Även sekretesslagstiftningen har definierats som ett hinder i utvecklingen. Sekretesslagstiftningen verkar dock inte ställa till några problem i överföringen av sekretessbelagda uppgifter mellan olika huvudmän när det gäller färdtjänst och riksfärdtjänst. Redan idag finns en sekretessbrytande bestämmelse i 29 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL) som bland annat hänvisar till färdtjänstlagen. I 14 § lag om färdtjänst anges att en tillståndsgivare trots sekretess får lämna ut uppgifter om enskildas personliga förhållanden till en beställningscentral för transporter eller en trafikutövare, om uppgifterna behövs för att anordna transport som avses i lagen. Som nämns i kapitel 2.2.2 kan resenärer som använder den särskilda kollektivtrafiken uppfatta lagar, regler och bestämmelser som ologiska, krångliga och ineffektiva. Det är mycket vanligt att en resenär berörs av flera olika lagstiftningar beroende på ärendet och syftet med resan. Avgiften på resan varierar också. Detta kan belysas i ett exempel där en resenär har rätt till färdtjänst. Om resenären ska besöka sin läkare ska en sjukresa genomföras. Om resenären går i skolan åker han eller hon med en av kommunen ordnad skolskjuts. Om resenären vill åka och handla är det färdtjänst som gäller och om resenären vill besöka en bekant i en annan kommun ska vanligen riksfärdtjänst användas. Mer än hälften av dagens sjukresor görs av personer som innehar tillstånd till färdtjänst. Enligt färdtjänstlagen får dock färdtjänsten inte användas får resor som ska bekostas av annan huvudman. Det innebär att man inte får åka färdtjänst till ett vårdbesök på sjukhuset. Om resenären däremot ska besöka någon på samma sjukhus är det tillåtet att använda färdtjänsten för resan. Att det i många fall är olika avgifter för resor med färdtjänst och sjukresor gör inte systemet lättare för resenärerna att förstå och acceptera. Rätten till skolskjuts är kopplad till att eleven väljer den skola som kommunen anvisat. Under senare år har det fria skolvalet inneburit att elever väljer andra skolor än den kommunen anvisat och då gäller andra regler för rätten till skolskjuts. Systemet kan därför vara svårt att förstå och det är inte ovanligt att man väljer skola utan att vara medveten om hur skolvalet påverkar möjligheterna att få skolskjuts. Mycket av samhällets insatser utgår från normaliseringsprincipen. Det betyder att man i första hand ska använda de kommunikationsmedel som ”gemene man” använder. Stora insatser har gjorts för att anpassa trafikapparaten så att den blir mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar. Någon anpassning av lagstiftningen har inte skett i motsvarande grad. För den enskilde är det svårt att förstå uppdelningen mellan den särskilda kollektivtrafiken och den allmänna kollektivtrafiken. Utifrån ett normaliseringsperspektiv kan en samlad lagstiftning för all kollektivtrafik innebära att samhället tar ett samlat grepp om hela transportpolitiken utan att lyfta ut enstaka delar för resenärer med funktionsnedsättning. Tillgänglighetsanpassningen av den allmänna kollektivtrafiken skulle kunna gynnas av att alla resor regleras i en lag. Utgångspunkten blir då att alla resor ska ske med allmänna kommunikationsmedel och att resor med särskilda transportmedel blir särlösningar. Huvudmannaskapet för de olika transportformerna skiljer sig åt enligt de olika lagarna om den särskilda kollektivtrafiken. Kommunen ansvarar för skolskjuts medan sjukvårdshuvudmannen ansvarar för sjukresor. Både en kommun och den regionala kollektivtrafikmyndigheten kan ansvara för färdtjänst och riksfärdtjänst. Kommunen och sjukvårdshuvudmannen kan själv bestämma om man vill överlåta ansvaret till RKM. För att huvudmannaskapet för skolskjuts och
Samlad lagstiftning för allmän och särskild kollektivtrafik
53