En olycka fรถr livet
!1
Kapitel 1
Antonia öppnar sin dörr till den stora villan lite avlägset av stan. Hon går in i den stora hallen och tittar ut genom det stora fönstret med sina blå glittrande ögon. Solens glittrande ljus bländar henne nästan när hon går in lite längre. Hon tar av sig sin blåa jeans jacka och hennes väska med en massa dykutrustning i. Hon släpper ut sitt långa blonda hår med ljus bruna slingor i från en knut. När hon har lyft bort alla tunga tuber ifrån hallen går hon in till det stora vita köket för att ringa ett samtal men hon stannar genast upp när hon står vid öppningen. Där stod det tre små smutsiga hundar som tittade på henne med en blick som betyder förlåt mig. Antonia tyckte att hon inte kan vara sur på dom så hon ropade bara på städerskan. Städerskan kom direkt och hon verkade vara glad, ända tills hon fick syn på kökets golv. Det ser ut som att städerskan tänker att hon ändå har städat efter Antonia och hennes tre små smutsiga hundar snart i 5 år och att hon faktist kan städa och diska mer själv. Mitt i alla tankar och städningen ringer det på dörren. - Kom in. ropar Antonia högt och tydligt eftersom dörren inte är det närmaste till köket. Då ser hon en medel lång kille med kort brunt hår och hans blåa glittrande ögon.
!2
Hon ser att han ler mot henne med sina röda vänliga läppar och utan att tänka så ler hon tillbaka, hon ser direkt vem det är... Det är Christofer hennes äldsta och käraste bror som har stöttat henne genom hela hennes liv. - Hej lillsyrran, vad gör du och varför har du så blött hår? Frågar Christofer. - Hej på dig också. Jo du, jag plockar upp sopor ifrån mina små busfrön Brandee, Barbie och Blixten. Det är den tredje gången bara idag som man får plockar upp efter dom. Säger hon med en stor suck. Jo jag har föresten haft en väldigt bra dyklektion med ett gift par. Dom tycker att jag är en sån bra lärare så dom tänker skänka 95000kr till all dykutrustning och till alla mina lektioner. - Åh gud vad jobbigt för dig men det var ju i alla fall en bra nyhet. - Ja jag vet. Föresten vad gör du här? Inget illa menat men jag bara undrar. - Nej jag tänkte bara fråga om du ville dra till stranden med polarna? Frågar han med ett stort och väldigt vänligt leende. Jag tittar ner mot golvet och ler lite. - Ja det vill jag jätte gärna, men tänk om de inte gillar mig. Tänk om dom tycker att jag är världens fulaste person. Jag har aldrig träffat några av dina kompisar. Dom är tjugotre och jag är bara nitton. Sa hon väldigt oroligt. - Ja jag vet att det kan verka läskigt men Jack är där och han har frågat efter dig ett par gånger. Sa han med ett stort leende. Va är han? Em jag menar jaha är han? - Haha ja. Ska du med sa han medan han titta bort lite snabbt antagligen för att skratta. - Nej tack jag måste jobba lite. - Ok, ses sen syrran. När hon precis har blivit klar med att plocka upp alla soppresterna av golvet ringer hennes telefon. Hon tittar noga på telefonen för att se vem det är. Det är JACK! Hon ropar så högt så att städerskan Evelina tappar ut alla sopporna igen.
!3
- Svara då skriker hon tillbaka. - Ja hallå det är Antonia. Det ända som lätt i luren var pip pip. - Nej han la på! Senare den dagen kom det ett sms. Så här står det: Hej vad gör du. Jag tycker att det var jätte tråkigt att du inte kunde på till stranden idag. Det ända vi gjorde var att sitta still i en ring helt knäpp tyst i två och en halv timmas tid. Jo föresten jag hittade två par flygbiljeter i morse till Hawaii och tänkte att du kanske ville åka med ditt efter som det inte blev någon strand idag. Flyget går imorgon kväll kl: 21.30. Jag tänkte bara att det kanske skulle vara en rolig grej. Hör av dig imorgon kl: 17.00. Hoppas att du vill. MVH// Jack. Antonia satt länge och funderade på om hon skulle ringa tillbaka och tacka ja eller inte. Att han frågade mig sa hon om och om hela tiden. Det är ju ändå Hawaii. Ja, jag följer med. Antonia mässade tillbaka........ Ja, jag följer jätte gärna med. Kan vi ses där kl: 20.00 imorgon kväll? Han mässade tillbaka med en gång och sa: Gud vad kul. Planet går kl: 21.30 imorgon kväll så det går jätte bra. Längtar redan tills imorgon. När Antonia får meddelandet blir hon helt varm inombords. Hon började att packa med en gång samtidigt som hon satte på musik på högsta nivån. Nästa dag vaknade hon av att städerskan skrek ett väldigt högt och ljust skrik som man nästan kunde höra ända till Afrikas kuster kändes det som. Antonia blev så förvånad av skriket så hon ramlade ur sängen med täcke och alting när hon skulle gå upp. Hon gick igen den stora korridoren där alla familjeporträtt hängde. Hon sprang ned ifrån den stora vita trappan, men hon sprang så fort så att hon snubblade ned från trappan dom sista tio trappstegen. !4
När hon klev in i det stora vita köket stod städerskan Maria på en trä stol och skrek för fult. Hon pekade samtidigt på ett litet hål längst in i köket där det satt en liten mus och åt en stor bit ost. - Var det bara en liten mus som du skriker så åt. Sa Antonia lite tröttsamt - Men men frun det är ju ohyra det här. Sa hon medan hon höll i en hink vid munnen precis som om hon skulle spy för att det var så himla äckligt. - Maria det är bara en liten mus och vad har vi pratat om? Du behöver inte kalla mig frun. Jag ringer Christofer så får han ta hand om det här. Christofer kom som hon sa och tog bort musen. - Nu ska inte denna lilla mus besvära er mer. Sa han precis som om han skulle vara en slags hjälte. - Ttttttttack. Sa Maria lite lättande. Antonia körde ut sin glansiga blåa bil ifrån garaget och Jack hoppade in i bilen och så var dom påväg till flygplatsen. När dom hade kommit fram var hela flygplatsen ful packad med folk och man kunde knappt komma in innanför den stora glasentrén. Dom fick stå utanför själva byggnaden för att det var så fullpackat med folk. Efter två och en halv timma fick Antonia och Jack äntligen komma in i flygplanet. Men det hade tagit en väldans lång tid i kön så Antonia och Jack fick ta ett senare flyg. När dom hade kommit in i det stora knall rosa flygplanet var det någon som hade satt sig på Jacks plats som var bredvid Antonia men den stora knubbiga mannen vägrade flytta på sig. Jack kallade på en flygvärdinna som fick hitta en annan plats åt den knubbiga mannen. Nu när alla äntligen har satt sig på sina riktiga platser kan flygplanet lyfta och åka till Hawaii. När flygplanet precis har lyft blir det en jobbig tystnad i mellan Antonia och Jack. Till slut kommer det en flygvärdinna med en liten vagn med snacks och undrar om dom ville köpa lite. Innan dom ens han att öppna munnen hade två små pojkar som satt lite längre fram redan köpt upp nästan allting. Det ända som fans kvar var två påsar med torkade grönsaker och torkat kött i. Efter flygvärdinna kom det ett långt tåg med vagnar som var fyllda av kakor,
!5
mat och dricka. Alla frågade Antonia och Jack om dom ville ha men alla dom fick samma svar. - Nej tack. Vi är nog ganska nöjda. Sa Jack åt den sista som passerad förbi dom. Antonia tittade på klockan och såg att det snart är dags att landa. När planet äntligen har landat skulle dom bara hämta sina väskor men...... Flygbolaget hade tappat bort hennes väskor. Antonia fick stanna på flygplatsen under natten för att se om någon hade hittat hennes väska eller råkat ta med sig den av misstag. Jack väntade tålmodigt med Antonia kvar på flygplatsen. Till slut när klockan var två på morgonen hittades Antonias väska. Det värkar ha varit någon som har tagit väska, gömt den i ett litet hörn och sedan ställt en massa andra väskor framför hennes. Det var väldigt konstigt gjort tyckte Antonia men släppte det direkt.
!6
Kapitel 2
Det är fredag den 13 och regnet bara piskar ner från himmelen. Åskan dundrar runt ovanför dom svarta molnen. Man hör att någon knackar på den stora trädörren. Dörren öppnas sakta och in i huset kommer det en lång och smal tjej med långt svart trassligt hår med mörk röda slingor i. Hon tar av sig sin gröna regnkappa och stiger in. Hon ropar högt och tydligt efter sin mamma som är runt 45 år nu. Ingen svarar. Det kommer ett svagt ljud ifrån toaletten på övervåningen. Hon går upp för den stora knarriga trä trappa men får genast syn på sin mammas vinkande hand ifrån sovrummets öppning. Handen som verkar tillhöra hennes mamma vinkar att hon ska komma närmare. Hon går närmre och närmre tills hon kommer fram till öppningen. Hon öppnar dörren ifrån en liten glipa som blir större och större och PLÖTSLIGT hoppar en väldigt glad mamma ut ifrån sovrummet med ett par byxor på sig som hon hade på sig på 1900- talet. - Hej sötis. Vad gör du här? Sa hon med ett stort leende på läpparna. - Hej. Det gick inte så bra på universitetet idag sa hon med en röst som lät väldigt ledsen. - Va! Vad va det som hände då? Dom kan ju inte direkt säga att du har gjort ett uselt grupparbete så du får inte stanna kvar på skolan! Dom kan ju inte häller säga att du har varit för mycket sjuk så att du måste stanna kvar fem timmar varje dag i tre månader. Sa hon med ett lite irriterat ansikte och en nedlåtande torn. - Nej, jag ska......... till Hawaii! Skolan ska studera där i ett halv år och då kan jag samtidigt hälsa på Patrik och Emma! - Va, oj vad kul. Vi fick aldrig göra sådana utflykter när jag var arton år och gick på universitetet på hel tid typ. Men en fråga... vilka är Patrik och Emma? !7
- Kommer du inte ihåg dom? Det är ju mina kusiner som äger en egen häst ranch. Det var ju vi som tältade mitt ute i skogen när vi femton och sedan på morgonen så skulle vi bara gå ut för att plocka lite bär till våran frukost köpta pannkakor med bär. Lite natur måste man ha med tjatade Emma om hela tiden. Så...... - Jaha dom, vad roligt för dig att få träffa dom igen. Det var ju säkert sju år sedan ni träffades. Se till att få med dig mycket solkräm, solglasögon, glöm inte din bikini igen och en sak till, här får du en flaska peppar spray. - Men mamma varför just peppar spray? Jag är vuxen nu inte ett litet barn. - Ja jag vet du är en stor flicka nu men pepparsprejen är för alla snygga killar som finns där. Om t.ex en inte så snygg kille tycker så mycket om dig så att dom vill kyssa dig. Men du inte vill det, vad ska du göra då? - Men mamma sluta nu! Om jag tar emot den kommer mina vänner att se den och jag kommer att skämmas lika mycket som jag gjorde när clownen fes en brakare på tårtan och när han fick smaka en tårtbit hällde han den över Katrin så att vi fick betala hennes klännings skentvätt. Hennes mamma blev så sur på oss så sen dess har jag aldrig blivit bjuden på ett ända kalas inte ens det där coola pool partyt som hon hade för två års sen där hon bjöd in typ alla på hela skolan till och med dom hon inte visste namnet på men inte mig. Vi hade varit bästisar typ i hela våra liv och då skulle du komma och förstöra det! - Men hallå där. Förlåt för att jag försökte göra det bästa av situationen när inte hopborgen kom. - Nej du har rätt. Förlåt mig. Sa Alexandra med ett leende och sträckte ut sina armar för att vissa att hon ville kramas så att de kunde bli vänner igen. Nästa dag ringde hon en taxi som skulle köra henne och några av Alexandras klasskompisar till flygplatsen. Det var en lång kö till kassan där man skulle hämta sin biljet. Lite längre fram stod det en ung, blond kille som inte såg ut att vara en dag över 18 år. Alexandra kunde inte slita sin blick ifrån honom. Hennes kompisar fick knappt kontakt med henne. Alexandra kom tillbaka till det riktiga livet när den unga blonda killen hade fått sin flygbiljett och gått in i planet. - Hallå! Alexandra vad är det du stirrar på? Sa en av hennes kompisar - Va? Jag? Jag stirrar absolut inte på någon alls. Sa Alexandra medan hon fick knal röda kinder. - Är du säker?
!8
- Okej, ni kom på mig! Såg ni den unga blonda killen lite längre framför oss? - Ja? Och? Svarade hennes gamla ex pojkvän som hade hört allting. - Nej det var absolut ingenting alls. Sa Alexandra och fortsatte att gå framåt i kön. När dom äntligen hade kommit på planet såg hon att den blonda killen satt på sättet bredvid Alexandras plats. Alexandra försökte ta det lugnt och satte sig bara ned.
!9
Kapitel 3
- Så ja, finna bröstbens armtag där Joel. - Ok bra allihopa, innan vi slutar idag ska ni simma en tjugofem, två femtior, en hundring och två femtior tre gånger och sedan kan ni gå hem. När Anton går ut ifrån killarnas omklädningsrum för personalen kommer en liten flicka fram till honom ifrån lektionen. - Hej Anton, jag tycker att du är en jätte bra simtränare och du ser verkligen bra ut. Sa hon väldigt glatt men fortfarande var hon väldigt blyg. - Jaha tack så mycket. Sa han till den lilla flickan. Men han såg sin flickvän bakom den lilla flickan. Hon såg bekymrad ut. - Em, kan du ursäkta mig? Hon nickade som ett ok och sedan sprang iväg mot sina föräldrar. Hon gick till honom medan hon tittade ned på den grusiga, smala vägen. - Hej Sofie, vad gör du här? - Em hej. Det gick en lång stund utan att någon sa någonting. Till slut sa hon - Jag gör slut. Och så sprang hon iväg gråtandes medan Anton bara stod kvar och visste knappt vad som hade hänt. Han bara stod där och kollade ut i det tomma intet. När han kommer hem sätter han sig i sin stora skin soffa och sätter på den glansiga tv på det högsta ljudet. På nyheterna berättar dom att många i Hawaii söker anställda till liv vakt, simtränare, kok och flera hundpassare. Det stod även att man skulle ringa ett långt nummer som börjar på 089- 621 543..... Skicka en ansökan och vissa att du är intresserad inom måndag den 21 Maj.
!10
- Va?! Det är ju redan imorgon. Skrek Anton innan han på nyheterna hade pratat till punkt. I din jobbansökan ska det innehåla vad du heter och vart du bort, vilka kunskaper du har och varför just du vill ha jobbet. Anton stängde av Tv direkt för att gå och sätta sig framför sin jätte lilla dator som stod på ett stor härligt skrivbord i ett av vardagsrummets stora hörn. Anton började att skriva men inget av det som han skrev blev riktigt bra. Han skrev länge på det här mailet och till slut blev han klar. Såhär skrev Anton: Hej jag heter Anton Bolin, jag är tjugo år gammal och bor i Grekland. Jag har varit simtränare i ungefär fem år och jag har även utbildat mig till badlivvakt som jag nu i Juli har varit i cirka ett år. När Anton hade skickat mailet var kl 3.00 på natten. Han slöt ögonen medans han sjönk ned i den svarta stora kontorsstolen. Nästa morgon vaknade han utav att hans dator hade klingat till. Anton öppnade datorn och gick in på hans mail för att se om det var det som lät. Ja, han hade fått ett mail av en kille som hette Marotie Consales och mailet kom ifrån Hawaiis söka jobb servis. Anton piggnade genast till och öppnade mailet med stor förväntan. Marotie hade skrivit att dom var mycket intresserade av Antons mail och ville att han skulle komma ditt för en jobb intervju om två dagar. Precis i det ögonblicket ringde hans telefon ifrån övervåningen. Han slet sig ifrån datorn och skyndade sig upp för att se vem det var som ringde. När han hade kommit upp till övervåningen tog han tag i mobilen och såg att det var ett skyddat nummer. Den enda som Anton kände som hade ett skyddat nummer var hans en moster Maria som borde i Japan med resten av hans släkt. Han svarade. Det verkade vara en väldigt ung kvinna som hade svarat och sa att det var brotom. Anton måste åka till Japan med en gång! Den unga kvinnan hade bokat en flygbiljet till honom och han hade bara tre timmar på sig att packa och åka till flygplatsen.
!11
Anton ringde genast en Taxi när han var klar med all packning. När Anton hade kommit fram till flygplatsen skulle han bara gå och hämta sina biljetter för att kunna åka till Japan men… Ingen flygbiljet med hans namn fans i datorn. Han kunde inte åka till Japan nu. Den unga kvinnan måste ha lurats med han. - Är du säker på att mitt namn inte finns med i datans system för en flygbiljet till Japan? Sa Anton med en väldigt orolig röst. Kvinnan skakade på huvudet men.. - Jo nu hittade jag ditt namn i data systemet men inte till Japan utan till Hawaii. Sa kvinnan väldigt överraskat. - Vad konstigt? Eller, asså jag menar att jag ska till Hawaii på en jobb intervju idag eller imorgon men det var en ung kvinna som ringde till mig i morse och sa att jag skulle skynda mig till Japan för att det var någon slags kris. Anton blev förvirrad. - Okej detta var lite skumt. Men du verkar vara lite förvirrad. Ta denna flygbiljetten till Hawaii nu och sätt dig där borta på en stol och drick lite vatten innan du går på flyget för säkerhetens skull. Sa kvinnan och små log lite. - Okej, tack så mycket! Sa Anton och gick iväg. Efter att Anton hade gått och satt sig hade den kvinnan bakom disken försvunnit. Hon syntes inte. Anton kände att det kanske var bra att gå på planet nu i alla fal. Det var många som skulle på planet, många av alla som skulle till Hawaii fick inte följa med i det första planet utan dom fick ta ett senare plan.
!12
Kapitel 4
Anton såg den unga kvinnan sätta sig bredvid han. Han hade hoppats på att någon tjej skulle sätta sig bredvid han för att vissa killar är helt hjärndöda när det gäller flygresor. Anton tänker hela tiden på om han ska börja prata med den unga kvinnan. Men ångrade sig varje gång han försökte öppna munnen. Han hade tänkt att försöka igen men precis då bär hade planet att lyfta. Den unga kvinnan satte på sig hörlurar och hon satt samtidigt och åt godis för att inte få lok i öronen.
Lite senare på planet kom en flygvärdinna med rökt lax och fryst potatis till dom och då, äntligen tog den unga kvinnan av sig sinna hörlurar. Detta var Antons stora Skans till för att prata med henne. Anton skulle ta det första steget med att prata med kvinnan. Men precis när han skulle öppna munnen reste hon sig och gick mot toaletten. - Asså kan detta ens vara sant! Skrek Anton över hela flygplanet. Men vilken tur att den unga kvinnan hade hunnit gå in på toan innan han skrek det tänkte Anton högt i huvudet. Efter en halv timma kommer hon tillbaka. - Hur lång tid tar det att gå på toa. Mumlade Anton kanske lite för högt för hon tittade lite plötsligt på honom och det såg ut som att hon skulle säga någonting. - Ursäkta sa du någonting? Frågade hon med ett stort leende på hennes röda läppar. - EM, em, em. nej jag sa absolut ingenting. Eller? Nej jag sa ingenting. - Okej mår du bra? - Ja jag mår fin fint. !13
- Okej. Sa hon och satte sig ned fast denna gången utan sina hörlurar. Efter en stund ropade en av hennes vänner på henne. Hon reste sig och gick iväg. - Hon heter tydligen Alexandra. Sa Anton lite lättande. Anton slappnade av och tjuv skickade lite åt det hållet Alexandra och hennes ena vän stod. Hennes vän frågade mycket om den pojken hon satt bredvid henne. Anton kände svartsjukan komma in i hela hans kropp. Alexandra kollade plötsligt på honom och Anton tittade genast ut genom fönstret. Men det var ett stort misstag. Han kom på att han var bara lite höjd rädd. Okej väldigt höjd rädd. Anton vände huvudet hastigt mot Alexandras håll men hon hade redan satt sig bredvid honom. När han hade förstått att hon och hennes kompis hade pratat om han försvann svartsjukan helt och hållet. När flygplanet äntligen hade landat visade det sig att Alexandra och Anton skulle bo på samma hotell och samma våning. Anton hade plockat fram mordet ordentlig denna gången. - Du Alexandra. - Ja? - Jag hade bara tänkt att fråga om du ville ta en pizza lite senare? - Ja absolut. Det låter som en jätte bra idé. Anton blev lättad. När han hade kommit till hotellet efter en tre timmars bussresa genom landet i trettiosex graderna värme gick han direkt till sitt rum men kom på att han inte hade det minsta amning om vilket rum han skulle få efter som att han inte hade gått till en glasdisk där man skulle få sin nyckel och sitt rum. När han tog in den glänsande silvernyckeln i det lilla låset som satt på den gigantiska trädörren och vred om öppnades dörren och där var det finaste rummet han någonsin har haft. En jakutsi, bastu, en stor och härlig säng, utsikt över havet och dom stora stränderna och ett eget kök med diskmaskin, ett eget bord och stolar men det han gillade mest av allt i köket var en stor svart kaffemaskin som kunde göra allt kaffe som fanns att göra bara genom att trycka på tre olika knappar. När Anton hade packat upp alla hans saker och va påväg ut till Alexandra som stod och väntade vid den stora pollen ringde hans mobil. !14
Det var Marotie. Anton svarade. Anton och Bertram pratade väldigt länge med varan men det som dom kom överens om var att han skulle få hålla en egen liten simgrupp om bara några minuter. När Anton hade lagt på luren och gått ned till den stora poolen där Alexandra skulle vänta på honom var hon borta. Precis som bortblåst. Lite längre bort ser Anton Alexandra med en annan kille. Anton orkar inte kola på, han går istället direkt till herr Maroties kontor.
***
Antonia och Jack gick ut ifrån flygplatsen och ropade efter en taxi som sladdade in bredvid henne där hon stod på en väldigt grusig väg. Det tog cirka fem minuter för Antonia att plocka fram lappen ifrån fickan där hon hade skrivit ned vad det hotellet hette som hon skulle bo på. Till slut åkte dom ifrån flygplatsen till hotellet och direkt när dom hade kommit fram skyndade sig taxi chauffören att packa ut alla Antonias väskor och väntade otåligt på pengarna men Antonia kom på att dom låg i en av resväskorna och då tröttnade han så chauffören åkte ifrån hotellet utan sina pengar och möjligt viss lite dricks. Jack och Antonia fick sin nyckel fort av hotell ägaren och blev visade till sitt rum av en smutsig liten apa som även bar hennes ena resväska. Natuligtvis den minsta av dom. Apan ledde dom till ett rum längst bort i korridoren och öppnade den stora trädörren som skulle leda dom till deras hotellrum. Jack gav den lilla apan en liten krona som tack för hjälpen. Den lilla apan hoppade iväg och dom gick in i rummet. Antonia släppte väskorna när hon hade kommit in lite längre i rummet. - Gud vilket fint rum! Det är som ett dröm rum. Sa Antonia stumt. - Vad menar du? Jack gick baklänges in genom dörren för att inte trilla med väskorna.
!15
- Vänd dig om. Sa Antonia som nästan började gap skratta för det såg så roligt ut. Jack vände sig om. Han fick inte fram ett enda ord. - Oj, vilket rum! Sa Jack till slut. När dom äntligen hade packat upp alla sina saker tittade Antonia ut genom fönstret och såg att det hängde en termometer utanför fönstret. Det stod att det var 45 plusgrader. Antonia vände sig om för att fråga om dom skulle gå och bada men han var inte där. Han var inte kvar på hotellet. Antonia tog upp sin telefon för att ringa honom. Antonia skulle knappa in hans nummer men han han före henne. - Hej, gå ned till havet med badkläder och cyklop. Sa Jack och la på. Antonia tog med sig sakerna och började gå ned till havet. Och där stod Jack med två dykdräkter och två stycken tuber. - Men vad är det här? Frågade Antonia väldigt överraskat. - Jo jag vet ju att du dyker så jag tog ett dykarsetefekart hemma så att vi kunde dyka här.
***
Alexandra vände sig om och såg att Anton hade gått. Alexandra skulle precis gå till honom och förklara men killen som hon stod och pratade med tog tag i hennes hand och sa: - Vad är det med dig Alexandra? Du gillade väl ändå inte den där stora tönten? Sa killen som Alexandra stod och pratade med. - EM, jo det gjorde jag faktiskt. Han var en bättre människa än vad du någonsin kommer att bli. Sa Alexandra väldigt självsäkert. - Och snälla sluta, du gillar mig. Sa han medans han log med tänderna så fint han bara kunde. Alexandra gömde den ena handen bakom sig och sa: - Jo du vet jag har alltid varit lite svag... Alexandra drog fram knytnäven och slog han rakt i ansiktet på käken. Killen sprang iväg gråtandes och Alexandra stod kvar. !16
- Det där kändes skönt. Sa hon med ett stort flin. Alexandra vände sig om och tittade mot havet. Det glänsande vattnet och dom enorma vågorna. Hon går ned för långa stentrappor tills hon når den mjuka gula stranden. Det står en surf brädda mot väggen.
***
Det var en lång bit att gå i det varma kvälls vädret. Solen sken och dom små blå, väldigt runda fåglarna sjöng i en stillsam melodi. När Anton äntligen hade kommit fram till kontoret stod herr Marotie vid Entré och vinkade glatt till Anton. Marotie ropade på en kille som hette Ruben. Efter ett par minuter kom det en stor vit limousin med Ruben som chaufför. Anton kunde knappt Teo att han skulle få åka i den. Han blev helt stum. - Ska jag verkligen få åka i den där? - Nej självklart inte. Den är för mig. Ruben kör fram Antons bil! Ropade Bertram med en väldigt pipig röst. Efter ett tag kom Ruben med en liten brun bil med bara en dörr kvar och bilen hade inget tak kvar. - Så ja, det är denna du ska åka med till den mest populära stranden på hela Hawaii. Sa Marotie väldigt stolt. Anton fick inte fram någonting förutom ett ljust, stumt tack. När Anton hade satt sig i den mycket lilla skrot bilen och börjat köra ut i trafiken blir det PLÖTSLIGT bensin stopp. Anton går ut från bilen och puttar den åt sidan av väggen. Anton försöker att ringa till Maroties telefon men det är bara svarvaren som går igång. Anton blir frustrerad och sparkar hårt på bildeket men han hamnar snett så han trillar rakt ned i diket istället. Anton orkar inte med. Han reser sig efter en stund och börjar gå till stranden för ett avsvalkande dopp och för att se om Marotie är där. Anton busvislade när han ser en Taxi och den stannar med en gång. Anton hoppar in i bilen och berättar vart han ska. Efter en stund kom han på att han hade lämnat kvar plånboken på hotellet. Anton rotar i sina badshorts för att se om han hade lagt någonting där. Ja han kände någonting prassla i fickan och tog !17
upp det och där låg det en 5 sedel. Anton knackade försiktigt på rutan som skilde på han och chaffören. - Ursäkta mig, räcker detta till att åka till Hawaiis mest populära strand? Frågade Anton artigt. Taxi chauffören bromsade kraftigt bilen, öppnade Antons dörr och kastade ut honom ifrån Taxin. Anton reste sig ifrån den varma asfalten och såg taxi bilen åka iväg. Anton bestämde sig för att han fick gå den sista biten. När Anton äntligen hade kommit fram till stranden stod Marotie med armarna i kors och skakade huvudet långsamt åt honom. - Du är sen. Sa Marotie argt. - Ja jag vet. Jag fick bensinstopp på vägen hitt så jag fick...... - Slut pratat. Dina elever väntar på dig. Hoppa i vattnet nu och börja vissa vad du kan. Anton gick i vattnet till sina elever och började prata med dom. Nöt alla hade börjat simma lite längre ut för att göra en övning kom det en surfare. - Men hallå kan du se dig för? Sa Anton surt. Surfaren hoppade av brädan ner i vattnet. När hon kom upp såg Anton att det var Alexandra. - Oj ursäkta, vågorna är stora idag och det är svårt att hålla kol på alla. Sa Alexandra medans hon tittade ned i vattnet. - Det gör inget. Men nu måste jag fortsätta med lektionen. Anton vände ryggen om och började prata om dom fyra olika simsätten. Alexandra kastade sig upp på brädan och simmade upp på en våg.
!18
Kapitel 5
Antonia och Jack tog på sig all dykutrustning provade att dyka ned nära meter och sedan började dom simma djupare ned. Dom tog massvis med kort på olika animoer, fiskar, sjöstjärnor och stenar men när dom hade kommit ned på femtimeters djup såg Jack ett stort berg som det kom stora varma luft bubblor ifrån. Antonia visste direkt vad det var. Det var en vatten Vulkan! Antonia visade med tecken språk att dom måste sjunde sig upp. När dom kom upp till ytan fick dom skynda sig in i land och varna alla andra. Dom felstavade sätt i vattnet att det var någonting fel men det var fortfarande kvar en surfare. En livvakt kom med en grupp av barn och frågade vad det var som dom hade sätt. Antonia och Jack förklarade allting på mindre än två minuter. - Okej tack för upplysningen. Jag heter förresten Anton. - Det var så lite. Sa Antonia snabbt. Jack knuffade henne på axeln. - Åh just det, jag heter Antonia och det här är Jack. Sa Antonia lite generat. Ytan på vattnet började bubbla och surfaren var fortfarande kvar där ute. Antonia tog av sig all dykutrustning, hoppade i vattnet och försökte få den tjejen att stanna så fort som möjligt. Medan Antonia försöker få in Alexandra som surfar i full fart så försöker Anton att samla in alla små barn som är lite närmre stranden. Nu är utbrottet nära. Det kommer små uppdelningar av lava. Alexandra får syn på det och hoppar av surf bräddan för att simma in. Antonia tar tag i henne och drar upp henne på surf brädan. Anton såg dom simma in men då kom utbrottet. Det sprutade upp lava och man såg dom inte mer. Alexandra kom simmandes in på en halv surf brädda och hon hade förlorat ett halvt ben men Antonia syntes inte till. Alexandra la sig på sanden helt blöt och fylld med blod. Hon kunde inte resa sig. Det gjorde för ont. Ambulansen kom efter fem minuter med en bår och en massa verktyg. Brandkåren kom också efter en stund för att försöka se om dom kan hitta några fler som är bort tappade och även städa upp lite skräp. !19
Efter en stund hittar en brandman Antonia i en liten vik en bit ifrån stranden. Hon är fortfarande medvetslös men hon kan andas. Lite brännskador, en lätt hjärnskakning och några tår som fattas men annars mår hon bra förklarar en annan brandman. Alexandra fick dropp genom armen och bedövning för att dom ska sy i den lilla benstommen som finns kvar för att det inte ska komma in en massa bakterier och så. När allt det är fixat ser man en ung flicka med en brandman gå längs med stranden lite längre bort. Hon snubblar då och då men reser sig direkt igen. - Det är Antonia! Ropar Anton glatt. Dom har hjälpt henne på plats och nu mår hon bättre. Men hon behöver drop varannan timma. Alexandra reser sig upp och håller på Antons höger axel för att kunna tacka henne när hon kommer. När Antonia äntligen har kommit fram börjar nästan Alexandra, Anton, Jack och dom andra som har varit med i den hemska händelsen att gråta. - Tack så hemskt mycket för att du räddade mig där ute förut. Det var verkligen jätte modigt att riskera sitt liv så. Jag är evigt tacksam. Sa Alexandra och började gråta. Antonia fick inte fram ett ord. Dom börda flickorna kramades. Jack puttade Antonia lite lätt på axen. - Hej, hur mår du? Frågade Jack så mjukt han bara kunde. - Jag mår bättre nu. Har en enkel hjärnskakning och lite brännskador. Sa Antonia medan hon gnuggade händerna mot varandra. - Vad bra, jag var lite orolig förut för att jag aldrig skulle fö se dig igen. Sa Jack medan han tittade in i hennes blå vackra glittrande ögon. Dom avbröts av dom andra som stod och lyssnade. Anton gick fram till Antonia och sa: - Vi alla var oroliga för dig inte bara lite utan mycket. Men den som var mest orolig var Jack. Han gick fram och tillbaka på stranden skrek och gorma. Han till och med bad till gud att du skulle få överleva. - Oj tack. Sa Antonia medan hon kände sig yr och såg ut som att hon skulle spy. - Okej flickor. Vi tycker nog att det skull vara bra om ni ville följa med till sjukhuset bara för att se så att ni verkligen mår bra. Sa en kille sol jobbade inom sjukvården. - Ja det är nog bra att kolla så att ni flickor mår okej. Medan ringer jag ett flyg och reser hem. Orkar inte stanna här längre. Sa Jack och tog upp sin
!20
svarta samsung ur fickan för att ringa om flygbiljett. Ambulansen tog med sig dom båda unga flickorna in till sjukhuset för en undersökning och några blodprov.
Efter två nätter på ett sjukhus med sjukt dåliga madrasser att sova på och galna rums kompisar får äntligen Antonia och Alexandra åka hem. - Dom där två nätterna kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. Sa Alexandra väldigt tröttsamt. Antonia nickade som ett ja. - Anton skulle möta oss lite längre bort med en taxi. Sa Antonia med en glad röst. - Åh, Gud vad bra. Orkar inte gå en meter till. Är inte van med att ha cirka fyra tår mindre. Sa Antonia som verkade vara på ett ganska bra humör. Dom satte sig på en bänk som fans lite längre bort ifrån sjukhuset för att vänta på Anton som skulle komma så fort han kunde. Men det dröjde en och en halv timma. - Jasså, där är du. Vi har väntat här på dig hur länge som helst. Sa Alexandra med en väldigt gnällig röst. - Ja här är jag. Har mina damer längtat efter mig? - Ah, du vet. Jag nästan dog av längtan efter dig. Sa Antonia med ett stort leende på munnen. - Eh, tyst med dig. Sa Anton lite generat. Det blev tyst några minuter men en mobiltelefon började att ringa och bröt tystnaden. - Oj, förlåt det är mina kompisar som ringar och vill kolla hur jag mår. Måste bara ta det. Sa Alexandra snabbt och enkelt. Hon gick bort några meter ifrån bänken dom satt på och svarade i telefon. Hon mumlade kort några ord och la sedan på snabbt. - Min mamma har varit jätte orolig och ville att jag genast skulle åka hem. Men vi kommer väl ändå att träffas? Frågade Alexandra bekymrat. - Ja det är väl så klart. Svarade Anton och Antonia i mun på varandra. Båda blev tysta snabbt när dom insåg att dom hade pratat samtidigt och tittade bort åt två helt olika håll. - Fast jag tror att jag också måste hem nu. Sa Anton snabbt.
!21
- Ja, jag med. Sa Antonia mer ledsamt. Dom tre vännerna åkte till hotellet med en taxi och gick till sina tre helt olika hotellrum på helt olika våningar och dom började att packa. Dom alla tre beställde flygbiljetter som skulle ta dom hem.
!22
Kapitel 6
Dom tre vännerna satt nu på flyget hem och stämningen var fruktansvärd. Ingen av dom var speciellt glada. Alla satt och glodde ut genom flygplansfönstret och lyssnade på musik. Timmarna på flygplanet gick långsamt men dom kom så småningom fram och alla deras nära och kära var på plats för att träffa dom igen. Anton och hans polare, Alexandra och hennes totalt pinsamma mamma och till sist Antonia och hennes store bror Christofer. Alla ville vara på plats för att se hur den hemska olyckan hade gått. Och dom tre vännerna fick berätta allting under en kopp kaffe på Caféet Hopling's.
Författare: Amanda Tingstedt Lidner 3/6-14 Bilderna: Google
!23