SUCCÉ MÖTER
Maja Ivarsson
En rebell i högklackat
Efter ett flitigt spelande runt om i Europa de senaste åren har frontfiguren och sångerskan i bandet The Sounds, Maja Ivarsson gjort en efterlängtad turné hemma i Sverige i sommar. Bandet har nyligen släppt en EP: ”The Tales That We Tell” och Maja kombinerar artistlivet med en ny roll som nybliven mamma. I en recension av nya EP:n ställer sig en kritiker sig frågande till om musikvärlden är redo för ännu ett varv av Blondie-influerad popmusik. Med tanke på publikens stora uppslutning under konserterna i sommar verkar den vara det! Är trendmässigt den musik som The Sounds står för på väg tillbaka? Per Gessle svarade i en intervju på frågan vad han vill signa till sitt nya skivbolag: ”Varför inte en ny Blondie?” Utan tvekan finns intresset för band och artister som Maja Ivarsson kvar både i branschen och hos publiken. – Min kommentar är väl att jag inte tycker vi låter så mycket som Blondie egentligen. Det finns många band med samma sättning, med gitarr, trummor, keyboard och en tjej på sång. Jag tycker inte jag låter som henne röstmässigt heller. Många har fastnat i den liknelsen men det närmaste är väl att jag försöker sno Debbie Harrys frissa. Fast det är klart, det finns värre band att bli jämförda med. Det roliga är att vi hade vårt första kontrakt någonsin på Gessles förlag, så där någonstans hittade han mig för länge sedan om inte annat. Men det finns bara en Maja Ivarsson, konstaterar artisten. The Sounds är ett gammalt gymnasistband som fortfarande håller ihop, bandet startade 1999. Syntbaserad tuggummipop, eller seriös pop- och rockmusik, var går gränsen? – Det första tycker jag är mer lättviktigare texter, ta till exempel punken som har en mer politisk framtoning. Men samtidigt tycker jag att The Sounds gör en melodiös, dansant pop- och rock.
SID 12
Dock kvarstår faktum att om man läser våra texter är de oftast inte banala. Där kan finnas en mörkare undertoning, vilket jag tycker är härligt. Från början var vår musik en kombination mellan det som fanns omkring oss när vi började. Under den perioden när vi växte upp vad musiken ganska deppig, under nittiotalet. Låtarna gick inte så snabbt precis räknat i BPM. Tänk Nirvana, Kurt Cobain. Vi blev en motreaktion till det som hände under grunge-eran. Ta Kent som exempel, de är svinbra, men det går ganska långsamt, säger Maja. Du ville föra in lite mer energi helt enkelt och gräva lite längre tillbaka i tiden med dina förebilder? – Ja, vår första demo till förlaget dissade ner oss totalt. De gillade de första låtarna, men inte hela vägen. Då skrev vi ”Living in America” som blev vår första hit. Det blev tvärtom där också, låtar med ett hookigt upptempo. Jag hade äldre syskon och en mamma som var väldigt musikintresserad. Men när jag såg min första Blondie-video på MTV, det var då polletten ramlade ner! Svinsnygg och ascool med bra låtar, that’s it! Maja Ivarsson ville göra allt det där som Mick Jagger och de andra killarna gör – fast i högklackat! Det där med att vara rockstjärna och ta ut svängarna på scen, hur är det egentligen det
där med att ge järnet och kasta fimpen ut i publiken. Rebell? – Ja, det brukar jag göra, svarar Maja på sitt klockrent kaxiga och självsäkra manér. Det har jag gjort i århundraden. Oftast tar folk det som en komplimang: ”Shit, jag fångade hennes fimp!” Jag har säkert spottat på folk också för den delen. Så vad svarar man på det? Tja, jag är ledsen, men jag tar inte åt mig vad folk klagar över. De får skita i att gå på våra konserter om de inte gillar vad jag gör. Givetvis ska man inte kasta glasflaskor, det kan göra folk illa men människor är så känsliga idag. Då blir jag tvärtemot! Men Maja för höge farao, du kan väl inte skada din publik? – Jo, det kan jag visst, jag tycker det är tramsigt. Det är det som är hela grejen, sticker Maja ut med ett gapskratt. Jag saknar tiden då folk svimmade och bröt benen i moshpit. Jag kan tycka det är lite trist med spelningar på dessa stadsfester. Det är en himla ordning och reda på allt, kanske ibland alldeles för tillrättalagt för vår del, tycker Ivarsson. År 2012 var Maja en av deltagarna i tredje säsongen av TV-serien ”Så mycket bättre”, året därpå var hon sommarvärd i ”Sommar i P1” där hon gjorde ett uppmärksammat och självutlämnande program. Samma år släppte The Sounds sin senaste skiva. Vad har hänt de senaste fyra åren? – Jag har blivit mamma! Jag älskar det och tycker faktiskt att jag är en fantastiskt bra sådan om jag får säga det själv. Jag har en liten pojke hemma på 2,5 år som heter Dante. Det är en ynnest att få ha en sådan liten i sitt liv. Jag tycker om det där normala i vardagen! Att få ha en barnsadel därbak på cykeln och åka och handla mat i affären, diska, hämta
och lämna på dagis. Allt det där är lyx för mig. Jag har ju aldrig levt ett sådant liv tidigare. Jag har varit på resande fot i princip hela mitt liv ända sedan vi startade The Sounds. Jag bara njuter nu. Vem är pappan? – Det är en amerikansk kille som jag känt i över 10 år. Vi var tillsammans en period men vi har valt att bo på var sitt håll. Han är kvar i USA och jag bor i Malmö. Men vi har jättebra kontakt och träffas ofta, senast för bara några veckor sedan. Det gick romansrykten mellan dig och Darin efter er medverkan i ”Så mycket bättre”. Har ni kontakt idag? – Jadå, vi hörs kanske inte varje dag, vi skickar sms då och då och vi ses när han är i stan. Vi är jättebra kompisar. Han är en vänlig själ med ett gott hjärta! I SITT SOMMARPROGRAM berättade Maja om sina framgångar inom musiken, men hon tog även upp sina svårigheter under gymnasietiden som präglades av bland annat droger och destruktiva mönster. Ändå presterade den begåvade tonåringen inte mindre än runt 15-talet MVG:n i slutbetygen. Maja satte redan då fingret i luften, en högpresterande blivande rockstjärna med hög arbetsmoral. – Ja, det är väl det som kittlar gött! Jag tror att det är den scenpersonligheten jag har. Jag menar att jag inte kastar fimpar på dagispersonalen, jag röker inte ens längre, det har jag lagt ner. Men det är något som händer med mig när jag går på scen och det är ”in the name of showbiz”.
Fortsättning på sidan 14