En diakon står alltid på de svagas sida

– Redan när jag var liten var jag arg på orättvisor, säger Anna Ramén när hon berättar hur det kom sig att hon blev diakon i Svenska kyrkan. Jag har alltid haft ett starkt patos för rättvisefrågor och varit intresserad av hur människor fungerar.

När vi möts har Anna med sig ett helt flak med tagetes-plantor som hon glatt delar med sig av till sina arbetskamrater.

– Jag ”råkar” alltid plantera lite för mycket och sen klarar jag inte att rensa bort och slänga det som kommer upp. Mina barn kallar mig ”crazy plantlady”, skrattar Anna.

Varför blev du diakon?

– Jag hade två stora intressen när jag var ung. Jag brann för människor och jag brann för Gud. Frågan var om jag kunde kombinera dessa på något sätt. Då var det någon som sa att man kunde bli dia- kon. Jag hade inte riktigt koll på vad en diakon gjorde. Så jag fick ta reda på det och insåg att det var en jättebra kombo.

Vad är en diakon?

– En diakon är en kristen socialarbetare som har i uppgift att stå på den svagas sida och kämpa för rättigheter och medmänsklighet, berättar Anna. Att möta människors utsatthet där man befinner sig och upprätta. Det kan handla om människor som har blivit arbetslösa eller är i kris för att man befinner sig i en separation. Man kan ha förlorat en nära anhörig, blivit sjuk eller mobbad i skolan. Att man lider av psykisk ohälsa, att man har behövt fly från ett annat land eller att man har ett missbruk. Det finns så många olika typer av utsatthet och problem som man som diakon får möta.

– Jag tänker att alla människor har en kallelse eller ett uppdrag av Gud och några kallar Gud till att vara diakoner i kyrkan. Man har kyrkan som sin bas och sen går man ut i världen där människor finns för att verka för Guds rike.

Är det skillnad på en diakon och andra socialarbetare?

– Diakoni är inte på något sätt bättre än någon annat socialt arbete, tänker Anna, utan det handlar om vilken drivkraft man har. Min drivkraft är min tro. Den driver mig till handling och agerande. Hos andra finns det andra drivkrafter. Det är som vår förre biskop sa: ”Det finns inget kristet plåster som ger mer verkan. Det handlar om anledningen till att du sätter på det där plåstret.”

Det är tuffa tider nu. Hur påverkar det ert arbete?

– Det som är väldigt konkret är att matpriserna har rusat iväg. Det drabbar människor som har små marginaler från början. Många har fått ändra sina matvanor och har svårt att få pengarna att räcka. Matsvinnet i skolan har minskat, utifrån att barn är hungrigare och äter mer. Det kan vi även märka i kyrkans grupper. Man kanske fikar och har sin aktivitet, men står fikat framme så tar man gärna en macka till.

Det är en glädje att se saker som växer –oavsett om det är människor och plantor, säger Anna Ramén som är diakon i Linköping.

– Men det handlar inte bara om den konkreta nöden, menar Anna. Många människor har inte råd att åka på semester och göra det man brukar göra. Det kan vara påfrestande psykiskt att känna att man inte räcker till eller att man gör familjen besviken. Och även om man har råd att åka på semester kan verkligheten krocka med förväntningarna. Nu ska vi äntligen ha semester och vi ska vara lyckliga. Familjen ska ha roligt och trevligt och sen står man inte ut med varandra, utan ryker ihop och bråkar. Det var någon som uttryckte att: jag var kanske naiv när jag trodde att vi skulle kunna lämna våra konflikter i Sverige, men dom följde med på semestern.

– Då kan man behöva prata med någon, tänker Anna. Det är ibland när vi prövar våra tankar och säger saker högt som vi kommer på eller inser olika saker. Det är många diakoner som har mycket samtal utifrån att man behöver en samtalspart i livet. Det behöver inte var så att livet totalt har havererat eller krisat ihop, utan man behöver prata någon som man inte är så känslomässigt bunden till eller engagerad i. Då är det jättebra att samtala med en diakon eller präst.

– Ett sätt att möta behoven som finns är genom våra diakonimottagningar, berättar Anna. De finns i S:t Lars kyrka, Skäggetorps kyrka och Berga kyrka och då är det vissa dagar och tider som det garanterat finns en diakon på plats. Även under sommaren. Då kan man komma med sina frågor, oavsett vad det gäller och så ser vad som man kan göra åt det.

Vilka får komma då?

Alla människor får komma. Det finns inga begränsningar. Man måste inte vara medlem i Svenska kyrkan eller ha en kristen tro. Man är välkommen även om man är ateist eller har en annan tro.

Kan man vara med och bidra och stötta den diakonala verksamheten?

Ja, dels kan man göra en ideell insats i en församling och då är det enklast att fråga i församlingen. Sen kan man givetvis skänka en gåva för att göra vardagen bättre för en annan människa. ■ martin lönnebo | frälsarkransens skapare

Läs mer om diakonimottagningarna och dess öppettider på sidan 11.Vill du ge en gåva till vårt diakonala arbete? Swisha valfri summa till 123 475 95 02.

Vi minns Martin Lönnebo

Linköpings tidigare biskop Martin Lönnebo dog den 26 april, 93 år gammal. Martin Lönnebo från Storkågeträsk var biskop i Linköpings stift 1980-1995 och lämnade avtryck hos många människor. En andlig förebild med glimten i ögat. Han var upphovsman till både det moderna radbandet Frälsarkransen och till ljusbärarna som numera finns i de flesta svenska kyrkor. Allt för att göra det enkelt att föra hjärtats samtal med Gud. Själv gjorde han inte så mycket väsen av sig: – Jag är ingenting, i det stora hela är det allt, som Martin själv uttryckte det.

tystnadspärlor finns i frälsarkransen och påminner oss om den viktiga tystnaden

Kanske är tystnadspärlorna så många för att vi har så svårt att stanna upp och andas. Andas ut trötthet, andas in livslust. Andas ut mörker, andas in ljus. Andas ut högmod, andas in ödmjukhet. Andas ut uppgivenhet, andas in livsmod.

Gudstj Nst P En Soptipp

Martin Lönnebo hade ett stort miljöengagemang. 1993 höll han bland annat en annorlunda gudstjänst på Gärstads återvinningsanläggning i Linköping. Gudstjänsten finns att se i SVT:s Öppet Arkiv.

frälsarkransen – ett modernt radband

En nypensionerad biskop på färd i en annan del av världen hejdas av en storm och tvingas i land på en nästintill öde ö. Så börjar historien om Martin Lönnebos Frälsarkransen. I mötet med människor av en annan tradition föds idén till ett enkelt armband som med sina 18 färgade pärlor rymmer hela livet. Allt sedan den dagen har Livets pärlor spridits ut över världen. Här samsas natten och öknens pärlor med bekymmerlöshetens och kärlekens pärlor. Här ryms tystnad, hemligheter och hoppet om uppståndelse. Och Gudspärlan bor nära jagpärlan och doppärlan.

Sedan 1995 har Frälsarkransen varit ett modernt radband och redskap för egna tankar, känslor och bön hos många människor.

Läs mer om Frälsarkransen på svenskakyrkan.se/linkoping/fralsarkransen

Ljusb Rarens Skapare

På ganska kort tid har ljuständningen blivit en av de vanligaste böneritualerna i vårt land. 1968 invigdes den första ljusbäraren i Uppsala domkyrka och det var Martin Lönnebo som stod bakom initiativet. – Ljusbäraren är en hjälp till bön. Människor som inte har några ord kan tända ett ljus och påminna den Osynlige om att de finns, sa Martin. Jag har sett hur värdefullt det är i samband med olyckor att få tända ljus. Och det fungerar över alla åldersgränser. Barn har samma förutsättningar att tända ljus som äldre. Bön är hjärtats samtal med Gud och vi måste hela tiden finna vägar för att den tröskeln inte ska vara för hög för någon. När Martin blev biskop i Linköping fick han önska något och det blev ljusbäraren Livets träd med Livets flod flödande på båda sidor. Varje år tänds över 100 000 ljus i Linköpings kyrkor.

Via Sacra

Inför 20-årsjubileet av Frälsarkransen kom idén att göra en stor krans i Linköpings domkyrka med pärlorna nedsänkta i golvet. Den 28 mars 2015 invigdes Via Sacra (den heliga vägen) i Linköpings domkyrka.

– Ja, det ju en väldigt trevlig idé med en cirka 180 meter lång krans, sa Martin Lönnebo inför invigningen. Jag har skrivit olika tankar och böner så att man kan vandra vägen inåt, istället för vägen utåt. Och det lyser om pärlorna så man hittar vägen rätt. Det är en gammal sed från medeltiden att vandra en pilgrimsvandring i kyrkan. Förhoppningsvis går många runt i Domkyrkan och får välsignelse och hjälp av det. Det är en träningsrunda för själen. Läs mer på svenskakyrkan.se/linkoping/viasacra

Pärlornas sånger

Den 4 juni 17.00 är det urpremiär för musikteatern Pärlornas sånger i Domkyrkan. Föreställningen bygger på nyskrivna texter av Martin Lönnebo och sångtexterna är tonsatta av Helena Ritzén.

– Det har varit så värdefullt och givande att ha fått tonsätta Martins texter i samverkan med honom, berättar Helena. Hans bokmanus blir också en musikteater om honom som jag satt samman med musiken kring pärlorna. Martin tyckte det var en jättebra idé att dramatisera hans bok.

Det är dramagruppen Drama i Katedralen och Mångfaldskören som gestaltar Pärlornas sånger tillsammans med ett gäng duktiga musiker.

Här är några rader ur Martins bok:

Tänk er en gammal trött man med rollator. Det sägs att han är 93 år och att han har plågats av ett par besvärliga sjukdomar de senaste tjugo åren. Han går sakta uppför Ålderdomsgatan. Den blir brantare för varje år. Snart orkar han inte. Han stannar för att vila. Den gamle kan inte låta bli att tänka och arbeta. I rollatorns väska har han ett manus. Titeln är: Pärlornas sånger.

Boken kommer att ges ut på Verbum.

svenska kyrkan i utlandet