FOKUS: ”Djursamlande är ett jätteproblem”

”Djursamlande är ett jätteproblem”

FOTO: DENIS NAZAROV/SHUTTERSTOCK

Du har kanske hört talas om dem: Kattanterna, folk som fyller sina hem med fåglar och andra djursamlare. Det har skrivits barnböcker och gjorts dansföreställningar om dem. Udda original som fascinerar och blir upphov till ”skojiga” vandringssägner. Bilder som antrozoologen Therese Lilliesköld vänder sig emot. – Djursamlande orsakar otroligt mycket lidande, säger hon.

TEXT: PONTUS LJUNGHILL

Tillsammans med sociologen Carin Holmberg har Therese Lilliesköld skrivit boken ”Djursamlare och samlade djur – inte enbart ett djurskyddsproblem”, som kom ut nu i augusti. I den går författarna igenom den sparsamma forskning som finns om det som går under begreppet ”tvångsmässigt djursamlande”, både internationellt och i Sverige. De har också skickat ut enkäter till djurskyddsenheter på landets 21 länsstyrelser för att kartlägga vilka samlarna och de samlade djuren är. Dessutom kontaktat en mängd olika aktörer som kan sitta på kunskaper om tvångsmässiga djursamlare, som katt- och hundhem, Sveriges kommuner och regioner, Jordbruksverket, Socialstyrelsen, Hyresgästföreningen, bostadsbolag, socialtjänst, specialistpsykiatri och städfirmor. – Djursamlande är ett jätteproblem. Länsstyrelser, djurhem och socialtjänst vittnar alla om att det är jättevanligt med tvångsmässiga djursamlare och att enormt många djur men också människor far illa. Samtidigt är det slående hur stor okunskapen om problemet är på flera håll, en del känner inte ens till att det existerar. När vi hållit på med boken har vi tänkt ”hur kan ett så här gigantiskt problem till stor del bara gå under radarn”? säger Therese Lilliesköld.

EN TVÅNGSMÄSSIG DJURSAMLARES SIGNUM

Men vad är en tvångsmässig djursamlare och hur skiljer sig en sådan från någon som bara har mycket djur? – Det kan hända vem som helst som har många djur att man råkar ut för någonting som gör att man inte kan sköta om dem på ett bra sätt, till exempel om man blir sjuk eller skadad. En person som inte är tvångsmässig samlare försöker i det läget hitta lösningar – det kan till exempel handla om att man ser till att någon annan tillfälligt tar hand om djuren eller att man omplacerar dem. Men man ser till att lösa situationen, säger Therese Lilliesköld. – En tvångsmässig djursamlare, däremot, fortsätter att skaffa fler och fler djur trots att omvårdnaden brister. Det gör att situationen blir värre och värre. I diagnosen ”tvångsmässigt djursamlande” ingår svårigheter med att hitta struktur och att man inte kan se det logiska i att ”jag kan inte skaffa fem till katter, det funkar inte”. Man gör det ändå. Det finns inget bestämt antal som säger att när jag når till det är jag en tvångsmässig djursamlare. Så länge man sköter djuren som man ska är man inte en tvångsmässig djursamlare. Dock kan man konstatera att en tvångs-

Djur som bor hos tvångsmässiga djursamlare lever ofta i en miljö präglad av sjukdom, svält och usla sanitära förhållanden.

mässig djursamlare oftast har ett stort antal djur. I Therese Lilliesköld och Carin Holmbergs bok handlar en av de enkätfrågor länsstyrelsernas djurskyddsenheter får om hur många djur som hittades vid deras senaste kontakt med en djursamlare. Det vanligaste svaret är 21-40. Noterbart är att två länsstyrelser svarar ”över 100”. Sam-

lande av katter dominerar, följt av hundar. Men länsstyrelserna kommer också i kontakt med folk som samlar smådjur, exotiska djur, fåglar, hästar och lantbruksdjur. De flesta länsstyrelserna berättar att det är vanligt eller mycket vanligt att djuren avlivas efter ett tillslag.

” Situationen blir värre och värre om inget görs och oftast blir vanvården väldigt grav när tiden går”

PÅVERKAS PÅ SAMMA SÄTT SOM MÄNNISKOR

Djur som bor hos tvångsmässiga djursamlare kan skadas på många olika sätt. Forskning visar att alla däggdjur och troligen alla fåglar påverkas på liknande sätt som människor av traumatiska händelser. Det finns till exempel studier som visar att hundar som levt hos djursamlare fått känslomässiga och psykologiska störningar, överdrivna rädslor, anknytningsproblem och har sämre inlärningsförmåga. – 16 länsstyrelser svarade på vår enkät och av dem uppgav 11 att de hade besökt djursamlarhem där det låg djur som självdött bland de levande djuren. Det kan vara valpar som får leva i ett rum där deras döda mamma ligger och det innebär ett oerhört psykiskt lidande. Att vara instängd tillsammans med många där alla far illa och en del dör, är plågsamt för sociala djur, säger Therese Lilliesköld. Djur som bor hos tvångsmässiga djursamlare lever ofta i en miljö präglad av sjukdom, svält, usla sanitära förhållanden, brist på motion, trängsel och där okastrerade djur får föröka sig fritt. – Situationen blir värre och värre om inget görs och oftast blir vanvården väldigt grav när tiden går, djuren inte får ordentligt med mat och ingen veterinärvård. Det finns fall där katter haft sådana infektioner att de fått ögonen uppätna av bakterier – det har inneburit ett ohyggligt lidande för dem, säger Therese Lilliesköld.

FOTO: FEBRUARY_LOVE/ SHUTTERSTOCK

Foto: Johanna Henriksson Sociologen Carin Holmberg har skrivit "Djursamlare och samlade djur" tillsammans med Therese Lilliesköld.

DET HÄR ÄR SAMLARNA

Via enkäterna till länsstyrelsernas djurskyddsenheter får Therese Lilliesköld och Carin Holmberg ta del av de erfarenheter djurskyddsinspektörer runt om i landet har av vilka de tvångsmässiga djursamlarna är. Djursamlarna i Sverige är för det mesta ensamstående, även om 13 av 16 svarande länsstyrelser också hade erfarenheter av

par som samlar djur. De är ofta äldre: den vanligaste åldersgruppen djurskyddsinspektörerna träffar på ligger i åldersspannet 61-70 år. Det finns ungefär lika många kvinnor som män bland samlarna, något som går emot tidigare forskning där de kvinnliga samlarna dominerar. Ungefär två tredjedelar av länsstyrelserna säger att de kommer i kontakt med mellan 6 och 15 djursamlare varje år. Men Therese Lilliesköld och Carin Holmberg har också pratat med djurhem och saneringsföretag som även de berättar att de regelbundet stöter på djursamlare. – Mörkertalet när det gäller hur många tvångsmässiga djursamlare som verkligen finns är antagligen mycket stort. Samlarna upptäcks oftast genom att grannar, bekanta eller anhöriga larmar. Ibland kan det vara någon annan som befinner sig i hemmet som slår larm, till exempel fastighetsägare och ambulanspersonal. Det man kan säga är att det aldrig är djursamlaren själv som slår larm, säger Therese Lilliesköld. Forskning visar att en stor del av de tvångsmässiga djursamlarna lider av psykisk ohälsa, som depression och svår ångest. De har ofta låg inlärningsförmåga och impulshantering, är socialt isolerade och har erfarenhet av trauman i barndomen och svåra tidiga förluster.

”När en tvångsmässig djursamlare upptäcks och dess djur omhändertas utfärdas ofta djurförbud – fler åtgärder görs sällan”

TRE OLIKA TYPER

Men djursamlare skiljer sig också åt och i forskningen brukar man prata om tre olika typer: den överväldigade omsorgsgivaren, räddaren och exploatören. Den överväldigade omsorgsgivaren är mest villig att ta emot hjälp. Det handlar ofta om djurägare som tidigare skött sina djur på ett bra sätt, kanske har de varit kennelägare eller kattuppfödare. Sedan har något hänt i deras liv – till exempel en skilsmässa eller dödsfall i familjen – som gjort att det gått snett. Jämfört med räddarna lider färre av de överväldigade omsorgsgivarna av psykisk sjukdom. Räddarna har för det mesta allvarliga psykiska problem och har ofta varit med om svåra trauman i barndomen. De drivs av att de vill rädda djur och har stor ångest inför döden. Räddarna har ingen insikt om de problem deras samlande orsakar och skyr myndigheter. De vägrar att avliva sina djur, även om djuren lider kraftigt. Kvinnor dominerar bland räddarna. Exploatörerna har oftast någon form av sociopatisk personlighetsstörning och deras samlande drivs av att de vill tjäna på det, statusmässigt eller ekonomiskt. Även om de inser att djuren lider, bryr de sig inte. Den här typen av samlare är ofta vältaliga, manipulativa och mycket bra på att dölja sitt samlande och det lidande som djuren utsätts för. Män dominerar bland exploatörerna. – En sak som var lite ny för oss var just exploatörerna, som ofta samlar på tropiska djur. Att det blir som ett kollektionssamlande för dem, där man till exempel ska skaffa reptiler av en viss art i alla de olika färger den finns i – det blir nästan som att samla på frimärken. Och att deras samlande ofta sker i en sorts undergroundverksamhet där djur och ägg byter ägare på mässor och sociala medier, säger Therese Lilliesköld.

”Räddare” har ingen insikt om att deras djur lider och skyr myndigheter. Foto: Daria Nipot /Shutterstock

VIKTIGT ATT GÅ IN TIDIGT

Tvångsmässigt djursamlande orsakar stort lidande både hos djur och människor – men kan man göra något för att problemet ska minska på ett påtagligt sätt? Therese Lilliesköld är övertygad om det. – Det som forskningen bevisat är effektivt är väl fungerande samverkan mellan olika aktörer som kommer i kontakt med tvångsmässiga djursamlare, som länsstyrelsens djurskyddsenheter, socialtjänst och psykiatrin – så att olika typer av insatser kan sättas in och att djursamlare får rätt typ av hjälp. Där brister det ofta i Sverige idag, säger hon. När en tvångsmässig djursamlare upptäcks och dess djur omhändertas utfärdas ofta djurförbud – fler åtgärder görs sällan. Dess värre påverkas samlarna sällan av ett sådant förbud – de fortsätter ändå att skaffa nya djur. Sedan den nya djurskyddslagen trädde i kraft 1 april 2019 kan länsstyrelsen numera utfärda ett så kallat partiellt djurförbud. Det innebär att man får behålla ett fåtal kastrerade djur och på så sätt inte lämnas helt ensam. Effekterna är ännu inte utvärderade i Sverige, men undersökningar från England, där man

”Vi hoppas att boken ska väcka debatt och nå ut politiskt. Och att många vill läsa den och utbilda sig för att kunna arbeta på nya sätt.”

– Therese Lilliesköld

Therese Lilliesköld vill att hennes och Carin Holmbergs bok ska göra skillnad.

har samma regelverk, visar att det kan ha positiva effekter på vissa djursamlare. Men i Therese Lillieskölds värld är det långt ifrån tillräckligt. –Jag skulle vilja att åtgärder sattes in mycket tidigare än idag, att det slås larm redan när en djursamlare är i det begynnande stadiet när man ofta är betydligt mer mottaglig för att förändra sig. För att se till att en överväldigad omsorgsgivare inte blir en räddare. Men länsstyrelsen styrs av riktlinjer som säger att de bara ska åka ut på fall som rör grav vanvård. Idag är det så att även om någon larmar händer sällan någonting förrän situationen blivit riktigt allvarlig, säger hon.

”Det är en hög självmordsrisk hos många samlare efter ett djurtillslag.”

KUNSKAP A OCH O

Kunskap hos yrkesgrupper som kommer i kontakt med tvångsmässiga djursamlare är A och O för att man ska kunna göra något åt problemet. –Till exempel skulle veterinärer behöva utbildas. I tidiga skeden av sitt samlande går samlarna ofta med sina djur till veterinären. Då är det viktigt att veterinären uppmärksammar tecken som att djurägaren verkar omedveten om att djuret inte är tipptopp, att de dyker upp med nya djur eller har okastrerade djur som får föröka sig. Det finns studier från England som visar att insatser från veterinärhåll mot överväldigade omsorgsgivare – till exempel att man erbjuder hjälp med kastrering av djur och omplacering – har effekt. Med tiden, när samlandet förvärras, döljer samlaren mer och mer vad han eller hon håller på med. Man släpper inte in någon i sitt hem

och man går inte till veterinären. Men i början finns en annan möjlighet för andra att se, reagera och förändra beteendet, säger Therese Lilliesköld. – När djursamlandet gått långt är det viktigt att psykiatri och socialtjänst kan tillräckligt mycket om det här för att kunna gå in och erbjuda bra hjälp. Eftersom det är hög självmordsrisk hos många samlare efter ett djurstillslag borde man kunna ge vård även till den som inte är villig att ta emot den, om man är en fara för sig själv. Tar man räddarna behöver de psykiatrisk behandling och ofta medicinering. Det är inte direkt några små saker att arbeta med det här psykiatriskt, när det ofta är så att andra diagnoser behöver behandlas parallellt. Men det lidande som djursamlande orsakar är så stort att det måste få kosta för att mildra det. Exploatörerna är dock så gott som immuna mot både råd och vård. – I de fallen kan åtal vara det enda som har effekt – eftersom exploatörerna drivs av egen vinning kan det vara effektivt att göra något som innebär att de förlorar på samlandet, säger Therese Lilliesköld.

Vad vill ni uppnå med den här boken?

– Vi hoppas att den ska väcka debatt och nå ut politiskt. Och att många vill läsa den och utbilda sig för att kunna arbeta på nya sätt. Idag finns det länsstyrelser som startat upp samverkan med andra aktörer – det är jättebra, men de behöver bli fler. Det skulle behövas ett gemensamt grepp. Att man från politiskt håll tar ett beslut om att alla berörda yrkesgrupper ska utbildas i detta, säger Therese Lilliesköld.

Foto: Eva Lindblad