artikel
Inget mörker är så mörkt att Gud inte är där. Text: Ulrika Scott
När jag skriver den här texten vet jag inte hur läget i världen kommer att vara vid påsk. Just nu är det mycket som är osäkert och skrämmande. Vi upplever en maktdemonstration som de flesta av oss aldrig har upplevt förut, en skugga som skymmer sikten och överblicken. Det stora och mäktiga ställer sig i vägen, gör oss rädda och förbannade men också tydligare i vår medmänsklighet. I Bibeln beskrivs vår värld. Det är ingen förskönad version som vi kan använda som föredöme, utan det är Guds ord till oss som lever i den här världen. Där återfinns diktatorer, kampen och orättvisa maktstrukturer i både politik 16
och familjeliv. Men där finns också Guds ord och närvaro: en väg som öppnar sig och bjuder in. Till gemenskap och glädje mitt i allt. Till undret att det största och starkaste ryms i det lilla, i nuet och i delandet. Den viktigaste berättelsen vi har om det är påsken.
”Men så mitt i det mörka skapas nytt hopp, nytt liv.” När Jesus rider in i Jerusalem är det Gud som väljer att komma nära. Att gå in i stadens och livets myller och oreda. En
del jublade när han kom ridande, en del knöt näven i ilska. Så kan det även vara i vårt liv och vår värld: det är fullt av motstridigheter. Men Gud är där. När Jesus kallar samman lärjungarna för att fira påskmåltid, knyter han samman det som ska hända honom med historien om Israels folks räddning från Egypten. Måltiden de delar blickar tillbaka och påminner om att Gud såg det lilla folket som for illa. Egypten var det mäktiga och skrämmande, Farao var Solen och Aftonstjärnan. Det eviga, som ingen skulle rå på. Men den judiska påsken visar Guds väg: att gå med Gud i tillit, bort från det som vill förslava och förminska. I brödet och vinet visar Jesus att han går före på den vägen, går med oss.
