Khrystyna Hevchuk

Text: Helena Isaksson

Bild: Ulrich Schulte

Khrystyna Hevchuk, 22 år, flydde från Ternopil, i västra

Ukraina, till Nykvarn i början av mars 2022. Khrystyna var välbekant med Sverige eftersom hon hade jobbat som au-pair hos en svensk familj från Nykvarn bara några månader innan krigets utbrott.

När den här tidningen kommer ut har det gått ganska exakt ett år sedan Ukraina invaderades av Ryssland. Ett år med ständiga rapporter om olika anfall i ukrainska regioner. Ingen fred i sikte. Krigets utbrott kändes overkligt och skrämmande för omvärlden. Alla ville genast hjälpa till. Alla ville skänka av vad de hade. I församlingen startade vi en insamling av kläder och annat som kunde bli en bristvara i krig. Eller något man skulle kunna behöva om man kom hit och inte fick med sig allt. Det var hjärtevärmande att se hur många som ville hjälpa till. På något sätt blir man ändå påmind om hur god människan är och vilken gemenskap det skapar när många sluter upp för att hjälpa sina medmänniskor. Men om vi i väst blev skrämda, hur kändes det inte då för invånarna i Ukraina?

Khrystyna är en positiv tjej som har nära till skratt. Vi träffas i Nykvarnskyrkan en ruggig vinterdag. Några veckor innan kriget började hade Khrystyna hört från familjen i Nykvarn och även sett på nyheterna att ett krig kunde vara nära förestående. Men ingen i hennes närhet trodde att det skulle bli allvar. Man tänkte på den ryska annekteringen av krimhalvön 2014 och trodde inte att det skulle utvidgas eller att ett krig skulle kunna bryta ut i den upplysta tid vi lever i nu. Khrystyna levde sitt vanliga liv med studier på universitet och lektioner för att ta körkort.

Men tidigt på morgonen den 24 februari väcktes Khrystyna och hennes familj av sirenen som ljöd. Khrystyna fick fram mobilen och kunde snabbt konstatera: Ukraina hade blivit attackerat av Ryssland. En känsla av overklighet och chock sköljde över dem. Det här kunde inte vara sant!

– Jag började genast gråta, säger Khrystyna. Och mina föräldrar och yngre systrar vaknade också. Vi var alla som förstenade.

När de såg ut genom fönstret såg de att gatan nedanför var helt igenproppad av bilar med flyende ukrainare på väg till landsbygden eller till Polen. Det här kom att pågå i flera dagar. På nyheterna kunde de se att bomber hade släppts över flera platser i landet. Kiev var bombarderat. Khrystyna hade varit i Kiev bara veckan innan och insåg nu att det hus hon hade besökt då inte längre fanns. Det kändes overkligt och gick inte att förstå.

De första dagarna ringlade sig köerna långa till apoteket och till bankomaterna i Ternopil. Kontanterna i automaterna tog slut på bara några timmar. I andra delar av Ukraina blev det även brist på mat.

Natten till den 25 februari ljöd flyglarmet för första gången och de fick bråttom att söka sig till närmaste skyddsrum. Det fanns flera skyddsrum i närheten och valet föll på det som låg under kyrkan. –Det var inte panik på gatorna, berättar Khrystyna. Men folk hade så klart bråttom att komma i säkerhet. De hade bara med sig en ryggsäck med det mest nödvändiga såsom dokument, kontanter, några nötter, bars och vatten. Barnen ritade och lekte, stämningen i skyddsrummet var lugn, det kändes mest som en enkel sammankomst. Ungefär fyra timmar fick de sitta i skyddsrummet. Sedan ljöd signalen för att faran var över för den här gången. Nästa gång flyglarmet ljöd var det många som struntade i att söka skydd utan bara fortsatte med sitt. Likadant är det nu, nästan ingen beger sig till skyddsrummet när larmet går, berättar Khrystyna. Bussar fortsätter köra, folk fortsätter röra sig på gatorna.

Ganska direkt började många tänka på hur man kunde hjälpa de regioner som var värre drabbade. Ett sätt att hjälpa var att donera blod, vilket det var många som ville göra. Khrystyna och hennes familj begav sig till Blodcentralen där de fick köa några timmar. Men de behövde inte lämna blod – man hade fått tillräckligt för att fylla behoven.

– Detta förstärkte känslan av att vi alla är starka tillsammans och att vi hjälps åt, säger Khrystyna eftertänksamt. På universitetet, bibliotek och i snarlika byggnader grundades snabbt humanitära center. Till en början hade familjen inte tänkt att lämna hemstaden eftersom det främst verkade vara de östra delarna som var drabbade av attacker. Men när besked kom att även mer närliggande platser hade anfallits tänkte de om. Khrystyna och föräldrarna ville inte att hennes systrar skulle växa upp i en krigsmiljö och få sådana barndomsminnen.

I början av mars åkte modern och de tre döttrarna till Sverige. Pappan valde att stanna kvar i Ukraina. För modern och systrarna var det första gången de lämnade landet. Som tur var såg systrarna resan som ett äventyr, snarare än som något otäckt. Resan tog tre dygn med tåg via Polen och Danmark. Överallt längs vägen fanns vänliga volontärer som skänkte mat och kläder. Återigen påmindes de om hur stark den goda gemenskapen ändå är. I Nykvarn kunde de bo hos den familj som Khrystyna varit au-pair hos tidigare. Familjen själva bor mycket utomlands, så Khrystynas familj kunde rå sig mycket själva i deras hus.

Eftersom Khrystyna kunde en del svenska var det inte alltför svårt för henne att ordna med det byråkratiska som behövde fixas med för familjen. Till en början var de den enda familjen från Ukraina i Nykvarn. Den enda de hade kontakt med utöver den svenska familjen var en präst från Ukraina. Han bor i Nykvarn men har kontakt med ukrainska flyktingar över hela Sverige.

Systrarna skulle börja skolan, modern ville läsa svenska och Khrystyna själv ville söka jobb. Hon hade tur och fick snabbt ett passande jobb hos kommunen med uppgift att bland annat hjälpa barn från Ukraina att finna sig till rätta i skolan. Det var tio barn från Ukraina som började skolan i Nykvarn. Till en början satt alla tio barn tillsammans men efter några veckor placerades alla ut i rätt årskurser.

– Jag är jättelycklig att jag fick jobb så snabbt, säger Khrystyna med ett stort leende. Jag är utbildad historielärare för årskurs 5-9.

Khrystynas mamma kände ganska snart att hon ville tillbaka till Ukraina. Efter sommaren åkte hon och systrarna hem.

–Jag hade önskat att min äldsta lillasyster hade kunnat få stanna i Sverige, med mig som vårdnadshavare, berättar Khrystyna. Men man måste vara 25 år för att få vara det, så det gick tyvärr inte.

– Här i Nykvarn försöker jag hålla ihop den ukrainska gruppen där vi kan hjälpas åt och ses för att fira våra traditioner, säger Khrystyna. Ungefär tolv familjer från Ukraina bor i Nykvarn nu, varav några kommit via Migrationsverket och några bor hos svenska familjer. Det har varit fler tidigare men många har åkt hem. När kriget tar slut tror jag inte alla åker tillbaka. Man har lärt sig språket, barnen har kompisar i Sverige. Och vad ska de göra i Ukraina? Mycket är sönderbombat.

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att jag kan bo här. I mitt jobb med barn och andra familjer försöker jag hela tiden få dem att tänka positivt och fokusera på att njuta av livet här för att hålla tankarna bort från vad som händer i Ukraina. Vi har ett barn från Ukraina på Lillhagaskolan som blev väldigt skrämt när de lekte med smällare där. Påminnelser om vad som sker i Ukraina kan komma närsomhelst. Jag är glad att vi lever i denna tid då vi kan ha kontakt via Skype med familjen. Då kan vi ”ses” och vi kan visa hur det ser ut här i Sverige, säger Khrystyna leende.

-Mina föräldrar jobbar och försöker ha ett så normalt liv som möjligt där hemma. Mina släktingar bor främst i västra Ukraina. Min morbror och en del andra är med i armén, men jag har inte fått höra några detaljer om några attacker. Just nu är jag inte orolig för familjen, men om läget skulle bli sämre kan de snabbt komma hit till Sverige. Jag var hemma och firade ukrainsk jul den 7 januari – det är då vi firar jul i Ukraina. Min hemstad har hittills klarat sig ganska bra. Det vi märkte var att det var strömbrist. Och så är det över hela landet – strömmen kommer och går.

Jag frågar Khrystyna om hon tycker att hon har förändrats under året som gått. Hon funderar lite innan hon svarar:

– I julas när vi satt och åt middag i Ukraina sa min pappa: ”När jag tittar på dig nu ser jag inte längre ett barn. Du är vuxen nu”. Och jag har nog förändrats. Jag känner mig mer självständig nu. Jag tror inte att jag är mer sorgsen som person, men kanske mer rationell när jag tänker på framtiden. Även om jag har det bra har det varit ett svårt år. Jag har också lärt mig att livet utomlands inte alltid är så perfekt som jag trodde innan. Men jag blir ofta påmind om hur hjälpsamma alla är. Vi ukrainare är också ganska lika svenskar, vi tänker rätt lika.

Hur ser Khrystyna på framtiden? undrar jag.

– Just nu känner jag att jag kan göra mer nytta för Ukraina genom att hjälpa dem som kommit hit hellre än att åka tillbaka. Jag vet inte hur framtiden blir. Vi kan inte planera något. Och när kriget är slut kommer Ukraina behöva mycket hjälp, ekonomiskt. Före kriget firade vi vår självständighetsdag den 24 augusti.

–När kriget är slut tänker jag att vi kommer ha ännu ett datum att fira, avslutar Khrystyna.

OBS! Ändringar i kalendern kan ske. Håll koll på vår hemsida och affischer

Mars

2 i fastan, söndag 5 mars

Nykvarnskyrkan kl. 18.00 OBS! tiden.

» Musikgudstjänst.

Oskar Burman, Annelie Haager. Cantate, Karin Frölén, solist.

3 i fastan, söndag 12 mars

Turinge kyrka kl. 11.00

» Gudstjänst med SMÅ och stora. Maria Karmskog, Annika S. Sandström.

Änglakören medverkar.

Midfastosöndagen 19 mars

Nykvarnskyrkan kl. 11.00

» Högmässa. Oskar Burman, Jonna Lindahl & Annika S. Sandström.

Nykvarnskyrkan kl. 16.00

» Sunnuntaimessu/Finsk söndagsmässa. Eija Alpimaa

Magnusson, Merja Aapro.

Jungru Marie beb.dag, söndag 26 mars

Turinge kyrka kl. 11.00

» Högmässa. Turingesöndag se sid. 6

Patrik Ingemansson, Jonna Lindahl & Annelie Haager. Kören Glädjen.

April

Palmsöndagen 2 april

Nykvarnskyrkan kl.11.00

» Gudstjänst med SMÅ och stora.

Maria Karmskog, Annika S. Sandström.

Perla Bjurenstedt sjunger med

Änglakören och Tondropparna.

Påskpyssel på Herrgården.

Skärtorsdagen 6 april

Turinge kyrka kl. 18.00

» Skärtorsdagsmässa.

Patrik Ingemansson, Annelie Haager.

Musik ur Jesus Christ Superstar.

Lotta & Joakim Rennemark, sång.