RESA TILL SÖDRA AFRIKA Med vänstift skapa mötesplatser

Resa till vänstiftet i södra Afrika

Göteborgs stift har sedan många år en vänskapsrelation med det Östra stiftet i Sydafrika. År 2003 blev relationerna formellt till en vänstiftsrelation där syftet är att skapa mötesplatser mellan våra stift och att utbyta erfarenheter tillsammans.

Efter en tid av pandemi finns nu möjligheten att ses igen och i november reste biskop Susanne och 15 deltagare från Göteborgs stift för att besöka det Östra stiftet som också innefattar ESwatini (f.d. Swaziland). Med på resan fanns Petra Nilsson från Ödsmål, vilket vi är stolta och glada för! Till vardags finns Petra med som kyrkvärd i Ödsmåls kyrka och som medlem i Ödsmåls församlingsråd. Tillsammans med de andra deltagarna från Göteborgs stift besökte Petra vänstiftet och såg olika delar av deras vardag och arbete. Under resan fick gruppen också träffa stiftets nya biskop Zwanini Shabalala.

Syftet med resan var att fördjupa relationen mellan våra båda stift och knyta nya vänskapsband. Vi i Stenungsund är såklart nyfikna på vad detta kan innebära för oss och ser fram emot att du så småningom berättar mer Petra!

Karta över vårt vänstift i Sydafrika.

Vad hade du för förväntningar innan resan?

Petra: Det skall bli fantastiskt att bo hemma hos en familj och att dela gudstjänstgemenskapen med dem. Förhoppningen är att det skall leda till ett fortsatt utbyte av erfarenheter.

Världshuset

"Vi har ärvt ett stort hus, ett storartat 'världshus' som vi alla måste leva i tillsammans - svarta och vita, österlänningar och västerlänningar, hedningar och judar, katoliker och protestanter, muslimer och hinduer - en familj som är överdrivet uppdelad i idéer, kulturer och intressen, som, eftersom vi aldrig mer igen kan leva utan varandra, på något sätt måste lära oss att leva tillsammans i denna enda stora värld."

Dessa ord kommer från det föredrag som baptistpastorn Martin Luther King Jr höll efter att han fått ta emot Nobels fredspris 1964. King fick priset för sitt hårda arbete med att leda och samordna ickevåldskampen för demokrati och alla människors lika värde, mot rasism och diskriminering, i USA. En kamp som hade kostat många oskyldiga människors liv. Men trots detta och trots att King själv hade blivit utsatt för flera allvarliga mordförsök under 50- och de första åren av 60-talet fortsatte rörelsen att konsekvent stå för en metod av ickevåld och ickeväpnat motstånd. 1964 skrev USA:s dåvarande president, Lyndon B. Johnson, till slut under den efterlängtade lagstiftningen mot rasdiskriminering vid exempelvis skolor, parker, badhus och allmänna val i landet.

Ungefär vid denna tid hade King börjat engagera sig alltmer också i frågor som låg bortom den nationella politikens gränser. Det gällde inte minst frågor som stormakternas militära kapprustning, kampen mot extrem fattigdom, kolonialism och imperialism, men också hur Förenta Nationerna skulle behöva stärkas för att kunna fungera som ett verktyg för hela mänskligheten att lösa konflikter och gemensamma problem på fredlig väg.

I detta ljus tänker sig King en sorts “ekumenik” i ordets vidaste mening. Det svenska ordet “eku-meni” kommer av grekiskans “oikou-mene” vilket ordagrant betyder “hela huset”. Samma “oikos”, som alltså betyder “hus” eller “hem”, återfinns för övrigt i ord som “eko-nomi” och “eko-logisk”. Med utgångspunkt i kärleksbudet tänker sig King med andra ord ett engagemang som omfattar alla människor och hela världen. Så här fortsätter King sitt Nobelprisföredrag:

10 december 1964 - Dr. Martin Luther King, Jr. tar emot Nobels fredspris i Oslo. Arkiv: AP - The Associated Press. "Detta innebär att våra lojaliteter måste bli allt mer ekumeniska snarare än sekteristiska. Vi måste nu ge vår övergripande lojalitet till mänskligheten i stort för att kunna bevara det bästa i våra individuella samhällen. Denna kallelse till en världsvid gemenskap som lyfter omsorgen om grannskapet bortom stam, ras, klass och nation, är i verkligheten en kallelse till en allomfattande och förbehållslös kärlek till alla människor. Detta ofta missuppfattade och misstolkade begrepp, som så gärna avvisas av denna världens Nietzsches som en svag och feg kraft, har nu kommit att bli en absolut nödvändighet för mänsklighetens överlevnad."

Det är lätt att avvisa Kings ord som naiva drömmar, särskilt med tanke på den ytterst allvarliga utveckling vi upplever i vår omvärld, och även med tanke på vad som bland andra journalisten Göran Rosenberg har beskrivit som “nationalismens återkomst” i vår tid. Men den som närmare studerar Kings skrifter och liv inser att han inte var naiv. Och den som studerar Europas och världens historia bör inse att nationalismens väg inte är gångbar. En sund lojalitet och kärlek till det egna folket och nationen är något eftersträvansvärt. Men en nationalism som hävdar lojaliteten till den egna gruppen på bekostnad av “vår övergripande lojalitet till mänskligheten i stort” är inte bara moraliskt förkastlig, utan leder förr eller senare till fördärv också för den egna gruppen. I en text från 1967 varnar King för detta: "Det stora hus som vi bor i kräver att vi förvandlar detta världsvida grannskap till ett världsvitt syskonskap. Vi måste alla lära oss att leva tillsammans som bröder och systrar eller så tvingas vi gå under tillsammans som dårar."

Det enda verkligt realistiska sättet att hantera globala existentiella hot som kärnvapenhotet och ekosystemens kollaps är genom ett målmedvetet ekumeniskt arbete tillsammans med alla människor, trots våra små och stora skillnader i form av tro, kultur och traditioner.

Någon kan tycka att dessa ord är lite hårda och kanske på gränsen till skrämmande. Kings tal och skrifter genomsyras visserligen av ett stort allvar, men de är också fulla av förtröstan, humor och frimodig glädje, den glädje som vi bärs av om vi lever förankrade i Guds evangelium, förankrade i tilliten till att varken kärnvapenkrig eller ekokollaps, “eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom 8:39) Men evangeliets glädje är inte en undanflykt, en himmelsk nödutgång från att hantera denna världens besvärliga problem, utan tvärtom vår bön om att Guds vilja ska ske också i och genom oss, “såsom i himlen, så ock på jorden.”

1968, samma år som King slutligen sköts till döds, åkte rymdfarkosten Apollo 8 på en resa för att med senaste kameratekniken från Hasselblad ta nya bilder av månen. Mitt under turen gjorde besättningen en häpnadsväckande upptäckt. De fick för sig att de skulle vända kameran och ta en bild av jorden. De har berättat att vad de då såg var det mest fantastiska de någonsin skådat: en liten och samtidigt mäktig blåskimrande pärla som svävade ensam i rymden. Den tycktes nästan fullständigt utelämnad, skyddad endast av en tunn hinna: atmosfären. Innanför denna hinna en obeskrivlig rörelse av liv och dynamik. Den resan förändrade deras liv för all framtid. Vad var det de såg? Var är det vi ser i den bilden? Vi ser jorden, vårt hem. Vi ser ett “storartat världshus”. Ett världshus som visserligen har, och bör ha, en massa olika rum i form av olika traditioner, språk och uttryck. Men också en planet och en mänsklighet som just precis för att kunna värna sin inneboende mångfald är i akut behov av förvaltare som förmår se till skötseln av huset i stort. King är död sedan länge. Frågan är vem som vågar hålla hans dröm vid liv?

TEXT: PETTER ÖLMUNGER Fotografiet "Earthrise" med jorden som stiger över månslätten. Bild: NASA