KAPITEL 13
Egendom och ekonomi En historisk bakgrund
1900-talets förändringar 1910 infördes kontantlön. Den fasta lönen sattes då till 4 000 kronor per år för en kyrkoherde och 2 500 kronor per år för en komminister. Då tiondet avskaffades fick Svenska kyrkan som kompensation ett särskilt statsbidrag som levde kvar utan nämnvärda uppräkningar ända in på 1980-talet. Samtidigt bildades prästgårdar, som nu bara bestod av bostadshus och trädgård. Resten av bostadsbostället blev ett löneboställe som arrenderades ut. Den statliga skogsförvaltningen tog över ansvaret för kyrkans skogs- och hagmark, så när som på prästernas rätt att hämta ved och pastoratens rätt att ta ut virke för kyrkans och prästgårdens behov. 1932 fick pastoraten överta förvaltningen av jord- och skogsbruket efter en het politisk strid. Stiftsnämnder, egendomsnämndernas föregångare, inrättades för att ha kontroll över förvaltningen av jorden och skogen. Det utredningsförslag som hade startat diskussionen hade sett ut på ett helt annat sätt. Det innebar ett förstatligande av den kyrkliga skogen, vilket alltså undveks till glädje också för dagens, från staten fria, kyrka. 1952 började prästerna betala hyra till pastoraten och pastoraten övertog ansvaret för prästgårdarnas skötsel. 1972 förlades ansvaret för förvaltningen av större delen av skogsmarken, senare också jordbruksmarken, till stiften och deras stiftsnämnder, senare egendomsnämnderna.
Egendomens och ekonomins tidiga historia För att socknen skulle få en präst skulle bönderna bygga kyrka och prästgård och avdela jord och skog för byggnadernas och prästens underhåll. Först därefter invigdes kyrkan av biskopen och tilldelades församlingen en präst. På det sättet byggdes en ekonomisk stabilitet upp. Ekonomin stärktes sedan successivt genom donationer, arv och markköp. Kyrkan hade vid slutet av medeltiden en lika stark ekonomisk ställning som adeln. Kyrkan och adeln ägde båda ungefär vardera en femtedel av alla gårdar. Liksom adeln var kyrkan befriad från skatt. Med Gustav Vasa och Västerås recess blev det en räfst utan like. Från församlingarna drogs 6 300 kyrko- och prästhemman in till kronan. Uppsala domkyrka drabbades hårt; hus, bruk, skog och jord fördes tillbaka till främst adeln och kungen själv. Hälften av Gustav Vasas stora förmögenhet kom från Uppsala domkyrka. Bara prästboställena, som tryggade prästernas löner, undantogs. Att Lunds domkyrka då inte låg i Sverige gav fördelar gav fördelar som bestod långt in i vår tid. Sockenborna betalade tidigt så kallat tionde, alltså en tiondel av sin inkomst till kyrkan. Tionde kunde också betalas in natura. Det fördelades mellan kyrkobyggnaden, prästen, biskopen och de fattiga i socknen. Tiondet var i funktion in på 1800-talet, de sista resterna ända till 1910. Det skapade stora skillnader mellan den lön präster fick. Det fanns ”feta” pastorat med mycket goda inkomster och det fanns ”magra” pastorat med en låg lön. Prästens lön var ju genom tiondet relaterad till hur välbärgade sockenborna var. I de magra pastoraten fick församlingarna ibland fylla på ur kyrkokassan för att prästen skulle ha mat för dagen. Ojämlikheten gällde också biskoparna. I mitten av 1800-talet hade biskopen i Lund dubbelt så hög lön som ärkebiskopen. De skogs- och jordbrukstillgångar som avdelades för prästens försörjning, prästboställen, sköttes av prästen själv. På 1860-talet begränsades prästens jordbruksmark till ett bostadsboställe. Resten arrenderades ut och gav på det sättet intäkter. Efter hand började staten, delvis på grund av förfallet i många kyrkliga skogar, lägga fast allt tydligare regler för användningen av skogen och hushållningen med den.
Ekonomisk utjämning Så tidigt som 1862 fanns det en möjlighet att flytta över avlöningsmedel från ett pastorat till ett annat. Den möjligheten kan ses som ett första uttryck för solidaritet mellan församlingarna. Möjligheten stärktes 1910 då kyrkofonden kom till. Dit fördes avkastningen av skogsförvaltningen och kyrkofonden kunde med hjälp av dessa intäkter ge bidrag till ekonomiskt svaga pastorat. Från 1933 blev den allmänna kyrkoavgiften kyrkofondens viktigaste inkomst. Särskild kyrkoavgift togs ut av pastoraten i förhållande till deras prästlönetillgångar, alltså en motsvarighet till dagens utjämningsavgift. Kyrkofonden finns inte längre kvar. Dess tillgångar fördes i samband med millennieskiftets kyrka-statreform över till Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har också över103