenskap där det finns barn har sjunkit stadigt i alla åldersklasser under hela 90-talet. Den ekonomiska konjunkturen tycks inte i sig ha någon inverkan på trendutvecklingen. Samtidigt har antalet samboförhållanden eller äktenskap där det inte finns barn vuxit. Detta gäller i synnerhet gruppen kvinnor i åldern 20-24 år som till antalet överstiger gruppen 25–29-åriga kvinnor år 1997. Också i fråga om männen är denna åldersgrupp på uppåtgående. Antalet ensamförsörjare uppvisar en sjunkande trend allt sedan 1994, vilket delvis förklaras med minskande åldersklasser. De ungas beskattningsbara inkomster har efter bottennoteringarna år 1994 uppvisat en liten men stadig ökning. Den största ökningen finns i åldersgruppen 20–24-åringar. Samtidigt har de ungas andel av taxeringsutfallet dock varit densamma eller sjunkit. De ungas skuld-sättning har börjat tillta efter år 1996, men har ändå inte ens kommit nära den nivå som rådde i början av 90-talet. Den minskning i antalet domar för brott som pågått sedan årtiondets början har svängt och visar en liten ökning år 1997. Det bör observeras att ökningen gäller böter, ordningsbot och beslut om åtalseftergift. Inte ens här har man nått upp till samma nivå som i början av årtiondet. Däremot förs unga i allt mindre grad till första rättsinstans, vilket varit trenden under hela 90-talet. När det gäller antalet fängelsedomar har det skett en liten ökning i slutet av årtiondet. Anmärkningsvärt är att antalet villkorliga domar håller på att sjunka samtidigt som antalet domar som avser samhällstjänst ökar. Drogbrottslig-hetens andel av alla domar är som väntat störst i huvudstadsregionen. Därefter kommer något överraskande Mellersta Österbotten och sedan som väntat Nyland och Egentliga Finland. Av tillväxtcentra är siffrorna för Birkaland de lägsta. De representerar även som helhet medelnivå för landskapen. Andelen unga som står utan utbildning och arbete efter grundskolan håller fortfarande på
127