2. Maxtaxor
hållandevis höga inkomster, varierade kraftigt mellan olika kommuner. Marginaleffekterna vid en inkomstökning för vissa grupper kunde vara 100 procent. Staten tyckte också att spännvidden mellan vad kommunerna ansåg vara en skälig nivå för de äldres personliga behov var för stor, och att bedömningen i många kommuner var för snålt tilltagen. Syftet var att skydda äldreomsorgstagare med låga pensioner. Reformen bestod i huvudsak av tre delar. Den ena delen utgörs av ett avgiftstak för såväl hemtjänst som särskilt boende. Motivet var att stora skillnader i taxor mellan kommuner, främst för vårdtagare med högre inkomster, riskerade att minska legitimiteten för en gemensamt finansierad äldreomsorg. Eftersom avgiftsintäkterna endast täckte en liten del av omsorgens kostnader menade man att finansieringen av verksamheten inte kunde motivera att en liten grupp av äldreomsorgstagarna skulle få väldigt höga avgifter. För att undvika alltför stora skillnader för samma insats och minska problemen med de marginaleffekter som inkomstrelaterade taxor medför lades taket förhållandevis lågt. Även beräkningen av avgiftsunderlaget (inkomsten) reglerades. Den andra delen var en reglering av förbehållsbeloppet, eller det belopp som den enskilde ska ha rätt att förbehålla sig av sina egna medel för att täcka normala levnadskostnader. Motivet var att skydda de omsorgstagare med lägst inkomst. Den tredje delen var en hyresreglering för särskilda boenden som inte omfattas av hyreslagen. Merparten av kommunernas intäktsbortfall på grund av reformen härstammade från regleringen av förbehållsbeloppet. Totalt kompenserades kommunerna genom en höjning av det generella statsbidraget med ca 1 miljard kronor, varav 80 procent hänförs till förbehållsbeloppet och resten till avgiftstaket. Kompensationen infördes med 775 miljoner kronor år 2002 och ökades successivt till 1 070 miljoner år 2004. Totalt minskade kommunernas avgiftsintäkter inom äldreomsorgen med 600 miljoner mellan åren 2001 och 2004. Samtidigt ökade kommunens hyresintäkter för särskilda boenden med 550 miljoner. I diskussionen kring maxtaxan lyfts taxornas styreffekt fram, i termer av att taxornas nivå avskräckte de äldre från att söka sig till den kommunala omsorgen. Att taxorna har en styrande effekt konstateras således och ett av huvudsyftena med maxtaxereformen var att fler äldre skulle söka sig till den kommunala omsorgen. Till skillnad från barnomsorgen finns det inom äldreomsorgen ett ”tak” på efterfrågan, via den individuella biståndsbedömningen. Högkostnadsskydd i sjukvården Inom sjukvården finns motsvarande maxtaxa i form av högkostnadsskydd. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska en vårdtagare inte behöva betala mer än 900 kronor under ett år i patientavgifter inom öppenvården (även tandvård
Avgifter i kommuner och landsting 13