Kristina Appelqvist
DE BLÅ DAMERNA
Alfabeta 1
De blå damerna inlaga.indd 1
2012-08-21 10:23
Läs även: Den svarta löparen (2009) Den som törstar (2010) Liv i överflöd (2011)
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se
Copyright © 2012 Kristina Appelqvist Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryck: ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-501-1364-8
2
De blå damerna inlaga.indd 2
2012-08-21 10:23
Lördagen den 3 december
J
1.
ag känner mig tveksam.” Ludvig sänkte armen och såg ängsligt på Ricky. ”Kom igen nu. Allt är planerat in i minsta detalj. Vad skulle kunna gå fel?” ”Inget, förmodligen men …” ”Då så. Vi har ju pratat om det här tusen gånger. Vem skulle misstänka oss? Tryck in koden nu, så att vi inte spräcker tidsschemat.” Ludvig svalde, såg sig hastigt omkring innan han åter lyfte armen och snabbt slog in siffrorna i den lilla dosan på väggen. Någonstans inom sig hoppades han att larmkoden inte skulle fungera, att de skulle bli tvungna att avblåsa hela projektet för att kodlampan fortsatte att lysa rött. Men den lilla lampan slog om till grönt. Nu fanns ingen återvändo. Ludvig och Ricky stod på andra våningen i Kulturhuset, alldeles utanför ingången till Konsthallen. Snart skulle de genomföra tidernas smartaste konstkupp, en kupp som skulle komma att uppmärksammas över hela världen. Om de lyckades, vill säga. Innanför dörren, alldeles till vänster hängde tavlan som strax skulle bli deras. Det gula huset av Vincent van Gogh. Tavlan som föreställde huset i Arles i södra Frankrike där van Gogh bodde en tid i sitt liv. Den var värderad till minst 150 miljoner kronor! Den unika utställningen på Skövde Konsthall hade pågått i drygt en vecka. Medierna hade rapporterat flitigt om hur oväntat det var att just Skövde hade lyckats få låna fem van
”
7
De blå damerna inlaga.indd 7
2012-08-21 10:23
Gogh-målningar, något som de flesta utställare världen över bara kunde drömma om. Ludvig visste att förklaringen stavades Catrin Palmgren. Hon var den nya, driftiga konstchefen som på bara ett år förvandlat konsthallen till en av de mest omtalade i landet. I flera omgångar hade hon arbetat utomlands och skaffat sig ett brett internationellt kontaktnät som hon nu använde sig flitigt av. Tydligen hade hon jobbat på just van Gogh-museet i Amsterdam. Inget kunde gå fel. Ludvig ville så gärna tro på Ricky som ofta hade upprepat just den meningen de senaste veckorna. Under de många och långa stunder de planerat kuppen tillsammans med Vickan hade det också känts självklart att de skulle lyckas. De hade tänkt på allt. Precis allt. Det fanns inte på kartan att något skulle gå fel. Jo, om larmkoderna inte längre var aktuella. Det som överhuvudtaget gjorde kuppen möjlig var att Ludvig hade tillgång till larmkoderna i hela Kulturhuset – utan att någon visste om det. Och vem skulle misstänka tre vanliga, skötsamma medborgare som arbetade på universitetets informationsavdelning? Ricky hade rätt. Det var vattentätt. Men ändå. Det borde inte gå. Det borde helt enkelt inte gå att så enkelt stjäla en världsberömd målning värd 150 miljoner kronor utan att bli upptäckt. Det var så han hade tänkt dagarna före, när han legat vaken om nätterna och funderat på om han egentligen var riktigt klok som låtit sig övertalas till detta. Men nu var det för sent att ångra sig. När dosan slog om till grönt tryckte Ludvig försiktigt ned handtaget och drog prövande i dörren som långsamt gled upp framför dem. Det var ganska mörkt i Kulturhuset, men inte helt becksvart. Lamporna på nödutgångsskyltarna gav 8
De blå damerna inlaga.indd 8
2012-08-21 10:23
tillräckligt med ljus för att de skulle klara sig utan att tända. Försiktigt smög de in i Konsthallen. Klockan var bara halv elva på kvällen, de hade en och en halv timme på sig. Först klockan tolv skulle Securitasvakten göra sin första runda för natten. De fem van Gogh-tavlorna hängde intill varandra. De såg annorlunda ut på kvällen, utan dagsljus och takbelysning. En liten nattlampa i ena hörnet av lokalen lyste svagt och gjorde att man ändå kunde uppfatta motiven. Ludvig svepte med blicken över alla fem och konstaterade att de var vackra i den här belysningen också, innan han koncentrerade sig på Det gula huset. Den gula färgen i målningen stod i fin kontrast till den mörkblå himlen. Ludvig tyckte om Det gula huset. Den var märkligare än de andra van Gogh-tavlorna. Det fanns många detaljer att upptäcka i målningen, som de olika personer som fanns ditmålade här och var. Nu i det dova ljuset fick han syn på några mörka skuggor på ett café. Han la också märke till att ramen i trä var ganska enkel, inte alls så där fylld av krusiduller och detaljer som många andra ramar till van Goghs målningar. Att de skulle ta just Det gula huset hade de planerat redan när de hörde vilka fem målningar som skulle visas. Och när de till slut såg hängningen för några dagar sedan bestämde de sig slutgiltigt för att ta just den tavlan. Dels hängde den närmast dörren, dels var den lagom stor. Den var 72 centimeter på höjden och 91,5 centimeter på bredden och borde vara ganska enkel att få med sig. Ricky såg på honom. ”Är du redo?” Han nickade. Det var nu det riktigt svåra började. Varje tavla hade ett larm som utlöstes så fort man petade på den. Han gissade att endast Catrin Palmgren och de per9
De blå damerna inlaga.indd 9
2012-08-21 10:23
soner från van Gogh-museet som satt upp tavlorna visste hur man tog ned dem utan att utlösa larmet. Ludvig tog ett djupt andetag, synade de svarta fingervantarna han haft på sig ända sedan han lämnade lägenheten. Ricky tittade på klockan, redo att starta tidtagaruret. ”Okej. Tolv minuter. Det klarar vi lätt”, påminde han. Sedan ställde han sig alldeles intill väggen, fångade Ludvigs blick. ”Klara, färdiga, gå”, sa han tyst och tryckte igång klockan. Ludvig tog ett stadigt tag i ramen. Trots att han var beredd ryckte han till när larmets ihållande, gälla signal började tjuta. Han hade inte räknat med att ljudet skulle vara så starkt. Instinktivt lyfte han händerna mot öronen innan han åter tog tag i tavlan och varligt lyfte ner den från väggen. Hjärtat bankade. En målning av Vincent van Gogh i famnen. Han hade försökt att föreställa sig hur det skulle kännas. Nu kunde han konstatera att det var en overklig upplevelse, som en dröm, och samtidigt något högst påtagligt och konkret när han kände ramen i sina händer och drog in doften av trä och gammal färg. På bara några sekunder lyckades han uppfatta ännu fler detaljer som han inte lagt märke till tidigare. Han fick syn på ett litet hack i ramen högt upp på höger sida. Han tänkte också på hur den gula färgen tjocknade längst ner i högra hörnet av målningen och såg ut att vara målad i flera lager, något som inte syntes på planscher eller andra avbildningar av Det gula huset. Ludvig kunde höra Rickys hastiga andetag medan han fumlade med tavlan för att hitta ett bra grepp. ”Skynda dig, elva minuter kvar”, viskade Ricky och föste honom framför sig. De lämnade dörren till Konsthallen öppen och skyndade 10
De blå damerna inlaga.indd 10
2012-08-21 10:23
vidare till den öppna ytan utanför. Men istället för att ta vägen nedför trapporna och fortsätta ut genom den stora entrén, stannade de framför den lilla, obetydliga dörren till höger. Den som man knappt tänkte på och som ledde in till andra våningen i Stadsbiblioteket. Nu var det Rickys tur att knappa in koden i dosan intill dörren. Han öppnade den på vid gavel och släppte förbi Ludvig som snabbt fortsatte framåt i korridoren med tavlan i sin famn. Han var på väg mot hissen. I ögonvrån anade han alla hyllor med böcker och längre bort den breda trappan ned till bottenplanet av biblioteket. Men hissen låg bara någon meter bort, det var både snabbare och enklare att transportera tavlan i den. ”Öppnar du hissdörren?” sa han lågt. Ricky tog ett stadigt tag om dörrhandtaget och drog till. Hissdörren gled upp. Ludvig skulle just fortsätta framåt då Ricky plötsligt skrek till. ”Helvete. Vad är detta?” Ludvig satte ned tavlan på golvet, kikade in. Drog efter andan. På hissgolvet låg en kvinna. Kläderna var kladdiga av något som såg ut som torkat blod och hon låg i en förvriden ställning med benen åt sidan och ena kinden mot golvet. Håret såg rufsigt och tovigt ut, kanske fanns det blod i de mörka lockarna? Att hon var död rådde det inget tvivel om. ”Helvetes, jävlar”, väste Ricky. ”Vad fan gör vi nu?” Ludvig stirrade med vidöppen mun på den döda kvinnan. Han kände hur benen plötsligt började skaka okontrollerat. ”Ser du inte vem det är?” viskade han och såg skräckslaget på Ricky.
11
De blå damerna inlaga.indd 11
2012-08-21 10:23
2. ”Mer vin?” Filip böjde sig fram med flaskan i handen. Lotta log. ”Gärna, men bara ett halvt glas.” Han fyllde hennes glas och svepte med blicken runt bordet. Det hade varit en lyckad middag. ”Man känner verkligen att ni trivs i den här gamla prästgården”, sa Lotta. ”Ni har det så mysigt.” Filip log försiktigt och växlade en blick med Emma. Han kom att tänka på deras första möte för lite mer än två år sedan. Redan från första stund hade han känt sig dragen till henne och tilltalats av det kortklippta, mörka håret och de gröna ögonen med den vakna blicken. Då hade Emma Lundgren just påbörjat sin tjänst som rektor på Västgöta universitet och han hade ansvarat för två trassliga mordutredningar vid universitetet under samma höst. Nu bodde de tillsammans med hans dotter Elin i den stora prästgården i Berg som Emma köpt när hon flyttade till Skövde. Just ikväll hade de god användning för matsalen i huset eftersom de hade bjudit hem flera goda vänner på middag. Lotta Jacobsson var Emmas bästa vän sedan många år. Intill henne satt Thomas Modin, Lottas nya, stora kärlek sedan en tid tillbaka. De hade bott ihop i ett par månader nu och för hans skull hade Lotta lämnat Örebro och jobbet som chefredaktör på Nerikes Allehanda för att flytta till Skövde och istället bli chef på TV4 Skaraborg. Den nya relationen hade dessutom resulterat i en uppslitande skilsmässa med en bitter exman och två trotsiga tonåringar som mot sin vilja fått flytta till en ny stad. 12
De blå damerna inlaga.indd 12
2012-08-21 10:23
Filip hade lite svårt att förstå vad Lotta såg hos Thomas. Men han förmodade att hon fann honom attraktiv. Thomas Modin var lång, rödhårig och bredaxlad. Han talade gärna om hur mycket han tränade på gym, joggade eller spelade golf, men Filip hade inte missat den lilla kalaskulan som putade försiktigt under skjortan. Han borde dessutom ha ganska gott om pengar. Thomas ägde flera hotell i Skövde och var numera en välkänd profil inom det lokala näringslivet. Kanske var det hans mörka ögon som Lotta fallit för, kanske alla de breda leenden som han levererade efter var och varannan mening. Filip visste inte riktigt. Han hoppades att Lotta åtminstone var lycklig, men han visste att Emma hade sina farhågor inför väninnans nya relation. Det andra paret vid middagsbordet kändes mer etablerat. Bodil och Gilbert Glans borde ha varit tillsammans i drygt tjugo år vid det här laget. De hade nyss flyttat in i ett charmigt gammalt hus i Kampavall som låg bara några kilometer bort, de var praktiskt taget grannar. Filip hade bara träffat dem några gånger tidigare, men både Emma och Lotta kände paret Glans sedan många år tillbaka. Alla fyra hade läst i Lund samtidigt och haft kontakt till och från genom åren. ”Jag ska bara titta till desserten.” Emma reste sig och försvann mot köket. Gilbert Glans följde henne med blicken, drack en klunk vin och vände sig mot Filip. ”Verkligen en jättetrevlig middag. Det här måste vi göra om. Nästa gång bjuder vi, eller hur, Bodil?” sa han och nickade åt sin fru. ”Ja, det tycker jag. Och tänk så märkligt att vi plötsligt bor på samma ställe allihop, efter alla dessa år. Vem hade kunnat tro något sådant?” Bodil fångade Lottas blick. 13
De blå damerna inlaga.indd 13
2012-08-21 10:23
”Du får tacka Thomas”, sa Lotta och skrattade. ”Det är hans förtjänst att jag hamnat här, inte sant?” Lotta kramade Thomas arm samtidigt som hon flyttade sig lite närmare. Han såg tankspritt på henne innan han log mot Gilbert. ”Kan du inte berätta lite mer om det där bokprojektet? Populärhistoria, alltså?” sa Thomas. ”Ja, en serie på åtta delar. Den första kommer till sommaren.” Gilbert Glans var historiker precis som Emma och Bodil, men han hade tröttnat på att forska och istället blivit en populär föreläsare på kurser och konferenser. Han hade blivit känd för sin ovanliga förmåga att koppla historiska händelser till aktuella skeenden och se mönster i det som skedde. De senaste åren hade han också dykt upp i en och annan morgonsoffa som proffstyckare i olika ämnen, en roll som han tyckte om. Och nu hade han fått ett lukrativt bokkontrakt som skulle hålla honom sysselsatt i många år. Ett av de större förlagen ville att han skulle skriva en serie om Europas historia och även spela in populärvetenskapliga föreläsningar som skulle sändas i samband med att böckerna lanserades. ”Och det är ju därför vi har hamnat här ute på landet”, fortsatte han. ”Jag behöver lugn och ro när jag skriver. Nu har vi ett hus, en vacker trädgård och grannar på lagom avstånd. Det kan väl knappast bli bättre.” ”Vem ska sköta trädgården?” sköt Lotta in. Gilbert skrattade. ”Det får nog Bodil göra. Jag har ingen aning om blommor och fruktträd.” ”Eller hur?” Bodil suckade. ”Vi måste nog köpa en och annan trädgårdstimme om vi ska klara av trädgården, det är väl enda lösningen.” ”Men du då, Bodil”, sa Thomas. ”Kommer du att trivas på Västgöta universitet?” 14
De blå damerna inlaga.indd 14
2012-08-21 10:23
Hon nickade. ”Det hoppas jag. Konsthistoriska institutionen är ju ganska stor och jag har fått mycket pengar till forskning.” Bodil hade just tillträtt en tjänst som professor i konsthistoria. ”Det måste väl vara Emmas förtjänst.” Thomas log retsamt. ”Inte så dumt att vara kompis med chefen, eller hur?” Bodils leende svalnade, men innan hon hann svara stod Emma på tröskeln med en stor bricka framför sig. ”Voilà! Nu blir det dessert. Chokladfondant med vaniljglass och passionssås. Hoppas att det smakar.”
3. ”Fort, in i hissen. Vi måste skynda oss nu.” Ricky såg uppfordrande på Ludvig. ”Du först.” ”Men … menar du att vi ska åka … med henne?” ”Vi har inget val. Trampa inte i något blod och se för guds skull till att inget kladd hamnar på tavlan.” Ludvig svalde, lyfte upp Det gula huset och klev försiktigt över den döda kvinnan. Han ställde sig längst in i hörnet, blundade. Väggen bakom honom var kall, det var oväntat skönt att luta sig mot den. Kylan som trängde igenom den tunna jackan var det enda som kändes riktigt verkligt just nu. Ricky tryckte på knappen. Också han bar handskar. Några fingeravtryck skulle de i alla fall inte lämna efter sig. Hissen rörde sig långsamt nedåt. Den knarrade lite, men för övrigt var det alldeles tyst. Ludvig kikade försiktigt på liket mellan dem. Kvinnans lockar bredde ut sig över golvet bara några centimeter från hans högra sko. Han hoppades att inga hårstrån skulle fastna på hans kläder. 15
De blå damerna inlaga.indd 15
2012-08-21 10:23
Strax innan de nådde markplanet bröt Ricky tystnaden. ”Vad fan gör hon här egentligen?” Han pekade vagt mot golvet. Ludvig ryckte på axlarna. ”Ingen aning.” Han kastade en sista blick på Helena Oscarsson. Hon var den nya, kontroversiella chefredaktören på Skaraborgs Allehanda som förvandlat den sömniga lokaltidningen till en riktig drake. Nu låg hon död på ett hissgolv i Stadsbiblioteket. Ricky öppnade hissdörren och började gå mot en av de mindre utgångarna på sidan av Kulturhuset. Ludvig skyndade efter med tavlan i famnen. De slog koden till ytterdörren, öppnade försiktigt och kikade ut. I bakgrunden hördes fortfarande det ihållande larmet, men nu bara som ett diffust ljud långt därifrån. Ricky tittade på klockan. ”Fem minuter kvar, vi har god marginal.” På parkeringsplatsen alldeles intill stod den vita skåpbilen, exakt på den plats de bestämt. Vickan satt i förarsätet. Hon vände sig om, öppnade bildörren och såg frågande på dem. ”Ni kan komma. Kusten är klar, såvitt jag kan se.” Gatan utanför Kulturhuset var tom. Det lyste i flera fönster i husen en bit därifrån men det kändes osannolikt att någon skulle lägga märke till just dem så här tidigt på kvällen. Bilen var parkerad med bakdörrarna mot ytterdörren. Vickan klev ur och öppnade hastigt en av bakdörrarna medan Ricky och Ludvig gled ut genom ytterdörren och fortsatte fram till bilen. Ludvig höll försiktigt i tavlan medan Ricky tog tag i de vita lakanen som låg prydligt hopvikta där bak. Snabbt svepte han in Det gula huset i lakanstyget. Sedan stängde de omsorgsfullt dörren efter sig och hoppade in i bilen. ”Kör”, sa Ricky samtidigt som han tittade på klockan. ”De kan vara här när som helst.” 16
De blå damerna inlaga.indd 16
2012-08-21 10:23
Vickan svängde ut på Stationsgatan, ökade farten men bromsade in igen för att svänga in på Skolgatan. I höjd med tingsrätten mötte de Securitasbilen.
4. Emma log när hon satte ned dessertskålen framför Gilbert. Det måste ha gått minst tio år sedan hon senast träffade honom på den där konferensen i Lyon, men han kändes lika självklar och välbekant som under den sorglösa studietiden i Lund då de umgicks så gott som dagligen. Hon hade varit kursare med Gilbert, de hade läst historia tillsammans. Men de hade också bott på samma studentkorridor och delat kök och vardag under en intensiv tid. Man blev nästan som en enda stor familj när man levde så tätt inpå varandra. Umgänget med korridorgrannarna pågick ju både under tidiga morgnar och sena nätter, precis som i en vanlig familj. Men efter att hon lämnat studentkorridoren tappade hon ganska snart kontakten med både Gilbert och de flesta andra som bodde där. Hon visste inte riktigt varför, hon hade trott att de var vänner för evigt och skulle följa varandra genom åren. Men livet rullade på. Nya vänner tog plats och det var inte så enkelt att hålla kontakten. Det var egentligen bara Lotta som hon fortsatt att träffa under alla år. Och nu var hon plötsligt granne med Gilbert och hans fru Bodil. Det kändes märkligt. Bodil kände hon lite grann från åren i Lund, de hade läst på samma institution fast inte samma kurser, men de hade småpratat ibland då de stött ihop vid kaffeautomaten eller på någon gemensam aktivitet på institutionen. Lotta däremot var nära vän med Bodil. De hade läst konst17
De blå damerna inlaga.indd 17
2012-08-21 10:23
historia samtidigt och Emma visste att de hade träffats regelbundet vartenda år tillsammans med några av de andra från samma kurs. När nu Emma såg Gilbert igen vid sitt eget middagsbord kändes det som om tiden stått stilla. Nästan tjugo år hade gått sedan de var unga studenter med höga förväntningar på framtiden. ”Är det du som har lagat maten, Emma?” sa Bodil och smakade på desserten. ”Mmm … det här var lika gott som allt det andra i kväll.” ”Vi har hjälpts åt, men desserten har jag faktiskt gjort på egen hand.” Emma satte sig ned. Log mot Filip. Nyss hade han satt på en ny skiva som bakgrundsmusik, han hade valt en samlingsskiva med gamla ABBA-låtar. Filip gillade ABBA, Emma antog att han kunde varenda text utantill. Just nu hördes When all is said and done försiktigt tona ut i bakgrunden. Bodil såg på Lotta. ”Apropå ABBA, vad tyckte du om gårdagen? Visst var det trevligt?” Lotta nickade. ”Som alltid. Men hur menar du med ABBA, vad har det med gårdagen att göra?” ”Jag kom att tänka på Johanna, hon lyssnar ju jämt på ABBA och igår pratade hon om det där en lång stund, hur det kom sig att hon blev ett sådant ABBA-fan.” ”Just det. Det har hon alltid varit, redan när De blå damerna bildades”, sa Lotta. ”De blå damerna?” undrade Filip. ”Det är ett hemligt sällskap som bildades på Kreta en gång för länge sedan”, sa Lotta och log. ”På Kreta?” sa Filip. ”Vi var ett gäng tjejer som läste konsthistoria i Lund. Vi träffas fortfarande minst en gång om året. Och i går träffades vi på restaurang Parnassen. Det är så märkligt”, sa Lotta 18
De blå damerna inlaga.indd 18
2012-08-21 10:23
och vände sig till Emma, ”men just nu bor vi nästan allihop i närheten av Skövde trots att bara en av oss kommer härifrån från början.” Emma höjde på ögonbrynen. ”De blå damerna? Har ert lilla sällskap möjligtvis något med Knossospalatset att göra?” ”Förstod att du skulle räkna ut det”, sa Lotta och skrattade. ”Ja, vi blev inspirerade av väggmålningen med samma namn som finns där. Kan du gissa varför?” ”Ja …” svarade Emma dröjande. ”Kanske. Kvinnorna på Kreta var ju märkligt nog väldigt fria och hade hög status jämfört med kvinnor i andra kulturer under samma tid. Ni ville väl ha dem som förebilder, kan jag gissa?” Bodil såg på Emma med respekt. ”Det var det värsta. Jag är imponerad.” ”Jag har alltid varit intresserad av de äldsta kulturerna. Dessutom var jag på Kreta ganska nyss och blev påmind om både Knossos och allt annat som rör den minoiska kulturen, så det är kanske inte så konstigt”, sa Emma avvärjande och såg på Lotta. ”Jag visste inte att ert gäng hade ett särskilt namn?” ”Inte? Nja … vi nämner nog inte det där namnet så ofta. Jag tror att vi bestämde att det skulle vara hemligt, eller hur, Bodil?” ”Jo … fast det är ju så länge sedan vi hittade på det där. Jag tror att jag har berättat om vårt namn både här och där på senare år.” Bodil sträckte sig efter vinglaset. ”Det kan ju inte spela någon roll nu längre.” Hon drack en stor klunk. Det hade blivit tyst runt bordet ”Varför skulle det spela någon roll? Vad höll ni på med egentligen?” sa Filip nyfiket. I samma ögonblick ringde det i Filips ficka. Han fiskade upp mobilen, svarade och gick in i nästa rum. Efter någon minut var han tillbaka. 19
De blå damerna inlaga.indd 19
2012-08-21 10:23
”Jag är hemskt ledsen, men jag måste lämna er. Det har tydligen varit inbrott i Konsthallen ikväll.”
5. Det började snöa kraftigt strax före Skövde. Kriminalinspektör Urban Nyqvist satte på vindrutetorkarna, sänkte farten. ”Då var det dags igen. Årets första snö”, sa han med en missbelåten suck och såg på Filip. Urban hade hämtat sin chef i prästgården i Berg och sedan kört på den smala vägen över Billingen där skogen var tät och mörkret kompakt. Nu såg de ut över staden nedanför berget. Den glittrade och glimrade i snödiset. Långsamt rullade de nedför Billingesluttningen mellan de nybyggda villorna där adventsljusstakarna lyste i var och vartannat fönster. ”Kan du inte öka farten?” sa Filip. ”Det är ju inte en kotte ute.” ”Jo … ska försöka. Men jag har fortfarande sommardäcken på.” Urban gasade lite och lät bilen rulla fortare längs den folktomma gatan. ”Sommardäck?” sa Filip frågande. ”Efter de vintrar som varit så trodde jag alla bytte däck senast vid allhelgonahelgen.” ”Jo, jag vet.” Urban skruvade på sig i förarsätet. ”Det har bara inte blivit av. Jag ska fixa det till helgen.” De körde vidare. En ensam vandrare med hund gick på trottoaren längs Ekängsvägen, men i övrigt låg gatorna öde tills de nådde fram till centrum och svängde höger vid Sandtorget. Där fanns både bilar och människor i rörelse. Urban kryssade sig fram på smågatorna, svängde in på Trädgårdsgatan och bromsade in framför Kulturhuset. Han 20
De blå damerna inlaga.indd 20
2012-08-21 10:23
såg på Filip innan han stängde av motorn: ”En stulen van Gogh-tavla. Det är stort, va?” Filip nickade, kliade sig på hakan. ”Det är fruktansvärt stort. Frågan är om vi kan hantera det på egen hand eller om vi måste ta hjälp av Rikskrim.” Han öppnade bildörren. ”Men först måste vi få koll på läget. Kom.” De passerade de blå avspärrningsbanden som var uppsatta runt ett stort område utanför Kulturhuset. Alldeles framför ingången stod både en polisbil och en Securitasbil slarvigt parkerade. Inne i vestibulen vaktade två poliser i uniform, en man och en kvinna. Filip kände igen dem men kunde inte komma på några namn. ”Har teknikerna kommit?” sa han och tog sikte på trappan upp till Konsthallen på andra våningen. ”Ja, de kom alldeles nyss.” Den kvinnliga polisen pekade mot trappan. ”Några av mina kolleger håller på att söka igenom huset. Vi är lite osäkra på vilken väg de tog sig ut.” ”Okej. Mer då? Ni har väl sagt till om rikslarm och avspärrningar vid alla vägar runt stan?” ”Ja, det är fixat. Flera patruller är redan ute och förstärkning på väg från Göteborg.” ”Bra.” Filip och Urban fortsatte uppför trappan och stannade till utanför Konsthallen. Dörren stod vidöppen. Filip såg ryggtavlan på tre tekniker som jobbade intensivt. Från dörröppningen kunde han också se väggen med de fyra van Goghtavlor som var kvar. Närmast dörren fanns en tom yta, han förstod att det var där Det gula huset hade hängt. Han skulle just påkalla teknikernas uppmärksamhet då två unga poliser kom springande uppför trappan. Också dessa kände han igen, men inte heller deras namn dök upp i huvudet. Han trodde att den kortaste av dem möjligtvis hette Sven. 21
De blå damerna inlaga.indd 21
2012-08-21 10:23
”Så bra att ni har kommit”, flåsade han som förmodligen hette Sven. ”Nu vet vi vilken väg de tog sig ut.” ”Okej?” ”Men det är en annan sak också”, fyllde den längre polisen i. ”Ja, vad då?” sa Urban och tog ett steg framåt. ”Det ligger en mördad kvinna i hissen.”
6. Hon kröp ner mellan lakanen, slöt ögonen. Det hade varit en lång, ansträngande dag trots att det var lördag. Catrin Palmgren längtade efter att få vara ledig. Helt ledig utan ett enda åtagande, vare sig på jobbet eller privat. Nu kunde hon inte minnas när hon senast vaknade med en helt ren dag framför sig. Jobbet som konstchef i Skövde hade blivit mycket tuffare än hon kunnat föreställa sig. Kanske berodde det på att hon hade höga krav på sig själv, kanske på att förväntningarna på henne var högt ställda. Förmodligen var det en kombination av båda. Hittills hade hon klarat sig bra. Utställningen av van Goghtavlorna var verkligen en fjäder i hatten, ingen hade trott att hon skulle lyckas få dit dem. Varför skulle van Gogh-museet i Amsterdam låna ut sina världsberömda tavlor till lilla Skövde när kanske inte ens Stockholm eller Göteborg fanns med på deras lista över tänkbara städer? Skövde var en vit fläck på den internationella konstkartan, ett icke-land, en konstnärlig öken. Tills nu. Många i Skövde kände till att hon arbetat på van Goghmuseet och trodde förstås att det var därför hon lyckats få hit 22
De blå damerna inlaga.indd 22
2012-08-21 10:23
tavlorna. Men riktigt så enkelt var det inte. Det ansedda museet hade sitt rykte att tänka på och skulle knappast låna ut sina tavlor till en okänd konsthall i Sverige, trots en förfrågan från en före detta medarbetare. Det krävdes mer än så. Och Catrin hade vetat hur hon skulle gå till väga. Först en formell förfrågan framförd på vanligt sätt till museets ledning. Sedan ett mejl till museichefen med en försiktig antydan om att hon funderade så smått på att berätta om deras lilla affär för hans fru, handelsministern i Nederländerna, om han inte hjälpte henne att få de fem eftertraktade tavlorna till Skövde Konsthall. Den formella ansökan beviljades omgående. Sedan kom hans svar på mejlet. ”Berätta inte”, stod det på holländska. Inget mer. Nej, inte än, hade Catrin tänkt. Sedan dess hade hon inte hört ett ljud ifrån honom, men tavlorna hade levererats precis som de skulle och Skövde Konsthall hade plötsligt befunnit sig i strålkastarljuset för hela medie- och kultursverige. Catrin började slappna av och kände hur hon långsamt gled in i den sköna sömnen när mobiltelefonen plötsligt ringde. ”Det här är kriminalkommissarie Filip Alexandersson på länskriminalen.” ”Ja?” Catrin satte sig upp i sängen. ”Det har varit inbrott i Konsthallen. En av van Gogh-tavlorna har blivit stulen.” Hon stirrade på garderobsdörren längst ned i sovrummet och försökte förstå vad hon just hade hört. ”Vilken av dem?” sa hon och förundrades över hur normal hennes röst lät. ”Det gula huset. När kan du vara här?” Hon kippade efter andan. Nej, nej, nej. Inte Det gula huset. Det fick inte vara sant. Varför just den? Hon motstod en im23
De blå damerna inlaga.indd 23
2012-08-21 10:23
puls att skrika rakt ut. Istället tittade hon på klockan. ”Om en kvart. Jag ska bara klä på mig, jag bor i närheten.” Hon rusade upp ur sängen, fortsatte in i badrummet och började klä på sig bh:n och den svarta polotröja hon nyss vikt ihop och lagt i korgstolen intill duschkabinen. Så kastade hon en hastig blick i spegeln, fixade till sitt hår och sminkade sig i ilfart innan hon gick tillbaka till sovrummet och fullbordade sin klädsel med ett par grå långbyxor och sin favoritkavaj. Sedan gick hon in till Amanda. Hon sov djupt, andades lugnt. Men Catrin valde ändå att väcka henne. ”Jag går iväg till Konsthallen, det har hänt en sak där. Men jag har mobilen med mig, du kan ringa om det är något”, sa hon till sin dotter som såg på henne med yrvaken blick. ”Mm. Kan jag sova nu?” mumlade Amanda och la sig tillrätta bland kuddarna igen. Catrin smög ut i hallen, satte på sig skorna och kappan. Hennes dotter var 15 år, hon skulle utan vidare klara sig själv i lägenheten en stund. Men Catrin ville ändå tala om var hon var någonstans. Så hastade hon nedför trappan och skyndade sig ut på Långgatan. Några minuter senare skulle hon vara på plats i Konsthallen.
24
De blå damerna inlaga.indd 24
2012-08-21 10:23