Att växa i tro

– Du prästen!

Jag vänder mig hastigt om när jag går fram i korridoren, jag hör att någon ropar på mig.

– Kan du komma hit ett tag? Jag skulle vilja prata med dig.

TEXT: Therese Andersson, präst Västerviks församling FOTO: Nathalie Chavez

Så inleds ett samtal mellan mig och en intagen på Anstalten Norra här i Västervik. Och precis så inleds många samtal på anstalten. Samtal som kan handla om livet, om tro och om att vilja förändring i sitt liv. Han som ropade på mig i korridoren, han hade en kväll efter det att han blivit inlåst på sitt rum börjat läsa i Bibeln. Och av en tillfällighet så hade han slagit upp Psaltaren och läst: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.” Han undrade om vi kunde samtala om vad texten kan betyda, för dessa gamla ord hade på något lustigt vis tagit tag i honom på ett sätta som han själv inte riktigt kunde förstå.

För han var egentligen ingen person som brukade läsa i Bibeln, ”nej, sånt trams får andra hålla på med”, men det var i alla fall ingenting för honom. Men efter de senaste turerna in och ut från olika anstalter så hade en längtan efter att förändra sitt liv blivit allt starkare. Och frågor hade börjat väckas, lever jag verkligen som jag skulle vilja leva mitt liv? Vill jag leva resten av mitt liv i kriminalitet, ångest och rädsla? Vad ska barnen tänka om sin pappa som aldrig är hemma, utan som nästan alltid befinner sig på kåken? Att då i den situationen ha modet att våga öppna sin Bibel och glänta på dörren till tro, det är stort. Tänk att små enkla ord kan skaka om och väcka en längtan efter något annat, långt ifrån den vardag som man är van vid.

Psaltaren 119:105

Ofta händer det något med en människa när hen fråntas all sin frihet, en sak som kan hända är att den andliga längtan börjar att växa. För om man vågar se ut över stängslet och taggtråden mot himlen och låter orden beröra, då kan trons kraft kanske få börja växa. När fasaden, som är viktig att ha på utsidan, faller av då händer något med oss. Vem är jag när jag inte längre kan gömma mig bakom min fasad? Och vad händer när verkligheten kommer i kapp? Vilka människor har jag gjort illa, vilka har jag sårat? För i brottets skugga finns det ofta mörka insikter som man tidigare har försökt att dämpa genom droger och genom sin livsstil. Hur ska man kunna leva vidare med de handlingar som finns i bagaget? Ja med en nykter vetskap om vad man har gjort mot en medmänniska. Frågorna är många.

När jag möter någon i samtal och vi börjar att prata om frågor som är viktiga på riktigt för oss i livet. När vi låter samtalet beröra, då kan det hända att tro kan förändra och få människor att göra andra val i livet. Men det är inte lätt. Förändring kan både vara skrämmande och utmanande på många sätt. Att släppa gamla mönster, sluta att gå på gamla invanda vägar och börja vandra på en väg som är okänd det kan vara svårt.

Det kan vara ensamt. Kanske är man ensam om att ha nått till den punkten i livet då viljan av att söka en förändring i livet vinner över kampen mot droger och kriminalitet.

Kanske har familj och vänner för länge sedan tröttnat på lögner och besvikelser och sagt hej då. Då kan tro vara en källa till tröst, till att finna den kraften och den styrka som behövs för att gå vidare i livet. Att faktiskt våga tro på att förändring är möjligt på riktigt och låta ordet bli en lykta för våra fötter och ett ljus på vår stig för där i finns styrka att hämta. ■

”Då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.”

1 Moseboken 2:7