empel genom en modell med rak avskrivning eller något som mer liknar en annuitetsmodell med låga avskrivningar inledningsvis när räntekostnaderna är höga. Parterna måste också komma överens om hur risker knutna till det framtida behovet av anläggningen ska fördelas. Vill fastighetsägaren inte ta några sådana risker knyts ofta avskrivningstiden till längden på den första hyresperioden. Detta kan i sin tur påverka hyresnivån vid en fortsatt förhyrning. Det finns egentligen inga regler eller rekommendationer för kopplingen mellan avskrivning och hyra. Däremot kan det finnas motiv till att parterna i högre grad tydliggör vilka principer som ska styra hyressättningen, till exempel när det gäller hyresprofil och riskfördelning. Sammanfattningsvis framhåller vi i denna skrift att följande förändringar och förtydliganden i rekommendationerna rörande avskrivningar kan vara motiverade: 1. Att en komponentavskrivningsmodelllyfts fram som ett sätt att bättre knyta samman byggnadens tekniska struktur med avskrivningstiden. 2. Att en organisation får möjlighet att betrakta alla åtgärder som långsiktigt höjer byggnadens värde i relation till värdet innan åtgärden vidtogs som investeringar, dvs att öka det bokförda värdet med beloppet och inte kostnadsföra det. I den mån som det totala bokförda värdet då framstår som för högt bör en nedskrivning först göras. 3. Att en organisation regelbundet, till exempel vart femte år, bör göra en genomgång av de bokförda värdena och göra de nedskrivningar som är motiverade. I samband med detta bör även byggnadernas "verkliga värde" uppskattas och anges i en not till balansräkningen. 4. Att det är lämpligt med mer detaljerad information om organisationens policy när det gäller avskrivningar, till exempel gränsen mellan vad som kostnadsförs och vad som ses som investering, bör också ges i årsredovisningen.
Sammanfattning
5