Ljuset vänder åter

Text: Oskar Burman, präst i församlingen Bild: Unsplash

Denhär tiden på året är fantastisk. De ljusa dagarna blir längre och längre och ljuset vänder åter. Värmen kryper sig närmare och skapelsen vaknar. Det som legat i sömn och vila under hösten vaknar sakta till liv och börjar växa igen. Ibland känns det som att det stämmer in även på oss människor och inte bara på vår skapelse. Vi kryper ut ur vårt skal av väggar och rör oss mer utomhus. Vi kryper även ut ur värmande skal av vinterkläder, halsdukar och mössor.

Det är som att vi också vaknar till liv igen efter en lång, mörk och kall tid på året. Vi försöker ta vara på solens strålar en kall vår-vintermorgon på busshållplatsen, på raster under arbetsdagen eller skoldagen, på promenader.

Kanske är denna vår en tid då vi välkomnar ljuset och värmen mer än tidigare. Efter åren av pandemi och restriktioner. Efter fjolårets invasion och början på kriget i Ukraina, ett krig som fortfarande sker i vårt närområde. Efter ett år där skjutningar och dödsfall till följd av dessa varit påtagligt och nära. Jag tänker på alla som förlorat någon i pandemin, på alla som fortfarande är sjuka. På alla som behövt fly sina hem och sitt land, sin trygghet för att försöka hitta en ny trygghet och plats. På alla som behövt ryckas upp och börja om på grund av kri- get. På alla som förlorat en familjemedlem, ett barn, ett syskon, en vän i det fruktansvärda vapenvåldet.

Kanske är denna vår en tid då vi välkomnar och behöver ljuset och värmen mer än tidigare.

I de här dualismerna, rörelserna mellan vinter och sommar, mörker och ljus, smärta och glädje, är det som att där krafter drar åt det svåra, finns motkrafter som drar åt det vackra. Vi märkte det under pandemin då människor ställde upp med att handla åt varandra och höll avstånd för att inte smitta. Då kriget i Ukraina startade och människor tvingades på flykt, ställde människor upp med både husrum och kläder. I vapenvåldet ser vi hur organisationer, familjer och människor i stort kämpar för att stoppa skjutningarna och det dödliga våldet. Vi rör oss i detta spänningsfält mellan det mörka och det ljusa under våra liv. Vi möter dessa motkrafter mot det mörka och vi får också vara motkrafterna mot det mörka när vi väljer ljuset och får vara ljuset för varandra.

Under vårt kyrkoår rör vi oss i det här spänningsfältet också. Särskilt under den här perioden. Två stora tider befinner sig under den här perioden. Fastetiden och påsktiden. Dessa tider som vi lever i och tar hjälp av för att vara den där motkraften i kärlek och ljus.

Vi har precis påbörjat vår fastetid. Fastlagssöndagens rubrik: Kärlekens väg, gav oss en förberedelse inför vad fastan handlar om. Vi får i kärlek avstå från något, något vi kanske äger i överflöd eller som stör fokuset på relationen med Gud. Där vi får ägna större utrymme åt vår relation med Gud. Fastan som präglas av enkelhet och kärlek.

Den här tiden befinner vi oss också i påsken. I det stora dramat som utspelar sig framför oss, som vi får ryckas med i och låta berättelserna tala till oss. Där vi möter dualismerna som vi kan koppla till våra liv. De där stora rörelserna finns mellan mörker och ljus, smärta och glädje, döden och livet.

I påskens drama, där vi rör oss från livet, till döden på korset och åter till livet igen i uppståndelsen. Där vi på påskdagen möter den tomma graven och den uppståndne Kristus. Där vi får tända påskljuset och påminna oss om Jesus som är den stora motkraften mot all ondska, smärta, sorg och mörker. Påskljuset som också påminner oss om Jesus som sa: ”

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Johannesevangeliet 8:12.

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” – Johannesevangeliet 8:12.