9789188769220 by Smakprov Media AB

a r ä n t el

n o g å N

EMMA HÖRBERG

a r ä elt n

EMMA HÖRBERG

ågon

Helt nära någon Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Emma Hörberg Grafisk form och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-22-0

Till, En person som var snäll, sprallig, Positiv med stort P, och som alltid trodde på en. En person som berättade riktiga historier från förr. På ett sådant mysigt sätt som ingen annan. ”Inget ont utan att det har något gott med sig.” Morfar. Bengt Skoglund.

Helt nära någon

Jag vet inte vad det är som händer. Det känns lite fånigt. Jag känner mig fånig. Samtidigt som det känns ganska trevligt. Faktiskt känns det trevligt. Hon är trevlig, och rolig. En härlig människa är hon. Go och glad, som man säger. Det är klart. Något sådant där spektakel med fest där hon är klädd i vit klänning kommer det ju inte bli. Inte för att det är någonting fel med det, för den som vill, men det är ingenting för mig. Som när den ena kompisen efter den andra gick igenom den proceduren och efter varje gång frågade brudgummen, som det kallas, när det ska bli dags för mig. Jag sa alltid något i stil med att, ”det där är ingenting för mig”. Varje gång önskade jag att polaren skulle rycka på axlarna och säga ”okej”, och sedan gå vidare i livet, men såklart gjorde han inte det. Alltid det där ”Vi får väl se”, ”Jooodå!”, ”Din tid kommer”, eller något liknande. Bara för att man tycker om att se fotboll på tv så innebär väl inte det att man måste gilla att spela själv? Och bara för att jag ställde upp som fotograf när mina kompisar ville gifta sig så behöver jag väl inte gifta mig själv? Jag vet inte, att gå och hålla en människa i handen och se smått frånvarande ut med 7

ett leende som går från öra till öra. Det blir ju bara varmt och svettigt i näven. Jag tyckte det kändes fånigt. Tycker menar jag. Eller tyckte. Nej, tycker. Tyckte. Hur som helst. Hon är faktiskt trevlig. Det är hon verkligen. Trevlig. Och rolig. Go och glad. Jag hoppas vi får vara vänner så länge vi lever faktiskt. Så länge till, vi lever. Det gör jag. Det tycker jag. Jag ser fram emot det. Och jag borde väl kanske bara vara glad för det. Att hon är trevlig och det känns bra, på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Helt enkelt bara glädjas åt det. Ja, just det. Det känns bra.

â&#x20AC;?Nytt hus, nytt landskap och nya bekantskaperâ&#x20AC;?

Torgny Eriksson var lång och stor, utan att för den skull vara tjock. Han hade på sig ett par ljusa byxor och en kortärmad randig skjorta i färgerna vitt och ljusblått. Det vita håret på hans huvud växte i den klassiska ringen, och han hade en hand nedstoppad i byxfickan när han gick in genom mataffärens automatiska dörrar. Han tog tag i det svarta handtaget till den översta korgen och lyfte den rakt upp. Tog ett steg till sidan och tittade över bordet med krukväxter, bort mot avdelningen med frukt och grönt. De flesta andra personerna som plockade potatis, lök, valde ut den finaste grönsalladen, plockade ner äpplen, apelsiner eller kanske nektariner i en påse, var i hans egen ålder eller äldre. Han gick fram till potatishörnan och ställde sig bredvid en kvinna som höll i en vagn medan hon lutade sig lite grann framåt och plockade med den andra handen i en påse; hon knöt ihop påsen, släppte ner den i den hitintills tomma vagnen, tittade upp och gick, med ryggen mot den långa mannen. Torgny drog av en ny påse och började lägga potatisar i den. 11

Han tittade över apelsiner, olika sorters äpplen, bananer och päron. Tittade mot rotfrukterna. Salladerna. Tog upp handen ur fickan och gick först fram till apelsinerna, sedan rödbetorna, morötterna. Han lade också ner en purjolök i sin korg. Styrde stegen mot brödavdelningen. Han höll korgen i sin högra hand när han gick i gången mellan raderna av hyllor med olika sorters varor såsom hundoch kattmat, rengöringsartiklar, toalettartiklar och leksaker. Han stannade till och hans panna rynkade sig; en kvinna, jämfört med honom inte så lång men slank och med en blandning av ljust och grått hår på huvudet, stod framför en hylla med konserver, glasburkar och pappförpackningar. Hon tittade från den ena till den andra sidan med huvudet något neråtböjt. Hon suckade. Lyfte upp axlarna och sänkte ned dem. Torgny såg på en vagn som fanns utanför hyllan där hon stod. Däri låg varor från frukt och grönt, bröd och mejeriprodukter. Han såg mot henne igen. Hon blåste upp kinderna och pustade ännu en gång. När hon vände sig om tog Torgny ett första steg framåt. – Du såg lite vilsen ut, sa han. Kvinnan vände sig om i en rörelse. – Va?! sa hon och tittade upp på honom. Torgny log lite grann, höjde upp mungiporna med slutna läppar. – Du såg lite vilsen ut, sa han igen.

Maj Oskarsson hade på sig ett par jeansshorts och en vit t-shirt. Hon stod innanför sin ytterdörr på en större, brunsvart matta och böjde sig framåt för att ta på sig ett par sandaler. Sträckte sig efter sele och hundkoppel som låg ovanpå hatthyllan. Shih tzun viftade på svansen så hela kroppen rörde sig, när hon trädde selen över huvudet på den. Maj satte handen mot dörrhandtaget och tittade ner med ett leende. – Det är till att vara ivrig, sa hon till hunden som tryckte nosen mot dörren. Hon skrattade lite grann när hon öppnade. Klev ut på trappavsatsen och ryckte till lätt i kopplet när hon vände sig mot dörren igen. – Jag måste hinna låsa också hörru! sa hon och vred om nyckeln. Stående på trottoaren tittade hon åt båda hållen. Åt vänster, där en vägkorsning fanns några hus bort, och åt höger. Hon såg fram och tillbaka två gånger efter varandra innan hon gick till höger. Hon följde sin egen tomtgräns med det ljusa, låga 13

staketet. På andra sidan gatan fanns nya och ljusa lägenheter. Hon såg sig omkring när hon gick med en något öppen mun och hakan lite grann uppåt. Ett par hus bort gick hon bredvid en högre, fyrkantigt klippt häck där ljudet från en gräsklippare hördes. Maj rundade sina läppar och sträckte lite grann på sig och tittade upp mot ovansidan av häcken. Hon tittade ned mot sin hund som gick intill och luktade. Hon saktade ner och gick med kortare steg när hon närmade sig en öppning. Maj gick förbi mellanrummet som fanns vid ingången mot ytterdörren. Vände sig om och stannade. Hon lutade sig en aning ut mot vägen när hon tittade in mot trädgården och fick se en man i medelåldern, klädd i vad som liknade badshorts, med bar överkropp och en mindre kula över magen. Hon höjde sin hand lite grann. Mannen gick bortvänd från henne innan han vände upp och gick åt motsatt håll. Hon sträckte upp sin arm ytterligare och visade upp ett stort leende när hon vinkade. Hon skrattade till och sänkte armen igen när mannen som klippte gräset bara tittade framför sig. Hon höjde snart upp armen ännu en gång och vinkade med samma leende. – Hallå där! ropade hon. Inte alltför högt, och mannen tittade upp. – Hej! sa Maj och log lite till. Mannen log tillbaka, tittade ned och stängde av gräsklipparen. Han gick fram till den äldre kvinnan med en blandning av ljust och grått permanentat hår. Han drog handflatorna över byxorna en gång innan han sträckte fram sin högra hand. – Hej, sa mannen. – God dag, sa Maj när de hälsade. – Undrade du över något? sa han. 14

Maj skrattade till och skakade på huvudet. – Nej. Nej, jag är bara ute och går, och kollar läget lite. Jag har nyss flyttat hit, till den här gatan, sa hon och visade upp ett leende. – Jaha, sa mannen och tittade sig omkring. – Flyttat fyrtio mil ungefär, uppåt då, sa hon och skrattade. – Det kanske hörs? Mannen log lite snett och hans ögonbryn rynkade sig. – Ja jo, det hörs nog. Lite skorrande ”r” har du nog allt, sa han. Maj log. Skrattade igen och nickade. Det blev tyst i några sekunder. Maj tittade ner mot sin hund och lutade sig efter det en aning bakåt. – Fyra, nej, fem blir det väl, hus där bortåt bor jag, sa hon och tittade ditåt. Mannen nickade jakande. Började smila och tog ett steg åt sidan och bakåt. Han slog ut med handen i en båge framför sig. – Och här bor jag! Maj skrattade och nickade. Hon såg på honom och han såg på henne under några sekunders tystnad. – Ja du verkar ju vara en bra granne att ha i alla fall då, sa Maj och mannen log. Hon gick snart vidare och efter femton eller tjugo minuter gick hon förbi en villa med en mindre, rundad häck runt trädgården, där det också fanns en studsmatta med skyddsnät på framsidan. Maj pratade med ett par i dryga trettioårsåldern. Mamman stod med en ettåring i sin famn. En fyraåring som var klädd i t-shirt och underbyxor ömsom sprang runt och 15

ömsom stod still. Fyraåringen tittade upp mot Maj, och sedan ännu mer ner på hunden vid hennes sida. – Så det är en bra stad att bo i då? sa Maj. Paret tittade på varandra. – Det tycker vi det är så långt, sa kvinnan. Mannen bredvid henne nickade instämmande. Maj log. – Låter bra det. Jag måste ju ta reda på lite grann om staden jag har flyttat till ju, sa hon. Paret nickade mot henne. – Jag ville väl bli lite mer rättvis. Det kan ju bli så, när barnen växer upp så hittar de kärleken och flyttar till världens alla hörn. Maj skrattade till. – Eller i alla fall en bit ifrån uppväxtorten. Jag tyckte inte att jag ville ha cykelavstånd till två, och en hel dagstur till de andra två, längre. – Mm, det går väl an så länge de flyttar inom landets gränser då, sa mannen och tittade på sina egna två barn. Vi får väl ser hur det blir när det blir dags för de här två- då kanske man flyttar till andra sidan jordklotet. Mannen ryckte på axlarna och Maj skrattade lite. – Vem vet? sa hon. Hennes leende sjönk undan och hon började tugga på insidan av kinden. Så jag hoppas väl på att få nya både intryck och bekantskaper här! Hon drog upp mungiporna men hennes läppar var strama. – Du går väl förbi här någon mer gång kanske? Det är okej om du vill säga några ord då, eller vad säger du? sa mannen och vände sitt ansikte mot kvinnan. 16

Hon i sin tur tittade från honom till Maj och nickade. – Ja visst. Om vi är ute och hemma bara så, sa hon och log. – Det gör jag säkert då, sa Maj med samma leende som sist. Hon höjde handen mot dem innan hon sa hejdå och gick. Hon gick någon meter framåt med blicken riktad snett fram och ut i det blå. Hon vände ned blicken mot sin hund som gick lite grann före vid hennes sida intill tomtgränserna. Hon satte sig på huk. – Millan! sa Maj och den vände på huvudet. – Kom! sa hon. Hennes hund travade upp till henne. Maj smekte handen över ryggen på den samtidigt som hon öppnade munnen och skrattade till, medan ett par tårar rann nedför kinderna. Hon torkade bort dem innan hon reste sig upp och fortsatte.

Det var en liten butik med kläder och leksaker för de allra minsta. Expediten lade ned en gul pyjamas med kaninmönster och ett mjukisdjur, i en vit påse med loggan ”DinMinsta” på. – Hoppas det blir uppskattat nu, sa expediten och höll påsen över disken mot Maj. – Det hoppas jag också, sa hon när hon tog den. Expediten log och Maj tog ett steg tillbaka där hon stod. – Jag lär nog få vänta ett par veckor innan vi ses. De har semester en vecka in i juni och innan dess blir det nog svårt. – Men då måste jag ju bjuda in dem till mitt nya! sa Maj och visade upp ett leende. Expediten log tillbaka. – Det är väl självklart. Tiden går ju så fort när de är sådär små. Måste ta tillvara på så många minuter som det bara går. Maj log och nickade ett par gånger. – Det är ju så. Plötsligt är de vuxna och man får ett samtal mitt i natten att man har blivit farmor, eller kanske mormor, sa hon och skrattade. Expediten nickade jakande. 18

– Så är det. Du får ha en fortsatt trevlig dag. – Tack, sa Maj och gick förbi disken. Det plingade till ovanför hennes huvud när hon gick ut till trottoaren där gatan mellan trottoarerna var belagd med kullerstenar, liksom torget en bit åt vänster. Hon tittade åt höger och vänster. Det var en blandning av människor som gick än hit än dit. Många gick bara igenom gatan medan en mindre del verkade vara ute på shoppingtur. Hon höjde och sänkte axlarna och tittade åt båda håll en gång till. Hon vände sig åt höger och rynkade på ögonbrynen. Sträckte något på nacken framåt. Hon börja smila och stod still där hon var i någon minut innan hon började gå framåt med lite kortare steg än vanligt. Stannade vid första tvärgatan och tittade runt hörnet. Log större och backade något steg. Tittade sig omkring och gick fram de steg hon backat. Gick lite närmare väggen vid sin högra sida och lade upp handflatan mot den. Tittade runt hörnet igen; han var äldre, gråhårig, kanske tio centimeter längre än hon. Han såg ganska hälsosam ut. Stod med händerna i byxfickorna och gick runt på stället. Böjde sig bakåt och tittade uppåt himlen. Gick runt på stället, fortfarande med händerna i fickorna. Han vände blicken bort ifrån där Maj stod och vände sig snart om igen. Han log och det gjorde hon också. Hon tog några steg bakåt. Andades ut och tog samma antal steg fram och tittade runt hörnet. Han stod fortfarande vänd åt samma håll och Maj log igen. Mannen log också. En äldre kvinna genade över tvärgatan. – Har du allt nu? sa mannen till kvinnan. Majs mungipor sjönk och hon tog ett steg åt sidan och ett bakåt. Hon skrattade till. Skakade på huvudet och tittade ner 19

i marken. Hon såg sig omkring och började sedan gå framåt, över tvärgatan och vidare längs med de följande butikerna. Hon skrattade till än en gång och skakade på huvudet.

Klockan var strax efter tio och Maj hade på sig en kortärmad, tunn skjortblus och en jeanskjol som slutade strax innan knäna. Hon hade ett smycke i guld runt halsen och matchande örhängen. Hennes kinder var röda av rouge, samma färg som hennes läppar. Hon hade mascara och ljusblå ögonskugga som passade färgen på hennes iris. Satt med det ena benet över det andra, och hade ett glas rödvin framför sig. – Det händer i alla fall någon gång, sa Maj till den många år yngre mannen framför sig som stod bakom bardisken. Han tog ner två glas som han hällde upp drinkar i och gav till de två i medelåldern som satt några stolar därifrån. – Jodå, det händer allt att jag serverar damer och herrar över pensionsåldern. Så unik är du inte, sa mannen till henne och visade upp ett leende. Maj log tillbaka och höjde sitt glas. – Skål för det! sa hon och skrattade. Maj tittade mot sitt glas när hon ställde ner det på bänken. Tittade upp och vred runt på stolen ett kvarts varv när en man, cirka trettiofem, klev in i restaurangen där hon satt. 21

Att vara helt nära någon speciell, är något speciellt. Hon har ett långt äktenskap bakom sig, med fyra barn och numera sju barnbarn. Hon är en glad och social person med lätt till skratt. Han lever ensam. Gillar att gå i skogen, fotografera och testar gärna nya saker i matlagning. Han har aldrig haft, eller varit intresserad av ett förhållande. De möts av en slump. De börjar umgås, lär känna varandra. De blir eftertänksamma. På var sitt sätt.