Ordens högste prelat: Greve magnus Gabriel de la Gardie – och konsten att dö

Text: Johnny Hagberg, Ordens högste prelat Foto: Mats Gärdfors.

Den 15 oktober i år var det 400 år sedan greve magnus Gabriel de la Gardie föddes i reval (Tallinn). den 26 april 1686 dör han på sitt slott venngarn. Hans hustru var maria eufrosyne (1645–1686), grevinna av Pfalz-Zweibrücken och prinsessa av Sverige.

Magnus Gabriel var en högt uppsatt ämbetsman; riksmarskalk, riksdrots, universitetskansler och rikskansler, vilka var de mest betydelsefulla posterna i landet efter regenten. utan jämförelse var han en av de allra mest lysande gestalterna under stormaktstiden. under lång tid var han drottning Kristinas gunstling. Hon förlänade honom egendomar och gods i mängd och därför var hans inkomster enorma, men hans utgifter var ännu större.

Greven var intresserad av fornhistoria och ville bevara byggnadsminnen. Han inrättade Antikvitetskollegium och skapade grunden till det som skulle bli riksantikvarieämbetet. med start 1668 restaurerade han den helt förfallna klosterkyrkan i varnhem (mellan Skara och Skövde), som även blev hans och hustruns begravningskyrka. Gravkoret var klostrets gamla biblioteksrum. en passande plats för en boksamlande greve.

Fråntagen allt

Magnus Gabriel drabbades först av drottning Kristinas onåd och senare av Karl Xi:s reduktion, som tog ifrån honom det mesta han ägde. men han hade ändå något som inte kunde tas ifrån honom, och det var hans tro. dagen före sin död promenerade han i venngarns slottsträdgård och läste i den helige Cyprianus bok om dödligheten. Just detta exemplar är bevarat på Kungliga biblioteket. när magnus Gabriel mötte sin hustru gör han ett ”hundöra” på sidan där han läste, slog ihop boken och sade till hustrun: ”men min fru, kan ni inte välja en annan tid för att promenera, så att ni inte drar mina tankar bort från döden.”

Greven förberedde sig för att dö, och ägnade sig åt en livskonst som är mycket gammal, och som i det kristna sammanhanget kallas Ars moriendi – konsten att dö. en genomgående tanke i Ars moriendi är pilgrimstanken. Alla uppfattas vara pilgrimer, i stort som smått; mot enskilda pilgrimsmål eller mot evigheten. döden är en nödvändig port på vägen mot målet.

Greve Magnus Gabriel De la Gardie.

Varnhems klosterkyrka

När man besöker varnhems klosterkyrka idag kan man se att magnus Gabriel i kyrkans utsmyckning har gett oss en hjälp att reflektera kring döden. en hälsning från honom till oss.

Han var en djupt from kristen, och hans arbetsdagar var strikt inrutade, där bön, fromma studier och arbete växlade. därför är naturligtvis inte klosterkyrkan endast ett monument över honom själv, utan även en levande kyrka. vid restaureringen genomförde han betydande omdaningar av det cisterciensiska kyrkorummet. Bland annat uppsattes ett flertal träskrank som avdelar olika områden inne i kyrkan. det är främst på dessa som vi finner grevens hälsning till oss i form av bibelord som vill hjälpa oss att stanna upp och reflektera över vilka vi är och vart vi är på väg. ett av de kraftfullaste är hämtat ifrån Jesu Syraks vishetsbok: ”i dag konung i morgon dödh”.

i dag konung i morgon dödh

Memento mori och ars moriendi

I 1600-talets religiösa tankevärld, som magnus Gabriel helt och fullt levde i och av, fanns två viktiga begrepp: memento mori – kom ihåg att du ska dö – och ars moriendi – konsten att dö (rätt). dessa begrepp fick konkreta nedslag i konsten, där sådant som dödskallar, timglas, maskar och ruttnande frukter skulle påminna om det oundvikliga. detta är mycket tydligt på korgrindarna i klosterkyrkan, som högst upp pryds av en dödskalle med kungakrona och korslagda benknotor. döden var ju en ständig följeslagare och ett ständigt hot – oavsett var på samhällsstegen man befann sig. man visste att alla en gång skulle möta sin övermästare – döden. inför denna behövde man förbereda sig. eller, uttryckt med grevens egen bön: ”Giv mig din hjälp att leva så att jag kan dö i frid och gå till glädjen i din himmel.”

Greve magnus var inte frimurare. Han dog 50 år före frimureriets införande i Sverige, men hans sätt att bereda sig för livets slut bär mycket av frimureri i sig. Alla våra grader och ritualer syftar bland annat till att vi ska mogna i tankar och kunskap om livets verklighet och kunna se döden som en övergång till själva Livet. i det arbetet vill vi inte bli störda! X

Johnny Hagberg är Ordens högste prelat. Under vinjetten OHP:s Reflexioner medverkar han regelbundet i Frimuraren med tankar och ’reflexioner’.