Liber 1/2020

TEMA: KONST OCH KULTUR

+ SIRI FAGERUDD OCH KAYA PAKASLAHTI talar om identitet och filmbranschen i Svenskfinland

5 MYTER OM FOLKHÖGSKOLOR VAD VAR DET SOM HÄNDE MED GUGGENHEIM?

LEDARE

KONSTEN SÄGER ATT DU INTE ÄR ENSAM Har du sett filmen Dead poets society? Det är en av de där klassiska, underbara filmerna med Robin Williams. I början av filmen finns en scen där klassen på en sträng pojkskola läser om hur man kan mäta värdet på en dikt. “En dikts värde hittas i produkten av två komponenter: hur perfekt diktens innehåll är uttryckt och hur relevant det innehållet är. Lägg dessa två komponenter på en x-axel och en y-axel, och du har räknat ut diktens värde.” Scenen slutar med att läraren John Keating, som spelas av Williams, kallar mätningssystemet för ett finare ord för bajs och låter eleverna riva bort hela stycket ur sina skolböcker. Poesi kan inte mätas med en matematisk formel.

På de sista sidorna i den här tidningen hittar du en artikel med skådespelaren Siri Fagerudd och

regissören och dramaturgen Kaya Pakaslahti. Under vår intervju snackade vi om budskap bakom den konst de skapar och om konstnärens ansvar att representera olika grupper av människor. På det sättet är konst och politik lika. Genom konst kan man öppna upp människors ögon för andra och främja åsikter som kan förändra världen.

Men ändå är konst inte politik.

Keating lät inte skolpojkarna riva ut sidan bara på grund av den matematiska formeln, utan för att konst är mycket mera än perfekta rim eller samhälleligt relevant innehåll.

Konst finns inte bara till för att föra en agenda. Därför är det problematiskt när man kräver samma mått av korrekthet och relevans av konsten som man gör av politiken. Förstå mig inte fel, relevans och korrekt representation är otroligt viktiga saker som konstnärer måste ta ansvar över. Men de är inte kärnan i konsten.

Så nu bjuder jag på min gissning om vad den kärnan egentligen är. I tv-serien Skam säger skolhälsovårdaren åt Isak att varje människa är en ensam ö, och den enda bron mellan öarna är ord. Jag tror man kan se “ord” i sin bredare bemärkelse, som all konst. Man använder ord för att dela någonting om sig själv, på samma sätt som man använder en dans, en skulptur eller en melodi.

Konsten är till för att nå ut till andra öar som sitter ensamma i ett hav av tankar. Att dela med oss av det som pågår i våra liv, och märka att det väldigt ofta liknar det som pågår i andras liv. På samma sätt som jag i den här texten använder filmer och serier du kanske sett för att förklara min poäng, använder konstnärer bekanta bilder, former, händelser, ord eller toner för att förklara sina poänger.

Nu kan det hända att du inte har sett Dead poets society – eller ens Skam – och då går just de här referenserna dig kanske förbi. Precis som alla inte förstår sig på all konst. Men det räcker att någon förstår och känner sig lite mindre isolerad. Just det gör konsten så värdefull. Den påminner oss om att vi inte är ensamma.

ANNA HELLBERG

chefredaktör

.2.

INNEHÅLL no

01/2020

HILJA: EN NOVELL S. 23

2

LEDARE

4

ANSLAGSTAVLAN

6

SU I MEDIA

7

KOLUMN

8

UTBILDNING

10

SAMHÄLLE Algoritmernas

13

KALLELSE Kongressen

14

KULTUR

16

UTBILDNING

Varför lägga pengar på kultur?

5 myter om folkhögskolor Amadeus

2020

Bakom kulisserna på Wasa Teater Hur bedöma kreativitet i

skolan?

HUR SKA KREATIVITET BEDÖMAS? S.16

“TOISINAAN MENEE PÄIN PERSETTÄ” S. 26

Vad hände med Guggenheim?

18

SAMHÄLLE

22

KULTUR Hobbysedlar ger möjlighet till en meningsfull vardag

23

NOVELL Hilja

26

VIERASKYNÄ

27

SAMHÄLLE Sommarens

28

Med Julia Rima läger

Siri Fagerudd och Kaya Pakaslahti talar om identitet och filmbranschen i Svenskfinland KULTUR

Anna Hellberg ANSVARIG UTGIVARE Frida Sigfrids GRAFIKER Marie Krogius TRYCKERI Grano OMSLAG Marie Krogius MEDVERKANDE Anna Hellberg, Frida Sigfrids, André Martinez, Nicholas Kujala, Marie Krogius, Joel Sundström, Veera Granroth, Felix Fortelius, Julia Rima NO 1/2020 UPPLAGA 3450st CHEFREDAKTÖR

Simonsgatan 8 A 00100 Helsingfors (09) 693 072 47

liber@su.fi www.su.fi ISSN 2343-239X

ANSLAGSTAVLAN

Följ oss på @ SVENSKUNGDOM_RKPNUORET

ÄR LIBER “EXPLICIT CONTENT”? inträffade under jullovet och upptäcktes när SUs kommunikatör Anna kom på jobb efter lovet. Alla nummer av Liber laddas upp på nätsidan Issuu så tidningen går att läsa digitalt i sin helhet. Det senaste numret med temat sex, sexualitet och samtycke hade under lovet blivit flaggat som “explicit content”, det vill säga grafiskt, opassande innehåll. Man var tvungen att logga in på Issuu för att intyga sin ålder, eftersom tidningen nu var K18. Lite roligt, då tidningen skickas ut till många minderåriga medlemmar per post.

DEN SÅ KALLADE K18-INCIDENTEN

Vad som ansågs vara opassande i tidningen förblir ett mysterium. Var det bilden på en långsmal pumpa i samband med en artikel som diskuterade problematiken med dickpics? Eller den stilistiskt fotograferade anonyma korsryggen i vattnet på de sista sidorna? Vare sig det var

Vem är det egentligen som jobbar på SU och vad sysslar de med på dagarna? Under februari hade #SUPERSONALEN varsin dag på Instagram där vi presenterade vem vi är och vad vi gör. Kolla upp storyna i “Highlights” på SU:s instagramkonto @svenskungdom_rkpnuoret

pumpan eller rumpan som upprörde är fallet nu avklarat för efter ett långt mejl till Issuus kundservice och några veckors väntan togs “explicit”-markeringen bort.

I kampen om ett friare och mindre tabubelagt liv (för många inkluderar liv också sexliv) för alla människor kan man ibland stöta på upprörda röster. Men som vi skrev till Issuu tycker vi det ska vara möjligt att tala om sex på ett engagerande och ärligt sätt, så länge man gör det med ansvar och respekt. Det kan också vara bra för folk att komma ihåg att en kritiskt, mångfacetterad diskussion om porr inte är samma sak som porr.

SIFFRAN

1,3 MILJONER Så många euro skulle licensen för Guggenheimmuséet ha kostat årligen, om muséet hade byggts i Helsingfors. Guggenheimprojektet pågick från år 2011 till 2016 med återkommande försök att återuppliva ett redan begravt projekt. Nu planerar man ett nytt arkitekturmuseum på samma ställe, men utan något att göra med den amerikanska Guggenheimstiftelsen. Läs Joel Sundströms artikel om Guggenheim på sidan 18.

VISDOMSORD FRÅN VÅREVENEMANGET: “Av alla människor på denna jord talar du mest med dig själv - se till att du säger rätt saker.”

“Man behöver inte alltid ta beslut för livet. Det räcker med att ta beslut för stunden.”

“Det är okej att säga nej tack emellanåt.”

“Hur vet man skillnaden mellan att faktiskt behöva vila och mellan att vara lat?”

“Som Mommo sa: Du kan inte förändra allt, låt saker ta sin tid.”

.4.

VÅREVENEMANG I VASA

6 TIPS

OLIVER TIPSAR Oliver Jansson var på prao hos Svensk Ungdom några dagar i januari. Här är hans bästa kultur- och livsstilstips.

PODDEN: THE MISFITS PODCAST Några vänner från Australien, Nya Zeeland och USA som startade en podcast för att berätta om vad som har hänt i deras liv och vad som är aktuellt i samhället. De pratar bland annat om sina erfarenheter av olika sorter av droger och hur droger har påverkat deras liv. De använder sig ofta av ganska mörk humor så denna podcast är kanske inte för alla, men jag tycker den är verkligen värd att lyssna på.

APPEN: BUMP En app designad för att sälja, köpa och diskutera kläder och skor.

Du kan hitta allt från märken som Champion, Nike och Adidas till riktigt dyra designermärken som Louis Vuitton, Prada och Gucci.

Man kan också köpa second hand från Bump vilket jag rekommenderar att man gör eftersom det är ett mer klimatsmart alternativ. Så i stället för att du kör till H&M och köper billiga klädesplagg som börjar noppa sig efter tredje tvätten, kan du satsa lite mer pengar på ett kvalitativt klädesplagg som håller längre och som inte har ett lika stort koldioxidavtryck på vår planet.

HÄLSOTIPSET: KALLA DUSCHAR Kalla duschar är bättre för håret eftersom de förebygger mjäll och håravfall. Kallt vatten stimulerar kroppen, aktiverar den och gör den alert. Ett bra sätt att starta dagen och bli av med trötthet.

När det kalla vattnet kyler ner kroppen får blodcirkulationen och syresättningen en rejäl skjuts. Blodet fördelas från huden till dina inre organ för att hålla dem varma – kroppen värmer upp sig själv inifrån helt enkelt. Bättre blodcirkulation kan också bidra till sänkt blodtryck. När man blir kall reagerar man på chocken genom att andas djupare, vilket också ökar syreupptagningen. Hjärtat slår fortare och blodflödet ökar i kroppen. Alla dessa reaktioner gör att vi piggnar till.

Dessutom sparar du både vatten och värmekostnader. Ju kallare temperatur, desto kortare duschar.

SERIEN: LOVE, DEATH & ROBOTS Love, Death and Robots är en animerad serie och en av de mest unika på Netflix. Serien innehåller 18 episoder där varje episod är som en egen liten film. Varje del är gjord av olika filmteam vilket leder till att de är animerade i olika stilar med egna tvistar. Konceptet att bara göra korta filmer fungerar väldigt bra eftersom dagens ungdom är vana med att inte vara tvungen att fokusera särskilt länge på en sak. Man kan jämföra det med Youtube som också har korta videor med helt olika ämnen.

ARTISTEN: TYLER, THE CREATOR 28-årige Tyler Gregory Okonoma är en hiphop artist född i Los Angeles. Hans sjätte album, IGOR, kom ut 2019 och det blev en succé. Han har varit en kontroversiell artist eftersom hans tidigare album har handlat om en del mörka och tabubelagda ämnen. Tyler, the Creator har samarbetat med stora artister som Kanye West, Lil Wayne och A$AP Rocky. Musik är inte det enda han håller på med, han har också startat ett eget klädmärke som heter GOLF och håller årligen en egen musikfestival som heter Camp Flog Gnaw.

I början av februari samlades ett fyrtiotal SU:are i Vasa för att maxa sin potential. Vi fick lära oss hur man kan hitta balans i vardagen och må bättre, både fysiskt och psykiskt. Dessutom blev det yoga, bowling, brunch och en underbar middag, för att nämna några av programpunkterna.

YOUTUBE: SNEAKO Sneako är en 21-årig youtuber från New York. Hans videor består mest av när han pratar om aktuella saker i hans liv som skola, jobb eller om kontroversiella frågor som droger, depression, skolskjutningar och rasism. Han går också ofta ut på gatan och intervjuar människor om deras åsikter gällande olika ämnen som politik och mental hälsa.

.5.

SU I MEDIA

SU I MEDIA

“Vi kan helt enkelt vara föregångare, och det måste vi också vara. Jag är stolt Vasabo när jag ser hur mycket som görs för klimatet här.”

“Mina förhoppningar och förväntningar är att vi ska väcka mer liv i Österbottens lokalföreningar och få med jättemånga unga valkandidater i alla kommuner. Vi har haft flest unga kandidater av alla i de senaste valen. Det är någonting som jag hoppas att vi också ska kunna uppfylla i kommunalvalet.”

Frida Lönnbäck

“Man ska inte ljuga, utan vara genomskinlig med vad framtiden innebär. Men man ska också vara tydlig med vad som görs just nu – också i Vasa – och vad som är möjligt att göra.”

Karolina Virta Syd-Österbotten: Hon ska locka med fler unga i politiken – "Det gäller att samarbeta" 8 januari 2020

André Martinez Vasabladet: Nu har klimatarbetet kört igång på allvar i Vasa – André och Frida: "Allas hjälp behövs" 29 januari 2020

“Yttrandefrihet är inte en helt obegränsad rättighet. De människor som orden kan rikta sig mot har också rättigheter som samhället måste skydda.”

“Ilmastonmuutos on yksi sukupolvemme suurimmista uhista. Päätöksentekijöiden vastuulla on tehdä sellaista politiikkaa, joka turvaa niin nykyisten kuin tulevien sukupolvien elämän edellytykset tällä planeetalla.

Nyt tarvitaan konkreettisia tekoja pelkkien puheiden sijaan.”

Anna Oksanen Åbo Underrättelser: Det går att försvara sanningen utan att kränka andra 4 februari 2020

“Konkreta åtgärder för en feministisk utrikespolitik kan vara vilka länder staten gör vapenhandel med.

Det är väldigt vanligt att kvinnor, barn och minoriteter far illa i krig och konflikter. Feministisk utrikespolitik och feminism i synnerhet möts ofta av motstånd i form av härskartekniker och förlöjligande, men Svensk Ungdoms jämställdhetsutskott vill poängtera att det finns forskning som visar att jämställdhet gynnar både social och ekonomisk utveckling.”

Ellinor Juth HBL: Finland behöver en feministisk utrikespolitik 27 januari 2020

Frida Sigfrids Iltalehti: Turpeesta luovuttava kokonaan 2020-luvulla - hallituspuolueiden nuoret, myös keskustan, vaativat Marinilta ja Kulmunilta järeitä ilmastopäätöksiä 22 januari 2020

.6.

KOLUMN

VARFÖR LÄGGA PENGAR PÅ KULTUR?

A

tt många kommuner och städer i Finland har ekonomiska utmaningar är något som få förvånas av. Det ses mer som en regel än som ett undantag. I början av året fylls medierna av jämförelser mellan kommunernas skatteprocent och vilken kommun som får de högsta statsandelarna. Många kommuner har gått in för nedskärningar eftersom de inte klarar av att upprätthålla samma mängd service som förut. Med det här som bakgrund är det inte konstigt att många blickar riktas på hur kommuner och städer egentligen väljer att spendera sina pengar. Ofta rasslar det in en hel del kritik.

politiken. Det finns ofta både beslutsfattare och invånare som anser att kommunen prioriterar sina medel utan att tänka efter. Få vet att ordnandet av kulturverksamhet är en av kommunernas lagstadgade uppgifter. I lagen om kommunernas kulturverksamhet stadgas en hel rad uppgifter om hur kommuner ska garantera alla kommuninvånare lika möjlighet och tillgång till mångsidig konst och kultur.

Det är värt att påpeka att kultur inte bara innefattar väggmålningar på en husvägg och lika många åsikter om målningen som det finns kommuninvånare. Kultur och konst i kommunerna handlar också om trivsamhet. Det kan handla om allt från hur grönområden planeras till vilka hobbyutbud som erbjuds för barn i skolåldern. Många kommuner i Finland är gamla och har ett rikt kulturarv som behöver underhållas för att kunna bevaras, vilket också räknas som kultursatsningar. Kulturhistoria skapar en egen personlighet för kommunerna.

Fraser som “Varför väljer kommunen att stänga byskolan för att det är för dyrt att upprätthålla den, samtidigt som de köper nya jullampor till gågatan?” eller “Varför har socialoch hälsovårdsstationen så lång väntetid medan man lägger en massa pengar på en staty i parken?” hörs med jämna mellanrum i kommunal-

"Alla ska ha lika möjligheter att ta del av kultur.

Oavsett om det handlar om ett barn som vill börja en ny hobby eller att stimulera en äldre persons minne genom musik, är kultur värt att satsa på."

Men kulturen finns inte bara till på grund av paragrafer i lagen eller för kulturhistorian. Det finns forskning som visar att olika former av kultur stimulerar hjärnan och skapar ett ökat välmående. Kultur kan också ge nya perspektiv på samhället och bidra till ett mer öppet och tolerant samhälle. Den lokala kulturen kan också skapa en känsla av tillhörighet för invånarna och öka trivseln.

Trots att kulturen ofta får smällar inom kommunalpolitiken under höstens budgetförhandlingar är det viktigt att komma ihåg varför kulturen behövs. Alla ska ha lika möjligheter att ta del av kultur. Oavsett om det handlar om ett barn som vill börja en ny hobby eller att stimulera en äldre persons minne genom musik, är kultur värt att satsa på. Vi behöver även i fortsättningen satsa på bildning och social- och hälsovård i våra kommuner men vi får heller inte glömma bort att värna om kulturarvet och bygga så trivsamma stadsdelar som möjligt.

Kulturen finns trots allt till för att vi ska må bra.

FRIDA SIGFRIDS Förbundsordförande .7.

UTBILDNING

5 myter om folkhögskolor TEXT&ILLUSTRATION

Marie Krogius

Varför ska man gå på folkhögskola? När kan man gå på folkhögskola? Får man lyfta studiestöd när man går på folkhögskola? Här är fem myter jag trodde var sanna före jag tog ett mellanår från mina akademiska studier för att studera på linjen för grafisk design på folkhögskolan HEO Kansanopisto i Berghäll.

Det finns bara en rätt tidpunkt att studera på folkhögskola. Man måste hålla mellanår genast efter gymnasiet, annars är man konstig.

Mellanår är oftast någonting man håller antingen direkt efter gymnasiet när man inte ännu vet vad man vill göra med sitt liv eller när man redan har varit en god stund i arbetslivet och helt enkelt vill “sadla om”. När jag började på folkhögskola var jag rädd att jag skulle vara den enda som hade tagit paus i sina akademiska studier. Men redan under första dagen insåg jag att det var många som ville testa på något nytt mitt i studierna. Många satt i samma båt som jag!

Studietakten behöver inte alltid vara linjär och det finns ingen fel tidpunkt för att ta en paus. Jag började studera på universitet direkt efter gymnasiet och hann aldrig tänka på vad jag på riktigt vill göra. Det kändes viktigare för mig att utforska en potentiell passion i stället för att bli klar så snabbt som möjligt – trots att det var mitt i studierna.

Man gör inget fiffigt på folkhögskola, alla bara viftar på händerna och ingen tar undervisningen på allvar.

Många går på folkhögskola för att förbereda sig för inträdesprov och det finns massvis med olika linjer! Vi blev tillfrågade om vi vill jobba eller studera efter året på folkhögskolan, och ungefär hälften ville direkt ut i arbetslivet. Undervisningen var utformad så att man skulle ha möjlighet att göra båda valen. Undervisningen bestod av bland annat marknadsföring, visuella profiler och hur det är att jobba i en konstindustriell bransch. Även kurser i bildkonst ingick, som man kan ha nytta av om man vill satsa på inträdesprov.

.8.

Studiestödet är mycket mindre än på universitetet.

Studiestödet man får för att studera på folkhögskola är lika högt som när man studerar på universitet eller högskola. Studielånet är lite lägre, men man har möjlighet att lyfta det också när man går på folkhögskola.

Jag hann dessutom jobba kvällsturer och veckoslut vid sidan om studierna eftersom undervisningen bara pågick mellan 9.30–14 på vardagar.

Tyvärr har man inte förmåner som studiekort och HSL-rabatt, men många folkhögskolor ger Matkahuoltoeller VR-rabatt till studerande som bor längre bort. Dessutom får man ett studiekort med några förmåner.

Jag fick till exempel studierabatt på konstnärsmaterial och gratis inträde till vissa muséer.

På min linje hade vi 80% närvaro för att få ihop studieveckorna som krävs för studiestödet, vilket sporrade mig att faktiskt gå på alla lektioner. Om man inte lyfter studiestöd har man ingen obligatorisk närvaro, men är man inte på plats får man inte heller lika mycket ut av året!

Mellanår på folkhögskola är en ekonomisk mardröm och man förbinder sig till att betala för hela året trots att man skulle hoppa av mitt i.

Ett år på folkhögskola kan kosta allt mellan 1500-3500€ beroende på var man studerar. Man förbinder sig inte till ett helt år utan betalar i rater. Om man besluter sig för att hoppa av mitt i är det bara att meddela studiebyrån och sen behöver man inte betala mera.

Till min årsavgift hörde fem timmar närundervisning från måndag till fredag, ett Adobe-paket med programmen InDesign, Illustrator, Photoshop, Lightroom, After Effects med flera, möjlighet att använda skolans Macbooks, lunch (som var till och med bättre än Unicafes!), intressanta studiebesök och tillgång till skolans konstnärsredskap. Valuta för pengarna med tanke på allt jag lärde mig!

De flesta folkhögskolor erbjuder en nedsatt årsavgift för särskilda grupper som arbetslösa, invandrare och personer med låg grundutbildning.

Man har ingen nytta av att gå på folkhögskola, speciellt om man går en konstlinje.

Ibland är det vettigaste man kan göra något fullständigt ovettigt. Karriärshets och prestationsångest kan lätt eskalera, och det blir svårt att ta sig ut ur den onda cirkeln.

Det viktigaste jag lärde mig under mitt halvår på folkhögskola hade inte nödvändigtvis något att göra med grafisk design, utan mer om hur bra det är att ibland göra något som känns totalt irrelevant för min framtida karriär, åtminstone som den ser ut just nu.

Det talas om livslångt lärande och jag tror att för att lära sig hela livet måste man ibland börja från noll och göra saker som man är riktigt, riktigt dålig på. Något man inte studerat hittills, saker man aldrig kommer att bli världsmästare (eller ens medelmåtta) på och saker som inte bara för en framåt i en rak karriär.

Ett år på folkis behöver inte leda till ett framtida yrke som bildkonstnär, fotograf, skådespelare eller grafiker. Men man vet bara om man vågar testa.

.9.

SAMHÄLLE

ALGORITMERNAS AMADEUS Artificiell intelligens. Orden får mångas ögon att gnistra till, medan de ger andra en djup rynka mellan ögonbrynen. Det råder ingen tvivel om att datorer och algoritmer kommer att ändra - och redan har ändrat - vår verklighet på ett grundläggande sätt. De kan göra mycket som människor kan, men betydligt snabbare och bättre. Men kan de skapa nytt och vara kreativa?

Kan datorer bli bättre konstnärer än vi?

. 10 .

TEXT

Anna Hellberg

BILD

Unsplash

DET BÖRJADE MED ett kapitel jag stötte på i boken 21

tankar om det 21:a århundradet. Yuval Noah Hararis tredje bok ger både tröst och massor av missmod inför framtiden. Trots författarens insikter får man en känsla av att framtiden är väldigt oklar. Det kan gå si, men det kan lika väl också gå så. Harari skriver om vilka yrken som kommer att finnas kvar om x-antal år när AI har tagit över världen. Till exempel tror han att läkare knappast behövs i lika stor utsträckning i framtiden, men att vårdyrket däremot kommer att fortsätta bemannas av människor också i framtiden. Han är varken en domedagsprofet eller särskilt nådigt mot någon.

Den stora chocken för mig kom vid kapitlet “Mozart i maskinen”. Jag har alltid tänkt att robotar åtminstone inte kan rå åt de kreativa jobben, särskilt konstnärsjobben. Datorer kan väl inte känna känslor, och konst skapas och upplevs uttryckligen genom känslor. Men nu skriver Harari att maskiner kan läsa av och analysera männsikors biokemiska processer och därmed deras känslor – och dessutom göra det mycket bättre än mänskliga konstnärer. Konstnärer kan visserligen analysera sina egna känslor och uttrycka dem med suverän skicklighet, men datorer kan lära sig analysera varje specifik människas specifika känsla i en viss stund, och skapa något som resonerar bara med henne just då.

Musik är en särskilt bra konstform för AI, menar Harari, för både konsten (ljudvågorna) och hur de mottas (reaktioner i hjärnan och kroppen) kan beskrivas matematiskt. Kommer alltså Sibelius-Akademin och Lärkkullas Pop och rock -linje ersättas av ett datorcenter någonstans? Det är ingen nyhet att det som tidigare krävde en hel orkester i dag kan skapas av en enda musikproducent med sin dator, men åtminstone har skaparen varit en människa och datorn endast ett redskap. Är nu också kompositörerna och skaparna hotade?

“Kommer SibeliusAkademin och Lärkkullas Pop och rock -linje ersättas av ett datorcenter någonstans?”

Senast använde Haapanen sig av elektroakustik och programmering i ett verk för Akademiska Damkören Lyran, där han med hjälp av sökningar från internet hittade ord kopplade till klimatförändringen. Sökningen resulterade i listor med ord som han filtrerade på olika sätt och använde som text i körverket. Själva kompositionen kom också till på ett spännande sätt. Musiken baserar sig på ett känt videoklipp av amerikanska politikern Sarah Palin på ett motorcyckelevenemang där hon säger “I love that smell of the emissions” (jag älskar lukten av utsläpp). Haapanen modifierade och drog ut på ljudet i videon tills det bildade harmonier som han använde som utgångspunkt för kompositionen.

JAG STÄMMER TRÄFF MED PERTTU HAAPANEN, en kompo-

sitör som passat på att alliera sig med datorerna innan det blir för sent. Haapanen använder programmering och algoritmer för att skapa musik och konst. Han komponerar en hel del för körer och orkestrar men använder sig också av elektroakustisk musik, det vill säga konstmusik med elektroniskt genererat material och ofta inspelade vardagsljud. Han gör också videor i samband med en del av musikverken.

Haapanen har studerat elektroakustisk musik i Paris, men var redan före det intresserad av att kombinera programmering med konst. Det som fascinerar Haapanen är tanken av att skapa musik genom att bara trycka på en knapp. Tyvärr är verkligheten en annan.

Att blanda in datorer och programmering i processen ökar oftast avsevärt på arbetsbördan. Åtminstone i dagsläget.

. 11 .

SAMHÄLLE

EN ANNAN FASCINATION ÄR hoppet om att datorn skulle överraska och hitta på något nytt, men oftast är överraskningarna så många och slumpmässiga att de inte känns som överraskningar längre. Ett viktigt kriterium för bra konst är just överraskningarna, menar Haapanen. Han vill se och höra sådant som han inte sett eller hört tidigare, men det krävs också element som är igenkännbara så det finns något att greppa. Och det verkar som datorer har svårt att hitta den balansen. Antingen är allt totalt slumpmässigt eller för förutsägbart.

BILD

Marie Krogius

Haapanen tror ändå att man inom en snar framtid kan ha maskiner som framgångsrikt replikerar musik som redan existerar. Till exempel kan man snart lyssna på musik som liknar Mozarts kompositioner, men som inte är någon av dem. Däremot tror Haapanen att det ännu är en lång tid kvar före maskiner kan skapa något alldeles nytänkande.

Perttu Haapanen

Kompositörer och andra konstnärer är alltså inte i någon akut fara att mista sina jobb till datorer, om vi ska tro Perttu Haapanen. Men han säger att teknologin kan skapa en större press på konstnärerna. Han hoppas att utvecklingen utmanar konstnärer att fly från trenderna och hålla sig steget före maskinerna. Men för att göra det måste man komma ut ur sina arbetsrum och våga kombinera olika konstformer mera.

Hur är det med dem som uppträder med musik då? De som redan kan ersättas av en producent med sin dator?

Ingen fara där heller. När oändliga mängder musik finns tillgängligt digitalt blir den levande konsertupplevelsen alltmer värdefull, säger Haapanen. En människas uppträdande är alltid lite imperfekt, och det har sin charm. Spelandet eller sjungandet är kroppsligt och Haapanen tror det finns någonting med att ha en kropp som datorer inte kan förstå. Rytmen i musiken är starkt kopplad med vår kroppslighet, till exempel andning och hjärtslag.

“Det finns någonting med att ha en kropp som datorer inte kan förstå.”

Dessutom är en artist mycket mera än sin musik. Artistens personlighet och liv är ofta minst lika viktigt. Alltså det som gör dem mänskliga.

. 12 .

KALLELSE TILL SVENSK UNGDOMS 77:e FÖRBUNDSKONGRESS DEN 8-10 MAJ 2020 Svensk Ungdom, Svenska folkpartiets ungdomsorganisation r.f. sammankallas härmed till förbundskongress den 8-10 maj 2020 i Helsingfors på Yrkeshögskolan Arcada (Jan-Magnus Janssons plats 1, 00560 Helsingfors). Kongressen inleds fredagen den 8 maj klockan 14.00 med seminarium och avslutas söndagen den 10 maj cirka klockan 16.00.

Vid kongressen behandlas i § 16 i förbundets stadgar nämnda ärenden.

Vid förbundskongressen har varje medlem yttrande- och närvarorätt. Lokalavdelningarna bör senast onsdagen den 8 april 2020 anmäla sina ombud till respektive kretskanslier, förbundskansliet eller via www.su.fi/kongress.

Förbundsstyrelsen har tillsatt en valberedning för att bereda personvalen på kongressen 2020. Medlemmar som är intresserade av att ställa upp i val ombeds vara i kontakt med valberedningen, mera infomation hittas på www.su.fi/kongress.

Förtjänsttecken kan delas ut på kongressen. Svensk Ungdoms förtjänstteckenskommitté fattar beslut om utdelningen, förslag kan framföras till kommittén genom förbundssekreteraren Malin Lindholm (malin.lindholm@su.fi) senast 5 april 2020.

STATUT FÖR SVENSK UNGDOMS FÖRTJÄNSTTECKEN Svensk Ungdoms förtjänsttecken ges till personer som under en längre tid och på ett avgörande sätt arbetat för och utvecklat verksamheten på bred front på någon nivå inom förbundet.

Svensk Ungdoms förtjänsttecken ges endast i undantagsfall till tjänstemän eller förbundsordförande. (Dylika personer kan dock i undantagsfall få ett förtjänsttecken för sina insatser på annan nivå inom förbundet.)

Helsingfors den 4 februari 2020.

Förbundsstyrelsen för Svensk Ungdom, Svenska folkpartiets ungdomsorganisation r.f.

FRIDA SIGFRIDS Förbundsordförande

MALIN LINDHOLM Förbundssekreterare

KULTUR

BAKOM kulisserna PÅ WASA TEATER TEXT&BILD

André Martinez

Hur är det att göra det tekniska inom konst och jobba i kulisserna?

JOHAN POHJANHEIMO ÄR SCENMÄSTARE på Wasa Teater. Han

har trivts på “Finlands soligaste teater” redan i hela 15 år.

Pohjanheimo berättar att arbetet är mångsidigt och roligt, därför valde han jobbet – eller kanske det var jobbet som valde honom. Som scenmästaren ansvarar Pohjanheimo för föreställningarnas kulisser och hängningar efter att de levereras från verkstäderna.

MARIA LÅNG är inspicient, och en ny figur på Wasa Teater.

Hennes karriär på Österbottens största teater började augusti 2019. Lång beskriver sin post med en metafor, hon är som spindeln i nätet. Arbetet kan sammanfattas med tre ord: se till att. En inspicient ser till att saker och ting är på rätt plats, och att personerna befinner sig på rätt plats på rätt tid. Hon följer med repetitionerna och har alltid koll på vilken rekvisita som ska vara framme för skådespelarna. Men hur blir man inspicient på en teater? Lång säger att det inte finns någon direkt inspicient-utbildning men att en utbildning inom det praktiska i konstbranschen är en bra grund för jobbet. Lång har själv en utbildning inom film och tv.

Pohjanheimo beskriver sitt jobb som både roligt och givande.

En teater är en kreativ arbetsplats med massor av intressanta människor. Lång håller med Pohjanheimo: ingen dag är lik den andra!

Jobbet är omväxlande och arbetsuppgifterna, arbetsbördan och tiderna varierar enligt mängden föreställningar.

Lång har ett ännu mer varierande schema än Pohjanheimo, eftersom hon är med på alla repetitionerna med skådespelarna. En fullbokad dag börjar mellan klockan tio och två och kan sluta så sent som halv elva på kvällen. Med ett sådant arbetsschema kan det bli svårt att ha tid för regelbundna hobbyer, men Pohjanheimo säger att man nog försöker hinna med någonting efter jobbet. “Om man får det att gå ihop så varför inte?”

Ibland kan Lång och Pohjanheimo bli tillfrågade att själva stå på scenen, vilket ger rolig omväxling i arbetet. Det handlar i huvudsak om statistroller.

Hur klarar sig teatern i den hårda konkurrensen med filmer, tv-serier och streamingtjänster?

Teatern är en uråldrig konstform och den unika stämningen som föds under en levande teaterpjäs finns inte i tv eller film!

Varje föreställning är annorlunda än den föregående. Pohjanheimo litar på att teatern har en framtid och att behovet och efterfrågan av kulturupplevelser inte kommer att försvinna.

Både scenmästare och inspicienter kommer att behövas även i framtiden.

Lång och Pohjanheimo tipsar unga vuxna att hålla ögonen öppna för en pjäs vid namnet #nofilter. Pjäsen kommer turnera i högstadier, gymnasier och yrkeshögskolor med urpremiär i februari.

. 14 .

VILL DU JOBBA PÅ TEATER? Här är Johan Pohjanheimos och Maria Långs viktigaste tips för dig som vill jobba inom branschen:

1. Var inte rädd! Skapa ett klart mål över vart du vill nå!

2. Sitt inte stilla och rulla tummarna. Jobba hårt, ta initiativ och visa dina förmågor och din kunskap!

3. Våga sticka ut, var positiv och låt folk märka att du är genuint intresserad! . 15 .

UTBILDNING

. 16 .

HUR BEDÖMA KREATIVITET I SKOLAN? TEXT BILD

Nicholas Kujala Unsplash

FRÅGAN OM BEDÖMNINGEN av konstämnen i skolan är en evig debatt.

Å ena sidan stöder konstämnen barns och ungas inlärning, bygger en trevligare skolmiljö och ger en paus från läsämnen under skoldagen. Å andra sidan är konst subjektivt, och därmed svårt att bedöma objektivt inom de ramar skolan ger. Men hur borde konstämnen och bedömningen av dem egentligen se ut?

Sedan år 1999 har det varit upp till kommunen att besluta i vilket skede man går över från skriftlig bedömning till sifferbedömning. I vissa skolor har man övergått till siffror på betyget först på sjuan eller åttan. Men från och med i höst kommer skriftliga betyg att tas i bruk i alla skolor från årskurs fyra uppåt, vilket man redan gjort i de flesta kommunerna. Det är ändå få kommuner som utnyttjar möjligheten i dagens läge, och man flyttar oftast över till sifferbetyg vid fjärde årskursen.

JAG VAR ALDRIG SJÄLV bra på konstämnen i skolan. Varken gymnas-

tik, bildkonst eller musik. Musik blev jag kanske lite bättre på med åren i och med att jag spelade gitarr, men bildkonst och formgivning var ett hopplöst fall. En femma efter en annan var dyster läsning på ett betyg med relativt bra siffror. Känslan när en vuxen berättar att man inte är konstnärlig eller bra på något är inte kul, och stöder inte heller enligt mig skolgången överlag.

Trots att just jag aldrig var bra på konstämnen så kan det vara någon annans starkaste sida i skolan, och också det som ger de högsta betygen. Skolan betonar ganska starkt vidareutbildning, vilket är bra med tanke på en akademisk karriär, men inte för dem med en mer kreativ karriär framför. Från den synpunkten är sifferbedömning även i konstämnen ett mera modernt sätt att förbereda barn och unga för det kommande vuxenlivet. En högre värdering av just konstämnen kan ge flera elever en känsla av att man lyckas åtminstone i något.

I SKOLAN BEDÖMS ELEVERNA av lärare som har auktoritet och kan bedöma vad som är rätt och fel. Det känns logiskt i ämnen som matematik eller språk, där rätt eller fel går att förklara och visa för eleven. I vissa andra ämnen, som samhällslära eller filosofi är det också rätt subjektivt om något är rätt eller fel. Men där är det lättare att argumentera för ett bättre vitsord ifall man har sådana färdigheter. I språkundervisningen har Finland länge gått där ribban är lägst, och valt att betona saker som är lätta att bedöma objektivt, som grammatik. Det leder till att muntliga färdigheter och modet att tala språket betonas mindre, vilket många lider av då det kommer till att använda främmande språk.

Trots att vi är medvetna om problemen i bedömningssystemet, är det inte många åtgärder som tagits för att göra saker bättre. Det är svårt att motivera barn och unga att idrotta, fast ämnet är obligatoriskt genom hela skolgången. Det är också svårt att få folk att

äta hälsosamt eller sköta om sina hem trots undervisningen i huslig ekonomi. För att inte tala om att få barn och unga inspirerade av traditionella konstformer, oberoende om de är bra på konst eller inte. Bedömningssystemet för konst- och färdighetsämnen fungerar inte, och diskussionen om den ligger ännu ganska stilla. ÅR 2015 GICK DISKUSSIONEN het om ämnet. En artikel publicerad 12.10.2015 i Helsingin Sanomat lyfte fram flera sakkunniga och lade grunden för en lång debatt i media. Barnombudsmannen Tuomas Kurttila föreslog i artikeln att utbildningsstyrelsen skulle utreda en förnyelse av konstämnens bedömning, så att sifferbetyg skulle ersättas med muntlig respons. Hans tes om att ett dåligt vitsord i konstämnen inte leder till höjd motivation understöddes av många sakkunniga, men lärare motsatte sig tanken om denna förändring.

Lärarna betonade vikten av den höjda självkänslan då man klarar sig bra i konst- och färdighetsämnen. Alla är bra på olika saker, och då kände man att även de som är bättre på konstämnen ska få känna lyckan av en bra prestation på betyget.

DÅ JAG BLEV AKTIV i Finlands svenska skolungdomsförbund (FSS) på

sjunde klassen, var bedömningen av konstämnen en av de största frågorna för mig. Det var något som debatterades nästan varje år på förbundets årsmöte, Elevriksdagen. En sådan debatt var jag glad att ta, men sedan länge var förbundets åsikt den samma som min. FSS säger i sitt politiska program (2019): ”Konst- och färdighetsämnen ska stödja de studerandes kreativitet, färdigheter och känsla för kultur. Studerande ska ges möjligheten att testa på olika konstformer och därigenom hitta sitt eget intresse. Vitsorden ska baseras på kunskap, insats och engagemang.”

FORMULERINGEN HAR LEVT under de senaste åren, men innehållet har varit detsamma genom åren. Den främsta frågan är vad som motiverar elever och studerande att prestera bättre. Är det en siffra på betyget eller en konstruktiv respons från läraren?

Svaret på frågan från min sida är till slut ganska enkel: en muntlig respons.

. 17 .

Vad hände med Guggenheim?

Guggenheim skulle bli Helsingfors och Finlands största, vackraste, bästa och dyraste museum på en av landets dyraste tomter, Södra kajen. Guggenheimmuséerna för modern konst är kända runt om i världen för sin arkitektur med WOW-faktor, nånting man tänkte skulle sätta Helsingfors på kartan som en modern och cool nordisk stad. För att förstå Guggenheimprojektets kontrovers och ihärdighet kan det hjälpa att känna till Bilbaoeffekten, förstå narrativet om eliten och Helsingfors stads äkta strävan att bygga ett landmärke på den centrala tomten på Södra kajen.

. 18 .

. 19 .

KULTUR

Joel Sundström ILLUSTRATION Marie Krogius

BILD

TEXT

Unsplash

Miraklet i Bilbao

År

2011 ger Helsingfors stad Solomon R. Guggenheim -stiftelsen i uppdrag att utreda möjligheten att bygga ett Guggenheimmuseum i Finland. Redan från början vet alla att projektet i Helsingfors inte kan bli billigt men man baserar en stor del av de ekonomiska beräkningarna på succéhistorien i Bilbao. Drivkraften är den finska kultureliten, med chefen för Helsingfors konstmuseum Janne Gallen-Kallela-Sirén och överborgmästare Jussi Pajunen i spetsen. Tanken är att stärka Finlands ställning på den internationella kulturarenan. Ingen dålig idé i sig, men väldigt dålig timing. Kom ihåg att Finland år 2011 fortfarande tampas med konsekvenserna från senaste lågkonjunktur och populisternas understöd växer i opinionsmätningarna.

Vad säger “Herrarna i Helsingfors” mera än ett miljonprojekt för konst och design samtidigt som landsbygden töms på människor och stora industrier tvingas säga upp hundratals anställda. Narrativet är som gjort för lätta politiska poäng. Guggenheim är inte ett populärt projekt precis.

En drivande kraft till varför man ville ha just ett Guggenheimmuseum till Helsingfors var miraklet i Bilbao. Bilbao i norra Spanien var en traditionell industri- och hamnstad som så många andra industriorter hade svåra ekonomiska problem. Efter många om och men lät man bygga ett Guggenheimmuseum i staden. Muséet blev en succé, Bilbao fick nytt liv och turismen blommade. Detta kallas ibland för Guggenheimeffekten eller Bilbaoeffekten. Flera städer runt om i världen har försökt återskapa denna effekt men ingen har lyckats, kanske för att Guggenheimmuseet endast var en delorsak till framgången i Bilbao och man gett en förenklad förklaring till en komplicerad process.

Nästa försök kommer år 2013 när Guggenheimstiftelsen föreslår att en större andel av kostnaderna kan täckas av privata finansiärer och stadens andel minskar. Trots den starka kritiken är många nyfikna på ett museum, så utredningarna fortsätter. År 2014 besluter staden att boka tomten på Södra kajen för museet och en internationell arkitekturtävling utlystes. Nästa år utses vinnaren Majakka och det ser ut som om planerna trots allt blir av.

Enlig planerna skulle Helsingfors stad ha stått för de årliga underhållskostnaderna på nästan 15 miljoner euro med en uppskattad inkomst på ungefär 7 miljoner euro.

Men den nya regeringen har andra planer. Helsingfors stad och Guggenheimstiftelsen har räknat med regeringens stöd, men för Sipiläs regering med Sannfinländarna är det en omöjlig tanke.

Timo Soinis bevingade uttalande “Guggenheimiin ei tule valtion rahaa” blir till och med en rap-remix på programmet Noin viikon uutiset och en hit på Youtube. Vad utrikesministern har med saken att göra förblir oklart. Sanni Grahn-Laasonen, dåvarande utbildnings- och kulturminister, är försiktigare och hävdar att finansieringen är ett ministeriebeslut och att regeringen visst kunde backa upp Guggenheimprojektet. Dödsstöten kommer i formen av en Tweet från dåvarande statsminister Juha Sipilä:

Under åren 2011–2016 tar Helsingfors stadsfullmäktige del av ett flertal utredningar, ekonomiska projektioner och både stöd och oro från invånare. Resultatet blir att Guggenheimprojektet fälls och tas upp igen tre gånger.

"Förslaget att bygga Guggenheimmuséet utan statens stöd är välkommet."

DET FÖRSTA GUGGENHEIMFÖRSÖKET rinner ut i sanden, museet ser

Sipiläs tweet ses av många som den sista spiken i kistan. Men de underskattar den amerikanska jättens envishet.

ut att bli för dyrt och många anser att finansieringsmodellerna är för osäkra. Enlig planerna skulle Helsingfors stad ha stått för de årliga underhållskostnaderna på nästan 15 miljoner euro med en uppskattad inkomst på ungefär 7 miljoner euro. Utöver det skulle staden betala den årliga licensen på 1,3 miljoner euro de första 20 åren för Guggenheimmuseet. Licensen ger rätten att använda sig av brandet Guggenheim och ger tillgång till mycket konst. Modellen fungerar ungefär som Mcdonalds, minus konsten förstås.

Ihärdiga Guggenheim försöker ännu en tredje gång i slutet av 2016 med ett förslag där man har mera stöd från privata finansiärer och Helsingfors stad. Staden skulle i denna modell stå för hela 80 miljoner euro. Den 1 december 2016 faller drömmen om ett Guggenheimmuseum slutligen i stadsfullmäktige med rösterna 53-32 efter 170 talturer och en nästan sex timmar lång debatt.

. 20 .

Januari 2011: Utredningsbegäran av staden skickas till Guggenheimstiftelsen.

Februari 2012: Guggenheim Helsingfors: en koncept- och utvecklingsstudie påbörjas.

April 2012: Kommunchefen Jussi Pajunen föreslår att man stegvis ska fortsätta utveckla Guggenheimplanerna.

Maj 2012: Stadsstyrelsen godkänner inte förslaget att påbörja fas två, en internationell arkitekttävling för Guggenheimmuseet.

September 2013: Guggenheimstiftelsen kommer med ett nytt förslag.

TROTS ATT GUGGENHEIMHÄRVAN nu är över för gott har drömmen om ett museum på Södra kajen inte dött ut i Helsingfors. Som bäst planeras ett nytt arkitekturmuseum utan någon amerikansk stiftelse som råddar till det. Det nya inhemska Museét för design och arkitektur har brett stöd från kulturkretsarna och lärdomen av Guggenheims misstag i bakfickan.

Januari 2014: Stadsstyrelsen godkänner att boka tomten på Södra kajen.

Juni 2014: Arkitekttävlingen för Guggenheimmuseet påbörjas.

Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori skrev på hösten i sin blogg att Helsingfors inte kan vänta på staten för evigt.

Södra kajen står tom, Finlands kanske dyraste tomt är en parkeringsplats. Under regeringsförhandlingarna lovades det finansiering för ett supermuseum i Helsingfors, men än så länge har de löftena inte realiseras. Nu går Helsingfors vidare utan statligt stöd, igen. Skillnaden är att antalet museibesök ökat markant sedan 2011 och efter det framgångsrika biblioteket Ode finns det ett nytt självförtroende hos Helsingforsbeslutsfattarna.

Juni 2015: Bidraget Majakka vinner tävlingen.

November 2016: Stödstiftelsen och vice statschefen Ritva Viljanen föreslår en ny modell för byggandet av Guggenheimmuseet som är betydligt bättre än den första.

Museet kan bli en samlingsplats för invånarna, ett skyltfönster för finskt kunnande, en turistattraktion, ett helt eget finskägt museum utan amerikanska snåla tassar. Helsingfors har världens bästa nya bibliotek. Kanske vi inom kort har världens bästa moderna museum?

December 2016: Planerna om ett Guggenheimmuseum i Helsingfors faller i stadsfullmäktige.

. 21 .

KULTUR

Hobbysedlar ger alla möjlighet till en meningsfull vardag TEXT

Veera Granroth Marie Krogius

ILLUSTRATION

FÖR ATT LIVET SKA KÄNNAS MENINGSFULLT kan det inte bara bestå av arbete eller studier. Alla borde ha möjlighet till en hobby på fritiden och för att det ska lyckas krävs medvetna åtgärder.

Ett brett och varierande hobbyutbud i kommunerna är ytterst viktigt för att alla ska kunna hitta något som intresserar dem.

Motion påverkar både det fysiska och psykiska välmåendet och därför ska arbetsgivare och kommuner dra sitt strå till stacken för att motivera människor att motionera. Ett bra sätt är att erbjuda lättillgängliga tjänster och hobbysedlar, med vilka man förmånligt – eller till och med gratis – kan delta i fritidsverksamhet.

Ekonomiska svårigheter är en av orsakerna till att barn inte deltar i fritidsverksamhet och därför är barn i låginkomstfamiljer utsatta. För unga är det särskilt viktigt att från första början se en aktiv fritid som en självklarhet för att det ska vara lättare att hålla vanan inne också då man blir äldre.

Men det gäller inte bara barn och unga. Också arbetsgivare borde ta ett större ansvar för att se över sina arbetstagares välmående, och stötta dem att vara aktiva på fritiden. Trots att det kortsiktigt kan verka dyrt är det lönsamt på lång sikt.

En meningsfull fritidsverksamhet kan till och med förbättra arbetstagarnas arbetsinsats.

Hobbysedlar är en jämlikhetsfråga, de minskar risken för marginalisering då fritidsverksamhet skapar gemenskap och samhörighet. Forskning visar att det bästa sättet att förebygga utanförskap är deltagande i någon typ av hobbyverksamhet.

I det nya regeringsprogrammet står det: alla barn och unga ska garanteras en genuin möjlighet att ha en hobby som intresserar dem i anknytning till skoldagen. Man måste ändå ta i beaktande att en stor del av hobbyverksamheten leds av frivilliga som kanske inte har möjlighet att ordna verksamhet just i anknytning till skoldagen. Med nationella kultur- och idrottssedlar kan barn och ungdomar däremot ta del av föreningars verksamhet, idrottsevenemang eller kulturhändelser.

. 22 .

HILJA En novell av Felix Fortelius BILD

Unsplash

J

ag hoppas att alla ni förstår att ingen tog Hilja Paloma Herrgård på allvar då hon på sin första dag i den nya skolan inför hela klassen förkunnade att hon är en häxa.

”I Jakobstad finns det massor av häxor,” förklarade hon oberört medan hennes åhörare utbytte skeptiska blickar och viskningar.

De flesta i åhörarskaran, inklusive lärarinnan, verkade vara i färd med att lista ut om Hilja ljög, skämtade, eller var skvatt galen.

Hilja såg inte ut som en häxa – eller, hon såg i varje fall inte ut att tillhöra den underart av tonårsflickor som påstår sig vara häxor.

Hennes klädsel kunde närmast beskrivas som åldringshems-chic.

Hon bar vita, fotriktiga skodon med kardborreband, grå mjukisbyxor och en blekrosa dunjacka som hon inte tog av sig inomhus.

Sina skolböcker (och diverse andra parafernalier) släpade hon omkring i en hjulförsedd tantväska.

Då Hilja presenterat sig för klassen och satt sig ner blev Anaïs Mikkonen, som satt på platsen intill henne, den första att notera den doft av lavendel som konstant verkade sväva omkring den märkliga österbottningen.

Ett tag framöver talade ingen i skolan om något annat än Hilja,

. 23 .

häxan från Jakobstad.

Sakta men säkert kom höstterminen ändå i gång och septemberveckorna förde med sig annat att tänka på för eleverna som snabbt föll in i skolrutinen och glömde bort sin kufiska nya klasskamrat.

Hilja visade sig vara extremt lätt att glömma bort. Hon var punktlig och skötsam vad skolgången beträffade. Hon höll sig mest för sig själv och talade bara om någon annan inledde samtalet.

Och detta var ingen vanlig företeelse utanför klassrummet.

Trots all sin saktmodiga utstrålning var det något i hennes blick när hon såg på en som fick den djärvaste av fotbollskillarna att komma av sig fullständigt.

Det första exemplet på detta var den gången strax efter skolstarten då Johan Kelaranta och Joel Helander fått för sig att de skulle knycka hennes tantväska och dra omkring den på skolgården (JoJo, som duon kallades, kan knappast anklagas för att överplanera sina upptåg).

De två stannade tvärt när de kommit nära nog för att nå väskan. Deras flin försvann och båda skruvade besvärat på sig medan Hilja gav dem en forskande blick utan att säga ett ord.

Efter några outhärdliga sekunder släppte Hilja dem med blicken och killarna småsprang sin väg.

När deras vänner senare frågade dem vad som riktigt hände

NOVELL

De hade för vana att bearbeta svåra känslor genom att klå upp den första förbipasserande. svarade JoJo att de uppriktigt sagt inte längre såg det roliga i att ge sig på sådana som inte gjort dem något. De verkade på det hela taget själva väldigt förbryllade av hela grejen, och eftersom de hade för vana att bearbeta svåra känslor genom att klå upp den första förbipasserande släppte deras kompisgäng det hela rätt snabbt.

Hiljas besynnerliga uppträdande föranledde sist och slutligen en mycket mer dämpad reaktion bland eleverna än vad lärarkåren hade väntat sig, och de drog en suck av lättnad då det stod klart för dem att de trots allt inte skulle bli tvungna att ingripa.

“Vaddå ‘göra’? Det här är en person du pratar om, Elkku,” kommer genmälet blixtsnabbt från en mörkhårig flicka vid namn Annika Hilli.

Det hade nog varit för allas bästa om det hade förblivit så och Hilja fått vara i fred, vilket hon verkade trivas med.

Men det är praktiskt taget en naturlag att det i en tillräckligt stor grupp människor som existerar i samma kontext länge nog kommer att förekomma en eller annan som bara inte förmår sig att hålla sig borta från någon som Hilja, antingen av nyfikenhet, dumdristighet eller ren dumhet (eller i vissa fall en kombination därav).

Sålunda kan vi en sen tisdagseftermiddag i slutet av februari, cirka ett halvt år efter att Hilja anlände, se följande scen utspela sig i skolbiblioteket efter att dagens sista lektion tagit slut.

Men Elias avbryter henne:

En grupp elever är samlade kring det största, centrala bordet som i normala fall är reserverat för elevkårens möten. Orsaken till samlingen kan vi utröna ifrån vad den femtonårige pojken som intagit platsen vid bordsänden (och därigenom utsett sig till något slags ordförande för detta möte) säger: “Så, vad ska vi göra åt häxan?”

Talaren, som förresten heter Elias Linnanen, gör ett tydligt försök att tala lågmält men lyckas inte riktigt dölja tonen i hans röst som avslöjar att det han har i sinnet inte bådar gott för häxans fortsatta jordeliv.

“En häxa” rättar Elias henne kvickt, “Inte en ‘person’, Anni, en häxa. Det håller vi väl alla med om i alla fall?”

Elias ser sig omkring bordet.

“Okej,” svarar Annika, “Hon är definitivt något som vi kan kalla för häxa om det blir enklast så...”

“Hon säger ju det själv! Jag trodde typer som du tyckte att man kan identifiera sig som vad som helst.”

“Vad i helvete har det med någonting att göra?”

“Käft nu, Elkku,” säger Joel Helander med en trött röst, och Elias sväljer sitt svar. Joel råkar i denna grupp vara en person som fordrar en viss respekt. Det blir ofta så när någon tydligt har det värre än någon annan, och Joel har inte haft det lätt.

Hans högra öga är fortfarande nästan igensvullet, även om blåtiran äntligen börjat ge med sig och gulna i kanterna. Svarta blodlevrar markerar ställena där hans läppar spruckit.

“Hon kan vara farlig – okej, det fattar vi alla. Men hon är inte det om inte man inte provocerar henne först.”

Här kastar Joel en föraktfull blick mot flickan som suttit sig längst bort från honom. Med tanke på det som nyss sades om respekt för de som lidit mer än du kan detta verka en smula konstigt. Hon är om möjligt ännu värre medfaren än han. Inte bara är hennes ansikte tilltufsat, hon bär även flera stygn i ett sår vid hårfästet och sin arm i en slinga. Ändå vägrar hon möta hans blick och stirrar skamset ner på bordet.

. 24 .

“Joel, får jag fråga dig en sak?” säger Elias, “Varför finns det trappräcken? Trappor är ju inte farliga om inte man faller.”

kets glasdörr eller fönster suckar han och, till allas förvåning, börjar knäppa upp jeansen.

Innan Joel hinner svara hörs en duns som får alla att hoppa till. Utanför biblioteket sitter en blond flicka med benen uppdragna under sig på en kontorsstol som hon precis rammat in i glasdörren.

“Vad gör...” Börjar Joel, men tystnar tvärt.

Elias har dragit ner sina jeans och sina boxers tillräckligt för att blotta en dryg decimeter av korsrygg och den övre delen av skinkorna.

Joel stiger upp och går fram till dörren. Han tar vant emot henne i sina armar och bär henne till bordet där hon sätter sig i samma ställning, med fötterna på stolen.

Alla stirrar stumt på den lilla, skära och omisskännliga grisknorren som tittar fram över kanten av hans boxers.

“Ja, Joel, du kan ju säga det där om hur häxan inte är farlig igen så att Jessi hör det,” säger Elias med ett pillemariskt flin.

Elias knäpper åter byxorna och lutar sig över bordet. Med nytt eftertryck säger han:

Jessica Söderholm (för så heter flickan som verkar ha en utpräglad golvfobi) blänger på Elias men suckar sedan och säger, “Ja, vi har ju olika åsikter om den saken.”

“Sååå… Vad ska vi göra åt häxan?”

“Jag tycker ändå inte att vi kan tala om henne som om hon inte var en person,” säger Annika bestämt.

“Det är svårt för dig att säga,” svarar Anaïs Mikkonen, som hittills varit tyst. Hon harklar sig och rättar sig sedan, med en tydlig ansträngning: “Det är lätt för dig att säga.”

“Ja, vad gjorde hon egentligen med dig?” Frågar Elias Annika, “Varför är du här?”

Annika rycker på axlarna: “Hon gjorde mig bra på piano.”

“Hon gjorde dig bra på piano?”

“Japp. Jag frågade på skoj om hon kunde någon trollformel som kunde göra mig bättre på att spela, och hon sade att hon måste se efter. Nästa dag gav hon mig en liten flaska med någon konstig dryck och jag drack den och...” Hon rycker åter på axlarna, “Så var jag bra på piano.”

En tystnad faller över rummet.

“Vad gjorde hon till dig då, Elkku?” frågar Jessica till sist.

Elias blir röd i ansiktet. Han ser sig omkring i rummet och verkar på väg att protestera.

“Säg nu bara,” säger Joel, “Alla andra har redan berättat.”

Elias trevar efter orden, men ger till sist upp och muttrar: “Det är lättare om jag visar.”

Efter att han försäkrat sig om att ingen står utanför bibliote-

. 25 .

fortsättning följer...

VIERASKYNÄ

ROBOTTI, MUUSIKKO VAIKO IHMINEN? On totta, että muusikon arki on esiintymistä, ja että ennen esiintymistä jännittää, mikä ei muuten tunnu mitenkään erityisen hyvältä. Sydän hakkaa, kädet hikoavat ja ajatukset laukkaavat. Mitä isompi ja tärkeämpi esitys, sitä väkevämpi on tuntu siitä, että on asettamassa itsensä jonkinlaiseen järjenvastaiseen vaaraan. Lopulta ovi lavalle aukeaa ja on astuttava valoihin. Jännitys kiihtyy, aika hidastuu, hyppään tyhjyyteen ja alan soittaa. Toisinaan flow ottaa vallan, ja ajaton tyhjyys voi olla hyvinkin konkreettinen kokemus. Toisinaan menee päin persettä.

En ole kuitenkaan koskaan lavalta laskeuduttuani ajatellut, että voi kun en olisi mennyt ollenkaan. Surkeimmankin esiintymiskokemuksen jälkeen olen aidosti kokenut, että oli kuitenkin parempi mennä kuin jättää menemättä.

JULIA RIMA klarinetinsoiton maisteriopiskelija, Sibelius-Akatemia

Y

stäväni totesi minulle taannoin ihailevansa sitä, miten ammatissani saa jatkuvasti heittäytyä. Ei ole ensimmäinen kerta, kun muusikon opintojeni tullessa puheeksi elämääni pidetään jotenkin erityisenä: usein ihmisiä tuntuu häkellyttävän, että asetan jatkuvasti itseni alttiiksi astelemalla suojattomana lavalle ihmisten tuijoteltavaksi. Minä kuitenkin väitän, että sitä voi harrastaa kaikkialla, ja moni meistä niin tekeekin.

Tein hiljattain opintomatkan New Yorkiin ottaakseni soittotunteja eräältä klarinetistiprofessorilta, jonka oppiin haluaisin vaihto-opiskelijaksi. Odotin matkaa kuin kuuta nousevaa, mutta herätessäni ensimmäisenä aamuna hotellihuoneessani Manhattanilla oloni oli karmea. Yhtäkkiä koko projekti tuntui täysin sekopäiseltä – kuka oikein lähtee toiselle puolelle maailmaa soittotunnille? Itkin koko päivän ja soitin paniikin sävyttämiä puheluita Suomeen.

Lopulta äitini linkkasi minulle yhdysvaltalaisen sosiaalityön tutkimusprofessori Brené Brownin Ted Talk -puheen.

Videolla Brown puhuu haavoittuvaisuudesta ja siitä, miten hän on tutkimuksissaan havainnut sen kaikessa kamaluudessaan olevan avain täysin sydämin elämiseen. Tuosta puheesta tuli matkani keskipiste.

Näen tätä samaa tunnerataa joka puolella elämässäni. Skaalan voimakkuus vaihtelee, mutta reitti on sama, kun lähden yksin reppureissaamaan, kun kerron ihastukselle tunteistani tai kun soitan asiakaspalveluun. Käyn läpi samat tunteet ottaessani puheeksi ystävän käytöksessä vaivanneen asian, kun laitan Instagramiin kuvan itsestäni bikineissä ja kun avaan suuni lausuakseni mielipiteen, joka eroaa vallitsevasta. Siinä asettuu alttiiksi, pistää itsensä likoon toisten katseiden alla. Siinä on haavoittuvainen.

Brownin puheen tärkeimpiä näkökohtia onkin, että valitessaan haavoittuvaisuuden tien ei ota riskiä epäonnistumisesta, vaan epäonnistuminen on väistämätöntä. Ja se on hyvä asia, sillä se tekee meistä inhimillisiä. Vaihtoehto haavoittuvaisuudelle on elää epäonnistumatta koskaan, mutta silloin jää välistä myös flow-tila, ihastuksen vastakaiku ja patikointiseikkailut viidakossa. Vaihtoehto on staattinen tasaisuus, mikä taas on ominaista robotille.

New Yorkin matka sujui lopulta upeasti. Jätin ripsivärin laittamatta, jos vaikka soittotunnilla olisi alkanut itkettää, mutta eipä sittenkään alkanut. Tuntejani edeltävässä itkuisessa välipäivässä ei ollut mitään romanttista. Se absoluuttinen avoimuus omista unelmista ja toisaalta suojattomuus ottamiltaan riskeiltä tuntui kertakaikkisen hirveältä. Mutta paluulennolla Suomeen olin onnellisempi kuin aikoihin.

. 26 .

Sommaren närmar sig snabbare än du tror. Snart är det dags att lägga undan skolböckerna, packa med simdräkten och solglasögonen och styra mot det bästa sättet att sparka igång sommarlovet på – läger i skärgården. Svensk Ungdoms traditionella läger för barn och unga går som vanligt av stapeln de tre första veckorna i juni på Kirjais kursgård i Nagu.

Anmälningsblankett och mer info finns på www.su.fi/barnlager!

31.5-5.6.2020

Jag och Skargarden

7-11 år

Jag och Skärgården är det bästa sättet att börja sitt sommarlov på. Kom med på en oförglömlig lägervecka där vi går på skattjakt, besöker en huskykennel, utforskar Kirjais by, simmar, pysslar, leker, ordnar disco och mycket mer. Jag och Skärgården passar för barn i åldern 7-11 år.

Lägret kostar 250 euro.

7-12.6.2020

Jag chillar

12-15 år

Jag Chillar är, som namnet säger, en chill sommarlovsvecka för unga i högstadieåldern från runtom i Svenskfinland - kanske får du träffa gamla lägerkompisar, och åtminstone kommer du få lära känna nya vänner! Följ med på ett skönt läger med strandhäng, filmkväll, äventyr på en öde ö, disco, Expedition Kirjais och massor med annat roligt program. Jag Chillar passar för ungdomar i åldern 12-15 år.

Lägret kostar 250 euro.

14-18.6.2020

Jag pa aventyr

9-13 år

Jag på Äventyr är en fartfylld lägervecka fullpackad med häftigt program! Kom med på ett spännande läger där vi utforskar en öde ö och sover en natt utomhus, lagar mat på trangia, löser kluriga ledtrådar för att hitta en gömd skatt, besöker en huskykennel, ordnar disco och mycket annat roligt. Jag på Äventyr passar för barn och ungdomar i åldern 9-13 år.

Lägret kostar 220 euro.

VI SES PA KIRJAIS I JUNI!

KULTUR

Kan den finlandssvenska filmbranschen rädda världen ?

. 28 .

Varför ignorerar vi hemlösa? Vem har rätt att berätta? Hur mycket ansvar kan man ta för något man bara är en liten del av? Går det att vara konstnär utan att åka till Sverige? Kan andra människor förstå finlandssvenskar?

Det här är en intervju med två unga konstnärer, Siri Fagerudd och Kaya Pakaslahti, om allt mellan himmel och jord.

TEXT: BILD:

Anna Hellberg Marie Krogius

Varför ignorerar vi hemlösa?

KAYA PAKASLAHTI är regissör och manus-

författare. Nu skriver hon ett Instagramdrama för Yle med ett starkt samhälleligt tema: hemlöshet. Serien handlar om en tjej som missköter sig och blir bostadslös. Just den händelsekedjan är kanske inte representativ för bostadslöshet i allmänhet, men för seriens målgrupp är det en relaterbar ingång till frågorna, förklarar Pakaslahti.

– Jag vill ta upp vad hemlöshet innebär för en människas uppfattning av människovärde. Och tala om samhällets ansvar gentemot hemlösa. Jag ser det som våld från samhället att man inte blir omhändertagen.

En dag skulle jag vilja skriva en långfilm om det temat, säger Pakaslahti.

Hon vill visa att det inte är bara en viss typs människor som är bostadslösa. Kedjan av olyckor och svårigheter illustrerar att det kan hända vem som helst, men att förutsättningarna i samhället inte är samma för alla från grunden.

Pakaslahti vill att serien ska väcka empati för människor i en annan situation än man själv är i.

– Det finns någon slags mekanism som gör att man inte vill se hemlösa. Om man tar in deras verklighet tvingar det en att ta ställning eller ändra på sitt beteende, vilket man inte är redo att göra. Jag vill säga att det inte hotar din existens att ta in de här sakerna.

Siri Fagerudd instämmer.

– Det skrämde mig hur snabbt jag blev avtrubbad gällande hemlöshet och tiggeri direkt när jag flyttade till en storstad. Jag började filtrera bort det. Därför är det häftigt att synliggöra det på en sådan platform som Instagram. Jag tror empatin växer och man tänker “det skulle kunna vara jag”.

Vem har rätt att berätta?

– När jag skrev min första tv-serie Badrumsliv fick jag "writers block" i ett skede, berättar Pakaslahti. Jag upplevde att jag som vit kvinna redan var representerad.

Det politiska klimatet har på senare tid haft stort fokus på identitetspolitik, vem det är som får berätta vad. Pakaslahti säger att det är jätteviktigt för samhället, man kommer inte ifrån att varje berättelse är politisk, det är alltid någons synvinkel som lyfts fram.

För att komma över sin writers block skrev Pakaslahti in en händelse i serien där en av huvudkaraktärerna blir anklagad för kulturell appropriering när hon bär ett indiskt smycke. Karaktären protesterar och går igenom en händelse där hon inte har självinsikt, och på det sättet skrev Pakaslahti in sin egen situation i karaktärens, i stället för att vara en osynlig berättare.

– Som filmskapare har man absolut ett ansvar att tänka på representation, att inte reproducera en massa skit. Filmen och

. 29 .

konsten har en inverkan på samhället, säger Pakaslahti.

Men samtidigt säger hon att man inte ska likställa konst med politik. Identitetspolitik och representation är viktigt ur ett samhällsperspektiv men konsten kan inte bära ett politiskt ansvar.

– Om konsten är hundra procent korrekt så är det inte längre konst, utan propaganda som tjänar ett politiskt syfte och då måste man se det som det. Eller så är det skapandet av en utopi som inte har något att göra med hur världen egentligen ser ut.

Dessutom mäter man inte konstens värde enbart enligt dess relevans i samhällsdiskussionen, menar både Pakaslahti och Fagerudd. Att det berör folk på ett känslomässigt plan, utan att man kan lägga fingret på exakt vad det är, har också ett värde.

– Jag tycker också det är angeläget att vara med i projekt som kanske inte är uttalat politiska eller otroligt djupa, men som gör någon glad eller blir visuellt häftiga. Konsten måste också finnas på det sättet, bara i egenskap av konst, säger Fagerudd.

Hur mycket ansvar kan man ta för något man bara är en liten del av?

– Vi pratade mycket på skolan hur mycket ansvar jag som skådis kan ta för en slutprodukt som jag bara är en pusselbit i, berättar Fagerudd. Man har oftast möjligheten att välja sina projekt, vara delaktig i processen och säga vad man tycker, men till viss mån är skådespelaren också en annan konstnärs verktyg.

Fagerudd berättar att hon hittills varit med i många projekt med feministisk prägel och som hon stolt kan stå för, bland annat tv-serien Vakuum.

– Men jag har också varit med om att jag står på en scen och säger någonting som del i en berättelse där jag märker att oj, det här står jag inte för till hundra procent. Som tur är har det varit i skolsammanhang där jag lärt mig av det, säger Fagerudd.

– Tyvärr är jag övertygad om att jag igen kommer att hamna i sammanhang där jag märker att jag reproducerat nånting jag inte står för. Då hoppas jag ha ryggrad att ifrågasätta det eller föreslå en ändring. Man är rädd som nyutexaminerad skådis att säga något fel för man blir struken lätt.

Pakaslahti tycker ändå det har skapats en förändring efter metoo-tiderna.

– Det är svårt att säga hur branschen har varit tidigare, men jag tänker att vi som en ny generation av filmskapare kan fungera på ett annat sätt och göra våra egna projekt. Vi behöver inte gå med i hur saker har gjorts förut.

Går det att vara konstnär utan att åka till Sverige?

Pakaslahti och Fagerudd har båda varit verksamma i Sverige och Finland. De har haft nytta av det, men tror inte det är en nödvändighet att jobba i Sverige som finlandssvensk i branschen.

– Det är klart att man breddar publiken och gör sig själv en tjänst om man öppnar upp mot Sverige också, säger Fagerudd.

Men det var också helt fantastiskt att komma tillbaka till Finland och göra Vakuum, det va en ära! Min första stora roll och så råkade det vara ett projekt som lyfte fram ämnen jag själv brinner för.

Att vara i Sverige hjälper att se sina egna konturer bättre och få koll på sin egen identitet som finlandssvensk, förklarar Pakaslahti. Hon tror det är viktigt att berätta utgående från där man är. Men hon har ingen agenda att få Finland eller Svenskfinland känt ute i världen. Det har inte Fagerudd heller, trots att hon ofta kan bli frustrerad på svenskarnas bristande kunskap om finlandssvenskar.

– Med tanke på hur många och hur nära Sverige vi är så finns det överraskande lite kunskap om vad vi är – och att vi överhuvudtaget finns. Så det är jätteroligt när man har möjlighet att synliggöra Svenskfinland.

I sina roller i Sverige har Fagerudd tagit det medvetna valet att tala finlandssvenska.

– Jag önskar att jag hade någon noga uttänkt agenda eller tanke med det, men just nu ser jag helt enkelt inte hur det skulle förbättra mitt konstnärskap att ständigt tala rikssvenska.

Ibland försvenskar hon lite för att göra det tydligare, till exempel genom att lägga till e:na i slutet på “inte”. Andra gånger gör hon tvärtom och späder på sin finlandssvenska lite extra för att det passar karaktären.

Om konsten är 100% korrekt så är det inte längre konst, utan propaganda som tjänar ett politiskt syfte och då måste man se det som det.

Kaya Pakaslahti

Kan andra människor förstå finlandssvenskar?

Pakaslahti önskar att det skulle göras mera långfilm på finlandssvenska.

– Det görs jättesällan. Man borde bara göra mera, för då skulle den finlandssvenska filmen ta plats och existera. Att det görs så lite får det att kännas som om det inte finns en industri, vilket inte alls stämmer.

Fagerudd instämmer men säger att det däremot på kort tid har gjorts modiga finlandssvenska tv-satsningar.

– Det finns så många finlandssvenskar som jobbar med kultur och är otroligt bra på det. Visst är publiken liten men det gör det också till en konkret målgrupp.

Och det som görs behöver inte stanna inom Svenskfinland, poängterar Pakaslahti.

Det går att texta och de nordiska språken är lika varandra. Fagerudd och Pakaslahti tror det ligger något i den finlandssvenska mentaliteten som gör att vi tittar inåt och bara ser vår egen lilla bubbla.

. 30 .

– Det kanske kommer från att vi är en kultur som lever inne i en annan kultur.

Därför tänker vi att vi inte är förstådda, menar Pakaslahti.

– Jag tror det är ganska unikt att vi har det här ankdamms tänket, säger Fagerudd.

Det finns två självbilder: å ena sidan är vi så stolta över det finlandssvenska men å andra sidan är vi få och ingen kan förstå oss. Vi är lika många som islänningarna och de gör hur många tv-serier som helst som visas i hela norden. Och vi har ju ett helt grannland som talar samma språk, det är inte någon liten publik egentligen.

Så, den finlandssvenska filmbranschen räddas genom att inte låta den drunkna i ankdammen. Men hur blev det med första frågan, kan den rädda världen? Siri Fagerudd och Kaya Pakaslahti tror absolut att Svenskfinlands filmbransch kan rädda världen.

– Vi gör ju konst för att rädda världen, säger Pakaslahti. Man kan rädda världen på så många olika skalor och jag tror på det småskaliga. Vi ska inte glömma att Svenskfinland också är en del av världen.

KAYA PAKASLAHTI

SIRI FAGERUDD

+ Uppvuxen i Åbo och Helsingfors.

+ Född i Helsingfors men uppvuxen i Vasa och Larsmo.

+ Regissör och manusförfattare, har studerat film på Yrkeshögskolan Arcada.

+ Skådespelare, blev klar från teaterhögskolan i Stockholm år 2019.

+ Har sysslat mycket med teater, vilket har varit avgörande för regisserandet.

+ Jobbar i Sverige och Finland både på teaterscenen och framför kameran.

+ Debuterade med webbserien Badrumsliv på Yle Arenan sommaren 2019.

+ Spelar huvudrollen i finlandssvenska tv-serien Vakuum som kom ut i december.

+ Studerar för tillfället dramatik på folkhögskolan Biskops Arnö söder om Uppsala och skriver en Instagram-dramaserie för Yle som har temat hemlöshet.

+ Är aktuell med tredje säsongen av tv-serien Tjockare än vatten och pjäsen Projekt moder på Strindbergs intima teater i Stockholm.

“Att jobba med skådespelare ger mig alltid energi.

Det finns massor av begåvade och roliga skådisar i Svenskfinland. Att få ny input och skapa tillsammans ger mig lyft. Visst är det coolt att skriva för man får skapa ett eget universum, men det är också ganska ensamt.”

“Jag och Gunnel Lindblom gör scener ur Strindbergs pjäser som handlar om moderskap. Hon är 64 år äldre än mig och det är otroligt att få jobba med en person som varit i branschen över 50 år och har all den erfarenheten – också inom livet. Vi kommer från olika håll och har helt olika syner på saker. Det har varit knäppt, outhärdligt, jätteroligt och jag har lärt mig massor.”

. 31 .

KOM IHAG ATT ANMALA DIG TILL

KONGRESSEN! 8-10.5.2020 I HELSINGFORS