Onda flickor Alex Marwood
Översättning Carla Wiberg
Modernista stockholm
Prolog 19 8 6 D e t finns en filt, men att döma av odören som stiger upp ur vecken har den aldrig tvättats. Jade knölade ihop den och tryckte in den i ett hörn så fort de hade låst in henne, men det är varmt i cellerna och stanken av gammal urin och otvättat hud är svår att stänga ute. Nu tar assistent Magill upp byltet och räcker fram det mot henne. »Ta på dig den här«, säger hon. »Över huvudet. De ska tydligen inte få se ditt ansikte.« Det verkar knappast meningsfullt. Jades ansikte visades upp i varenda tidning för några månader sedan och kommer att göra det på nytt i morgon. Hon betraktar filten med avsmak. Assistent Magill kisar med ögonen. »Hördudu«, säger hon. »Du får gärna visa dig öppet där ute, om du vill. De vill inget hellre än att få se dig – jag lovar. Mig gör det ingenting.« De har redan sett mig, tänker Jade. Massor av gånger. I tidning arna, på tv-nyheterna. Det är därför de tvingar oss att stå i kö och ta porträttfoton i skolan varje år. Det är inte för familjens skull. Det är för att de alltid ska ha en bild att sälja till media. Så att de får något att hänga upp rubriker på. h el a vä rl d en b er: hi t ta vå r ä ngel . Eller, i mitt fall, ondsk a ns ä ngl a lik a a nsik t e.
Genom den öppna dörren hör hon Bel skrika. Fortfarande. Hon började skrika när utslaget lästes upp, och sedan dess har det gått flera timmar. Det enda Jade har hört genom de tjocka cellvägg arna är tystnad. Inte ett ljud tränger igenom – inte ropen från folksamlingen, inte de hastiga stegen som skyndar förbi under för VII
beredelserna. Då och då ett metalliskt klick när luckan för titthålet i dörren skjuts åt sidan eller en dånande smäll från en annan dörr som slår igen. För övrigt bara stenmurad tystnad, hennes egna andetag, hjärtats snabba bultande slag. När assistent Magill öpp nade dörren blev oväsendet överväldigande, till och med här nere i källaren: vildsinta, mässande röster – främmande människor som kräver rättvisa. Folkmassan är ute efter henne. Henne och Bel. Så mycket vet hon. Magill håller fram filten igen. Den här gången tar Jade emot den. På ett eller annat sätt kommer de att tvinga henne att ha den på sig, vare sig hon vill eller inte. Deras händer snuddar vid varandra och Magill rycker undan sin, som om barnets hud var insmord med gift. Bel låter som ett djur som skriker i en snara. Hon skulle bita av sig armen om det kunde få henne fri, tänker Jade. Det är värre för henne än för mig. Hon har inte legat illa till i hela sitt liv, som jag. Assistent Magill väntar med neddragna mungipor. »Hur känns det, Jade?« Först tror Jade att hon frågar av omtanke, men en blick på Magills ansikte visar henne något annat. Jade stirrar på henne med uppspärrade ögon. Jag känner mig liten, tänker hon. Jag känner mig liten och ensam och rädd och förvirrad. Jag vet att det är mig de skriker efter, men jag förstår inte varför de hatar mig så. Vi gjorde det ju inte med flit. Det var inte meningen att det skulle bli så där. »Inte så bra, va?« frågar Magill efter ett tag. Hon kräver inget svar. »Det känns inget vidare, eller hur?« Bels röst, ljud av motstånd ute i korridoren: »Nejnejnejnejnej! Snälla! Snälla! Jag kan inte! Jag vill till mamma! Maaammmaaa! Jag kan inte! Inte dit ut! Nejnejnejnej låt bliiii!« Jade ser på assistent Magill igen. Hennes ansikte ser ut som en halloweenmask, bara svepande linjer i svart och rött. Hon stirrar med samma hat som hörs i folkmassans röster där ute. Jade är skyldig. Nu behöver ingen bete sig som om de betraktade henne som oskyldig. VIII
Så är det. Det är vad vi är nu: inte »de misstänkta«, inte »bar nen som sitter i förvar«. Vi är tjejerna som dödade Chloe. Vi är självaste Satan nu. Magill kastar en blick över axeln för att kolla om någon av hennes överordnade hör på. Sedan sänker hon rösten. »Jävligt rätt åt dig, ditt lilla odjur«, väser hon. »Om jag fick bestämma så skulle vi återinföra dödsstraffet.«
Förs ta k a pi t l e t 2 0 11 M a r t i n tittar på klockan. Nästan tio. Då ska hon strax börja jobba. Neonljusen på Funnlands bergochdalbana har släckts och hela parken badar i det skarpa skenet från halogenstrålkastarna som tänds efter stängningsdags, dels för att få de sista besökarna att gå därifrån, dels för att städarna ska kunna se alla utspottade tuggummin, alla tappade ketchupklickar och pölar av spilld läsk. Hon är nog i omklädningsrummet nu. Likt många andra som stämplar in på jobbet är hon noga med att komma i tid men inte lika ivrig att faktiskt börja jobba. Just nu står hon väl och drar av sig sina egna kläder, byter om till träningsskor och overall. En våg av välbekant ursinne väller upp i honom för att hon har klippt av så tvärt. Inget gensvar, ingen kontakt – bara tom tystnad, dag efter dag. Tänker hon på honom över huvud taget? Han har hållit sig i tre timmar, men nu orkar han inte vänta längre. Han tar upp den tysta, dystert stirrande telefonen och trycker fram hennes nummer. Skriver ett sms: Snälla svara, sluta ignorera mig. Iakttar displayen medan mobilen funderar och sänder. En möhippa stannar till nere på gatan. Att det är en möhippa märks på att de skrålar »Going to the Chapel« så högt de orkar. Det är alltid den eller »Nice Day for a White Wedding« – bara refrängen, om och om igen – eller också »Here comes the bride – short, fat and wide«. Det finns hur många låtar som helst, men möhippor håller sig alltid till samma lilla urval. Ett gällt skrik på gatan och sedan en kör av kacklande skratt. Någon har ramlat omkull. Martin häver sig upp från sängen och går fram till fönstret. Gläntar på gardinerna och tittar ut. Åtta 11
unga kvinnor i olika stadier av berusning. Bruden – hon med kort slöja och övningskörningsskyltar – sitter på marken, fälld av skyhöga klackar och en omfångsrik bakdel. Hon kravlar omkring på trottoaren i sin tajta minikjol så att magen hänger över midje linningen, och tuttarna är på väg ut ur dekolletaget medan två av väninnorna sliter och drar i den ena blekfeta armen. De andra sprider sig över trottoaren, pekar och raglar och tjuter av skratt. En av dem, i korta shorts, tvärrandig resårtopp och jättestora ringar i öronen, vill ha eld till sin cigg av männen som vinglar förbi den fäktande bruden. Resårtoppen får jackpot. En svensexa – de invaderar stan var enda helg, de som saknar pass eller permission från kåken, de som helt enkelt inte har råd med att sprida sangriaspyor över varm spansk betong – stannar till, tänder åt henne, börjar prata. Eller snarare hojta. Under Martins fönster kommunicerar ingen med något svagare än ett vrål; hörseln förstörd av dunkande basgångar, känslan för andra människor förstörd av alkohol och ecstasy och kokain. Sådant kostar visst mindre än ett paket cigaretter nu för tiden. Och man behöver inte gå utomhus för att ta dem. Bruden kommer äntligen på fötter. Hon haltar, eller låtsas halta, och stödjer sig på en manlig axel. Martin ser på medan mannens hand smyger ner över den snäva kjolen och söker sig in i den bakifrån. Bruden skrattar gällt, slår halvhjärtat efter handen och flaxar uppmuntrande med ögonfransarna. Handen försöker igen. De börjar gå bortåt gatan med kurs mot klubbkvarteren. Resårtoppen dröjer sig kvar, lutar sig mot ett skyltfönster, pra tar med mannen som hade tändaren. Hon svajar i sidled, tycks inte märka att väninnorna försvinner runt hörnet. Hon drar i top pen, lyfter upp den hopklämda barmen och stryker stelsprejat hår ur ögonen. Ler kokett mot mannen, trycker lätt på hans överarm. Så går den moderna parningen till. Numera behöver man inte ens bjuda tjejen på en drink. Det räcker med att låna ut en tändare, så är det fritt fram. Martin släpper gardinen. Depressionen sipprar in i porerna 12
medan han hasar tillbaka i det mörklagda rummet. Han förstår sig inte på världen. Ibland känns det som om de väljer gatan där han bor bara för att håna honom. Påminna honom om allt kul han inte har… om att de där dansande paljettprydda varelserna skulle skynda sig över till andra sidan gatan om han försökte vara med. Whitmouth är en besvikelse. Han trodde att han skulle ha världen som i en liten ask när mamma väl hade dött och han kunde välja sitt öde själv. Att livet äntligen skulle bli lyckat. Men i stället bara iakttar han andra människors nöjen som om han tittade på tv. Jag trodde att det var Sagolandet, tänker han och tänder den nakna glödlampan i taket. När jag var liten. När vi åkte hit från Bromwich. På den tiden var det familjer: te med bakelser, och rutschbanan på piren var den högsta byggnaden på flera kilometer. Det var därför jag kom hit igen. Alla glada stunder, alla minnen, alla förhoppningar. Nu törs jag knappt titta in i en butiksentré när jag går förbi, ifall jag skulle få se Linzi-Dawns uppdragna knän och Keifers lågskurna jeans juckande mellan dem… och jag själv utestängd, aldrig välkommen, alltid en åskådare. Hon har fortfarande inte svarat. Det pirrar i skinnet på Martin när han stirrar på den tomma displayen. Vem tror hon att hon är? Han slänger mobilen på sängen, sätter på tv:n och ser de dåliga nyheterna rulla fram på BBC. Fan också, Jackie. Du har ingen rättighet att behandla mig så här. Om du ändå skulle visa dig vara likadan som alla andra, varför låtsades du då att du var annorlunda? Ett nytt gällt skrik ute på gatan. Martin trycker på volym knappen, drar upp ljudet till max. Den avvisades vrede kryper under huden, syns inte, går inte att lindra. Hon behöver ju bara messa ett svar. Han vill inte gå ut, men om hon vägrar svara kom mer han att bli tvungen. Ihärdighet är den viktigaste egenskapen här i livet, som mamma alltid hävdade. Och han vet att han är den mest ihärdige som finns.
A ndr a k a pi tl e t
A m b e r G o r d o n tömmer hittegodsskåpet en gång i veckan. Det är det bästa med hela jobbet. Hon trivs med att skapa ord ning och knyta ihop lösa trådar, även om trådarna bara gäller principen att den som inte har kommit och hämtat sina prylar efter nio månader, den kommer aldrig att göra det. Hon gillar nyfikenheten, njuter av att snoka lite i andra människors liv och förundra sig över vilka saker – löständer, diamantörhängen, dagbokskalendrar – som ägarna antingen inte har märkt att de tappat eller också inte tyckt att det var värt att åka tillbaka och fråga efter. Men det bästa av allt är presenterna. För Funnlands städare kan det bli julafton varenda söndag. I kväll är det inte alls illa. Bland alla kvarglömda paraplyer, plastpåsar med polkagrisar och nyckelringar med Minne från Whitmouth finns det riktiga guldkorn. Ett färgglatt armband med förgyllda berlocker, hjärtan och amoriner som klirrar bland små halvädelstenar. En mp3-spelare – billig, inte av senaste modell, men den fungerar och är fulladdad med låtar. En jättepåse blan dat godis. Ett telefonkort för utlandssamtal i obruten cellofan förpackning, ännu inte aktiverat. Amber ler när hon ser det. Hon vet vem som kan behöva ringa hem och prata länge. Tack, okända besökare, vem du nu är, tänker hon. Du anar inte hur glad du har gjort en invandrare från St Lucia i kväll. Hon tittar på klockan, upptäcker att rasten redan har börjat. Låser skåpet igen, stoppar presenterna i axelväskan och skyndar tvärs över den skarpt belysta asfaltplanen, bort till kafeterian. 14
*
Moses röker igen. Det är lite av en sport för honom. Han vet att hon vet – nu när det är rökförbud överallt märks ju minsta lilla inomhusbloss lika tydligt som läppstift på en vit krage – och att hon vet att det är han som är den skyldige. Ändå gillar han att testa, tänja på reglerna och se vad som händer. Det råder en outtalad vapenvila mellan dem i den frågan. Enligt Ambers åsikt finns det strider som är värda att ta och strider som är rent slöseri med tid och kraft, och den här hör till de senare. Hur som helst så jobbar han bra. När kafépersonalen åter vänder i morgon bitti kommer deras revir att glänsa och dofta av hygien och syntetisk citron. Hon ser att han rycker till och släpper fimpen i den öppna Coca-Cola-burken framför sig när hon skjuter upp dörren. Am ber döljer ett leende när han anlägger en min av sårad oskuld och samtidigt låtsas att han inte har sett henne. Som alltid ser hon honom demonstrativt i ögonen och ger honom samma menande leende som han alltid får. Livet är fullt av små sammansvärjningar och hon har upptäckt att de blir ännu fler när man är chef. Det är inte mycket av det som pågår på Funnland som undgår Amber. Lokalen är full med folk som hon absolut inte tänker bråka med om småsaker. Jackie Jacobs, som slutar jobba så fort mobilen ringer… men som dess emellan håller stämningen hög med den ström av fräckisar som rinner ur munnen på henne. Blessed Ongom, som kommer först till kaféet och går sist därifrån varenda kväll men jobbar femtio procent hårdare än alla andra både före och efter rasten. Och så Moses, förstås, som har värsta plåtmagen och klarar av att torka upp allt som besökarna lämnar efter sig – till och med sådant som får känsligare arbetskamrater att börja gråta. Det är mycket folk på kaféet. Den gemensamma rasten är en ritual som inte en enda av de här nattarbetarna vill missa. Inte ens nybörjarna, inte ens de som kan så lite engelska att de får klara sig med leenden och teckenspråk. Att ägna ett helt skift 15
åt att skrapa bort spåren efter andras nöjen är tröttsamt, det vet Amber. Om en stunds vila och några utgångna flottyrmunkar kan göra det uthärdligt så ser hon ingen anledning att smälla med någon symbolisk piska. Hon lägger sig inte i hur personalen fördelar sin tid, så länge allt är klart vid arbetstidens slut klockan sex på morgonen. Det är ju knappast troligt att Suzanne Oddie eller någon annan i styrelsen tänker komma hit med stoppur och skrivplatta när de kan sova gott mellan sina lakan av femhundra trådig egyptisk bomull. Det är den stora fördelen med obekväma arbetstider: Bara jobbet blir gjort, så är det ingen som bryr sig om vem som gör det eller hur det går till. Moses ser bekymrad ut och de mörka ögonen fylls av farhågor när Amber ändrar kurs och går fram mot hans bord. Han tror att jag äntligen tänker säga ifrån, slår det henne. Vi har känt varandra i flera år, men nu när jag har blivit befordrad har han – har alla – börjat betrakta mig med en viss misstänksamhet. Hon ler och ser att hans oro växer. Tvingar sig att skratta fastän hon känner sig en liten aning sårad. »Ingen fara, Moses!« ropar hon lugnande. »Jag har en sak åt dig.« Hon kommer fram till hans bord, tar upp kortet ur väskan och räcker fram det. »Hittegodskväll«, säger hon. »Det finns nog minst tjugo pund på det. Jag tänkte att du kanske ville ringa till din farmor.« Misstankarna bleknar bort och ersätts av varm, djup glädje. Moses farmor hemma i Castries har varit sjuk ett tag och väntas inte leva länge till. Amber vet att han inte kommer att ha råd att resa hem till begravningen, men ett sista telefonsamtal kanske kan lindra förlusten lite grann. »Tack ska du ha, Amber«, säger han och ler mot henne, brett och strålande. »Det uppskattas.« Amber fnyser avfärdande, slänger med håret. »Ingen orsak«, säger hon. »Det kostar mig ingenting.« Hon går vidare, lika väl medveten som alla andra om att det där inte är riktigt sant. Hen nes företrädare betraktade allt hittegods som sin personliga bonus. Men det skulle inte Amber kunna göra. Hon tjänar bättre nu än 16
hon har gjort i hela sitt liv, och det skulle kännas fel att hålla inne med de små belöningarna när alla de här människorna lever på minimilön. De är inte bara hennes underordnade, de är hennes grannar. Hennes vänner. Om hon höll distans till dem på jobbet skulle de snart börja hålla distans till henne i kvarteren där de bor. Armbandet ger hon till Julie Kirklees, en mager artonåring med hårt sotade ögon – allt det där sminket är ofta avsett att dölja en blåtira, misstänker hon – innan hon går vidare till disken. Hon tar sig en kopp beskt te och lägger i två sockerbitar. Inspekterar kyldisken och faten med plastkupor ovanpå den. I det här jobbet har man inte många förmåner, men en av dem är nästan oändliga mängder överbliven skräpmat. Amber anar att en del av hennes personal lever nästan enbart på trötta hamburger bröd, halvkall grillkorv, sladdriga piroger och kall pommes frites, med burktomatsoppa och äppelknyten som enda inslag av frukt och grönsaker. Amber är inte särskilt hungrig. Egentligen vill hon bara dra ut på pausen mellan bokföringen och den enda städsyssla hon alltid sköter själv – den som hon inte litar på att någon annan skulle göra tillräckligt bra. Blicken glider över faten med scones och enorma, mjuknade chocolate chip cookies. Bakom henne håller Blessed låda med rösten full av förfinad afrikansk avsmak. »Jag förstår inte hur de tänker«, säger hon. »Och deras vän ner… är de djur eller människor?« Amber tar en dubbelsmörgås med skinksallad, utgången sedan några timmar. Den är säkert en enda gegga i mitten och torr som papp utanpå, men det finns inte mycket att välja på om man inte vill ha något sött. »Vad menar du, Blessed?« frågar hon och vänder sig mot hen nes bord. Jackie dricker ur sitt kaffe. »Blessed har hittat bajs nu igen«, upplyser hon. »Vad säger du?« Amber slår sig ner och öppnar smörgåsför packningen. »I virvelvinden?« 17
Blessed nickar, gör en grimas. »Mitt på sätet. Jag fattar inte hur de gör. De måste ju dra ner byxorna, menar jag.« Jackie får något avlägset i blicken. »Undrar om de gör det i farten…?« »Det var väldigt tråkigt, Blessed«, säger Amber. »Klarar du av det? Eller ska jag…?« »Nej«, säger Blessed. »Moses har redan tagit hand om det, som tur är. Men tack för omtanken.« »Tack och lov för Moses«, säger Jackie. Mobilen vid hennes armbåge får plötsligt liv och vibrerar i väg över bordet. »Herregud!« säger Tadeusz och vaknar upp ur sina nattliga dagdrömmar. »Det är inte sant! Halv tre! Ringer de till dig mitt i natten? Kvinna, du är omättlig!« Jackie fnyser. »I dina drömmar«, säger hon. Hon tar upp mo bilen, rynkar pannan. »Men för helvete!« Amber tar en tugga av smörgåsen. Varm, fuktig, betryggande på något vis. »Vad är det?« Jackie skjuter fram telefonen åt hennes håll. Tadeusz läser meddelandet över axeln på henne. Var är du? Så här får du inte göra. Ring! »Någon är angelägen«, säger han. »Sjuk i huvudet, snarare«, säger Jackie. Tadeusz stirrar på henne med nyväckt respekt. »Har du en stalker?« Hon rätar tvärt på nacken och tittar upp från displayen. »Ökar det mitt marknadsvärde, Tad?« Tadeusz rycker på axlarna. Med sitt magra, nästan varglika utseende är han van vid att trassla in sig lätt och trassla sig ur med möda. Blessed ser orolig ut. »Vad är det för en man?« »Bara… ett stackars pucko. Jag var ute med honom två gånger.« Honom och alla andra, tänker Amber elakt. Men hon säger ingenting, föser bara tillbaka mobilen över bordet. Att inte döma har hon lärt sig för länge sedan. Åtminstone att inte göra det högt. 18
»Du svarar väl inte?« frågar Blessed. »Du får inte ge honom något gensvar, Jackie.« Jackie skakar på huvudet. »Inte nu längre. I början var jag snäll mot honom ett tag, men det var bara dumt… så nej, inte nu längre. Den lilla råttan. Att jag gick med på en andra dejt var bara för att jag tyckte synd om honom för att han inte fick upp den första gången.« »Jackie!« protesterar Blessed. Hon hatar den sortens samtal. Men ändå sitter hon alltid vid samma bord som Jackie. »Så får du inte göra. Ge honom gensvar, menar jag. Du ska vara försiktig. Det händer ju att kvinnor blir mördade. Det vet du. Du måste akta dig.« »Knappast«, säger Jackie. »Han är för fan ingen seriemördare. Han är bara en liten patetisk skit.« »Det är inget att skoja om«, säger Blessed. »Det har redan hänt två flickor i Whitmouth bara i år, alldeles vid ströget. Och du vet ingenting om den här mannen. Egentligen.« »Jag menade inte att skoja, Blessed. Förlåt.« Blessed skakar på huvudet. »Gör inte det. Jag förstår inte att ingen verkar bry sig om det.« »Det är bara för att de inte var härifrån«, säger Tadeusz. »Så enkelt är det.« »Det är ju hemskt«, säger Blessed. »Om du tror det.« »Men så är det ju«, säger Tadeusz. »Ingen här i stan kände någon av de där tjejerna, och då räknas det inte.« »De är väl människor i alla fall!« säger Blessed. »Ja, det är de«, säger Jackie, »men de hör inte till oss. Om de hade hört till oss så skulle vi inte våga gå ut. Tack och lov att de var utifrån, det säger jag bara.« Blessed skakar sorgset på huvudet. »Vad du är kall, Jackie.« »Realist«, rättar Jackie. »Hur länge har det pågått, förresten?« frågar Blessed. »Den här mannen…« Jackie suckar och lägger ifrån sig telefonen. »Herregud… i 19
evigheter. Hur länge är det, Amber? Ett halvår, typ?« »Jag har ingen aning«, säger Amber. »Varför frågar du mig?« Hon tycker sig se att Jackie gör en sur min. »Han är ju din kompis.« Det kommer som en överraskning. »Va?« »Martin. Bagshawe.« Namnet låter bekant på något vis, men Amber kan inte sätta ihop det med ett ansikte. Hon skakar på huvudet och känner en rynka i pannan. »Vem då?« »Vics födelsedag.« »Vics födelsedag? Det är ju flera månader sedan.« »Precis.« Amber skakar på huvudet igen. Hon kommer inte ihåg särskilt mycket av Vics födelsedag. Och absolut inte vad andra hade haft för sig. »Jag vet. Jag sa ju det«, säger Jackie. »Jag blir inte av med det lilla slemmot. Hur i helvete har Vic blivit vän med en sådan knäppis?« Amber tänker tillbaka. En lördagskväll på Cross Keys. Ingen riktig fest, de hade bara meddelat vännerna var de skulle vara. Vic i toppform, med armen om hennes axlar hela kvällen. Han hade druckit Jack & Coke och inte sagt ett ord när hon beställde sitt tredje glas torrt vitt. En fin kväll, en kul kväll. Och i en vrå av minnet ett obestämt minne från sent på kvällen: en kille om slingrad av Jackie, en liten gestalt klädd i – om hon inte minns fel – en anorak. Anorak en lördagskväll. Jackie måste ha haft Heinekenbrillorna på sig om hon gick på en sådan typ. »Skyll inte på Vic, Jacks! På Cross Keys kan man ju inte säga åt folk att dra. Det var väl bara en som brukar hänga där.« »Nej«, säger Jackie. »Han sa att Vic var…« Amber kan inte riktigt dölja sitt leende. »Men du kom inte på tanken att fråga Vic?« »Alltså, om någon hade varnat mig…« »Det hade vi kanske kunnat göra om du hade frågat. Vic vet 20
säkert inte ens vad han heter. Han är bara en sådan där efterhäng sen knäppis som finns på alla pubar.« »Där ser du«, säger Blessed, »det är precis det jag menar. Man måste akta sig. Man kan inte bara… ragga upp killar på puben.« Jackie ger henne en blick. »Tack för rådet, men att gå i kyrkan är inte min grej, Blessed. Så är det bara. För fan, det var ju bara för att jag tyckte synd om honom som jag började prata med honom!« »Du är så godhjärtad«, säger Tadeusz. »Det är faktiskt inte alla som har det lika bra fixat som Am ber«, säger Jackie. »Det är inte alla som har en varm skön Vic att komma hem till.« »Du borde anmäla det till polisen«, säger Blessed. »Jag menar allvar. Om han förföljer dig.« Jackie skrattar. »Visst, va!« »Jo, det borde du. Om det oroar dig så ska du be om hjälp.« Amber häpnar ofta över att den enda hon känner som visar orubbligt förtroende för myndigheterna är en människa som levt de första två tredjedelarna av sitt liv i Uganda. Från ett afrikanskt helvete har Blessed fått med sig en moral som står högt över grannarnas. Amber kommer att tänka på sin sista present och stoppar handen i väskan. Böjer sig fram mot Blessed och sänker rösten medan de andra fortsätter att prata. »Den här låg bland hittegodset«, säger hon och räcker fram mp3-spelaren, nästan vördnadsfullt. »Vad är det för något?« frågar Blessed. »Det är i alla fall inget som jag har tappat bort.« »Det är en mp3-spelare«, säger Amber. »Jag tänkte att Bene dick kanske skulle vilja ha den. Ingen iPod, tyvärr, men den fungerar likadant.« »Menar du det?« Blessed verkar lamslagen. »Men då måste den väl vara värd mycket pengar!« På nytt får Amber vifta bort sin generositet. Hon vet hur knappt Blessed har det som ensamförälder, vet att hennes son 21
får vara utan många saker som hans jämnåriga tar för givna. »Knappast. Jag vet inte. Men det finns redan musik i den – titta. Lite att börja med, i alla fall.« »Jag…« Blessed ser på henne med ögonen fulla av tårar. »Jag vet inte vad jag ska säga«, säger hon. »Säg inget då«, säger Amber. »Ta den, bara.« »Att du inte bara byter telefon!« Tadeusz tar upp Jackies mobil och börjar bläddra i menyn. »Men hallå«, säger Jackie, »tror du att jag har råd med det?« »Okej«, säger Tadeusz. Alla här förstår hur det är att inte ha råd. Man jobbar inte natt med att städa efter andra om man kan välja. Han trycker på Svara och börjar knappa in bokstäver. »Vad gör du?« Blesseds röst låter helt förfärad. »Tadeusz! Låt bli!« Tadeusz fortsätter att skriva. »Man ska inte svara, har jag sagt! Om hon svarar så ger hon honom hopp om att de har en relation. Hon får inte låtsas om honom. Det är enda sättet.« »Det är okej.« Tadeusz tittar upp, ger henne ett småleende. »Ge tillbaka den, Tadeusz«, säger Jackie. Han trycker på Sänd. Lämnar tillbaka mobilen. »Shit«, säger Jackie. »Vad har du gjort?« Hon trycker snabbt på knapparna, tar sig fram till Sända poster. Öppnar meddelandet och börjar skratta. »Vad är det? Vad står det?« frågar Blessed. »›Det mottagarnummer du angett är inte i bruk.‹ Genialiskt. Du är ett geni.« Tadeusz lutar sig belåtet tillbaka och lägger armarna i kors. Telefonen vibrerar igen. Jackie läser upp messet. »›Testar.‹« Hon börjar knappa. Amber tittar på klockan. Snart tre. De har mycket att klara av innan det blir ljust. »Kom igen nu«, säger hon. Reser sig upp för att visa att hon menar allvar. »Tiden går. Nu måste vi gå och jobba, annars får vi hålla på hela natten.« 22
Runt omkring dem följer personalen hennes exempel och börjar röra på sig. Borta vid fönstret rullar Moses demonstrativt en cigarett att röka ute i det fria. Långsamt kommer de på fötter. Tadeusz har kaféet i natt. Han tar de andras muggar och strosar i väg till sopsäckarna i köket. »Okej«, säger Jackie. »Ingen rast för de onda.«
»Gode Gud«, säger Jim. »Jag tror inte mina öron. Förra veckan tyckte jag faktiskt synd om henne. Jag tyckte synd om henne så sent som i går! Visst sa jag det! Gud, Kirsty, visst gjorde jag det!« Hon säger fortfarande ingenting, nickar bara mekaniskt med håll. Jim ställer ner sin mugg. Det känns som om allt han någonsin har trott på har krossats med en slägga: alla hans fromma vänster åsikter, hans obestämt kristna tro på försoning, hans bergfasta övertygelse om att barn aldrig kan betecknas som onda, vilka fruktansvärda handlingar de än må begå. Hur kunde hon? tänker han. Hur kunde hon? »Gud i himlen!« säger han, förvånad över att känslorna är så starka. Han känner sig förrådd, personligen – som om Amber Gordon har kommit och rent fysiskt gett honom ett slag i ansiktet. »Jag vet inte längre vad jag ska tro på. Det gör jag faktiskt inte. Hur ska man kunna hävda människans inneboende godhet när sådana här… hur kunde hon?« Han ser polisen släpa med sig en kvinnogestalt, dold under en filt, uppför trappan till Whitmouths polisstation. De är hårdhänta och folkmassan är inte särskilt noga övervakad. Han ser att hon snubblar på nedersta trappsteget, rycks upprätt och nästan kastas in genom dörrarna. »Om det är sant«, säger han, »så är det slut med allt jag någon sin har trott på. Jag blir nog tvungen att acceptera att det är så det är. Att vissa människor är födda onda, som det påstås. Det är väl möjligt. Jag ville inte tro det. Men herregud… kaka söker maka, heter det ju. Hindley och Bradley. Fred och Rose. Hon där och Cantrell… Gud!« Han kastar en blick på sin fru, förvånar sig över att hon sit ter så tyst. I vanliga fall pratar hon lika mycket och snabbt som han när de ser ett sådant här inslag. Han får en chock när han upptäcker att hennes ansikte är vått av tårar. De strömmar nedför kinderna, hejdlösa, men munnen är stängd och de uppspärrade ögonen fortsätter att stirra på skärmen. 396
»Oj, förlåt, vännen min«, säger han och kramar om hennes oemottagliga kropp. »Förlåt. Jag vet att du har stått på hennes sida. Men så farligt är det inte. Du är bara trött. Det är okej, Kirsty. Jag borde inte ha hållit dig vaken. Kom igen, upp med dig. Nu går vi och lägger oss. Du behöver sova. Lita på mig«, säger han. »Allting kommer att kännas bättre i morgon.«