artikel
Att förlora ett barn – samtalsgrupp om sorg text & foto: royne mercurio
– Det jag upplevde efter att Christoffer dött var att jag saknade andra i samma situation att prata med, berättar Ann, som tog initiativet att starta en sorgegrupp för föräldrar som mist ett barn. Tillsammans med Sara och fyra andra har de träffats S:t Lars kyrka i ett års tid nu. Ann och Sara kramar om varandra när de möts innanför portarna till S:t Lars kyrka och delar en blick av samförstånd. Det är inte svårt att se att de delar något på djupet med varandra. När vi sätter oss ner börjar Sara berätta. – Min Sixten dog den 6 mars 2021. Han var 21 år gammal. Längre hinner hon inte innan tårarna kommer. Var är servetterna, frågar hon och skrattar till. Det är nära till både gråt och skratt, ler hon och torkar tårarna. Sixten var vältränad orienterare och löpare, gjorde sitt personbästa i oktober och sen blev han sjuk i december. Det som man först trodde var lungcancer visade sig vara en jätteovanlig cancer som inte gick att 12
göra något åt. Det är en chock att drabbas av något som är så obegripligt. Jag parkerar fortfarande min cykel vid hans cykel varje dag och tänker att det är så sjukt att det är mitt döda barns cykel. Jag fattar inte att det blev så här. – Accepterandet är den svåraste delen, instämmer Ann. Min son Christoffer dog för 4,5 år sen, 25 år gammal i cancer. Han var sjuk och gick igenom ett års behandling. Han blev frisk, men fick ett återfall. Då tog det 3-4 månader och det fanns inget att göra. – Jag letade efter sätt att leva med det här, fortsätter Ann, men jag hittade ingen att prata med. Barncancerfonden är duktiga på att fånga upp dom som förlorat barn under 18 år. Våra barn var lite äldre, men det är fortfarande våra barn. Det tog flera år och ett antal psykoterapeuter innan jag hittade en person som funkade för mig att prata med. Men jag saknade ändå en grupp med människor i samma situation som jag och då fick jag rådet att söka mig till
kyrkan. Det var inte min första tanke, men jag fick kontakt med Åsa som är diakon och Cecilia som är präst i S:t Lars kyrka och till slut blev samtalsgruppen verklighet och fylldes snabbt. – Vi var sex deltagare, fortsätter Sara. En lagom stor grupp för att alla ska få plats. Vi träffades två timmar varje gång och alla hade en avsatt tid att prata så att alla skulle få lika mycket utrymme. Det var väl genomtänkt. Varje träff hade olika teman. Först handlade det om dödsfallet. Hur var livet innan? Högtider och hur reder man ut årsdagarna. Begravningen. Själva dödsögonblicket. Tiden efter. Och hela tiden en avstämning: Var är du nu? Det fanns en tydlig plan för träffarna och upplägget var jätteprofessionellt. – Först är man återhållsam och försiktig som deltagare, säger Ann, men ju mer vi har delat så har vi också lärt känna varandra. Vi har verkligen delat öppet och nära, det som är svårt att berätta för andra, det som ingen annan förstår.