16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 25
2013-02-13 14:07
M ARCELO i den
världen
verkliga
Fr a ncisco X. Stor k
öv er sättning: lina er k elius
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 1
2013-02-13 14:07
Till min mamma Ruth
www.wahlstroms.se Text copyright © 2009 by Francisco X. Stork All rights reserved. Published by arrangement with Scholastic Inc., 557 Broadway, New York, NY 10012, USA Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel Marcelo in the Real World Omslagsillustration © 2009 by Dan McCarthy Omslagsdesign Christopher Stengel Sättning Forma Books AB Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978 91 32 16095 0
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 2
2013-02-13 14:07
K APITEL 1 ”
Ä
r du beredd, Marcelo?” Jag gör tummen upp. Det betyder att jag är beredd. ”Okej, då rullar jag in dig.” Han skjuter in mig i den tunnelliknande apparaten. Jag tycker om känslan av att bli omsluten. Ljuset är inte så skarpt att det bländar mig, men jag sluter ögonen ändå. ”Glöm inte att lyfta på fingret så fort du hör den mentala musiken.” Det finns en högtalare inne i tunneln. Det är därifrån som doktor Malones röst kommer. Jag inväntar musiken. Den kommer alltid. Det svåra är att komma ihåg att lyfta fingret. Uppe i kontrollrummet finns en liten kamera som doktor Malone och Toby ser mig i. ”Marcelo, Marcelo”, hör jag Toby säga på avstånd. Jag gillar Toby. Han är läkare precis som doktor Malone, men han vill inte att jag kallar honom ”doktorn”. En gång gjorde jag det, och då tillrättavisade han mig. ”Säg Toby”, sa han. Han har fräknar i hela ansiktet. ”Redo för den så kallade verkliga musiken nu?” frågar han 3
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 3
2013-02-13 14:07
när han har rullat ut mig igen. ”Ja”, svarar jag. Den ”verkliga” musiken är den musik som spelas i högtalaren inne i tunneln. Den musik som bara finns i min hjärna anses inte vara verklig. Toby har en lapp i handen med en lista på olika sorters verklig musik. ”Du kanske skulle välja någon från baksidan den här gången?” ”Okej”, säger jag. Listan på baksidan består av rocklåtar. Det är Tobys favoritmusik. Jag känner inte till någon av låtarna eller kompositörerna. Till slut väljer jag en låt av någon som heter Santana eftersom namnet liknar mitt eget efternamn, Sandoval. Dessutom gillar jag titeln på låten: The Calling. ”Ypperligt”, säger Toby. Leendet i hans ansikte betyder att jag har gjort ett bra val. ”Santana och Clapton ihop. Ypperligt.” Ypperligt, säger jag inom mig. Jag måste komma ihåg att använda det ordet nästa gång jag gillar någonting. Några minuter senare är Toby tillbaka med listan. Han har en rynka mellan ögonbrynen. ”Du måste välja någonting från framsidan. Gubben är rädd att rocken skulle överstimulera dina små grå.” Toby himlar med ögonen och kastar en blick på doktor Malone, som sitter och trycker på några knappar uppe i kontrollrummet. Jag förstår inte den exakta innebörden av Tobys ansiktsuttryck. Jag väljer snabbt Largo ur Beethovens pianokonsert nr 3. Jag gillar styckets enkla melodi. Och så vet jag att det bara är ungefär tio minuter långt. Toby skjuter in mig i tunneln igen.
4
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 4
2013-02-13 14:07
”Hur skulle du beskriva den mentala musiken?” frågar doktor Malone när jag är ute ur tunneln igen. Jag håller på att knyta mina gympaskor och hejdar mig för att fundera på frågan, men det är omöjligt att med ord beskriva den inre musiken. ( Jag kallar den hellre ”inre musik”, eller bara ”IM”, än ”mental musik”. Det faktum att den inre musiken finns i min hjärna betyder inte nödvändigtvis att det är min hjärna som skapar den.) Hur låter den inre musiken? Hur många gånger har doktor Malone ställt den frågan, och hur många gånger har jag inte kunnat besvara den? ”Ypperlig”, säger jag. ”Den är ypperlig.” Jag ser mig om efter Toby, men han är uppe i kontrollrummet. ”Du menar att den är fin? Behaglig för öronen?” ”Jag hör inte musiken med öronen”, säger jag. Sedan känner jag att ”ypperlig” inte är rätt ord. Visst är musiken behaglig, men den är så mycket mer än så. ”Men om du inte hör den, hur kan den då finnas?” Hur ska jag kunna förklara det? Det är som att lyssna på musik på mycket hög volym med hörlurar, fast musiken verkar komma inifrån hjärnan. Det är faktiskt en härlig upplevelse. ”Den bara finns”, säger jag. Sedan ser jag en bild för mitt inre. ”Den är en stor vattenmelon.” ”Förlåt?” En av anledningarna till att jag gillar att arbeta med doktor Malone är att hans ansiktsuttryck är så tydliga och lättförståeliga. Den där minen som han gjorde nu, till exempel, är ett typiskt exempel på ”förbryllad”. Jag utvecklar bilden för min inre syn. Det är första gången jag 5
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 5
2013-02-13 14:07
har gjort den här kopplingen, så jag är inte säker på vart den leder. ”När jag hör den inre musiken är Marcelo en av kärnorna. Musiken är resten av melonen.” Doktor Malone rynkar ögonbrynen och ser bister ut, men samtidigt rycker det i hans mungipor. ”Där betonade du precis rätt ord, tänkte du på det? Det är bra. Det kunde du inte göra för ett år sedan. Paterson har varit bra för dig.” Paterson. Jag tittar på klockan. Efter besöket här ska Aurora och jag åka till Paterson och titta på fölet som föddes i natt. Harry (det är så vi kallar mr Killhearn, stallchefen på Paterson) ringde i morse och berättade för Aurora att fölet hade fötts fem över halv tre på natten. Jag bönade och bad att vi skulle åka dit idag trots att Aurora skulle jobba hela dagen. Visst skulle jag kunna vänta och se fölet först på måndag, när jag börjar sommarjobbet som hästskötare, men jag är så ivrig. Jag hade hoppats få vara med när fölet föddes, och den här dagen har känts lång som en vecka. Jag har en halvtimme kvar hos doktor Malone, påminner jag mig. Den här gången måste jag se till att vi inte drar över tiden, som det händer att vi gör. Doktor Malone säger någonting igen. ”Men om vi återgår till musiken. Vad består den mentala musiken av? Låter den som vanlig musik? Har den en melodi?” ”Både ja och nej”, säger jag. Jag skulle verkligen vilja ge ett mer exakt svar, men det här är så nära sanningen jag kan komma på rak arm. ”Ahaaa”, flinar doktor Malone. ”Vilken del är det som låter som vanlig musik?” Jag blundar och föreställer mig en cello stor som jorden och 6
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 6
2013-02-13 14:07
en stråke lång som Vintergatan, och stråken glider ömsom långsamt, ömsom snabbt över cellons strängar. Jag hör doktor Malone i fjärran: ”Musik har en melodi, rytm, takt. Har den mentala musiken det också?” Nu tänker jag på mitt sommarjobb och på att jag kommer att få vara med hästarna hela dagarna. Jag återvänder till doktor Malone och hans frågor. Jag får betalt för det här, säger jag till mig själv. Jag måste tro på att de här testerna ger resultat. Dessutom gillar jag både doktor Malone och Toby. ”Inte direkt.” ”Kan du nynna den?” ”Nej.” ”I så fall är det inte musik.” ”Det är en känsla av musik utan ljud.” Så där. Mer exakt än så kan jag inte vara på det språk som doktor Malone efterlyser. ”Vad då för känsla?” Jag har ingen aning om hur jag ska benämna den. Ibland är musiken livlig och snabb, och då kallar jag den ”glad”. Ibland är den långsammare och mörkare i tonen, och då kallar jag den ”sorgsen”. För det mesta är den bara oerhört fridfull. Ypperlig. Jag gillar det ordet. ”Marcelo, hallå! Vi är snart klara. Kommer den alltid, den där känslan av musik utan ljud?” ”Ja. När jag söker den. När Marcelo söker den, kommer den alltid.” ”När Marcelo söker var?” ”Här.” Jag lägger handen mot nacken. ”Händer det att ljuden kommer fast du inte vill? Eller att du inte blir av med dem fast du vill?” Jag funderar. Sanningen är att jag alltid känner en dragning 7
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 7
2013-02-13 14:07
till musiken. Bara för ett litet tag sedan, till exempel, när jag försökte beskriva den för doktor Malone, ville jag glida in i den igen. Och när jag väl är inne i den är det svårt att komma ur den. Men det säger jag inte till doktor Malone. Jag hittar inga ord som beskriver de här tankarna. I stället säger jag: ”Om det var så, då skulle Marcelo vara tokig, eller hur?” Doktor Malone skrattar och nickar. Han testar mig hela tiden. Han gör sina tester, men han håller koll på min psykiska hälsa också. Trots hans obesvarbara frågor och fåniga humor har jag ingenting emot att komma hit. Jag har gjort det en gång i halvåret sedan jag var fem, och nu är jag sjutton. Det innebär att jag har träffat doktor Malone tjugofem gånger. Besöken varar i två timmar och fyller tre funktioner. För det första försäkrar han sig om att min hjärna är som den ska rent fysiskt. För det andra är de data han samlar in till nytta för andra människor som verkligen behöver hjälp. För det tredje: Sedan ett år tillbaka får jag trehundra dollar per besök i enlighet med villkoren i ett stipendium som doktor Malone har fått. Han går upp till kontrollrummet och jag följer med. Det står två datorer där, och han går fram och granskar skärmarna. ”Det här är otroligt!” säger han. ”Kom, ska du få se.” Jag går fram till honom och Toby. Doktor Malone säger: ”Det här är din hjärna när du lyssnade på den verkliga musiken, och här lyssnade du på, eller påminde dig om, som du kallar det, den mentala musiken. Ser du?” Jag ser två bilder av min hjärna, med röda och blå fläckar på olika ställen. ”När du lyssnar på verklig musik aktiveras bägge sidor av tinningloben.” Doktor Malone pekar på en klarröd fläck på främre delen av min hjärna på en av bilderna. ”Men titta här. 8
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 8
2013-02-13 14:07
När du lyssnar på den mentala musiken är det någonting som händer i hypotalamus, den äldsta delen av den mänskliga hjärnan, den del som fick stenåldersmänniskorna att strida eller fly.” ”Hela det limbiska systemet sprakar som ett fyrverkeri här”, säger Toby och pekar på bilden på min hjärna när jag lyssnar på IM. Doktor Malone tittar på mig. ”Du är helt klart uppslukad av någonting, men du tänker inte.” Sedan vänder han sig till Toby. ”Toby, leta fram de där katt-testerna, du vet, där de scannades medan någon dinglade med ett snöre framför dem. Jag har för mig att hypotalamus reagerade då också.” Jag kan inte låta bli att le för mig själv. Jag gillar att min hjärna är som en katthjärna. Det påminner mig om någonting som min morbror Hector sa en gång när han instruerade mig i styrketräning. Han uppmanade mig att fokusera på de muskler jag använde lika mycket som ett lejon fokuserar på en inkräktare som närmar sig lejonets kula.
Aurora väntar på mig i receptionen. Jag sveper förbi henne och hoppas att hon inte kommer att slösa tid på att fråga doktor Malone hur besöket har gått, så som hon brukar. Jag vill komma iväg till Paterson så snart som möjligt. Harry är ingen tålmodig man. Han har lovat mig sommarjobb som hästskötare eftersom jag brukar stanna kvar i stallet efter skoltid. Han har sett att jag har god hand med hästarna. Men det finns andra elever på Paterson som också vill ha jobbet, för det är ett jättebra sommarjobb, och jag vill inte missa det bara för att vi kommer för sent. 9
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 9
2013-02-13 14:07
Men Aurora verkar inte bry sig om att jag har bråttom att komma iväg. Hon står kvar och inväntar doktor Malone, som kommer ut i receptionen strax efter mig. ”Jaha, ja”, säger hon och tittar på honom, ”hittade ni någonting där inne?” ”Nej, det var tomt. Helt tomt.” Doktor Malone sträcker ut handen för att röra vid min hjässa men drar tillbaka den, som om han plötsligt upptäcker att jag är längre än han nu. ”Hans pappa tycker att han ska börja i en vanlig skola till hösten”, säger Aurora. Jag går fram till dem. ”Nej”, säger jag. ”Jag vet vad du tycker, min gode herre”, säger Aurora. ”Men nu vill jag höra doktorns åsikt.” Jag ser att doktor Malone tvekar. Han vet att jag inte vill sluta på Paterson och börja i en vanlig skola. ”Det är klart att han är mogen för det. Han hade kunnat gå i vanlig skola ända från ettan. Självklart klarar han det.” Sedan tittar han på mig. ”Jag är ledsen, grabben.” Jag fixerar blicken på en punkt i golvet och försöker tänka ut hur jag ska förklara att det inte vore bra för mig att gå i en vanlig skola. Aurora försöker lugna mig: ”Det betyder inte att det absolut måste bli så. Att du är mogen för det behöver inte innebära att det blir så. Vi måste prata om det.” ”Jag är sjutton år!” häver jag ur mig. ”Och?” säger Aurora. ”Marcelo borde få bestämma själv.” Jag samlar alla mina krafter, höjer blicken och tittar först på Aurora och sedan på doktor Malone. ”Jag borde få gå sista året på Paterson, där jag alltid har gått.” ”Oj, det här ska jag nog inte lägga mig i”, säger doktor Malone. ”Är Marcelo på samma mognadsnivå som andra sjutton 10
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 10
2013-02-13 14:07
åringar?” Jag tittar på doktor Malone. Han nickar. Det betyder att han förstår vad jag menar med frågan. ”Men vad innebär egentligen ’mognadsnivå’? Alla är olika. På vissa sätt ligger du femtio år före dina jämnåriga.” Aurora ler. Doktor Malone ger aldrig enkla svar på komplicerade frågor bara för att vara andra till lags. Det jag vill få honom att säga är att det bästa vore att jag fortsatte på Paterson, med tanke på den jag är. ”Det kanske vore bra för honom att få nya erfarenheter”, säger Aurora. ”Du vet vad jag tycker om sådant”, säger doktor Malone. ”Ingen ska behöva plågas. Om man trivs, känner sig förstådd och uppskattad kommer det att ge positiva resultat förr eller senare. Paterson har varit bra för Marcelo. Titta bara på hans utveckling.” Ja! Tack, doktor Malone! tänker jag. ”Mmm.” Ljudet kommer från Aurora. ”Vad betyder ’mmm’?” Jag riktar frågan både till Aurora och till doktor Malone. ”Det kan jag svara på”, säger doktor Malone. ”Vi inom läkarkåren vet allt om ’mmm’. I det här fallet tror jag att din mammas ’mmm’ betyder att hon tycker att du har en del kvar att lära, och att om du fick bestämma kanske du skulle välja att strunta i att lära dig de sakerna. Förstår du vad jag menar?” ”Ja”, svarar Aurora. ”Mmm.” Den här gången kommer ljudet från mig. Jag gör det inte för att vara rolig.
11
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 11
2013-02-13 14:07
K APITEL 2
P
å vägen till Paterson tänker jag på de nio haflingerponnyerna som jag ska ta hand om i sommar. Jag vet vad de heter och hur gamla de är. Jag vet till och med några av hästarnas födelsedatum. Jag vet hur hårt de ska tränas, hur mycket foder de ska ha, och när de ska ha vatten. Det jag vet allra bäst är hur de tycker om att bli ryktade. Som stallpojke kommer jag att ansvara för skötseln av hästarna, och då ingår det att hålla rent i stallet, och det ska vara så rent som Harry vill, det vill säga skinande rent. Det händer ofta att blivande elever och deras föräldrar kommer och tittar på hästarna, och Harry vill ha både stallet och hästarna i perfekt skick. Jag är noggrann och ordningsam av naturen, så jobbet passar mig perfekt. Men jag kommer inte enbart att ansvara för det yttre underhållet. Som stallpojke ska jag också se till att hästarna själva har det bra. Det är jag som bestämmer när de ska utfodras, när de ska ha vatten och när de ska vila. Ridlärarna och terapeuterna kommer att rådfråga mig om vilken häst som bäst passar till ett barn med ett visst handikapp. I själva verket får alla hästar lära sig att 12
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 12
2013-02-13 14:07
fungera ihop med barn med alla sorters handikapp. Barn med syn- eller hörselnedsättningar, autistiska barn, cp-skadade barn, barn med ms, ryggmärgsbråck, Downs syndrom, adhd – det spelar ingen roll, hästarna är alltid lugna och jämna i humöret. Som Harry sa en gång: Problemet är inte att välja den häst som är lämpligast för ett visst barn, utan att välja den häst som man tror att barnet kommer att gilla bäst. Harry tycker att jag har känsla för det där. ”Du ser verkligen fram emot att jobba i stallet, eller hur?” hör jag Aurora fråga. Det är inte likt henne att ställa onödiga frågor. Självklart ser jag fram emot det, liksom jag ser fram emot mitt sista år på Paterson. Jag kommer att få fortsätta att jobba som stallpojke även sedan höstterminen börjat, och då ska jag inte bara sköta hästarna utan även vara med och träna dem. Det nya fölet kommer att kunna börja tränas tidigt på hösten. Det krävs både tid och tålamod för att vänja dem vid allt som handikappade barn kan hitta på. En väluppfostrad häst gör aldrig ett barn illa, oavsett hur mycket barnet skriker, och oavsett om hästen utsätts för fysiska obehag eller till och med smärta. Jag vill verkligen inte börja på Oak Ridge High. Det får inte ske. Arturo måste övertygas om att det bästa sättet för mig att bli som alla andra är att gå kvar på Paterson, där jag kan lära mig saker i min egen takt, lära mig att fatta beslut och bli ansvarsfull och självständig, allt det som Arturo vill. ”Aurora vet redan svaret på den frågan, så varför frågar hon?” Det är möjligt att jag låter irriterad, men med Aurora känner jag mig trygg och kan vara mig själv. ”Jo, för att …” Hon tystnar. När någon tystnar mitt i en mening, har jag lärt mig på kursen i livskunskap på Paterson, 13
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 13
2013-02-13 14:07
kan det betyda att personen är på väg att säga något som kan såra lyssnarens känslor. I mitt bröst känner jag hur någonting brister – ett skärande ljud, som när en gitarrsträng går av mitt i en låt. ”Arturo”, säger jag. Det var menat som en fråga, men det blev ett konstaterande. Aurora svarar inte, och jag säger inget mer. Vi närmar oss Paterson och jag har som princip att aldrig prata när vi kör in där. Jag har gått på Paterson sedan första klass, och jag har fortfarande känslan av att det här är ett av få ställen där jag aldrig behöver känna mig pressad. Till vänster om den långa uppfarten ligger några enplans tegelhus med knutarna mot varandra så att de bildar ett mönster som ett korsord där bara varannan ruta blivit ifylld. Marken är asfalterad ända fram till dörrarna, och man förstår redan på långt håll att det är enkelt för personer som inte ser eller som sitter i rullstol att förflytta sig mellan husen. Till höger ligger lekplatser i olika storlekar och former. Runt dem står stora ekar och almar så att man på sommaren kan vistas där utan att bli bränd av solen. Bakom lekplatserna ligger stallet och ridbanorna. Aurora ställer bilen på parkeringsplatsen närmast stallet. En av terapeuterna, Jane, leder Gambolino och en liten tjej som jag inte känner igen runt den lilla volten. Den stora volten är tom. Om några dagar, när sommarkurserna börjar, kommer det att krylla av instruktörer, terapeuter, barn och volontärer här. Dagarna börjar klockan åtta och pågår till klockan sex. Utanför stallet står Harry och vinkar åt oss. ”Kom så får ni se!” ropar han. Jag börjar springa, och Aurora ökar också farten. Jag vet redan vad det är Harry vill visa, så jag 14
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 14
2013-02-13 14:07
springer förbi honom och in i stallet. I en av boxarna ligger det nyfödda fölet och diar sin mamma, Frieda. ”Han föddes i natt. Vi behövde inte ens ringa efter veterinären. Plopp bara, så var han ute.” ”Åååh, vad fin han är”, säger Aurora. Jag är helt förstummad. Jag har sett nyfödda haflingerföl förut, men det här fölet är … ypperligt. Ypperligare än ypperligt. ”Jag tänkte ringa er igår kväll, men det gick så fort. När jag kollade vid elva var allt lugnt. Frieda andades lite tungt, men jag var säker på att hon inte skulle föla förrän om en vecka, som veterinären hade sagt. Vid midnatt vaknade jag av att Romulus skällde för att tala om att något var på gång, och då var den här lillkillen halvvägs ut, med huvudet först och allt.” Romulus är schäfern som min morbror Hector har skänkt till Paterson. Nu sitter han utanför Friedas box och vaktar fölet. Romulus och jag tittar på varandra tills han blinkar åt mig med bägge ögonen. ”Har han något namn än?” frågar Aurora. ”Ja, barnen döpte honom redan när vi parade Fred och Frieda. Vi håller oss till det preussiska temat, så det blir Fritzy. Hade det blivit ett sto hade hon fått heta Fredricka.” ”Fritzy”, säger jag högt. ”För min del hade han gärna fått heta Shanny eller något liknande, och kallas för Shannon”, säger Harry. ”Det är ett fint irländskt namn”, säger Aurora. ”Men haflingerponnyer härstammar från Preussen”, påpekar jag. ”Amishfolket använder dem som arbetshästar här i USA.” ”Och de är starkare än de flesta raser. De kan dra en plog från 15
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 15
2013-02-13 14:07
tidig morgon till sen kväll. Och så är det bra att de är låga, och breda över ryggen. Lättare då, för barnen, att hålla balansen.” ”Får jag sitta hos Frieda en stund?” frågar jag. ”Ja, det får du”, svarar Harry tveklöst. ”Hon är fortfarande lite medtagen. Hon mår bara bra av ditt sällskap.” Jag öppnar dörren till boxen, går försiktigt in och sätter mig intill Frieda, som ligger med böjda ben. Fritzy söker den andra spenen att dia. Jag sitter så nära Friedas huvud att jag skulle kunna röra vid henne, men det gör jag inte. Det finns ingen anledning att röra vid djur om de inte visar att de vill det genom att komma fram till dig, lyfta huvudet mot dig eller titta på dig på ett visst sätt. Jag blundar, lägger armarna i kors och andas in doften av hö och Fritzy. Utanför boxen hör jag Aurora fråga Harry om hon får växla några ord med honom.
På hemvägen känner jag på mig att något ledsamt kommer att hända och försöker hitta källan till denna föraning. Aurora frågar hur det är med mig och inväntar mitt svar, men jag låtsas inte om henne utan sitter tyst. Hon frågar inte igen. Hon vet att om jag har något att säga, säger jag det om inte förr, så senare. Vi är halvvägs hemma och nu kan jag sätta ord på den här konstiga känslan. Det är som att gå nerför en trappa i mörker utan att veta när sista trappsteget kommer. Jag har också lyckats sätta fingret på orsaken till känslan. Jag tänker på när Aurora sa till doktor Malone att Arturo vill att jag går sista high school-året i vanlig skola. Jag minns hur hon avbröt sig mitt i en mening när vi pratade om att jag skulle jobba i stallet. Jag minns att hon frå16
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 16
2013-02-13 14:07
gade Harry om hon fick växla några ord med honom. Många tror att jag lever i min egen värld, men jag uppfattar nästan alla detaljer i det som pågår omkring mig, och lägger nästan allt det jag uppfattar på minnet. Det svåra är att tolka alla dessa detaljer som hjärnan bombarderas av. Men ibland lyckas jag göra det. Som nu. Den slutsats jag kan dra av allt jag har hört och sett är att det kanske inte blir som jag har tänkt mig till hösten. När vi nästan är hemma säger Aurora: ”Påminner du dig?” När Aurora och jag syftar på de stunder då jag lyssnar på IM eller läser något avsnitt ur Bibeln tyst för mig själv, då brukar vi säga att jag ”påminner mig”. När jag var liten och fick raseriutbrott brukade Aurora säga åt mig att gå någonstans där det var tyst och lugnt, och påminna mig. När jag lyssnade på IM eller läste någon bibelvers blev jag lugnare. Nu väljer jag själv när jag vill ”påminna mig”, oavsett om jag är upprörd eller inte. Att hon frågade om jag påminner mig måste betyda att hon förstår att det är någonting som stör mig. ”Pappa har fel”, säger jag efter ett tag. ”Det var länge sedan jag hörde dig kalla honom ’pappa’. På vilket sätt har han fel?” ”När han säger att jag borde gå på Oak Ridge High nästa år. Och jag vet att du tycker som han, du vill bara inte säga det. Men Marcelo hör hemma på Paterson. Det är där jag kommer att lära mig att bli självständig, som Arturo vill. Det är där jag lär mig att fungera så som Arturo vill att Marcelo ska fungera.” ”Han kommer att vilja prata med dig nu när vi kommer hem. Var öppen för det han säger. Det kanske ligger någonting i det ändå.” ”Jag är öppen. Jag har tänkt på det mer än ni tror. Men han 17
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 17
2013-02-13 14:07
har inte rätt när han tycker att Marcelo ska sluta på Paterson.” ”Han tyckte inte att du skulle börja på Paterson överhuvudtaget, men du har gått där sedan första klass. Han ville inte att du skulle prata med rabbin Heschel heller, men du har träffat henne varannan vecka i fem år nu. Han har aldrig gillat dina besök hos doktor Malone, och han tycker inte att du ska bo i trädkojan. Ändå låter han dig göra det.” ”Han trodde inte att något av allt det där skulle vara bra för Marcelo. Det var också fel.” ”Men du borde kanske lyssna på honom för en gångs skull. Åtminstone vara öppen för hans förslag. Lyssna på honom med förtroende. Litar du på din far? Litar du på att han vill ditt bästa?” ”Lita på” är ett sådant där abstrakt uttryck som jag har svårt att förstå, men i det här fallet verkar det betyda samma sak som ”tro på”. Tror jag att min pappa vill mitt bästa? ”Ja”, säger jag. ”Men han har fel ändå.”
18
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 18
2013-02-13 14:07
K APITEL 3
J
ag kliver ur bilen och går mot bakdörren. I trädgården står Arturo och grillar kött. Jag hade hoppats kunna ta mig in i huset utan att han såg mig. Jag är inte mogen för den diskussion som jag vet kommer att äga rum, och jag behöver mer tid att förbereda mig på hans frågor och att memorera mina svar. Men Aurora ropar till honom på väg in. ”Förlåt att vi är sena! Vi fastnade i trafiken.” Han svarar utan att vända sig om. ”Jag såg inte om du hade förberett någon mat, så jag tänkte att vi kunde grilla.” ”Jag gör salladen”, säger Aurora och går in. Jag ska just följa efter henne när Arturo säger: ”Marcelo, får jag prata lite med dig?” Jag går så sakta jag kan. Arturo sticker en jättestor gaffel i det röda köttet. ”Inte klart än”, säger han. Han stänger det svarta locket på grillen och slår sig ner på en av de vita järnstolarna. ”Sätt dig en stund.” Han drar fram en stol. ”Hur var det hos doktor Malone?” ”Bara bra.” Jag står kvar där jag står. Jag tittar på den röda 19
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 19
2013-02-13 14:07
nålen på stektermometern som sitter på grillen. Den är på väg upp över etthundrafemtio grader. ”Marcelo”, säger Arturo. Han håller ett glas till hälften fyllt med mörkrött vin. Jag vet att han inte gillar mina besök hos doktor Malone. Han tror att testerna innebär att det är något fel på mig, vilket han inte tror är fallet. ”Så vad gjorde den gode doktorn med dig den här gången?” ”Marcelos hjärna undersöktes medan han lyssnade på musik.” ”Ska du försöka ta om det där?” ”Min hjärna undersöktes medan jag lyssnade på musik.” Jag påminner mig att inte prata om mig själv i tredje person. Och så måste jag komma ihåg att inte kalla honom Arturo. ”Tack. Jaså, minsann? Verklig musik eller sådan som bara du kan höra?” Att prata om den inre musiken, har jag förstått, gör Arturo nervös. Jag försöker byta samtalsämne. ”Sedan åkte vi och tittade på den nyfödda ponnyn på Paterson.” ”Vad bra. Men du svarade inte på min fråga.” Det är omöjligt att byta samtalsämne med Arturo. ”Verklig musik”, svarar jag. Det är inte lögn. Den inre musiken är lika verklig som vilken musik som helst. ”Hur länge ska de där besöken pågå?” ”De pågår i ungefär en timme.” ”Det var inte det jag menade. Jag menar, hur länge till ska de pågå?” Innan jag hinner svara säger han: ”Jag har ett förslag som jag vill diskutera med dig.” Jag känner hur det drar ihop sig i bröstet. ”Jag tänker inte gå på Oak Ridge High.” Jag hör hur darrig jag låter på rösten. Arturos ansikte blir allvarligt. Jag håller andan. Jag vet hur 20
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 20
2013-02-13 14:07
snabbt han kan förvandlas från pappa till advokat. Han visar inte sitt pappa-ansikte lika ofta för mig som för min syster Yolanda. Jag får mer av advokaten: ögonen som stirrar stint in i mina, den behärskade rösten. Han blir en person som förlorar behärskningen bara om han själv väljer att göra det. ”Här är mitt förslag.” Nu kommer han att göra en paus, tänker jag, för han pratar fortare än vanligt. Men han fortsätter i samma tempo som när han pratar med Yolanda. ”Jag vill att du jobbar på advokatbyrån i sommar.” Det kommer som en fullständig överraskning. Det dröjer innan jag kommer på någonting att svara överhuvudtaget. Sedan säger jag: ”Men jag ska ju jobba på Paterson.” ”Som assistent på postavdelningen.” Han hörde inte vad jag sa, eller valde att inte höra det. ”Jag har redan ett jobb”, upprepar jag. ”Sätt dig, är du snäll.” Han pekar på stolen. Jag sätter mig. Han flyttar sig framåt på sin stol så att våra knän nästan snuddar vid varandra. Han sänker rösten. Nu är han pappan. ”Min son”, säger han. ”Jag vill att du ska ha ett jobb där du får vara bland folk, där du tvingas fatta självständiga beslut. Lär du dig överhuvudtaget någonting nytt på Paterson?” ”Jag kommer att lära mig att träna hästarna.” ”Men i det här skedet av ditt liv behöver du lära känna nya människor.” ”Varför det?” ”För att du faktiskt inte har någon erfarenhet av det. På Paterson är du i en skyddad miljö. Ungdomarna som går där är inte … normala. De flesta av dem kommer heller inte att bli det. Du, däremot, har möjlighet att utvecklas och integreras i samhället. 21
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 21
2013-02-13 14:07
Det tror doktor Malone också. Det har han sagt ända sedan första gången du träffade honom. Du har egentligen aldrig behövt gå på Paterson. Du hör inte hemma där. Det vet jag att du inser själv också. Det är inget fel på dig. Du gör bara saker och ting lite långsammare än andra i din ålder. Men om du ska växa och inte stanna i utvecklingen måste du vistas i en normal miljö. Det är dags för det nu. Här är mitt förslag: Du jobbar på advokatbyrån i sommar. Sedan, till hösten, är det upp till dig om du vill gå sista året på Paterson eller på Oak Ridge High.” Nu tystnar han. Han vet att jag behöver tid att smälta detta. En sommar på advokatbyrån mot ett helt år på Paterson. Jag skulle missa Fritzys första månader nu i sommar, men sedan skulle jag få ta hand om honom hela nästa läsår. Arturo avbryter mina tankar. ”En sak bara.” Han tar vinglaset och för det mot läpparna. Den här gången kommer hans ord mycket långsamt. ”Du får göra som du vill i höst …” Han väntar tills jag möter hans blick och sedan fortsätter han. ”Men i sommar måste du i så fall följa reglerna i … den verkliga världen.” ”Den verkliga världen”, säger jag högt. Det är ett av Arturos favorituttryck. ”Just det. Den verkliga världen.” Det är ett vagt och generellt uttryck, men jag vet ändå ungefär vad det betyder, och jag vet hur svårt det är att följa reglerna i den verkliga världen. Det innebär till exempel att jag måste småprata med folk. Att jag måste undvika att prata om mitt specialintresse. Att jag måste se folk i ögonen och skaka hand. Det innebär att jag måste ”flexa”, som vi säger på Paterson, alltså göra sådant som man är oförberedd på. Det kan till exempel vara att jag måste gå eller på annat sätt ta mig till platser som jag inte är bekant med, 22
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 22
2013-02-13 14:07
till exempel stökiga och bullriga stadsgator. Jag anstränger mig för att försöka se oberörd ut, men en våg av skräck sköljer över mig när jag föreställer mig hur jag går omkring på gatorna i Boston helt ensam. Arturo ler som om han förstår vad som rör sig i mitt huvud. ”Oroa dig inte”, säger han tröstande, ”vi tar det lugnt i början. Du kommer inte att ta skada av den verkliga världen.” En fråga svävar omkring inuti mig, men jag förmår inte sätta ord på den. Jag knyter händerna och öppnar dem igen medan jag väntar på att frågan ska formulera sig själv. Till slut kommer den. ”Efter sommaren, får Marcelo, får jag bestämma vilken skola jag vill gå i … oavsett?” ”Oavsett vad då? Vad menar du?” ”Du sa att om jag följer reglerna i den verkliga världen i sommar, så får jag själv bestämma var jag vill gå till hösten. Vem avgör om jag har följt reglerna? Jag känner inte till alla regler i den verkliga världen. Det finns hur många som helst, vad jag förstår.” ”Ahh.” Nu är han pappan igen. ”Så här ligger det till. Företagsvärlden har sina regler. Advokatbyrån har sina regler. Postavdelningen har sina regler. Rättssystemet har sina regler. Den verkliga världen som helhet har sina regler. Reglerna handlar om uppförande och hur man bör sköta saker och ting för att lyckas. Att lyckas är detsamma som att klara en uppgift som man har fått eller som man har ålagt sig själv. Du måste försöka anpassa dig efter de här reglerna så gott du kan. På Paterson är det tvärtom. Där anpassar sig reglerna efter dig. Om du behöver mer tid på dig för att klara ett prov, så får du det. Men om du jobbar på postavdelningen på advokatbyrån ska posten delas ut vissa bestämda tider, och de tiderna måste hållas. Om det ska 23
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 23
2013-02-13 14:07
vara någon vits med det här arbetet måste det finnas en utmaning i det. Om du bara sitter av tiden kommer du inte själv att få bestämma var du ska gå i höst, för då har du inte ens försökt följa reglerna i den verkliga världen. I slutet av sommaren tror jag att både du och jag är helt säkra på om du har lyckats eller inte. Men om vi av någon anledning inte är överens, tycker jag att det är jag som bör få fatta det slutgiltiga beslutet. Jag är din pappa, du är min son. Jag kommer att vara din chef och du kommer att vara anställd av mig. Låter det okej?” Jag nickar. Jag ljuger aldrig. Men nu gör jag det. Det är någonting med det Arturo säger som inte känns okej. Arturo väntar för att se om jag har fler frågor. Han vet att det tar ett tag för mig att ta in information. Och jag har faktiskt en fråga till. ”Hur ska Marcelo göra för att lyckas på postavdelningen?” Jag skulle vilja ha ett schema eller en bild som visar vad som förväntas av mig så att jag kan förbereda mig. ”För varje uppgift du får kommer du att förstå vad som krävs för att du ska lyckas. Den som ger dig uppgiften är skyldig att visa hur du ska göra. Om du utför uppgiften enligt instruktionerna kommer du att lyckas. Jag vet att det här låter luddigt och att du skulle vilja ha större klarhet, men du måste lita på mig. Du kommer inte att få uppgifter som du inte klarar av. Litar du på mig? Jag har väl alltid varit schysst?” Den här gången vet jag inte hur jag ska uppfatta uttrycket ”lita på”. Men ”schysst” förstår jag. ”Ja”, säger jag. Och det menar jag. Arturo har alltid varit schysst. ”Bra”, säger han. ”Men du vet att jag helst vill att du väljer Oak Ridge High till hösten. Det finns en värld där ute som är sund och normal, och som du behöver ta del av. Är vi överens?” 24
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 24
2013-02-13 14:07
”Det finns vissa saker som jag inte kan göra även om jag vill”, säger jag. ”Som vad då?” ”Det är så mycket som jag fortfarande har svårt med. Jag vågar inte gå i stan utan karta. Jag blir nervös när jag förväntas göra mer än en sak åt gången. Och ibland säger folk saker som jag inte förstår, eller också är deras ansiktsuttryck obegripliga. De förväntar sig svar av mig som jag inte kan ge.” ”Allt det där kanske inte beror på att du inte klarar av det, utan för att du är ovan vid utmanande miljöer. Jasmine, som är ansvarig på postavdelningen, kommer att visa dig vad som gäller. Jag har pratat med henne. Hon kommer att ta det lugnt med dig i början, men det innebär inte att du inte behöver gå utanför din bekvämlighetszon.” Från och med i höst kommer jag att kunna träna Fritzy och de andra hästarna på Paterson. I sommar kan jag åka dit på helgerna. Det enda Arturo kräver är egentligen att jag ska vara normal, enligt hans definition av ordet, i tre månader. Ändå känns det som en omöjlig uppgift, i synnerhet som jag har så svårt att se mig själv som onormal. Varför kan inte andra tänka som jag, och se världen som jag ser den? Men om tre månader är det över och jag kan bli mig själv igen. ”Fundera på saken. I morgon bitti berättar du vad du har kommit fram till.” ”Okej”, säger jag. ”Jag ska fundera.” Jag börjar gå mot kojan. Namu, som har legat vid mina fötter hela tiden, följer med. ”Du börjar bli för stor för att bo i den där kojan”, hör jag Arturo bakom mig. Jag låtsas som om hans ord inte når mig. 25
16095-0 ny inl Marcelo i den verk varl.indd 25
2013-02-13 14:07
M ARCELO
En ”störning”. Som om det är något fel på mitt sätt att tänka eller på hur jag uppfattar verkligheten. Jag uppfattar verkligheten alldeles utmärkt. Ibland uppfattar jag verkligheten bättre än andra.
i den
verkliga
Tillsammans med sin familj och sina vänner lever Marcelo ett liv som nästan vilken tonåring som helst. Men hans pappa har aldrig riktigt accepterat att Marcelo är annorlunda. Han tycker det är dags för Marcelo att träna på att fungera i den verkliga världen. Att lära sig överleva – i ”vår” värld.
världen
Stork_Marcelo_och_varlden_skyddsomslag1.indd 1
Att vara som alla andra, det är väl det viktigaste? Marcelo är sjutton år när han ställs inför sin pappas ultimatum: han måste lära sig att leva i den verkliga världen, annars blir han tvungen att lämna sin skola och sina vänner. www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16095-0
Fr a ncisco X. Stor k
Francisco X. Stork föddes i ett kloster i Mexiko 1953. Han växte upp under fattiga förhållanden, men fick en alldeles egen skrivmaskin som sjuåring. När han började studera juridik i USA med hjälp av stipendier fick han också möjlighet att utforska sina författartalanger, och har publicerat fem romaner hittills. Vid sidan av skrivandet arbetar han med att främja byggande av billigare bostäder.
Sommarjobbet på en advokatbyrå blir en prövning för alla inblandade. Men där träffar Marcelo Jasmine, som lär honom om skillnaden mellan vänskap och kärlek. Andra lär honom om svek. Vilken värld är egentligen den ”verkliga”? Och finns det plats för hopp?
M ARCELO i den
På samma gång en kärlekshistoria, ett mysterium, en fi losofisk diskussion – och en hyllning till musiken som varje människa hör inom sig.
världen
verkliga
Fr a ncisco X. Stor k
2013-02-15 16:03