Jag ska bli som Zlatan. Det är på liv och död för mig.
JOHANNA NILSSON NÄSTAN SOM ZLATAN
Jag hatar att läsa och skriva! Det blir alltid fel. Det är därför jag har sökt in till fotbollsgymnasiet. Jag måste komma in!
NÄSTAN
SOM
ZLATAN
ISBN 978-91-7567-269-4
– en möjlighet för alla
JOHANNA NILSSON
Nypon förlag
Titel: Nästan som Zlatan Författare: Johanna Nilsson Omslag: Jonas Lindén © Johanna Nilsson och Nypon förlag AB Första upplagan 2015 Sidantal: 52 Lix: 16 Lättlästnivå: Från 13 år. ISBN 978 91 7567 269 4 Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis lektionsmaterial.
Johanna Nilsson
Nästan som Zlatan Omslag: Jonas Lindén
Nypon förlag
1 Jag drömmer om att bli som Zlatan. Ibland spelar jag riktigt bra. Då känns det som om jag redan är som han. I alla fall nästan. Nästan som Zlatan. Fast han skulle nog inte hålla med mig. Han skulle kanske skratta åt mig. Eller försöka lära mig några av sina tricks. Ja, det skulle han nog göra. Zlatan verkar snäll. Tuff men snäll. Helst skulle jag vilja att Zlatan lärde mig att göra en bicykletas. Visst är det ett snyggt ord? Bicykletas. Det är det svåraste ord jag kan. Det svåraste ord som jag kan både läsa och skriva utan att göra fel. 5
Annars gör jag nästan alltid fel när jag läser och skriver. Bokstäverna och orden liksom hoppar när jag försöker läsa eller skriva. Jag hatar det. Hatar att inte kunna, att inte förstå. Hatar att känna mig dum i huvudet hela tiden. Dum, dummare, dummast. Min yngsta syster är sju år och till och med hon är bättre än jag på att läsa och skriva. Jag har två systrar till. De är tio och tretton år gamla. En gång gav jag min äldsta syster femtio kronor för att hon skulle skriva min svenskuppsats. Men min lärare fattade att jag hade fuskat. Hon bad mig stanna kvar efter lektionen och frågade om jag hade fått hjälp av någon. 6
Jag sa som det var. Jag är inte så bra på att ljuga. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Resten av dagen skolkade jag. Jag gick runt på stan och till och med grät lite. Jag kände mig som världens mest värdelösa människa. Jag undrar om Zlatan någon gång har skämts så mycket. Jag undrar om Zlatan hade det jobbigt i skolan. Jag undrar om Zlatan någon gång har gråtit sådär som jag gjorde den dagen. Jag borde kanske presentera mig. Jag heter Johan Lindblom och är femton år, men fyller sexton till hösten. Nu är det vår. Det är mitten av april. Och den sista vårterminen i nian. 7
Jag bor med mina tre systrar och mina föräldrar i en röd villa. Vi har en stor trädgård som min mamma odlar en massa frukter, grönsaker och blommor i. Mamma jobbar i en blomsteraffär. Pappa jobbar som bilförsäljare. Mamma joggar ibland. Hon försöker gå ner i vikt. Men hon går aldrig ner i vikt. Då slutar hon jogga och tröstäter choklad istället. Smart. Pappa spelar bowling med några arbetskompisar ibland. Då tycker han att han är sportig. Ingen av mina systrar bryr sig om idrott. De håller på med musik istället. Och så spelar de en massa olika instrument och tar sånglektioner. Ibland är det jättejobbigt hemma när någon spelar gitarr, någon spelar piano och någon spelar flöjt. 8
Jag vill bara spela fotboll hela dagarna. Ingen i min familj förstår mig. Jag känner mig så utanför. Så fel. Vi bor i en ganska liten stad med ett jättebra fotbollslag. De är med i allsvenskan och blev svenska mästare för tre år sedan. Jag spelar forward i klubbens P16-lag. Jag gör flest mål av alla. Jag är snabbast av alla. Jag hoppar högst när vi tränar nickar. Jag skjuter de hårdaste skotten. Jag lovar. Det är sant. Jag hatar folk som skryter. Jag skulle aldrig skryta själv. Fråga min tränare. Han säger att jag är en stor talang. Men han säger också att jag måste bli bättre för att platsa i seniorlaget. Om jag ska kunna bli proffs som Zlatan. Det är därför jag har sökt in till fotbollsgymnasiet. Jag måste komma in! 9
Mina föräldrar fattar inte. De tycker att jag kan gå ett vanligt gymnasieprogram. Något praktiskt program. Så att jag kan få jobb direkt efter skolan. Ett vanligt jobb. Typ elektriker. Eller svetsare. Eller bilmekaniker. Jag vill inte ha något sådant jobb. Jag ska ju bli som Zlatan. De förstår inte hur viktigt det är för mig. Förstår inte att det är på liv och död. Just nu sitter jag vid skrivbordet i mitt rum och försöker plugga till provet i historia nästa vecka. Det är som det brukar. Orden liksom flyter ihop. De blir till en enda trasslig hög. Jag har ont i huvudet. En av mina systrar spelar piano. En annan övar sång. 10
Jag har öronproppar, men det hjälper inte. Jag är så förbannad att jag skulle vilja slå dem. Slå dem tills de blir tysta. Slå dem tills orden slutar att flyta ihop. Slå dem tills jag slutar vara dum i huvudet. Slå dem tills jag slutar vara sämre än min yngsta syster på att läsa och skriva. Slå. Slå. Slå. Jag smäller igen boken och lägger den ifrån mig. Vet att jag borde fortsätta plugga. Vet att jag måste. Om jag ska komma in på fotbolls gymnasiet måste jag ha bättre betyg i flera ämnen. I historia. Och religion. Och svenska. Särskilt svenska. Fan, vad jag hatar svenska! 11
Jag sticker ut och springer. Svetten rinner och hjärtat pumpar. Ilskan försvinner sakta, sakta ... Mobilen ringer. Det är min kompis Anton. Han spelade fotboll förut – i laget över mig. Han var mittfältare och riktigt bra. Vi hängde rätt mycket och hade kul ihop. Gick på bio, kollade på fotbolls matcher på teve och på stadion. Anton drömde också om att bli som Zlatan. Men sedan slutade han plötsligt med fotbollen. Han hoppade av gymnasiet och flyttade hemifrån. Fast han bara var sjutton och inte hade något jobb. Nu är Anton arton. Han bor i en stor lägenhet mitt i centrum. 12
Han har en lyxig bil och går alltid klädd i dyra kläder och skor. Och han har en klocka som han säger kostade över 100 000 kronor. Han har en guldkedja runt halsen och på ett finger sitter en klackring av guld. Nu ringer Anton. – Tjena, säger han. Läget? – Okej, säger jag. – Du låter andfådd, säger han. – Jag är ute och springer. – Varför då? – Vadå varför då? Jag måste ju ha bra kondis, fattar du väl! säger jag. – Jaja, sorry, varför blir du så arg? – Därför ... Du vet plugget, det är så himla jobbigt, suckar jag. – Jag tänkte bara höra om du vill komma på fest på lördag, säger Anton. – Jag vet inte ... 13
Jag både vill och inte vill gå på fest hos Anton. Hans fester brukar vara roliga. Bra musik. Snygga tjejer. Alkohol. Tränaren har förbjudit oss att komma bakfulla till träningarna. Men lite grann kan jag dricka utan att det märks dagen efter. Och jag behöver ju inte stanna så länge. På festen kan jag glömma allt. Glömma allt jobbigt med skolan. Slippa tänka på alla jobbiga bokstäver. – Okej, men jag kan inte stanna så länge, säger jag till sist. – Det är lugnt, jag fattar. Kom runt nio. Hej då, Zlatan!
14