1
Sebastian Alden tog hissen ned från tjugosjunde våningen i den skyskrapa där kontoret var belä-‐ get. Han gick ut genom dörrarna och ut i lunch-‐ rusning. Det var mycket folk som rörde sig på trottoaren utanför. Han gick snabbt över gatan, kryssandes mellan de gula taxibilarna, så ty-‐ piska för NYC. Han log för sig själv när taxichaufförerna tutade ilsket åt honom.. Sebastian älskade miljonstaden. Dess tempo, rörelse och energi som man nästan kunde ta på. Han tyckte om solljuset som bröts och reflekte-‐ rades mot Manhattans skyskrapor, alla männi-‐ skor som stressade som galningar och alla turis-‐ ter som förundrat tittade sig omkring. Gatuförsäljarna med sina oäkta Gucciklockor och annat krimskrams, lukten av rostade kas-‐ tanjer blandat med avgaser och varm asfalt. Hästdroskorna vid Central Park och den aldrig frånvarande tystnaden. De aldrig sinande köerna och de stora reklamaf-‐ fischerna på Broadway. 1
Han kunde sitta på en bänk och studera de vat-‐ tenkammade, kostymklädda snorvalparna som med ett självbelåtet leende rörde sig på Wall Street efter ett lyckat börsklipp och tacka sin lyckliga stjärna över att han inte var en del av den vansinneskarusellen. Studera den etniska röran av all världens män-‐ niskor som samlats i denna världens mest mångkulturella stad och konstatera att han var en del av den, samtidigt som han var totalt utan-‐ för och aldrig skulle kunna bli delaktig. Han var den eviga betraktaren, den som stod bredvid och tittade på medan andra människor levde sina liv.
Han fortsatte den lugna och folktomma tvärga-‐ tan upp mot korsningen vid Femte avenyn, där han skulle möta sin mor. De hade kommit över-‐ ens om att de skulle äta lunch tillsammans idag. Han var försenad på grund av ett utdraget möte med en anställd på företaget och Helen stod sä-‐ kert redan och väntade på honom. Det var snart oktober men på grund av den för-‐ härskande brittsommaren som vägrade ge upp till förmån för kylan så var det mitt på dagen 2
tillräckligt varmt för att gå i bara skjortärmarna. Det var sista dagen i månaden så i morgon var det enligt almanackan höst på riktigt. Sebastian var nästan uppe vid korsningen när han hörde att någon ropade. Han vände sig om och upptäckte en man på andra sidan gatan som vinkade honom till sig. Han tvekade en sekund, han var redan sen och ville inte sinka sig ännu mer. Hans mor avskydde när han inte passade tider men å andra sidan var han redan utskällnings-‐ bart försenad så någon minut mer eller mindre förändrade inte saken till det bättre. Dessutom blev han nyfiken på vad mannen ville. Sebastian gick fram till honom och hälsade kort. Mannen log vänligt mot honom och sade, ”Hej Sebastian.” Sebastian hann undra hur karln kunde veta hans namn, innan han kände en våldsam smärta i ryggen, som fortplantade sig genom resten av kroppen. Han flämtade till och stirrade förvånat på mannen innan allting försvann i ett stort mörker och han föll handlöst.
3
Helen Alden skulle just ringa till sin son och fråga om han hade glömt bort deras lunchmöte, när hon såg honom komma. Hon var ganska van vid att han titt som tätt glömde bort sina åta-‐ ganden. Det var så mycket som cirkulerade i hans huvud. Hon hade ringt honom i går kväll och frågat om han hade tid och lust att äta lunch med henne och han hade svarat att tid och lust var det enda han hade. Hon hade skrattat åt honom. Tid? Mycket, mycket tveksamt. Lust? Absolut. Sebastian, alltid på språng, alltid på väg någon-‐ stans med ständigt nya projekt och nya möten. Hon log för sig själv när hon såg honom. Hennes Sebastian. Så vansinnigt speciell och så vansinnigt svår att förstå sig på. Han var en gåta, för sig själv och för alla runt omkring sig men en galet vacker gåta. Han stannade plötsligt till, vände sig om och gick sedan fram till en man på andra sidan ga-‐ tan. Samtidigt gick en annan storvuxen man upp bakom honom och tryckte någonting mot hans rygg. Sebastian föll ihop som ett korthus men blev 4
snyggt uppfångad av mannen bakom sig, innan han hann slå huvudet i asfalten. De bägge männen lyfte snabbt och vårdslöst in honom i den mörkblå skåpbilen som stod parke-‐ rad längs trottoaren, hoppade själva in i framsä-‐ tet och försvann nedför gatan. Alltihop gick så fort att Helen knappt hann fatta vad som hände men när hon begrep vad det in-‐ nebar kom paniken. Hon hade väntat på det här i snart trettio år men att se sin enda son bli bort-‐ förd på det här viset kan ingen människa förbe-‐ reda sig inför. Hon kände skräcken som nästan fysiskt påtaglig och hennes första tanke var att kalla på polis men hon hade tillräckligt med sinnesnärvaro, när den första överraskningen hade lagt sig för att avstå. Det skulle bara förvärra situationen för Se-‐ bastian som redan var farligt nära sina sista timmar i livet. Istället memorerade hon bilens registreringsnummer, precis innan den svängde runt hörnet och försvann. Nu hör det till saken att Helen Alden i vanliga fall var en lugn och sansad kvinna, med stor vana vid att strukturera och organisera både 5
människor och situationer. Att kunna hantera stress var en förutsättning för det yrke hon hade valt. Att vara flexibel och behärska nyss uppkomna situationer, att inom loppet av några sekunder strukturera om och fatta ett nytt beslut som inte fanns med i planeringen, hörde till hennes var-‐ dag. Alltså fann hon sig snabbt och när hon hade ringt samtalet som gav henne namnet på bilens ägare blev hon inte överraskad. Hon visste vad hon skulle göra. Var tvungen att göra. Tiden hade till slut hunnit i fatt henne. Hon ringde till sitt arbete och meddelade att hon skulle vara borta resten av dagen.
6
2
När Sebastian vaknade till medvetande befann han sig i ett litet kalt vitt rum med eftermid-‐ dagssolen skinande rakt i ögonen. Han blundade och vände bort huvudet från det stickande lju-‐ set. Släck soljäveln! Han hade en diffus molande värk i kroppen men kunde annars inte känna att han hade lidit nå-‐ gon större skada. Sebastian låg alldeles stilla en lång stund och försökte förstå vad som hade hänt och varför. Han funderade på om någon skulle sakna honom när han inte kom tillbaka till kontoret efter lunch. Antagligen inte. Han hade inte pratat med någon om sina planer för eftermiddagen och han hade tyvärr en ovana att komma och gå som han ville, utan att berätta för någon vart han gick eller vad han gjorde. Personalen skulle antagligen bara tänka att han hade någonting annat för sig.
7
Brian, som han drev företaget tillsammans med skulle möjligen fundera på vart han hade tagit vägen men inte bry sig nämnvärt. Helen skulle tänka att han hade glömt bort att han hade lovat att äta lunch tillsammans med henne men hon var van vid hans ostrukturerade och impulsiva liv och skulle troligen inte ringa förrän i kväll och undra varför han inte hade kommit som de hade bestämt kvällen innan. Sebastian satte sig försiktigt och lite vimmelkan-‐ tig upp och tittade sig omkring. Mannen som han hade hälsat på tidigare och en annan man, som han inte kände igen stod lutade mot ena kortväggen i rummet och betraktade honom. Vad handlar det här om egentligen och vad vill de? ”Ursäkta vår omilda behandling men vi antog att du inte hade följt med frivilligt om vi hade frågat om lov”, sade mannen som han kände igen se-‐ dan tidigare och log lika vänligt som när Se-‐ bastian hade träffat honom första gången. Vänligt, om än inte särskilt ångerfullt. Han gick fram till Sebastian och tittade ned på honom, där han satt på golvet. Mannen var lång och smal med ljust hår. 8
”Jag heter Leo och min kompis här heter John.” Både John och Leo var någonstans i trettiofem, fyrtioårsåldern, han hade lite svårt att avgöra deras ålder mer exakt än så. ”Om du nu bara är lugn och samarbetsvillig, så ska du se att det här går hur bra som helst och du är tillbaka i stan innan midnatt”, fortsatte Leo och lät snäll och omtänksam på rösten. Ungefär som om han bekymrade sig över Sebastians välmående. Fuck you! Sebastian stirrade på de två männen. ”Jag skulle inte tro det”, sade han ilsket och reste sig på vingliga ben. Han tog några snedsteg och höll på att falla. Han märkte att han inte hade koll på sina egna rörelser och kände sig ganska yr och matt. Kunde eventuellt bero på att hans frukost hade bestått av en slät kopp svart kaffe på stående fot, innan han rusat iväg till jobbet. Någon lunch hade han inte heller fått i sig, det hade ju de båda vänliga gentlemännen här i rummet sett till. För säkerhets skull tog han stöd med ryggen mot väggen tills han kände sig lite stadigare. Leo suckade och skakade bekymrat på huvudet. 9
”Vi ska inte stanna här, vi väntar bara på heli-‐ koptern som ska ta oss vidare till slutdestinat-‐ ionen och som sagt, det är bäst för din egen skull att du inte ställer till några problem för oss. John tillhör inte precis den pedagogiska typen och hans tålamod är ytterst begränsat, näst intill obefintligt.” Sebastian tittade på John, som i ärlighetens namn var både väldigt stor och väldigt välpum-‐ pad och hade en blick som definitivt inte var sympatisk. Han glodde med mörka och arga ögon på Se-‐ bastian som snabbt vände bort blicken. Han ville inte se, fick en väldigt obehaglig känsla. Den stora svarta masken som bodde i hans mage vaknade till och började sömnigt röra på sig. John var helt rakad på huvudet och såg ut att vara övertygad nynazist. Sebastian rös till av obehag. “Skiter jag i”, sade han indignerat och lät betyd-‐ ligt stöddigare än vad han kände sig. Han hatade när folk försökte bestämma över honom och tala om för honom vad han skulle göra och inte göra. Det retade honom fruktansvärt att de här två halvfigurerna trodde att de kunde styra och ställa som de ville. 10
Sebastian började förflytta sig längs väggen på darriga ben mot dörren i andra änden av rum-‐ met. Leo stoppade honom med en bestämd hand på hans axel. ”Vi vill helst inte skada dig, om vi inte är tvungna till det Sebastian och jag tycker verklig-‐ en att du ska tänka till och ge dig nu, innan vi helt enkelt ser det som nödvändigt att ta i med hårdhandskarna. Du har inte en chans och vi har inte hur mycket överseende som helst med ditt trams”, sade han bestämt. Mitt trams? Jag har väl knappast bett om att få komma hit, ärthjärna! Han var ursinnig men sade ingenting. Ett visst mått av självbevarelsedrift hade han faktiskt blivit utrustad med. ”Måste vi så drogar vi helt enkelt ned dig eller så tappar John tålamodet och slår ihjäl dig. Svårare än så är det inte”, fortsatte Leo. Han lät inte riktigt lika vänlig och tillmötesgå-‐ ende som tidigare. Sebastian kände en ilning av rädsla i magen och nu var maskjäveln klarvaken. De här två männen var inga duvungar, det be-‐ hövde han inte bli upplyst om men hans stolthet 11
och envishet förbjöd honom att bara ge efter och lyda. Han fnös och lyckades krångla sig ur Leos grepp och fortsätta sin vandring mot den hägrande friheten. John hann ifatt honom och tryckte omilt upp honom mot väggen. Han tog tag om Sebastians hals och höll honom hårdhänt fast med en hand. ”Du är inte bara dum, du är tydligen döv också!” morrade han och tryckte till ordentligt mot struphuvudet. Känslan av att hålla på att kvävas fick Sebastian att rent reflexmässigt kämpa emot och försöka ta sig loss. ”Nu räcker det!” utbrast John och nu lät han rik-‐ tigt arg. Han gav Sebastian ett hårt slag i ansiktet samtidigt som han släppte taget om halsen. Sebastian såg stjärnor och månar och små rosa elefanter när han handlöst for in i dörren. I fallet slog han tinningen hårt i dörrhandtaget och gled hjälplöst ned på golvet. Han kände att det rann någonting varmt och kladdigt in i högra ögat och nedför kinden och han förstod att han hade slagit upp ett sår i hu-‐ vudet som blödde. Illamåendet vällde upp i honom och han för-‐ mådde varken samla tankarna eller kroppsde-‐ 12
larna innan Leo och John var framme vid ho-‐ nom. ”Nu hör jag helikoptern. Vi sprutar honom på en gång så att han håller sig lugn. Jag vill inte att han blir mer skadad”, hörde Se-‐ bastian Leo säga men hans röst lät märkligt långt borta. Han förstod först inte vad Leo menade men när John tog tag i hans huvud och drog det bakåt och Leo stack en kanyl i hans halspulsåder och spru-‐ tade in någonting blev han varse vad Leo hade sagt tidigare om att droga honom. Han blev skräckslagen och kämpade förtvivlat emot men han hade verkligen inte en chans mot John som vägde en bra bit över hundraki-‐ losstrecket. ”Nej låt bli”, protesterade han och försökte komma loss men utan resultat. Han var panikslagen, både över att få en spruta i sig och över att de höll fast honom utan att ge honom en möjlighet att röra sig. Sebastian försökte att ta sig upp på fötter när de till slut släppte honom men han var alldeles för omtumlad för att lyckas vidare bra med det före-‐ taget. Han tog sig halvvägs upp men ramlade 13
ohjälpligt tillbaka ned på golvet. Kroppen ville liksom inte lyda honom. ”Sådär, nu kanske du lugnar dig lite och slutar vara så förbannat stöddig”, sade John och satte knät hårt i bröstet på honom. Han tryckte ned honom på rygg så att han tappade andan. Se-‐ bastian flämtade våldsamt och kände att han totalt hade förlorat kontrollen över situationen. ”Nu skärper du till dig rejält och så håller du käften, ditt jävla pucko!” fortsatte John argsint. ”Ta det lite lugnt nu John, vi skulle helst inte skada honom, det vet du”, förmanade Leo. ”Ja men han beter sig ju som en komplett idiot. Jag är väl för helvete ingen dagisfröken! Vi skulle inte skada honom men det var under förutsätt-‐ ningen att han samarbetade och det kan man ju knappast beskylla honom för”, utbrast John och sparkade hårt och ilsket till Sebastian i sidan. Sebastian kved till av den hårda sparken men det de hade sprutat honom med hade börjat verka, så han hade förlorat en del känsel och omdöme. Han började definitivt bli trögtänkt och att se dimmigt. Leo tog tag i hans skjortkrage och drog upp ho-‐ nom i sittande ställning. 14
”Sebastian, lyssna nu på vad jag har att säga”, sade han allvarligt. ”Jag kommer bara att säga det här en gång, så det är lika bra att du försöker fatta vad jag säger till dig”, sade han bestämt. ”Jag skojar inte när jag säger att John slår ihjäl dig om du inte samarbetar och gör som vi säger. Du är inte den första vi tar hand om. Ditt liv är värt ungefär lika mycket som någon av pundar-‐ nas som bor nere i tunnelbanan. Alltså! Absolut! Ingenting!” Leo tittade strängt på honom. ”Förstår du det!?” sade han. ”Sebastian, titta på mig när jag pratar med dig!” röt Leo och ruskade omilt om honom. Sebastian försökte verkligen fokusera på vad Leo sade men han hade lite svårt att förstå vad han menade. Hur vet han att jag heter Sebastian? Det var det enda han kunde tänka men han nickade fogligt för att slippa bli mer omskakad. Det gjorde så vansinnigt ont i huvudet. Leo och John drog upp honom på fötter och halvt ledde, halvt släpade honom ut på ett stort hustak.
15
Han orkade inte göra mer motstånd, utan note-‐ rade bara att det faktiskt stod en helikopter och väntade på dem på det stora platta taket. De placerade honom liggande på golvet och in-‐ nan de hunnit lyfta var han borta i ett mellanting mellan sömn och medvetslöshet. Anledningen till att Leo och John hade bytt ut bilen mot en helikopter var inte det långa av-‐ ståndet. Det var inte mer än ungefär sex mil från södra Manhattan, där de befann sig till slutdes-‐ tinationen. Det var mer en säkerhetsåtgärd för att minimera spårbarheten och risken att bli stoppade i en poliskontroll längs vägen. Hur skulle de ha förklarat det blodiga neddrogade byltet de hade med sig för en nitisk poliskonstapel? Till och från under helikopterfärden vaknade Sebastian till och försökte sätta sig upp men blev omilt nedtryckt av John. ”Du verkar ha jävligt svårt för att fatta. Fan vad trött jag börjar bli på dig!” röt John och gav Se-‐ bastian en hård örfil så att han blev liggande tyst och stilla på golvet. ”Det är väl själva fan att han inte kan hålla sig lugn, han verkar tigga om mer stryk”, muttrade John irriterat. 16