Deleuze – tänkande och blivande är den sista i en serie av tre fristående filosofiska monografier, där de andra två är Spinoza – multitud, affekt, kraft (2009) och Nietzsche – kropp, konst, kunskap (2010). Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns högskola.
9 7 8 9 18 6 13 3 4 4 3
g l ä n ta p ro d u k t i o n
Fredrika Spindler Deleuze tänkande och blivande
Genom Gilles Deleuzes mångfacetterade verk löper frågan om vad det innebär att definiera såväl tänkandet som världen utifrån blivandet. Samma perspektiv präglar också denna boks fyra tematiska delar: tänkande, kropp, subjektivitet och blivande. När Fredrika Spindler lånar sin röst till Deleuze låter hon samtidigt sin egen röst bli en annan, och närmar sig därmed det blivande som är det filosofiska.
Fr edr ik a Spindler
Deleuze
g l ä n ta p ro d u k t i o n
Fredrika Spindler Deleuze – tänkande och blivande © Glänta produktion 2013 Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2013 www.glanta.org isbn: 978-91-86133-44-3
1. Inledning: Att låna en annans röst 9 Tänkande 2. Filosofin i tänkandets våld 19 3. Immanensfilosofi 35 4. I dialog med fenomenologin? 57 Kropp 5. Begärsontologi 77 6. Kropp/utan organ: Vad förmår en kropp? 100 Subjektivitet 7. Delirisk subjektivitet: En läsning av Hume 125 8. Att tappa ansiktet 144 Blivande 9. Att förlora fotfästet: Om tänkandets territorier 159 10. ”Vad gör jag här?” 178 11. Händelse, spricka, flyktlinje 181 Obestämd artikel 197 Noter 205
Chaque grande philosophie change pour nous ce que penser veut dire, opère cette nouvelle répartition de concepts qui nous place dans un monde paradoxal, extra-ordinaire, mais qui répond pourtant avec exactitude à un problème déterminé, imperceptible tant qu’une création de la pensée ne l’a pas rendu disponible. Anne Sauvagnargues
1. i n l e dn i ng: At t l å na e n a n na n s rö st
Man måste ta verket i sin helhet, följa det men inte döma det, förstå dess sidospår, hur det står och stampar, hur det rycker framåt, dess håligheter. Man måste acceptera det, ta emot det i sin helhet. Annars förstår man ingenting.1
Tänkande och blivande, vad betyder det? Den grammatiska formen (verbet både i presens particip och substantiverat) är av betydelse eftersom den på en och samma gång anger två specifika fenomen – ett tänkande och ett blivande å ena sidan, och å andra sidan en pågående verksamhet eller ett görande där ”agenten” eller subjektet inte skiljer sig från verbet: att vara stadd i tänkande, att vara stadd i blivande. De två orden, i sin dubbla grammatiska bestämning, motsvarar också två övergripande och ständigt återkommande frågeställningar i Gilles Deleuzes filosofi, formu lerade på olika sätt genom hans verk. Den ena rör det vi kallar det filosofiska tänkandet. Hur går det till? Hur
10
de l e u z e
tänker filosofin? Vad handlar det filosofiska tänkandet om, och vad gör det med den tänkande? Den andra fråge ställ ningen, i själva verket oupplösligt förbunden med den första, rör vad det är att vara stadd i blivande. Vilka är blivandets villkor och effekter? Vad innebär det för den eller det som blir? Och vad innebär det att konsekvent definiera såväl tänkandet som världen utifrån blivandet snarare än varandet eller varat? Det är genom dessa två övergripande frågeställningar som Deleuze dels skriver in sig i en lång filosofisk tradition och historia, dels skriver fram sin egen position, anger sin egen singularitet som filosof inom denna historia och tradition genom att omarbeta den, omformulera den, förskjuta den och ge den en ny riktning. Syftet med föreliggande bok är inte primärt att ge någon regelrätt presentation av eller introduktion till Deleuzes tänkande. De senaste två decennierna har en närmast oöverskådlig mängd sådana introduktioner och övergripande verk publicerats, vilka utifrån ett stort antal olika perspektiv belyser Deleuzes eget tänkande liksom de verk han skrev tillsammans med Félix Guattari.2 Från varon av just denna ambition gör att jag här endast skisserar eller antyder flera i sig helt centrala aspekter av Deleuzes tänkande – dess politiska dimension, dess privi legierade förhållande till litteratur, dess relation till film och konst, för att bara nämna några. Föreliggande bok är inte heller någon systematisk utveckling av en specifik fråga eller ett specifikt begrepp hos Deleuze. Snarare ställer den frågor utifrån två sinsemellan
i n l e dn i ng
11
intimt sammanflätade, men också i viss mening distinkta perspektiv. För det första handlar det om att inom Deleuzes tänkande, både i de egna böckerna och i de som skrivs i samarbete med Guattari, identifiera vissa återkommande rörelser och problemställningar. Detta perspektiv är vad som har givit upphov till dispositionen och bokens olika delar: Tänkande, Kropp, Subjektivitet och Blivande överlappar varandra och upprätthåller en kommunikation med varandra, samtidigt som de möjliggör specifika tematiseringar av olika begrepp, angelägenheter och ärenden. Det andra perspektivet skulle kunna kallas det metodologiska, under förutsättning att ”metod” inte ges en byråkratisk innebörd utan snarare utgör en kvalitativ fråga om filosofiskt tillvägagångssätt. I det här fallet rör den filosofisk-metodiska frågan vad det innebär att skriva om en annan filosof. Vad betyder det att belysa en annan filosofs tänkande, att lyfta fram, förklara vad som står på spel, att bedriva en kritisk granskning? Av förklarliga skäl är detta en återkommande frågeställning genom hela Deleuzes verk, inte minst därför att en stor del av det utgörs av läsningar – kritiska, innovativa, omskapande – av just andra filosofer: Hume, Nietzsche, Spinoza, Kant, Bergson, Leibniz och Foucault är bland dem som han ägnat ingående analyser. Denna praktik – förvisso vanlig inom filosofin, men säregen i Deleuzes utförande – talar han själv om i termer av metod, ett filosofiskt tillvägagångssätt, en filosofisk form av porträttmåleri 3 – men följaktligen också i termer av vilka villkor som föreligger
12
de l e u z e
för att ett tänkande ”om” (på franska, ”på” – det vill säga en överlagring, en paradoxal fördjupning genom ett överskrivande) andra filosofer ska ha någon poäng utöver en idéhistorisk utläggning, vilket alltså inte är vad som står på spel här. Vilka är dessa villkor? Det första är att, försåvitt det är möjligt, läsa filosofen utifrån hans eller hennes egna förutsättningar, det vill säga att identifiera, utifrån det problem som står på spel för filosofen ifråga, den specifika fråga som ställs just där, just då, oavsett om detta problem är tydligt uttryckt eller ej, för att vidare förstå hur de begrepp som denna filosof skapat svarar mot just det problemet. Men samtidigt måste en omvandling ske – och detta är det andra villkoret – just för att det inte handlar om en historisk eller redogörande, utan om en filosofisk, läsning: någonting i problemet, någonting i de begrepp som är centrala, måste förändras, återaktiveras men därmed också omvandlas, stöpas om för att kunna svara mot de problem som jag som läsare av och skrivande om en annan filosof med nödvändighet har; problem vilka i sin tur har att göra med en annan kontext och en annan tid än den förra och som i sin tur måste identifieras, fångas in, formuleras. Den omvandling som sker under läsandets och skri vandets gång – förutsatt att den är produktiv och skapande, snarare än stagnativ och kritisk enbart i bemärkelsen destruktiv – skulle kunna illustreras genom Michel Foucaults sammanfattning av distinktionen mellan allvar, ironi och humor rörande Deleuzes tillvägagångssätt med andra filosofer, i detta fall Platon. Det handlar om en
i n l e dn i ng
13
diskret förskjutning, en rörelse inom den andra filosofens tänkande som möjliggör en öppning mot något annat. Där allvaret innebär en omvändelse och ironin är subversiv och nedlåtande, perverterar istället humorn samtidigt som den själv deltar i omvandlingen. Foucault skriver: ”Att omvända platonismen (det allvarliga arbetet) är att förmå den att vara mer välvillig gentemot verkligheten, världen och tiden. Att underminera platonismen är att se ned på den (ironins vertikala distans) och greppa den i dess ursprung. Att pervertera platonismen är att dra den till sin yttersta spets, till minsta detalj, […] det är att upptäcka […] den förskjutning som den har utfört för att kunna återsamla sig runt Modellen, Idén och det Samma; det är att utföra en förskjutning gentemot platonismen för att (liksom i alla perversioner) spela på andra ytor. Ironin upphöjer sig och underminerar, humorn låter sig falla och perverterar […].”4 Detta, vilket är helt i enlighet med Deleuzes idé om den filosofiska verksamheten som sådan, inbegriper något våldsamt – noggrant, försiktigt, trevande förvisso, men våldsamt i det att det ofrånkomligen verkar handla om ett utbyte av röster, röster som tar över varandra, väver in sig i varandra på så sätt att det till slut är svårt att avgöra vilken som tillhör vem, eller om det ens finns någon ”egen” röst längre.5 Att skriva om en annan filosof innebär alltså just detta: att låna sin egen röst till den andre, men därmed också att transponera såväl den förra som den senare till en ny tonart eftersom det sätt på vilket problemen och begreppen återaktiveras med nödvändighet innebär en
14
de l e u z e
förändring. Men lika mycket innebär det – för den som läser, skriver, tänker – att ens egen röst blir tagen i anspråk, eftersom ens egna problem och frågor infiltreras av den andres. Och det som inträffar där – med alla inblandade – utgör en speciell form av blivande som är det filosofiska. Att tematisera denna fråga – vad som händer, hur ett tänkande blir till, vilka röster som ljuder i det, är någonting som Deleuze ägnar sig åt genom större delen av sitt verk alldeles oavsett om det tänkande som behandlas är filosofiskt, litterärt eller konstnärligt. Därmed blir det med nödvändighet också en fråga som den som skriver om, med och utifrån Deleuze måste ställa sig, och den utgör därför ett av de centrala motiven i den här boken – liksom i de två tidigare böckerna om Spinoza och Nietzsche.
Deleuze – tänkande och blivande är den sista i en serie av tre fristående filosofiska monografier, där de andra två är Spinoza – multitud, affekt, kraft (2009) och Nietzsche – kropp, konst, kunskap (2010). Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns högskola.
9 7 8 9 18 6 13 3 4 4 3
g l ä n ta p ro d u k t i o n
Fredrika Spindler Deleuze tänkande och blivande
Genom Gilles Deleuzes mångfacetterade verk löper frågan om vad det innebär att definiera såväl tänkandet som världen utifrån blivandet. Samma perspektiv präglar också denna boks fyra tematiska delar: tänkande, kropp, subjektivitet och blivande. När Fredrika Spindler lånar sin röst till Deleuze låter hon samtidigt sin egen röst bli en annan, och närmar sig därmed det blivande som är det filosofiska.
Fr edr ik a Spindler
Deleuze
g l ä n ta p ro d u k t i o n