När dåtiden ger perspektiv på nuet 20 VAD ÄR KONGRESSEN? Årets roligaste politiska evenemang!
4 ORDFÖRANDEKOLUMN
Dan Cederlöf: Vad ska Finland göra då saker går bra?
6 90-TALETS RECESSION I FINLAND
Marcus Rantala
ALLT VAR BÅDE BÄTTRE OCH SÄMRE FÖRR
Mats Löfström
LÄR KÄNNA VÅR NYA FÖRBUNDSSEKRETERARE: Nicolina Nordman 9 FINANSKRISEN 2007-2008
Silja Borgarsdóttir Sandelin
FRÅN STRUMPBYXOR TILL SYSTEMSKIFTEN
Eva Biaudet 12 HÖJ BLICKEN MOT HORISONTEN Magnus Öster
VAR LIVET VERKLIGEN
Fia Hirvonen
PÅ NATTEN, KUNG PÅ DAGEN – en diskussion med tidigare anställda på SU
Vem ska bli SU:s
Lär känna kandidaterna
Anslagstavla & vad är SU?
LIBER
Chefredaktör
Demitra Ahlskog
Formgivning
Miranda Uthardt
Tryckeri
Grano
ISSN 2343-239X
Upplaga
2000
Ansvarig utgivare
Dan Cederlöf
Omslag
Demitra Ahlskog
Liber
Grundat 1948
Georgsgatan 27
PB 430, 00101
Helsingfors
När dåtiden ger perspektiv på nuet
Alla har vi hört uttrycket ”det var bättre förr”. För tio år sedan himlade jag med ögonen när mina föräldrar sa det, men i dag kommer jag på mig själv med att använda samma slitna uttryck. Men när orden väl lämnat munnen stannar jag upp: Var det verkligen bättre då? Eller romantiserar jag den gångna tiden?
När jag tänker på min egen uppväxt, tänker jag på min första tegelstensmobil från Nokia. Det ultimata projektet var att rycka ut batteriet när telefonen hängde upp sig. Jag tänker på familjens stationära dator, placerad i ett dedikerat “datorrum”, där Youtube var ett nytt och spännande fönster ut i världen. Musiken laddades ner med aningen tvivelaktiga metoder till en silverfärgad MP3-spelare.
Samtidigt fanns oron där även då. Svininfluensan skapade panik, finanskrisen gjorde att mina företagarföräldrar sadlade om till arbetstagare och hemma i Raseborg väckte den nya kommunflaggans vitsippor heta känslor. Men i backspegeln känns dessa händelser aningen triviala. De bleknar i jämförelse med de senaste årens erfarenheter av ansiktsmasker, social distansering och den konstanta, tärande nyhetsup pdateringen om krig i vårt närområde. Orosmomenten har sannerligen ändrat både form och skala.
I det här numret av Liber dyker vi ner i det förflutna för att söka svar. Vi blickar tillbaka på de kriser som uppstått och hur politiken, och livet, kändes förut. Vi pratar med dem som var där, som minns tyngden i dåtidens kriser men som också har hittat verktygen för att se ljusglimtar när allt känns mörkt.
Det mest intressanta? Gemensamt för nästan alla vi intervjuat är slutsatsen att det inte var bättre förr. Det kanske bara var annorlunda, och vi kan genom att se tillbaka lära oss hur vi kan hantera det idag. Är inte det ändå ganska hoppingivande?
Demitra Ahlskog Chefredaktör
Vad ska Finland göra då saker går bra?
Text: Dan Cederlöf
Bild: Jannika Emaus
Oavsett hur svårt det är att se en positiv utveckling i den närmaste framtiden har vi inga andra alternativ än att tro på att en ny tid av framgång väntar Finland. Vi har tidigare rest oss ur situationer där polarisering och försvagad säkerhet präglat framtidsutsikterna. Idag är vi åter i ett sådant läge.
Ändå har det finska folket återigen utsetts till det lyckligaste och nöjdaste i världen. Förklaringen som oftast lyfts fram är att vi som folk besitter en djupt rotad uthållighet och envishet att ta oss igenom de mest utmanande tiderna. På finska kallar vi det sisu.
Det är just det sisot som hjälpt oss igenom inbördeskriget, vinter- och fortsättningskriget, decennier med Sovjetunionen som granne och 90-talsdepressionen. Men nu står vi inför en ny kris: en rekordhög statsskuld och det osäkraste geopolitiska läget sedan andra världskriget. Baserat på vår historia tror jag att vi finländare kommer att ta oss igenom även detta.
Men då måste vi ställa oss en viktig fråga: vad gör vi när tiderna faktiskt är goda?
Vår nationella uthållighetsanda har gjort oss till mästare på att överleva kriser. Däremot har vi inte lärt oss att agera klokt under tider av tillväxt och möjligheter. Då de europeiska ekonomierna upplevde stark tillväxt under 2010-talet stagnerade den finska ekonomin. Räntorna var rekordlåga och företag och stat kunde låna till nästan ingen kostnad alls. Vad valde vi att göra?
Hur påverkade 90-talets recession unga i Finland och vilka paralleller finns till dagens osäkra tider? Marcus Rantala berättar om erfarenheterna från dåtidens kris och hur de kan spegla dagens utmaningar.
TEXT: Demitra Ahlskog
BILD: SFP, Svenska Centralarkivet
Hur minns du stämningen i Finland under 90-talets recession?
Jag minns att allting var väldigt illa. Arbetslösheten var mycket hög och det var en ganska negativ stämning. Jag gick i skolan då och det var väldigt påtagligt eftersom det berörde hela samhället; ingen klarade sig utan att beröras av det. Krisläget var väldigt stort
efter Sovjetunionens kollaps, när Finland skulle hitta en ny väg framåt. Vi ordnade till och med något vi kallade för ”lama-disco” med billigt inträde för att alla skulle kunna komma. För mig var ”Europa-väckelsen” en väldigt påtaglig del av hur man kunde gå vidare och börja tänka på någonting annat. Man ville se möjligheter och det positiva i det här
europeiska samarbetet, säkert på grund av allt det negativa som fanns kring recessionen. Man förstod kanske inte vidden av det som ung, i och med att det var långt före sociala medier var det inte lika tydligt, men det var väldigt närvarande i diskussioner. Det var ett helt paradigmskifte i Finlands utrikespolitik och ekonomiska politik.
Hur upplevdes framtiden?
Man ville se det positiva. Min familj berördes inte direkt av arbetslösheten då, men jag minns atmosfären; den var väldigt besvärlig och betungande på grund av devalveringen som man tyckte var illa. Den här ”starka markens politik” kändes ganska ödesmättad. Man förstod inte allt på samma sätt då, utan man gick och slog upp saker i böcker istället. Den politiska arenan blev ett bra sätt att jobba med frågorna både politiskt och personligt. Vi var väldigt aktiva i SU i Vasa och hade många olika diskussionsteman.
Hur ser du på att vara ung just då, jämfört med idag?
Det som gör mig bekymrad idag är den stora arbetslösheten bland högutbildade unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Under hela min uppväxt var utbildning en garanti för att komma in på marknaden och förhindra utslagning.
Jag tror inte samhället var bättre förr, men en sak som är stor nu är den psykiska ohälsan bland unga. Det fanns säkert då också, men idag med takten och sociala medier så blir det extra jobbigt. På 90-talet hade man inte så stort intryck från andra, man var mer i en bubbla och såg inte hur alla hade det på samma sätt. Idag finns det kanske en tydligare tudelning än vad det fanns då.
Marcus Rantala
• Valdes in i SU:s förbundsstyrelse 1995
• SU:s förbundsordförande 1998-2000
• Studerade offentlig förvaltning vid Åbo Akademi
• Delägare i konsultbolaget Rud Pedersen
• Invald i Helsingfors stadsfullmäktige och stadsstyrelse
Förstod du att perioden var historisk medan den pågick?
Inte under tiden. Det var nog först när man hade kommit igenom det och började inse proportionerna, som när bilfabrikerna i Österbotten tvingades lägga ner. Det vet jag har satt stora och tydliga spår i de städerna. Skulle man kommit från en familj som varit beroende av sådana arbetsplatser hade det verkligen sett annorlunda ut. Devalveringen var också väldigt svår att greppa i stunden. I dagens läge är världen så mycket öppnare, du har världen i din lur och får information snabbare. Alternativen idag är betydligt fler vad gäller att söka nya jobb.
Hade krisen någon effekt på ditt liv?
Jag kan inte påstå att det hade en bestående påverkan på mitt personliga liv just då. Det tog länge innan landet kom upp därifrån, men jag minns det här tilltagande intresset för det internationella som blev möjligt på ett annat sätt.
Det var jobbigt, men också befriande att något som Sovjetunionen och finlandiseringen hade nått vägs ände. Depressionen var ett symptom på att Sovjet föll, men jag kände att det var en positiv grej. Det är därför jag alltid varit en vän av integration och pratade tidigt för Nato – Finland bör tillhöra den nordiska och europeiska gemenskapen.
Vad pratade människor om i din omgivning?
Vi talade mycket om ungdomars demokratiarbete och ungdomsfullmäktigen som då var nya; vi hade motioner om det till partidagen. De första platserna för unga att påverka på riktigt började här. När jag blev ordförande 1998 såg man framåt. Finland hade gått med i EU 1995 och det fanns ljusglimtar eftersom man inte behövde bry sig om Sovjetunionen längre. Man talade om att EU-medlemskapet skulle betyda ekonomisk tillväxt. Det var lite lättare att andas under den tiden.
Upplever du att världen är mer eller mindre osäker idag?
Jag tror att oron nu är mycket större. På 90-talet hade Sovjet kollapsat, Baltikum frigjordes och hela Östeuropa blev fritt från kommunismens ok. Det hände väldigt många positiva saker då, om man tar bort laman. Tyskland förenades och ingen visste riktigt var Ryssland skulle sluta, men alla tänkte att det blir bättre än Sovjet. Idag känns osäkerheten som något alla känner oro för. På 90-talet hade vi en stor framtidstro vad gäller demokrati och frihet, nu känns det som att vi tagit många steg tillbaka.
Vad skulle du säga till unga som möter sina första stora kriser?
Man kan inte, och ska inte, ta världens alla bekymmer på sina axlar. Man måste kunna leva och ha en fungerande vardag och det är den bästa resiliensen. Ofta fungerar historien som en pendelrörelse, och även om vi kanske inte nått botten än så kommer förändringar och förbättringar att ske. Det är viktigt att kunna njuta av sina unga år utan att för den delen förminska problemen. Håll fokus på dig själv, din familj och din närmiljö. Där får du styrka att göra förändringar i världen om du är trygg i din vardag!
Recessionen på 90-talet (laman)
Anses vara en av Finlands djupaste ekonomiska kriser. Den utlöstes av en kombination av bankkris, en sprucken lånebubbla och Sovjetunionens kollaps, vilket raderade ut en stor del av den finländska exporten. Arbetslösheten steg till nästan 20 % och staten tvingades till hårda nedskärningar. Krisen markerade slutet på ”finlandiseringen” och ledde till att Finland sökte sig till EU.
Var allt bättre förr?
Nej. Mycket har gått framåt, allt från medicinsk forskning till hur vi fasat ut fossila bränslen och hittat nya energikällor som vind- och solkraft. På 90-talet kunde vi bara drömma om det - men SU ägde faktiskt en aktie i vindkraftsmöllor då, bara som ett viktigt statement. Sen finns det saker som blivit sämre, som utarmningen av naturen och klimatuppvärmningen. Men unga människor idag är fiffiga, betydligt fiffigare än vad jag upplever att jag var i den åldern.
Finanskrisen
2007-2008
Finanskrisen 2007–2008 förändrade den ekonomiska verkligheten i stora delar av världen, också i Finland. Vi talade med Silja Borgarsdóttir Sandelin, som då var aktiv i Svensk Ungdom, om hur krisen upplevdes och vilka spår den lämnat efter sig.
TEXT: Demitra Ahlskog BILD: SFP, Svenska Centralarkivet
Minns du hur nyheterna om finanskrisen förmedlades i Finland?
Min koppling till finanskrisen är personlig eftersom den drabbade Island extremt hårt - jag har även isländskt medborgarskap. Skillnaden mot Finland var stor; här slog det inte till lika direkt och man hade inte, som på Island, lagt alla ägg i samma korg.
Här var förloppet istället långsammare. Det inleddes som en utrikesnyhet för att sedan växa till ett nationellt
ärende, och fokus i nyhetsrapporteringen hamnade snabbt på sysselsättningen. Trots att det egentligen var exportindustrin som drabbades hårdast, var det arbetslöshetssiffrorna som dominerade rubrikerna och det påminner en hel del om hur nyhetsläget ser ut idag.
Vad kände du just då?
Just då kände jag en viss ilska på ett personligt plan. Om man lyfter blicken till ett nationellt och mer långsiktigt perspektiv fanns det också en oro för
framtiden: Hur skulle man sysselsätta sig och hur såg framtidsutsikterna egentligen ut? Men känslan skiljer sig ändå från hur det är i nuvarande läge. Då levde man i tron att krisen var tillfällig – det fanns en känsla av att det skulle ordna sig till slut.
Hur upplevdes framtiden under den tiden?
För den som är ung hjälper inte löften om att jobben kommer 'senare' mycket. Men, trots att oron för arbetsmarknaden var högst relevant, fanns där ändå någon form av framtidstro.
Silja Borgarsdóttir Sandelin
• Studerade statskunskap vid Åbo Akademi
• 2007 Valdes in i SU:s förbundsstyrelse
• 2009–2012 Arbetade som SU:s förbundssekreterare
• Ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige
Hur ser du på att vara ung under den tiden?
Det existerade till viss del samma oro som nu på grund av stora förändringar, om än inte i samma takt eller utsträckning. Samhället stod inte stilla; stora händelser ägde rum även då. Precis som nu sades det att stora generationer skulle gå i pension och att jobben skulle finnas där senare. Men det var en bra tid att vara ung. Jag har alltid lyckats se något gott i situationerna, och under den här tiden växte exempelvis sociala medier fram. Hos mig fanns en nyfikenhet.
Ser du i efterhand några fördelar med att vara ung under den tiden?
Jag tror inte att det på något sätt var extra bra då. Men på ett känslomässigt plan finns det idag fler och större orosmoment. Utmaningarna är mer mångfacetterade nu, vilket vi inte upplevde då. Så även om det kanske inte var bättre förr, finns det helt enkelt mer att vara orolig för idag. Internet fanns ju, och vetenskapen var stark nog att varna för klimatförändringar, men ett krig i Europa fanns inte ens i tankarna. Det är svårt att säga exakt, men jag tror att
skillnaden ligger i att intrycken idag kommer från så många olika håll. Finanskrisen upplevdes då primärt som ett ekonomiskt problem, en sak som skulle fixas och lösas, även om det var mer än så. Idag har vi krig i Europa, oberäkneliga världsledare globalt, klimatkris, växande sociala utmaningar och psykisk ohälsa. Idag är det flera utmaningar som väcker oro från olika håll.
När förstod du att det handlade om en vändpunkt?
Finlands tillväxt har stampat på stället sedan dess, så det var tydligt där det vände. Det var då man började tala om hållbar ekonomi och skuldspiraler, och den ekonomiska politiken förändrades kraftigt.
Jag var ungdomspolitiker i SU vid den tiden, och vi greppade inte riktigt hur långt in i framtiden detta skulle inverka. Än idag talar regeringen om att få igång ekonomin. Jag anser att ingen riktigt förstod där och då, i stunden, hur stor avgörande vändpunkt det var fråga om.
Hur påverkade händelsen ditt vardagsliv – om alls?
På grund av det ekonomiska läget började man tala om en hållbar ekonomi; pensionsåldern höjdes och arbetsmarknaden förändrades. Själv började jag dock med evig studierätt på universitetet. Jag kände aldrig ett behov av att göra mig färdig, vilket mentalt är en enorm skillnad jämfört med dem som haft krav på sig.
Kanske var det inte en direkt följd av finanskrisen, men efteråt kom det mycket press på att studenter skulle bli färdiga från högskolorna. Det är en indirekt följd av att man måste effektivisera ekonomin överallt, vilket slog till mot alla grupper.
Vad pratade människor omkring dig mest om då?
På SU pratade vi mycket om sysselsättningspolitik och subventioner för att få företag att anställa unga – lite som nu. Men då var fokus främst ekonomiskt. Idag förändras arbetsmarknaden genom digitaliseringen och AI, vilket i sin tur har inverkan på att företag inte har samma behov av praktikanter och juniorer, som förut.
Hur ser du på finanskrisen idag, med facit i hand?
Banksektorn har säkert lärt sig ganska mycket, hoppas jag. En av följderna var ökad reglering i finansbranschen. Det har i sin tur lett till att bankerna inte gett ut lån lite lätt som tidigare. Det här i sig är inte oproblematiskt eftersom ekonomin inte växer om det inte finns möjligheter för nya företag att växa fram eller nya investeringar att
förverkligas. Det här kräver ofta lån. Vi kan inte ha en policy där det är orimligt svårt att ta lån: då bromsar vi ekonomin.
Finanskrisen och Nokias fall hände samtidigt. Det ledde till att det gjordes satsningar inom teknologin och flera spelföretag växte fram. Man borde idag också bättre identifiera potentiella framtidsbranscher. Det här för att nämna två lärdomar från finanskrisen.
Hur nådde ni ut till medlemmar?
Vi var ute på evenemang, ägnade oss åt fotaktivism och skickade mycket fysiskt material till skolor och väljare. Det krävdes fysisk närvaro, och ungdomar sökte sig också till dessa sammanhang på ett annat sätt. Facebook var annorlunda då, och Instagram började vi bara testa när jag var förbundssekreterare – det var ingen trend än att förbund hade egna sidor.
Fanns det något man tog för givet före krisen som inte var självklart efteråt?
Tillväxt. Man utgick från att ekonomisk tillväxt är något man kan räkna med, men så har vi ju sett de senaste 16 åren att det inte är så. Det har straffat Finland jättehårt.
Hur ser du på arbetslösheten idag?
Jag kommer ihåg att det i Finland fanns en diskussion om att arbetslösheten är jättehög, men att den ändå inte är lika dålig som i Spanien – speciellt ungdomsarbetslösheten. Man borde kanske inte ha varit så självgod utan istället funderat på om det ändå kan drabba oss. Där är vi nu.
Det känns som om man inte alltid ska utgå från att det blir bra. Arbetslöshet är inte helt svartvitt. Man kan inte stirra sig blind på arbetslösheten, utan man måste också kolla noggrannare på hur många som faktiskt är sysselsatta. Det gör jämförbarheten av
läget väldigt svår, då man måste ta hela befolkningen i beaktande. Det finns inte en enskild lösning för att höja sysselsättningsgraden; man måste förstå vilka det är som är arbetslösa och vad som krävs för att få dem sysselsatta.
Var allt bättre förr?
Nej, det tycker jag inte. 'Bättre' utgår alltid också från ett personligt perspektiv. Samhällsmässigt går det ju att mäta BNP, sysselsättning och så vidare, men om man har det bra eller inte är så individuellt. Ett litet problem kan upplevas som ett stort problem för någon annan; problem är inte alltid jämförbara.
Vad skulle du säga till unga som möter sina första stora kriser?
Jag tror att det är viktigt att inte vara ensam och inte hålla saker för sig själv, utan att gå med i olika sammanhang. Någon kanske behöver professionell hjälp, men bara att vara bland andra människor är nog jätteviktigt. Man ska inte bli ensam med sina tankar om de känns tunga.
Finanskrisen 2007-2008
Anses vara den värsta finanskrisen sedan depressionen på 1930-talet, och började från en bostadsbubbla i USA som sedan sprack och sipprade ut med globala effekter. Hela Europa drabbades, och i samband med Nokias fall tog Finlands ekonomi en hård smäll. Många finländska familjer kämpade med arbetslöshet och dålig ekonomi.
Silja 2007
Höj blicken mot horisonten
Världen förändrades den 11 september 2001, och mycket har hänt sedan dess. Magnus Öster, direktör för Svenska Bildningsförbundet och tidigare förbundsordförande för SU 2000–2001, blickar tillbaka på en omvälvande tid och påminner oss om att hoppet alltid finns kvar.
TEXT: Demitra Ahlskog BILD: Svenska Centralarkivet
Minns du hur nyheterna kring 9/11 förmedlades i Finland?
Nyheterna om 9/11 kom via tv och radio. Det var en attack i realtid, iscensatt för största effekt framför rullande kameror. Det otänkbara som hände paralyserade tittarna, och min första tanke var att det nu blir krig. Händelsen hade dock långa rötter som bottnar i olja. Efter Gulfkriget byggde USA upp militär infrastruktur i Saudiarabien som delar av arabvärlden inte accepterade, vilket utlöste Bin Ladens hämndaktion. Bushs reaktion raderade alla gråzoner; man var antingen
med USA eller med terroristerna. Eftersom attacken drabbade en bekant miljö blev den emotionella effekten i väst enorm och förstärkte bilden av goda mot onda, vilket flyttade fokus från dialog till terrorismbekämpning. Samma svartvita logik ser jag idag. Stormningen av Capitolium 2021 blev startskottet för en tid av oreda. Den här gången kapades inga flygplan, utan demokratin och rättsordningen sköts sönder inifrån. Det är ledsamt att se hur man i dag med berått mod raserar de samarbetsstrukturer som byggts upp under decennier.
Vad kände du just då? Hur upplevdes framtiden?
Historien är full av dramatik. Mellan 1945-1990 dominerade viljan att bygga nytt, vilket fick ännu mer fart vid Berlinmurens fall och Tysklands enande. Det var en rolig tid att bli medlem i SU, då vi på riktigt trodde på en värld där alla kunde vinna. Det är just detta som är grunden för internationellt samarbete och det är viktigare idag än någonsin. Fungerande relationer kräver dock ständigt arbete och börjar på individnivå med vänlighet och öppenhet. En fungerande fred bygger i grunden på handel
9/11 (2001)
En serie samordnade terroristattacker mot USA, som genomfördes av al-Qaida. Händelsen inledde ett globalt krig mot terrorismen och ritade om världskartan politiskt och juridiskt.
Händelsen präglar än i dag vår vardag genom skärpta säkerhetsrutiner och en förändrad syn på internationell säkerhet.
och ekonomi där alla vinner och blir motiverade, vilket i sin tur kräver samarbetsstrukturer och att politiker håller kontakten. Ett gott exempel på detta är Mats Löfström i Svenska riksdagsgruppen; om alla fungerade som denna internationella ledamot skulle det inte finnas några krig. Trots dagens hotfulla oordning får vi inte tappa hoppet utan måste lägga all energi på att fixa det. Finland har gjort sin del, men NATO borde ha sett över sin egen beredskap bättre tidigare, vilket är orsaken till USA:s frustration i dag. Man får aldrig bli bekväm eller naiv, utan man måste alltid vara beredd att bidra.
Hur ser du på att vara ung just då, jämfört med idag?
Jag är tacksam att jag fick vara ung just då. Under kalla kriget byggdes en bra grundinfrastruktur upp, och när min generations medvetande började sträcka sig utanför den egna bubblan öppnades världen i och med att kommunistblocket sprack upp. Den europeiska integrationen tog steg framåt och skapade en arena fylld av möjligheter för unga. Det fanns en stor idealism i grunden – något som i dag kanske främst återfinns inom miljörörelsen – där man förenades på ett sätt som ibland saknas i dag. Unga är den avgörande biten. Även om det finns liknande element är världen rörigare nu; när jag växte upp var allt mer svartvitt
med ett tydligt "vi och dem", medan tillvaron i dag är mer mångfacetterad och fylld av nyanser. Eftersom allt är så komplicerat är det viktigt att unga besinnar sig och utgår från det som ligger inom den egna kontrollen: hur man agerar i vardagen och hur man behandlar andra. Det är genom det lilla man skapar det stora. Med tiden hittar man likasinnade att organisera sig med för det goda, och det finns absolut plats för tankeutbyte. Det är inte hopplöst.
Upplever du att världen är mer osäker idag?
Världen är mycket mer osäker idag. Även om 9/11 var dramatiskt och krävde många liv, är stormningen av Capitolium på ett sätt ett värre slag mot den fungerande världsordningen. Dess effekter blir så långtgående att de kan rättfärdiga att tidigare fungerande demokratier själva börjar agera som skurkar, trots att de tidigare fördömt sådant beteende. Vid 9/11 var narrativet ett tydligt "vi och dem", men i dag är det inte lika enkelt och inga gamla sanningar gäller längre. Trump agerade på ett så föraktfullt sätt att han riskerar att implodera den regelbaserade verkligheten och respekten för människor och nationer. Det har blivit en sorts medeltida logik där den starkaste har rätt, trots att vi hade hunnit vänja oss vid tanken på att världen som ett
kollektiv kunde utvecklas framåt.
Var allt bättre förr, enligt dig?
Nej, människans sätt att reflektera går alltid i imperfekt, vilket gör att vi ofta tycker att det var bättre förr. Vi har en benägenhet att låta det som är jobbigt för stunden överskugga sinnet, och även om mycket känns tungt idag är det den känslan som dominerar vår helhetsbild. Men om tio år kommer vi att se tillbaka på 2026 och uppleva att det var lättare nu. Det handlar sällan om de faktiska omständigheterna, utan snarare om människans psykiska betingelser och hur vi minns historien som mer entydig än samtiden.
Vad skulle du vilja säga till de som upplever sina första stora kriser i dagens världsläge?
Vi fastnar ofta i invanda tankesätt. Men om man lägger ut tidslinjen ser man att allt följer ett mönster; även när det känns kaotiskt för stunden. Det är som med börsen eller sjösjuka - man måste höja blicken och titta mot horisonten. Försöker man lösa allt på en gång börjar man må illa, så det gäller att fokusera på en dag i taget och det som ligger inom ens egen vardagssfär. Genom att fokusera på sitt eget mående skapar man också förmågan att bidra till något bättre för andra.
Astrid Thors
• Väljs till SU:s första kvinnliga ordförande 1981
• Har varit riksdagsledamot, Europaparlamentariker och minister.
"Alla erfarenheter man samlar på sig kommer till nytta"
Astrid Thors är en av de första folkvalda Europaparlamentarikerna från Finland, och när hon klev in i EU-parlamentet 1996 rådde den internationella rättens guldålder. I dag utmanas demokratin både inom och utanför EU. Här berättar den tidigare ministern och Europaparlamentarikern om sina upplevelser och tankar.
Text: Demitra Ahlskog
Bilder: Liberal International
Varför ville du ställa upp i Finlands första EU-val?
Jag hade kampanjat för Finlands EU-medlemskap, vilket då var en väldigt polariserad diskussion- det skulle bli himmelriket eller ett rent helvete. Vi var ett gäng jämnåriga inom Centern och SU som var för EU men ville vara med och förbättra det, särskilt gällande miljö, jämställdhet och öppenhet. På sätt och vis var det det perfekta valet för mig. Jag
hade vid det laget jobbat i flera organisationer som täckte hela Svenskfinland (allt från ordförande för SU och vice ordförande för SFP till Svenska lantbruksproducenternas centralförbund) och när jag ställde upp jobbade jag på det som idag är Kommunförbundet. Jag hade mycket kontakter och livet har lärt mig att man alltid har nytta av sina erfarenheter senare!
Hur gick valet till?
Det fanns ett ganska stort intresse, och eftersom det hölls samtidigt som kommunalvalet var vi mycket ute på valdebatter och utfrågningar. Frågorna var kanske lite mer grundläggande. Röstningsprocenten var högre då än den någonsin har varit efteråt. Valnatten blev en riktig nagelbitare- ibland var SFP inne och ibland utanför. Det var enormt spännande!
Vad hände sen?
Det blev ju bråttom att flytta till Bryssel. Men jag hade tidigare jobbat inom det som i dag är ALDE, så jag hade en god vän som var svensk MEP (europaparlamentariker) som hade blivit återvald och som hjälpte mig mycket så allting gick ganska bra.
Du blev en av de första finländarna som valdes direkt av folket till Bryssel. Kändes det historiskt?
Både ja och nej. Det är alltid stort när man träder in som folkvald i en församling, och det kändes nog jättestort speciellt när man gjorde det för första gången.
En av de stunder som jag upplever som allra mest historisk är i maj 2004, när de tio nya ansökarländernas flaggor hissades vid parlamentet i Strasbourg och jag stod snett bakom Lech Wałęsa (Polens före detta president).
Skulle 1996 års Astrid ha trott dig om du sa att vi på senare år skulle ha medlemsländer som utmanar EU:s grundläggande demokratiska värderingar?
Jag har funderat mycket på varför utvecklingen i länder som Ungern och Polen blev som den blev; vi trodde nog att civilsamhället där var starkare än det var. Under
arbetet med utvidgningen fokuserade jag särskilt på länder med minoritetsproblematik, som Slovakien och Rumänien. I Slovakien var motståndet mot den dåvarande nationalistiska regeringen hårt, och jag kallades faktiskt för ”Slovakiens regerings fiende nummer två” på grund av mina krav på skydd för den ungerska minoriteten. I Polen gjordes en ödesdiger kompromiss där kyrkan stödde EU-medlemskap för att få stramare abortlagar, vilket lade grunden för dagens problem. Samtidigt ville jag visa EU-nyttan för Svenskfinland genom konkret lagstiftning- en stor seger var när vi lyckades stoppa förslaget om dioxingränser i strömming, som annars hade stoppat fisket i Finland. Vi lyckades även hjälpa delar av den österbottniska båtindustrin när nya miljöregler hotade produktionen. Senare, som minister, var jag strikt kring Rumäniens Schengen-inträde. De hade fått fin teknik vid gränserna, men jag konstaterade att det var som att ha ett dyrt lås på ett i övrigt ruttet hus - rättsstaten och korruptionsbekämpningen måste fungera först.
Jugoslavienkriget pågick under samma årtionde som du blev invald i EU. Vad tänkte du om de nyheterna?
Det var förfärligt. Jag minns särskilt hur våra holländska kollegor hade svårt eftersom FN-soldaterna var deras landsmän. Själv minns jag Kosovokriget extra tydligt då min medarbetare och jag
ordnade ett besök i Finland för det kosovanska liberala partiets ordförande. Det som chockade mest var berättelserna om hur grannar plötsligt vände sig mot varandra – man undrade hur det alls kunde gå på det sättet. I dag glöms konflikterna i Bosnien och Kosovo ofta bort när vi pratar om krig i Europa, men det är länder som jag senare besökt ofta i rollen som högkommissarie. Daytonavtalet fick slut på kriget och var nog det bästa man kunde åstadkomma då, men det har lett till en politisk stelhet. Systemet med etniska kvoter gör att unga protesterar, eftersom man till exempel som rom inte ens har kunnat ställa upp i val om man inte tillhör någon av de tre huvudgrupperna.
Lärdomarna från Bosniens konstitution visar också varför Ukraina aldrig kunde gå med på den typ av federation som Putin föreslagit; om olika delar kan blockera utrikespolitiken styrs landet i praktiken från annat håll. Det är avgörande att länderna på västra Balkan kommer med i EU så att gränsernas betydelse minskar, men tyvärr ser vi också ett missbruk av systemet. Bulgarien har till exempel använt en liten minoritet i Nordmakedonien för att bromsa deras process.
Varför valde du att ställa upp i riksdagen efter din tid i Europaparlamentet?
Jag hade en lite omvänd karriär. Jag ville komma hem och det fanns en möjlighet att bli vald i Nyland. Det var faktiskt svårt att vänja sig vid riksdagen till en början eftersom jag var van vid friheten i Europaparlamentet. Där liknar arbetet mer ett stadsfullmäktige; man vet inte alltid innan en omröstning exakt hur det ska gå, vilket gjorde arbetet väldigt spännande. I den finländska riksdagen är tidsperspektiven helt annorlunda. Där handlar allt om att få in sina frågor i regeringsprogrammet för att få saker gjorda. Om regeringen väl är enig är det svårt att få till ändringar i efterhand. Jag fick vänja mig vid att det tog betydligt längre tid att driva igenom saker och att det krävdes ett annat sorts tålamod och lobbande för att nå resultat.
Hur har du hanterat det att du ibland strukit människor mothårs?
Jag tror att jag antog en ganska tuff och saklig attityd tidigt. Som ung jurist från Helsingfors utan jordbrukarbakgrund möttes jag av en del misstänksamhet bland "gubbarna" inom lantbruksorganisationerna, så jag var tvungen att visa att jag visste vad jag talade om.
Under min tid som minister förekom det en hel del obehagliga skriverier. Men som minister har man trots allt ett visst skydd. Tillsammans med min medarbetare polisanmälde vi en person som skrivit hotfullt, vilket ledde till en fällande dom - troligen en av de första i sitt slag. Det är förstås mycket värre om man saknar det skyddet, och på den tiden fanns det inte samma vana inom partierna att sluta upp bakom en. I dag finns en helt annan medvetenhet om att kvinnor behöver uppmuntran och stöd i sådana situationer.
Tror du att det var bättre då än om du skulle ha ställt upp för första gången nu?
Efteråt inser man att det här var de gyllene åren för internationella regler och respekten för dem. Det var en tid då skyddet av minoritetsspråk och grupper stod högt på agendan, och begrepp som ”responsibility to protect” (skyldighet att skydda) utarbetades. Ur ett internationellt rättsperspektiv var det helt rätt tid att gå med i EU; det var den internationella rättens guldålder.
Men ser man till kvinnans ställning så fanns det samtidigt gott om härskartekniker. Det har jag upplevt otaliga gånger - man ger ett förslag som ingen reagerar på, tills en herreman ger exakt samma förslag och får äran för det. Det var väldigt utbrett. När jag funderar på om jag utsatts för direkta sexuella trakasserier så hände det aldrig i Finland, men jag upplevde
däremot några problematiska situationer som ledamot i Europaparlamentet.
Finns det någonting du vill säga till unga som läser detta?
Det viktigaste är att man försöker göra något tillsammans med andra, oavsett om det är stort eller smått. I dag har vi tillgång till så mycket fakta - utmaningen är att använda den kunskapen för att driva fram faktiska åtgärder.
Det är också viktigt att minnas att auktoritära regimer inte varar för evigt. De bygger på en allt mindre krets och en rädsla för det egna folket. Man kan inte kräva att folk i till exempel Ryssland ska gå ut på gatorna nu, då de betalar ett oerhört högt pris, men en dag kommer korthuset att falla. Arbetet i Liberal International har också lärt mig att det betyder oerhört mycket för fängslade människor att veta att det finns individer där ute som jobbar för deras frigivning.
Politikens svårighet är att det tar tid att åstadkomma saker i förhållande till allt annat i dagens samhälle. Man måste bygga allianser, och när man gör det bygger man också något vackert för framtiden. Min erfarenhet är att alla upplevelser man samlar på sig kommer till nytta förr eller senare.
Vem ska bli SU:s
nya ordförande?
Under kongressen i maj väljs en ny förbundsordförande för det kommande året. Den nya ordföranden och förbundsstyrelsen väljs på söndagen under kongressen, och får sedan leda förbundet under det kommande året.
Mi Adolfsson, förbundsstyrlesemedlem 2025-2026
"Min tid i förbundsstyrelsen har varit både lärorik och givande. Jag har knutit värdefulla kontakter inom politiken, fått möjlighet att planera och genomföra viktiga insatser för att nå förbundets mål och samtidigt fått många fina vänner. Jag hoppas att fler nya medlemmar vill ställa upp till förbundsstyrelsen, det är ett meningsfullt uppdrag där man får möjlighet att bidra och utvecklas tillsammans med andra!"
Svensk Ungdom styrs av förbundsstyrelsen som består av en ordförande, två vice ordföranden och fem styrelsemedlemmar.
Ida Slöör, förbundsstyrlesemedlem 2025-2026
"Att sitta i förbundsstyrelsen är otroligt roligt och ett uppdrag som har känts meningsfullt, men framför allt är det lärorikt. Man får lära känna så många duktiga individer, får nya perspektiv och minnen för livet, samtidigt som man får utveckla sitt politiska kunnande, och man lär sig mycket av varandra.
I FS får man också möjligheten att delta på massa evenemang och lära känna andra unga över organisations- och partigränserna. Dessutom får man värdefull erfarenhet av att leda en organisation och samarbeta i grupp. Jag kan verkligen rekommendera att ställa upp till FS!"
Ida Mi
Det ska vara självklart att vara medlem i SU!
Jag vill öka medlemsantalet genom att göra medlemskapet mer värdefullt. Det är ett långsiktigt arbete, men vår viktigaste uppgift är att låta medlemmar växa som politiker. Samtidigt måste vi bli bättre på att agera istället för att bara reagera. Vi ska styra samhällsdebatten med egna lösningar och förslag, inte bara sitta och tycka illa om regeringen. Vi måste visa att vi har en egen väg framåt.
Som ordförande skulle jag besöka alla våra kretsar och träffa lokala aktiva. Man kan inte leda ett förbund på distans. Och när det gäller beslut är jag beredd att ta ansvar, även när alla inte håller med. Det viktigaste uppdraget för mig är att hålla ihop organisationen oavsett vilka situationer som uppstår. Jag vill se till att förbundet mår bra och att alla medlemmar känner sig välkomna i en miljö där man både vill och faktiskt får möjlighet att bidra med sitt engagemang.
Anton ställer upp i ordförandevalet!
Anton Åkerman, 20
Från Närpes
Studerar offentligt ledarskap vid ÅA
Aktiv i SU i Österbotten sedan 2022
Vice ordf. i SU:s förbundsstyrelse
Politiskt utgår jag från en enkel princip: man ska få leva det liv man vill, men också ta ansvar för sig själv, för andra och för samhället.
Ekonomin ser jag som grunden för allt, utan en fungerande ekonomi finns ingen välfärd och ingen utbildning. Som lokalpolitiker kämpar jag också för landsbygdens överlevnad och tror på ett Finland där man kan välja att bo var man vill utan att behöva flytta till en storstad.
Det finns två saker som får mig att helt koppla bort omvärlden: cellon och pianot. När jag spelar försvinner allt annat och jag får en total paus från alla bekymmer. Sen är det förstås också viktigt för mig att bara få vara med vänner och familj!
Inför riksdagsvalet 2027 vill jag bygga upp nya kandidatprofiler och se till att vi för fram egna idéer. Väljare röstar på den som agerar, inte på den som bara följer efter.
Jag är envis, men framför allt pålitlig, och det är en egenskap jag värderar högt. Om jag väljs till ordförande kommer mitt hårda arbete att avspegla sig i allt jag gör.
Let’s make politics sexy again!
Jag vill göra SU mer synligt, på riktigt. Det handlar om opinionsbildning, sociala medier och en starkare profil, men också om att se till att medlemmarna faktiskt känner att de får ut något av sitt medlemskap och kan bidra med sitt engagemang.
Som ordförande skulle jag vara tillgänglig och lätt att nå, för ett förbund leds inte på distans.
Jag beskriver mig själv som modig och empatisk, en ledare som inte räds för att kavla upp ärmarna men som samtidigt har kärlek för sina medmänniskor. Det viktigaste uppdraget är att vara någon som alla medlemmar tror på och känner sig trygga med, och att hålla förbundet relevant i den finska politiken.
Politiskt utgår jag från en enkel övertygelse: man måste lita på unga och tänka på dem i varje beslut som fattas. Själv brinner jag extra för säkerhets- och
Emma ställer upp i ordförandevalet!
Från Uppsala och Helsingfors
Studerar statskunskap vid Soc&kom Aktiv i SU i Nyland sedan 2024 Vice ordf. i SU:s förbundsstyrelse
försvarspolitik och det nordiska samarbetet.
När vardagen blir för mycket hänger jag med vänner eller sätter på musik och en rolig serie, något som får tankarna att vandra någon annanstans.
Medlemsrekrytering är en hjärtefråga. Förbundet behöver fler medlemmar för att vara livskraftigt, och det kräver ett aktivt arbete. Inför riksdagsvalet 2027 vill jag se till att SU:s kandidater syns och hörs i hela landet, och att så många unga som möjligt tar plats i riksdagen. Kampanjen ska vara rolig och märkas överallt.
Vad är kongressen och varför borde man vara där?
Kongressen är Svensk Ungdoms högsta beslutsfattande organ - där kan vi alltså i teorin ta beslut om allt från förbundets nedläggning till ifall vi ska servera godis på möten. Ingen kongress är precis den andra lik, men de brukar följa ungefär samma mönster.
TEXT: Carolina Savander BILD: Jannika Emaus
På fredag är det mingel, detta år i vackra Hangö stadshus. På minglet får man träffa de andra delegaterna (deltagarna) plus gäster och personal och andra inblandade. En mjukstart inför helgen, som innehåller mycket program!
På lördag sätter sedan själva mötet i gång. Stora helheter på lördagen är bland annat den allmänpolitiska debatten där alla delegater får hålla inlägg om det som är viktigt för dem - ta chansen och håll ett brandtal! På lördag är det också utskottsarbete, där mindre grupper jobbar med motioner som lämnats in av medlemmar på förhand, och ger förslag på vad kongressen ska tycka om saken. Några motioner som röstats igenom de senaste åren handlar till exempel om SU:s signaturdrink, grundlagstryggande av aborträtten och att SU ska träffa SFP:s partiordförande oftare. Gott och blandat, alltså!
På kvällen är det sedan dags för det som enligt många är kongressens höjdpunktsupén! Vi får äta god mat tillsammans,
sjunga och njuta av gott sällskap och roligt program. Under supén sker det också ibland lite networking och så smids det hemliga planer, på söndag är det nämligen dags för…
STYRELSEVAL! Ordförande, vice ordförande och styrelse väljs. Ibland är det mer spännande, ibland mindre - men här får alla medlemmar säga sitt om förbundets styrning och framtid. På söndag behandlas också själva motionerna.
Lite strösslat in under helgen behandlas också annat som ska tas upp på ett årsmöte - till exempel bokslut, verksamhetsplan och ansvarsfrihet för föregående styrelse.
Om man bortser från själva mötet, är stämningen något som många SU:are beskriver som det bästa med kongressen. Man får träffa både nya och gamla bekanta, prata politik, skvallra och busa tillsammans. Och är du ny behöver du inte oroa dig - det finns alltid någon att fråga som gärna hjälper till.
Citat från kongressdeltagare från senaste åren:
Tack för en intressant, rolig och lärorik första kongress!
Tack så mycket för en inspirerande och inkluderande evenemang, det var jätteroligt!
Kongressen var väldigt rolig i överlag, men bäst var den fina supén
Inspirerande människor, trygghet och bra instruktioner
Årets kongress är i Hangö 15-17.5
JÄTTEKUL!
Allt var både bättre och sämre förr
Mats Löfström växte upp på den åländska landsbygden i en tid då semestrar på Kanarieöarna inte var ett alternativ och sommarjobb var en självklarhet. Var det bättre då? Ja, på vissa sätt.
TEXT: Mats Löfström BILD: SFP
Då jag var liten och växte upp på den åländska landsbygden, for ingen till Kanarieöarna eller Thailand över vintern. Det var också för dyrt att resa till fjällen samma vecka som stockholmarna hade sportlov. Därför var man hemma och åkte pulka med brorsan i stället.
Då jag idag jämför många familjers liv, också mitt eget, med det liv vi hade då jag var liten var det betydligt mer anspråkslöst då jag växte upp.
Då är jag inte så gammal, och dessutom kommer jag från ett vanligt medelklasshem. Men de ekonomiska förutsättningarna och framförallt förväntningarna på vad man borde ha råd med var helt enkelt betydligt lägre då.
Det gjorde inte vårt liv ledsammare, bara annorlunda.
Då jag fyllde 15 år fick jag tillsammans med alla mina klasskompisar mitt första riktiga sommarjobb för att tjäna egna pengar. Det här var bättre förr.
"Det gjorde inte vårt liv ledsammare, bara annorlunda."
Idag är mängden sommarjobb inte lika många. Det är något jag säger till alla som kan påverka: Ta så många sommarjobbare som möjligt. Det är viktigt för unga att få sommarjobb och få erfarenheter av arbetslivet. Dagens unga är otroligt
duktiga och kunniga, men har samma osäkerhet som då jag var ung. Därför är det så viktigt att få erfarenheter.
En sak som är bättre idag är alla de praktikmöjligheter som finns runtom i världen, som i Bryssel, Tokyo och Washington. Ta vara på möjligheterna.
En sak som skiljer sig från då jag var ung är den ökande känslan av ensamhet som många har idag. Det här är en paradox. Idag är vi ständigt uppkopplade och telefonen ger notifikationer kontinuerligt. Ändå känner många sig ensamma.
Jag minns då jag som SU:s förbundssekreterare deltog i amerikanska Demokraternas ungdomsorganisations konvent i Dallas, Texas år 2007. Där blev vi introducerade till något oerhört spännande som gjorde att man lättare kunde hålla kontakt med varandra. Facebook kom senare det året att revolutionera sättet vi kommunicerade på, på gott och ont. Även om TikTok och Instagram är mer populära bland många unga idag var det Facebook som i praktiken startade allt.
Det var lika banbrytande som då vi med mina klasskamrater fick våra första mobiltelefoner i högstadiet, en Nokia med liten svartvit skärm man kunde ringa med, sända 160 tecken långa SMS på samt spela Snake.
Teknikutvecklingen har varit otrolig och den för med sig oerhört mycket möjligheter. Det gör saker smidigt, effektivt
och att man har tillgång till nästan obegränsat med information omedelbart i sin hand.
Det är svårt att tänka sig hur man idag skulle klara sig utan sin smarttelefon, samtidigt som den också för med sig tydliga negativa förändringar på mångas personlighet som vi borde prata mer om: Man är mindre närvarande, man låter sig avbrytas oftare och man blir mer otålig.
Framförallt gör man nu färre saker tillsammans. Telefonen i ett sammanhang med nya människor används ofta som en form av sköld för att inte behöva ta kontakt med okända.
"Allt har sin tid. Man ska leva i den. Den kommer inte tillbaka."
Då jag växte upp spelade vi inte dataspel på våra rum uppkopplade på nätet utan vi spelade TV-spel tillsammans framför TVn. Vi spelade spel där man fick börja om från början om man dog, vilket tränade tålamodet. Man gav inte upp.
Saker var inte bättre förr, men de var annorlunda. Jag tror många ungdomar idag skulle må bra av att göra ännu fler saker tillsammans med andra unga, och vuxna.
Mats Löfström
• 2005–2009 Förbundssekreterare
för Svensk Ungdom
• 2015–nu: Ålands riksdagsledamot i Svenska riksdagsgruppen
Det viktigaste tror jag är att försöka leva i nuet och att leva i sin tid. Man ska inte överanalysera allt och fundera så mycket på om saker var bättre förr eller vad som eventuellt kan hända i framtiden. Vi kan påverka det, men man får inte glömma att göra de saker som gör en glad, och som gör andra glada, vid sidan av att skaffa sig en utbildning, ett jobb och att vara aktiv.
Allt har sin tid. Man ska leva i den. Den kommer inte tillbaka.
Träffa SU:s nya förbundssekreterare
TEXT & BILD: Demitra Ahlskog
Bekanta dig med Nicolina, SU:s nya förbundssekreterare. Hon brinner för unga, gillar excel och planerar inte sina lediga lördagar.
Vad ser du mest fram emot med att jobba på SU?
Att lära känna förbundets medlemmar och förtroendevalda! Det är ju för er vi jobbar!
Vad fick dig att söka jobbet som förbundssekreterare?
Att jobba med och för unga är ju fantastiskt roligt. Jag har själv varit föreningsaktiv under studietiden, och genom de uppdragen har jag fått vara med och bidra till en bättre vardag för unga och göra ungas röst hörd. Som nationalekonom gillar jag förstås excel, siffror och att ha koll på ekonomin, vilket är en stor del av förbundssekreterarens roll!
Vilken är den viktigaste lärdomen du tar med dig från dina tidigare jobb?
Att man inte behöver lösa alla problem själv utan att det finns en uppsjö människor som gärna stödjer och ger idéer.
Vad är din vision för förbundet?
Jag vill att SU ska vara en trygg plats där unga får lära sig, utvecklas och hitta en gemenskap. Som ungdomsförbund ska vi våga ligga före vår tid och komma med modiga utspel.
Som förbundssekreterare är jag också förman till personalen, vilket jag lägger stor vikt vid. SU ska vara ett tryggt, lärande och framförallt roligt förbund, och detta gäller också som arbetsplats. Min vision är helt enkelt ett förbund som mår bra i alla led.
3 snabba frågor
Vad gör du helst en helt ledig lördag?
Jag springer gärna om det är fint väder eller går på ett spinningpass. Utöver det gillar jag inte att ha stora planer och bara göra vad jag känner för.
Hurdana böcker gillar du att läsa?
Jag älskar böcker som får en att ifrågasätta invanda tankemönster och som påminner en om att livet faktiskt inte är så allvarligt.
Är du morgonpigg eller en nattuggla?
Morgonpigg om jag går och lägger mig kl 22!
Du kan kontakta
Nicolina på:
nicolina.nordman@su.fi
Från strumpbyxor till systemskiften:
En berättelse om politiskt engagemang som livsstil
TEXT: Demitra Ahlskog BILD: SFP
I ett samtal om politik, dåtid och framtid reflekterar riksdagsledamot Eva Biaudet över en värld som gått från stark tro på utvecklingens möjligheter, till en tid där endast 34% av befolkningen tror att ungas framtid blir bättre.
Eva Biaudet har haft en lång politisk karriär. Under slutet av 70-talet inleddes den inom skolpolitiken, på 80-talet i formen av SU-engagemang , och år 1998 blev hon invald i Helsingfors stadsfullmäktige. 1990 valdes hon till SFP:s vice ordförande och år 1991, som 30-åring, blev hon invald i riksdagen och blev den yngsta medlemmen i Svenska riksdagsgruppen.
Jag trodde på att jag kunde ändra världen och att det var min grej att försöka göra det, säger Eva.
När Eva klev in i politiken kunde världen kännas mindre. Informationen kom via YLE-nyheter och dagstidningar till skillnad från idag, när nyhetsflödet är närmast ”megalomant" och vi uppdateras konstant om krig och konflikter, humanitära katastrofer, och om försämrade internationella relationer. Hon växte upp på 60-talet med en äldre bror som hade Che Guevara på väggen och demonstrerade mot Vietnamkriget. Hon läste också barnböcker med revolutionär romantik utan att förstå dess realiteter. Kvar blev ändå en känsla av att allt var möjligt att förändra och att orättvisor skulle bekämpas.
– Idag är unga säkert mer kunniga och medvetna om händelser, tex om forskning kring klimatförändring, men betungas av en misstro till att beslutsfattarna inte förmår göra tillräckligt för att stoppa det. För att inte tala om kriget i Ukraina och Gaza. Den känslan av maktlöshet ger illamående och osäkerhet, säger Eva.
En röst som vägrar tystna
Engagemanget började tidigt, ur en tvåspråkig vardag där frågeställningar kring rättvisa blev personliga. Att se sin finskspråkiga mamma vara i minoritet i en svensk omgivning skapade en tydlig medvetenhet om betydelsen att inte behöva välja sida mellan svenskt och finskt.
– Det värsta man kan göra mot en människas tvåspråkiga eller mångkulturella identitet, är att tvinga dem att välja bort en sida. För mig har språkfrågan aldrig handlat enbart om det svenska språket, utan om jämlikhet och om rätten till sitt modersmål. Minoritetsspråket kräver mer stöd än majoritetsspråket, för att vara ett levande språk i vardagen.
Lärdomen om självständighet och feminism kommer från köksbordet. Mamman påminde henne tidigt, att som kvinna måste man ha kontroll över sin egen ekonomi och bevara möjligheten att köpa sina egna strumpbyxor, precis när man själv vill köpa dem. Det var en enkel metafor för en stor sanning: rätten till sitt eget liv och sina egna beslut. Denna "rättskämpe" tog hon med sig in i SU, där diskussionerna var långa och ibland hårda i ett tidigt 80-tal. Även som ung vice ordförande i partiet kunde bemötandet kännas tufft.
– Jag tog fighterna personligt och kunde ibland lämna möten gråtande. Jag fick öva mig på att ge elakheter tillbaka och inte ge upp. Ingenting händer av sig självt, det krävs emellanåt verbal armbrytning för att nå fram.
Eva minns en tid i riksdagen då hon kämpade för att förändra adoptionslag-
stiftningen samtidigt som hon själv var mitt i adoptionsprocesser. Det blev en påminnelse om hur svårt det är att förändra saker som bara berör ett fåtal. Det tog väldigt många år av mindre framsteg innan föräldraledigheterna för adoptivföräldrar blev likställda biologiska föräldrars. Det är här, i det lilla och det personliga, som styrkan i ett mindre parti med mindre hierarki blir tydlig. Den enskilda rösten hörs och som liberaler prioriterar vi inte vikten av en politisk fråga endast på basen av hur många det berör, utan av hur viktig frågan är för dem det gäller.
Men med åren kommer en risk att politiker blir bekvämare, och att ”realismen” börjar tära på ambitionen. – Man sätter målen lite närmare för att hållas hel som människa. Men vi får inte tillåta att hela samhällets ambitioner blir för små.
Skärmens ensamhet mot det levande sammanhanget
En av de största skillnaderna mellan då och nu är var samtalen sker. På 80-talet kunde en politisk motståndare i SU skrämma mig med sin dröm ”att trampa ner mig med sina stora militärstövlar", men även de värsta striderna stannade oftast i mötesrummet. De levde inte vidare för evigt i ett digitalt flöde till skillnad från idag.
Idag ser Eva en generation som är otroligt kunnig och emotionellt intelligent, men som också är mer utsatt. Sociala medier tillåter oss att välja hur vi framstår, men det är viktigt att finnas med i levande sammanhang – de fysiska mötena – där man får chansen att vara en hel människa. – Ensamheten kan skada initiativkraften. När unga kommer samman och märker att de kan få sin röst hörd, då händer något stärkande i engagemanget. Den upplevelsen glömmer man aldrig.
Friheten att bryta gränser
När Eva minns sin pappa, som nu skulle ha varit 102 år, tänker hon ofta på hans maning att hennes viktigaste uppgift i riksdagen är att förhindra krig. Hon inser hur mycket som vi tagit för givet; freden och demokratin. Tron på att allt rör sig mot det bättre har fått sig en törn. Även de auktoritära idéerna kommer in smygande, ofta i nytt språk som kodats i ord och bild som juridiken har svårt att greppa, men vars till exempel rasistiska budskap alla förstår direkt. I Norden har vi trots allt detta byggt upp våra samhällen på fina värderingar, såsom respekten för barnens rättigheter och jämlik utbildning för alla.
Det finns hopp i det mest grundläggande: hur vi ser på barnen. Kulturen kan ha en oerhört viktig samhällsbyggande roll. Hon nämner Astrid Lindgren och Pippi Långstrump som förebilder för barns rättigheter. Barn har egen personlighet, egen vilja och egna rättigheter. – Meningen är kanske att barn ska kunna bryta mot regler för att lära sig att förhandla. Det är friheten, inte gränsen, som är det viktiga.
För Eva är receptet för framtiden detsamma som det var på 90-talet, trots en svårare omvärld: Uppmuntran, glädje, nyfikenhet och mod. Och framför allt – att aldrig sluta vara en "rättskämpe". Det privata är även politiskt och egna pengar för strumpbyxor som symbol för mänskliga rättigheter.
Eva Biaudet
• Från Helsingfors
• Invald i riksdagen som 30-åring
• Sittande riksdagsledamot
• SFP:s partifullmäktiges ordförande
• Stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors
Var livet verkligen bättre förr?
TEXT: Fia Hirvonen
BILD: Demitra Ahlskog
Förr i tiden fanns varken mental ohälsa, klimatförändringar, krig eller någon clean girl-aesthetic. Åtminstone inte om man frågar dem som ”verkligen levde då”, för deras minne verkar vara utrustat med både suddgummi och skönhetsfilter.
De skidade till skolan (i uppförsbacke åt båda hållen), socialiserade utan wifi, respekterade sina föräldrar och var ute tills fingertopparna hotade att falla av, oavsett om det var roligt eller inte. Sedan gick man in, tinade upp framför elementet i exakt så många minuter som pappas elräkning tillät och marscherade snabbt ut igen så ingen skulle misstänka att man var svag och inte tålde lite kyla.
Fia är vice ordf. i Helsingfors och samkretesen och vice ordf. för jämställdhetsutskottet.
Det var andra tider, det var ett liv det.
Eller, så är det bara att minnet är en mästare på att redigera bort det jobbiga och lägga ett generöst nostalgifilter över resten. Varför är det så att många av dessa nästan förjävliga upplevelser ändå beskrivs som något djupt värdefullt, som nutida generationer går miste om? Varför anses frusna fingrar och avsaknaden av wifi vara något som gör en hel generation starkare?
Och för er som undrar- ja absolut, motgångar kan vara otroligt nyttiga. Men problemet är när den där nostalgiska bilden börjar användas för att kritisera unga idag. Ganska ofta är jämförelsen inte rättvis.
Mental ohälsa har alltid funnits. Krig och konflikter också: ofta till och med närmare än idag. Något som inte har funnits är också det som skapar vår generations akilleshäl: medvetenhet. Förr i tiden fanns inte samma medvetenhet om hemskheterna runt om i världen. Då spammade inte MTV, Helsingin Sanomat, Iltasanomat, Iltalehti, Österbottens Tidning, Vasabladet och Hufvudstadsbladet din telefon med notiser om krigszoner och döda barn.
Dessutom är kritiken mot yngre generationer ingenting nytt. Redan för hundratals år sedan oroade sig filosofer över att ungdomar började ifrågasätta traditioner och gamla sanningar. Den äldre generationen har alltså alltid varit lite rädd för den yngre.
"Så kanske gårdagen inte egentligen är bättre. Den är bara enklare att minnas"
Kanske handlar nostalgi inte bara om hur världen var, utan om hur det kändes att vara ung. Mindre ansvar, fler första upplevelser och känslan av att livet fortfarande låg framför en.
När man saknar den känslan är det nog lätt att tro att själva tiden var bättre.
Så kanske gårdagen inte egentligen är bättre. Den är bara enklare att minnas, speciellt när minnet själv får välja vad som ska stanna kvar.
Kung på natten, kung på dagen –en diskussion med tidigare anställda på SU
TEXT & BILD: Demitra Ahlskog
SU har genom åren blivit en kär plats för otaliga förtroendevalda, men bakom kulisserna har det även funnits anställda. Vi bjöd in några gamla arbetare för att höra dem berätta hur det var förr i tiden i en diskussion tillsammans med de som jobbar på Helsingforskansliet just nu.
Från aktiva till betalda tjänstemän
Den gemensamma resan genom organisationens olika nivåer beskrivs som något mycket meningsfullt, var många har inlett sin tid på SU i någon lokalavdelning. Att få gå hela vägen och till slut arbeta heltid med det man brann för beskrivs som att cirkeln slöts: – Det kändes som att cirkeln slöts efter att man hade varit aktiv. Det blev en livsstil, var du fortsatte göra det som du egentligen hade gjort förut men nu istället fick lön för det.
med i SU för vara med och påverka vardagen de lever i.
Kansliets säregna miljö på Simonsgatan
Flera minnen kretsar kring det gamla kansliet på Simonsgatan. Det var en tid med trådtelefoner, eget växelnummer för de olika rummen och en total avsaknad av tjänstemobiler till en början. Arbetsmiljön var stundtals säregen; en person arbetade i en skrubb med ett elskåp som egentligen var ett förråd, medan informationssekreterarens rum under lång tid hade fungerat som rökrum under festerna på kansliet. Hissen till kansliet var även i sin egen klass- det sades vara den enda hissen i Finland som någonsin rasat.
Carolina
Emil
Annica Anni Tessa
Ted Silja
Det var också en speciell känsla att arbeta i samma byggnad som en nattklubb. Om man behövde gå till kontoret en lördagkväll kunde man passera hela kön till nattklubben, hälsa på dörrvakten och förklara att man var på väg till jobb - en liten vardagsvinst som man minns med glädje.
Hårt arbete, vilda fester och krossade dygnsrytmer
Verksamheten och valkampanjerna krävde intensivt arbete. Under riksdagsvalet 2011 och presidentvalet 2012 kunde dagarna börja redan klockan tre på natten för att sedan fortsätta till sent på kvällen med att köra runt med kampanjblad. Samtidigt var det svårt att skilja mellan privatliv och yrkesroll, och festerna var många. Ett uttryck som fanns inom organisationen var ”kung på natten, kung på dagen”, vilket betydde att man kunde festa till klockan fyra på morgonen så länge som man ändå var i skick för att sköta sitt arbete dagen därpå. Det bjuds på en anekdot om en kompis som på 90-talet somnade stående i talarstolen under en kongress medan han presenterade ett utskottsbetänkande. Det berättas även om vilda efterfester hos en dåvarande förbundssekreterare där man sabrerade skumpaflaskor från balkongen med målet att träffa taket på det motsatta huset. En annan uppskattad tradition var ”Fafas och Prosecco-fredag”, där man köpte mat från Fafas och delade på en flaska Prosecco under lunchen. Trots den stundtals extrema arbetsbelastningen kändes det sällan tungt, eftersom man var i ett sammanhang med likasinnade: – Jag kommer ihåg att jag under min tid på SU inte kände att jag var på jobb. Jag tror att det handlar om att man är med likasinnade människor som är i samma ålder som en själv. Ganska ofta tänkte jag “tänk att någon betalar mig för att jag får göra det här”.
Tidens gång och professionalisering
Med tiden har arbetsplatsen professionaliserats, precis som på många andra håll utanför förbundet. Numera förs det mer noggranna bokföringar över arbetstiden för att skydda individens rättigheter, vilket deltagarna ser som positivt. Man inser att allt inte bara kan räknas som ideellt gratisarbete dygnet runt. Även synen på alkohol har förändrats bland deltagarna och nuvarande anställda: det sabreras inga skumpaflaskor och vid något skede går man faktiskt hem från jobbet istället.
Pandemin som den största prövningen
När frågan ställs om vad som varit det allra största som hänt under deras tid på SU lyfts covid-19-pandemin fram. Att upprätthålla verksamheten under denna tid krävde enorm kreativitet. För att bibehålla sammanhållningen och känslan av en riktig kongress trots att alla satt hemma, postade personalen ut små paket till alla deltagare:
– Vi postade ut delegatlapparna tillsammans med te, chokladstänger och halarmärken så att alla skulle få ha sina nyckelbank på Zoom när de satt där och röstade med lappar.
Trots att man inledningsvis drogs med en undermålig Skypelösning fann man snabbt fungerande arbetssätt, såsom korta dagliga morgonmöten, vilket hjälpte dem att ta sig igenom krisen på ett föredömligt sätt. Deltagarna lyfter särskilt fram det goda och exemplariska ledarskapet under krisen som avgörande för att hålla modet uppe.
En ovärderlig livserfarenhet
Sammantaget vittnar båda diskussionen om en stark gemenskap och en tid som beskrivs som en av de lyckligaste i livet. Det var en period då gränserna mellan fritid och jobb suddades ut till förmån för ett gemensamt driv och umgänge. Man fick arbeta kreativt tillsammans med
likasinnade människor i samma ålder, och erfarenheterna bar man sedan stolt med sig vidare ut i arbetslivet. Och vad är nu bättre än det? SU kan stoltsera med att vara både en plats var förtroendevalda kan bygga upp sin framtid som politiker och tjänstemän kan säga att det var den bästa tiden i deras liv!
Svensk Ungdom (SU) är Svenska folkpartiets (SFP) ungdomsorganisation. Vi är ett socialliberalt förbund och våra ca 2000 medlemmar är mellan 14-30 år gamla.
SU styrs av en ordförande, två vice ordförande och fem styrelsemedlemmar. Förbundet är indelat i fyra geografiska kretsar: Egentliga Finland, Helsingfors och samkretsen, Nyland och Österbotten. Kretsarna styrs av egna styrelser och ordförande. SU har också arbetsutskott för olika politiska teman.
Hur kan jag vara med och göra politik i SU?
Vill du bli aktiv är det enkelt att bli det genom att till exempel skicka en DM och se om det finns öppna platser i ett utskott eller en kretsstyrelse, eller så kan du komma på ett evenemang vi ordnar. Det kanske bästa sättet att bli aktiv är att komma på kongressen. För det behövs ingen förhandskunskap – det är bara att anmäla sig och dyka upp. På kongressen röstar vi om SU:s politik, lär känna varandra och äter finsupé tillsammans!
Om du vill gå med i ett arbetsutskott kan du skicka en DM eller ett mail till info@su.fi och berätta kort om vad du är intresserad av!
Övriga Finland hör till samkretsen
SU i Österbotten
Kretskansli: Rådhusgatan 23, 65100 Vasa
SU i Egentliga Finland
Kretskansli: Auragatan 1 G, 20100 Åbo
Hur kan jag bli medlem?
Gå in på vår webbsida su.fi/bli-medlem och fyll i din information. Välkommen med att förändra världen med oss!
