rike, sedan över hela Europa. Kyrkospelen blev ett hjälpmedel för att uttrycka kristendomens centrala tankar också för dem som inte kunde läsa. Den vanliga mässan försågs med dramatiska inslag och gjordes därigenom mer färggrann. Under 1200- och 1300-talen började mysteriespelen – berättelsen om hur Kristus genom sin död frälst oss människor – framföras men då inte i kyrkorummet utan på andra platser. Det skedde framför allt i städerna och med städernas egna invånare, alltså lekmän, som medverkande. Mirakelspelen hade en liknande karaktär. Moralspelen, moraliteterna, var annorlunda. De handlade inte om frälsningen genom Jesus Kristus utan människans egen väg till frälsningen. Många av de här spelen var älskade, men det fanns också en tid då de förbjöds. Det mest kända mysteriespelet i vår tid är det som framförs i Oberammergau i Tyskland sedan 1634. I de länder där reformationen genomförts kom man att framföra s.k.bibeldramer. Den moderna kyrkospelsrörelsen i Sverige föddes på 1950-talet på Sigtunastiftelsen. Två personer stod i centrum. Den ene var prästen och författaren Olov Hartman med bl.a. Profet och timmerman (1954) och Korsfarare (1962). Hartman beskrev kyrkospelet som ”en dramatisk handling, avsedd för kyrkorummet, underordnad de liturgiska lagar som gäller för kyrkokonst och framsprungen ur församlingens bön och Guds ord”. Den andre var regissören Tuve Nyström (1919-1984), den ledande inom Förbundet för Liturgi och Dramatik som var verksamt ett drygt tiotal år. Ett annat centrum blev Lunds domkyrka. Drivande kraft var länge Birgitta Hellerstedt-Thorin (1927-1990), skådespelerska och konstnär med bakgrund i kyrkospelen
i Sigtuna och kyrkospelskonsulent i Lunds stift från 1960. En tredje plats där kyrkospelen utvecklades var Västerås stift och Rättviks stiftsgård. Ett 40-tal kyrkospel har framförts i Lund. Bland författarna kan man hitta Britt G. Hallqvist och Bo Setterlind. Liturgisk dans Nära kyrkospelen ligger den liturgiska dansen, som definieras som dans i gudstjänst eller dans i kyrkorummet. Sådan dans förekom såväl i fornkyrkan som i den medeltida kyrkan. Liksom kyrkospelen gick den liturgiska dansen under en tid över i mysteriespel och mirakelspel utanför kyrkorummet, men likheten fortsätter i vår tid också genom att den liturgiska dansen liksom kyrkospelen nu får ett ökat intresse såväl internationellt som i Sverige. Dansgruppen DIGT, Dans I Guds Tjänst, utvecklade den moderna liturgiska dansen under 1980-talet och tidigt 1990-tal. Den liturgiska dansen har fått uppmärksamhet i bl.a. Lunds stift (där en samverkan finns med Lunds stifts kyrkospel) och Västerås stift, där man också haft utbildningsdagar på stiftsgården i Rättvik. I början av 1990-talet bildades Kristna Dansgemenskapen i Sverige (KDGS). I dag har nästan alla stift kontaktpersoner med speciellt intresse för liturgisk dans och verksamhet inom detta område. De begrepp som används är flera, utöver liturgisk dans också helig dans, cirkeldans, helande dans eller meditation i rörelse. Till den liturgiska, eller heliga, dansen hör också Sofiamässorna. Ursprunget finns i det grekiska ordet sophia som betyder visdom, men också i Gamla testamentets berättelser om Sofia som den personifierade visheten.
59