artikel
Den här fastan vill jag göra tvärtom text: anna eberhardson • foto: magnus aronsson/ikon
I England finns uttrycket: ”give something up for lent”, att avstå något under fastan. Det kan vara godis, alkohol, kött, tobak eller något annat, ofta något man tycker att man borde dra ner på året om. På senare år har folk jag frågat fyllt på listan av sånt som de borde avstå från med nya saker. Ord som ”skärmtid” och ”köpstopp” har dykt upp. Man vill åtminstone dra ner på tiden man tittar i sin telefon, uppdaterar Facebook eller Instagram eller vad de nu använder sig av. Man vill avstå från onödiga inköp och se till att inte slänga mat. Kroppens fasta rensar ut gifter som tobak, alkohol eller socker. Själens fasta rensar tanken så att det som är verkligt viktigt får mer utrymme. Det kan vara att ge tid för eftertanke och försöka se 20
hur min konsumtion påverkar vår jord och vår värld. Att avstå för att ge åt andra. Att ge mer tid åt det som är viktigt i livet: människorna runt omkring mig, särskilt den som av olika skäl har det svårt. Att ge mer tid åt bön och eftertanke. Mer plats åt Gud. Men i år är något annorlunda. Sedan ett helt år tillbaka är det som att vi lever i en ständigt pågående fastetid. I långt mer än 40 dagar har vi fått öva oss i att avstå från det vi annars tycker om. Först fick vi avstå från inplanerade resor. Semesterplanerna fick göras om, arbetsresor ställdes in. Sen sköts firandet av högtidsdagar upp, och vi förstod att vi kanske inte kunde åka till mormor över påsk. För mormors skull. Studentflaken stod still och under hösten och vintern har vi åter fått lov att avstå så gott som
all fysisk närhet med människor vi inte redan bor med. Inte ens ett handslag när vi mött en efterlängtad god vän på trottoaren. Och det känns inte alls som någon rening. Visst står vi ut med att inte flyga och jag själv har aldrig tyckt om att gå i affärer ändå. Men att inte träffa mina föräldrar och mina vänner, det är svårt. Det som i Bibeln framhålls som en rätt fasta: att klä den frusna, ge mat åt den hungriga, att besöka den som är sjuk eller i fängelse, att trösta den som sörjer och vara nära den som är ensam, hur gör man det när man inte får ses? Till och med gudstjänstens gemenskap har vi varit tvungna att avstå från. Det har varit svårt att inte få ta emot nattvardens bröd och vin, Kristi kropp och
