Liber 3/2020

SVENSK UNGDOMS POLITISKA TIDSSKRIFT 3/2020

SVENSK UNGDOMS POLITISKA TIDSKRI

TEMA: MINORITETER

+ JASMINE KELEKAY Ett brev till mina rasifierade finlandssvenska syskon

SAMETINGETS UNGDOMSRÅD PÅ 5 SPRÅK KAMPEN GÅR VIDARE för transpersoners rättigheter

LEDARE

ANNA HELLBERG

6 (OCH MÅNGA FLER) SAKER JAG LÄRT MIG AV VÅRA SKRIBENTER

Chefredaktör

Du har framför dig ett nummer av Liber som inte varit lätt att skapa. Då vi i augusti började samla idéer och höra av oss till potentiella skribenter om vårt nästa nummer med temat minoriteter var jag sådär passligt naiv. Och tur det, för hade jag genast insett hur svåra, stora och livsviktiga minoritetsfrågorna är, hade det kanske avskräckt mig från hela projektet.

Under de senaste månaderna har jag fått många nya insikter.

Först och främst insåg jag att jag inte är rätt person att tala om dessa saker. Visst tillhör jag också en minoritet, finlandssvenskarna, men att vara finlandssvensk har inte lärt mig ett dugg om hur det är att vara rasifierad i Finland, tillhöra en diskriminerad ursprungsbefolkning eller ha en funktionsvariation. Skribenterna i det här numret har öppnat mina ögon för hur mycket jag inte vet, och hur mycket jag aldrig kommer kunna förstå.

Liber är en plattform utåt, och jag är tacksam att dessa fantastiska människor har valt att använda den för att göra sina röster hörda. För grupper som sällan synliggörs spelar varje enskild gång extra stor roll. Därför kändes den här tidningen svår och skrämmande att ta sig an. Hur ska man tala rätt om en minoritet utan att höra till den? Svar: det är otroligt svårt.

Därför är majoriteten av texterna i denna tidning skrivna av personer som själva tillhör den minoritet de skriver om.

Men också texter skrivna av allierade, det vill säga personer som arbetar för minoriteters rättigheter utan att själv tillhöra dem, är oerhört värdefulla. Genom att noga lyssna till och samarbeta med minoriteter (som Ona Iivonen med videoverket, sida 10, eller Karolina Virta i sin avhandling, sida 28) kan man lära sig tala för en minoritet på rätt sätt.

lärde jag mig detta: Att själv tillhöra en minoritet eller vara nära vän med personer som tillhör minoriteter befriar mig inte från att ta ansvar och ställning i frågor kring diskriminering.

2. Julia Backs ärliga och kristallklara rakt-på-sak stil – också när hon skriver om personliga utmaningar – tycker jag är imponerande och otroligt inspirerande. Sida 26.

3. Maktobalanser mellan diskriminerade minoriteter och majoritetsgrupper kan man aldrig totalt komma ifrån. Inte ens mellan goda vänner. Men genom att kontinuerligt kommunicera – och framför allt lyssna – kan man behandla också svåra saker. Det demonstrerar Jolanda Maggas och Ona Iivonens samarbete som ledde till konstverket med samiska gákti-dräkten. Sida 10.

4. Anni-Sofia Niittyvuopios text visar hur allt från lokala till globala politiska frågor påverkar det samiska folkets vardag.

Genom att bekanta mig mera med samiskhet har jag också lärt mig att det samiska folket inte är “vår ursprungsbefolkning”. Samerna är ett skilt folk och de är sina egna. Bara för att Finlands områden delvis överlappar med Sápmi har det finska folket ingen äganderätt över det samiska folket.

5. Elin Westerlund fick mig att inse hur en egenskap som utomstående kan se som en svaghet i verkligheten kan vara en styrka och ge unikt mervärde i livet. Sida 16.

Här är några saker jag vill lyfta fram om några av det här Liber-numrets fantastiska skribenter.

6. Belarusiska liberalerna Margaryta Savitskaya och Ihar Nikitsin visar på sida 30 hur ihärdigt och modigt arbete kan leda till större saker än du kunnat föreställa dig. Liberala värderingar var knappt synliga i Belarus förrän de plötsligt vällde fram från alla håll och kanter när folket kollektivt fick nog av Lukasjenkos förtryck.

1. Jasmine Kelekays text på sida 22 är inte riktad till mig, men ändå har den rejält breddat min förståelse för den dubbelminoritet som rasifierade finlandssvenskar tillhör. Bland annat

Jag hoppas att också du, kära läsare, hittar liknande insikter i denna tidning och upptäcker verkligheter du inte tidigare varit bekant med.

.2.

INNEHÅLL no

03/2020

LIBERAL IN BELARUS S. 30

2

LEDARE

4

ANSLAGSTAVLAN

6

SU I MEDIA

7

KOLUMN

8

VÄRLDEN

10

TEMA Mycket

eller?

12

Privilegierade Finlandssvenskar, Minoriteter runtom i världen mer än kläder

SAMHÄLLE Saamelaisnuorille

asiat 14

FÖRBUNDET

ajankohtaiset

Lär känna SU:s nya förbunds-

styrelse

MER ÄN KLÄDER S. 10

Döv i ett hörande samhälle

16

TEMA

19

FÖRBUNDET Svensk

20

SAMHÄLLE Kampen

22

25

går vidare för transpersoners rättigheter

TEMA Till mina rasifierade finlandssvenska syskon SAMHÄLLE Om

gärder

26

SÖKA JOBB MED FUNKTIONSVARIATION S. 26

Ungdoms Höstsemi

solidaritet och aktiva åt-

TEMA Att leva med en synlig funktionsvariation

28

SAMHÄLLE Familjer

med funktionsvariationer behöver mera stöd

30

VÄRLDEN A

liberal awakening in Belarus

Anna Hellberg Frida Sigfrids GRAFIKER Marie Krogius TRYCKERI Grano OMSLAG Mikael Wallerstedt MEDVERKANDE Anna Hellberg, Eddie Myrskog, Frida Sigfrids, Jolanda Magga, Ona Iivonen, Anni-Sofia Niittyvuopio, Elin Westerlund, Annika Lepistö, Jasmine Kelekay, Jason Yabal, Julia Back, Karolina Virta, Margaryta Savitskaya, Ihar Nikitsin NO 3/2020 UPPLAGA 3350st CHEFREDAKTÖR

ANSVARIG UTGIVARE

HIJRA – DET TREDJE KÖNET S. 8

Simonsgatan 8 A 00100 Helsingfors (09) 693 072 47

.3.

liber@su.fi www.su.fi ISSN 2343-239X

ANSLAGSTAVLAN

VI HAR GLÄDJEN ATT PRESENTERA SU:S UTSKOTTSORDFÖRANDE FÖR KOMMANDE VERKSAMHETSÅR! Våra utskott jobbar för att stärka förbundets profil och politik inom specifika politiska delområden. Nu på hösten sker också kretsarnas höstmöten, där de nya kretsstyrelserna väljs. Spännande tider!

Följ oss på @ SVENSKUNGDOM_RKPNUORET

VAD SNACKADES DET OM PÅ SU:S KONGRESS OCH SFP:S PARTIDAG? Kolla in vår highlights på Instagram, där det finns citat från SU:ares talturer och annat kul.

ANNA OKSANEN Högskolepolitiska utskottet Liberala Studerande

JENNY VUORENLINNA Internationella utskottet

ANTON BROÄNDA Miljöpolitiska utskottet

ELLINOR JUTH Jämställdhetsutskottet

DAN CEDERLÖF Ekonomi- och arbetsmarknadspolitiska utskottet

7%

7%

4,5%

Om bara 18–24-åringar röstade, skulle SFP ha 7% understöd i riksdagsvalet.

18–24-åringar

Hela befolkningen

17.9 utkom Justitieministeriets valforskning från riksdagsvalet 2019. I valforskningen framgår att 7 procent av unga i åldern 18–24 år röstat på Svenska Folkpartiet i riksdagsvalet 2019, medan motsvarande andel bland hela befolkningen var 4,5 procent.

Unga söker efter ett liberalt alternativ som baserar sin politik på fakta och forskning och det erbjuder vi i SU. Vårt medlemsantal har ökat med nästan 50 procent de senaste fyra åren och tillväxten har fortsatt vara stadig. Vi är glada över att utvecklingen syns konkret i forskningen, där det framkom att man bland unga röstar på SFP 150% oftare än bland hela befolkningen.

.4.

EDDIES TIPS för en distanshöst

EDDIE MYRSKOG Koordinator för debattprojektet PODDEN Jameela Jamil är en brittisk skådespelerska, programvärd, aktivist och den frispråkiga värden för podden I Weigh. Hon gästas av allt från läkare till komiker och talar öppet och synnerligen humoristiskt om motgångar, framgångar och livet i allmänhet.

Tror de flesta kan lära sig något från denna podd.

BOKEN Som litteraturstuderande vill jag alltid uppmuntra till läsning. Gösta Berlings saga skriven av Selma Lagerlöf är högst på min lista i höst. Lagerlöf är Sveriges första nobelpristagare i litteratur och en mycket läsvärd författare med en intressant levnadshistoria.

Du kommer inte att ångra att du läst denna! Ifall just det här inte lockar kan man alltid besöka våra fina bibliotek eller en bokhandel. Det finns något för alla.

TUSEN TACK TILL ALLA DELEGATER OCH ANDRA MEDVERKANDE FÖR EN SUPERFIN OCH LYCKAD KONGRESS! SUURKIITOS KAIKILLE OSALLISTUJILLE TODELLA ONNISTUNEESTA JA HIENOSTA LIITTOKOKOUKSESTA!

MUSEIKORTET Två år i rad har jag haft museikortet som ger en inträde till landets alla museer. Tyvärr har jag endast besökt de museum som Helsingfors erbjuder, men jag ska försöka bättra mig under hösten. Muséer är sällan fulla med människor, vilket passar bra nu. Ta med en kompis och besök ett museum, för tillfället har de flesta öppet.

SPORT Jag tror starkt på “det finns inte dåligt väder, endast dåliga kläder”. Fastän det blir kallare och mörkare så uppmuntrar jag till att fortsätta motionera. Med rätt utrustning kan en joggingrunda i piskande höstregn vara räddningen i en annars stillasittande vardag.

Och varför inte avvika från vägen för att göra rutten mer intressant? Om vädret ändå inte lockar kan jag rekommendera klättring för dem som hellre tränar inomhus.

MUSIK Som musiktips nämner jag okonventionellt nog en Youtubekanal. Tiny Desk Concert är en serie skapad av NPR Music där ett bibliotek gästas av världskända artister i alla olika genrer. Där hittar de flesta någon av sina favoritartister som uppträder i en liten och mysig miljö. Till mina favoriter hör Lizzos, The Roots och Mac Millers uppträdanden.

HÖSTTIPS Mitt hösttips är att besöka biosalongen. På sistone har det inte kommit ut så mycket nya filmer men många biografer visar gamla klassiker som man sällan har möjlighet att se på filmduken. Orion i Helsingfors visar allt möjligt och för studerande kostar det endast 8 euro.

.5.

SU I MEDIA

“SU vill att det ska bli lättare att söka hjälp för drogberoende, utan rädsla för att bli bestraffad.

Därför vill vi avkriminalisera personligt innehav och bruk av cannabis.”

“Ni säger att ni vill diskutera frågan ingående, men det känns som om ni inte vågar ta ett beslut som måste tas och låter fördomar styra beslutsgången och bortser från forskningen.”

Citat från cannabisdebatten på partidagen, Freja Pontán, HBL, 26.9

Intervju inför partidagen, Frida Sigfrids, Svenska Yle, 24.9

“Att tillåta cykeltrafik i båda riktningarna på enkelriktade gator är ett lätt sätt att underlätta cyklisternas vardag. Det enda som krävs är ny skyltning.”

“Den pågående klimatförändringen, som markant ökat möjligheterna för olje- och gasutvinning i Arktis, gör det speciellt viktigt att snabbt reagera och börja arbeta för att skydda miljön.”

Insändare av Emmi Piippo och SU i Helsingfors, HBL, 18.8

Insändare av Nicolas Sjöberg, Åbo Underrättelser, 6.8

“Service på båda nationalspråken ska tryggas och tillsammans ska vi vara ett starkt landskap även i framtiden.”

“Unga politiker måste alltid bevisa sin kompetens. Det räcker inte med att man har blivit invald och att väljarna tror på en, man måste bevisa sina kunskaper inom gruppen för att bli tagen på allvar.”

Insändare av Frida Lönnbäck och SU i Österbotten, Vasabladet, 11.9

"Frida Sigfrids fick hatkommentarer för att hon stod upp mot nazism", Östnyland, 5.9

.6.

KOLUMN

PRIVILEGIERADE FINLANDSSVENSKAR, ELLER?

F

inlandssvenskarna kallas ofta världens mest privilegierade minoritet. Själv tvekar jag på om det verkligen kan stämma. Som en finlandssvensk som verkligen värnar om våra två nationalspråk känns kampen ofta tung och motgångarna som fler än vinsterna. Det handlar om inställningar till svenskan, möjligheten till service på sitt eget modersmål och de otaliga debatterna där folk undrar varför jag måste vara så jobbig och inte bara kan byta till finska då jag ändå kan båda två.

Finlands två nationalspråk är bland de största rikedomarna vi har och jag är inte redo att ge upp kampen. Två nationalspråk öppnar för Finland ett betydligt bredare samarbete till övriga Norden. Det här gynnar inte bara ekonomin utan all rörlighet och det politiska samspelet mellan de nordiska länderna.

Vår flerspråkighet är även grunden till ett tolerant samhälle och en ökad språkkunskap. Forskning påvisar tydligt att det är lättare att lära sig flera språk om man redan kan fler än ett. Att lära sig svenska är därmed inget hinder för någon att lära sig fler språk – utan en möjlighet. Finlands två nationalspråk bidrar till allt från ekonomi till kultur och en ökad medmänsklighet.

Samtidigt är det svenska språket en del av vår allas identitet. Jag vore inte samma Frida utan två modersmål och samma möjligheter att uttrycka mig på finska som på svenska.

Oberoende om vi är världens mest privilegierade minoritet eller inte, är

ställningen för det svenska språket i Finland inte speciellt bra. Enligt den finlandssvenska medborgarpanelen har var tredje finlandssvensk upplevt trakasserier eller hot på grund av sitt modersmål. I september presenterade Kommunförbundet en språkbarometer där det framkommer att svensk service i praktiken inte fungerar lika bra som i teorin. Många av dem som svarat på undersökningen upplever att språkklimatet mot svenskan blivit sämre under de senaste åren. Speciellt svårt är det att få service på svenska om svenskan i kommunen är ett minoritetsspråk, även om kommunen skulle vara tvåspråkig.

Också i min vardag upplever jag att svenskans ställning försvagats och många unga har i dag svårt att se fördelarna med två nationalspråk. Här väcks också mina frågetecken kring hur finlandssvenskarna kan vara världens mest privilegierade minoritet trots att det ibland inte är möjligt att få service på sitt eget modersmål ens i tvåspråkiga kommuner.

Det är viktigt att vi vågar prata svenska för att upprätthålla svenskans ställning i Finland. Vi måste våga stå upp för de rättigheter som grundlagen stadgar och tala ut när saker inte fungerar som de borde. Ingen ska behöva uppleva trakasserier eller hot i vardagen på grund av sitt modersmål. Finlandssvenskarna må målas upp som världens mest privilegierade minoritet ibland, men det betyder inte att situationen är bra. Vår allas hjälp behövs för att trygga våra nationalspråk och stå upp för varandra.

Två nationalspråk är en rikedom som Finland inte har råd att ifrågasätta.

.7.

FRIDA SIGFRIDS Förbundsordförande

VÄRLDEN

BELARUS På de sista sidorna i den här tidningen skriver två medlemmar i belarusiska Civil Rights Forum om verkligheten som en liberal minoritet i konservativa diktaturen Belarus. Deras mod och kämparglöd för den frihet och de rättigheter som vi i Finland lätt tar för givet är slående.

MINORITETER runtom i världen TEXT:

Anna Hellberg Marie Krogius

GRAFIK:

Enligt FN finns det minoriteter i alla världens länder, och de berikar mångfalden i våra samhällen. Minoriteter är grupper av människor som på något vis skiljer sig från den större delen av människorna i ett samhälle. En annan definition, som ofta går hand i hand med den första definitionen, är att personer som tillhör minoriteter ligger i underläge på grund av sin minoritetsstatus.

Ofta när man lyfter fram minoriteter är det någon som blir påmind om en annan minoritet som inte blivit lika ihågkommen, och kanske blir upprörd över detta. Men trots att vi inte kan stödja alla minoriteter samtidigt är jobbet för en minoritet inte bort från andra, utan tvärtom. När vi blir vana att kämpa för och uppmärksamma en minoritet lär vi oss samtidigt öppna ögonen för andra.

Det finns otaliga sätt att vara en minoritet på, och i den här tidningen har vi lyft fram några som känns viktiga och aktuella i dag och för oss. Men på dessa 32 sidor kunde vi omöjligt börja täcka ens hälften av de olika sorters minoriteter som finns bara i Finland – för att inte tala om resten av världen. Varje dag kämpar minoriteter i alla världens hörn för att bli sedda, hörda och beviljade samma rättigheter som majoritetsbefolkningen.

.8.

POLEN Bart Staszewski är en aktivist för HBTQ+ rättigheter i Polen. Han träffade president Andrzej Duda och visade honom bilder på unga HBTQ+ personer som gjort självmord som en följd av förtrycket mot minoriteterna i landet. Staszewski förklarar att Duda dehumaniserade sexuella- och könsminoriteter och använde dem som ett verktyg för att få konservativa väljare på sin sida och bli omvald i presidentvalet som hölls på sommaren.

KINA I Xinjiang-regionen i nordvästra Kina pågår en systematisk utrotning av uigurfolket och deras kultur. Nativiteten bland det muslimska minoritetsfolket uigurerna har sjunkit med över 60% på tre år på grund av tvångssterilisering, -aborter och påtvingad användning av preventivmedel. Upp till en miljon uigurer har tvingats in i fångläger för att bli mer “kinesiska” eller tvingas till tvångsarbete i fabriker i andra delar av landet. Många experter kallar detta för ett långsamt folkmord av uigurerna. Regionen Xinjiang är strategiskt viktig för Kina på grund av stora naturresurser som olja, kol och koppar.

NIGERIA Esseisten och juristen Olalekan Moyosore Lalude vid Babcock University i Nigeria frågar sig varför västvärlden är så fascinerad av Afrikas “fattigdomspornografi”. Många afrikanska länders representation i västvärlden – där de är etniska minoriteter – sitter fast i ett narrativ av hungersnöd och fattigdom. Är berättelser om elände i dessa länder det enda andra delar av världen är beredda att lyssna på?

Sitter man fast i förutfattade meningar och lyssnar bara på röster som stärker dessa så missar man en hel värld.

BANGLADESH Termen Hijra har ingen exakt motsvarighet i det västerländska ordförrådet. Hijra är transkvinnor som, trots att de traditionellt har accepterats och haft en respekterad status i vissa sammanhang, ändå levt avsides och utstötta från resten av samhället. I dag har Hijra alltmer tappat sin beundrade status och de upplever allt större diskriminering. Liknande grupper av transkvinnor som ibland kallats “det tredje könet” har länge varit erkända i många delar av Sydostasien.

BRASILIEN Ursprungsbefolkningar har en nyckelroll i kampen mot avskogningen av regnskogar. Många personer som tillhör ursprungsbefolkningen i Brasilien lever på områden som utsätts för – eller är i risk att utsättas för – avskogning. När president Bolsonaro valde att inte ge ursprungsbefolkningen kontroll över nya territorier ledde det samtidigt till större avskogning.

.9.

TEMA

MYCKET MER ÄN

KLÄDER – När jag klär på mig min gákti känner jag mig stolt – men också nervös. Jag blir ett föremål för blickar på ett helt annat sätt, berättar samisk-finlandssvenska Jolanda Magga.

TEXT: BILD:

Anna Hellberg Ona Iivonen

Jolanda talar om bjudningar som konfirmationsfester eller årsfester, där hon gärna bär sin gákti, den samiska traditionella dräkten, trots att den kan vända huvud och väcka frågor. Men i år har det inte bara handlat om släktfester.

Mellan februari och augusti såg tusentals människor Jolanda klä på sig sin gákti.

Det skedde på en videoskärm i konstmuséet Amos Rex i centrum av Helsingfors, som en del av utställningen Generation 2020, där konstverk av drygt åttio 15–23-åriga konstnärer visades. En av dem är Ona Iivonen, Jolandas kompis som tillsammans med henne skapade videokonstverket Identitet.

I verket står Jolanda mot en vit bakgrund iklädd jeans, Converse-tossor och en mörkblå college. Hon klär av sig plagg för plagg tills hon står i underkläder, och börjar sedan klä på sig sin samedräkt, plagg för plagg.

I all sin enkelhet är konstverket mycket effektfullt. I dess presentationstext står det att videon får oss att fundera över "hurdana våra tankar, känslor och förutfattade meningar är om andra människor".

Vad tänker folk om samer? Och vad förstår folk inte om samer?

Svaret på det sistnämnda är: mycket.

Den klassiskt ignoranta frågan om varför icke-samer inte kan bära samedräkt resulterar i en genuint uppgiven suck från både Jolanda och Ona. – Dräkten är en del av min identitet och när jag bär den är jag som närmast det samiska i mig, förklarar Jolanda. Jag förknippar den med gemenskap och samhörighet. Samedräkten är en konkret del av att vara same och bär så mycket symbolik och historia. Till den som genuint frågar kan jag egentligen inte säga annat än att läs på och lär dig, förklarar Jolanda.* På samedräkten och dess olika detaljer kan man läsa bland annat personens hemtrakt, släkt och civilstånd. Samedräkter från olika regioner ser olika ut. Gáktin i videon är gjord av Jolandas släkting åt henne personligen, och den följer Enontekis-modellen.

vetna om en alldeles ny dynamik mellan sig.

Projektets rollfördelning gjorde maktförhållandet mellan dem tydligt; Jolanda som representant av en etnisk minoritet som diskrimineras och Ona som en del av majoritetsbefolkningen.

– Att filma Jolanda kändes svårt för mig, för uppsättningen är i sig problematisk, säger Ona. Trots att Ona var den som kom med idén och vars namn står på konstverket, skedde skapandet med stark tillit och i ett nära samarbete, där hon ofta var den som lyssnade.

– Vi diskuterade otroligt mycket. Vad som känns rätt och vad som känns fel, säger Ona. Jag hade aldrig börjat skapa ett sådant här verk om det inte hade handlat om just Jolanda, som jag känner så bra.

Maktförhållanden och noga utvalda ord Ona och Jolanda studerar båda audiovisuell mediekultur vid Lapplands universitet i Rovaniemi, och har varit goda vänner sedan början av studietiden. Projektet som till sist förde dem hela vägen till Amos Rex började som en idé för stillbilder, då Ona ville öva på studiofotografering. Idén växte till ett videoprojekt, och samtidigt blev vännerna med-

. 10 .

– En stor del av själva konstverket är processen genom vilken den kom till, säger Jolanda. Vi planerade och diskuterade det här konstverket i över ett år.

När det blev klart att videoverket skulle ställas fram på Amos Rex var det alldeles nya frågor som dök upp. Hur skulle åskådarna förstå verket? Hur skulle det tas emot inom samegemenskapen?

– Jag har inte följt med diskussionen så mycket, verket får leva sitt eget liv. Men när jag har berättat åt folk om vårt projekt har responsen bara varit positiv, berättar Jolanda.

Däremot har inte alla andra haft förståelse för ämnets känslighet. För Jolanda och Ona var det viktigt att verket visades på sin egen skärm, och inte i en kavalkad av flera olika videokonstverk. Verket hade kunnat ändras drastiskt enligt vilka videon som hade kommit före och efter.

Det var också viktigt att samarbetet och den långa processen framkom i konstverkets presentationstext, men det var inte så lätt att få dem som redigerade texten att förstå det.

– De som redigerade föreslog just sådana uttryck som vi hade varit noga med att undvika. Vi fick vara jättenoggranna och skicka texten fram och tillbaka flera gånger, berättar Ona. Om man inte lägger märke till det använder man lätt gamla ingrodda uttryckssätt kring de här frågorna.

Alla har inte heller haft viljan eller tålamodet att förstå arbetet och de timtal av diskussion om identiteter som ligger bakom verket.

– På konstutställningens öppningsdag kom en man upp till mig då jag stod bredvid konstverket och frågade om jag var same, berättar Ona. Då svaret var nej konstaterade han att jag “alltså bara hade filmat en same”.

Alla de fallgropar av objektifiering och maktmissbruk som Ona och Jolanda i över ett år jobbat för att undvika antog han direkt att fanns där, utan att bry sig om att ta reda på mer.

Finlandssvenska identiteten har krävt mindre jobb Jolanda tillhör två olika minoriteter. Hon är same från sin pappas sida, medan hennes mamma är finlandssvensk. Hon har tre modersmål: finska, svenska och nordsamiska.

Hon är hemma från Ivalo, men varje sommar åkte familjen ner till sommarstället och mammas släkt i Korpo.

– Jag ser de här två identiteterna som rätt skilda från varann, de finns i motsatta ändar av Finland. Den miljö jag befinner mig i påverkar vilken identitet jag känner mig närmare just då, säger Jolanda.

. 11 .

Hon har aldrig aktivt behövt fundera på eller uppleva problem med finlandssvenskheten.

Den har hon alltid varit du med, medan identiteten som same har krävt mera arbete.

– Som barn kunde jag uppleva rasistiska situationer, men förstod ju att inte koppla det med att jag är same. När jag vuxit upp har jag blivit betydligt mera medveten om min samiska identitet, säger hon.

– Efter det här videoprojektet har jag också blivit mer du med tanken att ha på samedräkten oftare. Jag är stolt över att vi vågade göra det här projektet.

*Vill du läsa mera om den samiska kulturen och samedräkten? Kolla in sagdetpasamiska. yle.fi Den slutliga texten är dubbelkollad av Ona och Jolanda.

SAMHÄLLE

Saamelaisnuorille ajankohtaiset asiat Anni-Sofia Niittyvuopio, Saamelaiskäräjien nuorisoneuvoston puheenjohtaja

TEKSTI:

Saamelaiskäräjillä, ja näin ollen myös nuorisoneuvostolla, on tällä vaalikaudella käsiteltävänä suuria kokonaisuuksia, kuten totuus- ja sovintoprosessi, saamelaiskulttuurilain valmistelu ja saamelaiset hyvinvointipalvelut. Lisäksi saamelaisten itsehallinto-oikeudelle oleellisia käsiteltäviä asioita on saamelaiskäräjälain ja kaivoslain uudistamiset saamelaisten itsehallinto-oikeutta kunnioittaviksi. Näiden kokonaisuuksien sisällä ja ulkopuolella nuorisoneuvosto keskittyy erityisesti nuoria koskevien asioiden edistämiseen. Tässä on viisi saamelaisnuorille tärkeää ja ajankohtaista asiaa.

ILMASTONMUUTOS

Alkuperäiskansojen kulttuurit perustuvat puhtaaseen luontoon, joten ilmastonmuutos vaikuttaa jo raskaasti perinteisiin elinkeinoihin, kulttuurin ja kieliin. Alkuperäiskansat ovat ilmastonmuutoksesta vähiten vastuussa, mutta kokevat ilmastonmuutoksen vaikutukset ensimmäisinä. Saamelaisten ääni kuuluu harvoin ilmastotoimia ja siihen liittyvää maankäyttöä koskevissa keskusteluissa. Nuorisoneuvosto haluaa varmistaa saamelaisten perinteisen tiedon olevan osa käytävää keskustelua.

YHTEISKUNNALLINEN VAIKUTTAMINEN

Nuorisoneuvosto kannustaa saamelaisnuoria osallistumaan yhteiskunnalliseen vaikuttamiseen järjestötoiminnan ja aktivismin kautta.

Suomen käsivartta kaivoksilta puolustavan adressin edistämisessä oli mukana monia aktiivisia saamelaisnuoria. Yhteisen uhan alla saamelaisnuoret yhdistivät voimansa toistensa, muiden sukupolvien ja valtaväestön kanssa puolustaakseen perinteisiä alueitaan ja kulttuuriaan. Adressilla halutaan myös vaikut-

taa kaivoslain uudistamiseen.

Tänä keväänä toteutettiin myös ensimmäinen nuorisoneuvoston ja hallituspuolueiden nuorisojärjestöjen yhteistyö julkaisemalla kannanotto ”Kaivoksille ei tilaa saamelaisten kotiseutualueella”. Yhteistyö oli merkittävä, koska sillä luotiin painetta tasa-arvoiselle ja saamelaisten kulttuuri-itsehallintoa kunnioittavalle kaivoslaille. Kannanotolla vaadittiin asianomaisten paliskuntien ja Saamelaiskäräjien kunnollista kuulemista sekä mahdollisuutta olla sallimatta kulttuuria heikentävää maankäyttöä.

YHDENVERTAISET SOTE-PALVELUT

Saamelaiskäräjät kampanjoi hallitusohjelman mukaisten, yhdenvertaisten sote-palveluiden puolesta. Kampanjan tarkoituksena on tuoda esille saamelaisten tarvetta positiiviselle erityiskohtelulle, joka ottaa huomioon saamelaisten kokeman pitkäaikaisen syrjinnän ja epätasa-arvon palveluiden saatavuudessa.

Nuorisoneuvosto on mukana kehittämässä saamelaisnuorille kohdistettuja sote-palveluita ottaen huomioon erityisesti ilmastonmuutoksen vaikutukset saamelaisnuorten mielenterveyteen.

SAAMELAINEN NUORISOTYÖ

Saamelaisyhteisössä ja saamelaisalueen kunnissa on huomattu tarve saamenkieliselle nuorisotyölle. Tarpeeseen on vastattu liikkuvalla ja

. 12 .

digitaalisella nuorisotyöllä. Toimintaa on tarkoitus vakiinnuttaa tulevien vuosien aikana muun muassa palkkaamalla Saamelaiskäräjille saamelaisten kotiseutualueen kuntien yhteinen nuorisotyöntekijä, jonka tehtäviin kuuluisi kehittää saamenkielistä ja saamelaista nuorisotyötä, sekä tarjota nuorille kohtaamispaikkoja kuntarajojen yli, joko liikkuvan tai digitaalisen nuorisotyön kautta.

DIHTOSIS -HANKE

Opetus- ja kulttuuriministeriö on myöntänyt nuorisoneuvostolle rahoituksen Dihtosishankkeen kolmannelle lukuvuodelle. Hanke lisää valtaväestöön kuuluvien nuorten tietoisuutta saamelaisista ja saamelaiskulttuurista, ja sen avulla ehkäistään saamelaisiin kohdistuvaa vihapuhetta ja syrjintää. Hankkeen myötä opettajien avuksi on luotu saamelaisuuden käsittelemisen menetelmäpakkaus ja mobiilipeli. Aikaisempina kahtena vuotena kouluvierailut on kohdistettu yläasteen ja toisen asteen oppilaille, mutta tänä vuonna vierailuja laajennetaan myös ala-asteelle. Vierailuja on mahdollista järjestää myös etänä. Nyt kolmantena vuonna tarkoituksena on tavoittaa paremmin myös saamelaisten kotiseutualueen koulut.

SAAMELAISKÄRÄJIEN NUORISONEUVOSTO VIIDELLÄ KIELELLÄ POHJOISSAAME

SUOMI

Sámedikki nuoraidráđđi

Saamelaiskäräjien nuorisoneuvosto

Nuoraidráđi váldobargun lea ovddidit sámenuo-

Nuorisoneuvoston pääasiallinen tehtävä on ed-

raid gielalaš ja kultuvrralaš vuoigatvuođaid ja

istää saamelaisnuorten kielellisiä ja kulttuurillisia

nannet sámenuoraid identitehta nuoraidbarggu

oikeuksia, sekä vahvistaa saamelaisnuorten iden-

bokte. Nuoraidráđi bargguide gullet maiddái ee

titeettiä nuorisotyön kautta. Nuorisoneuvoston

arvvosmahttit sámenuoraid oassálastit servodatlaš

tehtäviin kuuluu myös kannustaa saamelaisnuo-

doaimmaide, ovddidit sámenuoraid álbmotlaš ja

ria osallistumaan yhteiskunnalliseen toimintaan,

riikkaidgaskasaš ovttasbarggu, ovttasbargat álb-

edistää saamelaisnuorten kansallista ja kansain-

motlaš ja riikkaidgaskasaš organisašuvnnaiguin

välistä yhteistyötä, harjoittaa yhteistyötä nuorten

ja doaibmaorgánaiguin, mat dikšot nuoraid áššiid

asioita hoitavien kansallisten ja kansainvälisten

ja vástidit nuoraidráđi oktavuođas iehčanassii do-

organisaatioiden ja toimielinten kanssa sekä vas-

aibmi sierra Sámenuoraid konferánssa lágideamis

tata nuorisoneuvoston yhteydessä itsenäisesti to-

guovtti jagi gaskkaid.

imivan erillisen Saamelaisnuorten konferenssin järjestämisestä kahden vuoden välein.

INARINSAAME Sämitige nuorâirääđi

RUOTSI

Nuorâirääđi váldupargo lii ovdediđ säminuorâi

Sametingets ungdomsråd

kielâlijd já kulttuurlijd vuoigâdvuođâid já non-

Ungdomsrådets huvudsakliga uppgift är att främja

niđ

peht.

unga samers språkliga och kulturella rättigheter,

Nuorâirääđi pargoid kuleh meiddei om: tuárjuđ

samt att förstärka sameungas identitet genom un-

säminuorâi

toimáid,

gdomsarbete. Till ungdomsrådets uppgifter hör

ovdediđ säminuorâi aalmuglii já almugijkoskâ-

också att uppmuntra samiska unga att engagera

sii ohtsâšpargo, porgâđ ohtsâšpargoost nuorâi

sig i samhället, främja unga samers nationella och

aašijd tipšoo aalmuglij já almugijkoskâsij tuái-

internationella samarbete och samarbeta med na-

meiguin já orgaanijguin sehe västidiđ nuorâirääđi

tionella och internationella organisationer som

ohtâvuođâst jiečânávt tuáimee Säminuorâi konfer-

arbetar med ungdomsfrågor. Ungdomsrådet ans-

ens orniimist kyevti ive kooskâi.

varar också för ordnandet av Sameungas konfer-

säminuorâi

identiteet

uásálistem

nuorâipargo

ohtsâškodálâš

ens som går av stapeln vartannat år.

KOLTANSAAME Sääʹmteeʹǧǧ nuõrisuåvtõõzz Nuõrisuåvtõõzz vueiʹvv-vueʹǩǩšõs tuejj lij viikkâd ooudâs sääʹmnuõri ǩiõlʼlaž da kulttuurlaž vuõiggâdvuõđid di nââneed sääʹmnuõri identiteett nuõrituej pääiʹǩ. Nuõrisuåvtõõzz tuâjaid kooll še jeärbi mieʹldd smeʹllkâʹtted sääʹmnuõrid vuässõõttâd õhttsažkååddlaž tuåimmjummša, viikkâd ooudâs sääʹmnuõri meersaž da meeraikõskksaž õhttsažtuej, spraavdõõttâd õhttsažtuâj nuõri aaʹšši hoiʹddjeei meersaž da meeraikõskksaž organisaatioivuiʹm da tuåimmorgaanivuiʹm, di vaʹstteed nuõrisuåvtõõzz õhttvuõđâst jiõččânji toimmjeei pååđ Sääʹmnuõri konfereens riâššmõõžžâst kueiʹt eeʹjj kõõskin.

. 13 .

Den skarpsynta kan lägga märke till att fonten på den här sidan inte är Libers vanliga font. Det beror på att de Samiska språken har många specialtecken som inte tas i beaktande i de flesta fonter. Det leder till att texten kan ändras och bli helt fel när man försöker flytta över den till ett program för tidningslayout. Det fanns bara en handfull fonter tillgängliga på nätet som skulle bevara alla specialtecken i skoltsamiska.

Det här kan leda till att publikationer på skoltsamiska inte ser lika proffsiga ut som på andra språk. Fonter på det egna språket kan inte alltid tas för givet.

DET HÄR ÄR

SVENSK UNGDOMS nya förbundsstyrelse!

Frågor: 1. Berätta om dig själv!

2. Vad ser du fram emot med att sitta i förbundsstyrelsen?

3. Vad är ditt bästa tips inför kommunalvalet?

S da Fri

ig fri d s,

e förbun ordförand ds

l ho Nic

as

Ku jala , vice ordförande

ra Vee

G

ran ro

th, e vice ordförand

PÅ SU:s kongress i september valdes det här fantastiska gänget till att leda vårt förbund. Säg hej till nya förbundsstyrelsen.

1. 1. Jag har fått fortsatt förtroende att leda världens bästa ungdomsförbund det kommande året!

Förutom att jag gör politik mest hela tiden har jag också fått igång träningsivern. Jag tränar just nu inför ett halvmaraton.

2. 2. Det jag ser mest fram emot är valkampanjen och kommunalvalet. Att träffa väljare, prata politik och engagera unga att bilda sin åsikt i olika frågor är bland det bästa jag vet.

3. 3. 2017 kandiderade jag i mitt första kommunalval och det var ett fantastiskt beslut. Mitt tips är därför att kandidera, kontakta en kandidat om att få vara med i hens kampanj eller läs dig in på vilka frågor som är aktuella. Kommunalpolitik är allt annat än tråkigt!

1. 1. Jag bor i Esbo och studerar naturvetenskaper i Helsingfors. Jag är också president för SU:s takorganisation Ungdomens Nordiska Råd. Utöver politiken arbetar jag med flygväder och är intresserad av försvarsfrågor.

2. 2. Jag ser fram emot att jobba mot ett lyckat kommunalval och att göra SU starkare som förbund.

Vi har många projekt på gång, och jag vill hämta min expertis till bordet för att stärka SU:s ställning på det finländska politiska fältet.

3. 3. Rösta och ställ upp! Det finns otroligt mycket efterfrågan för ungdomar i politiken just nu. Jag hoppas att alla är redo att påverka sin egen hemtrakt.

1. 1. På dagarna studerar jag offentlig förvaltning och på fritiden är jag föreningsaktiv. Försöker även scouta lite mellan varven. Tycker det är roligt att segla, min favoritmat är sushi och jag är passligt kaffeberoende.

2. 2. Jag ser extremt mycket fram emot att göra förändringar i vår förvaltning (ändra på lokalavdelningssystemet) samt att göra ett super kommunalval. Politiska frågor som är mig nära hjärtat är utbildningsfrågor samt försvars- och säkerhetsfrågor. I år kommer jag främst att arbeta med utbildningsfrågor samt jordbruks- och landsbygdspolitik, vilket ska bli jätteintressant och lärorikt.

3. 3. Ställ upp! Ungas röst hörs inte för tillfället, låt oss ändra på det tillsammans!

. 14 .

ia Jul

No

uro -S

m tåhl e, styrelsemedle

1. 1. Till min vardag hör studier och föreningsverksamhet. Blir inspirerad av olika matlagningsprogram som Masterchef. Jag tror också att jag klarar av att laga liknande maträtter själv, men oftast blir slutresultatet en besvikelse eller högst ett “meh”.

2. 2. Arbetet inför kommunalvalet är förstås någonting att se fram emot. Den internationella politiken är också viktigt för mig och det kommer att vara super intressant att jobba med. Jag väntar dessutom på att få träffa alla jättefina typer inom SU på alla olika evenemang, online eller offline!

3. 3. Engagera dig i kommunalpolitiken! Det är viktigt att få ungas röst hörd inom beslutsfattandet.

1.1.

2.

2.

ja Fre

Po ntá n,

3.

3. styre lsemedlem

1.1.

2.

2. gn Ma

3.

3.

us

Br

unn

Jag är magisterstuderande vid Svenska handelshögskolan och arbetar på ett forskningsinstitut vid sidan om. Utöver politik följer jag aktivt med idrott i olika former. Utanför coronatiderna tycker jag om att resa utomlands, bland annat för att delta i olika sportrelaterade evenemang.

Jag ser fram emot att få vara med och påverka i alla de viktiga frågor SU jobbar för. Utöver det önskar jag bekanta mig med många nya SU:are runt om i landet.

Var inte rädd för att uttala dina åsikter. Alla har rätt att få sin röst hörd, och att kandidera i kommunalvalet är en ypperlig chans för dig som vill framföra dina politiska synpunkter.

sber le m g, styrelsemed

L ika Ann

ep ist ö, s tyrels emedlem

1. 1. Jag är magisterstuderande på Svenska handelshögskolan i Vasa och tidigare ordförande för SU:s jämställdhetsutskott. Jag är uppvuxen på landet i Österbotten, men bor och jobbar just nu på Åland. På fritiden tycker jag om att engagera mig i olika projekt och gå på promenad i den fina åländska naturen. Jag är också aktiv i ett nordiskt biodiversitetsprojekt, ungdomsnätverket ReGeneration2030 och Pohjola-Nordens Ungdomsförbund.

2.

2. Att fortsätta jobba med jämställdhetsfrågor och att påverka i andra viktiga frågor som SU driver.

Jag vill fortsätta vara aktiv på nordisk nivå och samarbeta med systerorganisationer. Sist men inte minst ser jag fram emot att jobba med fina kollegor, träffa andra SU:are och bidra till ett lyckat kommunalval.

3.

3. Unga behövs i politiken och du har en gyllene chans att komma med i beslutsfattandet genom att ställa upp i kommunalval. Kandidera, rösta eller hjälp till i en kampanj, det är både roligt och viktigt.

1.1.

2.

2.

3.

3.

o Tyk

tz ber g

En vanlig dag går ut på att jag studerar och läser. Kan vara allt från fakta till fiktion. Jag är även en återfödd friidrottare, jag tog upp hobbyn igen efter en paus på tre år.

Detta kan bli ett exceptionellt år. Arbetet för kommunalvalet har redan börjat och det är även där mitt fokus kommer ligga. Hur framtiden ser ut är svårt att säga för tillfället, Covid-19 pandemin kommer inte att vara löst på en stund ännu, men hoppeligen kan vi snart se ljus i tunneln. Jag är väldigt intresserad av mänskliga rättigheter.

Kommunalvalet är ett ypperligt tillfälle att lära sig något nytt, vare sig du är kandidat eller med i ett team. Blir man invald kan politiken börja drivas i en riktning mot ett bättre samhälle.

H

er

Utöver SU-verksamheten studerar jag medicin i Helsingfors, jobbar deltid som barista samt sjunger och spexar hejvilt alltid när möjligheten ges.

En stor sak jag ser fram emot i år är att se alla nya medlemmar vi lyckats engagera och få med i vår politik. Jag ser också mycket fram emot att lyfta upp frågor inom miljö- och klimatpolitiken tills problemen greppas och något görs åt situationen. Dessutom blir det roligt att så småningom få börja ordna mer fysiska evenemang igen efter den gångna våren och sommaren.

Min väg in i SU:s politik gick faktiskt via ett val. Det var ett av de bästa besluten jag gjort i mitt liv – lärorikt, givande, intressant och mycket mer! Om man inte själv vill ställa upp i kommunalvalet (vilket jag såklart rekommenderar!) så lönar det sig att gå med i ett kampanjteam!

, styrel medlem se

. 15 .

TEMA

– VA, ÄR DU DÖV? Det märks ingenting på dig!

TEXT: BILD:

Elin Westerlund Marie Krogius

. 16 .

Det här är den vanligaste reaktionen jag får när jag berättar att jag använder teckenspråk. Att jag, som talar svenska, också är döv.

Kort efter att jag föddes började mina föräldrar misstänka att jag inte hörde något alls. Men det kom ändå som en chock för dem att jag var döv. Läkaren sade till mina föräldrar att de inte skulle använda teckenspråk med mig eftersom det skulle “skada språkutvecklingen” och att de istället skulle tala.

Egentligen var det här en fråga om attityd eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis på att teckenspråk skulle skada språkutvecklingen.

Min mamma, som hade jobbat som teckenspråkstolk i fyra år innan jag föddes, stod på sig och sade att de oberoende av läkarens åsikter skulle använda teckenspråk med mig.

Det är jag glad för i dag eftersom det finlandssvenska teckenspråket är ett vackert och uttrycksfullt språk som förutom händerna använder ansiktsuttryck och hela kroppen. Men hur kommer det sig att jag också kan tala?

När jag var två år gammal fick jag mitt första cochleaimplantat (CI)*. Då lärde jag mig både höra och tala. Mitt andra CI fick jag då jag var sjutton. Även om jag har cochleaimplantat är min hörsel inte på samma nivå som för en normalhörande. Jag har till exempel svårare att höra vad någon säger om det finns mycket bakgrundsljud. Om jag tar bort mitt CI, till exempel då jag duschar, hör jag ingenting alls.

En tvåspråkig vardag

Både finlandssvenskt teckenspråk och svenska är mina modersmål, och en del av min identitet. Med andra ord är jag tvåspråkig.

Som tvåspråkig väljer jag vilket språk jag använder i olika situationer med olika personer. Till exempel på universitetet använder jag mest svenska eftersom de flesta inte förstår finlandssvenskt teckenspråk, men också för att jag alltid har gått i svensk skola med andra hörande.

Att jag aldrig gått i någon dövskola har flera orsaker. Sedan Borgå dövskola stängde år 1993 har det inte funnits någon dövskola på finlandssvenskt håll.

Alternativen är att gå i finsk dövskola eller flytta till Sverige för att gå i svensk dövskola. Dessa kändes inte som bra alternativ för vår familj.

Jag integrerades alltså i en vanlig skola för hörande elever. I lågstadiet hade jag klasslärare som kunde teckenspråk och jag minns att klasskompisarna också lärde sig teckna lite. I högstadiet och gymnasiet hade jag däremot en teckenspråkstolk med på lektionerna.

När använder jag finlandssvenskt teckenspråk och talat språk? Om jag till exempel på ett kafé börjar teckna med personen bakom kassan ser hen ofta ut som ett livs levande frågetecken. Då är det lättare att byta till något talat språk.

. 17 .

Ibland kan jag reta mig på att det tycks vara svårt för många att begripa enkla gester och pekningar. Bland oss döva brukar vi raljera om att när man reser utomlands och ska beställa på ett kafé har de oftast inga problem med att man gestikulerar och de själva börjar gestikulera tillbaka. Om man däremot gör något liknande på ett kafé i Finland ser personen ut att ha skitit på sig.

När jag träffar andra döva i Finland använder jag självklart teckenspråk. En del finska döva kan ha lite svårt att förstå finlandssvenskt teckenspråk eftersom det skiljer sig från det finska. Jag däremot har inga större problem med att förstå finskt teckenspråk, men jag kan inte teckna det. Om jag träffar någon döv från Sverige har jag inte heller något problem att förstå hen. Ibland kan det uppstå missförstånd om ett tecken på finlandssvenskt teckenspråk betyder något helt annat på ett annat teckenspråk.

Oftast brukar vi bara skratta åt det.

Jag använder också finlandssvenskt teckenspråk med en del hörande. Det är inte bara med teckenspråkstolkar, som man lätt skulle kunna tro, utan också med andra personer. De kan vara till exempel CODA-barn, alltså barn som har en döv förälder, eller personer som av eget intresse lärt sig teckenspråk.

Man skulle också kunna tro att jag använder teckenspråk med min familj.

Sanningen är att jag sällan gör det. Även om min syster är SODA, alltså har ett syskon som är dövt, förstår hon inte teckenspråk så bra. Inte heller kan hon uttrycka sig på teckenspråk. Min pappa kan bara några tecken och de är “äta”, “sova”, “duscha” och “katt”.

Döv i ett hörande samhälle

Ordet döv är positivt laddat för oss. Vi ser oss som en del av en språklig och kulturell minoritet. Vi har egna konstformer såsom visual vernacular** och teckenspråkspoesi. Dessutom har vi egna traditioner. Till exempel firar vi det finlandssvenska teckenspråket varje november.

Att använda teckenspråk ses bara som en fördel. Vi kan till exempel teckna genom fönster och behöver inte ropa åt varandra på långa avstånd. Bakgrundsljud? Inga problem. Dessutom kan man teckna medan man tuggar sin mat.

Bland oss teckenspråkiga är persontecken också viktiga. De är en del av den egna identiteten, och kan också berätta något om personen. Jag har ett eget persontecken nära mitt högra öga och för mig är det viktigt att man tecknar det korrekt. Att teckna ett persontecken fel är lika förolämpande som att uttala ett namn fel på ett talat språk.

Bland oss döva är det vanligt att vi skämtar en del om hörande. Också till exempel tecknens form eller uttryckssätt är något vi kan skämta om. Om man av misstag uttrycker sig tokigt på teckenspråk så att betydelsen blir en helt annan än man avsett brukar vi skratta gott åt det.

Vi döva har också strategier för att klara oss i en hörande värld. Sitter jag vid matbordet och slöscrollar i mobilen kan folk banka i bordet eller golvet för att få min uppmärksamhet, eftersom jag känner av vibrationerna. Ligger jag i soffan kan jag få en knackning på axeln eller så släcker och tänder man taklampan för att få min uppmärksamhet.

Jag brukar reta en döv kompis som nästan varje gång meddelar när hen ska på toaletten. Hen motiverar det med att det är typiskt för döva att göra så, för då slipper man leta efter personen när hen gått iväg. Vi hör nämligen inte vattenkranens susande, som gör att man kan dra slutsatsen om att personen är på toaletten. Eftersom jag själv växt upp i en hörande familj har vi aldrig meddelat om att vi går på toa för att vattenkranen hörs.

co:s lista över utrotningshotade språk. Antalet språkanvändare är omkring hundra, och medelåldern är hög. Det finns ingen skola för finlandssvenska döva där språket på ett naturligt sätt kunde överföras till nästa generation. Inom teckenspråksgemenskapen diskuteras det ofta hur man kunde skapa möjligheter för barn att lära sig teckenspråk.

Teckenspråkslagen, som trädde i kraft år 2015, var för oss ett stort steg, eftersom lagen i princip erkände både det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Syftet med lagen är att främja de språkliga rättigheterna för personer som använder teckenspråk. Till exempel har barn rätt att få teckenspråksundervisning i skolan och myndigheter ska ge information på teckenspråk.

I verkligheten uppfylls inte detta till hundra procent, särskilt på finlandssvenskt håll. Risken är stor att teckenspråkslagen blir en symbolisk handling, som inte efterföljs i praktiken.

Om ingenting görs för att det finlandssvenska teckenspråket ska leva vidare, så dör det ut. Då blir jag kanske den sista personen som tar med mig språket ner i graven.

+ + +

+ + +

+

+

En kamp för språkets överlevnad Sedan 2013 har mitt modersmål funnits på Unes-

. 18 .

Ca 100 personer använder finlandssvenskt teckenspråk i dag Språket finns på Unescos lista över utrotningshotade språk Ibland kan det vara svårt att översätta uttryck på finlandssvenskt teckenspråk till svenska. Ett ord kan ha flera olika tecken eller så finns inget motsvarande uttryck på svenska.

SODA = Sibling of Deaf Adult CODA = Child of Deaf Adult * Cochleaimplantat (CI) = Ett hörselimplantat som består av en yttre och inre del.

CI botar inte dövhet utan ses mera som ett hjälpmedel. En del människor har stor nytta av CI, andra inte. ** Visual vernacular = En teaterkonst som ofta utövas av döva konstnärer. Med hjälp av kroppsrörelser, ansiktsuttryck, tecken och gester formar aktören en berättelse.

Persontecken = Ett egennamn på teckenspråk. Man använder ett tecken istället för att bokstavera personens namn. Tecknet kan vara kopplat till exempelvis utseende eller personliga egenskaper.

. 19 .

SAMHÄLLE

Artiklarna på sidorna 20, 26 och 28 är skrivna av medlemmar i SU:s jämställdhetsutskott.

Jämställdhetsutskottet, som namnet avslöjar, jobbar med jämställdhetsfrågor inom SU. Vi ordnar evenemang och lyfter fram frågor kopplade till jämställdhet. Vi har också ett aktivt Instagram-konto @su_equality som du gärna kan följa, där vi uppdaterar om vår verksamhet.

. 20 .

TEXT: BILD:

Annika Lepistö Marie Krogius

DEN FINLÄNDSKA TRANSLAGEN och diskus-

MARINS REGERING SKA enligt regeringspro-

sionerna kring den har för allmänheten varit en återkommande het potatis. Men för dem som lagen berör har den alltid haft verklig påverkan på liv och välmående. Transpersoner, intressegrupper och politiskt aktiva – däribland vi i Svensk Ungdom – har länge krävt en mer human translag. Vi har vunnit mark, men det finns fortfarande utmaningar längs vägen. Höstens Helsingfors Pride erbjöd ett ypperligt tillfälle att igen diskutera translagen, transpersoners och alla HBTQ+ personers rättigheter. I ett Europa som verkar bli ännu mera förtryckande bör vi tala för ytterligare öppenhet mot personer inom HBTQ+ och värna om deras rättigheter.

grammet revidera translagen. Tvångssteriliseringen kommer då att avskaffas, vilket länge varit efterfrågat. Det kan inte ses som något annat än ett brott mot mänskliga rättigheter att man kräver tvångssterilisering för att genomföra en könskorrigering. För dem som redan tvingats utstå ingreppet lyser dessutom möjligheten till skadestånd med sin frånvaro.

Kritik har också riktats mot behandlingsprocessen och tillgången till vård. Ingen överraskning att människorättsorganisationer, bland annat Amnesty, har riktat kritik mot och ställt krav på Finlands translag.

DET HAR KNAPPAST UNDGÅTT många att

HBTQ+ personers rättigheter inte alls är en självklarhet i europeiska länder, till exempel i Polen. I Finland har vi en helt annan situation, där vi genom åren blivit mera medvetna, förstående och öppna gentemot HBTQ+ frågor.

Sakta men säkert har felaktiga föreställningar och diskriminerande normer och lagar ändrats och förbättrats, mycket tack vare Pride, intresseorganisationer och HBTQ+ personers kamp. Mark har vunnits, men kampen går vidare – inte minst vad det gäller transpersoners rättigheter och translagen.

. 21 .

KAMPEN FÖR TRANSPERSONERS rättighe-

ter går vidare, och vi bör komma ihåg att höja rösten för HBTQ+ personers rättigheter både nationellt och internationellt. Vi bör höja näven under Pride, men också efteråt, för förbättringar framöver. Translagen bör vara ambitiös och transpersoners rätt till sin egna kropp bör vara absolut.

TEMA

Till mina rasifierade finlandssvenska syskon, Jasmine Kelekay, Department of Sociology University of California, Santa Barbara BILD Mikael Wallerstedt

TEXT

När jag blev ombedd att skriva denna text som specifikt skulle rikta sig till er blev jag överraskad över blandningen känslor det väckte hos mig. Jag blev positivt överraskad och glad, för det var första gången jag fått en förfrågan om att producera någonting som uttryckligen skulle vara för er – rasifierade finlandssvenskar, lika som jag.

DET HANDLADE INTE OM att skriva en text som

skall upplysa det vita majoritetssamhället om rasism. Det handlade inte heller om att skriva en text som skulle förklara finlandssvenskheten för rikssvenskar, finnar, eller exempelvis amerikaner (“det är typ som franska kanadensare, men samtidigt inte”, brukar jag försöka förklara utan att ge en hel historieföreläsning).

Och som jag så ofta får göra i sociala sammanhang så handlade det inte heller om att förklara för finskspråkiga rasifierade att rasifierade finlandssvenskar också existerar. Det var första gången som jag blivit ombedd att skriva utifrån mitt perspektiv som en rasifierad finlandssvensk person till andra rasifierade finlandssvenskar. Det var första gången som jag har känt att vi som grupp blivit sedda.

Men på samma gång som jag inombords smått firade denna synlighet, greps jag plötsligt av en slags ängslighet. Skulle de som jag skriver detta för ens känna igen sig i mina erfarenheter och perspektiv? Även om en livstids erfarenhet av att förklara min existens till människor i min omvärld har gjort mig säker på vem jag är som en individ så vet jag väldigt lite om hur rasifierade finlandssvenskar navigerar världen som en grupp. Som en sociolog är jag tränad att analysera världen i termer av

förhållanden mellan individen, sociala strukturer och historien. Men när det kommer till rasifierade finlandssvenskar finns det knappt någon litteratur att referera till, ingen statistik att citera och få kulturella representationer att analysera. Vare sig vi talar om det finländska majoritetssamhället, det finlandssvenska minoritetssamhället, eller det rasifierade minoritetssamhället i Finland så lyser vi och våra berättelser med vår frånvaro. Vad jag då sitter kvar med är en mera personlig analys än min disciplinerade hjärna är bekväm med. Men icke desto mindre sitter jag här. Det jag vill dela med mig är några tankar om hur det kan vara att navigera det finländska samhället som en slags dubbelminoritet, och hur jag hoppas att den historiska stunden vi lever i kan ge oss nya öppningar för att ta plats, göra våra röster hörda, och utveckla en både bredare och djupare gemenskap sinsemellan.

ATT LEVA I EN VIT VÄRLD

Att leva i Det globala nord där vithetsnormen dominerar medför att man som ”den rasifierade” ofta finner sig i situationer där man måste förklara och till och med försvara sin existens och sina erfarenheter för andra. Vi alla är rasi-

. 22 .

fierade i en postkolonial värld – oavsett av hur vi rasifieras – men vithetsnormens hegemoni innebär att bara vi som rasifieras som icke-vita är tvungna att bearbeta rasifieringens konsekvenser i vår vardag. Utöver att vi i tidig ålder måste lära oss att hantera rasism i både dess uttryckliga och mera implicita former, så lär vi oss också att vi måste upplysa andra (läs: vita) om rasism. Det innebär ofta att man både ska vara så tydlig och omfattande som möjligt för att bryta ner den rådande omedvetna okunskapen bland det vita majoritetssamhället, men att man också ska formulera sig så försiktigt som möjligt för att inte provocera fram defensiva känslor som kan leda till att åhöraren inte vill lyssna. Jag gissar att många av er är bekanta med denna börda av att alltid måsta ta den här lärarrollen. Att måsta utbilda sina egna lärare, sina kamrater, sina kollegor, och – för dem av oss som har en vit förälder eller är adopterade – till och med våra egna familjer.

MÅNGA AV OSS ÄR vid vuxen ålder redan proffs

på att svara på frågor om var man ”verkligen kommer ifrån” när svar som Helsingfors eller Vasa inte tillfredsställer utfrågarens nyfikenhet. Många av oss har också erfarenhet av

Man förväntas öppna gamla sår och öppet blöda framför publik i hopp om att det ska övertyga åskådarna om att rasismen är verklig och skadlig.

att måsta bidra med någon sorts ursprungshistoria vari vi också förväntas kunna svara på frågor om våra föräldrars livserfarenheter och beslutstagande från långt innan vi föddes. Även om frågor som dessa ofta har goda intentioner med syfte att lära känna oss som individer så etablerar de också oss som främlingar i grund och botten. En annan roll vi ofta förväntas agera är den som representant för de andra etniciteter, nationaliteter, eller religioner vi tillhör. Även om det kan vara en del av ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och perspektiv, så händer det också att man förväntas kunna svara på helt orimliga frågor. Man kan bli ombedd att tolka Islams syn på det ena, eller att förklara varför någons gambiska väninna gjorde det andra. I sammanhang där rasism är på tapeten förväntas man ofta agera som någon slags livserfarenhetsexpert. Man förväntas öppna gamla sår och öppet blöda framför publik i hopp om att det ska övertyga åskådarna om att rasismen är verklig och skadlig. Många gånger är det den enda roll man får ha. Jag har intervjuat musiker som klagat på att de från journalister oftare får frågor om deras erfarenheter med rasism än deras musik. När jag själv blir intervjuad vill man oftast höra om mina personliga erfarenheter

med rasism och inte min analys som forskare i sakfrågan. Dessa är några av de sätt på vilka vi ofta samtidigt står ut som hyper-synliga och förblir osynliggjorda i vita rum.

ATT VARA EN DUBBELMINORITET

Förutom de sätt som vithetsnormen osynliggör oss i det vita majoritetssamhället så är vi också utsatta i det finlandssvenska minoritetssamhället. Det finns mycket färre av oss i Svenskfinland jämfört med det finska majoritetssamhället, vilket också betyder att vi mera sannolikt finner oss som ”den enda” i rummet.

Att Svenskfinland också är geografiskt utspritt betyder att vi har färre chanser att umgås med andra som liknar oss själva. Möjligheten till gemenskap kompliceras dessutom genom att vi såklart har en rad olika erfarenheter och identiteter utöver att vara rasifierade i Svenskfinland. Vår relation till finlandssvenskheten påverkas av dessa andra variabler; om vi har blandat ursprung och en finlandssvensk förälder, om vi själva har invandrat, om våra föräldrar invandrat och integrerat sig på svenska, eller om vi är adopterade. I fallen där vi också har en koppling till andra kulturer och språk påverkas relationen till finlandssvensk-

. 23 .

heten ytterligare. Frågan om huruvida det går att tala om en kollektiv identitet bland rasifierade finlandssvenskar är därför komplicerad på många nivåer, inte minst för att vi inte har tillgång till många gemensamma utrymmen.

Där jag växte upp i östra Helsingfors var jag lyckligt lottad att kunna se människor som såg ut som mig i min omgivning. Men eftersom jag gick i en svensk skola var jag ändå en av väldigt få rasifierade i min lågstadieskola och ”den enda” med afrikanskt ursprung i min årskurs. Medan jag identifierade mig som finlandssvensk och kände att det var naturligt att gå i skola på svenska, blev jag genom att umgås med andra rasifierade utanför skolan också mer och mer medveten om gemenskapen som fanns i de finskspråkiga skolorna som jag gick miste om. Att gå miste om denna kollektiva identifiering har gjort att många av oss fått kämpa med vår identitet och självbild, samt ökat våra erfarenheter av minoritetsstress.

DENNA STRESS, också kopplad till diskrimine-

ringen jag upplevde, ledde till att jag till sist valde att byta till en internationell finsk skola med en engelskspråkig linje. Äntligen var jag inte den enda rasifierade i klassrummet.

Jag fick gå i skola med andra etiopier jag vuxit upp med och andra svarta tjejer jag kände från mitt basketlag. Jag trodde att den nya omgivningen äntligen skulle ge mig den tillhörighetskänsla jag saknat. Men jag bemöttes av en annan slags minoritetsstress – plötsligt var jag den enda finlandssvenska studenten i skolan.

Trots att min finlandssvenskhet inte var synlig så påverkade den ändå hur jag förhöll mig till min omgivning. Som flerspråkig; svensk-, amharisk-, och engelsktalande var anpassningen till mitt nya undervisningsspråk inte ett problem, men däremot kom mina bristande kunskaper i finska, och kulturen i fokus. Som tur var flera av mina klasskamrater också så kallade ”third culture kids”. Det gav mig en känsla av samhörighet och lindrade min skam över att varken förstå mig på eller passa in i det finska sammanhanget. Men samtidigt fattades ändå en igenkänning av min erfarenhet som finlandssvensk. Att jag inte kunde flytande finska, till exempel, tolkades automatiskt som en indikation av att jag var en nyanländ invandrare i stället för att jag möjligtvis var finlandssvensk. Detta upplever jag ständigt än idag.

FÖRUTOM ATT RASIFIERADE finlandssvenskar

är minoriteter inom finlandssvenska sammanhang så befinner vi oss också i den konstiga situationen att vi också ofta förblir osynliga inom rasifierade rum i Finland.

Födseln av en ny slags POC-rörelse i Finland under det senaste decenniet har givit oss flera förebilder som kanske för första gången förkroppsligar våra erfarenheter av rasifiering, men dessa är fortfarande förankrade i det finska kulturella och politiska livet.

Det är inte förvånande, eftersom majoriteten av finländare och därmed också majoriteten av rasifierade finländare är finskspråkiga. Majoriteten av utomeuropeiska invandrare har integrerat sig i det finskspråkiga majoritetssamhället och därför är också majoriteten av så kallade ”andra generationare” finskspråkiga. Liksom majoriteten av finlandssvenskarna i min generation, framförallt i Nyland, är de flesta rasifierade fin-

landssvenskarna också tvåspråkiga, om inte flerspråkiga. Men att vara finlandssvensk innebär ju mera än att bara tala svenska som modersmål. Detta förstod jag inte förrän jag började befinna mig i finska rasifierade rum och insåg att jag fortfarande upplevde en slags utanförskap. Jag var tvungen att hålla en del av mig i skymundan för att kunna passa in och ta del av den gemenskapen som erbjöds.

ATT VÅGA TA PLATS

I finlandssvenska diskussioner brukar det hävdas att det är enklare för invandrare att integrera sig i det finlandssvenska samhället.

Det argumenteras bland annat att det är för att svenska är ett lättare språk att lära sig och att det är lättare att etablera sig inom ett minoritetssamhälle. Denna tanke tar dock inte i beaktande att invandrare som integrerar sig i Svenskfinland och rasifierade finlandssvenskar kan komma att uppleva dubbla utmaningar i majoritetssamhället. Vi bemöter diskriminering på basen av att vi är rasifierade, men vi saknar också ofta det sociala kapitalet för att navigera det finska majoritetssamhället på samma sätt som våra finsktalande rasifierade kamrater gör.

Det sägs också att det är lättare att integrera sig i Svenskfinland för att det ska vara mindre rasistiskt än det finländska samhället i övrigt. Detta argument vilar på förutsättningen att finlandssvenskar är mindre rasistiska på grund av att de själva hör till en minoritet. Men även om finlandssvenskar upplever diskriminering i det finländska majoritetssamhället så rasifieras de som vita och har internaliserat vithetsnormen lika som andra finländare. Även om finlandssvenskar i princip kunde utnyttja sitt minoritetsperspektiv för att bygga djupare förståelse för utsatta grupper och agera solidariskt så används finlandssvenskars minoritetsstatus ofta som en sköld för att avfärda diskussioner om rasism.

När rasifiering och rasism sedan lyfts upp i finlandssvenska mediala och kulturella sammanhang är det ändå sällan rasifierade finlandssvenskar ges utrymme. När det inte

. 24 .

är amerikanska eller brittiska perspektiv som styr så passas micken antingen till rasifierade rikssvenskar eller så översätter man rasifierade finnars arbete till svenska. Alla dessa perspektiv har såklart sin plats och sitt värde, men det bidrar ändå till osynliggörandet av dem som lever som både rasifierade och finlandssvenskar. Detta görs ofta utifrån en blandning av ignorans och lathet där det konstateras att det ”inte finns” rasifierade finlandssvenska skribenter, skådespelare, konstnärer, och så vidare.

Jag tror att vi som är rasifierade i Svenskfinland har accepterat detta osynliggörande alltför länge. Många av oss har köpt argumentet att våra perspektiv inte är relevanta för ”vi är ju så få” eller för att det ”blir så komplicerat” om man ska lyfta fram både rasifiering och finlandssvenskhet – och ännu svårare blir det om vi inkluderar flera överlappande identiteter. Men i kölvattnet av den förnyade Black Lives Matter-rörelsen hoppas jag att vi låter oss inspireras till att våga ta plats och begära att våra röster hörs. Black Lives Matter-rörelsens globala spridning har visat vikten av att förstå relationen mellan globala maktstrukturer och förtryckande mönster å ena sidan, och våra lokala sammanhang och erfarenheter, å andra sidan.

LÅT OSS ANVÄNDA MOBILISERINGEN vi vittnar

världen över – och här i Finland – som en inspirationskälla för att hitta nya sätt att ta plats, även när vi är ”den enda” i rummet.

Kanske det kan hjälpa oss att hitta till varandra och så skapa nya gemensamma rum.

Jasmine Kelekay är doktorand i sociologi vid University of California, Santa Barbara och forskar i frågor om rasism, kriminalpolitik och aktivism.

Jason Yabal har en magisterexamen i peace, conflict and mediation research från Åbo Akademi och arbetar som konsult och utbildare i frågor om antirasism och säkerhet.

OM SOLIDARITET OCH AKTIVA ÅTGÄRDER TEXT:

Jasmine Kelekay och Jason Yabal

I kölvattnet av den värsta pandemin på 100 år, en global ekonomisk kris, och det ständiga hotet av klimatförändringen, har frågan om vad det innebär att vara en god medmänniska och en god medborgare i ett globalt samhälle blivit en del av den socialpolitiska debatten.

Historiska folkrörelser som #metoo och Black Lives Matter har spridit sig från sociala medier till gator runtom i världen, vilket också har tänt debatten om vad det innebär att vara en god allierad och att agera solidariskt med grupper man inte själv tillhör.

Solidaritet. Ordet beskriver en gemenskap eller överenskommelse bland individer eller grupper med ett gemensamt intresse. Detta kan innebära formella allianser som koalitioner mellan olika grupper, men också mera vardagliga handlingar som individer kan utföra.

Det kan dock vara svårt att förstå hur

man ska uttrycka sin solidaritet med människor vars livserfarenheter man inte delar, och hur man kan vidta åtgärder för att bekämpa former av diskriminering och förtryck man inte påverkas (och kanske till och med gynnas) av.

Olika former av förtryck och diskriminering – såsom rasism, sexism, homofobi eller klassdiskriminering – kan också sammanfalla och korsa varandra. Det är detta som kallas för intersektionalitet.

Man kan alltså uppleva mer än en form av diskriminering, och kan också förtryckas av vissa samhällsstrukturer samtidigt som man kan privilegieras av andra.

Det betyder att vi alla har en komplicerad relation till sociala maktförhållanden, och därmed också till diskriminering och solidaritet.

Det som gör saken ännu svårare är att trots goda intentioner finns risken att man förorsakar mera skada än nytta.

Det finns inte ett enda rätt sätt att agera

solidariskt – men det finns också många fel sätt att göra det på. Här är några saker man åtminstone kan ta i beaktande i utövandet av solidaritet, speciellt om man själv inte tillhör de drabbade grupperna.

Att tänka och agera solidariskt mot andra är inte bara viktigt för att vara en god medmänniska och medborgare. Solidariteten har en viktig roll i våra relationer till varandra, och har spelat en enormt stor roll i historiska folkrörelser och kamper för rättvisa. Våra egna kamper är oundvikligt kopplade till andras. Det är alltså i vårt eget intresse att bekämpa orättvisor när vi bevittnar dem. Genom att arbeta solidariskt med andra skapar vi djupare förståelse för varandra och starkare sociala band och allianser, vilket gynnar oss inför våra egna kamper.

10 TIPS FÖR ATT PRAKTISERA SOLIDARITET: 1.

Kom ihåg att inte alla instanser av diskriminering eller uttryck av ”ismer” (rasism, sexism ...) är medvetna. De kan ibland vara svåra för en utomstående att uttyda. Därför är det viktigt att förstå den strukturella diskrimineringens mönster och inte bara fokusera sig på individuella instanser. Strukturell diskriminering inkluderar handlingssätt och praktiker som är förankrade i samhällsinstitutionerna, som i sin tur resulterar i diskriminerande behandling av individer som tillhör särskilda grupper. Rikta åtgärder mot diskriminerande strukturer och processer, inte individer.

2. Anslutning till dem som drabbas av diskriminering betyder inte automatiskt att du själv inte kan agera på ett diskriminerande eller skadande sätt. Var ödmjuk och självreflexiv.

3. Att vara solidarisk kräver mera än att bara säga att man är det – man måste vidta konkreta åtgärder för att utmana förtrycket. Du behöver inte invänta en inbjudan för att agera. Var aktiv och ingrip enligt ditt bästa när du ser något som inte är rätt.

4. Goda intentioner räcker inte. Du måste vara avsiktlig i ditt agerande, till exempel genom att undvika att reproducera skadliga situationer. Håll dig själv och andra i din omgivning ansvariga.

5. Ta personligt ansvar för din självutbildning, och belasta inte dem som redan bär på den emotionella bördan av diskriminering.

6. Det är ett privilegium att få utbilda sig själv om ”ismer” och diskriminering utan att själv behöva uppleva dem. Hitta sätt att utnyttja ditt privilegium i solidaritet med andra som inte har samma privilegium, till exempel genom att utbilda andra i din omgivning.

7. Lyssna! Och tro på dem som berättar om sina erfarenheter. Kom inte med invändningar baserade på dina egna erfarenheter. Fråga dig i stället hur dina erfarenheter har varit annorlunda och vad det beror på.

8. Erbjud stöd och fråga den som drabbats vad den behöver – utgå inte ifrån att du vet vad som är bäst för dem.

9. Ge och skapa utrymme för dem som upplever förtryck i stället för att tala för deras räkning.

10. Processen att lära sig om sina privilegier kan vara obekväm och till och med smärtsam, men låt inte detta avskräcka dig. Det handlar inte om dig. Åta dig själv processen. Du kommer att begå misstag, men att vara en anti-rasist betyder inte att vara fri från rasism, utan att vara dedikerad till att inte vidmakthålla rasismen. Detta är en process som kommer att ta tid.

. 25 .

TEMA

JAG HAR EN SYNLIG FUNKTIONSVARIATION SOM JAG LEVT MED SEDAN FÖDSELN. Den gör att jag har nedsatt muskelfunktion i nedre extremiteterna och därför en lätt gungande gångstil. Ibland använder jag rullstol eller promenadstavar utomhus och på grund av min nedsatta balans behöver jag någonting att luta mot när jag står stilla på plats och ställe.

. 26 .

TEXT FOTO

Julia Back Pexels

SA M T I D I GT H A R JAG O C KS Å osynliga

faktorer och ärr som påverkar min funktionsförmåga. Jag är en perfektionist som lever med en släng av prestationsångest. Tidvis upplever jag social ångest och högkänslighet. Jag förlorade min pappa i cancer som sjuttonåring och jag har genomlevt en depression. De här sakerna syns det inte att jag bär på och således är det den fysiska funktionsnedsättningen som oftast uppmärksammas mest. Med tiden har jag blivit van och till och med okej med att den finns och syns; jag uppskattar när människor vågar fråga om och diskutera mina utmaningar.

En situation där jag dock önskar att min funktionsvariation hade varit osynlig är när jag söker arbete.

Vi som lever med synliga funktionsvariationer har en klar nackdel i jobbsökningsprocessen, eftersom våra chanser att få ett jobb är förhållandevis små hur vi än gör. Nämner jag i min ansökan att jag har vissa begränsningar och specialbehov är risken stor att man inte vågar eller rentav vill anställa mig. Nämner jag det inte i ansökan så är risken stor att jag anses vara oärlig, när det förr eller senare ändå kommer fram att jag inte orkar stå långa stunder i sträck eller att jag behöver ha regelbunden tillgång till toalett på grund av inkontinensbesvär. Så hur gör jag nu när de flesta arbetsgivare föredrar digitala rekryteringsprocesser? Nämner jag mitt handikapp, eller låter jag bli att berätta om just den inte så lilla detaljen och istället överraskar intervjuaren vid ett senare tillfälle ifall jag går vidare? Övergången till elektroniska arbetsansökningar är en svår utmaning.

Att jag inte längre ges möjlighet att träffa

en potentiell arbetsgivare och personligen berätta om min funktionsvariation, samt mina styrkor och min arbetsförmåga trots denna, minskar rejält på mina chanser att bli anställd. Inte alltför länge sedan valde jag att åka för att lämna in ansökningsbrev och cv personligen, trots att jag noterat att rekryteringen sker digitalt. Detta på grund av orsakerna jag just nämnde. Då blev jag, utan att få träffa chefen på arbetsplatsen eller ens lämna ifrån mig min ansökan, direkt hänvisad till företagets hemsida och den elektroniska blanketten.

I DAG ÄR JAG HELA 22 ÅR GAMMAL, men kan fortfarande få välmenade komplimanger om hur duktigt jag går – en färdighet jag lärde mig som treåring.

Förstås inser jag att kommentarerna sägs med de bästa av intentioner, men jag kan inte låta bli att känna att de hade fått stanna i året 2001. I takt med att jag blivit äldre har behovet av och viljan att kompensera för min nedsatta fysiska funktionsförmåga också vuxit sig större.

Denna kompensering tar sig i uttryck genom att vilja vara framåt, driven, öppen och nyfiken, ansvarstagande och visa att jag klarar av att ha många bollar i luften.

Sanningen är dock föga överraskande att jag inte orkar vara en driven och energisk mångsysslare hela tiden.

Jag har lekt med tanken att pussla ihop studier, deltidsjobb, diverse frivillig- och välgörenhetsuppdrag inom tredje sektorn samt mitt engagemang i politiken. Snabbt kom insikten att jag bara är människa och att en sådan arbetsbörda i mitt fall skulle vara omänsklig. Just nu är studierna och politiken det som jag

. 27 .

vill prioritera. Frivilligarbetet gör jag i mån av möjlighet och ork och drömmen om ett deltidsjobb lägger jag på hyllan ett tag.

JAG HAR SVÅRT ATT TACKA NEJ till

uppdrag och sätta gränser, för jag är rädd att orsaken skulle antas vara ryggmärgsbråcket. Det sista jag vill är att någon ska tro att jag inte klarar av saker och ting på grund av det. De facto har jag sökt jobb och fått avslag med precis den motiveringen. Den lindades såklart in i bomull, men budskapet var för mig tydligt; det är troligt att arbetsuppgifterna skulle vara för tunga för dig. Utan att rekryteraren ens träffat mig eller gett mig en chans att visa vad jag faktiskt går för.

Vore jag allsmäktig för en dag skulle jag radera alla förutfattade meningar vi människor har om varandra. Jag skulle ge oss alla förmågan att alltid bemöta nya människor och nya möjligheter med ett öppet sinne. Det är något av det finaste man kan göra.

SAMHÄLLE

FAMILJER MED FUNKTIONSVARIATIONER BEHÖVER MERA STÖD . 28 .

TEXT:

Karolina Virta, Verksamhetsledare för SU i Österbotten

Funktionsvariationer är ett ämne som kan kännas obekant och kanske till och med skrämmande för någon som inte varit i kontakt med personer som har en funktionsvariation. Man är rädd för att använda fel begrepp och osäker på hur man skall bemöta en person med en funktionsvariation. Under mina studier i socialpolitik arbetade jag på ett boende för personer med funktionsvariationer. Arbetet var givande och de personer med funktionsvariationer som jag hjälpte varje dag blev som familjemedlemmar för mig.

Att ett så stort ansvar ligger på enskilda organisationer – och ännu värre, på enskilda föräldrar – är en stor brist i samhället. Jag är inte ensam om att kalla dessa föräldrar för superhjältar. Det är otroligt hur mycket de orkar kämpa trots att bördan är alldeles för mycket begärt från samhällets sida. Vi behöver förbättra systemet för att skapa ett samhälle som stödjer dessa föräldrar – för det förtjänar de.

Personer med funktionsvariationer och deras rättigheter blev en hjärtefråga för mig. Jag märkte vilken stor roll engagerade anhöriga spelar, och hur viktigt det är att samhället stödjer hela familjen runt personen med en funktionsvariation. Jag skrev en magisteruppsats om verkligheten för föräldrar vars barn har en funktionsvariation, och blev golvad av de upplevelser jag fick höra om.

Jag gjorde undersökningen bland svenskspråkiga föräldrar till barn med funktionsvariation och resultatet var tydligt: Mer resurser behövs för att underlätta vardagen för familjer där en familjemedlem har en funktionsvariation. Den nuvarande lagstiftningen ger kommunerna frihet under ansvar vilket gör att situationen varierar i stor utsträckning. Kommunernas brister kompenseras alltför ofta av tredje sektorn, alltså föreningar och frivilliga. Därför kändes det otroligt skrämmande när finansministeriet i höstas föreslog att skära i resurserna för tredje sektorn. Jag kan omöjligt föreställa mig vad som skulle ske om till exempel FDUV, intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland, inte fanns.

Föräldrar till barn med funktionsvariationer känner sig som spindeln i nätet med alla behov som barnet kan ha. Det var budskapet i intervjuerna jag utförde. Föräldern har hand om alla ansökningar för alla separata former av stöd och service, vilket i praktiken betyder ett tiotal olika ansökningar till olika aktörer varje år. Att veta vilken stödform man har rätt till och vem som har skyldighet att ordna den är en hel vetenskap.

Alla föräldrar som deltog i min intervju upplevde att kommunen, som borde erbjuda föräldrarna information och ett helhetsperspektiv, inte hade tillräckligt med kunskap om de stödformer som personer med funktionsvariation berättigas. Hur kan man förvänta sig att en förälder som nyligen fått besked om att hens barn har speciella behov skall vara mer påläst kring stöd och service än yrkespersonerna i hemkommunen?

Det är här aktörer från tredje sektorn gör ett otroligt viktigt arbete med att stödja och informera anhöriga till personer med funktionsvariationer. Kamratstöd och experter bidrar med livsviktig hjälp för föräldrar vars ork med familjens vardagspussel tagit slut för länge sen.

. 29 .

Vad kan vi göra för att stödja personer med funktionsvariationer och deras familjer: + Läsa på och använda rätt begrepp FDUV:s hemsida är otroligt informativ både gällande begrepp och rättigheter för personer med funktionsvariationer.

+ Bli en vän SAMS, Samarbetsförbundet kring funktionshinder, ordnar vänverksamhet för personer med funktionsvariationer i Svenskfinland.

+ Jobba politiskt för att: • • • • •

Inga nedskärningar görs i servicen för personer med funktionsvariation Tjänsternas kvalitet och tillgången till arbetskraft säkras i vårdreformen Verksamhetsförutsättningarna för tredje sektorn tryggas Personer med funktionsvariation tas med i arbetslivet Personer med funktionsvariation och deras familjer inte lämnas ensamma under coronapandemin

VÄRLDEN

Margaryta Savitskaya, head of Grodno department of Civil Forum BILD: Pexels TEXT:

BEING A LIBERAL IN MODERN BELARUS means actively spreading the ideas of democracy and inspiring people to change. Sometimes at risk of their own safety. The observance of rights and actual realization of freedom is something we unfortunately have only heard about from textbooks and by enviously looking at other European countries.

Our society has not always been ready to accept liberal ideas. Maybe this desire glimmered somewhere in the depths of the soul, but in many ways people were under prejudice and intimidation of state propaganda. Power

is kept through pressuring people to think of alternative choices as destructive and lacking in morality. There is a fear of society losing its morality if it would support democratic ideas.

Now, in connection with the latest political events, we are experiencing an incredible unity of the Belarusian people. We are united by a single national thought – the desire for change. Therefore, as members of a liberal organization, we can now more boldly and more actively promote our values among young people.

This is all new to us. We go to rallies, draw

. 30 .

posters, talk with our grandparents and bring them ideas that are not from paid television.

We go on strike and stand in chains of solidarity. But with our pride of speaking up there is also a fear. A fear of threats against security and losing one’s material wealth.

Step by step, we build the path that will lead us to change, where the authorities will hear us, begin to reckon with our opinion and embody our aspirations.

TEXT:

Ihar Nikitsin, vice-chairman of Civil Forum

WHAT DOES IT MEAN to be a liberal in Bela-

rus? In the recent past it has meant to be a minority. Being a liberal has felt like being a pioneer on the lands of discovered America.

Your ideas are progressive but too weird for others, your actions are energetic but ahead of your time.

This year has changed the status quo. The people of Belarus awoke. They found a taste for freedom. The people of Belarus want to become a progressive, democratic, equal and happy nation, and young liberals have been in the head of this change. Members of Civil Forum took active part as campaign staff for three of the main alternative candidates in the presidential elections: Viktar Babaryka, Valery Tsepkala and Sviatlana Tikhanouskaya.

Belarusian young liberals organized the biggest election observation mission among independent young organizations in our country. We prepared several civil campaigns against aggressive state propaganda, political discrimination and terror in our country. Over 11 000 signatures have been collected under liberal initiatives. We have fought for honest elections in our country, we are struggling for freedom of speech on the streets, and we will

strive for the one and only possible future for Belarus – a country without political, social, religious or gender discrimination, hate speech and politically motivated murders. Belarus without Lukashenko.

Since the evening of August 9, tens of thousands of citizens have come out in Minsk and other major cities of Belarus to say that they are tired of lying. To declare peace. The demonstrators have used nothing but their voices, but this hasn’t stopped the police and OMON (special police forces) from violently suppressing dissent. Women, children, and old people have been beaten. Without distinction to social status and place of work.

Without distinction to the political position.

Belarusians have responded to the violence in a manner which surprised the whole world: the protest actions have become even more humble, but have grown in size. They have taken on a truly national character.

After all, trouble has come to every family.

Almost everyone has acquaintances, friends and relatives who were victims of police actions. Insight into the true nature of Lukashenko’s regime led people to the squares and the avenues. Kilometer-long chains of solidarity

. 31 .

have become a symbol of the peaceful protests in Belarus.

This is what Belarussian liberalism looks like today. To defend the law when the regime destroys it. To keep the peace even when you are beaten. To create a future for our nation when the authorities try countless times to keep us in our gloomy past. We are the young liberal society of Belarus and we are staying in this together. For our freedom.