LAP-SEE LAM

skulpturen skildrade våld och att konstnären var emot krig. Detta gjorde mig inte klokare, men varje gång jag stod och funderade på vad jag skulle önska mig innan jag slängde i min femtioöring, försökte jag få ihop skulpturernas uttryck med mammas förklaring. Via skulpturerna försökte jag förstå begrepp som våld och krig – realiteter som lyckligtvis inte fanns i min priviligierade värld.

Oavsett vilken agens vi tillskriver konsten vet vi att konsten i det offentliga rummet kan bryta in och utmana vår dagliga rytm och rutin. I det ögonblick vi stannar upp och tar in konstverket vi möter, på gatan eller i en offentlig byggnad, förändras vår blick och vårt beteende. Vi tittar en gång, två gånger – låter formen, färgen, uttrycket bilda berättelser som slår rot i oss. Att bli berörd, att låta fantasin aktiveras, att upptäcka nya perspektiv, begrepp och synvinklar, är inbakat i konstupplevelsen. Konsten utgör ett verktyg för kunskap, vi kan möta nya världar och sätt att se på livet – en frizon där samhällets nyttoideal ger vika, och i stället skapas ett spelrum för fantasi, kritik, experimentlusta och lek.

Många av oss är dock låsta i känslan av att man måste kunna något om konst för att förstå den. Rädslan att göra fel eller att det finns ett rätt svar eller en rätt upplevelse är en vanlig missuppfattning. Den känslan avtar dock ju mer konst man ser och ju fler samtal om konst man vågar ha. Att springa på ett konstverk på väg från mataffären eller dagis, under ett besök på sjukhuset eller arbetsförmedlingen, demokratiserar tillgången till konstnärliga uttryck genom att sänka trösklarna för hur vi möter konsten. Det är just i de gemensamma rummen i våra städer, likt parker och torg, eller i offentliga byggnader, som konsten skapar platser som tillåter oss att bättre uppleva offentlig gemenskap. Guldkorn, som om vi ger dem tid kan leda till ett mer tillfredsställande liv när vi rör oss mellan arbete och hemliv.

De flesta verk som vi möter på gator, torg och i offentliga byggnader tillhör oss alla, då de är finansierade med offentliga medel, beställda av och ingående i statens, regionernas eller kommunernas offentliga konstsamlingar. Konsten placeras ut i vår gemensamma miljö och ska spegla samtida frågor och liv. Men allas liv, kroppar, bostadsområden, smärta, glädje och sorg skildras inte i samtidskonsten. Relevanta frågor att ställa till en offentlig samling är därför vilka berättelser och uttryck som får plats. Vilkas kroppar och liv skildras? Vilka normer och föreställningar reproduceras i samlingen? Varifrån kommer konstnärerna? Vilken erfarenhet/bakgrund har de? Landsbygd/stad, centrum/periferi, medelklass/arbetarklass?

Vi vet att vissa berättelser och befolkningsgrupper är osynliggjorda och underrepresenterade i det offentliga samtalet i stort, och så även i samtidskonsten. Vi behöver strategier och praktiker för att verka för ett avsegregerat konstfält, som tillåter en pluralism av liv, röster, berättelser och konstnärliga uttryck att ta plats inom konsten – och i förlängningen det offentliga rummet. Långsiktigt handlar det om vem som blir eller räknas som konstnär i Sverige. Det är ingen hemlighet att vit, svenskfödd medeloch överklass dominerar konstutbildningarna, med resultatet att yrkesgruppen konstnärer inte speglar hur samhället ser ut i stort. Samtida strukturella orättvisor grundade på historiska maktförhållanden och vithetsprivilegier formar konstfältet, och indirekt den konst som hamnar i våra gemensamma samlingar. Personer med utländsk bakgrund har svårare att komma in på kulturinstitutionerna än på andra platser på arbetsmarknaden. Lösningen är långt ifrån en quick fix. Vi måste bygga nytt från grunden, uppvärdera de estetiska ämnena i grundskolan och ta alla barns rätt till kulturutövning på allvar. Sedan handlar det om att sprida kunskapen om vad en konstnär gör, och inte minst att förbättra arbetsvillkoren för konstnärer så att fler vågar utbilda sig.

Uppförsbacken är lång och brant, men att börja skapa utrymme för multipla historier i det lilla kan vara enkelt. Under Borås konstbiennal 2021 skedde en liten men tydlig förskjutning av perspektiv och blick i samarbetet med det Göteborgsbaserade skrivarkollektivet Qalam (Sandy Harry Ceesay, Sanna Ghotbi, Nilofar Haghighi, Ismaila Jallow, Masoud Vatankhah och Maxine Victor). Kollektivet Qalams polyfona röster utgår från tanken att skrivande och språk är viktiga i processen för att avkolonisera sinnena och samhället. Genom nyskrivna texter gick poeterna och författarna i dialog med ett urval av de skulpturer som i dag finns i Borås offentliga miljö. I mötet lyfts nya aspekter och infallsvinklar fram i dialogen mellan text och skulptur. Genom att skanna en qrkod vid skulpturen bjöds förbipasserande in till att ta del av Qalams textvärld.

Det kan låta banalt, men i grund och botten kan vi endast bygga nya vägar för konsten och skapa bättre inkluderande offentliga konstsamlingar, om vi börjar identifiera vad det är som utgör vår delade längtan. Vad vill vi bygga tillsammans? Hur kan vi lära oss att lyssna till varandra på djupet? Denna praktik sträcker sig bortom den traditionella förståelsen av lyssnande, till ett relationellt och aktivt lyssnande, som kräver att både kroppen och sinnet är närvarande. Konstnärer iscensätter en avancerad form av lyssnande som riktar sig inåt. Samtidigt hittar de en utåtriktad form via sin konstpraktik och ett sätt att lyssna på djupet, genom vilket de försöker förstå de sociokulturella sammanhangen, historierna och politiken som präglar vår samtid. Från stilla kontemplationer om färg och form, till tankeväckande kritik mot våra politiska, ekonomiska och sociala system, pressas vi som samhälle att engagera oss – eftertänksamt i reflektion kring vår sårbarhet och vad detta betyder för oss, nu och i framtiden.

ULRIKA FLINK . Vår delade längtan skribent : Ulrika Flink Stockholmsbaserad curator. Konstnärlig ledare för Konsthall c och Konstfrämjandet Stockholm. Har curerat den nordiska konstbiennalen Momentum 9 samt Borås Konstbiennal och arbetat på bland annat Tensta konsthall, Autograph abp (London), Tate Modern och Bonniers konsthall.

ULRIKA FLINK . Vår delade längtan

KONSTEN MÖTER BETRAKTAREN Sverker Göransson, institutionschef på SiS ungdomshem Hässleholm, om konsten på ungdomshemmet.