9789188265630

Ivana Vukadinovic

Š Ivana Vukadinovic, 2017 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se Grafisk form och produktion: Whip Media Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2017 ISBN 978-91-88265-63-0

F

ör bara en timme sen höll du om mig på Arlanda. Du grät mot min kind, sa att du skulle sakna mig. Som ett barn stod du där medan jag strök dig långsamt över ryggen, tog emot dina varma tårar. Du saknar mig alltid när jag är iväg. Det är som om du behöver distans för att våga komma nära.

– Gör inga fler misstag som du kommer att ångra, Zandra. Jag vågar egentligen inte låta dig åka, viskade du mellan snyftningarna.

Jag la armarna om din hals, tvinnade silverkedjan mellan fingrarna, försökte möta din flackande blick, placerade sen händerna på dina uppdragna axlar. Jag kysste dig. En smak av snus. Sa att jag lovar. Jag älskar dig. Skärp dig. Jag är bara borta en vecka, ska inte ut i krig. Jag ska köpa dig en massa fulsnygga magneter och skicka ett vykort. Gå långa promenader med Pixel runt ån så går tiden snabbare.

Men självklart börjar misstagen redan ombord på flygplanet.

Jag kunde inte hjälpa det. Jag noterade honom så fort han satte sig bredvid. Hur han försiktigt drog av sina svarta skinnhandskar och placerade dem i facket framför.

3

L

uften omkring honom doftar citron och något kryddigt. Mobilen plingar. Mamma.

Ha en trevlig resa nu gumman och glöm inte att höra av dig så fort du har landat i New York. Leif hälsar. Vi ska på bugg ikväll. =) Jag svarar att jag messar henne senare.

Mamma har alltid sagt att misstag ska göras när man är ung och snygg. Och med snygg menar hon smal och glad. Annars blir det patetiskt. Var sak har sin tid. Gör man misstag har man något att skriva om och berätta om för barnbarnen. Och barnbarn är viktigt att ha.

Mannen bredvid sträcker på ryggen och ler när jag drar ut den glänsande foldern ur facket framför mig. Han ler ett lätt överlägset leende som gör mig både irriterad och intresserad. Jag nickar kort mot honom, suckar och tittar ner på de överdrivet glada människorna som blåser upp flytvästar och åker rutschkana från planet ner i Atlanten.

Planet skakar och surrar. Det drar i magen, slår lock för öronen. Jag gör för stora grimaser med käken för att bli av med känslan men lyckas inte. Lyckas bara få kramp i munnen. Vi lämnar marken och vardagen. Jag ger upp grimaserna och pressar istället näsan hårt mot fönstret så att det blir imma. Utanför är himlen ljusgrå och grumlig som nudelsoppan du brukar äta framför datorn.

Så äntligen lättar trycket i öronen. Himlen ovanför höstmolnen är klar som doften efter regn. Allt blir stilla.

Jag tittar ner på broschyren igen. Folk ser verkligen obehagligt lyckliga ut. Vad härligt det ska bli att dö, liksom. Jag är inte rädd för döden. Men jag vill inte dö än. Först måste jag göra de rätta misstagen så att jag har något att skriva om sen. Så att jag har något att berätta om för barnbarnen. Om jag nu får några.

4

Jag är för ung för att ens tänka tanken på barn. Jag tror inte ens jag vill ha barn. Jag är nog för ego. Fast då skulle mamma bli besviken. Och är det något jag avskyr så är det att se in i folks sårade ögon.

– Vi överlever inte om planet kraschar, säger han bredvid.

Jag anar en norrländsk dialekt som han försöker dölja. Jag vänder mig om och krockar nästan in i hans leende. Han slickar sig om läpparna, stryker sina vampyrtänder med tungan och viker inte med blicken. Det suger till i nedre delen av magen. Men alltså nej, han är alldeles för gammal för mig. Säkert över trettio, kanske trettiofem till och med.

– Om planet nödlandar i vatten överlever vi, säger jag och tittar ut genom fönstret, försöker lugna ner andningen.

Jag låter nog sur för han säger inget mer. Han placerar händerna bakom nacken, lutar sig bakåt och blundar. Jag sätter i hörlurarna och lyssnar på musik. Skiter i att sänka trots att mobilen sänder meddelanden, välformulerade rekommendationer om att hörseln kan ta stryk om jag inte lyder. Jag höjer volymen till max.

Thinking Out Loud av Ed Sheeran. Vår låt. Jag lyssnar på den om och om igen, som för att påminna mig om att jag är upptagen, som för att påminna mig om att kombinationen vampyrtänder, norrländsk dialekt och citrondoft är en utsliten kliché jag inte på något sätt borde falla för.

Han bredvid mig ler sitt självsäkra leende igen men håller inte kvar min blick den här gången. Ett eldklot i magen växer, huden pirrar. Jag sneglar lite på honom. Den vita sidenskjortans översta knapp är knäppt. Skjortan är uppvikt i ärmarna, blottar blodådror som flyter fram som ett självsäkert storstadsnät på de tunna, mjölkvita handlederna. Jag noterar hur flygvärdinnorna fnissar och svankar när de serverar honom nötter ur minipåsar och rödvin ur en löjligt liten flaska. Flygvärdinnorna rodnar när han ger komplimanger och dricks för ”en högklassig service”. Hela hans uppenbarelse börjar störa mig och pockar som en ovälkommen undulat på min uppmärksamhet. Fan också.

Jag bestämmer mig för att fokusera på något vettigt istället.

5

Stänger av musiken och klickar fram en film på skärmen framför istället. En kärlekskomedi. Jag gillar egentligen inte kärlekskomedier men filmutbudet är begränsat. Han väljer samma film, blinkar och ler för sjuttioelfte gången och jag besvarar snabbt hans leende. Fan, fan, fan. Jag sänder ut fel signaler. Nu måste jag skärpa mig. Jag ska inte hålla på och flirta med killar. Det skulle bli ett slut på det.

Jag stirrar på skärmen och försöker att fokusera på handlingen. Luften här uppe är så torr. Jag måste blinka ofta. Mellan blinkningarna ser jag en kille som blir kär i en tjej. Filmen utspelar sig under femhundra dagar. Jag och han bredvid skrattar åt samma dåliga, förutsägbara skämt. Vi sneglar åt varandras håll, han krockar in i min arm med flit flera gånger, lutar sig framåt och bokstaverar ursäkta med de tunna läpparna.

Min kropp är plötsligt så nära hans. Kan känna doften av mint och sött vin när han andas. Jag vänder mig mot honom och hjärtat dunkar nog så hårt att alla ombord kan se det genom min grå, noppriga H&M-tröja. Hans läppar säras lätt och för ett ögonblick ser han rakt in i mina ögon med stora pupiller. Det suger till häftigt i magen igen, som om planet var på väg in i en storm. Men så stänger han munnen, vänder bort blicken, biter ihop käkarna och sväljer hårt.

Här uppe kanske det inte räknas att jag har en pojkvän i Linköping? Dessutom, jag behöver nog ändå göra fler misstag för att kunna skriva djupa dikter. Man måste offra lite för konsten. Man måste offra lite om man vill förändra världen och beröra själen och känna att man lever. Jag måste skriva nytt material om jag ska ha en chans att komma in på den där skrivarskolan.

Du är knappast heller någon ängel. Kristin har avslöjat att du flirtade med henne under en hemmafest i somras, sa att ni hånglade i vår dubbelsäng på fyllan till Flower med Moby och stanken av hasch. Men jag vet att det bara var på lek.

Han bredvid verkar på sätt och vis vara ett perfekt misstag att göra. En oskyldig fling bara. Vi behöver aldrig träffas igen, ingen behöver få reda på något. Jag bestämmer mig för att vara någon annan här uppe, en okomplicerad, nyfiken människa som är lätt 6

att älska. Så när jag halvvägs in i filmen avfyrar ett av, vad jag tror är, mina mest flirtiga leenden och håller kvar blicken tar han av sig hörlurarna och signalerar med ögonbrynen att jag ska göra detsamma. Det gör jag. Han sträcker fram handen, den är varm och lätt svettig. Han presenterar sig som Oliver Ahlberg. Jag gör likadant, säger att jag heter Zandra med Z. Zandra Hansson. Det låter nästan som Zara Larsson, jag vet. Men jag var först. Jag skrattar till lite överdrivet flickigt åt mitt dåliga skämt och hoppas att han ska falla.

Han skrattar inte, vilket får mig att tystna. Han höjer åtminstone på ögonbrynen och säger att det var en ovanlig stavning.

– Varför stavar du med Z? – Det finns så många Sandra med S så jag ändrade till Z. Jag tänkte att jag ville sticka ut. Och så ser det snyggare ut.

– Jag tycker att du sticker ut oavsett stavning, säger han lugnt.

Jag skrattar till igen. Han drar fingrarna genom sitt ljusa, lite tunna hår. En snabb, knappt märkbar rörelse med handen. Så säger han att den här feelgood-filmen har han sett förut men den är värd att se om.

– De hinner inte alltid byta filmutbud. Jag var i New York för bara några veckor sen. Jag jobbar med ett snorkul copyprojekt just nu. New York är som skönast på hösten.

Jag säger att det är min första resa dit och att jag ska vara där hela höstlovsveckan.

– Jag har sålt jordgubbar hela sommaren för att ha råd med boende och fickpengar. Flygbiljetterna har jag vunnit. Vann en tävling i våras. Jag skickade in dikter till en poesitävling för unga.

Dikterna ska publiceras i vår.

– En vecka? Då hinner du knappt landa. Jetlagen håller i sig ett par dagar. Varför far du själv förresten?

Jag blir besviken över att han inte verkar ha något intresse av att diskutera vidare min poesi, men skakar av mig känslan av sårat ego. Berättar att mamma åkte hit när hon var ungefär i min ålder. Hon reste ensam för att hitta sig själv efter gymnasiet. Hon har berättat så mycket om staden. Mamma åkte runt i månader, var au pair i San Francisco.

7

– Men allt var annorlunda när hon var ung, då var det vanligt att resa så. Nu är världen nästan likadan överallt. Samma butiker och så. Det är bara onödigt att vara borta i flera månader. Mamma säger att jag ska fokusera på sevärdheter.

– New York är så mycket mer än turistställen, säger Oliver.

Tonläget är så allvarligt att jag får anstränga mig för att kväva en skrattimpuls.

Han tar upp de blanka, troligen svindyra, skinnhandskarna, lyfter upp broschyren med parfymer, lägger tillbaka handskarna.

Han tittar noga och länge på parfymutbudet. Säger att han älskar exklusiva parfymer, att han älskar att tjäna pengar och att han gärna hade velat glida runt i smoking och röd näsduk och röka Lucky Strikes som på den store Gatsbys tid.

Jag skrattar ett ljust, astöntigt skratt utan att ha någon som helst aning om vad han pratar om. Han kommer att bli avtänd om jag fortsätter att skratta så här. Jag måste skärpa mig om jag vill ha honom som misstag.

– Så, Zandra med Z, får jag visa dig staden någon dag? Jag har lämnat luckor i kalendern, för jetlagens skull, du vet. Jag har bara ett möte med en formgivare inbokat på onsdag. Här har du mitt visitkort.

Han räcker över visitkortet: ett grått, blankt kort med vita bokstäver med ett, vad jag tror är, nytaget fotografi på honom där man inte ser att han har lite gult närmast iris i sina blå ögon. Jag försöker svälja. Nu, exakt precis just nu, borde jag väl sluta flirta.

Han verkar för seriös. Jag måste dra en gräns. Jag har faktiskt lovat dig att försöka igen. Du är bra egentligen. Mamma tycker verkligen att du är bra för mig. Vilken tur att du har träffat Johannes som är stabil och har sådan ordning på tillvaron, brukar hon säga. Bara för att du har fast jobb. På Scan. Styckar och packar kött på löpande band och stinker blod och stål och har huvudvärk av allt när du kommer hem. Vi skulle ge henne jättesöta barnbarn med jordgubbsblont hår.

– Jag vet inte om min pojkvän skulle bli så glad om jag hängde med dig, säger jag så lugnt jag bara kan.

8

Han höjer ögonbrynen igen, biter sig i läppen men hans ansiktsuttryck avslöjar egentligen inget.

– Sen när blev det olagligt att lära känna nya människor? Min flickvän tycker att det är okej i alla fall.

Jag tvekar en sekund, men något uppkäftigt, rebelliskt som jag aldrig riktigt fått utlopp för studsar häftigt omkring i kroppen. Jag har aldrig smällt i dörrar, aldrig skolkat, skrikit och rökt bakom skolgården. Det enda kriget jag deltagit i är det tysta matkriget inuti som fick mamma att smälla i dörrar och skrika och mig att be om ursäkt.

Det kanske är dags för mig att på riktigt leva ut det tonårskaoset. Att vara otrogen som fyrtioåring är endast patetiskt. Det är fortfarande patetiskt om jag är det nu, men då kan jag skylla på min ungdom, att jag inte visste bättre. Dessutom, hur kan jag vara så säker på att du och Kristin bara hånglade? Ni chattar hela jävla tiden, skickar Youtube-klipp, snapchattar och håller på. Är lätt illamående men skriver ändå mitt nummer på kortets baksida och ger tillbaka det. Han tar emot kortet och ger mig ett nytt.

– Vill du adda mig på Facebook? Ja, om vi får det här wifi:et till att fungera, frågar han.

– Yes, säger jag och klickar mig fram på mobilen.

Han har på sig svart kostym och svartblank hatt som profilbild.

Han besvarar snabbt min förfrågan.

– Jag vet inte hur mycket tid jag har. Jag har ett schema för alla dagar, säger jag efter en stunds tvekan.

Du har gjort ett schema till mig som du vill att jag ska följa. Det verkade omtänksamt och logiskt där hemma men nu vet jag inte vad jag känner.

– Vad gör du imorgon?

– På eftermiddagen är jag i Central Park, säger jag.

– Great, jag är också där då. Jag messar dig efter lunch så bestämmer vi plats och tid. Jag bor på ett hotell på Manhattan.

– Jag också, på Manhattan alltså. Jag bor i en lägenhet nära vattnet. Minns inte adressen nu, men jag har skrivit upp den på en lapp. Jag hyr ett rum.

9

Jag lutar mig tillbaka, stänger ögonen och lyssnar på musik på hög volym igen. Basen dunkar i hela kroppen. Värmen från hans hud omsluter min hud, som ett växthus. Jag lyssnar på Adele som sjunger om sin förlorade ungdom och på Lars Winnerbäck som inte får någon ordning på sitt liv. Oliver sjunker ihop, blicken intensivt fäst på datorskärmen. Han skriver snabbt på sin tunna, silverfärgade laptop och äter nötter. Ibland öppnar jag ögonen och ser på honom i smyg. Han har ganska djupa veck i pannan men i övrigt är huden slät. Kanske inte vid ögonen förresten. Jepp, han är definitivt för gammal för mig och egentligen inte alls min typ. Men det är någon magi över honom som får det att surra och jag kan inte sluta tänka på hur han ser ut under den där vita, fint strukna, skjortan. Hur det skulle kännas att ha ansiktet omslutet av hans smala fingrar. Pannan mot det tunna skjorttyget. Hela hans tyngd över mig.

Utanför fönstret blir skyskraporna snabbt allt större. Med ens är allt möjligt, jag är lätt som regn, varm och bultande fri att vara vem jag vill. Du och alla krav är så långt borta.

Så landar vi på John F. Kennedy International Airport.

10

I

Central Park.

– Borde jag se High Line kanske? Har hört att det är ett bra promenadstråk mot något som heter Chelsea och West Village. Visst kan man se en Banksy där också?

Mamma sa något om det, säger jag och ser ner på min handskrivna lapp där du har skrivit upp vad jag ska hinna med i dag.

Så ser jag upp på Oliver som tuggar på en varm kringla med stora saltkorn. Han äter elegant, inga smulor fastnar på de något torra läpparna. Han skakar på huvudet åt min fråga.

Sen mötet på planet har han har inte försökt göra några närmanden vilket känns både bra och dåligt. Tycker han inte att jag är snygg nog? Jag vet att jag har gått upp en del i vikt under sommarlovet, har ätit för mycket gräddglass och gått nästan bara korta promenader runt ån med hunden. Jag borde skärpa mig på den fronten väser en inre, välbekant, befallande röst.

– Bara turister går dit och flockas runt äkta New Yorkers, säger Oliver.

– Men jag är ju turist, säger jag.

Han svarar att det finns betydligt coolare andningshål i staden om man nu så gärna vill komma bort från all trafik och se allt uppifrån.

– Häng med mig och jogga här i parken istället, säger han och höjer ögonbrynen mot ett gäng tjejer som springer förbi iklädda korta shorts och tajta toppar.

Deras hår är samlat i tjocka, blanka tofsar utan friss. Tjejerna liksom flyger fram, nuddar knappt marken med tårna, svettas nog aldrig och deras andetag smakar säkert inte järn av ansträngningen.

– Nej, jag gillar inte att springa. Och jag har som sagt inte mycket tid här. Jag måste se allt som finns på min lista först. Som Ground Zero. Visst borde jag väl se Ground Zero?

Olivers ögon smalnar och mina kinder känns varma.

11

– Det är inget turistställe, utan en minnesplats som det äckligt nog tjänas pengar på. Jag har inte varit där och tänker inte åka dit.

– Men vadå, du älskar väl att tjäna pengar? Det sa du ju på planet.

– Någon moral får man väl ändå ha kvar. Jag har vänner här som har sett hela den där skiten på riktigt, sett planen störta.

Vissa känner folk som dog. De är rätt pissed off på att platsen har blivit en lekplats för turister.

Jag tittar ner på mina nyinköpta döskallemönstrade tygskor och mumlar förlåt. Oliver lägger handen på min axel. Den känns tung.

– Kom igen, häng med och jogga. Det blir kul.

– Jag har inte ens träningskläder med mig.

Fan också. Han tycker nog att jag är tjock. Jag visste det.

Oliver ger sig inte. Han hoppar lite på stället, stretchar ett ben i taget och pratar om att jag kan få låna t-shirt och shorts. Tygskorna duger för en kort löprunda, hävdar han.

– Går skorna sönder är det bara att kasta. De kostade ändå bara ett par dollar. Du borde förresten ha tagit de där andra dyrare som du pratade om. De skulle passa dig, säger han.

Jag skakar på huvudet, säger att nej, jag ska faktiskt fortsätta gå runt och titta upp på skyskraporna som liksom vill rasa över mig och gör att himlen är högre än i Linköping. Dessutom är hans kläder nog för små för mig.

Han säger att jag ska sluta vara så envis, att han egentligen nu skulle vara på ett möte med en kvinnlig AD. Men han ställde in mötet för att spendera tid med mig. Han pekar mot en liten bro.

– Alla turister tar kort därifrån, typisk turistplats, som gjord för dig.

– Du känner inte mig.

Med ens blir jag irriterad på honom och ångrar att jag ens tänkte att han skulle vara ett perfekt misstag att göra. New York är så häftigt, intrycken svämmar över, jag kan lätt skriva bra dikter här utan hans inblandning. Han verkar ändå bara vara en besserwisser. Och för gammal. Dessutom behöver inte poesi alltid 12

vara mörk och ångestfylld. Jag kan skriva glada dikter här istället.

Om ljudet av metall från de gigantiska byggställningarna, om den vita röken som blåser upp från gatubrunnar och blandar sig med doften av mat från hela världen, om järnbroarna och om alla bostonterrier som kissar på graffitimålningarna.

Jag tittar på mobilklockan. Skönt, jag ligger före i schemat.

Och den där lilla bron ser vacker ut. Bilderna kan bli riktigt snygga i motljus. Jag vill träna på att få till ett bra skärpedjup och leka lite med blixten på min nya kamera. Nästan hela sommarjobbslönen gick åt till kamerautrustningen, men det var det värt. I somras upptäckte jag hur kul det var att ta mobilbilder till dikterna. Motiv på purpurfärgade bär, droppar som glider på kronblad och fullmånar. Målet är att experimentera mer med ord och bild framöver. Knappt någon har kommenterat mina bilder på Instagram. Skönt. Som om ingen förväntar sig att jag kan fotografera. Som om jag kan få göra hur många misstag jag vill utan att någon bryr sig.

Jag andas in hösten. Den doftar eld och ruttna löv. Tänk om man kunde fånga alla dofter i ord och på bild.

Oliver flinar överlägset när jag följer med honom. Vi ställer oss på bron. Jag lutar mig över broräcket, över det bruna vattnet där svanar simmar och kärlekspar från hela världen sitter i träbåtar med Starbuckspappmuggar vid årorna och mobilerna i händerna.

– Fint, va?

– Mm, säger jag och tar bilder.

Oliver ställer sig närmare mig. Hans armbåge nuddar min.

Jag känner allt starkare att jag vill vara ifred nu, att jag har gjort tillräckligt många misstag i mitt liv redan. Att den där knuffen kanske var mitt fel trots allt. Eftermiddagssolen färgar hans hår orange. Han säger att jag har fina handleder samtidigt som han stryker mig över handleden med sina fingertoppar.

– Hur kommer det sig att tjejer är så mjuka just här?

Det blir ofrivilligt sött inuti när han stryker med de lena fingertopparna. Jag drar tillbaka handen långsamt fast kroppen skriker irrationella skrik om att den vill vara kvar hos Oliver.

13

– Jag kan inte vara i Central Park hela dagen …

Olivers ögon blir mjuka och vaggar in mig i någon sorts lugn.

Han säger att han förstår, följer min blick som är inställd på turistinformationen.

– Men du behöver inte gå dit, du har mig nu, säger han bedjande och lägger handen på min axel.

Han lutar sig över mig. Han doftar friskt, starkare citrondoft än på planet. Jag ryggar tillbaka, tar upp mobilen och låtsas läsa något. Jag borde dissa honom, har nog inte råd med fler misstag trots alls. Du kommer aldrig att förlåta. Jag måste sluta vara så ego. Oliver tar ett steg åt sidan och i ögonvrån ser jag hur han ser på mig med ett sårat uttryck i ögonen.

– Jag hoppas att du inte tar illa upp men jag vill göra det jag har planerat att göra i dag. Jag vill vara ifred, säger jag och hör svagheten i mitt tonfall, som en hes viskning.

Mer som en tyst bön till en gud jag inte tror på. Inte ens jag tror på det jag säger, varför skulle han?

Oliver lutar sig över mig, bildar en glaskupa över mig, och jag tar ett steg tillbaka, ser på hans inbjudande läppar. Jag lägger ner mobilen i väskan. Pilträden bakom honom blåser mjukt över vattnet, svanarna och turisterna. Viol, avgaser och orientaliska kryddor i luften. Trafiken dånar vagt som en bakgrundskuliss.

– Det är pojkvännen som är problemet, va?

– Ja, vi bor liksom ihop. Och du har flickvän.

Oliver lägger försiktigt handen på min axel. Jag tar lika försiktigt bort hans hand igen. Är han trög eller? Polissirener tjuter ilsket längre bort. Han slickar sig runt läpparna och suckar lätt.

Går några steg från mig, slänger den halva kringlan i en papperskorg och går tillbaka till mig.

– Och? – Vadå ”och”? Du har flickvän och jag har pojkvän.

– Ärligt talat så verkar du inte särskilt kär i din pojkvän.

– Är det någon som inte verkar kär så är det väl du.

– Jag planerar att dumpa tjejen när jag är tillbaka i Stockholm.

Jag kom på henne när hon drack vodka en morgon. Jag orkar inte med fler problembrudar.

14

Jag öppnar munnen för att protestera, men ångrar mig, hittar inte de rätta orden. Om han bara visste vem jag var skulle han springa nu. Om han bara kunde förstå hur snabbt och bestämt jag kan svälta och hur vant jag kan kräkas upp smörkrämiga bakelser när jag gett mig fan på att bli lätt som helium och alldeles perfekt. Det var några år sen nu, men ångesten har börjat ticka i mig igen.

Oliver tar upp mobilen från sin tajta jeansficka. Han klickar på skärmen.

– Hade du inte bråttom? Det har gått tio minuter och du står fortfarande kvar här med mig.

En hästdroska med turister som filmar något bakom mig och Oliver svischar förbi. Ljudet av hovarnas klapper på asfalt och turisters glada rop.

– Tänk att vi är med på någons privata film, säger Oliver.

Jag ler motvilligt. Han är söt på något sätt ändå. Jag hatar att jag aldrig kan bestämma mig, att jag aldrig vet vad jag känner innerst inne.

– Kom nu så går vi till hästkarusellen. Den är ett riktigt turistställe. Du kommer att älska det. Hästarna gör att det ser ut som en skräckfilm om kvällarna. Lova att du inte går hit ensam när det är mörkt.

– Du är inte min farsa, säger jag och försöker att låta förolämpad men jag är nog mest bara smickrad.

Att han är mån om att jag inte råkar illa ut beror nog på att han bryr sig trots allt. Kanske att han ändå tycker att jag är lite snygg.

– Sluta vara så defensiv. Lita på mig, säger han och blinkar lekfullt.

Hans självsäkerhet och påstridighet passar så bra in i New York.

Jag bestämmer mig för att ge honom en chans till. Det är ett större avstånd nu, våra axlar krockar inte in i varandra när vi går.

Jag andas ut. Han kanske ändå förstår att jag är upptagen. Vi kanske kan vara vänner. Eller så kan vi kyssa varandra bara och sluta där. Lagom oskyldigt. Det kan bli en vacker dikt om den kyssen.

Jag undrar om han smakar mint?

15

Jag tar bilder på Friends-fontänen och på en man som blåser gigantiska, regnbågsglänsande såpbubblor bland hoppande småbarn. Jag vänder mig om när jag hör föräldrarnas applåder och högljudda, ivriga tjut. Det doftar bagels och kött och det stinker sura sopor på samma gång. Stadens berusande puls letar sig in under skinnet, förvandlar mig till den lättsamma person jag så gärna vill vara. Den som är så enkel att älska. Alla skyskrapor blänker som skogssjöar i höstsolen. Jag tar bilder på folksamlingen och hoppas på att applåderna, alla färger och nya intryck ska fångas på bild. En ung kille med stora, svettiga muskler som skiner blått i solen står på händer i gräset. Jag tar ännu fler bilder och Oliver skakar på huvudet, muttrar något ohörbart och blänger på muskelkillen.

– Du fotar bara för att du måste, för att säga att du har varit här, för att få lajks på Facebook, antar jag. Häng med och gör något på riktigt istället, säger han och jag njuter av att höra svartsjukan och osäkerheten sippra igenom hans självsäkra fasad.

– Jag bryr mig inte om Facebook. Är inte jätteaktiv där som du kanske har sett. Nu tänkte jag gå till ett café där det finns wifi så att jag kan skicka meddelande till Johannes.

– Du vet att det snart är natt i Sverige? Chilla. Din pojkvän överlever nog ett par timmar utan att höra från dig. Vi kan väl sola lite? Jag skulle gärna vilja sola med dig. Och så vill jag gärna höra om din poesi. Kan du inte låta mig läsa en dikt?

Oliver nickar mot en kvinna som ligger i det rostfärgade gräset och sover bland tre sköldpaddsfärgade katter i koppel och ett par smutsiga resväskor. Hon har gråa ränder på kinderna, som om hon precis hade gråtit, och hon stinker sur grädde.

Jag säger nej. Jag skulle inte tro det.

– Jag har redan sagt att jag inte vill, Oliver. Kan du inte ge dig?

Fast egentligen har han redan fått mig. Det var så länge sen någon frågade mig om dikterna. Och han får mig att känna mig trygg på ett nytt sätt. Du har inte brytt dig alls den senaste tiden.

Du säger att mina dikter innehåller alltför många vassa huggtänder och demoner nu för tiden. Inte som när vi träffades och jag skrev om hundvalpar, majsfält och om gråsparvar i skymningen.

16

Du fattade aldrig att sparvdikten också var full av ångest. Du fattar egentligen ingenting. Jag är så jävla ensam.

Oliver höjer båda händerna över huvudet, som om jag riktat ett vapen mot honom och tar ett par steg bakåt, säger att han ska sluta tjata.

– Jag måste bara fråga dig en sista grej.

– Ja? – Vill du hänga med mig på middag i kväll?

– Jag tänkte åka över till Long Island, säger jag kort.

– Man kan se Long Island från pianobaren på artonde våningen.

Han lägger huvudet på sned. Jag svarar inte, tvekar, letar febrilt bland odefinierbara, töjbara känslor.

– Du kan ta bra bilder därifrån, säger han.

Då ler jag. Han blinkar och jag räcker ut tungan.

17

”En råhet som jag bara har sett glimtar av tidigare sveper över dig som rinnande stål, tar över hela din person. Vi delar inga drömmar längre, sover långt ifrån varandra. Hela tillvaron är som att andas genom ett sugrör.”

18-åriga Zandra vill göra misstag med flit. Så att hon har något att skriva dikter om sen. När hon på planet till New York träffar Oliver verkar han först vara det perfekta misstaget att göra. Men allt blir fel.

Zandra får svårt att koncentrera sig på annat än att få pojkvännen Johannes att förlåta henne och på sina feta lår. Kläderna blir snabbt för stora, huden känns genomskinlig och nyckelbenen vassa. I övrigt läser hon Pro-Ana-bloggen Happyandskinny och suger i sig thinspiration. Men trots att vågens siffror klättrar nedåt känner sig hon sig tjock i själen.

Under sommaren praktiserar Zandra som fotograf på en tidningsredaktion i en mindre ort utanför Linköping. Där träffar hon småbarnsmamman Tanja som bara tänker på politik, sin exman Julian och att få många lajks på Facebook.

Johannes spelar mest datorspel och äter nudlar. Och i bakgrunden lurar Oliver …

18