KAPITEL 9
Svenska kyrkan på nationell nivå En historisk bakgrund
till dess låg den centrala styrningen hos kungen och ståndsriksdagen med prästståndet i en viktig roll. Maktbalansen skiftade i takt med att den politiska makten pendlade mellan envälde och inflytande för riksdagen. Vid dissenterlagens genomförande 1860 – då också personer som inte tillhörde Svenska kyrkan blev valbara som riksdagsledamöter – ökade kraven inom kyrkan på ett särskilt högsta beslutande organ för Svenska kyrkan på riksnivå. Genom den nya dissenterlagen blev nästan över en natt tidigare motståndare anhängare av ett särskilt kyrkomöte. De flesta var ense om att lagstiftning behövdes även i fortsättningen. Den invändning som växte sig stark gällde att riksdagsledamöter som inte tillhörde kyrkan skulle ta del i för besluten om denna lagstiftning. 1863 beslutade riksdagen om inrättande av kyrkomötet. Ytterligare ett riksdagsbeslut med mellanliggande val fordrades emellertid och dess beslut kom att sammanfalla med 1866 års representationsreform. 1868 sammanträdde kyrkomötet för första gången. Ståndsriksdagens, och därmed prästeståndets, avskaffande nämns nästan alltid som skälet för inrättandet av kyrkomötet, men konsekvenserna av dissenterlagen var väl så viktiga. Kyrkomötet fick från början 60 ledamöter. Den självskrivne ordföranden, ärkebiskopen, de självskrivna biskoparna och i stiften valda präster utgjorde tillsammans 30 biskopliga och prästerliga ledamöter. Likaså valdes 30 lekmannaledamöter. Fr.o.m. 1951 års kyrkomöte var lekmännen i majoritet, 57 lekmannaledamöter utgjorde tillsammans med 43 biskopar och valda präster ett kyrkomöte med 100 ledamöter. Smärre skiftningar skedde därefter, bl.a. genom förändringar i stiftsindelningen.
En tidig kyrka-statdebatt Före reformationen hävdade kyrkan sin uppfattning att kyrkan skulle vara fri från staten och dess furstar, en fri kyrka, på latin libertas ecclesiae. Principen var klar, men kompromisserna var många och att furstarna drog sig inte för att påverka kyrkan också i direkt inomkyrkliga frågor, gränserna mellan kyrkligt och inomkyrkligt var dessutom inte särskilt tydliga. Efter reformationen följde 1500-talet ut en maktkamp mellan reformatorerna och Gustav Vasa och hans söner. Svenska kyrkan hade då blivit en statskyrka, men innebörden i detta rådde det delade meningar om. Också under 1600-talet fortsatte en dragkamp om den centrala kyrkostyrelsen. Prästeståndet utmanade vid 1611 års riksdag kungamakten genom att formera sig som en central kyrkostyrelse, consistorium regni. Gustav II Adolf försökte med stöd av den mäktige Axel Oxenstierna (1583-1654) ersätta detta organ med ett consistorium generale med både andliga och världsliga ledamöter. Det föreslagna konsistoriet skulle enligt förslaget bli ett centralt ämbetsverk bredvid de övriga statliga verk som kom till under 1600-talet, inte minst genom Axel Oxenstiernas försorg, men prästerskapet accepterade inte att riksråd och andra lekmän skulle styra biskoparna. Striden om denna centrala kyrkostyrelse pågick från 1619 till en bit in på 1650-talet. Den egentliga slutpunkten var 1649 års riksdag. Consistorium regni bestod fram till dess Karl XI förbjöd prästerna både att kalla sig och att utöva rollen som central kyrklig styrelse. Det kungliga enväldet gällde också kyrkan. På 1700-talet gjordes återigen försök att bilda en central kyrkostyrelse i form av ett generalkonsistorium med både präster och lekmän. Inte heller detta initiativ ledde till något resultat.
En organisationsexplosion Parallellt med den här utvecklingen bildades en brokig flora av kyrkliga riksorgan. En officiell kyrkomission etablerades då Svenska kyrkans mission (SKM) bildades 1874. Under 1800-talets senare decennier inleddes också sjömanskyrkans arbete under namnet Sjömansmissionen. Den knöts SKM. 1876 öppnades de två första sjömanskyrkorna i Kiel och West Ham. 1908 började Allmänna kyrkliga möten hållas och genomfördes vart tredje år. Det handlade om stora rikssam-
MER ATT LÄSA Den tidiga kyrkorättsliga utvecklingen beskrivs i inledningen till kapitel 3.
Kyrkligt och borgerligt börjar skiljas åt Den nuvarande organisationen på den nationella nivån har sina rötter i det sena 1800-talet och 1900-talet. Fram
84