Innehåll förord prolog
7 11
Embryo 1943–64 Learning to Fly 1965–66 Interstellar Overdrive 1967 The Amazing Pudding 1968–71 The Great Gig in the Sky 1972–75 Comfortably Numb 1976–81 The Final Cut 1982–85 High Hopes 1986–94 Eclipse 1995–2010
17 49 79 119 181 239 279 295 325
pink floyd i skandinavien 1967–94 diskografi källor och litteratur register
350 354 359 365 ⊷ 5
PF test2.indd 5
2010-10-06 14:01:52
Förord Pink Floyd har sålt över 100 miljoner album och uppträtt inför miljontals människor. Trots det har de enskilda medlemmarna förblivit förvånansvärt anonyma. Inga rockartister av sådan global dignitet har så framgångsrikt lyckats skydda sina privatliv. Denna aura av mystik som omgärdat gruppen har alltid fascinerat mig; som historiker är det dessutom lockande att försöka tränga bakom det offentliga skalet. Men mystiken hade aldrig uppstått utan musiken. Självfallet har det avgörande skälet till att skriva den här biografin varit Pink Floyds enastående och så inflytelserika rockmusik. Idén till boken föddes i minglet på en förlagsfest häromåret, men bokens rötter går att spåra till ett musikaliskt möte våren 1974. Jag var tretton och satt med Tommy i vännen Gerts pojkrum. Vi drack blodapelsinläsk, åt pepparchips och spelade strategispelet Risk. Tommy hade precis lagt på Status Quos album Hello på skivtallriken för tredje gången den här kvällen då Gerts fyra år äldre bror Roger stegade in. I handen hade han en lp-skiva med en triangel på det svarta omslaget. ”Ta av det där boogietramset nu, småförord ⊷ 7
PF test2.indd 7
2010-10-06 14:01:52
grabbar! Lyssna på den här plattan i stället, det här är vad jag kal�lar riktig musik.” Liksom min första kontakt med all annan omvälvande musik – Beatles, Bob Dylan, Velvet Underground, The Stooges, Sex Pistols, Nirvana och John Coltrane – var det snudd på en metafysik upplevelse. Dark Side of the Moon hade något utomvärldsligt över sig. Pink Floyd skulle lika gärna ha kunnat komma från yttre rymden som från England. Två år senare var jag i London för första gången. I en liten trång skivaffär på Carnaby Street köpte jag mina första Pink Floyd-bootlegs. Dagen efter besökte jag den stora hmw-butiken på Oxford Street och inhandlade min första rockbiografi: Pink Floyd av Rick Sanders, en pocketbok på 143 sidor. Det var för övrigt den första biografin över Pink Floyd. När jag ett år senare blev punkare fylldes jag av kluvna känslor när jag fick reda på att min nye antihjälte Johnny Rotten burit en Pink Floyd-t-shirt med den egenhändigt ditklottrade texten ”i hate” över bandnamnet. Senare har det dock visat sig att även Johnny Rotten gillade Pink Floyd och att han bar tröjan mest som en provokation. ”Jag älskar Dark Side of the Moon”, deklarerade han till och med i en inter vju 2010. Jag har för övrigt aldrig mött en punkare som inte gillar Syd Barrett. Punkbandet som jag var med i, Garbochock, spelade nästan uteslutande egna låtar. Bland de få covers vi körde fanns Pink Floyds ”Interstellar Overdrive” och ”Set the Controls for the Heart of the Sun”. För oss var det ingen principiell skillnad mellan The Clash och Pink Floyd. 8 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 8
2010-10-06 14:01:52
Båda hamnade helt enkelt i kategorin bra och nyskapande musik. Och vi hämtade inspiration från båda världar. Åtskilliga artister har låtit sig influeras av Pink Floyd. Beatles, Yes, King Crimson, David Bowie, rem, The Orb, Radiohead, Flaming Lips och Coldplay är bara några namn i den långa raden. Marilyn Manson, som håller The Wall högst av alla deras fjorton studioalbum, säger att ”det är ett av de band jag lyssnar mest på – nuförtiden och som ung”. Bland beundrarna finns vidare inte bara Tjeckiens förre president Václav Havel, ledaren för den polska fackföreningen Solidaritet Lech Wałęsa och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt utan även den geniale fysikern Stephen Hawking. Pink Floyd har fångat och engagerat en värld av musiklyssnare. När David Gilmour för några år sedan ombads sammanfatta vad bandet sysslat med under deras långa karriär svarade han: ”Det enda vi har försökt göra är att skapa musik som berör. Så enkelt är det.” Författandet må vara en ensam sysselsättning men den färdiga boken är i högsta grad ett lagarbete. Först och främst vill jag tacka min redaktör Åsa Björck som med sitt välutvecklade ordningssinne och språkkunnande lotsat mig igenom projektet. Ett varmt tack går också till Georg Cederskog, journalist på Dagens Nyheters kulturredaktion i Stockholm. Hans språk- och innehållsliga råd har, som vanligt, varit ovärderliga. Vidare står jag i stor tacksamhetsskuld till Lars Göransson, produförord ⊷ 9
PF test2.indd 9
2010-10-06 14:01:53
cent och ljudtekniker i Austin, Texas. Han har inte bara faktagranskat manuskriptet och bistått mig med diverse översättningar utan även varit en ständig inspirationskälla under arbetets gång. Jag vill dessutom rikta ett tack till författaren och musikern Niklas Törnlund, som hjälpt mig med översättningar av särskilt intrikata engelska formuleringar. Utan hjälp från dessa mina vänner hade det aldrig blivit någon biografi om Pink Floyd.*
Bengt Liljegren Cambridge den 1 oktober 2010
* Boken är tänkt att läsas med Pink Floyds musik i bakgrunden. Youtube är ett annat komplement som definitivt kan förhöja upplevelsen. Där och på andra webbsidor finns massor av filmklipp med gruppen som visar allt från Pink Floyds tidiga inspelningar med Syd Barrett från 1967 till David Gilmours och Roger Waters senaste gemensamma framträdande sommaren 2010.
10 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 10
2010-10-06 14:01:53
Prolog Bakom scenen står fyra oansenliga engelsmän i 60-årsåldern. Inte ens kläderna röjer dem: David Gilmour, grånad och kortklippt, bär svart t-shirt och blåjeans. Roger Waters har halvlångt grått hår och ljusblå uppknäppt skjorta och rymliga jeans. Richard Wright har satt på sig en vit skjorta till jeansen. Intill honom finns Nick Mason, som mest påminner om en distingerad fastighetsmäklare i sin vita skjorta och sina nypressade kostymbyxor denna varma högsommarkväll. Det är lördagen den 2 juli 2005 i Hyde Park, London, och utanför de fyra männens artistloge har över 200 000 människor samlats. Många miljoner rockfans över hela världen sitter andaktsfullt framför sina tv-apparater. Alla väntar de på det som ingen trott var möjligt. Den klassiska konstellationen av Pink Floyd ska spela ihop igen. Några minuter över elva pulserar så de välbekanta hjärtljuden, introt från Dark Side of the Moon, i den enorma ljudanläggningen. Strax hörs öppningsackorden till ”Breathe”. Det låter luftigt, eftertänksamt. För första gången på 24 år står Waters, Gilmour, Wright och Mason på scen tillsammans. prolog ⊷ 11
PF test2.indd 11
2010-10-06 14:01:53
Inte sedan den sista The Wall-konserten på Earls Court i London i juni 1981 har de fyra uppträtt som grupp. I stället har medlemmarna fört ett lågintensivt krig mot varandra i rättssalar och medier. Men nu råder vapenstillestånd. Under kommande 23 minuter lägger de fyra ungdomsvännerna alla musikaliska meningsskiljaktigheter, allt skitsnack, all missämja och alla rättsprocesser åt sidan. Och mirakulöst nog infinner sig den där speciella Pink Floyd-magin. Kemin mellan de fyra gamla medlemmarna är intakt. Versen på ”Money” låter tajt, trots den aviga taktarten 7/4. Och övergången till Gilmours gitarrsolo – när de byter till den vanliga rocktakten 4/4 – är lysande. Mason ler bakom trummorna. Wright, hukad bakom sina keyboards, sveper in låtarna i drömska ljudbilder. Till och med den omvittnat kantige Waters njuter synbarligen av att stå på scen med sina gamla kollegor – hans kroppsspråk avslöjar honom. Under ”Comfortably Numb”– den ultimata Pink Floyd-låten enligt många fans – mimar Waters till och med texten till refrängen som om han vill markera att det verkligen är han som skrivit den – trots att det är Gilmour som sjunger. Tilltaget må vara ett uttryck för hans ego, men mot bandets brokiga bakgrundshistoria ter det sig som en rörande gest. Tre år senare, i samband med att Pink Floyd tar emot Polarpriset i Stockholm, kommer Waters i en intervju med TV4 att minnas Live 8-galan med värme: ”Kvällen var verkligen magisk. En otrolig mängd energi strömmade mot oss från publiken. Man kunde känna hur mycket det betydde för så många människor. Vilket är otroligt smickrande, men också känslomässigt drabbande på sätt och vis. Om vi aldrig gör något mer, så är det ett fint minne att ha.” 12 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 12
2010-10-06 14:01:53
Under gitarrintrot till klassikern ”Wish You Were Here” under Live 8-galan går Waters fram till mikrofonen och tar till orda: ”Det känns verkligen i hjärtat att stå här uppe med de här tre killarna efter alla dessa år, och att vi är så många här tillsammans i dag. Hur som helst, den här spelar vi för alla som inte är här, men framför allt för Syd förstås.” Mannen som namngav och grundade bandet som en hel värld av musikälskare nu trollbinds av sitter samtidigt, som vanligt, ensam i sitt hus på 6 St Margaret’s Square i Cambridge, en timmes bilresa där ifrån. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Roger Keith ”Syd” Barrett, har inte ens tillfrågats om han vill vara med på Live 8. Och han följer heller inte sina gamla vänner och bandkollegor via tv. Numera är radio det enda massmedium han orkar med. Tv-apparater är alltför påfrestande, det ”pratas för mycket” i sådana. Den tunnhårige och något korpulente Barrett har hunnit fylla 59 år. Trots att han inte haft ett enda arbete sedan han fick sparken från Pink Floyd 37 år tidigare är han förmögen. Royaltyersättningar för de klassiker som han skrev åt gruppen i slutet av 60-talet har fortsatt att strömma in på hans bankkonto alltsedan dess. Men pengar betyder ingenting för honom. Det enda han verkligen bryr sig om numera är att få påta i trädgården, snickra, läsa böcker om psykologi, lyssna på jazz och måla tavlor – som han därefter omsorgsfullt bränner upp. När Barrett-fans knackar på öppnar han dörren på glänt och väser: ”Syd kan inte prata med dig nu.” Sedan stänger han snabbt dörren för omvärlden igen. Barrett har inget att säga dem. Han undviker prolog ⊷ 13
PF test2.indd 13
2010-10-06 14:01:53
att kommunicera med sin omgivning. Och sin egen historia har han inget som helst intresse för. I hans inre har en evighet passerat sedan han var den engelska popmusikens mest ljusstarka psykedeliaprins. Han lever sedan länge i en helt annan verklighet än sina fyra forna vänner i Pink Floyd. En tidningsreporter har dagen innan Live 8-galan frågat hans syster Rosemary om vad den legendariske popstjärnan tycker om återföreningen. Hon berättar att hon just ställt den frågan till honom men att han inte reagerat alls. ”Han är inte längre Syd”, säger hon. ”Han är Roger nu.”
14 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 14
2010-10-06 14:01:53
PF test2.indd 15
2010-10-06 14:01:53
Cambridge
16 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 16
2010-10-06 14:01:54
⊷
1943–64 ⊶
Embryo
Cambridge, Englands kanske vackraste stad, med dess imponerande gamla stenbyggnader och ärevördiga universitet, är det nav som Pink Floyd alltid snurrat kring. Liksom Elvis Presley hör ihop med Memphis och Beatles med Liverpool är Pink Floyd för evigt förknippat med lärdomsstaden åtta mil norr om London. Gruppens tre ledande personligheter genom åren, Syd Barrett, Roger Waters och David Gilmour, växte upp där, i likhet med omslagsmakarna Storm Thorgerson och Aubrey Powell. Så även roadien Alan Stiles – odödliggjord genom låten ”Alan’s Psychedelic Breakfast” på albumet Atom Heart Mother. Likaså saxofonisten Dick Parry och en rad andra i den inre kretsen kring Pink Floyd. Bandets musik har alltid präglats av uppväxten i Cambridge. ”Grantchester Meadows” från skivan Ummagumma (1969) är en drömsk återblick på barndomsupplevelser på ängarna vid ån Cam i det pastorala landskap som omger staden. Och den första scenen på den mästerliga Dark Side of the Moon-låten ”Brain Damage” (1973) utspelar sig på gräsmattan vid King’s College (”The lunatic is on the embryo ⊷ 17
PF test2.indd 17
2010-10-06 14:01:54
grass . . .”). Symboliskt nog avslutas även Pink Floyds sista album The Divison Bell (1994) med en tillbakablick på uppväxten i Cambridge, ”High Hopes”. I maj 1945 tog andra världskriget slut i Europa. I London, Liverpool och Cambridge jublade människorna. Storbritannien hade tillsammans med usa, Sovjet och Frankrike krossat Hitlers dröm om ett tusenårigt rike. Men fem års världskrig hade satt outplånliga spår. Mer än 326 000 brittiska soldater och 100 000 civila dog i kriget. En hel generation britter var märkt. Och många var de städer som behövde byggas upp på nytt. Segerherren Winston Churchill fick märkligt nog inte förnyat förtroende av väljarkåren 1945. För de krigströtta britterna framstod Clement Attlee och hans Labourparti som bättre lämpade att styra landet. De skulle bygga ett nytt och mer jämlikt samhälle. Planen var att skapa en välfärdsstat i en blandekonomisk anda. Hälso- och sjukvården blev kostnadsfri. Bostadsbyggandet tog fart och förändringar skedde i skolsystemet. Kolgruvor och järnvägar blev statliga. Men ekonomin var i obalans och det var endast tack vare stora lån från usa som landet redde ut situationen. Imperieställningen var där emot inte längre möjlig att upprätthålla. Åren efter andra världskriget såg sig britterna nödsakade att ge upp såväl Indien som kolonierna i Sydostasien och Afrika. Men det var inget som oroade familjen Barrett.
18 ⊷ pink floyd
PF test2.indd 18
2010-10-06 14:01:54
Sonen Roger Keith Barrett föddes den 6 januari 1946 i Cambridge som nummer fyra i en syskonskara på fem. Gossen fick med tiden smeknamnet Syd. Han hade det gott ställt, liksom de andra blivande medlemmarna i Pink Floyd. Familjen Barrett bodde i ett stort gult tegelhus på 183 Hills Road, i ett typiskt engelskt villaområde omkring tre kilometer från stadens centrum. Pappa Barrett, ”Max”, arbetade som patolog på Addenbrookes Hospital i Cambridge. Tre generationer bakåt i hans släkt fanns Elizabeth Garrett Anderson, Storbritanniens första kvinnliga medicine doktor och landets första kvinnliga borgmästare. Syd avgudade sin mamma Winifred. Hon var varmhjärtad, generös och socialt begåvad. Hon skötte om barnen och hushållet, och kom från en Londonfamilj som hade flyttat till Cambridge då hon var sex år. Föräldrarna var engagerade på många områden. Winifred tog på sig olika frivilliga uppdrag och ägnade sig mycket åt socialt arbete. Hon skötte till exempel en lunchklubb för pensionärer. Och när pappa Barrett var ledig från arbetet som obducent var han en hängiven medlem av Cambridge Philharmonic Society. Han sjöng gärna och spelade piano hemma i vardagsrummet – alla barnen fick lära sig att spela piano. Max tyckte även om att måla av växter från universitetets botaniska trädgård. Dessutom var han något av en svampexpert. Dessa tre intressen som sonen skulle ta över (svampar mest ur ett narkotiskt perspektiv som fadern sannolikt inte skulle ha uppskattat). Max Barrett var också en ensamvarg. Hemma tillbringade han ofta åtskilliga timmar på sitt arbetsrum. Då fick ingen störa honom. Syds flickvän Libby Gausden minns honom som en lång, allvarlig man. embryo ⊷ 19
PF test2.indd 19
2010-10-06 14:01:54