Din egen bok by Sydkustens Landskapsförbund

DIN EGEN BOK

Denna bok tillhรถr:

DIN EGEN BOK

ISBN 978-952-99324-2-9 Tryck: Gummerus Printing 2008 Text © Författarna Bild © Illustratörerna Graﬁsk form: Kasper Strömman Hymy-helistin © Keijo Ahtola

Innehåll 8 12 16 18 22 30 36 42 48 54 58 Krypboken

Barnens rimbok Gula Giraffen

Hjulen på bussen går runt Katten på stranden Katastrofer och strofer om slummer och stoj

Vesta-Linnéa och monstermamman Vesta-Linnéas svartaste tanke

Sagan om prinsessan Bulleribång

Hilda vet inte att hon är en gris

Den lilla farbrorn med det långa skägget

66 76 84 90 96 102 108 114 120 124 130

Den förträfﬂige herr Glad

Till dig som läser boken för ditt barn

Vem ska trösta knyttet?

Min bror Lev Pappa född Lejon I en grop i Kalahari Soffpotatisen

Saga Blom Milja och grannarna Allt kan hända hos Johanssons Nalleresan Myran som for till doktorn

Ge ditt barn nya ord – för den egna vardagen och för nya verkligheter. Ge ditt barn ett språk, fantasi, koncentrationsförmåga, spänning och lugn, närhet och gemenskap. Böcker är viktiga men framför allt roliga. Vi bjuder på utvalda bitar av berättelser,

smakprov ur den rika ﬁnlandssvenska barnlitteraturen för barn i åldern 0–6 år. Här ﬁnns både gammalt och nytt, sådant som redan mormor och farfar läste och sådant som är alldeles pinfärskt och nyskrivet. Vi önskar er läsglädje.

Kulturgåvan – var så god!

Språkkunskaper skapar broar mellan människor och kulturer. Ge därför ditt barn möjligheten att lära sig både svenska och finska redan som liten. Föräldrar som vill lära sitt barn svenska får på rådgivningen kulturgåvan DIN EGEN BOK och DIN EGEN SKIVA av hälsovårdaren, som också ger föräldrarna individuellt anpassad information om språkinlärning och -utveckling. Vi hoppas att boken uppmuntrar till högläsning för och med barnet. Antologin bjuder på ett brett urval roliga och spännande finlandssvenska berättelser för barn. Skivan presenterar populär finlandssvensk barnmusik och inbjuder till gemensamma sångoch musikstunder för stora och små. Att prata, läsa, berätta, sjunga och skapa tillsammans är viktigt för språkutvecklingen. Därför behövs rim, ramsor, 6

sagor, sånger, dikter, berättelser och äventyr. Hälsovårdarna, som i samarbete med Sydkustens landskapsförbund initierade kulturgåvan, önskar att de tillsammans med sina kolleger kan vara till hjälp för nyblivna föräldrar i frågor som rör barnets språkliga utveckling. Boken och skivan utarbetades av arbetsgruppen: • Sara Ehnholm Hielm och Malin Kivelä, Söderströms förlag • Anna Friman, Schildts Förlags Ab • Nina Gran, Helsingfors kulturcentral • Carita Lundin, Sydkustens landskapsförbund r.f. • Peik Stenberg, skådespelare • Kasper Strömman, layout Kulturgåvan har ﬁnansierats av Svenska kulturfonden.

Kulttuurilahja – ole hyvä!

Kielitaito luo ihmisten ja kulttuurien välisiä siltoja. Suo siksi lapsellesi mahdollisuus oppia jo pienenä ruotsia ja suomea. Vanhemmat, jotka haluavat opettaa lapselleen ruotsia, saavat neuvolasta DIN EGEN BOK -kirjan ja DIN EGEN SKIVA -levyn kulttuurilahjana. Neuvola antaa myös kulloiseenkin tilanteeseen kielen oppimisen ja kehittymisen kannalta sopivia neuvoja ja tietoa. Toivomme, että kirja on omiaan kannustamaan vanhempia lukemaan lapselle. Kokoelmassa on laaja valikoima hauskoja ja jännittäviä suomenruotsalaisia tarinoita. Levyn suositut suomenruotsalaiset kappaleet houkuttelevat kaikenikäiset yhteisiin lauluja musiikkihetkiin. Yhdessäolo ja siihen kuuluvat jutteleminen, kertominen, lukeminen, laulaminen ja luominen ovat kielen kehittymisen perusta. Siihen

tarvitaan loruja, satuja, lauluja, runoja, kertomuksia ja seikkailuja. Terveydenhoitajat, jotka ovat yhteistyössä Sydkustens landskapsförbund -yhdistyksen kanssa lahjan aloitteentekijöitä, toivovat, että vastasyntyneiden vanhemmat saavat lapsen kielen kehityksen kannalta tarpeellista tukea ja tietoa neuvolasta. Kirjan ja levyn on tuottanut työryhmä: • Sara Ehnholm Hielm ja Malin Kivelä, Söderströms förlag • Anna Friman, Schildts Förlags Ab • Nina Gran, Helsingin kulttuurikeskus • Carita Lundin, Sydkustens landskapsförbund r.f. • Peik Stenberg, näyttelijä • Kaper Strömman, layout Lahjan on rahoittanut Svenska kulturfonden. 7

Krypboken Linda Bondestam

Fler underliga insekter hittar du i ÂťKrypbokenÂť.

Barnens rimbok

Fingerlek

Monica Ehrström-Enckell/Eva Forss

Här är några rim och ramsor som redan din mormorsmor kände till! Vet du vad dina tår heter och vad ﬁngrarna har för namn?

(Tummen) (Pekﬁngret) Tårnas namn: Lilltån, Tenaterva, Kuckulua, Mackafrua och Stortampen

(Långfingret) (Ringfingret) (Lillfingret)

Ska vi gå till sängs, sa de här två små. Mat först, mat först, sa de här två små. Var ska vi få den, sa de här två små. Från mammas stora skåp sa de här två små. Så springa vi då, sa de här två små.

Fingerlek i handen

Fingrarnas namn: Tum metott, Slick epott, Långman, G uldbrand och lilla Vick evirum

Lilla torg, vackra torg, där sitter en liten gumma med äppel i sin korg. Här kommer en liten gosse och trillar sin boll. Här kommer en liten ﬂicka med en vacker parasoll. Här kommer ett litet lamm och säger bää – bää – bää.

Lite ﬁnska kan jag tala. Gäddan heter haukikala. Hevonen – häst. Pappi – präst.

Suola – salt. Mallas – malt. Och det var allt.

Baka, baka, kaka. Vem skall kakan smaka?

Det skall far, och det skall mor, lilla syster, stora bror. Skall det bli till ﬂera får vi baka mera.

Jag undrar sa’ ﬂundran, om gäddan är en ﬁsk. 14

Gula giraffen

Jaana Wahlforss, bild Antonia Ringbom

Elmer Diktonius var en ﬁnlandssvensk diktare som skrev många ﬁna dikter om barn. Så här trodde han att himlen kunde se ut.

Kom en ängel från himlen med korven i handen och gav den åt mig – o hur den smakade! Och ängeln sade: kom till himlen! Och vi ﬂög. Och där satt Gud. Med en slicksticka i munnen. Och gav den åt mig. Och den smakade då!

Och Gud sade: alltid kött åt fattiga barn, och bakelser på och glass! Och vi åt. Och allas magar nynnade av mättnad. Och Gud sade: vem sjunger så vackert? 17

Baka, baka liten kaka C

Trad.

1. Ba - ka, ba - ka

li - ten

ka - ka,

rul - la rul - la

li - ten bul - la,

ring - la ring - la

Rulla bollen

li - ten kring - la och skjuts med dem in

1. Baka, baka liten kaka, rulla, rulla liten bulla, ringla, ringla liten kringla och skjuts med dem in i ugnen! 2. Baka, baka jättekakor, rulla, rulla jättebullar, ringla, ringla jättekringlor och skjuts med dem in i ugnen!

rul - la bol -len,

rul - la du och

ja’.

Rul - la bol - len,

1. - 2.

sista gången

rul - la bol - len.

Ro - ligt ska de

va’.

Ro - ligt ska de

va’.

ug - nen!

Med babyn på filten: Baka babyn genom att klappa babyns mage i takt Rulla bullar på magen Ringla kringlor i babyns synfält eller rita cirklar med fingret på magen Puffa lite så att både filten och barnet glider längs underlaget Med barnet sittande på golvet: Klappa i händerna som om man bakade Rulla en bulle i handen Ringla kringlor med pekfingrarna Sträck fram armarna vid ordet skjuts eller skuffa det sittande barnet framåt

1. Rul - la bol - len,

Text & musik: Anna Brummer

Det är roligt att sjunga och leka tillsammans!

2. Kasta bollen, kasta bollen, kasta du och ja’. Kasta bollen, kasta bollen. Skojigt ska de va’. De vuxna sätter sig på golvet två och två, mitt emot varandra. Barnen sitter i famnen på de vuxna. Alla par har varsin boll och barnen rullar bollen till varandra med de vuxnas hjälp medan sången sjungs. Om bollarna är mjuka och lätta att ta i går det också bra att kasta dem. Pröva bollar av olika storlek och material.

Anna Brummer, illustrationer Marjo Nygård-Niemistö

Sko, sko liten häst Dm

Sko, B

Då

sko C

blir

skor - na

Trad. Dm

li - ten häst. Dm

ra,

Kan du stå på ett ben? C

mor - gon

blir

det

tre

da - ler för

snö

ra.

Kan du stå på ett ben? Jag kan. Jag kan! Kan du stå på ett ben?

och frost.

Dm7

Text & musik: Anna Brummer

Kan du stå på ett ben?

Jag kan. Jag kan! Nej, nu vinglar jag.

Ja, jag kan! C

Nej, nu vinglar jag.

Dunka handen lätt mot barnets fot. Sko hästens alla fyra fötter. Större barn kan själva sko sina fyra fötter genom att spela med maracas eller minitamburin mot foten.

Större barn: Balansera på ett ben och ramla vid versens sista ord jag. Hitta på egna verser. Några exempel: »Sparka fotboll – Nej, nu missar jag», »Klippa papper – Nej, nu gick det snett», »Sy med synål – Nej, nu stack jag mej».

Fler sånger och ramsor ﬁnns i boken »Hjulen på bussen går runt».

Tips: Sjung sången som växelsång. Replikerna är en takt långa! 20

Katten på stranden

Text och bild Irmelin Sandman Lilius

Petter och Tildi gick ut för att vandra till Långsandastranden de gick med varandra och Petter höll Tildi i handen och Tildi höll Petter. I sanden snusade ivrigt Reseda den lilla valpen som sällan förmådde stå stilla. 22

Den som ser sig noga omkring kan få syn på en hel del spännande. Här får du läsa om Petter och Tildi som får vara med om ett riktigt äventyr på en alldeles vanlig promenad.

– Snuff! Viff! Och voff! Nu vädrar jag katt, gläfste Reseda, förtjust därför att gärna hon jagar allt sådant som ﬂyr. – Hej! Hej och hå! Nu jag kommer! hon gnyr. Katten på stranden satt stilla för att hon var helt enkelt den sortens katt. 23

– Titta! sa Petter och pekade ﬁnger har katten en ryggsäck? Eller en säck? Är det då därför som hon inte springer? – Nej då, sa Tildi, jag tror hon är fräck, 24

hon skrattar, hon har visst en hemlighet, hon kanske vet nånting som vi inte vet. 25

Nu får de veta! Reseda är nära att katten nafsa i nosen den skära. – Stopp! ropar Petter. Men brusande fransar slår ut mot Reseda som baklänges svansar.

Ryggsäcken var ingen säck, utan vingar! Katt breder ut dem. I höjden hon svingar!

Får Tildi och Petter reda på kattens hemlighet? Det får du veta om du läser fortsättningen i boken »Katten på stranden».

– O! ropar Tildi. Härliga katt! Flyg inte undan, jag önskar att också jag kunde ﬂyga. Men hur? Säg oss! Förklara! Och var inte sur! 28

Katten, hon ﬂaxade undan för att hon var helt enkelt den sortens katt. 29

Har du sett vår havsdjursparad? Eller en sur sommarﬂuga som surrar i ett stövelskaft? I dikter kan allting hända.

Katastrofer och strofer om slummer och stoj Stella Parland, bild Linda Bondestam

Flera dikter hittar du i boken ÂťKatastrofer och strofer om slummer och stojÂť

VestaLinnéa och monstermamman Tove Appelgren, bild Salla Savolainen

»Neeeeeeeeeeej! Jag vill inte!» Vilket himla liv. Var kommer oljudet ifrån? Vem är det som skriker? »JAG VILL SJÄLV!» Jösses, vilket vrål, ett sånt här litet djur kan ju få hjärtslag med mindre. Eller i alla fall trilla ner och kanske vricka svansen. Där är ett öppet fönster. Vem är det som skriker och hur ska hon ha det? Vill hon inte eller vill hon själv?

Det undrar Vesta-Linnéas mamma också: »Vill du att jag hjälper dig?» Vesta-Linnéa morrar. »Snälla du», säger mamma. »Hur ska du ha det? Vill du själv? Jag vet att du kan.» »Ingendera.» »Det alternativet ﬁnns inte.» »Jag hatar strumpbyxor» säger Vesta-Linnéa. Det vet mamma. De korvar sig. Varför måste man säga sånt som alla redan vet?

»Nu sätter du på dig strumpbyxorna så att vi sen kan gå. Jag vill inte komma försent.» Säger mamma. Med sin mycket, mycket lugna röst. »Men jag vill int...» »Tyst!» avbryter mamma och låter fortfarande mycket lugn men lika trevlig som en hungrig isbjörn som frusit fast i snön. Vesta-Linnéa vet att det börjar dra ihop sig nu. Snart blir hon riktigt arg, den där mamman. Det skulle nog vara bäst att i all tysthet nu klä på sig. Le sitt vackraste leende. Kanske tillochmed säga förlåt... Men...

Vad gör Vesta-Linnéa nu? Hon ler verkligen inte sitt vackraste leende. Hon säger inte förlåt. Hennes och mammans gräl fortsätter hela dagen. Hur historien slutar får du veta i boken »Vesta-Linnéa och monstermamman».

Vesta-Linnéas svartaste tanke

Vesta-Linnéa springer till lekstugan. Hon vet vad de alla kan leka! Hon sjunger för sig själv medan hon förbereder leken.

Tove Appelgren, bild Salla Savolainen

Vesta-Linnéa har blivit äldre nu. Hon har fått nya småsyskon, som hon ibland grälar med. Då kan hennes svartaste tanke vakna: att de andra är mera älskade än hon. »De skulle nog inte ens sakna mig om jag dog!» tänker hon där hon sitter ensam på sin sten och tycker synd om sig själv. Men inte länge till.

»Nu kan ni komma!» De andra barnen har just avslutat spelet. De följer nyﬁket Vesta-Linnéa till lekstugan. De blir mycket imponerade. Vesta-Linnéa har gjort det så vackert! Sen leker de begravning resten av kvällen. Det är mycket sorgligt, men på ett bra sätt, tänker Vesta-Linnéa. 44

När alla redan gått och lagt sig kommer mamma till Vesta-Linnéas säng. »Sover du?»

Vesta-Linnéa sätter sig upp. »Kom», viskar mamma och de går ut och till stranden. Det är sommarmörkt. Fladdermössen viner över viken. Mamma har badrockar med sig. Kvällsdopp. Bara mamma och hon. Vesta-Linnéa ler mot mamma. Vesta-Linnéa är lycklig.

Sagoskatten myllrar av prinsar och prinsessor men den här prinsessan är inte som andra.

Sagan om prinsessan Bulleribång Bild & text Lena Frölander-Ulf, text Hannele Mikaela Taivassalo

Hur prinsessan övervinner drakar, onda trollkarlar och troll och räddar sin prins ut fångenskapen får du läsa i boken »Prinsessan Bulleribång».

Hilda vet inte att hon är en gris

Harriet Abrahamsson, bild Karin Ducander

– Jag ska hitta ett enormt djur ... mumlar Hilda. Som säger nöff. Min mamma är ett stort djur som liknar mig och som ... Hilda är så upptagen av att rynka sina ögonbryn och minnas allt att hon går rakt in i en häst. – Var hälsad, säger Hästen och gnäggar maskulint. Ett äpple kanske? – Ja ... tack, säger Hilda. Äpplen är det bästa Hilda någonsin har ätit. Hon glufsar och smaskar så äppelsaften strittar. – Trevligt med lunchsällskap, säger Hästen och tar försynt en tugga av sitt äpple. Jag älskar äpplen.

Hilda är en nyfödd liten griskulting. Hon rymmer från stian för att utforska världen och vem hon egentligen är. Hon möter en höna och en hare, som uppmanar henne att söka sin mamma. Så det gör hon.

– Jag med, smaskar Hilda. Tycker du om att rulla dig i lera också? – Absolut, säger Hästen. – Men ... då är du ju precis som jag, säger Hilda och rapar förvånat. – Nå, hö, hö, gnäggar Hästen medan han gör en vacker lerängel. Nästan. – Men ... men ... Hilda blir osäker. Hon funderar så det knakar. Hästen är stor. Hästen tycker om äpplen och om att rulla sig i lera, precis som hon själv. – Kan du säga nöff? frågar Hilda försiktigt. – Neuf, säger hästen belevat på franska.

Plötsligt inser Hilda vad det betyder. – Men ... då måste det vara du som är min mamma?! utbrister grisen. – Kors i kahytten! frustar Hästen förnärmat. Vilket svinaktigt påstående! Hästen är illröd i ansiktet. – Så du är inte min mamma? piper Hilda. –Jag har ju en hästkropp full av hästkrafter. En glansig hästsvans och långa hästaktiga ben. – Och det har mammor inte? – Jag är en hingst!! ryter Hästen.

Hästherren lugnar sig och förklarar att han bara blivit upprörd av princip. En gris är en gris och en häst är en häst. Hästen förklarar Skillnader för grisen. Jag är stor – Du är liten. Jag är brun – Du är skär. Jag har svans – Du har knorr ... Hästen håller på ganska länge. – Varför går du inte ner till sjön och tittar på din spegelbild, så du vet hur grisar ser ut? frågar Hästen till slut. –Ja, varför gör jag inte det? undrar Hilda glatt. Tack för hjälpen. –Au revoir med dig, säger Hästen.

Hittar Hilda hem till sin mamma och hennes stora grisiga famn? Får hon veta vem hon är? Läs resten av berättelsen i boken »Hilda vet inte att hon är en gris».

Det var en gång en liten farbror som hade ett långt skägg. Det var längst i hela landet, ja, kanske till och med i hela världen. Den lilla farbrorn älskade sitt skägg, men ibland var det också till besvär.

Den lilla farbrorn med det långa skägget

Christel Rönns

Den lilla frun hade förbjudit farbrorn att springa omkring där hemma med vått skägg. Som man nästan kan gissa dröjer det ganska länge innan ett så långt skägg har torkat.

En dag inträffade något sorgligt. Den lilla farbrorns och den lilla fruns katt försvann. De letade efter den i ﬂera dagar. Då och då tyckte de sig höra ett svagt jamande någonstans ifrån, men nån katt hittade de inte.

Så en natt när den lilla frun inte kunde sova, hörde hon plötsligt ett svagt jamande. Med ens visste hon var katten var. Hon steg raskt upp och hämtade en stor sax i köket.

Vips låg det långa skägget avklippt på golvet. Den lilla frun dök ner i skägghögen och hittade både ett och annat som varit försvunnet länge.

Längst inne i skägget låg katten. Den var utsvulten, men lycklig över att ha blivit räddad. Den lilla farbrorn sprang till köket och hämtade strömming och grädde.

När katten fått sin mat och allt var väl igen tittade den lilla farbrorn och den lilla frun på varandra och sedan på skägghögen.

Det var ingen liten hög. Den lilla frun förstod att det inte kom på fråga att bara slänga bort skägget. Men vad skulle de göra med det?

Vad tycker du att de ska göra med skägget? Läs boken »Den lilla farbrorn med det långa skägget» så får du veta vad frun hittade på. 64

Den förträfﬂige herr Glad Malin Kivelä, bild Linda Bondestam

I det högsta huset i den största staden bodde herr Glad. Herr Glad var alltid glad. När någon knuffade till herr Glad på gatan log herr Glad och sa Ursäkta.

Kommer herr Glad och fröken Citron att bli vänner? Kan någon motstå Kurts bakelser? Och hur ser stjärnbilden Kassiopeja ut? Hela berättelsen får du läsa i boken »Den förträfﬂige herr Glad»

Vem ska trösta knyttet?

Text och bild Tove Jansson

»Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus.» Så börjar sagan om knyttet som beger sig ut i världen för att hitta en vän. Han går och går ...

Ska knyttet och skruttet hitta varandra? Det får du veta om du läser hela berättelsen. Boken heter »Vem ska trösta knyttet?»

En del har så många bröder systrar fastrar mostrar lekkamrater hundvalpar och mammor, pappor.

En dels pappor de är sjökaptener, eller kanske ﬂintskalliga och trinda. Pappor har så många tankar, de har så mycket som ska göras, mammorna är likadana, de kör bil och båt och sover helst om natten.

Min bror Lev vet mer om rymden, mer än Lev vet ingen. På natten går han ut, ibland när ingen annan vet så går jag med. Jag smyger ut i hemlighet.

Min bror Lev

ström, Mikaela Sund destam bild Linda Bon

I den här boken skriver en liten ﬂicka dikter om vad hon grubblar på, vad hon är rädd för, vad hon tycker allra mest om. Och om sin bror, som är stor och bäst i världen.

Lev får göra vad han vill, för han är stor. »Här, nu syns Saturnus», säger han och jag får titta genom jordens okular.

När min mamma har åkt till andra länder och min pappa håller till på havet När vuxna gräver guld i Kalifornien och rastar sina egna hundar och ute är det mörkare än i skrubbens skrymsel. Jag ser på tv för ibland är himlen mulen. Planeterna är många, de finns alltid där de finns någonstans på banan runt vår sol. Spelar ingen roll om det är moln runt hela Tellus spelar ingen roll om jag har gömt mig under täcket med ett knäckebröd spelar ingen roll, när Lev har sett dem alla flyttar han nog hem igen.

När man är död så blir man kall och stel, det vet varje unge. När man är trött så är man trött och får man inte sova då så blir det värre, det vet varje unge. Bilar brinner. Himlen rämnar. Men allt är bara interiktigt, allt är bara skoj.

86 86

Vad man får och inte får och vad man skall och bör och skall och gör. Så många djur! På min vind bor får och lamm till vänster och i mitten ﬁnns en koja för min collie. Hon skäller mera sällan för hon är en sådan hund, en ganska tyst en.

Till höger ﬁnns det några tomma kättar, till nästa vinter ska vi rädda dem som fryser undan nordanvinden. Det tyckte Lev lät bra. »Det är riktigt viktigt syster», sa han. »Då tar vi grimmor, lasson å en knippe morötter å några sockerbitar.» Ja, sa jag, och den som vill får följa med! Då ska vi fylla vinden, kanske varje rum i hela huset. Då blir här varmt och mjukt av pälsar och av andedräkter.

I dikter finns bara de viktigaste orden kvar. De roligaste, de sorgligaste, de mest trösterika. I boken »Min bror Lev» finns flera dikter.

Pappa född Lejon Minna Lindeberg, bild Liisa Kallio

En morgon vaknar hela familjen då en räv kissar mot sängstolpen. Sedan tuggar han sönder tidningen. Harungen kryper närmare mamman. »Mamma, när blir Räven stor?» »Jag vet inte riktigt. Han måste nog först vara räv en liten tid», svarar mamman och smeker sin harunge över ryggen. Mamman har sovit i sin röda ylletröja för hon har ingen egen päls längre.

En del anfaller om de blir uppretade, andra springer till skogs eller gömmer sig. Det ﬁnns alltid de som vill slita varandra i stycken. Stridstuppar och fårskallar. Dragdjur och keldjur. Många rymmer utomlands och förblir heldjur. Mamma Lejonhjort har fyra ungar: en Räv, en Harunge, en kattﬂicka som heter Malva och en gepardyngling som heter Mihr.

Om man tittar noga på folk, kan man se om öronen är spetsiga strutar, eller runda små kattöron. Alla vuxna har kvar något ludet eller vasst. Klor, puckel, tryne eller näbb. Kalkonhäng under hakan eller väldigt kraftiga framtänder. Folk kvittrar, ryter och skäller, kacklar, bräker, grymtar och gnäller.

90 90

Barnen springer ut för att leta efter pappan, men de hittar inga spår. Då bygger de ett sandslott på trädgårdsbordet. (För att Räven inte ska nå det. Han tuggar sönder en plastspade istället.)

Räven pekar och morrar. Han rusar fyra varv runt huset. Där! Högt uppe på taket går pappan omkring. Han sopar barr och gamla löv. Räven vill också, men det är för halt för rävungar. Sedan åker pappan med bil till jobbet. Mihr tycker synd om pappan. Han minns hur snabb pappan var innan tassarna blev händer.

Läs mer om familjen med pappan som inte vet om han vill vara lejon eller människa i »Pappa född Lejon». Vilket djur skulle du vilja vara?

I en grop i Kalahari

Minna Lindeberg, bild Linda Bondestam

Burah är en vild honungsgrävling med en bråkig morsa. De vill bara vässa tänderna, ge på käften och plundra jordbin. Inte lätt för en snäll, försiktig grissling som vill vara vänner och hålla fred med alla. Nu har Burah bråkat en gång för mycket och ormarna och rävarna är ute efter honom.

100

101

Soffpotatisen Nora Strömman, bild Kasper Strömman

Pappa är en riktig soffpotatis. När Elmer vill leka säger han alltid nej. Så Elmer leker tysta lekar ensam. Tills han en dag leker att han kör lastbil längs en slingrig väg – och faller handlöst ner för trapporna till källaren.

Pappa kommer raskt nertrampande till olycksplatsen. Han böjer sig över mig och känner på min puls. Sedan lyfter han försiktigt upp mig. – Lever du ännu? Gör det ont någonstans? frågar pappa bekymrat. – Jo, i huvudet, säger jag och gråter lite för säkerhets skull. 102

– Förlåt att jag inte var tyst, mumlar jag. Men det blev fel på bilens bromsar i nedförsbacken. Pappa ser rädd ut. Sedan ser han bekymrad ut och sedan fundersam. Pappa tittar på mig och säger: – Förlåt Elmer. Jag borde ju ha varit med dig i bilen, så skulle jag ha kunnat rädda dig. Jag är bara så trött då jag kommer från jobbet. Och då har jag bara lusta att tjura och säga nej till allting. 103

Pappa stiger upp och ser bestämd ut. Sedan säger han: – Från och med nu skall jag bara säga ja till allting! Testa mig!

Det där låter ganska konstigt.

104 104

– Ja, vad vill du göra först? frågar pappa. – Jag vill ha bananätartävling, säger jag ivrigt. För det har jag alltid velat ha. – Ja, okej då, säger pappa överraskande nog. Och så kör vi till butiken och köper två stora klasar med bananer. Det ﬁnns faktiskt en man som ätit 20 bananer på 10 minuter och det skall vi allt också klara av. 105

När vi är hemma börjar tävlingen. Vi glufsar i oss av bananerna. Den första bananen slinker lätt ner. Den andra bananen är segare och smakar skosula.

Den tredje bananen smakar gammal kalsong och den fjärde bananen mosar jag in under tröjan. Pappa orkar äta fem bananer, sedan rapar han och vänder sig mot mig och viskar: – Jag mår illa. Sedan stiger han upp och säger med ett belåtet leende: – Men jag vann!

Vilka andra lekar hittar Elmer och pappa på? Läs boken »Soffpotatisen» så får du veta.

106

107

Saga Blom

Anna Gullichsen, bild Cara-Maria Knuutinen

Saga står på den blåsiga ängen och ser på prästkragarna och blåklockorna som viker sig i vinden. Det är någonting skönt med sommmarblåst. Saga hör nästan inte vad hon tänker. Men nu hör hon ett lustigt ljud. Hon klättrar upp i eken och lyssnar på en märklig gnolsång. Det är ingen fågel eller syrsa eller kattunge. Det är en liten varelse, en ﬁgur! Figuren sjunger och balanserar på en gren, gör små hopp, svänger sig om, sträcker ut armarna, lyfter på hatten och bugar djupt. Saga sitter alldeles stilla och undrar om det är sant det hon ser. Sen klappar hon i händerna. Figuren tappar balansen, vinglar till och ramlar. Saga skyndar sig att klättra ner. »Ingenting att bry sig om», säger han när Saga sträcker fram en hjälpande hand. För det ser ut som en han. På något sätt. Saga Blom bor »Jag är bara en murken gren som borde sluta med balettuppvispå somrarna ningar i träd», fortsätter han. hos sin farmor. Saga känner att det här är en mycket speciell dag. Grengubben Tillsammans är söt, tycker hon. Han har en grön ﬁlthatt. Precis likadan som farfar sköter de hade. farmors stora »Ska jag hjälpa dig upp i trädet?» frågar Saga. trädgård. »Nu får det räcka», säger grengubben och linkar iväg nerför kullen. Saga försöker se vart han tar vägen. Men han är försvunnen.

108

109

Då går Saga till verandan. Farmor Simone har just vaknat. »Vad har du hållit på med, ma petite?» frågar hon. Saga funderar en stund. Sen säger hon: »Ingenting särskilt.» Den lilla trädgården runt det sandfärgade huset anlade farfar Bi medan han ännu levde. I rabatterna växer sällsynta perenner som farfar samlade från hela världen. Saga minns hur farfar stod böjd över sina blommor och varken såg eller hörde. Skjulet för trädgårdsverktyg, gräsklipparen, krukor och arbetskläder är övervuxet av kaprifol och klematis. Saga går in i skjulet och tar ner farfars hatt från spiken. Med hatten på huvudet inspekterar hon sina odlingar. Farmor och Saga har sått frön. De har sått annueller. I slutet av juli kommer luktärt, krasse, ringblomma och solrosor att blomma. I krukor har farmor dessutom planterat dahlia, doftlilja och agapanthus. I grönsaksbäddarna har de sått spenat, bönor, morot och squash.

lilja Kungsängs

Saga berättar: Jag vet vad en perenn är. Det är en växt, en blomma som är mångårig. Den vissnar på hösten och kommer upp igen nästa sommar. Alltid på samma ställe. Alla perenner blommar inte samtidigt. I varje blommas rotsystem ﬁnns en inbyggd klocka, kan man säga, som ger blommorna ett tecken när de ska börja skjuta i höjden. Just nu blommar narcisser, tulpaner, gullvivor, kungsängsliljor och allt vad de heter. Vill du veta vad annueller är? Det är lätt. Det är ettåringar. På våren sår man frön som gror och blommar och på hösten har de blommat färdigt. Sen får man så på nytt igen nästa sommar. Grönsaker får man också så på nytt varje sommar. Hejdå, nu måste jag gå! 110

111

Sommaren är varm och solig och full av fågelkvitter och saftkalas i trädgårdsskjulet. Pyrus och Saga är tillsammans nästan varje dag. De rensar ogräs och vänder komposten och lägger nässlor i blöt. De binder upp klematis, sätter stödkäppar för stockrosorna och samlar in sniglar. Saga samlar dem i en hink och Pyrus tömmer hinken på sitt eget vis. Saga försöker få Pyrus med på en simtur i ån, men det vill inte Pyrus. Han plockar näckrosor vid åkanten och ger åt Saga. De kryper bland ormbunkarna och bygger en koja under hängpilen. Pyrus känner sig som en ung kvist på nytt. Han lär Saga några baletthopp. Men när han kommer ihåg att han bara är en murken gren och blir trött och sur, bäddar Saga ner honom i den lilla skottkärran. Farmor Simone står på trappan och ler när Saga går förbi med sin patient.

Pyrus berättar: Så här gödslar man med nässlor: Lägg färska eller torkade nässlor i blöt i så mycket kallt vatten att det täcker nässlorna. Rör om blandningen då och då. Efter en vecka är vätskan brun som te och det är dags att använda den. Sila bort nässlorna och späd ut det bruna vattnet tio gånger och vattna med det. Det går bäst att strila nässelvattnet över växterna med vattenkannan. Nässlor innehåller mineraler, kväve och kalium som är viktiga ämnen för växterna. Så nu vet du det.

Pyrus är en hjälpreda i trädgården och han blir Sagas hemliga vän. Han lär henne allt han vet om trädgårdar. Vill du också lära dig om trädgårdar kan du läsa boken »Saga Blom». 112

113

Milja och grannarna Annika Sandelin, bild Linda Bondestam

Milja bor i ett radhus. I sådana hus brukar man ha gemensamma blomrabatter med sina grannar och turas om med att skotta snö. Ibland bjuder man grannarna på kaffe eller te i sitt nystädade kök.

I ett hurdant hus bor du? Känner du dina grannar? Milja är det enda barnet i sitt hus och hennes grannar är stora och arga och konstiga.

114

115

Men i Miljas radhuslänga är det annorlunda. Det består av fyra hus – i det första bor Milja med sina föräldrar, i det andra fröken Alopeus, i det tredje herr Marudd med sin hund och i det fjärde bibliotekarien Jonas. När de ser varandra säger de inte ens »hej» och ändå har de varit grannar i ﬂera år. 116

117

Läs i boken »Milja och grannarna» om hur Milja lär känna sina grannar bättre. Det har något att göra med en hemskt hal isﬂäck och alexandersbakelser.

En gång hälsar Milja på fröken Alopeus för att se vad som händer. – Är det du som hoppar hopprep så att mina krukväxter nästan välter omkull, fräser Alopeus och försvinner in i sin Fiat. 118

119

Allt kan hända hos Johanssons

Carina Wolff-Brandt, bild Thomas Lindberg

Snart var allting klart med flyttningen och alla saker stod på sina rätta platser, och mamma behövde inte bära lådor mera. Men sedan började hon med sitt vindsrum, och där gick det undan må ni tro. Tapeterna kom upp i en fart, sköna stolen och golvlampan och ett litet skrivbord, och skrivmaskinen förstås. Mamma bara strålade. – Äntligen är mitt rum färdigt, sa hon glatt. Jihoo, hon dansade en glad indiandans så att det ekade i hela huset. Vet ni vad flickor, sa mamma när hon hade dansat färdigt, det här är min tankeverkstad och nu skall jag börja med min bok om torkade blommor. Nu skall jag äntligen förverkliga mig själv. Där kom det där med värken igen, tänkte jag. Efter den dagen finns det ingenting som är vanligt hos oss längre. För mamma bara skrev och skrev

Familjen Johansson har precis ﬂyttat från ett höghus till en stor villa som heter Rukubacka. Systrarna Malin och Fia har mycket roligt i sitt nya hus, ända tills ... 120

dagarna i ända. Hon ﬂyttade upp på vinden och glömde bort oss. Det märkte vi en morgon när vi vaknade och ville ha morgonmål. Det fanns ingenting. Ingen kakao, inga kokta ägg, inga smörgåsar. Vi började ropa på mamma, men ingen svarade. – Hon sover säkert, sa Fia. Vi kan laga morgonmål själva. Jag kan koka ägg. – Kan du det, frågade jag. – Det är klart jag kan, sa hon, jag har ju sett hundramiljoner gånger hur mamma gör. Hon tog ut hela äggkartongen ur kylskåpet och släppte ner en hel massa ägg i kastrullen, ett i taget, så det sa tjoff och sprack. – Så där ska man ju inte göra, sa jag, nu har du ju haft sönder dem, och så är det fullt med skal med. – Oj då, sa Fia, jag glömde vattnet. Hej, jag vet, vi kan sila äggen genom spagettisilen. Det gick inte heller så bra. Först rann det äggsmet ner längs med köksskåpet så att det blev en pöl på golvet och sedan rann resten ner i diskhon, för Fia råkade välta omkull kastrullen. – Oj nej, nu måste vi väl hungra ihjäl, sa Fia

sorgset. – Äsch, var inte fånig, sa jag, sätt dig nu så ska jag breda smörgåsar åt oss. Jag hittade bara knäckebröd och en bit leverkorv, för mamma hade glömt att handla, men det gick bra att äta för vi var så hungriga. Vi hade just ätit

färdigt när telefonen ringde. Fia sprang och svarade. – Hallå, vem är det, hallå, ropade Fia. – Malin, sa hon, det är någon som heter Håkan. – Det är ju pappa, sa jag. – Är det du pappa, frågade Fia. Är du i Kina? Har du blivit gul och fått sneda ögon? Jaså inte. 121

– Nej, vi vet inte var mamma är. Hon har massor med värk och är på verkstad. Jo, det är alldeles sant. Vi får ingen mat heller. Alla äggen gick sönder och nu är det äggsmet överallt. Det är alldeles sant att hon är på verkstad. Och vi har bara knäckebröd. I går satt jag uppe på taket förresten, hallå, hallå är du där ännu pappa? Fia lade på luren. – Det gick av, sa hon. – Vad sa pappa, frågade jag. – Han sa att han skulle skicka en doktor och att han skulle komma hem så fort som möjligt. Vi gick upp för att leta efter mamma. Hon låg inte i sin säng, och hade inte legat där på hela natten för sängen var bäddad ännu. – Var är hon, frågade Fia. Tänk om hon har rymt. Då får vi äta knäckebröd ända tills pappa kommer hem. – Var inte dum, sa jag, hon är säkert uppe i sin verkstad. Vi sprang uppför vindstrappan och slog upp dörren. Där låg mamma och sov i sin sköna stol med kläderna på. Hela rummet doftade hö och torkade blommor av stora buketter som mamma hade hängt upp i taket och längs med väggarna. På golvet låg en massa fullskrivna papper och många som var hopskruttade. – Mamma, vakna! Fia sprang fram till henne och började skaka om henne. Mamma bara mumlade någonting om blommor och så somnade hon om på nytt. – Mamma, vi har bara knäckebröd, vi svälter 122

ihjäl, skrek Fia. – Mmmmm, gå till butiken, pengar i väskan, mumlade mamma och så somnade hon igen. – Jee, vi får gå till butiken, ropade Fia glatt. Kom så springer vi. Vi klädde hastigt på oss, tog mammas börs ur väskan och dockvagnen att skuffa grejorna i. Vi hade varit i butiken med mamma, så vi visste hur vi skulle gå. Först nerför Krukbacken och nere vid hörnet skulle vi ta av åt höger och så var det bara rakt fram tills man kom fram till butiken. Vid ett ljusrött hus en bit från vårt blev vi stoppade av en gammal tant med alldeles vitt hår. – Goddag små barn, sa tanten, det är säkert ni som har flyttat in i Slottet på Krukbacken. – Goddag, sa jag och neg. Jo, vi har flyttat dit nu när Moster En-och-femtio har blivit en ängel. – Vad sa du att hon hette, frågade tanten förvånat. – Moster En-, Moster Elvira, sa jag, för jag kom plötsligt ihåg att En-och-femtio var ett hemligt namn som man inte fick säga åt någon. – Jaja, ack, ack, sa tanten, alla ska vi väl bli ängDet ordnar sig med mamman, men istället råkar Malin och Fia ut för nya äventyr som du kan läsa om i »Allt kan hända hos Johanssons».

lar någon gång. Var har ni mamma och pappa då? – Pappa var en same, sa Fia, men nu har han blivit en kines. Han är alldeles gul och har fått sneda ögon. Så här, sa Fia, och drog i sina ögon så de blev som smala springor. – Jaså verkligen, sa tanten och såg lite konstig ut. Nå mamma då? – Hon har sådan värk att hon sover i sin verkstad,

sa jag. – Är hon sjuk, frågade tanten oroligt. – Hon vaknar inte alls, hon bara mumlar om blommor och hö, sa Fia. Hon har säkert ätit giftiga blommor. – Nej men kära nån då, sa tanten. Jag måste nog komma över till er om en stund och se om hon behöver hjälp. 123

Nalleresan

Solveig von Schoultz, bild Tove Jansson

Plötsligt hände det en dag (men inte i verkligheten för Ursa och Rabbi skulle aldrig ha lämnat sina barn efter sig) att allting var klart för sverigesresan, kappsäckarna packade och smörgåspaketen färdiga. Klockan var mycket och kapporna kom på, mamma grät en liten tår som ingen såg och sedan bums iväg till station med allihop. Men i den stora villervallan blev nallarna och deras syskon liggande på matsalssoffan och Ursa och Rabbi kom ihåg dem först då de skulle packa opp på tåget. Där låg de nu i solskenet på den randiga soffan och det var alldeles tyst hemma sedan hissdörren hade smällt igen. Det var så tyst att man nästan kunde höra att den blommande Clivian på fönsterbrädet bad om lite vatten. Men Arons skägg oppe på skåpet sade med svag röst att den var ännu torrare och hade fällt sjutton blad, ingen hade kommit ihåg den. Tyst med er, sa Eiver strängt. Hon satte sig opp på soffan och knöt hattbanden stadigare under hakan, för hon var ju resklädd, hon med. Det är värre att vara bortglömd än törstig, sa hon. Vad ska vi nu göra? Nu ﬁck vi aldrig komma till 124

Sverige! Nalle Ivar! Vad ska vi göra? Vänta lite, sa Nalle Ivar. Han låg framstupa på ett Garmnummer och funderade. En liten bit av korsordet var ren färdigt och han skrev med en gammal röd krita som Rabbi hade målat mun åt Tulle med.

På 1940-talet var det svårt i Finland och då skickades många finska barn till Sverige. Också flickorna Ursa och Rabbi från Helsingfors åkte. I Nalleresan får du läsa om hur det gick när deras leksaker bestämde sig för att följa efter. Det här kapitlet finns i början av boken och det handlar om hur flickornas ”barn”, den kloke Nalle Ivar, den vimsiga Nalle Sven och dockorna Tulle, Lizzi och Eiver, gör sig klara för den långa och strapatsrika resan och beger sig iväg.

125

Kvinnas namn i december? Vänta lite – B-a-r-b-a-r-a – jo, det stämmer. Vad vi ska göra? Han lyfte sina tankfulla ögon mot Eiver och kliade sig på sin slitna nos. Vi ska fara till Sverige förstås. Men mamma Ursa är ju borta och mamma Rabbi med! Än sen. Det är väl inte farligt, sa Nalle Ivar. Vi far bara. Men med så små flickor som Lizzi och Tulle och du vet hur tanklösa ... flickor, vad g ö r ni? Det hördes ett skrik och ett tassande på golvet, Lizzi satt och grät i en vattenpöl och Nalle Sven och Tulle kom knogande på något tungt. Eiver och Nalle Ivar hade inte alls märkt när kusinerna klättrade ner från soffan. Di knuffa omkull mej å titta nu! T i t t a ! Mitt förklä var alldeles renstruket, ä-ä-äÄsch, din sjåpagås, sa Tulle snabbt. Nu var hon och Nalle Sven borta vid fönstret med dockträdgårdskannan som de hade tagit ur leksaksskåpet – Mammas finaste blommiga kanna som hon hade ärvt efter faster Saggo! ropade Eiver förfärad, oj oj, från Paris! – och klättrade opp på en blå stol och sen på fönsterbrädet. Och medan Tulle gav vatten åt Clivian som suckade till tack, undersökte Nalle Sven om de långa rankorna, som hängde ner från Arons skägg, kunde bära honom. Åjo! Man är väl inte en liten kvick björn för ingenting. Tulle band fast kannan på ryggen på honom med sitt röda flätband och så svingade sig Nalle Sven modigt opp och det rasslade och prasslade i Arons skägg. Alla de andra höll andan, det såg nog lite hemskt ut. När Nalle till sist klev över blomkrukans kant sjönk han ner på knä och allt vattnet rann över huvudet på honom, men det gjorde ju ingenting för det hamnade i mullen. Till och med Eiver applåderade på sin soffa men sade moderligt: Den pojken, den pojken. Stora fläckar blev det i alla fall på parkettgolvet. 126

Död och pina, nu har jag det, skrek Nalle Ivar glad. Blir man i regn. Våt, förstås. Han kastade sig över tidningen på nytt. Du ska inte säga så där, sa Eiver. Det passar sig inte. Du är bara en nallepojke. Jamen det stod i en bok, sa Nalle Ivar. Du kan lika bra säga: mormors stortå! föreslog Tulle och viftade med sin. Död och p-, sa Nalle Ivar upprörd. Seså, sluta opp, snäste Eiver otåligt. Nu måste vi fundera. Hör på! En sak är klar. Ska vi fara med båt måste vi till Åbo. Jag vet, för jag har hört morfar och mormor tala alla dagar. Och först med tåg, förstås. Men vi har inga pengar och inga läkarintyg, oj oj ändå. Och pass! Det blir förfärligt besvärligt. Tulle, spring in i barnkammarn och se om våra pass ligger på bordet, mamma skrev ut dem i går kväll medan mormor flätade henne. Jo, Tulle kom kilande med dem men hon föll flera gånger på vägen och rullade runt, Tulle var gjord av tunt gastyg, stoppat med tupp-papper, hon var mycket lätt. Jag flyger, jag flyger, lekte hon och fladdrade. Eiver, skrek Tulle, Lizzi och Nalle Sven plötsligt på en gång: Vi ska f l y g a ! Tulle slängde fem små pass med porträtt av dem alla i hennes knä och Eiver satt alldeles förvirrad och höll i dem. Hennes höga kala panna (för allt det hår hon hade kvar hängde prydligt i nacken) var rådvill. Flyga? Sådana vansinniga idéer. Men Tulle, Lizzi

och Nalle Sven, som fort åkt ner längs Arons skägg, dansade en vild dans på golvet. Tulle hoppade mitt i pölen så det stänkte. Vi ska lusta å finu-urla, sjöng hon med slängande armar och ben. Jag vet nästan ingenting om hur det går till, tänkte Eiver och försökte dra sig till minnes vad hon nångång hört: nära teatern inne i stan fanns ett flygkontor där man fick biljetter. Det går nog fortare att flyga, tänkte hon. Men tänk om det är förfärligt farligt. Tänk om Tulle faller ut och fladdrar bort, hon som är så lätt. Eiver suckade. Det var hemskt att vara äldst och vara tvungen att bestämma. 127

Vi ska lusta å finu-urla, tjöt Tulle i hennes öra. Tyst, Tulle. Nalle Ivar? sa Eiver tveksamt. Mormors stortå! Jag vill räkna molnena! Hans bruna knappögon blänkte. Och jag ska nog se efter småflickorna, sa Nalle Sven utan att märka att Lizzi räckte ut tungan åt honom. Nåja. Eiver steg beslutsamt opp. Vi ska försöka. Bara ni lovar att vara ordentliga. Hörde du Tulle! Är det säkert att du lovar? Klä er då kvickt färdiga. Sen ger vi oss iväg. Några ögonblick sprang alla hit och dit, Eiver plockade ordentligt ihop sina och Nalle Ivars saker i en liten brun kappsäck, nattkläder och toalettsaker, länge fick hon söka Nalles randiga pyjamas men till slut hittade hon dem i leksakslådan lindade kring Tulles trasiga tygkatt. I sista minuten kom Nalle Ivar springande med Naturens bok och mormors patienskort fast Eiver knorrade. Överst lade Eiver sin bästa sak: ett halsband av granna glaspärlor som hon fått av mamma Ursa. Tulle och Lizzi kivades om sin kappsäck, Lizzi ville plocka in spetsförklän och små blusar, och Tulle skulle absolut ha med: en ask kritstumpar, lite papper, en trasig tygkatt, ett fågelägg och en kråkfjäder. De kallade varandra du dummaste på jorden, men 128

till slut kom alltsammans med, hopkört i en enda röra. Nalle Sven kom lycklig och glad med sin röda och gröna ryggsäck som han ärvt av Nalle Ivar, och den var så full och så knölig att ingen vågade titta i den. Till all lycka hade den slarviga mormor lämnat ett paket smörgåsar på köksbordet, det band de på Nalle Ivars rygg. Så gick de. Nalle Sven hade en lång besynnerlig toppmössa, blå, som satt käckt över örat, och sin lurviga ylletröja, Nalle Ivar en grön sammetsjacka som mamma Ursa sytt till resan, en liten grön skärmmössa och grannröda nya långbyxor. Men månne inte Eiver hade sin vita kappa med guldknappar? Lizzi älskade så mycket sin blommiga kjol att hon alltid ville gå i den, och en blommig hätta hade hon till. Tulle? Ja, Tulle var slarvig och vild som vanligt, ingen hatt ville hållas på hennes grannbruna strumpgarn

till hår som stod ut rakt bakåt. Men mamma Rabbi hade knutit en liten glad röd rosett vid pannan, hennes stora mun var nymålad och hon hade klarblå kjol och röd kofta. Eller hur, mamma Rabbi? Hon hade ju sin blommiga i kappsäcken? De sprang nerför trapporna och kilade ut genom dörren just när gårdskarlsfrun kom med mjölkkannan. Hon sa bara: Voi, jestanes sentään, niitä pikkusia, och så var de borta. Eiver gick först, och sen nallarna, de högg tassarna i småﬂickorna som ville kika in i trappuppgångar och gömma sig bakom husknutarna. På spårvagnsrefugen höll de alla fem varandra i händerna för det såg kusligt ut med alla de stora fötterna omkring dem. Just när konduktrisen skulle ringa och vagnen sätta i gång hoppade de opp, ett tu tre, och smet in mellan tanternas kängor och galoscher under bänken. Förlåt nu, tänkte Eiver när konduktrisen ropade: har alla betalat? Vi har ju inga biljetter, si. Det var hett där under bänken och de satt ganska hopklämda. Tulle tyckte inte om att sitta stilla, hon var ett skogsbarn, en hare, eller en fågel, lika mycket som en mänska. Eiver tyckte nog att det blinkade till lite märkvärdigt i ögonen på henne men sen glömde hon bort hela Tulle medan hon borstade kjolen på Lizzi. Lizzi hade kantänka fått en smula damm på sig och hon var ju så förnåpen att hon gnällde över minsta ﬂäck. Tulle satt rakt bakom

en stor gammal sko som var alldeles nerkippad, strumpan korvade sig över vristen och den feta foten svällde över skoremmen. Oj! I-i-i-i-, skrek tanten plötsligt och rusade opp och viftade med armarna, här finns råttor! En råtta bet mej! Mänskorna bara fnissade åt henne. Då såg Nalle Sven, som kikade fram, att hon blev röd i ansiktet. Jo, det är säkert, sa hon. Si efter bara! Si under bänken! Varsågod bara! Tror ni kanske inte! Eiver hade huggit tag i Tulle och knep henne kring handen så hon fick blåmärken. De satt dödstysta, Tulle med, för nu hade hon blivit så rädd att hon inte vågade gråta ens. Tänk om alla skulle börja titta under bänkarna! Eiver var alldeles blek. Men sen hörde hon konduktrisen helt lugnt säga: Frun behöver inte vara nervös, här finns inga råttor. Vagnen går så fort att de skulle trilla av. Tack tack, mumlade Eiver lättad och de hörde att tanten satte sig på nytt, småknorrande. Hur ska det riktigt gå för Nalle Ivar, Nalle Sven och dockorna Tulle, Lizzi och Eiver? Kommer de att få flyga? Och tror du de hittar sina »mammor» Ursa och Rabbi borta i Sverige? Om du vill veta ska du läsa hela boken om »Nalleresan»!

129

Myran som for till doktorn

Zacharias Topelius, bild Kristina Segercrantz

Om jag skulle titta upp? sade myrbarnet. – Vänta litet, sade myrmamma, jag vill först se efter hur det är i världen. Och så tittade hon upp genom en glugg i myrstacken, men kunde ingenting se, för att solen sken henne rakt i ansiktet. – Nu tittar jag upp, sade myrbarnet. Och så kröp det ut genom gluggen. Myrstacken var byggd under en stor gran, solen sken på de gröna grenarna, isen under grenarna smälte, ett litet isstycke föll plums ned i myrstacken och slog benet av myrbarnet, som krupit ut genom gluggen. – Vad var det? sade myrmamma. – Det var bara jag, som tappade ett ben, sade myrbarnet. Myrmamma blev förskräckt, drog in barnet ge-

nom gluggen och började plåstra benet med kåda. Det verkade som om det satt så bra ihop, men när myrbarnet började gå, föll benet av. – Det går aldrig i världen, vi måste resa till doktorn, sade myrmamma. Så gjorde hon sig en liten säck av en liten vissnad liljekonvalje från ifjol, stoppade benet i säcken, tog barnet på ryggen och begav sig iväg. Myrstacken var på en backe helt nära järnvägen; myrmamma visste när tåget skulle komma och passade på. Tåget kom – burr, urr urr! – Myrmamma hoppade från skenan upp på hjulet, snurrade omkring några varv, men klev lyckligt med sitt barn upp i vagnen och reste utan biljett till Helsingfors. När de kom dit, kröp myrmamma varsamt ned, ty hon var rädd att trampas ihjäl, och skyndade sig

till en droska. Alltjämt bar hon barnet på ryggen och benet i säcken. – Nu skall vi åka till doktorn, menade myrmamma. Jag undrar vad hästen säger om ett så tungt lass. – Vad är detta för vita berg? frågade myrbarnet, när de åkte förbi de stora stenhusen. – Det är sådana stackar, som människorna bor

i, svarade myrmamma. Stackare är vi alla. Och så kom de till sjukhuset, ty i vagnen satt en ung doktor. Myrmamma glömde att betala kusken och klättrade uppför trapporna med barnet på ryggen. Stordoktorn satt vid sitt bord och läste en bok om konsten att göra nya näsor. Myrmamma klev upp på bordet och kröp på boken. Stordoktorn såg henne och knäppte henne med ﬁngret, men myr-

Zacharias Topelius var vår första sagofarbror. Det här är en av alla de många sagor han skrev för Finlands barn. 130

131

mamma knep sig fast i bladet och började berätta om isbiten och barnets ben. – Jaså, är det ingenting annat? sade stordoktorn och ville fästa ihop det lilla benet, men han hade för grov tång och ryckte istället bort ett av de friska benen. – Vad var det? sade myrmamma. – Det var ingenting, det var bara jag, som tappade mitt andra ben, sade det tåliga lilla myrbarnet. Stordoktorn skyllde på sina glasögon och gick för att söka en ﬁnare tång, men myrmamma gav sig inte tid att vänta, hon packade in de båda lösa benen i säcken, tog barnet på ryggen och kröp sin väg. – Vi måste väl resa till vattendoktorn Ewerth, sade myrmamma och lyckades snart få rätt på en annan kusk, som skulle åka dit med en fet herre som ville bli mager. Doktor Ewerth stod vid en stor badbunke och skulle just doppa den fete herrn i badet, när myrmamma klev upp på hans hand för att bli sedd. Knappt såg han myrmamma, förrän han doppade handen i vattnet, och dit kom myrorna.

132

Myrmamma räddade sig på randen av badkaret och ropade åt sitt barn att hålla sig fast i hennes klänning. Men när myrmamma var räddad, såg hon inte barnet längre, ty den fete herrn plaskade så väldigt att där var rakt som en fors. – Hur är det med dig? skrek myrmamma. – Litet vått bara, och nu drunknar jag! hördes myrbarnets späda röst i det forsande badkaret. Myrmamma störtade sig mitt i forsen och drog med outsäglig möda barnet upp på det torra. Men nu var myrbarnet dött. – Jag måste väl resa till folkdoktorn Bäck, sade myrmamma. Och så begav hon sig med det döda barnet och de båda lösa benen till den mannen, som var en doktor utan doktorshatt. Doktor Bäck tog ett förstoringsglas, såg på det döda myrbarnet och de lösa benen och sade: – Här måste gnidas, men jag kan inte göra det, jag har för stora ﬁngrar. Myrmamma funderade och skulle gärna ha

133

bett ﬂugorna hjälpa sig, eftersom de är berömda gniderskor, men de råkade alla vara döda vid den tiden på året. – Jag ska se efter bakom den stora köksspisen, sade hon. Myrmamma kröp bakom köksspisen och fann en halvdöd syrsa, som legat där sedan i höstas. Den drog hon med mycket besvär fram baklänges fram i solskenet. Efter en stund kvicknade syrsan till liv och började muntert gnida det lilla myrbarnet. – Sådär skall det vara, sade doktor Bäck och pekade med en strumpsticka hur syrsan skulle göra. Tre minuter och litet mer gned syrsan, och då kom myrbarnet åter till liv, vilket gjorde hennes mamma en stor glädje. Därefter hopfästes åter de lösa benen, och nu var myrbarnet friskt. – Vad får jag betala för doktorns stora besvär? sade myrmamma. – Du skall ge Jungfru Marias nyckelpiga mat i din stuga, när hon nästa gång kommer till myrstacken, svarade doktor Bäck.

134

– Det skall jag göra, svarade myrmamman tacksam, jag skall ge henne honungskaka och grankåda, så mycket hon orkar äta. – Det är bra, sade doktor Bäck. Adjö med dig nu, jag har sex armar och fyra ben, som väntar på mig. – Adjö, sade myrmamma, och så begav hon sig på hemvägen med sitt lilla friska barn. När hon kom hem till stacken, var det redan vår, och alla grannarna hade redan krupit ut ur stacken och börjat rödja myrornas landsväg, som gick över skogsbacken, ty snödrivorna hade lämnat mycket skräp efter sig. Det blev stor fröjd och förvåning bland alla stackens invånare, och alla skulle de se och känna på myrbarnet, om benen också satt riktigt fast. I detsamma kom en av Jungfru Marias små nyckelpigor, trött, hungrig och frusen, klivande fram över

135

det första gräset på skogsbacken. Då tog myrorna sina vassa spjut av granbarr och ville driva bort den främmande vandrerskan. Men myrmamma ställde sig på bakfötterna med ett grönt grässtrå i högsta hugg och försvarade nyckelpigan och bjöd henne

136

in i sin stuga i stacken. Där dukades strax ett ﬁnt kalas, och syrsan sjöng och myrbarnet dansade på sina friska ben, och solen sken, och vårens lilla gosse ﬂög med susande vingar fram över den gröna skogsbacken.

137

Länkar till bibliotek, barnboks- och barnkultursidor

www.biblioteken.fi Portalen för de allmänna biblioteken i Finland. Bra utgångspunkt när man söker sitt eget kommunbibliotek eller material på alla finländska bibliotek. www.barnensbibliotek.se Här hittar du det mesta om barnböcker för olika åldrar. Gott om lästips och bra länksamling. www.nifin.helsinki.fi/bibbi Barnboksportal gjord av Nordiska Institutet i Finland. Lästips, 138

multimediaböcker och länkar på alla nordiska språk. www.barnboken.nu Lästips, recensioner och aktiviteter för barn i olika åldrar. Länkar till förlag www.schildts.fi www.soderstrom.fi www.fontana.fi www.vingpennan.fi www.tammi.fi www.wsoy.fi

Barnboksﬁgurer Här är några bekantingar från barnboksvärlden. Sidorna riktar sig till yngre barn. www.alfons.se www.astridlindgren.se www.mammamu.se www.pettson.gammafon.se Övriga nyttiga länkar www.folktinget.ﬁ I broschyren »Ge ditt barn en gåva – Anna lapsellesi lahja» kan du läsa om språkinlärning.

www.svenskskola.ﬁ I databasen ﬁnns kontaktuppgifterna till alla svenska daghem i landet.

www.kulturhuset.fi En portal med drygt 500 svenska webbadresser och en evenemangskalender. www.luckan.fi Det svenska info- och kulturcentret Luckan finns på sju orter längs kusten.

www.kultus.ﬁ Presenterar kulturevenemang i huvudstadsregionen.

dagisåldern och de första skolåren. Ritprogram, spel och länkar.

www.folkhalsan.ﬁ Organisationen erbjuder småbarnsfamiljerna verksamhet, material, kurser mm.

www.barnfamiljen.com En webbsida för hela familjen: information och tips för vuxna och aktiviteter för små barn och lite större.

www.mammapappa.com En webbplats för svenskspråkiga småbarnsföräldrar i Finland. www.barnportalen.net En aktivitetssajt för barn i

www.minfamilj.ﬁ En webbportal till tio ﬁnlandssvenska organisationers verksamhet.

139

Information om böckerna Krypboken © Linda Bondestam 2009 Söderströms Barnens rimbok med bilder av Monica Ehrström-Enckell 1927 Holger Schildts Förlag Barnens rimbok med bilder av Eva Forss 1945 Holger Schildts Förlag Gula Giraffen © Text Jaana Wahlforss 2001 © Bild Antonia Ringbom 2001 Dikt av Elmer Diktonius Söderströms Hjulen på bussen går runt – Rörelsesånger och danslekar för små och större © Anna Brummer och Fontana Media 2007 Illustrationer: Marjo 140

Nygård-Niemistö Notbild och textsättning: Esa-Pekka Mattila Fontana Media Katten på stranden © Text och bild Irmelin Sandman Lilius 1997 Schildts Förlags Ab Katastrofer och strofer om slummer och stoj © Text Stella Parland 2003 © Bild Linda Bondestam 2003 Söderströms Vesta-Linnéa och monstermamman © Text Tove Appelgren 2001 © Bild Salla Savolainen 2001 Söderströms Vesta-Linnéas svartaste tanke © Text Tove Appelgren 2008 © Bild Salla Savolainen 2008 Söderströms

Sagan om prinsessan Bulleribång © Text Hannele Mikaela Taivassalo 2006 © Text & bild Lena Frölander-Ulf 2006 Söderströms Hilda vet inte att hon är en gris © Text Harriet Abrahamsson 2007 © Bild Karin Ducander 2007 Söderströms Den lilla farbrorn med det långa skägget © Text och bild Christel Rönns 2003 Söderströms

Vem ska trösta knyttet? © Text och bild Tove Jansson 1960 Schildts Förlags Ab Min bror Lev © Text Mikaela Sundström 2007 © Bild Linda Bondestam 2007 Söderströms Pappa född Lejon © Text Minna Lindeberg 2006 © Bild Liisa Kallio 2006 Schildts Förlags Ab I en grop i Kalahari © Text Minna Lindeberg 2007 © Bild Linda Bondestam 2007 Söderströms Soffpotatisen © Text Nora Strömman 2005 © Bild Kasper Strömman 2005 Söderströms

Saga Blom © Text Anna Gullichsen 2008 © Bild Cara-Maria Knuutinen 2008 Söderströms Milja och grannarna © Text Annika Sandelin 2006 © Bild Linda Bondestam 2006 Söderströms Allt kan hända hos Johanssons © Text Carina Wolff-Brandt 2001 © Thomas Lindberg 2001 Förlaget Vingpennan Nalleresan © Text Solveig von Schoultz 1944 © Bild Tove Jansson 1944 Schildts Förlags Ab Myran som for till doktorn Text Zacharias Topelius © Bild Kristina Segercrantz 2005 Schildts Förlags Ab 141

På ﬁnska Gula giraffen/ Keltainen kirahvi Tammi 2001

Min bror Lev/ Veljeni Leevi Tammi 2007 (översättare: Hannele Huovi)

Vem ska trösta knyttet?/ Kuka lohduttaisi Nyytiä? WSOY 1960 (översättare: Kirsi Kunnas)

Vesta-Linnéa och monstermamman/ Vesta-Linnea ja hirviö-äiti Tammi 2001

Soffpotatisen/ Sohvaperuna WSOY 2005

Pappa född Lejon/ Eläinten sukua Tammi 2006 (översättare: Marja Kyrö)

Vesta-Linnéas svartaste tanke/ Vesta-Linnéa mieli mustana Tammi 2008 (Översättare: Tittamari Marttinen)

Saga Blom/ Satu ja päärynäpuun Pyrre Tammi 2008 (översättare: Tittamari Marttinen)

Den lilla farbrorn med det långa skägget/ Tarina liehupartaisesta pikku sedästä Tammi 2003

Milja och grannarna/ Milja ja naapurit Tammi 2006 (översättare: Tittamari Marttinen)

Katten på stranden/ Sen sortin kissa Tammi 1997 (översättare: Kaija Pakkanen)

Nalleresan/ Kahden Nallen Ruotsin-matka, WSOY 1945 (översättare: Lauri Hirvensalo) Myran som for till doktorn/ Muurahainen lääkärissä WSOY 2005 (översättare: Valter Juva, Ilmari Jäämaa & Viljo Tarkiainen)

Vi ses!

145

Din egen bok Välkommen till världen! Den är stor och full av sagor och historier på alla möjliga språk. I den här boken finns berättelser som har skrivits på svenska i Finland. »Din egen bok» är till dig som är mellan 0 och 6 år. I början av boken finns ramsor, lekar, pekbilder och dikter för de minsta medan de äldre barnen hittar längre historier mot slutet. Här finns utdrag både ur den bästa nyskrivna finlandssvenska barnlitteraturen och ur älskade klassiker. »Din egen bok» är en bok att samlas kring och växa med.

ISBN 978-952-99324-2-9

146