Page 1

På djupet Studentbladet Nr 7/2013 Sedan 1911

I tio års tid var drogvärlden sociologen Jussi Peräläs arbets­rum. Ibland trivdes han lite för bra på jobbet.

sid 18-22


Ledare Utrotningshotade heltidsstudier

T

änk om de har rätt. Tänk om det på riktigt är så att vi studerar för långsamt. Det kan kännas långsökt, men det finns faktiskt en liten möjlighet att de som talar om hur allt var förr

har rätt. De som talar om hur allt var förr har sällan något att komma med. De berättar om en mobil­ jättes glansdagar och sina egna ungdomsår utan sociala medier då man var tvungen att gå ut på torget och skrika om man ätit en ljuvlig brunch. För det mesta är historierna skräp, men ibland kan man stöta på något värt att fundera på. En av de historierna handlar om ett fenomen som i folkmun kallas heltidsstudier. Legenden säger att det en gång var vanligt bland studerande att inte göra någonting annat än studera. Alldeles påhittad kan legenden inte vara, eftersom det än idag sägs finnas några tusental individer som studerar på heltid, men under 2000-talet har beståndet minskat markant. Idag arbetar 90 procent av studerandena i någon mån och över hälften gör det regelbundet under hela sin studietid. Den stora skillnaden mellan nutid och heltidsstudiernas glansdagar är studielånet, som under några årtionden har utvecklats från en självklarhet till en panikknapp som man

bara får trycka på i krissituationer. Och när studielånet av många inte ens räknas som ett alternativ, återstår bara möjligheten att arbeta vid sidan om studierna. För den enskilda studeranden är det inte ett problem. Studietakten blir kanske lite långsammare, men för den som trivs med studielivet kan det till och med räknas som ett plus. Dessutom får man arbetserfarenhet och möjliga kontakter för framtida yrkesliv. Parten som för mest oväsen kring sin förlust är staten. Studerande som jobbar studerar i medeltal längre och blir därför dyrare. Dessutom fyller de arbetstillfällen som annars skulle sysselsätta arbetslösa. Och så betalar de så klart mindre skatter än som de högutbildade medelklassare de en dag kommer att bli. Ett problem som diskuterats mindre öppet är deltidsstuderandenas inverkan på utbild­ ningens nivå. Samtidigt som högskolorna förväntas slussa ut magistrar i allt snabbare takt, ska de också anpassa sig till studerandenas arbetstider. Föreläsarna har blivit små grekiska gudar som strider med hydror av frånvarande studerande. Varje gång en frånvaro kompenseras, dyker tre nya upp. Herakles klarade av det, men av en vanlig lektor är det ganska mycket begärt.

kari raivio, emerituskansler vid Helsingfors universitet, har skrivit om hur studerandenas arbetsiver sakta kommer att leda till den akademiska kulturens förfall. Enligt honom handlar utbildning allt mindre om att samla kunskap och allt mer om att få en trovärdig bilaga till sitt CV.

 TEEMU KIVINIEMI C H E F R E DA K TÖR

Recept på ballongsoppa Indignation och förundran, knutna nävar mot himlen, där det uppenbart inte bor någon Gud. Avgrundsvrål orsakade av det svarta kaos som hemsöker våra själar. En nation i chock. Orden räcker inte till, men i brist på bättre uttrycksmedel försöker de förklara hur vi mått under de senaste dagarna. Sedan Det hände. Nej, jag syftar inte på den dagen james hirvisaari och hans kompis tyckte det var en god idé att i allsköns ro nazihänga lite på riksdagsläktaren. Inte heller på heidi hautalas isbrytaraffärer, som ledde till att hon fick vinka adjö till ministerposten, eller på det faktum att hundratals båtflyktingar fått sätta livet till i hopp om att nå ett bättre liv i Europa. sini 2 • studentbladet

saarelas fångenskap i Ryssland är också fel gissning. Jag syftar så klart på ballongen. På den svarta ballongen med gul text, på detta luftfyllda underverk, denna frihetens ljuva symbol, som fick phileas fogg att runda jorden på 80 dagar och en tvååring att stråla som solen. Ja, ända tills den där känslokalla varuhusväktaren tog den av honom, vilket var ungefär lika lätt som att stjäla godis från ett barn. I stället för att ryta ”en garde” och hoppa på väktaren, så där som papporna gjorde på femtiotalet när barnen var i nöd, valde pojkens pappa att göra det bekväma pacifistnutidspappor kan bäst: filma allt med sin mobiltelefon, halvlamt kommentera hur taskig väktaren

är för att pojken inte ska traumatiseras av sin förälders tafatthet och lägga upp klippet på internet för att få lite empati. Sagt och gjort. Klippet spreds och folk drabbades av rabies. Inte helt övveraskande, med tanke på hur delikata ingredienser soppan bestod av. Ta ett stycke småborgerligt varuhus med dyra priser och turkoshåriga argtanter som slåss om den bästa entrecoteslamsan i Delin, blanda omsorgsfullt med en händelse alla har ett känsloladdat förhållande till, de Galna Dagarna, och låt blandningen dra en liten stund. Tillsätt en oskyldig pappa och hans ännu oskyldigare son och efter en stunds varsam omrörning en eftertraktad klenod. Ställ soppan på spisen, krydda med en

nypa ondsint väktare som menar att klenoden tillhör varuhuset och en riklig dos sorgligt gnyende barnansikte i närbild för att få fram aromerna. Låt koka i cirka trettioen sekunder. Litet tips: soppan kommer till sin rätt om den serveras med finhackade sociala medier, så som Youtube och Facebook. Även Twitter går bra. Bon appétit!

 CELIA HILLO R E DA K T ION S S E K R E T E R A R E


Innehåll CV-kungens fall

Kampen mot fusk

Jobb vid sidan om studierna är nyckeln till en anställning efter examen. Falskt, säger ny forskning.

Vissa studerande gör som finska textilbolag – låter sig inspireras lite väl mycket av andras verk. Urkund, heter skolornas vapen i kampen mot fusk.

sid 4-7

sid 14-17

Amos arvtagare

Missa inte

Studentbladets trogna medarbetare Martin Määttänen klev in i Amos Andersons galoscher. Det blev ungefär lika konstigt som det låter.

10-11 Lärarutbildning i södra Finland het potatis 13 Euforin kring utbytesstudier 18-22 Amfetamin och subutex – en forskares vardag 35 Styrketräning ger mer än muskler 36-37 Verklighet vs. konsertvardag 38 Glädjedödarmat

sid 26-29

NORDENS ÄLDSTA STUDENTTIDNING • ÅRGÅNG 102

På djupet Studentbladet Nr 7/2013 Sedan 1911

I tio års tid var drogvärlden sociologen Jussi Peräläs arbetsrum. Ibland trivdes han lite för bra på jobbet.

sid 12-15

REDAKTIONEN Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsingfors • CHEFREDAKTÖR Teemu Kiviniemi, 050 563 4790, chefred@stbl.fi • REDAKTIONS­SEKRETERARE Celia Hillo, 050 501 7331, red@stbl.fi • GRAFISK FORMGIVARE Mathias Heinänen, grafiker@stbl.fi • REDAKTÖR I ÅBO Emma Ekstrand, ­­­emma.ekstrand­@ abo.fi • REDAKTÖR I VASA Heidi Hendersson, heidi.hendersson@gmail.com • WEBBREDAKTÖR Tina Kärkinen, webb@stbl.fi • ANNONSFÖRSÄLJNING Mats Lindström, 040 529 7970, annons@stbl.fi• ANNONSMATERIAL annons@stbl.fi. Annonser bör lämnas in senast tio dagar före utgivningsdatum. • KANSLI, ADRESSÄNDRINGAR, PRENUMERATIONER 045-8759759, kansli@stbl.fi • UTGIVARE Svenska Studerandes Intresseförening (SSI) rf. Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsing­fors • GENERALSEKRETERARE Jenny Skoglund, 045 875 9759, kansli@stbl.fi • ORDFÖRANDE Nanna Sandqvist, ordforande@stbl.fi • ­STYRELSE Elin Andersson, Mathias Dahlbäck, Johanna Hagström, Robin Hjerpe, Valter Huldén, Anna-Maria Malm, Rasmus Olander, Oleg Stikhin, Elias Vartio, Jonas Ö ­ hman, styrelsen@stbl.fi • TRYCKERI KSF Medias tryckeri, Vanda • UTGIVNING 2013 Studentbladet utkommer fem gånger under vårteminen 2013 och fyra gånger under höstterminen 2013. Tidningen sänds till medlemmarna i ÅAS, SHS, ASK och Novium samt de svenskspråkiga medlemmarna i HUS och AUS. En prenumeration kostar 20 euro för övriga studerande, 40 euro för icke-studerande, 45 euro inom Norden och 55 euro utanför Norden. Upplaga: 12 000 (2 st Abi-nummer á 14 000). Redaktionen ansvarar inte för icke-beställt material.

studentbladet

3


Arbetsillusionen

Jobb under studietiden gangnar framtiden, tror studerande. Fel, säger forskning. text teemu kiviniemi illustration celia hillo

4 • studentbladet


studentbladet

•

5


F

ör emilia juslin har det sedan gymnasietiden varit en självklarhet att arbeta vid sidan om studierna. Hon ogillar tanken på att ta studielån när det inte finns några garantier på att man i framtiden får ett jobb och klarar av lånet. Dessutom har det gått smidigt att pussla ihop jobb och studier. Under studietiden har hon arbetat i butiker, inom socialvården och på daghem. I augusti fick hon sitt första jobb inom sin egen bransch, som intressebevakningssekreterare på Studerandekåren Noviums. Studierna i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi har fördröjts med ett år på grund av att hon jobbat samtidigt. Ett ganska litet pris för att samla så mycket arbetserfarenhet, menar hon. De allra flesta högskolestuderande tänker i samma banor som Emilia Juslin. Nio av tio studerande vill inte ta studielån. Över hälften av studerandena arbetar under hela sin studietid. Ju längre man kommit i studierna, är det också vanligare att man arbetar med sådant som har med ens eget område att göra. antti saloniemi, professor i sociologi vid Tammerfors universitet, har forskat i hur arbetet under studietiden påverkar studerandenas karriärer. Forskningsgruppen ville ta reda på om studerande som arbetat under studietiden får snabbare jobb efter utexamineringen och om de får högre lön än sådana som inte jobbat. - Jag kan helt ärligt säga att vi i forskningsgruppen trodde att vi skulle ha

6 • studentbladet

fått resultat som stödde studerandenas allmänna uppfattning om att det lönar sig att skapa nätverk och erfarenhet under studietiden. Vi fick en överraskning. Resultaten var entydiga: högskole­ utbildade får lätt arbete oberoende av om de arbetat under studietiden eller inte. Under det första året efter utexamineringen har de som arbetat ändå aningen lättare att få jobb, men skillnaden jämnas ut snabbt. Skillnaderna är också små när det kommer till löner. Lönenivån stiger markant efter utexamineringen, men om man jobbat under studierna verkar inte ha någon större betydelse. Däremot finns det en skillnad mellan kvinnor och män, redan under det arbete man gör under studierna. Löneskillnaderna syns också direkt efter utexamineringen: under sitt första år efter studierna tjänar männen i medeltal 1 7002 500 euro, medan kvinnornas medellön är 1 100-1 900 euro. - För de utexaminerade spelar föräldraledigheterna en ganska stor roll, men i det stora hela är det de låga lönerna i kvinnodominerade branscher som skapar klyftan. Den här klyftan syns redan alldeles tydligt i lönerna under studietiden. mis grotenfelt tänkte inte efter två gånger när hon erbjöds jobb som produktionskoordinator på produktionsbolaget Metronome. Hon rekryterades till ett hemligt projekt, till att producera ett tv-program som aldrig tidigare gjorts i Finland.


Film- och tv-studierna vid Yrkes­högskolan Arcada fick lov att vänta. Det här var en chans som sällan dyker upp för en tredjeårs­ studerande. - Det här jobbet påverkar definitivt mina arbetsmöjligheter i framtiden positivt. Arbetsgivarna minns inte din utbildning, de minns dig. Planen är ändå att återvända till skolbänken efter det pågående projektet som räcker ett knappt år. Inte endast för papprens skull, utan för att få en mångsidigare uppfattning om vad producentskap innebär. I enskilda fall, som i Mis Grotenfelts, kan det löna sig för en studerande att arbeta – det förnekar inte professor Antti Saloniemi. Men statistiskt sett förlorar en studerande inte på att studera på heltid. Snarare tvärtom, snabb utexaminering innebär att man snabbare får högre lön och har längre tid att tjäna pengar. Varför väljer då studerandena att arbeta ­under studietiden? Den vanligaste orsaken är en höjd levnadsstandard liksom tanken om att få foten in i arbetslivet. Emilia Juslin uttrycker liknande tanka som Mis Grotenfelt, trots att de utbildar sig inom alldeles olika områden. Finns det knappt om jobb inom branschen, är det bättre att vara på den säkra sidan. - Inom offentlig förvaltning finns det inte hemskt mycket jobb. Det finns en del platser i Helsingfors och inom EU, men annars är det skralt. Om det finns ett arbete som tangerar mitt område, så lönar det sig alltid att ta det.

honom finns det två stora problem i arrangemanget. Det första gäller arbetslöshet. Studerande utgör ungefär en tiondel av Finlands arbetskraft. Som utbildade och språkkunniga unga människor är de åtråvärda inom flera branscher med låglönearbete, som annars kunde sysselsätta arbetslösa. - De flexibla studerandena skapar en slags arbetskraftsbuffert i Finland. Arbetsgivarna vet att de alltid kan ta en studerande på jobb med dåliga villkor. Det andra problemet är svårare att sätta fingret på, men inte mindre bekymrande för det, menar Antti Saloniemi. - För tillfället har vi ingen aning om hur det nuvarande deltidsstuderandet påverkar utbildningen. Undervisningen vid högskolorna måste allt mer anpassas enligt studerandenas arbetstider. Så risken för att högskoleutbildningen försvagas är stor. För att sammanfatta forskningsresultaten, ­betyder det här att den akademiska arbetslösheten är en myt? - Det kan man inte säga, men vår forskning visar att den allmänna oron om att bli utan arbete efter utexamineringen är obefogad. Med en högskoleexamen i fickan klarar man sig i allmänhet väldigt bra på arbetsmarknaden i Finland. Jag säger inte att uppfattningen om att det lönar sig att arbeta under studietiden i sig är fel, det varierar ju från fall till fall, men situationen kanske inte är så svartvit som den ofta beskrivs. Den här apokalyptiska hysterin om att ingen får jobb utan att arbeta under studietiden är obefogad.

Studerandena är nöjda med det nuvarande läget, men Antti Saloniemi är fundersam över kombinationen av studier och arbete. Enligt

studentbladet

7


Stbl-panelen

Lönar sig arbete under studietiden om det fördröjer utexamineringen? text teemu kiviniemi

Studentbladets åsiktspanel ställer sig positiv till arbete vid sidan om studierna. Alla studeranderepresentanter, med untantag för anette karlsson från Socialdemokratiska Studerande SONK rf, tycker att arbete vid sidan om studierna är till nytta, oberoende av om det

handlar om den egna branschen eller inte. Två riksdagsledamöter från kulturutskottet, som ansvarar för högskoleärenden, svarade på frågan. Båda anser att det viktigaste är att studerandena blir klara inom utsatt tid.

Eeva-Johanna Eloranta SDP, riksdagsledamot i kulturutskottet ”Det lönar sig inte om arbetet fördröjer studierna och särskilt inte om arbetet inte motsvarar utbildningen. Om arbetet motsvarar examen, lönar det sig att över­ väga alternativet. För många går det så att arbetslivet drar med sig, och då är det svårt att studera klart efteråt. Om man klarar av att göra både och, lönar det sig att ta emot jobb.”

Mikkel Näkkäläjärvi ordförande för Vaasan ammattikorkeakoulun opiskelijakunta ”I Finland arbetar studerandena en hel del vid sidan om studierna och trots att utexamineringsåldern i medeltal är ganska hög, får högskoleutbildade här snabbare jobb som motsvarar deras utbildning än i de flesta andra länder. När det talas om att förlänga karriärerna, glöms det ofta bort att karriären ofta börjar redan under studietiden.”

Anette Karlsson ordförande för Socialdemokratiska Studerande SONK rf ”Det är smart att arbeta vid sidan om studi­ erna då man arbetar inom sin egen bransch. Då kan man till och med få arbetserfaren­ heten till godo i studierna. Studerandenas fokus skall ändå vara på att utexamineras i tid. Det är inte bra för individen eller sam­ hället att man fördröjer studierna i onödan. Att få arbetserfarenhet och extra pengar är positivt till exempel under sommaren. Tyvärr är studiestödet ännu inte tillräckligt stort och det orsakar att många studerande är tvungna att arbeta, även om de vill det eller inte. Studerande borde inte tvingas att arbeta vid sidan om sina studier, utan stödet borde vara tillräckligt stort för att studera på heltid. Att arbeta vid sidan om studierna skall vara ett frivilligt val som stöder studierna.”

Li Andersson ordförande för Vänsterunga ”Detta är en nödvändighet och inte ett val för de allra flesta. Arbete betyder inkomst som man behöver för att leva, så länge studiestödet är på en för låg nivå. Många arbetsgivare uppskattar även mer att man som arbetssökande har relevant arbets­ erfarenhet än att man studerat snabbt.”

Simon Elo ordförande för Sannfinländsk Ungdom ”All arbetserfarenhet är värdefull. Arbets­ livets verklighet lär man sig inte genom att läsa böcker, utan att arbeta inom det egna yrkesområdet eller till exempel dela post.”

?: 2 Nej: 1

8 • studentbladet

JA: 7


Aaltostuderande lärde ut vad de kan bäst Aalto-universitetets studentkår prickade in en lördag i kalendern för att ordna extra föreläsningar. Men istället för torra massföreläsningar är det studerande som lär ut något de själva brinner för. text&bild

edit lindblad

Morgonen börjar med en föreläsning om teknologkultur. jari isaksson står en stund och väntar på den andra föreläsaren, men dörren öppnas inte och Jari står kvar ensam. Då drar han slutsatsen att kollegan helt enkelt är bakfull och sätter igång föreläsningen utan hjälp. – Vi har alltid tyckt om jippon. Ett bra exempel är då tvåhundra teknologer bar på ett en kilometer långt rep genom en spårvagn och rulldörrar och orsakade trafikkaos och bekymmer för dörrvakten. Jari går också igenom teknologtofsens historia, språkstriderna på 1920-talet och att teknologerna använde laboratorierockar före studenthalarnas tid. Förutom teknologkultur bjuds det på bland annat konsthistoria, på information om hur pengar kommit till och på en kortkurs i stickning. Enligt arrangörerna juulia suvilehto och noora laak är den bakomliggande tanken att studerandena

vid Aalto ska få möjlighet att göra saker tillsammans. – Att ordna en dag då studerande är lärare för andra studerande kändes som ett intressant och roligt sätt att ordna möten mellan människor. Vi är ett tvärvetenskapligt universitet och nu har alla möjligheten att bekanta sig med vad resten studerar, säger Noora. Deltagarna har anmält sig till evenemanget i förväg, men tidsschemat avslöjades först på plats. – Vi ville inte dela ut tidtabeller i förväg, det leder så lätt till att man hålls på sina bekvämlighetsområden. Det blir roligare när besökarna kan överraska sig själva och lära sig om något de inte ens visste om att de skulle vara intresserade av, säger Juulia. De båda arrangörerna vill gärna utveckla evenemanget vidare. – Det här är egentligen en prototyp av tillställningen, vi hoppas på att i

fortsättningen kunna utvidga Aalto school of students till ett ännu större evenemang. Kanske också föra den till gymnasier för att presentera våra utbildningar bättre, säger Noora. Fartyg får också plats på tidsschemat. Skeppsbyggaren och maskinteknikern timo särkkä håller en föreläsning om hur man konstruerar lastfartyg. – Ett fartyg byggs för att kunna tåla en femtio-sextio graders lutning, men en lutning på sex eller sju grader är redan tillräckligt för att en passagerare ska känna obehag. På 30 minuter berättar Timo om hur man bygger ett fraktfartyg för 3 000 containrar, medan åhörarna ivrigt lyssnar från början till slut. Det lyckades han med genom att följa sitt eget råd. – En bra föreläsare koncentrerar sig på det väsentliga och förenklar om publiken inte består av experter inom ett visst område.

Julia Suvilehto och Noora Laak vill föra Aalto-studerandena samman. studentbladet

9


Lärarutbildning i södra Finland diskuteras I september rapporterade Hufvudstadsbladet om att antalet behöriga lärare i huvudstadsregionen minskat. Det har väckt frågan om det behövs en svenskspråkig lärarutbildning i södra Finland. text

heidi hendersson

Regeringen vill satsa på effektivare utbildningspolitik, exempelvis genom att öka antalet studieplatser så att färre unga tvingas ta sabbatsår. I det nya strukturreformspaketet finns därför pengar att söka för de olika utbildningsenheterna, stödmedel som bland annat kunde användas till att inrätta en svenskspråkig lärarutbildning i Helsingfors. Efter tidningsskriverierna om det stora antalet obehöriga lärare har många uttalat sitt stöd för en lärarutbildning i södra Finland. Bland annat har försvarsminister carl haglund uppmanat Åbo Akademi att ansöka om extrapengar för ändamålet. Men Undervisningsministeriet har ännu inte slagit fast hur stora summor det rör sig om. Därför har Åbo Akademis rektor, jorma mattinen, svårt att i det här skedet uttala sig i frågan. Enligt honom har det som hittills skrivits i pressen varit spekulationer. Efter medieuppbådet har Mattinen försökt sätta sig in i vad finansieringen gäller och hur stora summor det handlar om, men ingenting är ännu fastställt. – Jag har försökt ta reda på det här ända till ministernivå. Men något sådant beslut finns inte än. Det kommer antagligen med tilläggsbudgeten. Före det har jag ingen som helst möjlighet att kommentera. Det har stor betydelse om det gäller tusen, hundra tusen, eller en miljon euro. Först då kan vi ta ställning. Enligt Hbl:s uppgifter är var tredje lärare i de svenska lågstadierna i Helsingfors obehörig. Åbo Akademi hade tidigare en

10 • studentbladet

utlokaliserad lärarutbildning i Helsingfors och efter att den avslutades, har antalet obehöriga lärare vuxit. Förutom Carl Haglund har också inrikesminister päivi räsänen talat för en svenskspråkig lärarutbildning i södra Finland.


Sedan år 2011 finns en barnträdgårdslärarutbildning i Helsingfors. Utbildningen grundades som en följd av att antalet behöriga barnträdgårdslärare i regionen var för få – en situation lik den som idag gäller skolorna. Till programmet, som ordnas som ett samarbete mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi, antas årligen 30 studerande. Hälften av dem registreras vid Åbo Akademi, medan den andra hälften har Helsingfors universitet som hemuniversitet. Vid Helsingfors universitet anser man att det behövs en lärarutbildning i Helsingfors och inställningen är positiv till att samarbeta också i den här frågan. – Vi har redan mycket samarbete, säger thomas wilhelmsson, kansler vid Helsingfors universitet. Han poängterar också att universitetet redan har en tvåspråkig lärarutbildning. – Vi hade tidigare mer utbildning på svenska innan statsrådet på nittiotalet beslöt att allt skulle koncentreras till Åbo Akademi.

Om en lärarutbildning ordnas i södra Finland är Helsingfors den lämpligaste orten, menar Wilhelmsson. – Det är svårt att tänka sig andra, nya ställen. Det skulle bli för dyrt. jennie koivunen studerar till klasslärare i Vasa, men är hemma från Helsingfors. Hon tror att en lärarutbildning i Helsingfors kunde få fler personer från södra Finland att söka in. – Jag kan tänka mig att det för en del är ett stort steg att ta sig upp till Vasa, och då skulle det ju underlätta att man kunde studera till lärare också i södra Finland. Själv hade hon valt Helsingfors om alternativet funnits, men hon säger sig trivas bra i Vasa. Planen är ändå att återvända till hemtrakterna efter avslutad utbildning. – Helsingfors, eller i alla fall någonstans där i trakterna. Men man kan ju inte räkna med att alla som ursprungligen är från södra Finland kommer tillbaka. Folk blir kära här och så blir de kvar, fast planen kanske varit att återvända. Koivunen är medveten om bristen på behöriga lärare i södra Finland. Hon anser att en utbildning i Helsingfors skulle underlätta situationen. – Det känns dumt att man kan få jobb i södra Finland fast man inte ens är behörig och här är det femtio stycken som söker samma tjänst. Man borde jämna ut lite, och det skulle ske automatiskt om man kunde studera i Helsingfors. Och läraryrket är så viktigt, vad än som händer i världen kommer lärare alltid att behövas.

studentbladet

11


Det har blivit dags att hitta ett nytt STBL-team. Vi söker en chefredaktör, redaktionssekreterare och grafiker. Om du är kreativ, engagerad, samhällsintresserad och lider av lindrig ADHD ska du skicka in en ansökan omedelbart. Frilansande skribenter, fotografer och illustratörer ska inte ­heller tveka att ta kontakt.

Mer info hittar du på på stbl.fi!

12 • studentbladet


Brevet hem

Tyst kunskap Kristoffer Holmlund

J

ag visste inte vad som väntade mig när jag valde att studera utomlands i ett år. Inte ens i det skedet planet började tappa höjd ovanför Nederländernas slätter och kanaler, inte ens då kunde jag föreställa mig. Att komma till en främmande plats och veta, men samidigt inte förstå, att här ska jag bo och leva i tio månader framöver. Till en början gick det inte riktigt att fästa blicken vid något. Hade jag kommit till Utrecht för en helg eller en vecka så hade jag försökt stirra mig mätt på dess vackra, medeltida centrum och prövat på allt. Försökt hinna med allt. Den här ”resan” är annorlunda. Först nu efter en månad börjar jag nå den medvetenhetsnivå som krävs för att bara titta, och tänka: v ad är det riktigt för en plats jag bor på? Nu kommer moralkakorna, visdomsorden. Man ska inte låta sig bli för bekväm, speciellt inte när man studerar. Det vill säga, ifall syftet är att lära sig något. Det är dels direkt studierelaterat: folk gör på lite olika sätt på olika platser och därför kan förståelsen för det egna studieområdet vidgas av ett akademiskt miljöombyte. Men jag vill inte rikta

mig endast till akademiker eller folk som studerar humaniora. För den värdefullaste lärdomen finns att hitta utanför studierna: att ta sig till en ny plats, med allt vad det innebär. Resan är förutom geografisk också mental. Att inte kunna göra som vanligt eller leva som vanligt innebär at man måste få ordning på sig själv i den nya miljön. Möjligen kan praktiska omställningar också medföra en ny föreståelse för vem man är. Jag tänker på vad det innebär att skapa ett nytt hem. När du varje dag varit på tio nya platser, vilken går du till när du är trött och bara vill vara? När du varje dag presenterat dig för tio ny personer, vem går du till när du bara behöver sällskap? Jag råkar ha förmånen att ha kommit hit tillsammans med min sambo. Men jag kan tänka mig hur utmanande hela situationen är om man åker på utbyte ensam, vilket de flesta gör. Det märks att det är svårt. Stämningen bland ”internationella” studerande består till stora delar av ett euforiskt lyckorus. Och jag undrar ibland om man i den här situationen lätt inte riktigt vågar vara annat än euforisk. Det euforiska ruset blir det gemensamma språket, som för samman människor som egentligen inte alls känner

varandra. På gott och ont. Det är enormt lätt att träffa människor, de bara väller över dig, men det kan vara svårt att lära känna dem. Missförstå mig inte, jag har hittat flera goda vänner. Det är med dem jag lyckats reflektera över den besynnerliga situation vi befinner oss i. Vissa är riktigt frustrerade över hur de mött människor som är allvarligt rädda för att skapa för djupa relationer, kanske för att de inom ett år åker till andra sidan jorden, kanske för att de gärna njuter av den atmosfär av oansvarighet och obundenhet som euforibubblan erbjuder. För dem finns bara den eviga festen, nya upplevelser, ett hav av ansikten. Men åtminstone för mig är det viktigt att känna att jag delar upplevelser med någon. Och att jag ibland får lov att vara lite sur, lite asocial – gärna i sällskap. Skribenten är filosof och studerar för tillfället genusvetenskap vid Utrecht University i Nederländerna.

studentbladet

13


14 • studentbladet


Plagiering, fusk eller missförstånd? text

emma ekstrand

illustration teemu kiviniemi

För att försäkra sig om att en text inte är ­plagierad har högskolor i olika grad börjat använda sig av system för att upptäcka plagiat. Programmen skyddar även skribenter från att bli plagierade.

studentbladet

15


En

text bedöms enligt vissa kriterier, de kan variera något, men i grunden följer man samma regler vid de f i n l a n d s s ve n s k a högskolorna. Vid Åbo Akademi talar man om oförsiktigt användning och plagiat. Oförsiktig användning betyder att man tydligt ser att kopieringen inte var en medveten handling, skribenten har till exempel glömt att lägga ut citattecknen. Plagiat däremot är en medveten handling där skribenten kringgått reglerna och medvetet fuskat. Även slarv kan i vissa fall bedömas som plagiat. – Det är inte svartvitt utan fråga om en tolkning. Man måste väga in flera faktorer, bland annat hur erfaren en studerande är. Slarv i en grundkurs bedöms snällare, läraren väljer i regel att endast berätta hur man ska göra. Finner man kopierad ociterad text i en kandidatavhandling är det allvarligare, vid det skedet borde man veta referensreglerna, säger kvalitetskoordinator ole karlsson vid Åbo Akademi. Antiplagieringssystemet Urkund används vid flera högskolor i Finland, däribland Åbo Akademi, Helsingfors universitet, Arcada, Novia och Hanken. – Urkund är ett hjälpmedel för läraren, ett verktyg som vi hoppas att på sikt kan förbättra likabehandlingen av studerande. Det är slumpmässigt om läraren vid genomläsning upptäcker plagiat i en text. Programvaran granskar uppsatser systematiskt. Programmet jämför textremsa efter textremsa av den inskickade uppstatsen med förlagsmaterial, internet och arkiverade uppsatser. Inom 24 timmar har texten granskats och en rapport skickas till examinatorn. Man ska inte glömma att Urkund är en maskin som till exempel kan missa att skribenten lagt ut citattecken. Därför går läraren igenom rapporten och texten för att se om de överensstämmer eftersom det ändå är läraren som i sista hand granskar texten. – I stora kurser är lärare nöjda

16 • studentbladet

över att ha ett program som gör grundgranskningen. Men än så länge är det få lärare som använder Urkund i kurser. Det är mest avhandlingar som skickas till programmet. Det är den studerande själv som skickar in sin text för granskning till Urkund. – Texten sparas i programvaran och är då ett skydd mot att andra inte kan rida snålskjuts i framtiden. När Urkund började användas var många studerande emot programvaran eftersom Urkund är ett kommersiellt företag. Urkund marknadsförs med att ha sex miljoner uppsatser i arkivet, vilket kan ses som att företaget gör vinst på studerandes uppsatser. – En juridisk expert på immateriell rätt utredde frågan och kom fram till att man inte kan göra en sådan tolkning. Universitetet har rätt att använda programvaran för att granska texter, säger Karlsson. Under hösten tillsätts en arbetsgrupp vid Åbo Akademi för att förnya akademins användaravtal för elektronisk programvara. Alla studerande måste ingå avtalet. Går man till exempel inte med på att ens texter ska granskas i Urkund betyder det i praktiken att man inte kan studera vid akademin. Det finns tiotals liknande programvaror som Urkund. – Urkund är bra för våra behov då det är det vanligaste i Sverige och det således finns mycket text på svenska i systemet. Urkund är ändå inte språkbaserat utan gör en bred granskning även på till exempel engelskspråkiga sajter. Översättning är ett område som Urkund inte direkt klarar av, men redan nu testas programvaror för att märka översättningar. Om en studerande misstänkts för plagiat anmäler läraren ärendet till institutionsföreståndaren eller prefekten. Prefekten sammankallar i sin tur läraren, studeranden samt hans eller hennes ombud, som brukar vara Åbo Akademis Studentkårs högskolepolitiska sekreterare. Dessa personer diskuterar det skedda och går igenom orsakerna till plagiatmisstanken. Slutligen bedömer prefekten om det är fråga om plagiat eller inte. Är det plagiat blir texten underkänd och ärendet skickas vidare till rektorn för disciplinär utredning. Är fallet allvarligt kan studeranden få en skriftlig varning eller upp till ett års avstängning från universitetet i enlighet


med universitetslagen. – Det är ovanligt med avstängningar vid universitet i Finland, i Sverige är det vanligare. Vid Åbo Akademi uppdagas årligen tio till femton fall av fusk som går vidare till rektorn. Den största delen handlar om tentfusk, till exempel studerande som tar fram telefonen under tentamenstillfällen. Efter att Åbo Akademi för några år sedan tog Urkund i bruk har inte fler fall av plagiat hittats. – Personligen tror jag inte fusk är särdeles vanligt bland våra studerande. Åbo Akademis utgångspunkt måste vara att våra studerande har en hög etisk intelligens och vill lära sig ny kunskap. Det är snedvridet om grundtanken då man kommer till ett universitet är att fuska sig genom studierna. Då är man i fel bransch. Vi hoppas också att lärarna ställer uppsatsfrågorna så att det i stället för utantillkunskap krävs reflektion och analys. Lärandet är bäst då studerandena förutsätts tänka själv. susanna taimitarha, lektor i statistik vid Svenska Handelshögskolan, har använt sig av Urkund i ungefär fem år. – Det har underlättat på olika sätt. För avhandlingar är det jätteviktigt att det egna arbetet står ut över allt som produceras och finns, säger Taimitarha. Enligt henne har standarden stigit på alla arbeten vid Hanken sedan antiplagieringsprogrammen togs i bruk. Efter att studerande fått information om akademiskt skrivande och om vad plagiat är borde programmet inte göra livet surt för studerande, menar hon. – Studeranden får erkännande för det den skrivit, då man med säkerhet vet att texten inte är plagierad. Taimitarha har främst använt antiplagieringssystem i obligatoriska grundkurser. – Det är viktigt att texterna körs mot högskolans egna arbeten. Det är lätt att plagiera inom högskolan då alla studerande ska gå de obligatoriska grundkurserna. Turnitin, som är ett annat antiplagieringssystem, använder Taimitarha i de engelskspråkiga kurserna. I Turnitin finns ett bredare engelskspråkigt underlag än i Urkund. – Turnitin fungerar både som en inlämningsplattform och som plagiatkontroll. Alla studerande måste skapa en egen profil i Turnitin, och här kan lärarna ge vitsord enligt olika kriterier och sätta in deadlines.

Att anti­plagiering­s­systemen­ används redan i grundkurser tycker Taimitarha är bra. På det viset blir studerande vana vid att hålla sig till sanningen. – Det har gjort arbetena bättre då studerande vet att texten genomgår kontroll. De bemödar sig extra när det gäller textens utseende, de reflekterar över den text de skriver och är medvetna om att det man lämnar ifrån sig inte ska vara vad som helst. Vid Yrkeshögskolan Novia, som består av många olika enheter på olika orter, har Urkund använts i några års tid. Det är ändå upp till enheterna att bestämma om Urkund ska användas. Inom socialutbildningen har man varit nöjd med systemet. – Inom avdelningen för vård och det sociala området i Åbo har vi den principen att åtminstone alla examensarbeten skickas till Urkund. Vid misstanke om plagiat kan läraren säga åt studeranden att sända iväg arbetet, säger monica norrgård, lektor vid utbildningsprogrammet för vård i Åbo och examensarbetsansvarig för avdelningen. För lärdomsproven finns en en klar processbeskrivning där man tydligt lyfter upp etiska regler angående plagiering, och att arbeten ska skickas in till Urkund. – Man borde följa den tillämpningsbeskrivningen. Urkund är ändå inte inkörd i alla utbildningsprogram ännu. Enligt Norrgård har få plagiatträffar uppdagats under det senaste året. Ibland har det förekommit likheter med en annan text, ibland meningar eller stycken som varit plagierade, men inte hela arbeten. Norrgård ger exempel på vad som inte är god vetenskaplig praxis. – I hemtenter kan det då och då skrivas av väldigt mycket. Alla kommer inte alltid ihåg att man i så fall måste sätta ut källan och sidorna. I processkrivandet kanske en del studerande skriver av en text först och sedan ändrar på den. Det är inte okej, och i sådana fall måste texten ändras helt efter det. Ibland har våra studerande svårigheter att gå till primärkällan och hänvisar i stället till sekundärkällan.

studentbladet

17


Forskaren

18 • studentbladet


Fångad i fältet text celia hillo bild emilia nyberg

Av ren iver skrev han forskningsplanen till sin doktorsavhandling på ett veckoslut. Det dröjde ändå nästan ett år tills han fick lov att inleda sitt arbete, eftersom universitetet ansåg det för riskabelt att studera Helsingfors drogmarknad ute på fältet. Forskningen har väckt stort intresse och tilldelats pris, men den mest värdefulla responsen kommer från annat håll. – Den bästa feedbacken fick jag av en av mina informanter, som sade att jag lyckats beskriva hans värld, säger sociologen och drogforskaren Jussi Perälä.

studentbladet

19


Vi träffas en bit utanför Helsingfors centrum, i en stadsdel som är känd för sin nöjespark och egentligen inte så hemskt mycket annat. Här finns en och annan skoaffär, några frisörer och ett antal barer där man snarare dricker öl än drinkar. Bland annat här vistades jussi perälä i början av 2000-talet för att samla in material till sin magistersavhandling om narkomaners vardag, ett arbete som blev den första etappen på en närmare tio år lång resa in i drogvärlden. En resa fylld av lägenhetshäng, bilfärder, och blöta utekvällar, kryddat med spänning, rädsla och framför allt en massa misstag, men mer om dem senare. Det väcker minnen till liv. – Jag hängde bland annat i restaurangen vi just besökte och i baren längre ner på gatan, berättar han då vi efter intervjun går mot en näraliggande park för att ta bilder. Det var under tidiga studieår Jussi Perälä fick upp ögonen för droger. Droger behandlades under sociologikurserna på Helsingfors universitet, det röktes kannabis på studiefesterna och avnjöts illegala medel, mer eller mindre öppet, på vissa klubbar i stan. Den andra drogvågen hade slagit till och droger låg i tiden. Men när Perälä presenterade idén för sin pro gradu, var reaktionerna något tveksamma. – Mina studiekamrater skrattade och var skeptiska. De tyckte väl att ämnet var för svårt, för omöjligt att få ut någonting av, men för mig var det ett bland många kriminella och marginella fenomen.

Forskningsarbetet skulle fortsätta, och nu var siktet inställt på Helsingfors drogmarknad, på själva drogförsäljarna. Perälä plitade ivrigt ihop en forskningsplan, fick finansiering, men sedan blev det stopp. För farligt, löd budet från Helsingfors universitet. Slutligen fick ärendet ändå en lösning. – Jag meddelades att jag forskar på eget ansvar. Min finansiär köpte ändå en olycksfallsförsäkring, så att man i alla fall skulle få sjukhuskostnaderna skötta om någonting hände. Och så kom det sig att Perälä, med tidigare nämnda herreman som en slags forskningsassistent, fortsatte forska. Drogvärlden var sig på många sätt lik från gradutiden, även om vissa förändringar ägt rum. Till exempel hade heroinanvändningen nu dött ut nästan helt och hållet, och ett nytt ämne, subutex, på allvar gjort intåg på marknaden. Och till skillnad från gradutiden tillbringade Perälä nu tid med personer som på allvar var involverade i drogkriminalitet. Men i motsats till vad Perälä trott, visade det sig ändå att en majoritet av försäljarna också själv använde droger, eller rättare sagt var motivet för att sälja att finansiera den egna användningen. – Få sysslar enbart med att sälja, men det är klart att jag verkligen inte ens ville vara i kontakt med alla typer. Till fältarbete kommer det med sådana som vill delta i forskning och de tog mig väldigt bra med. Vissa förstod genast

”Jag meddelades att jag forskar på eget ansvar. Min finansiär köpte ändå en olycksfallsförsäkring, så att man i alla fall skulle få sjukhuskostnaderna skötta om någonting hände.” Professorerna gav ändå tummen upp, och det samma gjorde man på den dåvarande arbetsplatsen Stakes (idag Institutet för hälsa och välfärd), eftersom det fanns ett stort behov av etnografiska fältstudier kring ämnet. Det vill säga studier där forskaren deltar i människors vardag, observerar deras beteenden och för anteckningar från fältet. Och så kom det sig att Perälä, med hjälp av en bekant som glidit djupt in i drogkulturen, började forska. Så småningom stod gradun klar. Den kom att läsas av en herreman med fäste i drogkretsar, som tog kontakt och undrade om inte Perälä skulle vara intresserad av att göra nästa forskning om lite hårdare killar. Det krävdes inte mycket betänketid. 20 • studentbladet

att jag är en studerande som skriver på sin avhandling, inte en myndighet, men andra var jättemisstänksamma. Hur fick då Perälä drogförsäljarna att visa förtroende, att släppa in honom i sina liv, med tanke på att den business de bedrev inte precis tålde dagsljus? – När jag höll en kurs om etnografiska studier på universitetet kunde jag inte svara annat än att det tar tid. Man måste vara beredd att hänga. Av informanterna kom tolv personer att bli särskilt viktiga för Perälä. De utgjorde en brokig skara, sysslade med olika sorters droger, vissa med kannabis, andra med amfetamin eller subutex, hade olika roller i droghandeln och ett mer eller mindre nära förhållande till användning. De flesta av dem var män, då få kvinnor överlag fanns med i bilden. De >>


studentbladet

•

21


förenades av att de var mer benägna än andra att dela sin vardag med en forskare. Alla på fältet kände ändå inte till Peräläs riktiga intentioner. Ibland fick han vara ”advokat”, ibland ”självbiografiförfattare” eller ”ok-kille”, lite beroende på situationen. Till avhandlingen intervjuade Perälä även poliser och fängelsepersonal, som liksom informanterna garanterades anonymitet. Perälä beskriver drogmarknaden som en väldigt maskulin miljö, präglad av paranoia och hot om våld, men framför allt av såsande. Vardagen är kaosartad, då det alltid finns något att fixa, lån som hopar sig och en överhängande riska att åka fast.

att den inte blev övernatt i lägenheterna, sagt ”jag har mitt normala liv och stannar bara en stund”. Men den någon var alltså inte Perälä, som märkte att han blev mer och mer en i gänget, att informanterna började behandla honom i enlighet med det här, även om han betonar att de nog i grund och botten förstod att han är utomstående. Vid sidan av att gränsen mellan privatliv och forskning tidvis suddades ut ganska rejält, komplicerades arbetet också av en forskares skyldighet att meddela myndigheterna om sådan information som kan ge över sex års fängelsestraff. Perälä hade visserligen dragit en gräns enligt vilken han själv inte deltar i

”Självklart är man rädd för irrationellt våld, att någon ska få ett utbrott efter två dagars intag av alkohol, ­amfetamin och läkemedel, men inget hände mig.” Tillsammans med sina informanter har han cruisat omkring i bilar, åkt till Tallinn för att skaffa subutex, tillbringat många blöta krogkvällar och hängt otaliga timmar i lägenheter ”luukkun”, där mycket av drogförsäljningen äger rum. När produkter finns tillgängliga ”ringer telefonen 476 gånger om dagen” och ”dörren går som i Alko”. Ofta är kunderna vänner, av vilka det är svårt att ta betalt så i stället missbrukar man tillsammans och funderar på betalningen senare. Ibland blir det att festa till det ordentligt, i något skede går användningen över styr och då ”försvinner den kaoslika vardagens beteendenormer helt och hållet”. Och förr eller senare väcker det ständiga såsandet eller våldsamma händelser polisens uppmärksamhet, även om tips också kommer från tjallare. Sedan väntar domstol, fängelse där drogerna också florerar, och när friheten väl är ett faktum börjar karusellen vanligen på nytt. Inte sällan tar den frisläppta droger redan på hemvägen. Perälä sticker inte under stol med att forskningen var utmanande att bedriva. Ordet ”misstag” förekommer i var och varannan mening, och han framhåller att man inte klarar sig utan skador då man arbetar, eller i det här fallet, kanske snarast lever ute på fältet. – Då fältarbetet var som aktivast var det nog mitt normala liv. Jag minns hur jag på morgonen kom från fältet och det var meningen att jag skulle gå på föreläsning, inte blev det nu någonting av det. Linjen är så hårfin när man spelar med fältet. Någon skulle säkert ha skött jobbet så 22 • studentbladet

droghandel, och gjort klart för sina informanter att han inte vill veta precis allt som är på gång, men som så mycket annat var det lättare att efterleva i teorin än i praktiken. – Någon skulle säkert också ha sagt ”nej, jag kan inte fara med som chaufför då jag misstänker att ni har droger med er, det här hör inte till forskarens roll”. Där for jag i ganska djupt och lät saker hända för att man skulle glömma bort att forskaren är på plats, så att det inte skulle skina igenom. Du gör misstag hela tiden, trots att du läst böcker hur du borde agera så är det väldigt svårt att följa. Det som framför allt frestade Perälä i fältarbetet var att hela tiden få höra och märka nya saker, vetskapen om att vad som helst kan hända. – Det var väldigt spännande för en vanlig kille som mig. Men det var inte bara spänningen som fick honom att gå allt djupare in i fältet, utan också den egna alkoholanvändningen. – Alkoholen höll på att bli min stora stötesten. I något skede blev det dokat väldigt mycket, i synnerhet då jag höll på att ta mig in på fältet. Eftersom jag sa nej till droger så blev det i stället alkohol, som används väldigt flitigt i vissa kretsar. Drickandet blev en rutin. Men efter några år insåg jag att det är bättre att ta chaufförens roll så slipper man det. Alkoholen hjälpte att lindra nervositet, att slappna av och bli kvitt rädsla, som enligt Perälä är ett naturligt tillstånd på alla fält och utgör en del av spänningen. Han kurar ihop axlarna och visar hur han många gånger suttit som paralyserad, till exempel när en polisbil skymtat i bakrutan när han varit ute och cruisat


med sina informanter, eller då någon dykt upp i lägenheten med en varghund. – När sådant händer är du rädd redan bara för hunden. Han beskriver också rädslan för att ställa till, för att själv ha gjort sig skyldig till något. – Det hände aldrig att polisen gjorde husrannsakan när jag var på plats i lägenheterna, men det hände en-två dagar senare efter mitt besök. Då uppstår en paranoid rädsla, har jag gjort mig skyldig till det här? Det är säkert en sådan känsla drogkriminella väldigt ofta upplever, funderar varför polisen dök upp just nu. Några värre våldsincidenter inträffade inte då Perälä var med, även om han bevittnat hur man under drogpåverkan slagit knivar i bord, hur utomstående muckat stryk i barer och hur brottning börjat likna något annat. – Självklart är man rädd för irrationellt våld, att någon ska få ett utbrott efter två dagars intag av alkohol, amfetamin och läkemedel, men inget hände mig. De råaste händelserna, så som att någon fick en kniv i benet eller armen på grund av att något parti var försvunnet, inträffade då jag inte var på plats. Kring åren 2008-2009 kände Perälä att det var dags att dra sig ur. Arbetet gav inget nytt, utan samma historier och öden tycktes bara upprepa sig. Det påpekade också ett par informanter, som sade att det lönar sig att sluta om doktorsavhandlingen någonsin ska bli färdig. Men det blev den ett par år senare och i år har också boken Ikuinen säätö, som bygger på forskningsupplevelserna, kommit ut. Perälä ställer sig lite tveksam till frågan om vilka forskningens största bedrifter är, men visst finns det sådant som gör honom belåten. – Forskningen visar drogförsäljarnas värld, och motverkar de allmänna uppfattningarna om hur lönsamt droghandel är, men inte handlar ju etnografi om att nå resultat. Min text kan läsas på många olika sätt, man kan tycka det är förfärligt, eller att typerna borde buras in för eviga tider, eller som en kille i fängelset som via en informant meddelade att han nog ska ge sig in på någon annan bana nu när det är bevisat att droghandel inte lönar sig, säger han skämtsamt. Vad informanterna har för sig idag känner Jussi Perälä bara delvis till. – En av dem har kommit i kö till ersättningsvård, en annan dog på sommaren, tyvärr, och vissa försöker komma bort eller byta brottsbana. Andra har jag inte hört någonting av, människor lever sina egna liv. Men döden har tagit säkert två-tre typer.

studentbladet

23


Raawka vill inspirera till en hälsosam livsstil Ekologiskt, nytänkande, fräscht, vegetariskt och hälsosamt – så beskriver systrarna Maria och Sophia Lundström sitt nystartade kafé i Vasa. Tillsammans med sin syster Rosanna och föräldrarna Annette och Peter driver de Raawka, ett av stadens få matställen som specialiserar sig på vegetarisk och vegansk mat. text&bild tina kärkinen

24 • studentbladet


När jag besöker Raawka i början av augusti har det bara gått några dagar sedan stället öppnade. Det har ändå redan hunnit bli populärt bland Vasaborna. Systrarna Maria och Sophia har precis avslutat ännu en hektisk arbetsdag. Redan första dagen flockades folk till kaféet och det blev en något kaotisk premiär. – Det var kö ända ut på gatan. Vi var inte alls förbered da på det så det blev lite kaos. Då hade vi inte ens ett nummersystem så många fick vänta länge på sin mat. Kafé Raawka är beläget på havsnära Brändö, alldeles intill Vasa universitets campus. – Fastän vi finns här ute på Brändö har folk hittat hit. Det är också en fördel att att vi har Vasa universitet och studentbostäder i närheten, säger Maria. Raawkas koncept är enkelt men långt ifrån traditionellt. Alla produkter görs av ekologiska, gluten- och sockerfria, vegetariska och veganska råvaror. På menyn finns allt från frukost och lunch till smoothies, kaffe, te och bakverk. Raawka är även något av en föregångare i Finland när det kommer till Raw Food, eller ”levande föda”. Raw Food är en diet som baserar sig på rå, obehandlad och främst ekologiskt och vegetarisk mat. Eftersom maten varken kokas eller bearbetas bevaras hälsosamma näringsämnen, vitaminer och enzymer. Själva

Raw Food-kulturen härstammar från USA och har blivit ett globalt fenomen under de senaste åren.

”Det här med eko-

logiska val och miljömedvetenhet är ingen trend som kommer att gå över.” – Det finns så många fördomar om att vegetarisk mat endast består av sallad och att man inte blir mätt. Det stämmer ju absolut inte, säger Maria. Alla i familjen Lundström, förutom pappa Peter, är vegetarianer sedan flera år tillbaka. Ett stort intresse för matlagning är något de alla har gemensamt. Idén att starta ett vegetariskt kafé föddes redan 2009, men planerna rann ut i sanden. Då yngsta systern Rosanna började intressera sig för ekologisk matlagning väcktes ändå tanken på nytt. När utrymmena på Brändö blev lediga i våras slog de till och tre månader senare öppnade Raawka. – Vi ville starta Raawka eftersom vi själva

saknade ett liknande ställe. Tidigare har det inte funnits något utbud alls för vegetarianer och veganer i staden, säger Maria. För systrarna Lundström är grönt tänkande en naturlig del av livsstilen. Genom Raawka hoppas de kunna inspirera också andra att göra ekologiska val i sin vardag. De medger att det inte alltid går att handla helt ekologiskt, men understryker att också små val gör stor nytta. – Produkter som det är viktigast att köpa ekologiskt av är till exempel bananer, kaffe och vin. Man kan också försöka konsumera mindre, handla på lopptorg och återanvända. Man behöver inte köpa nytt hela tiden, säger Sophia. – Att äta vegetariskt åtminstone en gång i veckan är redan jättebra. Alla kan påverka i längden, inflikar Maria. Både systrarna anser att det behövs mer kunskap för att ekologiskt tänkande ska få större genomslag. – Skolor kunde servera mer vegetarisk mat och sprida information, föreslår Maria. De är ändå optimistiska när det gäller framtiden. – Det här med ekologiska val och miljömedvetenhet är ingen trend som kommer att gå över. Jag tror att det bara kommer att öka mer och mer och bli en del av samhället, säger Maria.

Raw Food är en kosthållning som baserar sig på rå, obehandlad och främst ekologisk och vegetarisk mat. Maten kokas inte och får inte uppvärmas över 42,5 grader. Maten innehåller viktiga vitaminer, mineraler och enzymer. Raw Food-rörelsen härstammar från västra USA och spred sig globalt under 80-talet. Rörelsen uppstod som en motreaktion mot syntetiskt bearbetad mat och snabbmatskultur. I kokad eller stekt mat försvinner näringsämnen och enzymer som är viktiga för matsmältningen studentbladet

25


26 • studentbladet


Där en gång gått text martin määttänen bild

teemu kiviniemi

Amos Anderson är borta. Men det ryktas, bland humanister och annat löst folk, om ett löfte att han en dag ska komma åter. I Svenskfinlands mörkaste stund ska han återvända, i en metallic-blå BMW Cabriolet med iPod-gränssnitt och dashcam. Som en leende Apollo, solbränd och saltstänkt, med hud som borstad brons ska han återvända. Och ge oss helt fittigt mycket pengar. Så att var och en av oss kan ge ut novellsamlingar om Jörn Donner och måla akvareller tills fingrarna domnar av ren tristess. Men i väntan på den dagen famlar vi i mörker. Vad är Amos vilja, egentligen?

studentbladet

27


Enligt tradition måste det alltid finnas åt­ minstone sex korpar på The Tower of London, ett av engelska kungahusets slott. Imperiets framtid hänger på de här fåglarna, väl om­ händertagna men vingklippta. Den dagen då korparna lämnar tornet kommer kronan och riket att falla, säger legenden. Tidningarna räddas inte med pengar, sade kaj-gustaf bergh, VD för Konstsamfundet. Nu är det ju oklart vilka tidningar han menade. Kanske 4H-bladet eller kommunisternas partitidning? De tycks njuta av en ganska solid ekonomi. Han kan absolut inte ha menat Hufvudstadsbladet, en tidning som redan i flera årtionden har räddats med pengar. Märk väl att även i denna stund, då jag skriver det här, räddas HBL med pengar. En viss amos andersons pengar. Idag råder det stor förvillelse och tvekan om vad Amos Anderson egentligen hade velat. Exakt hur mycket borde HBL gå på minus? Räcker fyra miljoner? Är det okej att bygga museum under Glaspalatset? För att få svar på de här frågorna är

28 • studentbladet

jag tvungen att vända mig till det ockulta. Amos fascinerades av mysticism och av den franske psykologen gustave le bons tankar om de dödas, förfädernas, inflytande på folken. Hur passande är det då inte att han ännu i dag utövar ett så starkt inflytande över sitt folk? Tyvärr har jag inte lyckats få tag på ett Ouija-bräde. Studentbladets nyliberala chefredaktör låter mig inte heller ringa upp ett spiritistiskt medium på tidningens bekostnad. Ännu ett exempel på hur det journalistiska innehållet lider i dagens anarkokapitalistiska klimat. Det är alltså nödvändigt att bege sig ut på fältet på jakt efter Amos. Jag ger upp efter sjutton timmars meditation utanför Café Picnic på Forums innergård. Inga resultat. En servitris tittar oroligt på mig. Kanske hon vet hur Konstsamfundet borde spendera sitt kapital? Det är ju från henne och hennes kolleger som en del av pengarna kommer. Det känns konstigt att fråga. Hon skulle inte förstå. På andra sidan, vid Mannerheim­ vägen, ligger HBL:s redaktion med sitt karakteristiska torn. Även det var Amos idé, han ville ha ett synligt, utstickande element på huset. Syftet var reklam, och det lilla tornet har faktiskt blivit en av Svenskfinlands starkare symboler. Amos religiositet och beundran av katolicismen var välkänd. Därför ryktades det länge att han hade inrett ett kapell under lite kyrkaktiga tornet. Han hade ett kapell, men det fanns på vinden i hans hem,

huset på Georgsgatan som numera innehåller konstmuseet. Mina hjärnvågor klarar inte av att penetrera tegelfasaden. Tornet pulserar av fallisk energi, ett starkt, enkelriktat fält av hämmande strålning fyller etern. Jag sluter ögonen och ser målningar av mark rothko. Statiska scener av vibrerande, uppdämd potential. Staden är som en psykoneurotisk tryckpress, blanka sidor fylls av nonsens med ursinnig tröghet. Någonstans, på ett hemligt ställe, sitter en åldring och läser allt som maskinen spottar ut. I ögonen lyser desperat glädje. Amos hade stora planer då han i början av förra seklet etablerade sig i Helsingfors. I färskt minne hade han Kimitoös karga stränder och sin fars snålhet som inte tillät mer än två saltströmmingar per man vid måltidsbordet. Tio år av goda fastighetsaffärer gav honom kapital. Studietiden i Tyskland gav honom idéer. Han ville slå ut de gamla tidningarna med HBL i spetsen. Ironiskt nog blev hans öde att i stället garantera tidningens fortlevnad för all framtid, Inshallah. Den förre ägaren, arthur r. frenckell, hade hamnat i ekonomiska svårigheter och misskötte tidningen. Amos kal�lades för att ta över. Han utmanövrerade Frenckell som slutligen blev tvungen att sälja alla sina HBL-aktier till Anderson. På så vis föll allt i hans händer till slut. 1921 köpte han Hufvudstadsbladets tryckeri. Den här tiden präglades av ekonomisk


lågkonjunktur och annonsförsäljningen, på den tiden den överlägset viktigaste inkomstkällan, gick dåligt. Precis som nu alltså. En period av klokare förvaltning och modernisering följde. Men sedan kom kriget. Amos fruktade att hans imperium skulle förintas. ­thorsten steinby, som senare skrev mannens biografi, tror att Amos livliga fantasi gjorde honom benägen att ta ut krigets fasor i förskott. Han greps av panik och flydde till gården i Söderlångvik, sedan till Sverige, där han stannade tills vinterkriget var över. Men först beordrade han gösta tallqvist, en av sina närmaste män, att lyfta fyra miljoner mark och dela ut dem till sina anställda. Rädda sig den som kan. Nu visade sig Tallqvist ha is i hatten. Han delade aldrig ut pengarna och tidningens verksamhet fortsatte så normalt som den kunde under krigsåren. Han misstänkte att Amos aldrig skulle erkänna sig ha gett så huvudlösa order. Till Amos försvar måste man säga att han inte övergav Finland under exilen, utan höll tal på olika ställen i Norden, kraftfyllda kall på hjälp i ett krig som i hans ögon var hela Europas överlevnadskamp mot Bolsjevismen. Många hyllade honom som en stor talare. Senare, då freden hade brutit ut, inträffade en episod i Italien som gjorde ett

stort intryck på Amos. En nästan mystisk upplevelse. Han var där för att arbeta med Finlands Rominstitut, vilket han finansierade, intresserad som han var av antikens Rom och katolicismen. Steinby brukade ta den då redan åldrade Amos på bilfärder i området runt huvudstaden och berättade om Fosse Ardeatine, gravplatsen för offren i Ardeatine-massakern, tyskarnas hämndaktion efter en partisanattack i Rom. Amos ville besöka stället och körde dit med sin yngre reskamrat. Det var ett år sedan Steinby senast hade varit där och de möttes nu av ett storslaget monument. En staty i brons föreställde tre kedjade partisaner. Vita kistor låg på rad i grottor, moderna versioner av områdets katakomber. Det var natt och gravarna badade i ljuset av facklor. Den här synen skakade Amos ända in i själen och återvände genast till bilen. ”Du skulle aldrig ha fört mig dit”, sade han senare till Steinby. Jag skakar av mig mina dagdrömmar och går mot Glaspalatset. Varför är det så mörkt?

Rena linjer. Funktionalism. Vita, rappade väggar. Svart espresso. Glaspalatset. Ett bi surrar långsamt ner till gatuserveringen. Det finns faktiskt odlade bin där nu! Väl omhändertagna och finansierade av Goethe-institutet. De bor på taket i små kupor. Sexkanter av vax. Det år någonting heligt i ett bi, den ädlaste insekten. Jag har större respekt för dem än för alla kardinaler i sina kupor av marmor. Se hur de svärmar kring patriarken av Rom: Heiliger Vater. Men kardinaler är också helt okej. Under bikuporna finns Glaspalatset. Och under det finns ett mörkt rum som man kan fylla med konst och perfekt ljussättning. På Forums innergård i Helsingfors finns det alltid exakt ett fyllo. Aldrig färre, aldrig fler. Den dagen då han lämnar Tuppens torg kom­ mer Amos Andersons arv att falla.

studentbladet

29


Artisten

Vem

30 • studentbladet

lyssnar p


på en fattig man? Mannen på bänken är fattig. Skorna fick han av en vän när de gamla gick sönder. Kläderna är de billigaste han har hittat i butiken. Han tänker använda dem så länge de bara håller, det måste han göra. Mannen på bänken heter Mathias Rosenlund och han vill berätta om fattigdom. text&bild teemu kiviniemi

studentbladet

31


Vem lyssnar på en fattig man som inte gör någonting annat än arbetar och skriver och läser och tar hand om sina barn och försöker stöda sin fru som lider av sjukdom? Svaret är ingen.

Jag går inte med på att låta hopplösheten gå i arv. Jag går inte med på att säga åt mina barn att jag inte ens försökte skriva för att jag var för rädd för att misslyckas. Jag vägrar.

Gulsprängda löv ligger på utspridda över National­ museets gräsmatta, förlamade av hösten som tyngt ner dem till marken. Mathias Rosenlund har fimpar sin cigarett och väntar på att bli fotograferad. Det är hans tredje intervju för dagen. Den tredje intervjun som handlar om hans fattigdom. Han säger att det inte känns jobbigt, det är ju därför han skrivit sin första roman, Kopparbergsvägen 20, för att någon äntligen skulle tala om det högt. För några månader sedan var det ingen som ringde för att boka intervjuer. Inga fotografier i grådaskiga miljöer eller upprepade frågor om fattigdom. Men då fanns det ingen bok heller. Nu finns boken som har fått sitt namn enligt hans gamla hemadress och nu är han författare. Annars har ingenting förändrats. Han är fortfarande minst lika fattig som förr. Det är ruggigt och vi går iväg. Han ska visa sitt favoritställe i Helsingfors, kaféet och bokhandeln Arkadia International Bookshop. Ett ljust ställe med bokhyllor till taket och en pratsam ägare som alltid är i telefon. Mathias Rosenlund är så ofta här att han till och med har en egen kaffekopp med sitt namn på. Efter att ha fyllt på namnkoppen och en trist anonym mugg går vi ner till källaren. Mathias Rosenlund berättar att det här är det enda kaféet i Helsingfors där han får sitta ostört i timmar utan att behöva köpa någonting. Ett förvånansvärt stort utrymme med lågt tak och biljardbord öppnar sig framför oss när vi kommit ner. Han visar skrymslet han brukar sitta i när han skriver. Här har också delar av boken fötts.

Mathias Rosenlund sänker inte rösten för en sekund, vare sig han talar om sin frus bipolaritet eller sina egna föräldrars fattigdom. Skammen är lika frånvarande som i romanen. Fattigdomen var närvarande redan i hans barndom. Föräldrarna arbetade med låglönearbete, på samma sätt som han själv skulle göra ett par decennier senare. Pengarna räckte till att leva, men inte mycket mer. Redan i lågstadiet insåg han att det som fattig lönade sig att hålla tyst. När läraren frågade vad man gjort på sommarlovet, var det lättare att hålla sig undan än att berätta hur man inte hade råd att åka utomlands eller besöka nöjesfält som alla andra. - Jag ärvde fattigdomen. Inte bara bristen på pengar, utan också bristen på hopp och en egen röst. Mathias Rosenlund är rädd för att ge det arvet vidare till sina barn. Den rädslan är en av de grundläggande orsakerna till att han valt att skriva. Om han i stället hade valt ett yrke han inte ville arbeta med, men som hade garanterat en stadig inkomst, hade han samtidigt visat för sina barn att det är så en fattig ska göra – ge upp och anpassa sig.

Jag vilar i berättelserna. När jag läser är jag vem jag vill. I skrivandet är jag vem jag vill. Det var vår när Mathias insåg vad han ville göra. Han läste den svenska författaren, kristian lundbergs självbiografiska böcker Och allt ska vara kärlek och Yarden och förstod att han äntligen hade hittat sin uttrycksform. Han hade fått legitimitet att skildra sitt eget liv, hur fult det än skulle låta. För två år sedan tog han paus från sina föreläsningar i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och ägnade sin tid åt att skriva. Det resulterade i den första versionen av det som till slut skulle bli hans första roman. - Jag var tvungen att göra det, fast jag egentligen inte borde. Fattigdom handlar inte bara om brist på pengar. För mig är fattigdom bristen på möjligheter och drömmar. Om jag hade valt att inte följa min dröm att skriva, då hade jag gett upp för fattigdomen. Vi sitter i en svart lädersoffa mitt i källarvåningen, där folk ständigt går förbi. Någon frågar om vi vet var eftermiddagens diskussionsgrupp ska samlas.

32 • studentbladet

Jag förbannar småborgerligheten. Ert sätt att betrakta världen är inte mitt. Ja, jag vill skriva böcker. Ja, jag vill ha en plats i era rum. Men vi ­betraktar inte världen på samma sätt. Småborgerligheten. Instagrambilderna på lyxmiddagen från Delikatessen och den nya båten, sommarstugan. Det oändliga skrytet och statussymbolerna, är det dem Mathias Rosenlund menar? - Jag är tacksam för att aldrig ha blivit missunnsam. Min fattigdom beror inte på att andra har det bättre. Jag är glad för mina vänner om de far på utlandsresor jag aldrig har råd att åka på. Det betyder ändå inte att han inte skulle vara arg, för det är han. Han är förbannad. Han säger att han är förbannad på strukturerna i samhället. De politiska besluten som knuffar folk ner i spiraler av fattigdom, omöjliga att ta sig ur. Mathias Rosenlund berättar om en intensivvårdsanstalt för psykiskt sjuka i närheten av hans hem. Anstalten stängdes på grund av sparkrav och tiotals patienter förlorade en stor del av den livsviktiga vården. - Ingen har kontaktat de här människorna och frågat vad det innebär för dem. De är osynliga för samhället. Kunde du inte skriva om dem? - Jag har nog tänkt på det. Kanske jag gör det, men först måste jag skriva klart min egen historia. >>


studentbladet

•

33


Det jag inte visste var hur svårt det skulle bli att leva med en människa som inte älskar sig själv och som lider av svår mentalsjukdom. Så beskriver Mathias Rosenlund sina tankar kring äktenskapet med sin bipolära fru. En historia som slutar i skilsmässa och som i sin nakenhet inte angår någon annan. Ändå står allt i boken. - Vi var egentligen prototypen på en fattig familj. Vi hade mentalsjukdom, arbetslöshet, studier, vi fick barn i ung ålder och hade inga fasta jobba. Det var som dukat för hopplösheten. Han skriver hur hans fru, C, mår så dåligt att hon inte orkar göra någonting där hemma, för att inte tala om att arbeta. Han berättar om den växande bördan som han måste bära för att försörja familjen och hur den till slut stryper kärleken. Det känns obekvämt att tala om en främmande människas svåra äktenskap i en källare bland andra främmande människor som dricker espresso. Jag frågar om han inte alls tycker det. Det gör han inte. - Det är min historia om fattigdom. Folk har sagt att det är modigt av mig att skriva om sådant här, men jag kände mig aldrig modig när jag skrev. Jag var arg och allt mer desperat.

När jag var tonåring skrev jag på en papperslapp som jag tappade bort att jag vill leva mitt liv på ett sådant sätt att jag inte lämnar det minsta avtryck någonstans. Nu vill jag det rakt motsatta. Nu vill jag ställa mig upp och slå någon i ansiktet bara för att de ska lägga märke till mig. Mathias Rosenlund får ett samtal. Han tar fram sin iPhone, talar kort och lägger på. - Problemet med fattigdom i ett land som Finland är att det är så dolt. Folk ser den här telefonen och förstår inte hur jag kan kalla mig fattig. Men det de inte vet är att det här är min väns gamla telefon som han gav mig när han köpte en ny. Jag lever på det överflöd som andra människor har. Utländska bekanta förstår inte när han talar om fattigdom i Finland. För dem är fattigdom hunger och hyddor med plåttak. - De har ju rätt på sitt s ätt. Men fattigdom handlar inte om att ha tak på huvudet och mat. Fattigdom handlar om begränsningarna och drömmarna som inte går att nå. Den fattigdomen vill jag en dag leva utan.

Citaten är tagna ur Mathias Rosenlunds debutroman, Koppar­bergsvägen 20.

34 • studentbladet

Medlemsträff Pro Studentbladet ordnar en träff för sina medlemmar den 23 oktober kl. 18. Vi besöker Studentbladets redaktion på Alkärrsgatan 9 B och går ca 19.00 till restaurang Perho för en gemensam middag på egen bekostnad. Önskemål om framtida program kan med fördel framföras till styrelsen under träffen. Välkommen!


Proteinshake ur den heliga gralen Jonas Sundström

Jag ska börja styrketräna. ­Heter det så? Jag är så ovan med den fysiska verksamheten att jag inte ens vet om det heter styrketräning. Menar jag bodybuilding? Nej. Oljad melanomhud, acne och förminskad steroidsnopp. Det påminner mig om tonårens enda semesterresa till Kanarie­ öarna. Acnen var större än snoppen. Jag föreställer mig själv som en grekisk skulptör (från antiken, om jag var en grekisk skulptör i nutid skulle jag inte lyfta tyngder utan min döda farfars pension). Jag vill forma min kropp. Missförstå mig inte. Målet är inte att bli en Jersey Shore-kopia. Jag kommer inte att spänna i en wifebeater på Lejonstranden i Hangö. Ni behöver inte ringa kustbevakningen, liksom. Men vill jag leka skulptör kan jag gå en Arbiskurs. Det kan inte vara det enda motivet för min träning. Jag är inte överviktig. Problemet ligger inte där. Jag är inte alltför smal heller, trots att jag på morgonen ser ut som en knackkorv som rymt från kylskåpet. Jag är okej, helt enkelt.

Så varför ska jag träna? Vad motiverar mig? Jag vill ha en mer muskulös fysik, det medger jag. Men trots att jag lyfte mera skrot än kamula (ökänd styrketränande finnjävel med grisnacke från de fattigare områden i östra Raseborg) så kan jag inte träna bort min

förstår det. Jag är okej med det. Om man någon gång på riktigt trott att Sauna Belt från Tv-Shop kan framkalla en six pack så är det mer än okej att skratta. Grundförutsättningarna för muskelprojektet är alltså inte de bästa. Jag står inför många

”Jag är inte alltför smal heller, trots att jag på morgonen ser ut som en knackkorv som rymt från kylskåpet.” utstående navel. Den sitter där som Mount McKinley. Lyfter jag på skjortan blir det solförmörkelse. Kallt. ­Armageddon. bruce willis. Min kropp kan inte bli perfekt. Inte närapå. Skaparen, eller snarare riktigt dåliga gener, har också belastat mig med ett kroniskt hjärtfel. Jag får inte anstränga mig för mycket. Så varför försöka? jutta gustafsberg skrattar åt människor som jag. Jag

utmaningar. Jag är muskelträningens indiana jones. Jag måste undvika fällor, spindlar, ormar och nazister. Men när jag väl är framme, vid den heliga gralen och lyfter bägaren. Ja, vad händer då? Jag måste väl ändå dricka en proteinshake ur den. Vad eftersträvar jag? Maskulinitet? Ja. Jag vill känna mig maskulin. Men vill jag ha något större, något mäktigare än kike elomaas åttiotalsmuskler? Kan orsaken bakom

allt vara hopp om samhörighet? Där sade jag det. Jag vill vara en av dem. Jag befriades från militärtjänstgöringen och förstod inte många ord när jag var ute med mina beväringskompisar en lördag kväll. Stägä, ­ dägädollar, moti­ vemppa. För mig låter det fortfarande som en o ­ nödig sång av petri nygård. Jag kände mig utanför. Jag vill inte känna mig utanför längre. Jag vill förstå. Jag vill prata om grynost och reps med självsäkra radio­pratare på jobbet. Pump the iron. Jag vill se ådrorna utvidgas i tinningen. Jag vill uppleva maskulinitet när hantlarna slår mot varandra. Heavy metal. Jag vill känna en sur svettlukt i omklädningsrummet. I bastun vill jag prata något onödigt om vädret med honom som alltid är på gymmet. Jag vill tillhöra något större än mig själv. Still alive ...

studentbladet

35


Pop

I fantasin finns inga bulldozers Konserter är lite som födelsedagar, förväntningarna möter sällan verkligheten. När man önskar sig pengar får man en spräcklig fleecetröja. text

celia hillo

illustration annika huurrekorpi

Way Out West, augusti 2013. Paradplats framför scenen efter minst en halv timmes väntan tillsammans med ganska många finniga tonåringar som kan låttexterna också i sömnen. Cat Power på scenen, fragil som en tekopp. Och så, som en blixt från klar himmel, har två tremeters amason­kvinnor bulldozrat sig fram genom publikhavet för att ställa sig ­ rakt framför för att på bästa möjliga plats instagramma sig genom konserten. Jag andas några sekunder. Funderar på vilken tortyrmetod som är mest otäck, avrivna lösnaglar eller huvudet i en ripulihög, och reagerar sedan så som vuxna gör: med fula miner bakom ryggen och ett halvkrökt långfinger inne i jackfickan för att inte väcka till liv stereotypen om finnar som bara vill slåss. Amasonkvinnorna sjunger med, cherokee kissing meee, och klappar takten så att VIP-armbandena skakar rytmiskt. Jag surar mig

djupare ner in i min prassliga friluftsjacka och drömmer mig bort till kyrkans julkonsert. Där hoilar man om Jesus och det luktar rakvatten från 1937 men åtministone får man en sittplats bredvid någon snäll dam. I förväntningarnas värld går konserter aldrig till så här – aldrig nermejad och förnedrad. Där är jag den utvalda, konserternas Harry Potter minus de töntiga glasögonen. Det är mig artisten sjunger för, blinkar öga åt och siktar på då konserten ebbar ut och det är dags att kasta ut svetthandduken i publiken. Det är gesten som räknas, trots allt. Konserten är vårt universum och de andra åskådarna bleka statister som bara finns till för att framhäva solens förhållande till jorden, för att göra det hela till en konsert. Artisten låter precis som jag tänkt mig, skippar pinsamma standardfraser och spelar främst de gamla favoriterna i stället för den experimentella

nya skivan som ingen vågar erkänna att är sjukt skum. Plus att det aldrig regnar så friluftsjackan får stanna hemma och lipa i en mörk garderob.

”Där hoilar man om Jesus och det luktar rakvatten från 1937 men åtministone får man en sittplats bredvid någon snäll dam.”

När verklighetssmällen kommer träffar den hårt. Det är dålig luft, dyr öl, konstant wcnöd och brutalt med tonåringar som fimpar en i ögat när de inte är upptagna med att skapa en moshpit till kvällens lugnaste låt. Det finns en ständig rörelse hos dem, en ständig knyckig oro för det obehagliga som kunde hända om man bara

Spel

stod stilla och lyssnade. Och om det inte är tonåringar är det långa människor som vill ställa sig framför och skymma sikten med sina lite väl många centimeter, eller de där personerna som precis då konserten börjat sicksackar sig fram till scenen (ofta med en massiv packning på ryggen) för att tre minuter senare tycka det var ett dumt drag och tränga tillbaka genom folkhavet där det alltid finns minst fem personer som förgiftar omgivningen med sina gasiga magar. Eller så har man turen att stå bakom den där vänmagneten som plötsligt vinkar till sina sjutton bästisar som så klart ska hälsa, kramas och kindpussas och som bestämmer sig för att kollektivstanna, sikten är ju så bra. Paradoxalt men självklart nog, är det just de här människorna, som med sin hänförelse för musiken, med sin barnsliga och inte sällan smittande iver, gör en konsert

Bänkad med popcorn framför GTA5 text

heidi hendersson

En manisk psykopat med anger management issues, en mafiosoinspirerad gangster till familjefar och en före detta gängmedlem med kriminella ambitioner har fängslat spelvärlden. trevor, michael och franklin är huvudpersonerna i GTA5, Rockstar Games nyaste pengakalv. Spelet slog alla försäljningsrekord och var uppe i över en miljard euro redan efter tre dagar. Det tog speldesigners över fem år att utveckla spelet vars slutnota landade på drygt 200 miljoner. GTA5 togs emot med öppna 36 • studentbladet

armar, fick glödande r­ ecensioner och har kallats för ”det bästa spelet någonsin”. Men vad är det som får konsolägare att slå virtuella kullerbyttor och spelare i alla åldrar världen över att öppna plånböckerna för att att få råna, misshandla, köra snygga bilar och delta i intrikata kupper? Jag själv är allt annat än en hängiven ”gamer” och de senaste spelen jag underhållit mig med är Sims och Super Mario. Jag blir lätt uttråkad och frustrerad av spel och det är sällan jag kan underhålla mig i deras värld mer

än en halvtimme eller så. Men så skaffade min sambo GTA5 och från första dagen var jag fast. Inte ändå som spelare. Satt tjugo tappra minuter och försökte köra min nystailade rosa sportbil till garaget för att kunna spara den, bara för att gång på gång köra in i andra bilar, lyktstolpar och staket. Jag räckte över kontrollerna, erkände mig slagen. Satte mig i stället


till vad den ska vara. Utan dem skulle det varken finnas masshysteri eller luft som dallrar av förväntan, inte heller den där magiska svindel­känslan som uppstår när man i skymningen blickar ut över en mångtusen­hövdad publik, som förenas av gemensam musiksmak, som vet hur spår två på den första skivan river i hjärtat, eller hur man alltid kan trösta sig med den nya singelns kloka låtrader. Det om något är samförstånd man vill spara i en liten ask. Ändå är det de här människorna som får mig att lova att aldrig mera spendera pengar på konserter, höja volymen i mina hörlurar till max och njuta av min frivilliga isolering. Där finns det bara artisten och jag. Men hur mycket vi än försöker, uppstår aldrig känslan av att tillhöra ett sammanhang.

för att läsa en bok i soffan, men min uppmärksamhet fångades av en dramatisk scen som utspelade sig på tv-skärmen. En av huvudpersonerna, Michael De Santa, hade ett gräl med sin son, som utmynnade i en sprucken tv och en galen bilfärd till hamnen där sonen avslöjade att syrran Tracy befann sig på en båt med ett par tvivelaktiga film­ producenter. Michael kastar sig i vattnet, ursinnig av vrede, och simmar till båten för att dra med sig sin rebelliska tonårsdotter. Men producenterna är allt annat

än mysigt folk, de följer efter på vattenskotrar och försöker skjuta ner Michael och hans dotter. Låter det som manuset till en actionfilm? Det är det. GTA5 är lika mycket film som spel. Det har en handling som sakta men säkert sammanför de tre huvudpersonerna och som sätter dem i både farliga, våldsamma, men också kärleksfyllda och humoristiska situationer. Michael, Trevor och Franklin har alla en historia och en personlighet, som man under spelets lopp får en inblick

i. Det är lögner, trasiga familjer, depression, otrohet, ouppfyllda drömmar, ungdomskärlek, vänskap och terapisessioner. I spelet finns även många referenser till institutioner, märken och företag i det ”verkliga” livet, men med fingerade namn. FBI är ”FIB” och Facebook har fått det passande och satiriska namnet ”Lifeinvader”. Spelet är även verklighetstroget i den mån att spelarna faktiskt måste in på sjukhus när de skadas allt för mycket och i sann amerikansk anda får de hosta upp en kännbar

summa efter avslutad vård. Allt som allt innehåller GTA5 allt en bra actionfilm behöver: våld, drama, snygga bilar och romantik. Sedan kan man ha sina åsikter om spelets misogyna, skrupelfria våldsinriktade värld med tortyr, misshandel och tvivelaktiga förhandlingsmetoder, men som ren och skär underhållning är det en nagel­ bitare.

studentbladet

37


Mat

Glädjedöderi Månadens dödssynd är baserad på den värsta sortens tråkighet: glädjedöderi. Glädjedödaren går på gympass klockan sex på morgonen, påminner om att tentveckan börjar efter årets roligaste fest och uppmanar folk att inta tillräckligt med vitaminer. Det kan till exempel göras med hjälp av hälsosamma frukt- och grönsakssmoothien. text

celia hillo

bild emilia nyberg

Grön smoothie

Morotssmoothie

2 dl färsk spenat 1 stort grönt äpple 10 cm gurka 1 selleristjälk 1 tumstor bit ingefära 2 msk citronjuice

2 cm färsk ingefära 2 dl morotsjuice 1 dl naturell yoghurt 2 tsk citronsaft och lite skal av citronen 1 msk flytande honung

38 • studentbladet

Skär äpple, gurka och selleri i små bitar. Hacka ingefäran i små bitar. Mixa allt med spenat och citronjuice.

Skala och hacka ingefäran i små bitar. Lägg i en mixer med juicen, yoghurten , citronen och citronskalet. Smaksätt med honung. Kör i en mixer.


Händelsekalender

OKTOBER 2013 29.10 22.10

Föreläsningen Studentlån och andra avtal Vad ska man ta i beaktande då man förhandlar med banken? Åbo Akademis Studentkår ordnar i Stora auditoriet i ASA och video till Akademisalen i Academill kl. 17-19.

24.10

Råcktåberfest i Åbo Från och med kl. 20 på Klubi.

26.10

Uni:Nu – Sexualiteten och samhället Heta möten mellan vetenskap och debatt. Helsingfors universitet, huvudbyggnaden, sal 1 kl. 17.15.

31.10

Framtidsseminarium på Soc&kom StudentOrganisationen vid Soc&kom ordnar framtidsseminarium på Snellmansgatan 12. Kl. 15.45-20.00.

5-6.11

Kårval Kom ihåg att rösta!

BeachParty Teknologföreningen ordnar traditionell strandfest på TF i Otnäs, kl. 21.00 framåt.

Bubbe

av erik lindroos

studentbladet

39


40 • studentbladet

STBL 07/2013  

Studentbladet. Nordens äldsta studenttidning. Sedan 1911.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you