Donationer genom seklerna – Uppsala universitet

DONA TIONER SEKLERNA GENOM

Uppsala universitets yttersta mål är att vår forskning och utbildning långsiktigt ska göra skillnad i samhället. Under mer än ett halvt årtusende har vårt nyfikenhetsdrivna kunskapssökande skapat lösningar på samhällets utmaningar. Idag är vi fast beslutna att med oförminskad kraft fortsätta i samma anda in i framtiden och ytterligare stärka vår framträdande position.

Vid universitetet bedrivs forskning som hjälper oss att förstå vårt samhälle, som gör världen bättre och livet enklare för många människor – forskning som ger nya perspektiv på vetenskapens grundfrågor och samtidigt kunskap som bidrar till miljöns hållbarhet, människans hälsa och samhällets utveckling. Den akademiska forskningen är också en motor för innovation och nyttiggörande där dagens framgångar bygger på kunskapstraditioner med djupa historiska rötter. Carl von Linné, Anders Celsius, Olof Rudbeck, Arne Beurling och Torgny Segerstedt är bara några exempel på kända Uppsalaprofiler. Men många fler av våra forskare har genom århundradena medverkat till avgörande genombrott som vi idag tar för givna.

År 2027 fyller Uppsala universitet 550 år. Detta i en tid då de globala utmaningarna är många och komplexa. Med stark grundforskning, gränslös tvärvetenskaplig utmaningsdriven forskning och globalt omvärldsperspektiv står vi väl rustade att bidra till en lösning.

Under större delen av vår historia har generösa donationer från privatpersoner, stiftelser och näringsliv bidragit till universitets framsteg. Tack vare dessa gåvor har unga människor fått möjlighet att studera. De har erbjudit våra forskare de resurser som krävts för att ta de avgörande steg som lett till forskningsgenombrott till gagn för mänskligheten.

Och de har skänkt oss byggnader och ovärderliga konstföremål och artefakter.

Rent etymologiskt betyder ordet filantropi ”kärlek till människan”. Och engagemang för människan, men även för vetenskap, kultur och samhällsutveckling, kännetecknar de filantroper som i det följande presenteras. Somliga har skänkt hisnande belopp, andra jämförelsevis mer blygsamma. Men alla har på ett avgörande sätt bidragit till utvecklingen av vårt universitet, vetenskapens framsteg och därmed också till samhällets framåtskridande.

Till alla våra historiska och nutida filantroper vill jag uttrycka mitt och Uppsala universitets djupt kända tack.

ANDERS HAGFELDT REKTOR, UPPSALA UNIVERSITET

DENNA PUBLIKATION ÄR ETT SÄRTRYCK AV ARTIKELN ”DONATIONERNA TILL UPPSALA UNIVERSITET FORTSÄTTER” SKRIVEN AV FÖRRE UNIVERSITETSDIREKTÖREN VID UPPSALA UNIVERSITET, MATS OLA OTTOSSON, I SKRIFTEN "GÅRDAR, GODS, DONATIONER. AKADEMIFÖRVALTNINGEN I UPPSALA 1624–2024" (ISBN 978-91-513-2179-0).

Gustaf II Adolfs arvegodsdonation från 1624 inledde en ännu livaktig tradition av donationer till Uppsala universitet. Kungen syns här på ett tryck fotograferat av Uppsala- förläggaren och publicisten Pehr Hanselli, troligen under 1860-talet. Fotografiet tillhör Kungliga biblioteket.

Donationerna till Uppsala universitet fortsätter

I AUGUSTI 2024 firar Uppsala universitet fyrahundraårsminnet av Gustaf II Adolfs stora donation till universitetet, som ända in på 1800 ­talet finansierade betydande delar av lärosätets verksamhet. Donationer till Uppsala universitet tillhör emellertid inte bara en gången tid. Tvärtom är det en mycket livaktig tradition, och i det följande ges några exempel som illustrerar hur generösa givare långt senare, och med fortsättning in i vår tid, har kunnat bidra till att utveckla och förstärka en mångfald av universitetets verksamheter.

Det är givarna som bestämmer vad donerade medel skall användas till, men bredden i deras intressen gör att donationer kan spåras nästan överallt inom universitetet, på utbildnings­, forsknings­ och kulturarvsområdena. De följande exemplen handlar om donationer som tillkommit under tiden från början av 1800 ­talet ända fram till nutid.

Donationer till universitetet kan ha olika former, men i dag bildar de ofta stiftelser, som för universitetets räkning förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning. De vanligaste är stipendiestiftelser, varav några beskrivs i det följande. Stipendierna kan vara avsedda för medlemmar av en viss studentnation eller för de som studerar vissa ämnen, men många stipendier kan sökas av alla studenter vid Uppsala universitet. Andra donationer kan exempelvis avse medel för forskning eller professorstjänster i särskilda ämnen, nya forskningslaboratorier eller fastigheter i eller utanför Uppsala. I det följande lämnas exempel även på donationer av detta slag.

När universitetet tar emot en donation åtar det sig att förvalta den enligt donators önskan. På grund av ändrade förhållanden kan det senare i vissa fall bli praktiskt omöjligt att följa donators önskan, och då kan Kammarkollegiet efter ansökan av universitetet

medge permutation, det vill säga ändring av villkoren så att det av donator bestämda ändamålet kan främjas på ett annat likvärdigt sätt. Vid permutation skall ändringarna alltid utgöra ett så litet avsteg som möjligt från det som uttryckts i den ursprungliga donationen.

Stiftelser i olika former har funnits i Sverige sedan tidig kristen tid, men det var inte förrän på 1990 ­talet, genom 1994 års stiftelselag, som en rättslig definition av stiftelser tillkom. Därefter måste alla stiftelser ha ordet stiftelse i sina namn, medan de dessförinnan ofta kallades gåvor eller fonder.

I samband med några få donationer har universitetet beslutat att med egna medel komplettera donationen för att säkerställa att den får avsedd effekt, men vanligtvis är en donation inte förknippad med önskemål om tillkommande finansiering eller andra insatser. Undantagsvis har några donatorer i äldre tid önskat att universitetet skall vårda deras gravar.

Många tidigare donationer har varit testamentariska, men på senare tid har det blivit alltmer vanligt att en donator väljer att redan under sin livstid lämna medel till ett ändamål som han eller hon vill främja och utveckla. Det bidrar också till att skapa en fortsatt relation mellan donatorn och universitetet som uppskattas av båda parter.

De följande korta skildringarna av ett antal donationer och personerna bakom dem illustreras med två bilder för varje donation, dels ett fotografi eller ett porträtt av donatorn eller donatorerna, dels en illustration som åskådliggör donationens användning eller på annat sätt knyter an till donatorn eller donationen.

MATS OLA OTTOSSON

Innehåll

Jonas Stecksén porträtterad av Lene Aronsson efter miniatyr av okänd konstnär.

Jonas Stecksén

JONAS STECKSÉN föddes i Sundsvall 1773 och växte upp i Umeå, där hans far var lärare. Hans mor var en yngre syster till Matthias Norberg, professor i orientaliska språk och grekiska i Lund, och som artonåring skrevs Stecksén in vid Lunds universitet. Efter ett par års studier deltog han i ett upplopp som utlösts av att studenterna inte fick delta i en bal i staden. Några studenter bötfälldes, men Stecksén undgick efterräkningar genom att lämna Lund och bege sig till Göteborg, där han verkade som handlare. Sedan gick han till sjöss och köpte en båt med namnet Argus. Till följd av kontinentalsystemet som proklamerats av Napoleon förklarade Danmark­Norge 1808 krig mot Sverige, vilket ledde till omfattande kaparverksamhet med utgångspunkt från Göteborg. Stecksén utrustade Argus för kaparfart och uppbringade flera fientliga fartyg, men 1810 råkade han själv ut för kapare och satt en tid frihetsberövad i Dunkerque, innan han släpptes och kunde återvända till Sverige. Matthias Norberg ville då donera medel till en professur för Stecksén vid Lunds universitet. Stecksén behärskade de stora europeiska språken, och trots flerårigt motstånd från universitetets akademiska ledning utnämndes han 1816 till professor i ”Lefvande Språken”. Han blev därmed Sveriges förste professor i moderna språk, föreläste i franska och tyska och gav privatlektioner i engelska.

På grund av sitt tidigare icke ­akademiska liv och sina manér från livet till sjöss ringaktades Stecksén av andra professorer i Lund, och han beslöt testamentera allt han ägde till Uppsala universitet. Mot det protesterade, efter hans död 1835, några norrländska kusiner, men Lunds universitet, som hade domsrätt i ärendet, underkände deras anspråk på arvet. De överklagade till hovrätten som emellertid fastställde universitetets dom.

Steckséns hem med allt lösöre såldes på auktion, och försäljningsintäkterna bildade en fond vid Uppsala universitet. För att hedra sin morbror och välgö­

rare hade Stecksén i sitt testamente bestämt att fonden skulle heta Matthias Norbergs besparingsfond. De åkerjordar utanför Lund som Stecksén ägt fick emellertid enligt testamentet inte säljas utan skulle utarrenderas av Uppsala universitet. Efterhand blev de dock ett hinder för utvecklingen av Lunds stad, och med regeringens tillstånd såldes de 1955 och 1965 till staden.

Enligt föreskrift i Steckséns testamente delades besparingsfonden senare upp i två fonder, som disponeras av universitetet respektive Norrlands nation i Uppsala. De är i dag stiftelser med en sammanlagd förmögenhet om över tvåhundra miljoner kronor. Universitetsstiftelsen finansierar bland annat särskilda föreläsningar och akademiska festligheter, och nationsstiftelsen stipendier för nationsmedlemmar och underhåll av det stora nationshuset.

Bankett i Rikssalen i Uppsala slott efter en doktorspromotion. Fotografiet är taget av Tommy Westberg.

Anders Fredrik Regnell på litografi av Rudolf Widing i Kungl. biblioteket.

Anders Fredrik Regnell

ANDERS FREDRIK REGNELL föddes i Stockholm 1807 som son till en ogift piga och växte upp under fattiga förhållanden. Efter att en tid ha varit fosterbarn kom han som sexåring till den dittills frånvarande fadern Anders Ringnell, som bodde i Uppsala, men under sin följande skolgång och studietid bodde han ändå mest hos en änka i staden.

Åtta år gammal började Regnell på Katedralskolan i Uppsala. Med goda betyg därifrån skrevs han 1824 in vid Uppsala universitet, där han avlade förberedande akademiska examina. Hans huvudintresse var botanik, som då ansågs nära förknippat med läkekonst, och från 1830 studerade han vid universitetets medicinska fakultet. Han försvarade 1836 en avhandling om rakitis och promoverades året därpå till medicine doktor. Under studietiden hade han vissa förordnanden som läkare, bland annat vid Serafimerlasarettet i Stockholm.

Regnell hade i ungdomen besvär med sina lungor. Han mådde bättre under ett år som skeppsläkare på en korvett i Medelhavet, och tackade ja när han 1840 fick en förfrågan från Sveriges generalkonsul i Rio de Janeiro om att verka som läkare i Brasilien. Han bosatte sig i samhället Caldas, där han fick många besökare från Sverige. Själv återvände han aldrig till hemlandet, men han höll kontakt med Sverige och svenska forskningsinstitutioner med hjälp av sin tidigare klasskamrat från Katedralskolan, övermasmästaren och direktören vid Jernkontoret Isaac Gustaf Clason.

I Caldas hade Regnell gott anseende som läkare och goda inkomster. Det gjorde det möjligt för honom att anskaffa såväl instrument som ny medicinsk litteratur. Han blev även bekant som traktens långivare, och som panter för obetalda lån fick han ibland överta jordegendomar, kaffeplantager och slavar, som han senare sålde. I egenskap av en förmögen man kunde han ge understöd åt släktingar och andra behövande, samtidigt som han började göra donationer för olika

ändamål. Den första från 1859 avsåg ett resestipendium för botaniska studier.

Regnell var Uppsala universitets främste donator under 1800 ­talet; bland annat bekostade han helt uppförandet av en ny institutionsbyggnad för fysiologi och patologi vid Slottsgränd i centrala Uppsala, det så kallade Regnellianum. Han donerade även medel till arbetet vid de medicinska, botaniska och zoologiska institutionerna och för stipendier till lärare och studenter. Dessa övriga donationer utgör i dag stiftelser för angivna ändamål med ett sammanlagt marknadsvärde om över hundra miljoner kronor.

Vid jubelfesten 1877 med anledning av universitetets fyrahundraårsjubileum promoverades Regnell i sin frånvaro till hedersdoktor vid Filosofiska fakulteten, och efter hans död 1884 hölls en minnesfest i universitetets dåvarande festsal i Carolina Rediviva.

Den av Regnell donerade byggnaden Regnellianum med inskriptionen Donavit Regnell över ingången. Fotografierna är tagna av David Naylor.

Lotten von Kræmer. Fotografi av Johannes Jaeger.

Lotten von Kræmer

LOTTEN VON KRÆMER föddes 1828 i Stockholm.

Hennes moder Maria Charlotta var dotter till grosshandlaren Anders Petter Söderberg, ägare av Stenhammars slott utanför Flen, och hennes fader Robert von Kræmer utnämndes 1830 till landshövding i Uppsala. Lotten von Kræmer växte därför upp på Uppsala slott. Kvinnor var ännu förhindrade att avlägga akademiska examina, men hon undervisades i hemmet av lärare från Uppsala universitet.

Familjen von Kræmer umgicks i kulturella kretsar, och Lotten var en aktiv och populär deltagare i stadens sociala och intellektuella liv. Hon medverkade i litterära salonger, dansade på baler och spelade amatörteater. Vid fjorton års ålder blev hon sjuk i scharlakansfeber vilket orsakade en hörselnedsättning som ledde till dövhet när hon blev äldre.

Lotten von Kræmer debuterade litterärt med en diktsamling 1863 och skrev senare hyllningsdikter, reseskildringar, dramer och artiklar i estetiska och religiösa ämnen. Hon intog en för tiden radikal hållning i frågor om kvinnors rättigheter, vilket satte spår i hennes texter. Hon var länge hemligt förlovad med estetikdocenten Sten Johan Stenberg, men förlovningen upplöstes och hon förblev ogift.

En första donation till Uppsala universitet gjorde Lotten von Kræmer 1871, då hon med egna medel kompletterade överskottet från två teaterevenemang. Universitetet fick 1 229 riksdaler riksmynt till en fond, vars årliga ränta skulle tillfalla en ”förtjent Qvinlig student”. Först året innan hade universitetet öppnats för kvinnor, och i sitt gåvobrev skrev Lotten von Kræmer att om det något år saknades kvinnliga studenter, skulle räntan läggas till kapitalet. Det första stipendiet gavs 1873 till Hildegard Björck, som sex år senare avlade medicine kandidatexamen som första kvinna i Sverige.

Lotten von Kræmer ärvde en betydande förmögenhet efter sina föräldrar. Hon använde den bland annat för att starta en litterär tidskrift och stödja

rörelser som verkade för kvinnlig rösträtt och andra sociala reformer. Hon köpte även ett hus på Villagatan 14 i Stockholm, där hon bodde från 1879 till sin död 1912. Det övertogs 1913 av Samfundet De Nio som då instiftades i enlighet med hennes testamentariska förordnande.

En annan punkt i testamentet var ett tillägg om niotusen kronor till fonden från 1871. Tilläggsfonden skulle heta ”Lotten von Kræmers stipendiefond för kvinliga medicine studerande vid Uppsala Akademi”, och universitetet samlade hennes båda donationer i en fond med det namnet. Den utgör i dag en stiftelse med en förmögenhet om cirka en och en halv miljon kronor. Stipendiet söks årligen av över hundra studenter och stipendiebeloppet uppgår till omkring fyrtiotusen kronor.

Björck. Fotografi av Gösta Florman.

Hildegard

John Björkén, fotograferad av Henri Osti.

John Björkén

JOHN (JOHAN) BJÖRKÉN föddes 1833 i en finskspråkig familj i byn Koivukylä i Norrbotten, där fadern ägde ett hemman. Han gick i skola i Haparanda och Härnösand. Namnet Björkén tog han efter födelsebyn (Koivukylä är det finska ordet för Björkbyn). Han skrevs in vid Uppsala universitet 1852 och började studera medicin. Periodvis bedrev han sina studier vid Karolinska Institutet i Stockholm, men examina kunde då endast avläggas vid universiteten, och 1860 blev han medicine licentiat vid Uppsala universitet. Björkén kompletterade därefter sin utbildning genom studieresor till flera länder i Europa. Sammanlagt vistades han nästan tre år utomlands och tillägnade sig breda medicinska kunskaper. Under hans första resa var det kirurgi och oftalmologi som intresserade honom, och särskilt det senare området utvecklades då snabbt i några av de länder han besökte. Han skrev resebrev hem till Sverige, varav några publicerades i Svenska Läkaresällskapets tidskrift Hygiea

Hemkommen efter den resan blev Björkén 1862 amanuens vid Serafimerlasarettet, och året därpå försvarade han i Uppsala en doktorsavhandling om starroperationer och utnämndes till docent. Därefter gjorde han en andra längre utlandsresa, och då intresserade han sig för syfilis. Han skrev brev till Hygiea i det ämnet och sökte, dock utan framgång, en professur i syfilidologi vid Karolinska Institutet.

År 1865 utnämndes Björkén till adjunkt i kirurgi och obstetrik vid Uppsala universitet, och han kvarstod i den tjänsten till sin död 1893. Han var en uppskattad lärare och bedrev även en omfattande privatpraktik. Klientelet bestod av ögonpatienter men framför allt av veneriskt sjuka, och med patientavgifterna grundlade han en betydande förmögenhet.

Året före sin död skrev Björkén ett testamente, där han förordnade att huvuddelen av hans tillgångar skulle bilda en fond förvaltad av Uppsala universitet. Den skulle ge universitetet möjlighet att dela ut belöningar till forskare inom områdena botanik, zoologi,

kemi, mineralogi och metallurgi, geologi, fysik, mekanik och ingenjörsvetenskap samt landskapsbeskrivning och den medicinska vetenskapens teoretiska delar. Släktingar till Björkén stämde universitetet och yrkade att testamentet skulle underkännas, men de fullföljde inte sin talan.

Fonden uppgick ursprungligen till hundratusen kronor, och enligt stadgar som universitetet fastställde, och som i huvudsak ännu gäller, skulle avkastningen användas till ett pris. Kapitalet bildar i dag en stiftelse med en förmögenhet om cirka tio miljoner kronor. Priset är ett av universitetets förnämsta, och det har utan avbrott delats ut sedan 1902, oftast till en enskild forskare men några gånger har två personer delat det. Prissumman uppgår i dag till omkring trehundratusen kronor.

Uppsala universitets rektor Anders Hagfeldt överlämnar 2023 års Björkénska pris till professor Dan I. Andersson. Fotografi av Mikael Wallerstedt.

Vilhelm Ekman

Vilhelm Ekman

VILHELM EKMAN föddes i Uppsala 1823 som son till en guldsmed. Han sattes i lära hos en handlare men skaffade sig sedan teknisk utbildning, och från 1850 arbetade han en tid på ett järnbruk i Hofors i Gästrikland. Han ägnade sig därefter åt skogsaffärer tills han 1865 erbjöds anställning i Uplands Enskilda Bank. Den hade grundats året innan av Wilhelm Ulander, som Ekman hade lärt känna när de båda arbetade i handelsboden i Uppsala.

Ekman verkade i banken under trettio år, först som kassör och längre fram som förste kassör. Banken har senare ingått i en serie fusioner med andra banker, och dess verksamhet kan i dag sägas ingå i Nordea. I egenskap av bankman hade Ekman rykte om sig att ha ett utpräglat ordningssinne och en stark rättskänsla. Han hade även intellektuella intressen och flera vänner i Uppsalas akademiska miljö.

Ekmans privata affärsverksamhet tillsammans med hans sparsamhet gjorde honom till ägare av en större förmögenhet. Han levde ogift och gjorde donationer redan under sin livstid. I september 1899, året innan han avled, skrev han ett testamente som bevittnades av professorerna Axel Erdmann och Carl Wahlund. De angav där att de personligen kände Ekman, men att de inte fått kännedom om testamentets innehåll. Det har förmodats att de ändå bidragit till dess dispositioner.

En huvudpunkt i testamentet var sålunda att hundratusen kronor skulle tillfalla Uppsala universitet ”för att i min mån söka underlätta denna af mig högt värderade högskolas arbete för vetenskapens och den fosterländska odlingens utveckling”.

Vidare föreskrevs att Uplands nation och GästrikeHälsinge nation skulle tilldelas vardera tiotusen kronor för stipendier till behövande och flitiga studenter. Ytterligare en punkt i testamentet var femtontusen kronor till Akademiska sjukhuset i Uppsala för två så kallade frisängar, som skulle bära hans båda avlidna systrars namn.

Syftet med universitetsfonden var att forskare knutna till universitetet skulle kunna få bidrag till tryckningskostnader och översättningsarvoden när de ville offentliggöra resultaten av sin forskning. En mindre del av fondens avkastning skulle också kunna ges för utgivande av vetenskapliga tidskrifter. Beslut om bidrag skulle fattas av en nämnd med valda ledamöter från de olika fakulteterna och med universitetsbibliotekarien som självskriven ledamot.

Dessa bestämmelser för universitetsfondens användning gäller i allt väsentligt fortfarande för det som nu är Vilhelm Ekmans stiftelse. Dess förmögenhet uppgår i dag till cirka tjugo miljoner kronor och den årliga utdelningen uppgår till omkring en halv miljon kronor.

Ekman underlättade genom sin donation tryckning av vetenskapliga arbeten. Här syns ett antal böcker författade av, eller under medverkan av, Uppsalaforskare, vilka har tryckts med stöd av Vilhelm Ekmans stiftelse. Fotografi av Mats Ola Ottosson.

Vilhelm

Robert Bünsow

Robert Bünsow

ROBERT BÜNSOW föddes 1861 i Sundsvall. Hans far hade 1845 flyttat från Tyskland till Sverige och etablerat sig som skogs­ och sågverksägare i Sundsvall. Bünsow avlade 1880 mogenhetsexamen i Hudiksvall och blev samma år student vid Uppsala universitet. Där avlade han kansliexamen 1889, och efter ett par års arbete i Kommerskollegium tjänstgjorde han under 1890­talet på svensk­norska konsulat i Frankrike och Storbritannien.

Efter sin utlandstjänstgöring som konsul återvände Bünsow till Sverige och bosatte sig i Stockholm, där han 1919 lät uppföra den så kallade Bünsowska villan i Diplomatstaden. Liksom sin far var han en frikostig donator till Uppsala universitet. Han understödde särskilt den zoologiska forskningen och gjorde 1909 en donation till universitetet om trettiofemtusen kronor. En del därav skulle användas för att bekosta en tidskrift, där rön från Zoologiska institutionen kunde publiceras, och resten skulle bilda en fond, vars avkastning skulle användas för att främja den zoologiska forskningen vid universitetet.

Tidskriften fick namnet Zoologiska bidrag från Uppsala. Dess första nummer kom ut 1911, och den utgavs utan avbrott till slutet av 1960 ­talet, när forskningsresultat allt mer kom att publiceras i internationella tidskrifter. Den fond som samtidigt skapades utgör i dag Bünsowska stiftelsen. Dess förmögenhet uppgår till cirka nio miljoner kronor, och dess avkastning disponeras av programmet för zooekologi vid Institutionen för ekologi och genetik.

Bünsows vän Gustaf Kolthoff, som var konservator vid universitetets zoologiska museum, sammanförde honom med marinzoologen Adolf Appellöf som, efter flera års verksamhet i Bergen i Norge, blev professor i jämförande anatomi i Uppsala. Det ledde 1915 till en ny donation från Bünsow i form av en forskningsstation i Gullmarsfjorden nära Lysekil. Stationen lokaliserades till Fiskebäckskil och fick namnet Klubbans biologiska station.

Ett villkor i Bünsows donation var att Appellöf skulle vara stationens föreståndare. Det blev han också, och han verkade som sådan till sin död 1921. Han utvecklade marinbiologin i Sverige till en modern vetenskaplig disciplin och donatorn Bünsow fick, innan han avled 1939, se stationen växa till en mönsteranläggning med forskning och kursverksamhet. Forskningen vid stationen har på senare tid minskat och i dag är den främst avsedd för utbildning. Organisatoriskt tillhör den universitetets institution för biologisk grundutbildning, och den ger Uppsalastudenter på kandidat­ och masterprogram goda möjlighet att på plats studera marin biologi. Årligen genomförs ett tiotal kurser vid stationen, och på övrig tid hyrs den ofta ut till andra svenska eller utländska universitet eller till gymnasieskolor i Sverige.

Klubbans biologiska station i Gullmarsfjorden. Fotografi av Anna Maria Wremp.

Therese Andersson, fotograferad av Aug. Sjöbergs Klichéanstalt.

Therese Andersson

THERESE ANDERSSON föddes i Stockholm 1843 som dotter till Conrad Theodor Svanberg, fabrikör och senare riksdagsman. Hon gifte sig 1867 med byggmästaren Johan Andersson, som uppförde flera byggnader i Stockholm och skapade sig en förmögen het. Efter hans bortgång 1897 utövade Therese Andersson välgörenhet med de tillgångar hon ärvt ända tills hon själv avled 1922.

Till Uppsala universitet gav Therese Andersson fyrtiotusen kronor i januari 1910 för uppförande av en bostad för fysikinstitutionens prefekt. Byggnaden skulle uppföras intill den 1909 färdigställda institutionen, det vill säga Fysikum. Hon gjorde donationen till minne av sina vänner fysikprofessorn Anders Jonas Ångström och hans fru Augusta, och den förmedlades av Hélène Ångström, maka till deras son Knut Ångström, som då var prefekt för Institutionen för fysik.

I egenskap av prefekt hade Knut Ångström tjänstebostad i den byggnad vid Carolinaparken som under 1850 ­talet uppförts för institutionerna för kemi och fysik, men Therese Andersson ville göra prefektskapet mer attraktivt genom en kostnadsfri tjänstebostad i villaformat. Arkitekten Ture Stenberg omarbetade äldre ritningar av Ernst Stenhammar, och Villa Therese Andersson byggdes i jugendstil 1912–13. Knut Ångström hade avlidit i mars 1910 endast femtiotre år gammal, och hans efterträdare Gustaf Granqvist var den förste som flyttade in.

Senare har såväl Manne Siegbahn som hans son Kai Siegbahn, båda Nobelpristagare i fysik, bott i villan. Därefter bedömdes den vara mindre lämpad för bostadsändamål. På universitetets begäran medgav Kammarkollegiet därför 1984 permutation så att Fysiska institutionen i stället fick använda den för forskning, men när institutionen 2000 flyttade till det nybyggda Ångströmlaboratoriet längre söderut var det i praktiken inte längre möjligt. Efter ännu en begäran om permutation beslöt då Kammarkollegiet att universitetet fick sälja villan och att försäljningsintäkten

skulle bilda en stiftelse, vars avkastning skulle främja forskning vid institutionen, särskilt prefektens och nyrekryterade lärares forskningsverksamhet.

Försäljningen drog ut på tiden eftersom universitetet tidigare hade överlåtit fastigheten till staten, men med riksdagsbeslut 2010 beslöt staten avstå från äganderätten. Samma år blev villan dessutom byggnadsminne efter beslut av Länsstyrelsen. Den var emellertid då i behov av renovering, och en större ombyggnad skedde 2016.

År 2018 skedde slutligen en försäljning när villan för en och en halv miljon kronor övertogs av ett fastighetskonsortium inom Uppsala Akademiförvaltning. Med köpeskillingen bildades ”Stiftelsen Fru Therese Anderssons donation”, vars avkastning disponeras för forskning enligt Kammarkollegiets senaste beslut. Huset heter fortfarande Villa Therese Andersson och är i dag uthyrt till SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study), som använder det till kontor och bostäder för sina gästforskare.

Den efter donator uppkallade Villa Therese Andersson i kvarteret Kemikum i Uppsala. Fotografi av Carl-Erik Alnavik.

Victor Napoleon Marin, fotograferad av Gösta Florman.

Victor Napoleon Marin

VICTOR NAPOLEON MARIN föddes 1842 som son till en arrendator på Öland. Han avlade studentexamen i Uppsala 1860 och officersexamen i Stockholm 1862. Därefter tjänstgjorde han vid Västernorrlands regemente eller Vesternorrlands Beväringsbataljon, som förbandet benämndes när han där 1868 blev underlöjtnant. Han befordrades till löjtnant 1872 och till kapten 1885. Under flera år ledde han militärövningar vid läroverket i Härnösand. Han blev riddare av Svärdsorden 1889 och slutade sin militära karriär som major 1896.

Marin upprättade 1910 ett testamente där han föreskrev att vad han lämnade efter sig skulle bilda en stipendiefond vid Uppsala universitet. Stipendiaterna skulle vara män med anor i Sverige sedan lång tid tillbaka och som kom från något av de landskap han angav i testamentet. Manliga släktingar till honom på fädernet hade företräde. Om flera sökande uppfyllde kraven skulle den utses som var kraftigast och mest harmonisk i kroppsligt avseende.

I sitt testamente förordnade Marin även att rätten till hans mors grav på Gamla kyrkogården i Uppsala skulle innehas av den bildade stipendiefonden, som också skulle svara för att den underhölls. I den graven ville han själv också vila, och skulle en innehavare av stipendiet avlida kunde även denne begravas där, om hans närmaste så önskade.

Ett år efter Marins död 1911 fick Uppsala universitet ett brev från hans släkting Carl Ferdinand Marin. Han gjorde inte anspråk på arvet men föreslog ett reglemente för stipendiet med några ändringar och klargöranden i förhållande till testamentet. Marins donerade kapital uppgick till fyrtioåttatusen kronor, och det växte snabbt dels på grund av en bestämmelse i testamentet om att halva avkastningen varje år skulle läggas till kapitalet, dels till följd av det mycket begränsade antalet sökande som uppfyllde de säregna kraven i reglementet.

Fonden förklarades 1995 vara en stiftelse, och mot

bakgrund av de otidsenliga kraven på stipendiaterna och stiftelsens ständigt ökande marknadsvärde anhöll universitetet hos Kammarkollegiet om ändringar av reglementet. Kollegiet beslöt 2020 att stadgandet om avkastningens fördelning inte kunde ändras men biföll universitetets anhållan om att inte behöva tillämpa bestämmelserna om stipendiaternas inhemska härstamning och deras kroppsbyggnad. Därmed kan Marins stipendiestiftelse i dag, utan dessa säregna bestämmelser, ledigkungöra och utdela stipendier. Stiftelsens förmögenhet uppgår till över trettiofem miljoner kronor, och under de senaste åren har mellan ett tiotal och ett tjugotal stipendier delats ut med stipendiebelopp om trettiotusen kronor per termin, och målet är att snabbt minska det ackumulerade överskottet.

Minnesvården på den grav på Gamla kyrkogården i Uppsala, där Marin vilar tillsammans med sin mor. Ingen stipendiat har hittills blivit jordad där. Fotografi av Mats Ola Ottosson.

Elsa Eschelsson

Elsa Eschelsson

ELSA ESCHELSSON föddes i Norrköping 1861 som yngst av fyra systrar. Familjen hade god ekonomi, och efter privatundervisning i hemmet avlade hon mogenhetsexamen 1882. För universitetsstudier flyttade hon till Uppsala, där hennes syster Ida bodde med sin make, professorn i straffrätt Johan Hagströmer, och de blev ett viktigt stöd för henne. Hon levde ett socialt aktivt liv utan att försumma sina studier, och 1885 avlade hon filosofie kandidatexamen med historia som huvudämne. Hon gjorde därefter en längre utlandsresa och började sedan läsa juridik och avlade 1892 juris utriusque kandidatexamen.

Efter tingstjänstgöring i Uppsala läns södra domsaga inledde Elsa Eschelsson ett forskningsarbete som avslutades med att hon 1897 framgångsrikt försvarade en doktorsavhandling med titeln Om begreppet gåfva enligt svensk rätt. Därmed blev hon Sveriges första kvinnliga juris doktor. Med betyget Laudatur på avhandlingen blev hon också Sveriges första kvinnliga docent, vilket öppnade för en akademisk karriär.

Juridiska fakulteten föreslog att hon skulle förestå den lediga professuren i civilrätt, men det avvisades av universitetskanslern Pehr von Ehrenheim med hänvisning till att föreläsningskatalogen redan var tryckt och att hon enligt den skulle föreläsa i processrätt. Han behövde därmed inte tillämpa paragraf tjugoåtta i regeringsformen om att högre statliga tjänster var för ”infödde svenske män”. När fakulteten senare föreslog att hon skulle uppehålla professuren i processrätt blev kanslerns beslut åter ett nej. Trots motgångarna och trots att hon motarbetades av flera manliga professorer kvarstod hon som lärare vid universitetet. Hon ledde den propedeutiska kursen i juridik, och hon tilldelades 1906 det prestigefyllda priset Årsräntan av Oscar II:s jubelfestdonation.

En av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté föreslog i januari 1911 att tjänster som professorer skulle öppnas för kvinnor inom vissa ämnen, men dit hörde inte civilrätt, straffrätt och processrätt, eftersom en profes­

sor i dessa ämnen borde ha varit domare och domarkarriären var stängd för kvinnor. Efter att länge ha varit motarbetad, och på senare tid även svårt sjuk, hade Elsa Eschelssons förhoppningar om en professur nu grusats. Man fann henne en dag i mars 1911 medvetslös i sängen efter att hon tagit en överdos av sömnmedel. Hon avled ett par dagar senare.

Elsa Eschelsson efterlämnade inget testamente, men med stöd av gjorda uttalanden och anteckningar överlämnade hennes arvingar, det vill säga hennes systrar, sextiotusen kronor till universitet för en stipendiefond för kvinnliga juris studerande. Fonden är i dag en stiftelse med en förmögenhet på cirka tio miljoner kronor. Stipendierna är inte reserverade för Uppsalastudenter utan kan även sökas av studenter vid andra universitet.

Titelsidan till Elsa Eschelssons lovordade doktorsavhandling Om begreppet gåfva enligt svensk rätt (1897).

Carl Wahlund, fotograferad av Emile Valery,

Carl Wahlund

CARL WAHLUND föddes i Kristinehamn 1846 som son till en bruksägare. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1864, studerade romanska språk och blev 1875 docent i franska. Han vistades mycket i Frankrike och brukade representera Uppsala universitet vid franska universitetsjubileer. I Uppsala var han en tid lärare i franska vid Högre allmänna läroverket för flickor, och han ledde flera år universitetets romanska seminarium. Han uppehöll också examinationen i romanska språk under den ordinarie professorns tjänstledighet. Av sina föräldrar ärvde Wahlund en förmögenhet som gjorde honom ekonomiskt oberoende. Han avstod därför från att söka professorstjänster, men han erhöll 1892 professors namn. År 1881 förvärvade han en fastighet på S:t Johannesgatan i Uppsala, som han gav namnet Bortom Bullret. Huset var tämligen förfallet när han flyttade dit, men han omskapade det till en elegant ungkarlsbostad med en vacker trädgård, och där utövade han en omfattande gästfrihet.

Wahlund var boksamlare och byggde upp ett mycket stort bibliotek med provensalska och fornfranska texter omfattande cirka sextusenfemhundra band och broschyrer. Den provensalska samlingen donerade han 1892 till Uppsala universitetsbibliotek, och den romanska deponerade han där året därpå. Även den blev universitetsbibliotekets egendom som testamentarisk gåva efter Wahlunds död 1913. Han donerade även trettiotusen kronor för samlingarnas vård och utveckling, och de är ännu till stora delar sammanhållna som ”Bibliothèque Wahlund”.

Fastigheten på S:t Johannesgatan donerade Wahlund testamentariskt till Uppsala universitet, som på lämpligt sätt skulle använda den för romanska studier vid universitetet. Med tillstånd av Kungl. Maj:t beslöt universitetet att det bäst kunde ske genom att sälja den och använda försäljningsintäkterna för donationens ändamål. Redan 1913 såldes därför gården för fyrtiotusen kronor till Kalmar nation, som saknade ett eget hus. Nationen använde Bortom Bullret för student­

bostäder och för sin kuratorsexpedition, men efter ett fyrtiotal år var huset fallfärdigt. Det revs 1957 och nationen har därefter haft studentbostäder och bedrivit verksamhet i andra byggnader i närheten. Med köpeskillingen som tillföll universitetet vid Bortom Bullrets försäljning bildades en fond, vars avkastning enligt ett reglemente från 1914 skulle användas för resestipendier, för studier vid universitetet eller för tryckning av vetenskapliga arbeten. Kapitalet finns kvar i nuvarande Carl Wahlunds stiftelse, som i dag har en förmögenhet om över fem miljoner kronor. Reglementet uppdaterades 1991, men från avkastningen ges fortfarande stöd till de ändamål Wahlund angav i sitt testamente, framför allt till forskarstuderande och yngre forskare vid Avdelningen för romanska språk vid universitetets institution för moderna språk.

Det legendariska Bortom Bullret vid S:t Johannesgatan i Uppsala.

Carl Swartz. Fotografi tillhörande Norrköpings stadsarkiv.

Carl Swartz

CARL SWARTZ föddes i Norrköping 1858, där hans far ägde en på 1750 ­talet grundad tobaksfirma. Efter studentexamen i hemstaden studerade han först i Bonn, men 1879 skrevs han in vid Uppsala universitet och avlade där en förberedande juridisk examen. Efter faderns död övertog han, endast tjugotre år gammal, ledningen av familjens företag i Norrköping. Där fick han också flera förtroendeuppdrag och var en tid stadsfullmäktiges vice ordförande.

De lokala göromålen kompletterades efterhand med nationella uppdrag, särskilt på försäkrings­ och transportområdena, och han blev 1889 ledamot i riksdagens första kammare för Norrköpings stad. När Arvid Lindmans konservativa ministär tillträdde 1906 blev Swartz finansminister, och han svarade för en rad reformer på skatteområdet, såsom införandet av självdeklaration för inkomst­ och förmögenhetsskatt och ett progressivt skattesystem.

När Lindman avgick efter 1911 års andrakammarval lämnade Swartz regeringen och fick i stället ledande uppdrag i riksdagen bland annat som ordförande i statsutskottet. Han verkade där för att så långt möjligt tillgodose universitetens resursbehov, och med nästan samtliga röster från universiteten valdes han 1916 till universitetskansler, ett uppdrag som han behöll till sin död 1926. Han gjorde sig förtrogen med universitetens förhållanden och kunde uppträda som talesman för deras intressen. Förre rektorn för Uppsala universitet, Olof Hammarsten, vilken liksom Swartz var bördig från Norrköping, blev ofta hans rådgivare i olika frågor.

För Sverige blev 1910 ­talet en turbulent tid. Liberalen Karl Staaff avgick som statsminister efter borggårdskrisen 1914 och efterträddes av Hjalmar Hammarskjöld som ledde en ämbetsmannaregering. Efter borgfred under världskrigets första år tvingades Hammarskjöld avgå i mars 1917, och Swartz fick då i uppdrag att bilda regering. Den ledde han, trots hungerkravaller och revolutionsrykten, fram

till andrakammarvalet på hösten samma år, då den ersattes av en koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater.

Carl Swartz och hans fru Dagmar skrev 1926 ett gemensamt testamente, som den sistnämnda vidareutvecklade 1931. Det föreskrev i en punkt att hundratusen kronor skulle tillfalla Uppsala universitet och där bilda Carl Swartz’ minnesfond. Dess avkastning skulle fritt få användas av universitetets konsistorium för främjande av vetenskaplig forskning eller undervisning. Fonden är nu en stiftelse med namnet Carl Swartz’ stiftelse och dess förmögenhet uppgår till cirka sex miljoner kronor. Årligen utbetalas bidrag om några hundratusen kronor.

Universitetet beslöt 1937 om sammansättningen av en särskild nämnd som skulle besluta om bidrag utifrån inkomna ansökningar, men 1978 ändrades det beslutet så att universitetets ordinarie stipendienämnd fungerar som beslutande organ liksom för ett stort antal andra stiftelser.

Åtsidan och frånsidan på den medalj som Uppsala universitet lät prägla över Carl Swartz tid som universitetskansler.

Carl Malmén fotograferad av Johannes Jaeger.

DONATIONER GENOM SEKLERNA – CARL MALMÉN

Carl Malmén

CARL MALMÉN föddes 1862 på Söder Malma gård i Estuna socken i Uppland som son till en lantbrukare. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1881, avlade hovrättsexamen 1884 och blev 1889 vice häradshövding. Därefter verkade han i flera år som auditör vid Södermanlands regemente men hade samtidigt andra befattningar, bland annat som fiskal vid Svea hovrätt. Han anställdes 1893 som sekreterare i Kommerskollegium och blev där 1904 kommerseråd och chef för sjöfartsbyrån.

I egenskap av kommerseråd utgav Malmén en handbok om registrering av fartyg, men mer känd blev han för sitt arbete med den modernisering av lagstiftningen inom sjöfartssäkerhet som resulterade i 1914 års lag om tillsyn på fartyg. Han ledde också arbetet med revision av lotsförfattningarna. Vid en omorganisation av Kommerskollegium 1920 blev han chef för den nyinrättade handelsbyrån som handlade frågor inom utrikeshandeln.

Malmén blev 1900 ägare till egendomen Norr Malma vid sjön Erken norr om Norrtälje. Den bestod av fastigheter och ett större skogsområde, och i ett testamente från 1923 donerade han den till Uppsala universitet. Lärosätet fick inte sälja den, utan dess naturskönhet och Erkens rikedom på fisk och kräftor skulle bevaras för framtiden. Till donationen hörde även ett kontantbelopp om tretusen kronor.

Med donationen skulle bildas Malménska studiefonden, och med undantag av fyrahundra kilo råg till Estuna sockens fattigvårdsstyrelse skulle den årliga avkastningen användas för stipendier till studenter med tillfredsställande studieresultat och vandel. Företrädesrätt skulle gälla för Malméns släktingar och, till år 2050, för forskare som ägnade sig åt studier av fiskar och kräftdjur i synnerhet i sjön Erken. Kontantbeloppet skulle användas till nyanskaffning av möbler och inventarier till gården.

Carl Malmén avled 1928 och universitetet tog då emot donationen, vars värde bedömdes vara sjuttio­

tvåtusen kronor. Utdelning av stipendier kom att dröja och först 1944 beslöts om ett reglemente för den Malménska studiefonden. Samma år beslöt universitetet starta ett limnologiskt forskningslaboratorium på Norr Malma. Först disponerades bara ett enkelt torp men på 1950 ­talet upprustades mangårdsbyggnaden och ett laboratorium byggdes med finansiering av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Erkenlaboratoriet ingår i dag i universitetets institution för ekologi och genetik, som där bedriver forskning och utbildning. Där genomförs också en omfattande utåtriktad verksamhet med vattendagar för skolklasser med mera. Den Malménska studiefonden finns kvar som en stiftelse med en förmögenhet om cirka femtio miljoner kronor och den delar årligen ut ett tiotal stipendier om sammanlagt en halv till en miljon kronor till studenter och forskarstuderande i limnologi.

Doktorander och forskare under arbete vid sjön Erken. Fotografi av Gesa Weyhenmeyer.

Claes och Hilda Annerstedt fotograferade ombord på båten Tärnan.

Claes och Hilda Annerstedt

CLAES ANNERSTEDT föddes i Uppsala 1839. Fadern Rudolf Annerstedt var rektor vid Uppsala katedralskola, och sonen Claes växte upp i den så kallade Geijersgården, som fadern köpt av Erik Gustaf Geijer. Han gifte sig 1883 med Hilda Bergman född 1860 i Göteborg. Han blev 1869 filosofie doktor och samma år docent i historia. Därefter uppehöll han olika lärartjänster vid universitetet och förestod under några år professuren i historia.

Inför universitetets fyrahundraårsjubileum 1877 åtog sig Annerstedt att skriva dess historia, och ett första band var färdigt till jubileet. Sedan han 1883 anställts som chef för universitetsbiblioteket ägnade han i stället sina krafter åt bibliotekets utveckling. Han genomförde en upprustning av det ganska eftersatta biblioteket, vars litteraturbestånd utökades och vars lokaler moderniserades. Efter sin pensionering 1904 fortsatte han att skriva universitetets historia och publicerade ytterligare fyra digra volymer, den sista 1914.

Vid sidan av sitt arbete inom universitetet var Annerstedt i flera år ledamot av Uppsala stadsfullmäktige och en tid även ledamot av Uppsala läns landsting, några år som dess ordförande. Han valdes 1901 till ledamot av Svenska Akademien.

Enligt makarna Annerstedts gemensamma testamente från 1918 skulle fyrahundratusen kronor av deras kvarlåtenskap tillfalla Uppsala universitet och bilda en fond för pensioner till änkor eller minderåriga barn efter anställda vid universitetet. Claes Annerstedt dog 1927, och i ett tillägg till makarnas testamente som Hilda Annerstedt skrev 1929 önskade hon att Geijersgården, där paret hade bott, skulle ingå i universitetets lott liksom den intilliggande Ihregården, som de också hade ägt.

Hilda Annerstedt avled 1933 och efter förhandlingar med testamentsexekutorerna övertog universitetet de nämnda gårdarna för etthundrasextiofemtusen kronor, och till pensionsfonden återstod då tvåhundra­

trettiofemtusen kronor. Geijersgården, som sedan 1966 disponeras av Dag Hammarskjölds minnesfond, skadades 1982 svårt av en eldsvåda, men återställdes året därpå. Båda gårdarna är i dag byggnadsminnen. Ägandet av dem överfördes 1998 till Uppsala Akademiförvaltning, och Claes och Hilda Annerstedts pensionsfond, som samtidigt förklarades vara en stiftelse, tillfördes därvid ett kapital motsvarande gårdarnas värde.

Vid utgången av 2022 var stiftelsens förmögen het drygt fjorton miljoner kronor. Beslut om användning av avkastningen fattas av universitetets familjepensionsnämnd, och de utdelade bidragen har de senaste åren uppgått till cirka fyrahundratusen kronor om året. Det reglemente för bidragsutdelning som universitetet fastställde med utgångspunkt från testamentet har senare ändrats, och för avkastningen från stiftelsen gäller nu att inte bara änkor utan även änklingar, sammanboende och registrerade partners kan vara bidragstagare.

Geijersgården vid Öfre Slottsgatan i Uppsala. Carl-Erik Alnaviks fotografi är taget under restaureringen av korsen på domkyrkotornen åren 2019–21, därav lyftkranen.

Karin och Herbert Jacobsson porträtterade av Helmer MasOlle. Båda porträtten tillhör Uppsala universitets konstsamlingar.

Herbert och Karin Jacobsson

HERBERT JACOBSSON föddes i Göteborg 1878 och var son till en kapten vid Göta artilleriregemente. Han valde själv också militäryrket och avlade 1900 officersexamen. Han blev löjtnant 1904 och tjänstgjorde liksom fadern en tid vid ett rumänskt artilleriregemente i Bukarest. Han befordrades till kapten 1913 och förblev vid regementet till 1927, då han som major övergick på reservstat. Han gifte sig 1909 med den jämnåriga Katarina (Karin) Broström, skeppsredare Axel Broströms yngsta dotter, och hade därefter flera befattningar som styrelseledamot i företag inom Broströmkoncernen. Sedan hans svåger Dan Broström avlidit i en trafikolycka 1925 blev han en ledande person inom koncernen och övertog ansvaret för rederiverksamheten.

Makarna Jacobsson förvaltade betydande ekonomiska tillgångar och började göra donationer för vetenskapliga ändamål. År 1936 gav de sålunda hundratusen kronor till oceanografisk forskning i Göteborg, och professor The Svedberg vid Uppsala universitet kontaktade dem om en möjlig donation för en professur i biokemi i Uppsala. Hans önskan var att hans tidigare elev och medarbetare docenten Arne Tiselius skulle få professuren.

Arne Tiselius var född 1902 och hade 1930 disputerat på en avhandling om elektroforestekniken som metod för att separera proteiner. Senare hade han vistats en tid som Rockefellerstipendiat i Princeton, USA. Han förlorade 1936 konkurrensen om professuren i allmän och organisk kemi vid Uppsala universitet, och möjligheten för fortsatt akademisk karriär i staden ansågs osäker.

Svedbergs initiativ fick till följd att makarna Jacobsson 1937 donerade femhundratusen kronor till Uppsala universitet för en professur i biokemi, vilken skulle vara ägnad ”de för livsprocesserna grundläggande kemiska och fysikaliska lagbundenheterna”. Den årliga räntan på det beloppet skulle bekosta professorns lön, och det var donatorernas

önskan att Tiselius skulle kallas till professurens förste innehavare.

Regeringen gav universitetet tillstånd att ta emot donationen och förordnade 1938 Tiselius till innehavare av tjänsten. Det var Sveriges första professur i biokemi, och 1946 inrättade universitetet en institution i ämnet. Tiselius tilldelades 1948 Nobelpriset i kemi för sin forskning om proteiner i blodserum, vilket både Herbert och Karin Jacobsson fick uppleva eftersom de avled först 1949 respektive 1952.

Kostnaden för denna donationsprofessur i biokemi har senare övertagits av staten, men lärostolen finns kvar, och av donationsmedlen har bildats Herbert och Karin Jacobssons stiftelse. Dess förmögenhet uppgår i dag till cirka fyrtiofem miljoner kronor och på universitetets förslag beslöt regeringen 1993 att avkastningen skall användas för att stödja den forskning vid Uppsala universitet som bedrivs under ledning av professurens innehavare.

Professor Arne Tiselius och hans medarbetare i laboratoriet.

Gustaf Werner porträtterad av Gustaf Carlström, Uppsala universitets konstsamlingar.

Gustaf Werner

GUSTAF WERNER föddes 1859 som lantbrukarson i Bollebygd i Västergötland. Efter skolgång i Göteborg bedrev han affärsstudier i Tyskland och Frankrike. Återkommen till Sverige engagerade han sig i företagsverksamhet på textilområdet, grundade spinnerifabriker och var majoritetsägare i flera textilföretag. Han kunde därigenom bygga upp en förmögenhet och blev känd som donator.

I Uppsala hade medicinprofessorn John Naeslund önskemål om en accelerator av cyklotrontyp för produktion av radioaktiva nuklider, och med samma utrustning skulle professorn i fysikalisk kemi The Svedberg kunna skapa partikelstrålar av olika slag. Naeslund hade släktingar som kände Werner och som förmedlade kontakt med honom. I november 1945 uppvaktades han sålunda av Naeslund och Svedberg på Wernerkoncernens kontor i Göteborg.

Uppsalaprofessorerna framhöll att en cyklotron kunde användas för studium av energirika protoners inverkan på makromolekyler för textilt material. Det intresserade Gustaf Werner som såg en möjlighet att med svenska råvaror ta fram produkter liknande det amerikanska nylonet. Snabbt beslöts därför om anskaffning av en cyklotron. Det hade karaktären av en donation från Werner till Uppsala universitet, även om kostnaden, cirka en miljon tvåhundratusen kronor, skulle belasta hans textilkoncern. Det klargjordes också att när cyklotronen inte längre behövdes för undersökningar av syntetiska fibrer tillföll den universitetet för annan användning.

Under projektets gång valdes en helt ny, dittills oprövad acceleratormodell som gav högre energier, en så kallad synkrocyklotron. Kostnaderna blev då också högre än tidigare beräknat, och Wernerkoncernen gav en tilläggsdonation om cirka en miljon kronor. Hela anläggningen placerades i en underjordisk byggnad vid Fysikalisk­kemiska institutionen i Uppsala. Den invigdes 1949 och färdigställdes i början på 1950talet för textiltekniska undersökningar, men den

forskningen blev inte av någon större omfattning. Däremot kom acceleratorn att bli ett kraftfullt verktyg för medicinsk och naturvetenskaplig forskning, vilket också hade varit Naeslunds och Svedbergs primära syfte. Anläggningen gavs namnet Gustaf Werners institut för kärnkemi, förkortat till GWI, och ett porträtt av donatorn, som dog 1948, sattes upp att pryda en av väggarna.

Synkrocyklotronen överlämnades 1952 formellt till universitetet. Den var då Västeuropas kraftfullaste protonaccelerator, och under en lång följd av år utnyttjades den intensivt för experiment på platsen och för framställning av radioaktiva preparat till externa användare. En av de från acceleratorn utdragna protonstrålarna kom även att användas som kirurgiskt verktyg vid hjärnoperationer. En större ombyggnad av synkrocyklotronen avslutades 1986, och den kom därefter att ingå som en basenhet i det då skapade nationella The Svedberg­laboratoriet (TSL), vars verksamhet fortsatte ända till 2016.

Professor The Svedberg i talarstolen under invigningen av Gustaf Werners Institut 1949. Fotografi av Uppsala-Bild/Upplandsmuseet.

Gösta Huselius porträtterad av Eva Bagge. Tillhör Uppsala universitets konstsamlingar.

Gösta Huselius

GÖSTA HUSELIUS föddes 1861 i Stockholm, skrevs in vid Uppsala universitet 1880 och avlade juris kandidatexamen 1888. Efter domstolstjänstgöring och arbete i Civildepartementet verkade han från 1896 som delägare i advokatfirman Lagerlöf och Huselius i Stockholm. Han hade omfattande internationella kontakter på affärsjuridikens område, särskilt med de anglosaxiska länderna.

Huselius tillhörde Sveriges advokatsamfunds styrelse i över tjugo år, och tillsammans med några kolleger engagerade han sig 1916 i grundandet av Svensk Juristtidning, en alltjämt utkommande tidskrift för praktiskt verksamma jurister.

Av efterlämnade brev framgår att Huselius länge önskat göra en donation till Uppsala universitet för att främja juridisk forskning och författarverksamhet. Med bättre löneförmåner skulle professorstjänster vid universitetet bli mer attraktiva för framstående jurister, och innehavarna av sådana tjänster skulle i ökad utsträckning vilja kvarstå vid universitetet och inte söka bättre avlönade befattningar inom domstolsväsendet.

I sitt testamente från 1941 föreskrev Huselius därför att efter hans hustru Annies död skulle huvuddelen av hans kvarlåtenskap tillfalla universitetet, och av den årliga avkastningen skulle tjugofemtusen kronor, eller det lägre belopp som avkastningen uppgick till, utgöra löneförstärkning till de tre professorerna i civilrätt, processrätt och straffrätt. Eventuell avkastning över detta belopp skulle tillfalla Vitterhetsakademien för arbete med Uppsala domkyrkas interiör.

Huselius avled 1943 och universitetet mottog då hans kvarlåtenskap, cirka en miljon kronor, för förvaltning, mot att Annie skulle få avkastningen så länge hon levde. Den visade sig snart bli mycket högre än beräknat, och större delen därav skulle då, efter Annies död, tillfalla det för hennes man sekundära ändamålet rörande domkyrkan. På hennes önskan överenskom därför universitetet och Vitterhets­

akademien om att efter hennes bortgång skulle sextio procent av avkastningen alltid tillfalla universitetet och fyrtio procent akademien, en överenskommelse som godkändes av Kungl. Maj:t.

Sedan Annie Huselius avlidit 1958 började lönetillägg delas ut enligt föreskrifterna i makens testamente, men 1973 beslöt regeringen att sådana tillägg var oförenliga med statstjänstemannalagen. Efter beslut av universitetskanslern använder universitetet sedan dess i stället sin del av avkastningen till professorernas vetenskapliga verksamhet.

Donationen utgör i dag en stiftelse med en förmögenhet om cirka trehundra miljoner kronor. Antalet professorer inom de fält som Huselius angav är nu väsentligt fler än tre, men avkastningen räcker ändå till väsentliga bidrag till alla för deras forskningsarbete. Huselius hade även en betydande konstsamling med bland annat ”Bondbröllop” av Pieter Brueghel den yngres krets från tidigt 1600tal, och enligt hans testamente tillföll den samlingen också Uppsala universitet.

Pieter Brueghel den yngres ”Bondbröllop”. Tillhör Uppsala universitets konstsamlingar.

Donator Gustaf Leander

Gustaf Leander

GUSTAF LEANDER föddes 1883 och var son till en hemmansägare i Riala socken i östra Uppland, och som ende sonen övertog han senare fädernegården. Han skötte sina egendomar men var också studieintresserad och reste till Uppsala och tenterade i flera ämnen för studentexamen. Han blev en betrodd man i bygden och fick flera förtroendeuppdrag, bland annat som nämndeman i Södra Roslags domsagas häradsrätt under många år. Han var även ledamot av Rialas kommunalfullmäktige och en av initiativtagarna till Riala hembygdsförening, i vars styrelse han en tid också ingick.

Leander var även aktiv i kyrkans värld som vice ordförande i kyrkostämman och kyrkvärd i nästan trettio år. Han var också ordförande i pastoratets boställsstyrelse, där han särskilt månade om skötseln av pastoratets skogar. Hans engagemang för kyrkan tog sig också uttryck i det testamente han skrev 1954, enligt vilket all kvarlåtenskap efter hans död skulle tillfalla Uppsala universitet, där avkastningen skulle användas till ”uppehållande av en Missionsprofessur”. Ett stipendium skulle också kunna tilldelas en ”välförtjänt missionsstuderande”, om medlen räckte till det. I sitt testamente föreskrev Leander att de fastigheter och den skog han ägde inte fick säljas, att huvuddelen av lösöret skulle bevaras på gården samt att hans hustru, om hon överlevde honom, skulle disponera delar av avkastningen. Leander dog 1961 och hans hustru Berta 1971. Det hade då visat sig att den donerade egendomen inte gav så god avkastning som Leander hade förutsatt, och 1972 fick universitetet Kammarkollegiets tillstånd att utan hinder av testamentets föreskrifter sälja hans kvarlåtenskap. Försäljningsintäkterna bildade en fond som kom att uppgå till cirka två och en halv miljon kronor. Vid universitetets teologiska fakultet fanns sedan 1948 en professur i kyrkohistoria med missionshistor ia, vars benämning senare ändrats till missionsvetenskap. Ändamålet för Leanders donation var

alltså tillgodosett med statsanslag, och efter permutationsbeslut av Kammarkollegiet 1980 gavs fakulteten rätt att i stället använda fondens avkastning för andra lärartjänster inom missionsvetenskap och för stipendier i det ämnet. Fonden förklarades 1995 vara en stiftelse.

Professuren i missionsvetenskap blev vakant 1996 men nytillsattes då inte, eftersom Teologiska fakultetens statsanslag bedömdes vara otillräckligt för ändamålet. På universitetets begäran beslöt därför Kammarkollegiet 2001 om ännu en permutation så att avkastningen från Leanders stiftelse kunde finansiera en professur i missionsvetenskap, just så som Leander hade avsett. Universitetet utlyste därför 2004 Gustaf Leanders professur i missionsvetenskap, och två år senare utnämndes Kajsa Ahlstrand till dess innehavare. Professuren finansieras helt av Gustaf Leanders stiftelse, vars förmögenhet i dag uppgår till cirka etthundratrettiofem miljoner kronor.

Kajsa Ahlstrand, som 2006 blev innehavare av donationsprofessuren i missionsvetenskap. Fotografi av Mikael Wallerstedt.

Ulf Lindahl (fotografi i privat ägo)

Ulf Lindahl

ULF LINDAHL föddes i Stockholm 1940. Fadern Per Eric Lindahl var docent i zoologi vid Stockholms högskola, och när han blev professor i Uppsala flyttade familjen dit. Ulf Lindahl skrevs in vid Uppsala universitet 1958 och doktorerade 1966. Han blev 1973 professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid dåvarande Veterinärhögskolan i Stockholm. Den flyttade något år senare till Uppsala, och Lindahls verksamhet förlades då till det nybyggda institutionskomplexet Biomedicinskt Centrum (BMC).

Veterinärhögskolan kom 1977 att ingå i Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som då inrättades, och Lindahl blev därmed professor vid SLU. År 1991 tillträdde han i stället en professur vid Uppsala universitet i medicinsk och fysiologisk kemi, det vill säga i samma ämne som hans tjänst vid SLU.

Lindahls forskning har främst gällt proteoglykaner, som är proteiner med till dem kopplade kolhydrater i form av polysackarider. Till de senare hör antikoagulationsmedlet heparin, och Lindahl har studerat de molekylära mekanismerna bakom dess verkan. Hans grundläggande studier visade bland annat att endast en del av heparinet är koagulationshämmande. Arbetet bidrog till utvecklingen av läkemedlet Fragmin, som används både vid akut risk för blodpropp och vid profylaktisk behandling, och tillsammans med medarbetare beviljades han 1979 patent på några upptäckter i sammanhanget.

Fragmin blev en stor kommersiell framgång när det på 1990 ­talet lanserades internationellt. Det gav betydande royaltyintäkter, varav Lindahl placerade huvuddelen av sin andel i bolaget Polysackaridforskning i Uppsala AB, som han grundat 1991. Bolagets syfte är att bedriva forskning, utveckling och exploatering rörande glykosaminoglykaner, dit heparin hör, och det har bidragit med forskningsresurser till Lindahls forskargrupp och till närstående grupper om sammanlagt cirka sjuttiofem miljoner kronor.

Med medel från bolaget och för att främja forsk­

ningen inom sitt intresseområde bildade Lindahl 2010 Stiftelsen för forskning om proteoglykaner vid Uppsala universitet. Den har till syfte att främja studiet av proteoglykaner genom bidrag till sådan forskning vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi (IMBIM) vid BMC. Beslut om bidrag fattas av en kommitté med lokala forskare.

Donationerna till stiftelsen från Lindahls bolag var drygt nio miljoner kronor vid starten, och 2012 donerades ytterligare två miljoner kronor. Enligt stiftelseförordnandet kunde inte bara den årliga avkastningen utan även själva stiftelsekapitalet användas för forskningsbidrag. Från 2011 kunde stiftelsen därför finansiera huvuddelen av lönekostnaden för en lektor i proteoglykanforskning, som senare blev professor, och betydande bidrag har även kunnat ges till andra forskare vid institutionen. År 2022 hade de donerade medlen därigenom helt förbrukats, och stiftelsen avvecklades i enlighet med donators förordnande.

En ask med Fragmin.

Donator Anders Wall. Fotografi av Karin Röse.

Anders Wall

ANDERS WALL föddes 1931 i en arrendatorfamilj i

Giresta i Uppland. Efter faderns död flyttade hans mor med barnen till Uppsala. Där avlade han 1952 studentexamen vid Katedralskolan och studerade sedan vid

Handelshögskolan i Stockholm. Han träffade tidigt affärsmannen Kjell Beijer och verkade från 1956 i dennes företag. Efter några utlandsuppdrag blev han således 1964 verkställande direktör i de båda bolagen

G&L Beijer AB och Kol och Koks AB. Under Walls ledning utvecklades det förra till ett ledande företag inom byggmaterial, medan det senare, efter försäljning av en del, omvandlades till investmentbolaget

Beijerinvest AB.

Beijerinvest AB gick 1981 upp i AB Volvo och Wall blev styrelseordförande i AB Volvo, men han lämnade det uppdraget efter några år och arbetade i stället med att bygga upp eller förvärva nya investmentbolag. Ett av dem är den Uppsalabaserade industri koncernen Beijer Alma, i vilken han var styrelseordförande från 1992 till 2016.

Makarna Beijer skapade 1974 Kjell och Märta Beijers Stiftelse med ändamålet att främja forskning, utbildning och kultur. Wall utsågs till ledamot av stiftelsens styrelse, och han efterträdde 1988 Kjell Beijer som ordförande. Han har varit angelägen om att på olika sätt stödja Uppsala universitet, och med en donation från stiftelsen grundades 1990 Beijerlaboratoriet för genforskning under ledning av professor Ulf Pettersson. Laboratoriets verksamhet har senare utvidgats och namnändrats till Beijerlaboratoriet för gen­ och neuroforskning. Sammanlagt har det av Beijerstiftelsen erhållit donationer om cirka hundra miljoner kronor.

När det 2011 blev obligatoriskt för tredjelandsstudenter att erlägga avgift för studier i Sverige startade Beijerstiftelsen och Uppsala universitet ett stipendieprogram för studenter från Kina och över hundra unga kineser har studerat i Uppsala med sådana stipendier. Sedan programmet förlängts 2020 omfattar det främst

stipendiater från andra icke­europeiska länder med tyngdpunkt på Afrika. Beijerstiftelsen har donerat totalt cirka tjugo miljoner kronor till detta program och Uppsala universitet lika mycket.

Beijerstiftelsen, i vars styrelse Wall fortfarande är ordförande, har senare donerat medel för tillkomsten av ytterligare två Beijerlaboratorier vid Uppsala universitet, nämligen Beijerlaboratoriet för läkemedelsforskning 2014 och Beijerlaboratoriet för artificiell intelligens 2023. Det senare byggde på en professur i artificiell intelligens, som med stöd av Beijerstiftelsen inrättats 2020.

Utöver de stora anslagen till Beijerlaboratorierna och till forskningsutrustning vid dem har Beijerstiftelsen under Walls ledning finansierat en rad andra utvecklingsprojekt vid Uppsala universitet, inte minst vid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, och som tack för sina betydande insatser för universitetet utsågs Anders Wall 1991 till hedersmedlem. Den 1 augusti 2024 tilldelades han professors namn av regeringen.

Föreståndaren för Beijerlaboratoriet för gen- och neuroforskning professor Lena Claesson-Welsh (till höger) och universitetslektor Kaska Koltowska (till vänster) vid ett multifotonmikroskop inköpt med medel från Beijerstiftelsen. Bilden visas på skärmen till vänster om mikroskopet. Fotografi av Dirk Pacholsky.

Donator Lisbet Rausing

Lisbet Rausing

LISBET RAUSING föddes i Lund 1960 som dotter till Hans och Märit Rausing. Hans Rausing var son till Ruben Rausing som grundat det framgångsrika företaget Tetra Pak i Lund, och han var hälftenägare, verkställande direktör och senare styrelseordförande för företaget, innan han sålde sin del till brodern Gad Rausing.

Lisbet Rausing bedrev akademiska studier i USA och disputerade 1993 i vetenskapshistoria vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts. I avhandlingen Linnaeus: Nature and Nation (1999) studerade hon Carl von Linnés ekonomiska tänkande om hur naturvetenskapen kunde användas till att förbättra Sveriges ekonomi med självförsörjning som mål. Hon publicerade senare en rad studier om 1700 ­talets idé­ och kulturhistoria, som satte den svenska debatten i ett europeiskt perspektiv.

Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete har Lisbet Rausing verkat som filantrop och gjort stora donationer till välgörenhet, till forskning och för bevarande av kulturarv och naturresurser. Bland annat har hon donerat medel för inrättande av professurer inom vetenskapshistoria i USA och Storbritannien. Hon har även stött Wikimedia Foundation som via Wikipedia och på andra sätt verkar för att göra kunskap fritt tillgänglig för alla och för öppen tillgång till forskningsresultat.

Lisbet Rausing träffade 2000 Uppsalaprofessorn Tore Frängsmyr, som också hade skrivit om Carl von Linné, och som ämneskolleger hade de sedan fortsatt kontakt. Frängsmyr var sedan 1982 innehavare av en personlig professur i vetenskapshistoria, för vilken finansieringen 1994 hade överförts från Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet till Uppsala universitet. Det bedömdes finnas en risk för att den tjänsten skulle dras in när Frängsmyr pensionerades, men 2001 gjorde Lisbet Rausing en donation om över trettio miljoner kronor till Uppsala universitet så att professuren kunde permanentas. Donationen

bildade en stiftelse, vars förmögenhet i dag uppgår till cirka sextio miljoner kronor.

För att hedra sin far ville Lisbet Rausing att professuren skulle benämnas ”Hans Rausings professur i vetenskapshistoria”, och Frängsmyr installerades 2002 på professuren med detta namn. Den är placerad vid Institutionen för idé­ och lärdomshistoria, och universitetet bidrar på olika sätt till dess omkostnader. Sedan 2002 hålls också årligen vid universitetet en öppen Hans Rausingföreläsning av en inbjuden internationellt framstående vetenskapshistoriker.

Uppsala universitet har hedrat Lisbet Rausing genom att i samband med firandet av trehundraårsminnet av Linnés födelse 2007 tilldela henne Linnémedaljen i guld. Samma år promoverades hon till hedersdoktor av universitetets historisk­filosofiska fakultet. Den motiverade sitt beslut med hennes vetenskapliga gärning men också med hennes generösa filantropiska verksamhet, som inte minst tagit sig uttryck i betydande donationer för främjande av vetenskapshistorisk forskning. År 2024 utkom hennes avhandling i svensk översättning under titeln Linné: Natur och nation.

Tore Frängsmyr, som åren 2002 till 2007 var förste innehavare av Hans Rausings professur i vetenskapshistoria. Fotografiet är taget 1999 av Cecilia Dykert och tillhör Uppsala universitetsbibliotek.

Donator Greta Renborg.

Greta Renborg

GRETA RENBORG föddes i Stockholm 1921. Hennes far tillät henne inte att gå på läroverk, och efter genomgången flickskola följde hon i stället kurser på Jälla lantmannaskola utanför Uppsala, och 1944 blev hon bokhållare på Ultuna gård söder om Uppsala. Två år senare fick hon anställning som skrivbiträde på stadsbiblioteket i Uppsala. Hon deltog även i uppbyggnaden av biblioteket på Akademiska sjukhuset i staden.

När hennes man agronomen Ulf Renborg 1950 fick en tjänst i Lund bosatte sig paret i Malmö. Greta Renborg fick anställning på Malmö stadsbibliotek, men vidareutbildade sig parallellt med sitt arbete. Hon avlade studentexamen som privatist i Lund, och hon genomgick Skolöverstyrelsens biblioteksskola 1952/53. I egenskap av bibliotekspraktikant i USA året därpå insåg hon värdet av bibliotekens utåtriktade arbete, och hon for med bokbussar ut på Iowas prärier.

Åter i Sverige engagerades hon av Stockholms stadsbibliotek för att stimulera folks läsintresse. Hon dokumenterade och analyserade också sådan verksamhet i skrift. Från 1965 bodde makarna Renborg i Uppsala, och Greta Renborg var en flitig krönikör i Upsala Nya Tidning. Hon skrev även en trebetygsuppsats om folkbibliotek och arbetade på deltid som lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås, där hon initierade projekt inom biblioteks­ och informationsvetenskap.

I sitt biblioteksfrämjande arbete betonade Greta Renborg personarkivens viktiga roll för kulturarv och historieskrivning. Hon ordnade utställningar om böcker och bibliotek, och som present till hennes sextiofemårsdag inrättade Svensk Biblioteksförening 1986 ett årligt Greta Renborg­pris att tilldelas biblioteksanställda eller andra som utmärkt sig som goda marknadsförare av bibliotek.

Greta Renborg avled 2005 och hennes man 2013. Enligt deras gemensamma testamente delades deras kvarlåtenskap av Uppsala universitetsbibliotek och Kungl. Skogs­ och Lantbruksakademien i Stockholm. Inom ramen för det belopp om tolv och en halv miljon

kronor som tillföll Uppsala universitetsbibliotek var en miljon kronor avsedda för att slutligt sortera och förteckna Greta Renborgs eget omfattande arkiv, vilket också donerades till biblioteket.

Universitetsbibliotekets medel placerades i en stiftelse med namnet Greta Renborgs stiftelse, vars avkastning främst används för arbete med personarkiv vid bibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Där finns närmare tusen person­ och släktarkiv, och 2014 inrättades en tjänst som Greta Renborg­arkivarie med uppgift att ordna hennes arkiv och att arbeta med andra arkivfrågor. Stiftelsens förmögenhet uppgår till cirka tjugotvå miljoner kronor.

Andra delar av avkastningen används för undervisning och information till bibliotekarier om bevarande och användning av personarkiv. Bland annat har det organiserats konferenser med detta tema på olika platser i landet. Donationen har också gjort det möjligt att arbeta med personarkiv för att göra dem tillgängliga i hela landet.

Universitetsbibliotekets arkivarier Ina-Maria Jansson och Kristina Lauridsen under studium av ett av bibliotekets personarkiv. Fotografi av Magnus Hjalmarsson.

Donator Niklas Zennström. Fotografi av Mikael Wallerstedt.

Niklas Zennström

NIKLAS ZENNSTRÖM föddes 1966 i Järfälla men växte upp i Uppsala. Han studerade vid Uppsala universitet där han tog dubbla examina som civilingenjör och civilekonom. Efter arbete i olika företag på IT­området grundade han och dansken Janus Friis fildelningsprogrammet Kazaa och telefoniföretaget Skype. Det senare blev internationellt ledande inom internetbaserad röstkommunikation och såldes 2005 för över två miljarder dollar till ett amerikanskt företag, men Zennström kvarstod ett par år som verkställande direktör för företaget.

Senare deltog Zennström även i skapandet av andra framgångsrika Internetbaserade företag, och 2006 grundade han riskkapitalbolaget Atomico som investerar i nystartade och snabbväxande företag inom IT­ området. Det erbjuder även stöd i olika former för företagens fortsatta utveckling, och Zennström är själv styrelseledamot i flera av dem.

I egenskap av filantrop med ett starkt samhällsengagemang har Zennström tillsammans med sin hustru Catherine grundat Zennström Philanthropies, som sedan 2007 stöder verksamheter inom miljöoch klimatforskning, entreprenörskap och mänskliga rättigheter. Hans engagemang på miljöområdet förstärktes vid kontakter med den amerikanske vice­presidenten Al Gore, och efter en segling i Östersjön under en sommar med omfattande algblomning började han aktivt arbeta för att förbättra miljön i Östersjön. Han initierade 2013 programmet ”Race for the Baltic” och samma år talade han om Östersjön i radioprogrammet ”Sommar i P1”.

Zennström Philanthropies gjorde 2008 en donation om femton miljoner kronor till Uppsala universitet. Zennström ville stödja universitetet som betytt mycket för honom, och efter samråd med dess ledning beslöt han att ändamålet för donationen skulle vara att under en tioårsperiod rekrytera världsledande gästprofessorer med inriktning på klimatledarskap, klimatmål och klimat­

rättvisa. Serien av sådana gästprofessorer inleddes 2015, och med perspektiv från andra universitet i världen bidrar de till en tvärvetenskaplig miljö vid institutionen för geovetenskaper. Ett tillkommande syfte är att involvera studenter för att skapa storskalighet och spridning av nya idéer.

En annan samtidig donation av Zennström var tio miljoner kronor för forskning i textilvetenskap. För att hedra sin mor som varit textillärare vid universitetet beslöt han att donationen skulle bilda ”Stiftelsen Else­Marie Zennströms minne för textilvetenskaplig forskning vid Uppsala universitet”. För det lilla ämnet textilvetenskap har stiftelsen stor betydelse. Den hade 2022 en förmögenhet om drygt sexton miljoner kronor, och av dess avkastning går två tredjedelar till stipendier till forskarstuderande och en tredjedel till disputerade forskare inom ämnet.

Uppsala universitet utsåg 2015 Zennström till årets alumn vid universitetet för hans engagemang för klimat och entreprenörskap och för hans roll som inspirationskälla och förebild för universitetets studenter.

Gruppbild med de tre första gästprofessorerna i klimatledarskap. Från vänster: Kevin Anderson, Keri Facer och Doreen Stabinsky. Fotografi av Mikael Wallerstedt.

Myrna Smith

MYRNA SMITH föddes 1937 i Nebraska, USA, och växte upp på den gård dit hennes farfarsfar hade kommit som emigrant från Skåne. Hon tog magisterexamen vid University of Minnesota och var därefter verksam vid det universitetet fram till sin pensionering 2010. Hon arbetade under universitetsledningen med frågor om forskningsprogram, stipendier, donationer och särskilda föreläsningsprogram.

Med sina föräldrar besökte hon 1973 Sverige för första gången, och i Sigtuna med alla dess runstenar väcktes hennes intresse för runor och runskrift. Det förstärktes när hon på American Swedish Institute i Minneapolis 2013 hörde en presentation av runforskaren Henrik Williams från Uppsala universitet, som gjort många resor till USA och föreläst om runor. I samband därmed fick hon även kontakt med American Association for Runic Studies (AARS), i vars styrelse hon nu ingår. Hon ser runor som ett forskningsfält som visserligen är litet, men som inte minst för svensk­amerikaner ger kunskap om Skandinaviens historia och kultur.

Myrna Smith började 2016 stödja runforskning vid Uppsala universitet och hennes långsiktiga mål var att en professur i runologi skulle kunna inrättas vid universitetet. Årligen har hon sedan dess skänkt mellan femtusen och femtontusen amerikanska dollar som förmedlats av American Friends of Uppsala University (AFUU), en organisation som Uppsala Akademiförvaltning har bildat tillsammans med universitetet för att underlätta amerikanska medborgares donationer. Hennes många gåvor har använts för att finansiera tryckning av vetenskapliga publikationer och för symposier med inbjudna forskare.

Redan 2016 beslöt Myrna Smith att även testamentariskt, via AFUU, stödja runforskningen vid universitetet. Hon har senare vidareutvecklat dessa planer och 2020 utfäste hon sig i en överenskommelse med AFUU att en och en halv miljon dollar av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla AFUU för att stödja

runforskningen vid Uppsala universitet, så att den fortsatt kunde utvecklas och blomstra under överskådlig tid. Praktiskt skall denna donation bidra till finansiering av en professur i runologi eller till stöd i andra former av framtida runforskning vid universitetet.

Uppsala universitet beslöt samtidigt förstärka Myrna Smiths donation med egna insatser. Henrik Williams professur i nordiska språk skulle sålunda omvandlas till en professur i runforskning, en ny befattning i runforskning skulle inrättas och under en fyraårsperiod skulle avsättas totalt fem miljoner kronor för att ytterligare stärka runforskningen vid universitetet. Henrik Williams är sålunda sedan den 1 april 2021 världens enda professor i runologi, och en befattning som biträdande universitetslektor med inriktning mot runologi har tillsatts, som tills vidare finansieras med den nämnda avsättningen om fem miljoner kronor.

Professor Henrik Williams med en miniatyr av Rökstenen. Fotografi av Stewen Quigley.

Paret Lennart och Kerstin Holm. Fotografi av Roland Moberg.

Kerstin och Lennart Holm

KERSTIN FÖDDES i Rättvik 1924 och Lennart i Umeå 1921. Kerstin, med flicknamnet Halle, utbildade sig till sjukgymnast och lärare och arbetade på småskoleseminariet i Falun och på folkskoleseminariet i Strängnäs. Lennart studerade biologi på Uppsala universitet, doktorerade och blev docent 1957 och universitetslektor 1963. De träffades under en exkursion på Gotland och gifte sig 1966. Efter en tid flyttade de till gården Jerusalem i Dalby socken, sydväst om Uppsala.

Lennart och Kerstin Holm var senare båda verksamma som lärare och forskare i mykologi vid Institutionen för systematisk botanik vid Uppsala universitet, där Kerstin avlade licentiatexamen 1973. Genom sin forskning om svampar fortsatte de en flerhundraårig Uppsalatradition med Elias Fries som en pionjär. De arbetade ofta tillsammans, samförfattade mykologiska verk och skrev många gemensamma vetenskapliga publikationer. Släktet Holmiella är uppkallat efter dem som ett erkännande av deras forskning om mikrosvampar.

De fortsatte sin forskning som pensionärer, och Lennart Holm tilldelades 1987 professors namn. Hans sista publikation utkom 2012, samma år som han avled vid nittioett års ålder. Kerstin Holm avled 2020. De hade 2007 skrivit ett gemensamt testamente om sin kvarlåtenskap, enligt vilket avsättningar skulle göras till syskonbarn och till en fond till minne av Lennart Holms farbror. Vidare skulle vissa möbler, böcker och smycken tillfalla olika släktingar, men allt annat skulle bilda en stiftelse med namnet Kerstin och Lennart Holms stiftelse för mykologisk forskning. Stiftelsen skulle förvaltas av Uppsala universitet som även skulle fastställa ett reglemente för den, men redan 1991 hade makarna Holm skrivit ner vissa riktlinjer som skulle beaktas. Som fondens syfte angav de där att den skulle bidra till att forskning i systematisk mykologi även i framtiden skulle bedrivas vid universitetet, som hade rika traditioner

på området och värdefulla samlingar på det botaniska museet Fytoteket.

Enligt reglementet skulle en femtedel av avkastningen läggas till kapitalet och resten delas ut som stipendium till en förtjänt licentiand eller doktorand, som ägnade sig åt mykologi. Stipendiater skulle utses av professorn i systematisk botanik efter samråd med föreståndaren för Fytoteket, men universitetets organisation på området har sedan 1991 ändrats, och det finns till exempel inte längre någon professor i systematisk botanik. Universitetet beslöt därför 2022 att beslut om disposition av stiftelsens medel skall fattas av teknisk­naturvetenskapliga fakultetsnämnden med möjlighet att delegera beslutsrätten.

Stiftelsen har i dag en förmögenhet om cirka elva miljoner kronor och eftersom den är relativt nytillkommen har några bidrag ännu inte delats ut.

Bilden avbildar jätteröksvampar vid Lennart Holms stövlar. Fotografi av Roland Moberg.

Personförteckning

Ahlstrand, Kajsa (f. 1959), missionshistoriker, professor. s. 43

Alnavik, Carl­Erik (f. 1951), fotograf. s. 23, 35

Anderson, Kevin (f. 1962), brittisk klimatforskare, gästprofessor. s. 53

Andersson, Algot (1889–1948), lantbrukare. s. 47

Andersson, Dan I. (f. 1957), bakteriolog, professor. s. 17

Andersson, Elin, f. Frycklund (1900–86), fru. s. 47

Andersson, Johan (1823–97), byggmästare. s. 23

Andersson, Therese, f. Svanberg (1843–1922), fru. s. 22, 23

Annerstedt, Claes (1839–1927), universitetshistoriker, bibliotekarie. s. 34, 35

Annerstedt, Hilda, f. Bergman (1860–1933), fru. s. 34, 35

Annerstedt, Rudolf (1801–76), skolman, rektor. s. 35

Appellöf, Adolf (1857–1921), zoolog, professor. s. 21

Aronsson, Lene (f. 1970), porträttmålare, konstnär. s. 10

Bagge, Eva (1871–1964), konstnär, porträttmålare. s. 40

Beijer, Kjell (1899–1987), företagare. s. 47

Beijer, Märta, f. Sahlqvist (1901–2002), fru. s. 47

Björck, Hildegard (1847–1920), medicinare, sjukvårdare. s. 15

Björkén, John (1833–93), medicinare, adjunkt. s. 16, 17

Broström, Axel (1838–1905), skeppsredare. s. 37

Broström, Dan (1870–1925), skeppsredare, riksdagsledamot. s. 37

Brueghel, Pieter d.y. (1564–1638), flamländsk konstnär. s. 41

Bünsow, Friedrich Christian Ernestus (1824–97), industriman, donator. s. 21

Bünsow, Robert (1861–1939), generalkonsul, donator. s. 20, 21

Carlström, Gustaf (1896–1964), konstnär, författare. s. 38

Claesson­Welsh, Lena, f. Claesson (f. 1956), biokemist, professor. s. 47

Clason, Isaac Gustaf (1808–80), övermasmästare, direktör. s. 13

Dykert, Cecilia (f. 1961), fotograf. s. 49

Ehrenheim, Pehr von (1823–1918), statsråd, universitetskansler. s. 27

Ekman, Vilhelm (1823–1900), bankman, donator. s. 18, 19

Erdmann, Axel (1843–1926), anglist, professor. s. 19

Eschelsson, Elsa (1861–1911), jurist, docent. s. 26, 27

Facer, Keri (f. 1972), brittisk framtidsforskare, gästprofessor. s. 53

Florman, Gösta (1831–1900), fotograf. s. 15, 24

Fries, Elias (1794–1878), botaniker, professor. s. 57

Friis, Janus (f. 1976), dansk entreprenör. s. 53

Frängsmyr, Tore (1938–2017), vetenskapshistoriker, professor. s. 49

Geijer, Erik Gustaf (1783–1847), skald, historiker, professor. s. 35

Gore, Al (f. 1948), amerikansk politiker. s. 53

Granqvist, Gustaf (1866–1922), fysiker, professor. s. 23

Gustaf II Adolf (1594–1632), kung. s. 6, 7

Hagfeldt, Anders (f. 1964), kemist, professor. s. 17

Hagströmer, Ida, f. Eschelsson (1854–1922), fru. s. 27

Hagströmer, Johan (1845–1910), jurist, professor. s. 27

Hammarskjöld, Dag (1905–61), statsråd, generalsekreterare. s. 35

Hammarskjöld, Hjalmar (1862–1953), statsminister, landshövding. s. 31

Hammarsten, Olof (1841–1932), fysiolog, professor. s. 31

Hanselli, Pehr (1815­79), förläggare, publicist, fotograf. s. 6

Hjalmarsson, Magnus (f. 1966), fotograf. s. 51

Holm, Kerstin, f. Halle (1924–2020), mykolog. s. 56, 57

Holm, Lennart (1921–2012), mykolog, professor. s. 56, 57

Huselius, Annie, f. Flodman (1881–1958), fru. s. 41

Huselius, Gösta (1861–1943), advokat, donator. s. 40, 41

Jacobsson, Herbert (1878–1949), officer, donator. s. 36, 37

Jacobsson, Karin, f. Broström (1878–1952), donator. s. 36, 37

Jaeger, Johannes (1832–1908), tysk fotograf. s. 14, 32

Jansson, Ina­Maria (f. 1986), filosofie doktor, arkivarie. s. 51

Kolthoff, Gustaf (1845–1913), zoolog, konservator. s. 21

Koltowska, Kaska (f. 1983), universitetslektor. s. 47

Kræmer, Lotten von (1828–1912), författare, donator. s. 14, 15

Kræmer, Maria Charlotta von (1802–69), fru. s. 15

Kræmer, Robert von (1791–1880), landshövding. s. 15

Lauridsen, Kristina (f. 1968), arkivarie. s. 51

Leander, Gustaf (1883–1961), hemmansägare. s. 42, 43

Leander, Berta (1891–1971), fru. s. 43

Lindahl, Per Eric (1906–91), zoofysiolog, professor. s. 45

Lindahl, Ulf (f. 1940), medicinsk kemist, professor. s. 44, 45

Lindman, Arvid (1862–1936), industriman, statsminister. s. 31

Linné, Carl von (1707–78), botaniker, professor. s. 49

Malmén, Carl (1862–1928), kommerseråd, donator. s. 32, 33

Marin, Carl Ferdinand (1828–1916), löjtnant. s. 25

Marin, Fredrika Margareta (1806–79), fru. s. 25

Marin, Victor Napoleon (1842–1911), major, donator. s. 24, 25

MasOlle, Helmer (1884–1969), konstnär. s. 36

Moberg, Roland (f. 1939), botaniker, docent. s. 56, 57

Naeslund, John (1894–1972), professor, överläkare. s. 39

Napoleon I (1769–1821), fransk kejsare. s. 11

Naylor, David (f. 1983), fotograf, kommunikatör. s. 13

Norberg, Matthias (1747–1826), grecist, professor. s. 11

Osti, Henry (1826 ­1914), fotograf. s. 16

Ottosson, Mats Ola (f. 1941), universitetsdirektör, författare. s. 7, 19, 25

Pacholsky, Dirk (f. 1972), projektledare, fotograf. s. 47

Pettersson, Ulf (f. 1942), genetiker, professor. s. 47

Quigley, Stewen (1952–2023), fotograf, publicist. s. 55

Rausing, Gad (1922–2000), industriman, arkeolog. s. 49

Rausing, Hans (1926–2019), industriman. s. 49

Rausing, Lisbet (f. 1960), Linnéforskare, donator. s. 48, 49

Rausing, Märit, f. Norrby (f. 1930), fru. s. 49

Rausing, Ruben (1895–1983), industriman. s. 49

Regnell, Anders Fredrik (1807–84), läkare, donator. s. 12, 13

Renborg, Greta, f. Liljestrand (1921–2005), bibliotekarie. s. 50, 51

Renborg, Ulf (1920–2013), agronom, professor. s. 51

Ringnell, Anders (1784–1830), traktör. s. 13

Röse, Karin (f. 1972), fotograf. s. 49

Siegbahn, Kai (1918–2007), fysiker, professor. s. 23

Siegbahn, Manne (1886–1978), fysiker, professor. s. 23

Smith, Myrna (f. 1937), amerikansk universitetsadministratör, donator. s. 54, 55

Staaff, Karl (1860–1915), politiker, statsminister. s. 31

Stabinsky, Doreen (f. 1961), amerikansk klimatforskare, gästprofessor. s. 53

Stecksén, Jonas (1773–1835), sjökapten, språkforskare, professor. s. 10, 11

Stenberg, Ture (1863–1917), arkitekt. s. 23

Stenberg, Sten Johan (1818–88), docent, kommerseråd. s. 15

Stenhammar, Ernst (1859–1927), arkitekt. s. 23

Svanberg, Conrad Theodor (1816–89), hantverkare, politiker. s. 23

Svedberg, The (1884–1971), kemist, professor. s. 37, 39

Swartz, Carl (1858–1926), politiker, universitetskansler. s. 30, 31

Swartz, Dagmar, f. Lundström (1867–1932), fru. s. 31

Swartz, Erik (1817–81), tobaksfabrikör, riksdagsledamot. s. 31

Söderberg, Anders Petter (1769–1832), grosshandlare. s. 15

Tiselius, Arne (1902–71), kemist, professor. s. 37

Ulander, Wilhelm (1820–1911), bankman. s. 19

Valery, Emile (1859–1934), fransk fotograf. s. 28

Wahlund, Gustaf (1804–77), brukspatron. s. 29

Wahlund, Carl (1846–1913), romanist, professor. s. 19, 28, 29

Wahlund, Sofia Wilhelmina, f. Wester (1807–77), fru. s. 29

Wall, Anders (f. 1931), företagsledare, donator. s. 46, 47

Wallenberg, Alice, f. Nickelsen (1858–1956), donator. s. 33

Wallenberg, Knut (1853–1938), bankman, politiker, donator. s. 33

Wallerstedt, Mikael (f. 1966), fotograf. s. 17, 43, 52, 53

Werner, Gustaf (1859–1948), industriman, donator. s. 38, 39

Westberg, Tommy, (f. 1947), fotograf. s. 11

Westin, Lourenço (1787–1846), svensk­norsk generalkonsul i Brasilien. s. 13

Weyhenmeyer, Gesa (f. 1969), biolog, professor. s. 33

Widing, Rudolf (1852–1935), litograf. s. 12

Williams, Henrik (f. 1958), runolog, professor. s. 55

Wremp, Anna Maria (f. 1974), kommunikatör. s. 21

Zennström, Catherine, f. Loing (f. 1970), filantrop. s. 53

Zennström, Else­Marie, f. Andersson (1932–2007), sömnadslärare. s. 53

Zennström, Niklas (f. 1966), företagare, entreprenör. s. 52, 53

Ångström, Anders Jonas (1814–74), fysiker, professor. s. 23

Ångström, Augusta, f. Bedoire (1820–1906), fru. s. 23

Ångström, Hélène, f. Pilo (1849–1943), fru. s. 23

Ångström, Knut (1857–1910), fysiker, professor. s. 23

UPPSALA UNIVERSITET, OKTOBER 2024

WWW.UU.SE/STOD-UU DEVELOPMENT@UU.SE