Blir lugn av att gå långt och långsamt

Efter tredje dagen blir ryggsäcken som en extra kroppsdel – nödvändig och självklar.

Camilla Lingbro-Dömstedt återvänder gärna till pilgrimsleden El Camino.

Camilla Lingbro-Dömstedt minns första gången hon vandrade pilgrimsleden upp på Pyrenéerna, hur hon la sig raklång ner och betraktade utsikten och gamarna som flög på låg höjd. Hon minns den äldre man hon vandrade en hel dag med, som gick samma sträcka varje år, efter att hans fru avlidit på leden. Och när hon väl kom fram till Santiago de Compostela i Spanien både grät och skrattade hon i en känsla hon aldrig upplevt tidigare.

– Jag kände att jag blev en ny människa efter vandringen. Jag fick ett nytt lugn i mitt inre.

Tanken hade länge grott hos Camilla att gå El Camino eller Jakobsleden, som leder till vallfartsorten Santiago de Compostela i Spanien. Men först 2011, när hon fick vandringen i 40-årspresent, kom hon i väg. Under fem veckor vandrade hon den så kallade franska leden, 775 km lång, från franska sidan av Pyrenéerna.

– Jag fick som blodad tand, säger Camilla med ett skratt. Sedan dess har jag vandrat många gånger. Det är fantastiskt att känna att kroppen håller!

Bland annat har hon vandrat med sin dotter och med en pilgrimskurs hon ledde. I höst blir det en vandring från Pisa till Rom med vänner och nästa år är hon tillbaka på Caminon med en scoutgrupp från Ersmarkskyrkan. Hennes dröm är att vandra ända från Paris ner till Santiago de Compostela. Även om Camilla också pilgrimsvandrat i Sverige föredrar hon lederna nere i Europa.

– Jag är så frusen av mig och tycker det är skönt med värmen. Jag tycker heller inte om att bära mycket packning, och där behöver man mindre kläder och inget tält, eftersom det finns boende på vägen.

FÖRSTA ÅRET CAMILLA VANDRADE var det en kvinna som sa ”du bär för tungt” och resolut hjälpte henne att rensa i sin packning. Nu försöker hon bära under fyra kilo.

– Det finns en tjusning i att klara sig med få saker och bära allt man behöver på ryggen.

Camilla tror att den avskalade livsstilen kan vara något som lockar människor och ha bidragit till att pilgrimsvandrandet ökat enormt de senaste åren.

– Vi är ständigt så uppkopplade, därför kan vi längta efter att få släppa allt. Att vandra är ett enkelt leverne – du vaknar, klär dig, äter frukost och börjar gå. Det ger ett lugn.

Efter sina vandringar har Camilla märkt att hon rör sig långsammare i vardagen. Hon tror dock att de som skulle må bäst av en vandring och nedvarvning kanske inte ger sig själva den tiden.

– Det handlar också om att våga. När det inte finns måsten eller ljud utsätter du dig för dina egna tankar och det kan vara obehagligt. Plötsligt dyker det upp en känsla av glädje eller av sorg som behöver bearbetas.

ÄVEN OM ENSAMHETEN OCH tankarna är viktiga på en pilgrimsvandring tycker Camilla det vore urtrist att aldrig få träffa någon. Något av det hon minns bäst från sina vandringar är alla möten. På varje vandring hittar man sin ”Caminofamilj", de människor som påbörjat vandringen ungefär samtidigt och därför följs åt under etapperna. Många av dem har Camilla fortfarande kontakt med.

– På leden finns inget intresse för status, eftersom alla är där för samma sak. Man frågar inte efter jobb, utan pratar om skavsår och hur magen fungerar, säger hon med ett skratt.

– Man tar hjälp av varandra och erbjuder hjälp till andra. Det finns en sådan ömhet och omsorg mellan dem som vandrar.

LÄS MER SVENSKAKYRKAN.SE/PILGRIMSVANDRING

Köp bra skor. I varmt klimat måste de vara minst 1,5 storlek för stora, eftersom fötterna sväller och du får skavsår. Skaffa också en bra rygg säck. Det är det enda som behövs. Pilgrimsvandring är ingen materialsport. Om du inte har någon att vandra med och inte vill gå ensam – sök efter vandringskompisar i pilgrimsforum på nätet.

Även om du inte går ensam, se till att göra din egen vandring. Behöver du vila – gör det, behöver du gå fortare – gör det.

Välj en välmärkt och välorganiserad led, gärna den franska leden till Santiago de Compostela.

Om det känns jobbigt i början – kom ihåg att du vänjer dig. För mig är alltid tredje dagen tung, men sedan växer ryggsäcken liksom fast.