Debbie älskar att köra timmertransporter

Debbie Rosén jobbar som åkare för J. Olofssons Skogstransporter i Osby.

”Virkestransporter handlar om att visa omtanke”

Att köra timmerbil är den största utmaningen för alla som jobbar på vägen. Debbie Rosén är en av de skickliga åkare som transporterar virket effektivt och säkert från din skog. – Jag har älskat mitt jobb från första dagen!

70 ton väger timmerbilen med bokkubb när Debbie Rosén med van hand styr ut sitt åttaaxlade ekipage från skogsbilvägen på Skeinge säteri utanför Osby. – Det gäller att tänka efter före, förklarar Debbie. Vägen är i fint skick, men eftersom jag inte vet exakt hur backarna och kurvorna ser ut, måste jag ta det säkra före det osäkra. Ha lagom fart och inte stanna någonstans där det lutar uppåt eller i någon svacka där regnvattnet har lagt sig. Då kommer jag inte därifrån.

Debbie Rosén jobbar för J. Olofssons Skogstransporter. Ägaren, Johan Olofsson, har jobbat där i många år – först som anställd och sedan i eget åkeri. Lastbilarna har varit en del av hans liv ända sedan han var liten. – Pappa körde flisbil och jag har hängt med honom ända sedan jag hade blöjor, skrattar Johan.

Efter studenten 2010 började han köra timmerbil för ett lokalt åkeri. 2015 fick han erbjudande att ta över verksamheten och efter en positiv dialog med åkeriets medarbetare och kunder så gick affären i lås. – Jag har aldrig ångrat mig. Jag brinner för det här! I dag har företaget sju medarbetare och fyra bilar som går dygnet runt. Johan och Debbie turas om att köra just den här Scanian som kan varieras med ett femaxlat och ett fyraxlat släp. När det femaxlade släpet är påkopplat är det sammanlagt 24 meter som ska tråcklas runt på vändplatser och i kurvor.

Kör i skift

Debbie och Johan turas även om med skiften, varannan vecka kör de dag och varannan natt. Båda har sin charm, tycker Debbie. – Att köra timmerbil är ett ensamjobb alla tider på dygnet. Men på nätterna lyssnar jag mycket på ljudböcker, jag har nog gått igenom hela Storytel vid det här laget, säger Debbie som också alltid har med sig hunden Chico i hytten.

”Den ena dagen är inte den andra lik.”

Att timmerbilschaffisarna har med sig en hund, som sällskap och som skydd, är ganska vanligt.

Med Hässleholm som centrum kör de skogsägarnas virke till ett tiotal sågverk och massaved till framförallt Stora Ensos massabruk i Nymölla. Det är just till Nymölla som dagens imponerande lass med bokkubb ska gå.

Gillar utmaningen

Debbie gick Fordons och transportprogrammet på gymnasiet och var redan då nyfiken på jobbet som timmerbilschaufför. – Efter studenten började jag köra flisbil. Då var jag på Nymölla och vände ganska ofta och där var det mycket timmerbilar. Så jag sa upp mig och sökte jobb som timmerbilschaufför, jag tänkte att det får bära eller brista. Och jag har älskat det sedan dag ett! – Det är ett självständigt jobb med mycket utmaningar och jag gillar ju det. Den ena dagen är aldrig den andra lik.

Vägnätet är varierande, väglaget likaså och lasten är så tung som den kan bli. Förutom att virket ska ut och levereras så snabbt som möjligt, utan fastkörningar eller omlastningar, ska det också lastas på ett effektivt och säkert sätt. På plats i kranhytten gäller det att ha koll på sortimenten.

Debbie kör efter ett program som är kopplat till bilens gps och som bland annat visar var vältorna finns, sortiment, volym med mera.

– I början visste jag knappt hur en björk såg ut. Men det var bara att sitta bredvid och lära sig och försöka ta in så mycket som möjligt. Den första tiden bara snurrade det i huvudet när jag kom hem på kvällarna, minns Debbie som nu är inne på sitt fjärde år i timmerbilen – det senaste som anställd hos Olofssons.

Därför ”duttas” det ibland

Programmet som Debbie och hennes kollegor kör efter heter TASS och är kopplat till bilens gps. I programmet finns flaggor som visar var vältorna finns, sortiment, volym, vägstandard och eventuella vägbommar. Beroende på mottagaren ska ekipaget lastas med rätt sortiment. Att köra med halv last är dålig ekonomi och därför gäller det att lasta fullt inför varje vända. Det innebär att timmerbilen kan hämta upp virke från flera leverantörer på samma lass. Det är därför som du som skogsägare ibland kan uppleva att timmerbilen bara är där och ”duttar” istället för att ta allt på en gång. Och det är här som vältlapparna kommer in, eftersom de hjälper mottagaren att skilja på virket från olika leverantörer. – Jag sprejar också alltid på lasset så att kamerorna på mätramen ser exakt var gränsen går. Det är alltså ingen risk för att ditt virke förväxlas med grannens, lugnar Debbie.

En och annan överraskning

Mardrömmen är att köra fast. Då gäller det att klara sig själv och lösa situationen. En så kallad omlastning är en annan tidstjuv som får direkt genomslag på transportkostnaderna och skogsägarens netto. En omlastning blir aktuell om vägen eller vändplatsen inte klarar att timmerbilen kör in med släp. Då måste släpet ställas av på en lämplig plats, sedan får Debbie köra in och hämta ett mindre lass på bilen för att sedan köra ut och lasta om det på släpet. Det händer också att de uppgifter som finns om vägens skick, bland annat bredd och vändplatser, inte stämmer överens med uppgifterna i Nationella vägdatabasen. – Då kan det bli en rätt obehaglig överraskning om man redan har kört in, säger Debbie som dock har lärt sig att inte hetsa upp sig oavsett vad som händer. – Det är klart att jag blir irriterad, men stressar man

Så bedöms en skogsbilväg

Det finns ett antal grundkrav som behöver uppfyllas för att en virkesbil med släp ska transportera virke längs en skogsbilväg:

Bärighet

Skogsbilvägen inklusive broar och trummor skall ha minst sådan bärighet att den är farbar med fullastad virkestransportbil året om utom vid tjällossning eller längre regnperioder. Bärigheten klassas enligt Nationell vägdatabas, NVDB.

Vägbredd

Körbanan bör vara minst 3,5 meter bred. Om vägen är rak och inte lutar kan den vara något smalare och vid tvära kurvor behöver den vara bredare.

Vägbanan

Vägen skall vara jämn och fri från gropar och stenar. En halvmeter utanför vägbanans ytterkant och 4,5 meter över vägbanan ska det vara fritt från grenar och andra hinder.

Backar

Lutningen bör vara max 8 procent vid långa backar och 12 procent vid korta backar. Nedanför kraftiga backar ska vägen vara rak.

Vändmöjlighet

Det behöver finnas möjlighet att vända eller köra runt på en vändplats som är jämn och på plan mark. Vändplanen ska ha en radie om minst 11 meter och en vändficka ska vara minst 30 meter lång och 3,5 meter bred.

Källa | Handledning för virkestransport – från skog till industri

upp sig så blir det bara värre. Kör jag fast i snön en vinterdag så är det bara att ta det lugnt och försöka ta sig ut ur skogen utan att grejorna går sönder. Jag får helt enkelt köra i kapp en annan dag.

Allt handlar om samarbete

För Johan Olofsson handlar jobbet om samarbete mellan skogsägare, inköpare, skotarförare, åkare och kunder. – Vi vill ju egentligen samma sak allihop. Alla, i hela kedjan, ska tjäna på affären. Och då är respekt för varandra och bra kommunikation det viktigaste. Om inköparen inte bara utgår från vägdatabasen utan åker ut och rekar innan vi får koden till uppdraget, så vet vi precis vad som väntar när vi kommer ut. Om skotarföraren har lagt fina vältor så blir det lätt att lasta. Om du som markägare kan se till att det är plogat och sandat på vintern innan vi kommer så är det också väldigt uppskattat. Och skulle det vara så att du någon gång behöver få ut ditt virke extra snabbt – så säg till, så ska vi göra vårt bästa. Det gäller bara att man bryr sig om varandra och visar lite omtanke, säger Johan som tycker att nyckeln till ett framgångsrikt samarbete är lokalkännedom.

Vi känner både skogsägarna och inköparna och vi kan trakten. Vi hjälps åt – så enkelt är det!

Foto Lasse Arvidson

Drömmen om grisar

Har ni sett programmet Hjälp, vi har köpt en

bondgård? Allt ser så underbart ut och jag önskar att jag också kunde vara så där händig, att vi kunde ha grisar och att livet kunde vara så där härligt som det verkar vara för Kalle och Brita. Att ingenting är omöjligt, bara man ger sig sjutton på det.

Egentligen behöver jag inte drömma om att äga en bondgård, jag äger nämligen redan en. Fast inte tillsammans med min man, utan med min bror, två kusiner, min morbror och min mammas kusin. Och det är egentligen ingen bondgård längre, bara en massa hus och en del skog. Eftersom jag inte bor där permanent så det är lite svårt att ha grisar.

Jag är sjunde generationen på gården och idag är vi sex delägare. Vi har gården gemensamt, men bortsett från det, är vi olika på nästan alla sätt. Vi bor i olika delar av landet, några i lägenhet och andra med hus att ta hand om, en del har tre timmar till gården, andra minst sex timmar. Vi är olika gamla och har olika familjesituationer. Det enda som egentligen knyter oss samman är gården. Och att vi vill ta hand om den och vårda den för framtida generationer.

Det är söndag, klockan är 15.57 och det är dags för digitalt gårdsmöte. Idag ska vi fortsätta planera vilka aktiviteter vi ska genomföra under 2022. Vi diskuterar vad vi kan och ska göra själva, vad är avdragsgillt och inte. Ett nytt avlopp står högst upp på listan efter haveriet under allhelgonahelgen när vi var 16 personer på gården samtidigt. Den episoden hade definitivt blivit bortklippt om det hade hänt hos Kalle och Brita.

Vi pratar om skogen, om hur mycket som blåste ner under förra veckans storm. Vi får veta att den fina tallen med fiskgjuseboet tyvärr också strök med. Vi pratar om ett hygge som måste hjälpplanteras.

Det är ingen brist på saker att ta tag i. Listan är lång, men tiden och möjligheterna begränsade. Pandemin väckte idén om digitala gårdsmöten och upplägget med att ha korta möten varje månad har varit ett bra sätt att skapa delaktighet och samsyn.

När jag blev delägare kändes det stort att få bli skogsägare. Det kändes bra att ta ansvar för gården, men jag tänkte också hur sjutton ska vi få det att funka? Vill och kan jag lägga ner den tid som behövs? Kommer vi att hålla sams? Vad händer om eller när någon av delägarna vill kliva av?

Idag har jag släppt de där frågorna. Jag försöker fokusera på vad som ska göras i år. Vad som väntar runt hörnet kan vi bara sia om. Tills vidare läser jag in mig på hur minireningsverk fungerar och tänker på nästa gång jag kan ta en tur i vår skog och hoppas på att fiskgjusen kan hitta ett annat träd för sitt bo. Och så tänker jag att det verkar rätt jobbigt att ha grisar ändå…

Charlotte Brodén

Foto Lasse Arvidson

Lös krysset och vinn en mattermos, 60 cl

Vi lottar ut två stycken mattermosar bland de som skickar in den rätta lösningen från de färgade rutorna senast den 23 juni till: Stora Enso Skog, Skogsnära, 791 80 Falun eller via epost: skogsnara@storaenso.com. Ange adress och mobiltelefonnummer när du skickar in ditt svar. Två vinnare i krysset #3, 2021 får varsin glaseringsgryta: Iréne Fredriksson i Lillhärdal och Gunlög Nilsson i Bollnäs. Vinnarna i krysset omnämns med namn och ort i nästa utgåva av Skogsnära.

Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på baksidan (ej adressidan).