SVERIGES HISTORIA 1830 –1920
Bo Stråth
Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor em. i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor i historia Urban Lundberg, fil. dr i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia Kartan på försättsbladet visar ett utsnitt av Nordeuropa med den svensk-norska unionen i centrum. Kartan på eftersättsbladet visar Sverige efter unionsupplösningen 1905. / Carl Åkesson och Norstedts Kartor. Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktörer: Pontus Reimers, John Hagström Layout: Maria Ulaner Kartor: Norstedts Kartor / Eva Johansson Omslagsfoto: Jon Fjeldstad / NPS/IBL Bildbyrå Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Elanders Fälth & Hässler, Falköping 2012 isbn 978-91-1-302442-4
innehåll
huvudredaktörens förord
10
författarens förord
11
inledning
13 14 19 25 26 28 30 31
1830 och 1920 som gränsår: Sverige i revolutionernas värld Med framtiden som hägring och hot Konflikter och kompromisser om politiska framsteg Ekonomiska framsteg och sociala konflikter Konflikter kring det kulturella formandet av Sverige Det nationella och det internationella Politik, ekonomi, kultur: tre perspektiv
den byggda miljön: framtidstro och forntidsnostalgi av Kristian Gerner
33
del i – Kampen om framtiden liberaler och konservativa
45 51 57 62
gestaltandet av staten
67 68 72 76 83 84
unionen sverige-norge
89 90 94 95
Karl Johan och liberalernas väntan på Oscar Harmoniliberalerna och ämbetsmannastaten Rådman och revolutionär: utopisten Nils Herman Quiding
Professorernas tyskinspirerade socialstat Ämbetsmannastaten mot folkrörelsestaten Rätten i svensk politisk kultur: rättsstat eller välfärdsstat Det lokala och det centrala: staten som hierarkisk ordning Myndigheternas stat
Institutioner och kommunikationer De harmoniliberala försöken att förtäta unionen Två nationalismer drar isär unionen
Konsulerna och utrikesministern Unionsupplösningen 1905
omtvistad utrikespolitik
Nationalismen Skandinavismen och den utrikespolitiska expansionismen Konservativ försiktighet – liberal äventyrlighet Regeringarna bromsar kunglig aktivism Pragmatisk skandinavism och förnöjsamhetens nationalism Tyskorienterad neutralitetspolitik Första världskriget och neutraliteten Den långa konfliktlinjen: moderation mot aktivism
97 99 104 104 105 106 112 117 120 122 123
en borgerlig offentlighet
129 141 145 152
kungamakt mot folkmakt Representationsreformen
155 158 164 171 185 192 197 203
Offentligheten, patriotismen och associationerna Kungarna på offentlighetens scen Den offentliga dubbelmoralen
Tullstriden, försvarsfrågan och parlamentariseringen Kampen om rösträtten Framväxten av tre moderna partier i början av 1900-talet Borggårdstalet 1914 Första världskriget: nationell samling och sociala protester Mellan reform och revolution 1917–1920 Kungen mellan vänstern och högern och mellan drottningarna Kompromisskulturens politiska huvudgestalter
tvåkammarriksdagens första tid av Torbjörn Nilsson
206 209
220
utbildning för könsroller
225 225 230 234 237
nationell samling och folkhem
240
kampen om framtiden: en sammanfattning
245
Den offentliga utbildningen: folkskolan Läroverken Universitet och högskolor Folkbildning som alternativ till utbildning
del ii – Framsteg och konflikter befolkningen
Folkökning och urbanisering De nya eliterna och de sociala skillnaderna Socialhygienen, folkhälsan och samhällskroppen Fängelser för en ny fångvård Kost och kalorier Herrgården och statarlängan: laddade symboler Egnahemsrörelsen
klimat, missväxt och extremt väder 1830–1920 av Fredrik Charpentier Ljungqvist
249 249 251 254 273 276 278 285
289
emigrationen
293 293 296 301 303
jordbrukets goda cirkel
310 314
industrins tillväxt och kriser
318 318 319 327 341
En europeisk massrörelse Motiv för flyttning och emigrationens organisation Debatten om emigrationen Emigrationsutredningen och dess visionäre ordförande
Kommersialisering och spekulationer i mossar
Den europeiska ramen och frihandeln Järnvägarna Industrialiseringens goda cirkel under 1850–1870-talen Spekulationsbubblor bryter den goda cirkeln Kapitalkoncentration och storbanker med en roll för staten Den andra industriella revolutionen Nya bubblor Industrisamhällets genombrott i backspegeln
fattighjälp mot socialpolitik
De fattiga som hot 1847 och 1871 års fattigvårdslagstiftning för en arbetslinje Industrialiseringen spränger ramarna Ifrågasatta könsroller Filantropin Mot en social politik i stället för fattigvård Lagstiftningen 1918
344 355 364 366 367 367 372 375 382 399 403 409
kategoriseringarnas tidevarv av Birgitta Svensson
410
arbetsmarknadens konflikter
417 417 424 432 442
framsteg och konflikter: en sammanfattning
444
Industriarbetet Den sociala frågan blir arbetarfrågan Arbetsmarknadens organisering Storstrejken
del iii – Kulturen formar ett folk en nation växer fram
449 450 453 459
dubbelmoral och motkultur
468 468 471 472 482 487
framstegstro – framtidskamp
495 499 501
vetenskapernas sverigebild
505 505 508 518 525 532 537 539 541 545 549
Massorna och hjältarna Invandring och etnicitet »Lapparna«: svenskar att visa upp och exotisk minoritet
Det oskarianska Sverige Folkrörelsernas motkultur Väckelserörelserna Nykterhetsrörelserna 1880-talets kulturradikalism
Ungdom för framsteg Vetenskap för framsteg
Geologer, geografer och naturvetare skapar ett svenskt rum Upptäcktsresor och internationell prestige Historikerna tecknar en svensk tidslinje Fornminnen och folkminnen Språkvetarna beskriver nationens utvecklingsstadium De skallmätande antropologerna Statistik för en nationell identitet De kulturradikala samhällsvetarna De stabiliserande samhällsvetenskaperna Det politiska och det akademiska
den moderna arkeologin har bara börjat
av Jarl Nordbladh
552
konsternas sverigebild
Den götiska forntiden och det nordiska landskapet Folkmusiken Familjen och nationen: ambivalensen inför framtiden Historie- och landskapsmåleriet Monumenten Åttiotalisterna mellan ledkultur och motkultur Nittiotalisterna: nationalromantik i ny nostalgisk tappning Orientalisterna Sverige i ton Arkitektur för individuell självhävdelse och kollektiv manifestation Jugendstilen som pastisch i brytningen mellan gammalt och nytt Nationen i bild
nation och natur
Naturskyddsrörelsen och turismen Natur och friluftsliv
sporten och demokratin
av Bo Stråth
558 558 561 564 566 570 575 579 585 589 590 603 605 609 610 613
617
den militära kulturen
626 626 629 631 636 637 641
kulturen formar ett folk: en sammanfattning
644
framtiden – hägring och hot
646
regenter i norden från 1830 till 1920 källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register
658 659 667 685 687 688
Från soldattorp till kaserner Skarpskytterörelsen Karolinerkulten Kvinnor för pansarbåtar Flaggan Fredsrörelsen
författarens förord
Detta arbete har involverat många fler än författaren. Jag är skyldig stort tack till åtskilliga personer. Först och främst gäller detta deltagarna i det seminarium som arrangerades på Norstedts i december 2009, då en tidig version av boken diskuterades. Alldeles särskilt går tacket till Torbjörn Nilsson, Lars Magnusson och Svante Nordin, som inledde en såväl kritisk som konstruktiv diskussion av vardera delarna I–III. De och övriga seminariedeltagare gav flera viktiga förslag på hur det övergripande perspektivet kunde utvecklas och förstärkas, varvid en viktig aspekt var hur delarna skulle bringas att kommunicera med varandra. Huvudredaktören Dick Harrisson har läst och i rik detalj kommenterat det manuskript som utvecklades på grundval av seminariediskussionen. Stort tack för denna nedlagda möda. Han har också bidragit med några övergripande synpunkter, vilka såväl förstärkt som nyanserat mitt perspektiv. Jarl Nordbladh och Kristian Gerner har läst manuskriptet och kommenterat det med en rad värdefulla synpunkter. För hjälp med mer speciella synpunkter, stora såväl som små, på delar av manuskriptet vill jag tacka Anneli Adamsson, Jenny Björkman, Lars Elenius, Yvonne Hirdman, Rolf Inge Larsen, Lars Olsson, Hans-Åke Persson, Calle Sundewall och Kjell Östberg. Förläggare Stefan Hilding har helhjärtat stött arbetet från första början. Tack också till redaktören Håkan Josephson och bildredaktören Pontus Reimers liksom till författarna av temaartiklarna: Fredrik Charpentier Ljungqvist, Kristian Gerner, Torbjörn Nilsson, Jarl Nordbladh och Birgitta Svensson. De brister som helt säkert kvarstår är alla mina. Redigeringen har följt mallar som gäller för samtliga volymer i historieverket. En historiker är van att arbeta med fot- eller slutnoter för att dokumentera var ifrån uppgifter hämtats och för att ge referenser. Här har i stället metoden med en mer generellt kommenterande bibliografi valts. Fördelen är att texten blir lättillgängligare. Nackdelen är att akribin i referenserna inte blir densamma som med notapparat. För att i någon mån motverka den nackdelen har i texten i betydande omfattning författare varifrån uppgifter eller tolkningar hämtats namngivits i syfte att inte uppträda i lånta fjädrar och för att ära den som äras bör. Men detta oaktat hänvisas generellt till den kommenterande bibliografin, eftersom inte alla referenser på det viset kunnat namngivas, vilket hade gjort texten till en name dropping. I bibliografin anges på vilka arbeten de olika avsnitten bygger. torrita di siena i september 2011 Bo Stråth
Inledning
I
juli 1830 gjorde borgarna i Paris revolution. Karl X ville återskapa förlorad kungamakt och hade den 25 juli 1830 utfärdat de så kallade juliordonnanserna. Presscensuren skärptes, rösträtten inskränktes och deputeradekammaren upplöstes. Oppositionspressens journalister uppmanade till motstånd. Under de »tre ärofulla« dagarna 27–29 juli kulminerade det våldsamma motståndet mot kungens åtgärder. Arbetare, studenter, nationalgardister och liberala borgare gick till storms mot regimen och barrikaderade sig på gatorna. Kungen abdikerade och flydde landet. Parlamentet utropade den liberale Ludvig Filip till ny kung efter att ha ändrat författningen och vidgat rösträtten. Eugène Delacroix har förevigat gatustriderna med sin målning Friheten på barrikaderna (1833), där betoningen ligger mer på revolutionen som drama och äventyr än på den sociala och politiska bakgrunden. När målningen stod klar hade dess revolutionära budskap redan skakat om Europas härskare, vilka såg risken av ett nytt 1789. Det gällde även Sveriges och Norges kung Karl XIV Johan, som skrämdes när Parisrevolutionen spred sig som en löpeld över kontinenten: till Polen, till Belgien, till de tyskspråkiga områdena med alla dess kungariken och furstendömen. I Belgien inleddes ett uppror mot det nederländska väldet. I Polen vände sig en frihetsrörelse våldsamt mot den ställning under den ryske tsaren som landet tilldelats i Wienfreden 1815. Kunde detsamma ske i Norge? Kunde norrmännen inspireras till att bryta sig ur unionen med Sverige? Den kungliga oron betingades av att en betydande opinion i Norge alltsedan 1814 hade krävt större självständighet än vad kungen ansåg förenlig med unionens legala och maktpolitiska grundvalar. Kungen levde sedan det tidiga 1820talet i en ständig tolkningstvist om unionens konstitutionella och institutionella gränser. Fram till omkring 1830 var det kungen som hade initiativet i den tvisten. Under 1830-talet övergick stortingets defensiv i en politisk offensiv. Utvecklingen i Belgien och Polen blev ett inlägg i den svensk-norska tolkningstvisten. Julirevolutionen väckte framtidsförhoppningar och segervisshet hos unga intellektuella över hela Europa. De svärmade för den borgerliga revolutionen.
Detalj ur målningen Friheten på barrikaderna, eller, i ordagrann översättning, Den 28 juli. Friheten leder folket (1833), av fransmannen Eugène Delacroix, Verket har kommit att bli en symbol för 1800-talets europeiska revolutioner. Dess framställning av gatustriderna i Paris under julirevolutionen 1830 både eggade sinnena och framkallade hotbilder i Sverige.
14
sveriges historia 1830–1920
1830 och 1920 som gränsår: Sverige i revolutionernas värld Julirevolutionen eggade inte bara norska radikaler utan också svenska, som krävde vidgade medborgerliga friheter och ville bryta upp det korporativa ståndssamhället. De började från 1830-talet också att allt mer uppmärksamma »pauperismen« och »den sociala frågan«, den sociala nöden och proletariseringen i spåren av befolkningsökning och industrikapitalismens utbredning. »Den sociala frågan« var en ytterligare grund till samhällsradikaliseringen från 1830. Den europeiska turbulensen utgjorde en internationell ram till det radikala klimat som uppstod i unionsländerna vid denna tid. Liksom överallt i Europa höjdes temperaturen i samhällsdebatten. Det politiska språket blev radikalare och kraven på samhällsförändringar växte i styrka. Saker som man inte kunnat säga tidigare, till exempel republik, uttalades nu. Det var uppenbart för många i samtiden att en ny tid stod för dörren, varvid det nya av en del tolkades som hägrande möjligheter att skapa en ny värld medan det för andra utgjorde hotfulla mörka moln. I mars 1920, tre generationer senare, i en helt annan tid, tillträdde den förs ta socialdemokratiska regeringen i Sverige. Tanken hade bara några år tidigare varit otänkbar för många. Mycket var annorlunda, men också paralleller förband de nittio åren. Även åren kring 1920 var en tid av radikalisering av det politiska språket och etablering av nya synsätt i Sverige liksom i Europa, och till skillnad från 1830 också utanför Europa. I Sankt Petersburg, Berlin och Wien hade kejsartronerna störtat samman. Revolutioner hade förvandlat Ryssland till Sovjet unionen och fört kommunister till makten och i Tyskland skapat allmänt kaos och social oro. Liksom 1830 var influenserna från den internationella scenen tydliga i den svenska debatten om framtiden, och liksom 1830 polariserades synsätten kring temat hägring eller hot. Indelningen av historien i epoker och perioder genom att sätta tidsgränser är en efterhandskonstruktion av historiker. Tiden stannar inte vid en viss punkt, där det gamla upphör och allt blir nytt. Varje ögonblick i tidsflödet kännetecknas av att något nytt tillkommer samtidigt som andra faktorer och förhållanden består. Gränsår har alltid ett visst godtycke över sig. Även om tiderna var omvälvande blev inte allt nytt 1830 och 1920. Men vid vissa tidpunkter är det nya mer påtagligt än vid andra. 1830 och 1920 var just sådana tidpunkter. Sedan 1789 – och tidigare – var tankar på samhällsomstörtande revolution i sig inte nya, men det faktum att de åter omsattes i våldsam politisk handling skakade om befolkningarna och fick många att tänka sig att en radikalt ny tid stod för dörren. Det finns goda argument för att sätta 1830 och 1920 som gränser för denna del av Sveriges historia. Båda årtalen markerar mer internationella stämningar av brytningstid än specifikt svenska, men de hade betydande verkningar på Sverige. Impulserna från den internationella scenen vällde in över landet. De illustrerar en av denna boks huvudteser, att den svenska historien inte kan ses som en fråga om enbart en inre utveckling. Den är en följd av växelverkningar med internationella krafter som skapat såväl hotbilder som möjligheter. Sverige skall ses i sitt
i n l e dn i ng
15
internationella sammanhang av dynamik mellan inre och yttre faktorer. Då är valet av 1830 och 1920 väl motiverat. Men, som framhållits, begreppet gränsår skall relativiseras. Allt blev inte som man kanske först trodde. 1830 brukar betraktas som ett genombrott för liberalismen i Sverige. 1920 brukar betraktas som ett genombrott för demokrati och parlamentarism. Om så var fallet uppstår frågan varför det tog nittio år för det liberala projektet att förverkligas. Frågan uppstår också vad vi menar med genombrott. Bokens perspektiv utgår inte från en startpunkt 1830 och en slutpunkt 1920, som en utveckling mot ett förutbestämt mål. I stället handlade det om nya synsätt – som vid närmare betraktande inte var så nya – som sattes på dagordningen 1830 och 1920, men de var långt ifrån självklara och oomtvistade. Det rörde sig om tankar på liberala fri- och rättigheter, demokrati och folkmakt, vilket framkallade motperspektiv. En lång och seg tolkningskamp följde. 1830 etablerade liberalerna en förstärkt position för tankar som fortsatte att vara högst omstridda, och detsamma gällde för socialdemokraterna 1920. Den konventionella periodiseringen av Sveriges historia sätter den avgörande gränsen vid statskuppen och grundlagsreformerna 1809–1810 och ger den följande epoken fram till 1844 namnet Karl Johans-tiden. Det är en periodisering där det rent svenska perspektivet dominerar, med fokus på kungen. Sverige fick en ny tronföljare 1810, men man kan i övrigt knappast betrakta tiden som följde som särskilt ombrytande och nyskapande. 1830 som gränsår skär tvärs igenom Karl Johans-tiden och delar den i två, en konservativ och en radikal. Epoken var mindre enhetlig än eftervärldens etikett vill hävda. Endast i ett avseende var brottet kring 1810 tvärt: förlusten av Finland och unionen med Norge några år senare. Sett mot den internationella bakgrunden framstår 1812 som ett märkesår. Då lade den nyvalde tronföljaren drastiskt och kraftfullt, till de flestas häpnad, om det utrikespolitiska rodret genom familjeavtalet med tsar Alexander i Åbo. Revolutionsgeneralen gjorde i ett drag upp med århundraden av svensk politik, som definierat Ryssland som arvfienden. Han godtog förlusten av Finland mot utfästelser om Norge och sökte utveckla förtroende för Ryssland. Därmed kom han efter tronbestigningen 1818 snart i onåd hos tidens vänster, som i Ryssland såg sinnebilden för despoti och återskapade den traditionella antiryska militära aktivismen, en vänster med krav på återtagande av Finland och stöd åt Polen. Det konservativa etablissemanget försvarade kungen och manade till militär försiktighet. Konflikten mellan de båda handlingslinjerna låg öppen eller latent under hela tiden fram till 1920. 1830-talet innebar att tendenser som funnits sedan 1810-talet, egentligen sedan 1789, blommade ut i mer politiserande och radikaliserande riktning. Det handlade om krav på frihet och demokrati. Vad dessa begrepp egentligen innebar var högst omstritt såväl bland dem som eggades som bland dem som avskräcktes av dem. Demokrati betydde för en del folkmakt i motsats till kungamakt och för andra pöbelvälde och kaos. En enkammarriksdag med allmän rösträtt stod på kravlistan, även om »allmän« inte skall tolkas alltför bokstavligt.
16
sveriges historia 1830–1920
Kvinnorna och de fattigaste folkskikten räknades inte dit. Honnörsordet frihet började allt mer ifrågasätta ståndssamhällets privilegier. Tidigare hade frihet betytt just privilegier, exempelvis adelns skattefrihet (»frihetsmilen«, »friherre«, »frälse«). Begreppet laddades i den franska revolutionens spår med ny mening. Denna omladdning var påtaglig i den svenska debatten kring 1830. Det nya bruket knöt an till nya borgerliga rättigheter att yttra sig och tycka som man ville och att fritt utöva eller ta avstånd från religion. Frihets begreppet började understödja demokratitanken från att ha stått i motsättning. Det konkretiserades genom opinionsbildning och formandet av en opposition mot kungen och hans konservativa överhet. En mer systematisk samhällskritik etablerades i och med julirevolutionen 1830, vilket skrämde den svensk-norske kungen. 1830 handlade också om en försvenskning av den franska revolutionens och den tyska romantikens försök att kombinera begreppen nation och frihet. Götiska förbundet och romantikens anhängare hade efter förlusten av Finland börjat söka de svenska rötterna och funnit dem i ett sagoomspunnet nordiskt förflutet. Det nationalliberala programmet uttrycktes från omkring 1830 i tanken på en skandinavisk nation. Skandinavismen blev efter 1830 en allt mer omfattande tolkningsram. Skandinavismen satte in det svenska i ett nytt sammanhang. 1830-talet blev i unionen Sverige-Norge ett årtionde av liberala reformkrav som utnyttjade en allt starkare medial offentlighet. Liberalernas starkare ställning i Norge blev ett föredöme för liberalerna i Sverige. Kungamakten tvingades ut i den offentliga debatten för att återskapa förlorad legitimitet. Förutsättningarna för legitimering av kunglig makt ändrades. Den absolute monarken av Guds nåde, till stora delar osynlig för den breda allmänheten, blev den synlige borgarkungen som sökte anpassa sig till det framväxande nya mediesamhällets villkor, där tidningarna började spela en allt större roll för åsiktsbildningen, antingen regimkritiskt eller som försvarare av kungamakten. Ett annat motiv för 1830 som gränsår är att industrialiseringen började komma igång vid den tiden. Med industrialiseringen följde sociala problem av nytt slag, och insikten växte att alla de individer som drabbades av social utslagning inte själva var skuld till detta och att man hade med ett nytt systemproblem att göra. De sociala problemen i industrisamhällets spår överträffades dock ännu klart av de som följde av jordbrukets förändringar (del II) och som tog sig uttryck i en kraftig utarmning och proletarisering av jordbrukets befolkning. Den sociala frågan började debatteras under 1830-talet. Industrialiseringen med nya former för kapitalförsörjning och -koncentration var, liksom de växande sociala problemen på landsbygden, en del av en större europeisk utveckling som intensifierades under 1870-talet såväl i Sverige som i Europa, men inleddes under 1830-talet. De internationella influenserna var om möjligt ännu tydligare 1920 än de hade varit 1830. Sverige hade lyckats hålla sig utanför världskriget, men försörjningsproblemen till följd av handelsavspärrningar var tydliga från 1917. Den ryska revolutionen det året ledde till en kraftig radikalisering av den politiska
Mindre fantasifull än Delacroix målning men på sitt sätt lika idealiserande är Agitation av Hildur Hult (1899). Revolutionära stämningar sköljde visserligen in också över Sverige, men på lång sikt dominerade där en annan syn på frågan om demokrati och definition av folkbegreppet; mer lågmäld, mer förhandlande och kompromissbenägen, mindre spektakulär men inte nödvändigtvis mindre framgångsrik.
debatten i Sverige, liksom på andra håll. En vänsterregering med liberaler och socialdemokrater kom till makten. Inte bara den ryska revolutionen utan också den tyska i november 1918 påverkade den svenska tolkningsramen. Man kan tala om en accelererande radikalisering av det politiska språket. Problemen definierades på kort tid från helt nya utgångspunkter. Kravalliknande demonstrationer, inspirerade av utvecklingen i Ryssland och på kontinenten, framtvingade 1919 en författningsreform med allmän rösträtt, där »allmän« även omfattade kvinnorna. Gifta kvinnor blev myndiga 1920. Då krävde också socialdemokraterna i ett nytt partiprogram socialisering med expropriationsrätt, statskontroll över enskilda företag och tvångsköp av större egendomar, progressiv förmögenhetsskatt, skärpt arvsbeskattning och arbetslöshetsförsäkring. Redan 1919 hade de som förutsättning för fortsatt regeringssamverkan med liberalerna krävt bland annat socialisering av sockertrusten, statligt stöd åt de kooperativa bostadsföreningarna och omfördelning av kommunalskatterna från löntagare till näringsidkare och fastighetsägare. Detta var mer än vad liberalerna kunde svälja. Efter att ha drivit igenom Sveriges anslut-
18
sveriges historia 1830–1920
ning till Nationernas förbund i mars 1920 avgick koalitionsregeringen och den första socialdemokratiska regeringen i Sverige bildades under Hjalmar Branting. Den internationella upplösningen kring 1920 var tydlig på många områden i Sverige: författningsstriden kring frågan om folkmakt eller kungamakt och kring kvinnornas medborgerliga rättigheter, försörjnings- och fördelningsfrågan, synen på fattigdomen och på ekonomisk ägarmakt samt inom kulturen med en frambrytande modernistisk estetik och tankar på gestaltandet av en ny och annorlunda framtid. En internationell politisk konjunktur kring revolutionsbegreppet sköljde in över, och förändrade påtagligt, den svenska debatten. Regeringsskiftet 1920 signalerade en ny tid, men, som framhållits, lika lite som man kan beskriva 1830 som ett definitivt liberalt genombrott kan man tala om ett definitivt socialdemokratiskt genombrott 1920. Liberalerna hade etablerat sig som en politisk kraft att ta på allvar 1830, och detsamma gällde socialdemokraterna 1920. Men de nya tendenserna möttes av starka mottendenser. Redan i höstvalet 1920 förlorade socialdemokraterna till högern. Hela 1920-talet var ett årtionde av instabil och växelvis från höger och vänster ständigt ifrågasatt regeringsmakt. Tiden 1830–1920 kännetecknades av en kamp om politisk makt. Flertalet var överens om att »folket« skulle ha makten, men oenigheten var stor om vem som utgjorde folket och vem som representerade det, kungen och hans ämbetsmän i staten (»Kungl. Maj:t«) eller de valda ombuden i riksdagen. Denna tolkningskamp, med överlappningar mellan de båda principerna, präglade nittioårsperioden. Man kan säga att principen om folkmakt genom riksdagen hade etablerats kring 1920, men vad detta i detalj innebar i politisk praktik var ännu omtvistat och oklart. Kungen var fortfarande en maktfaktor genom de ofta oklara maktförhållandena i riksdagen och opinionen var splittrad inför den samhällsradikalisering som kommit in över Sverige utifrån. Begreppet folkmakt var långt mindre unisont och entydigt än vad det framstod som i retoriken. Det står dock klart att begreppet politik fick ett genombrott. »Politik« började nu bli den godtagna beteckningen för den samhällsdebatt och de sociala konflikter som handlade om att gestalta framtiden. Politik var inte längre fult och befläckat, som det varit för många opinionsbildare 1830. Termen associerades 1920 inte lika mycket som förr med kiv och split, korridoruppgörelser och särintressen. Staten sågs länge som politikens motsats. Staten och dess ämbetsmän stod för oväld och opartiskhet höjd över de splittrande särintressena. Staten innebar endräkt och representerade ett överordnat nationellt intresse. På så vis hade infekterade debatter om till exempel fördelningen av kostnaderna för militärväsendet eller bypolitiken kring järnvägslinjers sträckning lösts maktpolitiskt under hänvisning till statsintresset eller det nationella intresset. 1920 stod det för många klart att statsintresset inte var överordnat utan en reflex av samhällets många motstridiga intressekonflikter och att politiken handlade om makten i eller över staten. Det började också bli legitimt att kalla den maktkampen politik. 1920 började insikten tränga igenom att gestaltandet av framtiden inte var
i n l e dn i ng
19
följden av ett neutralt planarbete utan skedde under politisk konflikt. De framtider som samhällsaktörerna sökte forma var olika och sinsemellan konfliktfyllda. Vad som av en del sågs som mål att slåss för blev för andra faror att förhindra. Gestaltandet av framtiden var också en kamp om framtiden. Konflikten svetsade på sikt samman en svensk nation. På motsvarande sätt var den konservativa tveksamheten till demokrati begreppet länge stor. Den franska revolutionens excesser i namn av folkvälde gav under ett sekel näring åt associationen till pöbelvälde. Det parlament de konservativa såg framför sig var gatans. Först under 1880-talet började en annan syn på begreppet demokrati göra sig gällande, vilket inte innebar att den äldre synen med ens försvann. Men politik och demokrati började föras fram som positivt laddade begrepp av en allt starkare opinion, och statsmännen blev politiker, även om motståndet mot denna utveckling var betydande ännu 1920. Tron på ämbetsmännens oväld över de politiska striderna hade långt ifrån försvunnit 1920, men hade börjat ifrågasättas av allt fler.
Med framtiden som hägring och hot Hur såg de närmare sambanden ut mellan förändring och kontinuitet samt mellan inhemska och internationella drivkrafter? Hur såg detaljerna ut i kraftmätningen mellan dem som ville förändra och dem som ville bevara? Dessa frågor är viktiga i boken. Alla trodde sig kunna gestalta framtiden, var och en på sitt sätt, men ingen visste vem som på sikt skulle vinna. Framtiden var hägring för en del men hot för andra. Ett vanligt synsätt i historieskrivningen har varit att se tiden mellan 1830 och 1920 som den period då nationen tar form och Sverige ingår en symbios med det moderna. Det moderna representeras av det industriella genombrottet. Jordbrukssamhället hörde 1920 till det förflutna. Industrin var den spjutspets mot framtiden som stod klar om inte redan 1830 så åtminstone från 1850-talet. Grunden började läggas till den nationella ödesgemenskap som under beteckningen folkhem stod fullt färdig omkring 1930, men bygget var i huvudsak avslutat redan med demokratins genombrott kring 1920. Målet låg utstakat 1830 med vad som beskrivits som liberalismens genombrott. En progressiv linjär historia tecknas. Progressionen ses i huvudsak som en fråga om en inre svensk utveckling, där urgammal bondemakt förvandlas till modern folkmakt och det moderna industrisamhället undan för undan avlöser det traditionella jordbrukssamhället. Samtidigt som utgången av kampen om framtiden i dåtidens ögon var öppen står det i efterhand klart att grunden under 1800-talet lades till en senare framgångssaga med yttre och inre fred, ekonomisk utveckling och välstånd. Hur kom denna framgångssaga till stånd? Vilken roll spelade ämbetsmannastaten? Vilken roll spelade spekulanterna, investerarna och företagarna för den ekonomiska utvecklingen? Vilken roll spelade alla de som bearbetade jord och råvaror till produkter att säljas på svenska och globala marknader? Vilken roll spelade
HK
Europa 1830 Gräns för Tyska Förbundet Island (Danmark)
l
a
n
n
e
t
Storfurstendömet Finland
Färöarna (Danmark)
KUNGARIKET
(Personalunion med Ryssland)
A
t
SVERIGE—NORGE
Ladoga
Norge
S:t Petersburg
Sverige
Christiania
Onega
Stockholm
KEJSARDÖMET
sjö
n
Skottland
DANMARK
Ö
Danzig
Wi sła
Holstein Hamburg
England
Njeme n
Köpenhamn
Wales
RYSSLAND
st
Irland
KUNGARIKET STORBRITANNIEN—IRLAND
Moskva
Riga
er
N o rd s j ö n
Volga
Litauen
Östpreussen
Elb e
KUNGARIKET Hannover (Personalunion PREUSSEN KUNGARIKET NEDERm. Storbr.) Warszawa LÄNDERNA Berlin POLEN Belgien alen Od TYSKA Sachsen E n ge l s k a k a n Bryssel e (Personalunion m. Ryssland) Se Kraków Prag ne Luxemburg FÖRBUNDET Republiken Galizien (Personalunion Böhmen Kraków m. Nederl.) Paris Mähren Würt- Bayern temberg Loire KEJSARDÖMET London
Rhen
i
on
r
Dne pr
Österrike
Tyrolen
Buda
Ungern
Rhône
Savojen
o
r
PORTUGAL
Madrid
S PA N I E N
Lissabon
Gibraltar Ceuta
(Storbr.)
(Spanien)
Peñon de la Gomera
Alhucemas (Spanien)
(Spanien)
MAROCKO
Melilla
(Spanien)
Andorra
Barcelona
erna lear Ba
Moldova Transsylvanien (Siebenbürgen)
Valakiet Donau Bukarest Bosnien Genua Rep. San Serbien Toscana Marino Bulgarien n Elba KYRKOKUNGARIKET Montenegro STATEN Adriatiska SARDINIEN Korsika (Frankrike) Rom havet Albanien O S M Nizza (Nice)
Sardinien
M e d e l h Palermo a v Alger e t Tunis ALGERIET
Tunis
Krim
Kroatien
Svarta havet
ie at lm Da
Eb
Kungariket Po LombardietPiemonte Venetien
Pest
ÖSTERRIKE
ien ab ar ss
Fd. Liechtenstein
Be
SCHWEIZ
tr
FRANKRIKE
D
Ukraina
Dnes
Neapel
KUNGARIKET BÄGGE SICILIERNA
Sicilien Malta (Storbr.)
Thessaloniki
AN
Egeiska Grekland havet Republiken Joniska öarna
Konstantinopel
SKA
Anatolien Smyrna (Izmir)
Athen
(under brittiskt beskydd)
Kreta
RIKET
Rhodos
0
500 km
Sverige-Norge i Europa 1830 sådant det såg ut efter Wienkongressen 1815. Kartbilden är från tiden före formandet av Tyskland och Italiens ännu var splittrat. Men områden som senare sprack upp var ännu enade på flera olika politiska sätt. Den svensk-norska unionen är ett exempel. Ungern och det senare Tjeckoslovakien var delar av det habsburgska kejsardömet. Finland och Polen var storfurstendömen under den ryske tsaren och Irland en del av Storbritannien. Det belgiska utträdet ur föreningen med Nederländerna 1830 var ännu inte ett folkrättsligt faktum när kartan ritades.
HK 6:2
Europa 1920 Reykjavik
Island
(Danmark)
a
n
e
NORGE Färöarna
FINLAND
(Danmark)
Onega
SVERIGE
t
l
n
t
A
Ladoga Helsingfors Kristiania
S:t Petersburg
Tallinn ESTLAND
S OV J E T-
sjö
n
Stockholm
Volga
Dublin
DANZIG
Amsterdam
be
lenBryssel BELGIEN
Paris
e
Wien LIECHTENBern STEIN ÖSTERRIKE SCHWEIZ
Rhône
Po
MONACO
ANDORRA
PORTUGAL Lissabon
SPA N I E N
ern lear Ba
Gibraltar Tanger
(Storbr.)
Oran
a
ITALIEN Rom
(Frankrike)
ALGERIET
TUNIS
Svarta havet
Donau
BULGARIEN Sofia
Tirana
Ankara
ALBANIEN
Sardinien
M e d e l h a v Alger e t Tunis Alger Constantine
Bukarest
JUGOSLAVIEN
Adriatiska havet
Krim
RUMÄNIEN
TURKIET
Egeiska GREKLAND havet
Sicilien Malta
(Brittisk kronkoloni)
Athen
vö arn a
l To
Spanska Marocko
MAROCKO
Korsika
Madrid
D
Dnes
Budapest
UNGERN Belgrad
SAN MARINO
o
r
Dne pr
TJECKOSLOVAKIEN
FRANKRIKE
Eb
Warszawa
POLEN
tr
Loire
Od
Prag
LUXEMBURG
i
ne
TYSKLAND
r
Se
Ostpreussen
Wi sła
Berlin
LÄNDERNA
Rhen
E
kana n ge l s k a
El
RYSSLAND
LITAUEN Kaunas
Don
NEDER-
London
Ö
Köpenhamn
on
DANMARK
STORBRITANNIEN
Moskva
LETTLAND Riga
st
Irland
er
N o rd s j ö n
(It
al
Kreta
ie
n)
0
Sverige i Europa 1920 sådant det såg ut efter den ryska revolutionen 1917 och frederna efter första världskriget. Det ryska imperiet har upplösts och Finland har blivit självständigt. De baltiska staterna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Österrike, Jugoslavien, Albanien och Irland har alla, eller håller i spåren av första världskriget på att etablera sig som nya politiska skapelser. Tyskland har krympt från kejsardöme till Weimarrepublik.
Cypern
(Storbr.)
500 km
22
sveriges historia 1830–1920
de samhälleliga fördelningskonflikterna i framgångssagan? Vilken roll spelade vetenskapens och de sköna konsternas företrädare för att skapa svenskhet? Dessa frågor kommer att diskuteras i boken. Volymen kommer att ifrågasätta såväl framskridandet mot ett förutbestämt mål som den inhemska drivkraften. Utvecklingen var mer komplex än att handla om måluppfyllelse, och den var mer komplex än att bara vara en inre svensk företeelse. Även om tron på att kunna gestalta framtiden växte var det ingen som behärskade den. Framtiden var inte ödesbestämd ur någon sorts inre logik från kungamakt till demokrati och från jordbruk till industri, utan rörelsen mot framtiden drevs av den samlade effekten av många stridiga och motstridiga viljor. Ingen kunde veta vilken vilja som till slut skulle visa sig starkast. Framtiden var lika öppen i det nu som hette 1830 eller 1920 som den är i dag. Många kämpade för att reformera och omdana jordbruket och såg inte näringen som en långsiktig oundviklig förlorare till industrin. Bilderna från de engelska industristäderna upplevdes av en del som onda föraningar och av andra som ideal, men långt ifrån alla översatte dem till en oundviklig svensk framtid. Sverige var ännu 1920 i stor utsträckning ett ruralt jordbrukssamhälle vad gäller bosättning och sysselsättning. Samtidigt som föreställningarna om mål att sträva mot allt mer präglade debatten i den växande offentligheten, och tiden fick en riktning, upplevde många att de bara flöt med i en tidens väldiga malström och att allt var osäkert och obeständigt. Tron hos somliga på att kunna skapa en säker framtid motsvarades av känslor av stor osäkerhet och ovisshet hos andra. Många drömde sig tillbaka till ett idealiserat arkaiskt samhälle i det förflutna. Dessa motsägelsefulla upplevelser av en ny tid som tycktes accelerera delades inte av alla svenskar. I backstugor och torp och vid bullrande maskiner i nya fabriker dominerade upplevelserna av monotoni. Med arbetsdagar på tio timmar, sex dagar i veckan, till svältlöner var det svårt att se någon tidens riktning. Arbetsdagens slut följdes regelmässigt av en ny tröstlös arbetsdags början, och på landsbygden förstärktes känslan av årscykeln i bearbetningen av jorden. Många i landsbygdens underskikt såg aldrig framfrustande ånglok eller bolmande fabriksskorstenar. Tiden stod inte still, men den gick inte framåt utan runt. Upplysningsfilosoferna hade utvecklat framstegstron. De hade skapat en ny teori om historisk förändring. Dittills hade synen varit cyklisk, där man trodde att man kunde lära av historien. Historien var livets läromästare, vitae magistra. När felutvecklingar konstaterades gällde det att gå tillbaka till ett tänkt antikt idealtillstånd och börja om från början. Det var innebörden av ett ord som revolution, av revolvera, rulla tillbaka. Den politiska cykeln utgjorde enligt den grekiske filosofen Aristoteles, vars inflytande tvåtusen år senare ännu var stort, antingen en god cirkel med författningar som reglerade det goda styret i form av envälde (monarki), fåtalsvälde (aristokrati) eller folkvälde (demokrati), varvid kvinnor och slavar inte räknades till folket, som begränsades till de upplysta medborgarna, eller en ond cirkel sedan den goda spårat ur. Den gick från enmansvälde (tyranni) till fåtalsvälde (oligarki) till folkmakt (anarki, massornas tyranni, vad
i n l e dn i ng
23
vi idag kallar populism). Massväldets anarki framtvingade på nytt envälde och cykeln var sluten, men med förhoppningen att man nu kunde påbörja en god cirkel. Flertalet i samtiden tolkade den franska revolutionen från 1789 och kungens avrättande 1792 via skräckväldet till Napoleons självutnämning till kejsare 1804 i detta mönster. Det var bara det att sprången mellan faserna gick så kusligt snabbt, att man inte riktigt hann med i tankarna. Själva tiden syntes öka farten. Samtiden förfasades eller hänfördes av den snabba växlingen mellan faserna, där det väntade kom så oväntat. När man en generation senare börjat få distans till det rasande händelseförloppet fick revolutionsbegreppet och synen på samhällsförändring en helt annan mening. I anknytning till upplysningsfilosofernas framstegstro började man tolka den franska revolutionen i ett mer långsiktigt framtidsperspektiv. Samhällen kunde förändras genom mänskligt handlande, varvid något kvalitativt nytt skapades. Historien fick en riktning in i framtiden. Den upprepade sig inte och man kunde inte göra om den. Tidskalan blev en progressiv linje. Revolutions begreppet fick med 1789 i backspegeln en motsatt mening. Det blev sinnebilden för radikal förändring. Filosoferna efter 1789 lärde sig att urskilja ett förflutet som hade varit annorlunda, och de såg en framtid som kunde göras annorlunda än nuet. Med annorlunda förstod man ett sämre förflutet och en bättre framtid. En av de mest inflytelserika filosoferna var Friedrich Hegel, som beskrev historien som driven av ett inre förnuft mot ständigt högre utvecklingsstadier. Nationerna var bärare av förnuftet. De blev förnuftsdrivna ödesgemenskaper i formandet av framtiden. Dessa tankar vann allmän utbredning i Europa under 1800-talet. Från 1870-talet ingick de en förening med en allt mer aggressiv nationalism, där nationerna under om- eller vantolkning av Darwins utvecklingslära sågs i kamp för överlevnad med varandra. Darwin hade betonat evolution genom mer eller mindre passiv anpassning. De så kallade socialdarwinisterna betonade förändring genom aktiv kamp och viljeyttring. Den etablerade synen på revolutionsbegreppet, cyklisk rundgång i stället för linjär progression, levde länge kvar parallellt med den nya. Adolph Törneros var en av den svenska romantikens gestalter i andra ledet efter storheterna Geijer och Tegnér. I ett resebrev från Eskilstuna nyårsnatten 1833 reflekterade han över tidens gång och där använde han sig av begreppet revolution i den ursprungliga betydelsen av något som återkommer igen och igen: Det är blott utvändigt, som tiden har en visartavla: invändigt giva dess hjul, med sina revolutioner, blott ett enda uthållande svar: »det är evighet«. Framtiden gestaltades med utopier. De hade fram till 1770-talet varit rumsmetaforer. Det exotiska låg i andra världsdelar om vilka man visste inget eller lite. Fantasin, inte minst den sexuella, spelade med när man från 1500-talet föreställde sig det inre av Amerika, Afrika eller Söderhavets öar och de nakna »vildar« som levde där. Det utopiska – ordet kommer från grekiskan och betyder landet ingen-
24
sveriges historia 1830–1920
stans – handlade om upptäckt och utforskning av ständigt nya hemvister för det exotiska utanför Europa. I och med James Cooks seglats till Australien 1770 var upptäckten av jorden på ett sätt färdig. Landet ingenstans fanns inte längre. Det exotiskt hägrande började i stället för i rummet att sökas i tiden. Utopierna blev framtidsvisioner. Samma år som Cook nådde Australien publicerade den franske författaren Louis Sébastien Mercier romanen 2440. Det var världslitteraturens första framtidsroman. Mercier skildrade hur han tänkte sig världen 2440. Han gjorde det i mycket mer optimistiska färger än vad George Orwell skulle göra 1948 med 1984. Boken blev snabbt en internationell bestseller. Den tyske historiefilosofen Reinhart Koselleck, som noterat sambandet mellan Cook och Mercier, har också relaterat dem till den storpolitiska utvecklingen under 1770-talet. De två händelserna 1770 inledde ett årtionde som starkt skulle förändra världen. I öster började stormakterna dela upp Polen. I väster reste sig de brittiska kolonierna och proklamerade sig som USA. I Frankrike förlorade, som Mercier framhöll i förordet till sin bok, filosoferna sitt tålamod. Nog med prat, nog med kritik! Handla! Så löd hans förtäckta budskap i 2440. Endast det politiska handlandet kunde förverkliga hans vision av världen 700 år senare. 1789 var första steget på handlandets väg och det skulle följas av andra 1830, 1848 och 1917, men det kunde Mercier inte veta 1770. Tanken på framsteg genom politiskt handlande hämtade näring ur utopiska visioner om framtiden. Två generationer efter Mercier skulle Alexander von Humboldt och ytterligare en generation senare Charles Darwin historisera naturen, se det globala rummet i sin tidsdimension. Deras långa upptäcktsresor ledde till en fördjupning av tidsperspektivet som förband en oändlig framtid med en oändlig forntid. Tiden som ersättning för rummet för att lokalisera visioner av det exotiska och av politiska drömmar var närmast oändlig. Mercier hade naturligtvis förlagt sin vision så långt in i framtiden för att undgå beskyllningar för politisk konspiration. När Orwell skrev sin framtidsvision hade tidshorisonten krympt till futtiga 46 år och 1770 års overkliga drömland hade blivit ett verkligt hotland. Krympningen av tiden, som också kan ses som tidens acceleration, är en aspekt av det vi kal�lar det moderna. Utvecklingen från 1830 till 1920 gick i riktning från Mercier till Orwell, men de rastlösa futuristiska framtidsplanerarna 1920 byggde ännu inte på de historiska erfarenheter som skulle ligga till grund för Orwell, även om den chock som första världskriget inneburit var ett steg på vägen. Många av utopisterna 1920 byggde i Merciers anda sina framtidsvisioner på 1917 års revolution. Trots att den progressiva tidsuppfattningen, till skillnad från den cykliska, var öppen mot framtiden byggde framstegstanken snart in ett mål som motsägelsefullt slöt tanken på öppenhet. Historien var på väg mot ett förutbestämt mål, ett telos. Teleologin var synlig hos Hegel och kanske ännu mer hos Karl Marx, några årtionden senare, i hans prognos om arbetarklassens slutseger. Den målstyrda framtiden och tron på att ha framtiden på sin sida blev en mäktig tanke inte bara i Sverige utan överallt i Europa under 1800-talet.
i n l e dn i ng
25
Framstegstanken förutsatte det förflutna. Framstegstanken utgick från ett förflutet som varit annorlunda och ett nu som gjorts annorlunda samt en framtid som kunde göras annorlunda. Därför ackompanjerades framtidsvisionerna av visioner om det förflutna. Det förflutna blev en lika viktig dimension för självförståelsen som framtiden. Med framtidsintresset ökade intresset för det förflutna. För att kunna bedöma vart man var på väg var det viktigt att ha en uppfattning om varifrån man kom. Framstegstanken och de internationella influenserna slog igenom på de flesta av samhällslivets områden: de politiska institutionerna, medieteknologin, kommunikationer till sjöss, på vägar och järnvägar, inom telegrafi, inrikes- och utrikeshandel, jordbruksproduktion, industriell produktion, natur- och samhällsvetenskaplig kunskapstillväxt, social välfärd, konst, musik och litteratur, sport och turism, utbildning av nya kadrar av specialister för stat och näringsliv. Allt ingick i en allt tätare väv av beroenden och ömsesidig förstärkning på framstegstankens och de internationella exemplens grund. Också vapenteknologin utgick från framstegstanken. Alfred Nobel såg t ex förfärligare vapen som instrument för fred genom avskräckning. Kartläggningen av väven är bokens huvuduppgift. Den kommer att ske på tre fält: 1. Konflikterna och kompromisserna kring frågan om politiska framsteg (del I), 2. De ekonomiska framstegen och de sociala konflikterna (del II), 3. Konflikterna kring det kulturella formandet av framtidens Sverige (del III).
Konflikter och kompromisser om politiska framsteg Förskjutningen från kunglig till folklig legitimering av makt var inte rätlinjig. Båda argumenten användes parallellt och inte sällan motsägelsefullt. Därvid var »den allmänna opinionen« ett nyckelbegrepp som antydde ett enhetligt synsätt men som i själva verket kännetecknades av ett myller av motstridiga uppfattningar. Såväl anhängare av kungamakt som anhängare av folkmakt hävdade att de hade stöd av en allmän opinion. Begreppet skapade ett politiskt debattrum av ett nytt slag för legitimering av makt. Debatten handlade om tolkningsrätten till folkbegreppet: vem representerade egentligen »folket«, kungen eller riksdagen? Framtidskonkurrensen om gestaltandet av kungamakten och folkmakten som en kamp om den allmänna opinionen är huvudtemat i bokens del I. Till debattens förutsättningar hörde en syn där »folk« tänktes som en kärna av bildade män med ekonomisk bärkraft. Kvinnorna och de fattiga var bort definierade ur folket i dess politiska mening. Viktiga frågor i del I (och II) handlar om hur de mentala strukturer såg ut som gav näring åt synsättet samt hur det gick till när de från 1800-talets sista tredjedel började ifrågasättas mycket mer än tidigare. Nationen eller folket tänktes som en homogen enhet, men åsikterna gick isär om hur enheten skulle bli konkret. En del såg den som en kroppsmetafor där
26
sveriges historia 1830–1920
olika delar av samhället i en arbetsfördelning motsvarade kroppsdelarna. Huvudet och hjärnan, magen, händerna och armarna motsvarades av skilda samhällsgrupper som tillsammans utgjorde en enhet, men som var och en krävde sin särskilda behandling. Andra såg nationen som en sammanslutning av fria individer, varvid kvinnorna och de fattigaste i regel var bortdefinierade. Kvinnorna kritiserade med stigande röststyrka under hela nittioårsperioden detta utanförskap. De definierade sig som en egen kategori, den kvinnliga mot den manliga. De hävdade att nationen kunde ges mening först om kvinnorna behandlades likvärdigt. De fattigaste etablerade sig med stigande intensitet som en särskild klass. De hävdade att arbetarklassen var en del av folket och krävde fullt politiskt och socialt medborgarskap. Nation, klass och kvinnor var politiska begrepp som handlade om att skapa social integration i en dynamisk tid med allt starkare upplevelser av utanförskap. Kungamakt-herremakt-folkmakt och nation-klass-kön utgjorde komplexa och sammanvävda perspektiv på formandet av Sverige efter 1830. Politiken handlade om att leta efter kompromisser och maktbalanser i denna väv samt att bygga institutioner som fick kompromisserna och balanserna att vara över längre perioder och ge intryck av permanens och stabilitet. Den långsiktiga trenden över nittioårsperioden 1830–1920 var en breddning av det politiska deltagandet och en förskjutning, så att kungamakt och folkmakt blev varandras motsatser snarare än ömsesidiga förstärkning, men denna trend var urskiljbar först i backspegeln. Utrikespolitiken i stort, omvärldsrelationerna och bedömningen av det geopolitiska läget var en annan konfliktpunkt, där det handlade om att positionera sig i förhållande till de båda stormakterna Storbritannien och Ryssland, från 1871 också till Tyskland, som med kejsarrikets etablering blev en europeisk gravitationskraft. Dessa positioneringar utlöste i sin tur svensk-norska spänningar. Det faktum att kungamakten traditionellt hade ett större inflytande över utrikespolitiken och frågor om krig och fred än över inrikespolitiken bidrog till den ökande kontroversen. Makten över utrikespolitiken och frågan om kungamaktens konstitutionella bindning blev en viktig del av kampen för demokrati. Karl Johan sökte hålla Sverige utanför stormaktskonflikten genom neutralitetsdeklarationen 1834, men tanken som blivit en så viktig del av svensk självförståelse, att det går en rak linje från 1834 till åtminstone 1990-talets förhandlingar med EU, ja, ända till i dag, den tanken kommer att avvisas i del I. Utrikespolitiken var mycket mer omstridd och mer interventionistisk än den tanken vill ge sken av.
Ekonomiska framsteg och sociala konflikter En annan del av debatten om att gestalta framtiden handlade om modernisering av jordbruk och industri i motsättning till företrädare för äldre synsätt på bruknings- och produktionsmetoder i båda näringsgrenarna. Den diskussionen var i sin tur nära kopplad till en konflikt om hur frukterna av den ekonomiska moder-
Det nya härskarhuset: första, andra och tredje generationerna Bernadotte. Från vänster prins Oscar (senare Oscar II), drottning Desirée, kronprinsessan Josefina, prins August, prinsessan Eugénie, prins Karl (senare Karl XV), framför kronprins Oscar, Karl XIV Johan, prins Gustaf (sångarprinsen). Bakom Karl Johan en byst på Karl XIII för att skapa historisk kontinuitet och legitimitet åt nykomlingarna på tronen. Målning av Fredric Westin cirka 1837.
niseringen i jordbruk och industri skulle fördelas. Under tiden mellan 1830 och 1920 växte avkastningen från såväl jordbruk som industri samtidigt som både fattigdom och ekonomisk maktkoncentration ökade under stigande social spänning. Motsättningarna kring gestaltandet av ekonomin är huvudtemat i del II. Den ekonomiska utvecklingen handlade inte bara om kapital och råvaror utan också om arbetskraft. Myndigheternas intresse för befolkningen växte i det framtidssamhälle som började ta form. Urbanisering och emigration kännetecknade 1800-talets befolkningsrörelser, men stora befolkningsgrupper fortsatte att dra sig fram på landet. Del II uppmärksammar synen på befolkningen som en resurs och som ett hot och de myndighetsterapier som följde inom fattigvård, arbetarskydd, socialförsäkringar och folkhälsa. Delen visar hur viktig befolkningsfrågan var för att komma till rätta med jordproletariseringen och pauperiseringen och det ordningshot som myndigheterna upplevde. Den växande befolkningens utbud av arbetskraft inom jordbruk och industri eller flykt undan svält och nöd genom utvandring diskuteras.
28
sveriges historia 1830–1920
Marknader för varor och arbetskraft överskred Sveriges gränser och flätade in landet i en växande internationell ekonomi. Frihandelsprincipen vann många anhängare men var omstridd. Starka krafter ville ha skyddstullar mot utländsk konkurrens. Frihandelsanhängarna vann, liksom överallt i Europa, överhanden för en kort tid under 1860-talet, men i samband med den långa perioden av hårdnande konkurrens på världsmarknaderna från 1870-talet, vilket resulterade i sjunkande löner och vinster samt spruckna spekulationsbubblor, vann protektionisterna i styrka. Kraftmätningen mellan de båda handelspolitiska principerna var ett genomgående tema från 1830-talet till 1920. Men allt var inte expansion och vinst. Alla var inte segrare. Ekonomiska kriser, spekulanter och oskickliga företagsledare förorsakade konkurser och nedläggningar, och arbetskraften fick ofta betala ett högt pris. Problem uppstod när skuldsatta inte kunde amortera sina lån och andra skulder. Att komma på obestånd var något som drabbade personer längs hela skalan från småbrukande bönder och torpare till storföretagare. En viktig uppgift i bokens andra del blir att närmare kartlägga inte bara den ekonomiska expansionen och koncentrationen inom svensk exportindustri utan också processens baksidor. Framgångssverige kommer att relateras till Fattigsverige, vinnarna till förlorarna. En annan fråga för bokens del II är det närmare sambandet mellan ekonomiska, sociala och politiska reformer mot bakgrund av ekonomisk expansion och koncentration. Den ekonomiska expansionen ledde på sikt till en fördelningskamp där klassformering drev fram organisatoriska motåtgärder på arbetsgivarsidan. Organiserade arbetare mot organiserade kapitalägare blev mot 1800-talets slut på kort sikt en konfliktdrivande men på lång sikt en stabiliserande faktor i den svenska ekonomin.
Konflikter kring det kulturella formandet av Sverige Framstegstron utgick inte minst från tron på vetenskapens möjligheter. Med vetenskapens hjälp skapades bilden av Sverige och gestaltades nationens framtid. Det handlade särskilt om empiriska vetenskaper som kartografi, geologi, geografi och statistik. Dessa vetenskaper, som hade utvecklats sedan 1600-talet, förfinades under 1800-talet under tilltagande internationella kontakter. Kartläggningen av Sverige med siffror och med återgivning av landformer, höjder, vattendrag, sjöar och öar, bergarter och jordtäcke handlade inte bara om upptäckten av Sverige utan också om konstruktionen av en bild. En viktig drivkraft var ambitionen att kontrollera naturen och framtiden, från mineralletande till utsädesförädling, från djuplodning av farleder till utforskning av lämpliga sträckor för järnvägar. Kartläggningen av naturförekomsterna gav råvaror för en växande storindustri som förädlade järn och andra mineraler samt skogens produkter. Geografivetenskapernas bidrag till bilden av Sverige hade inte bara en fysisk sida utan också en mental. Kartorna av Sverige var identitetsskapande. Östersjöväldets stormaktskarta med rikets centrum från Mälarlandskapen över Åland till Åbo, förenan-
i n l e dn i ng
29
de de västra och östra riksdelarna, försvann ur de mentala projektionerna och avlöstes efter förlusten av Finland 1809 efter hand av den ännu gällande avlånga bilden längs axeln från söder till norr. Den framväxande bilden av Sverige hade inte bara en rums- utan också en tidsdimension. Professionella historiker, folklivsskildrare och arkeologer kartlade det förflutna och härledde ett ärorikt förflutet ur en mytisk gryning i vikingatidens sagovärld. Samhällsvetenskaperna – statsvetenskap, nationalekonomi och mot periodens slut sociologi – riktade blicken framåt genom teorier om vad som kunde och borde förändras och hur. Alla dessa vetenskaper byggde på sekler av utveckling där metoder och teorier förfinades under 1800-talet. Kadern av professionella vetenskapsmän växte och förfinades vad gäller specialisering. Dialektforskarna som upptecknade de lokala folkspråken var en annan grupp som bidrog till att binda samman Sverige genom sina analyser av regionala särarter. Man skulle kunna tala om enighet i olikheten. Språkvetarna satte liksom arkeologerna in Sverige i ett utvecklingsschema under anknytning till Darwins evolutionsteori och till skallmätande antropologer som sökte konstruera en svensk ras på grundval av kranieformen. Även naturvetenskapernas företrädare bidrog till bilden av det svenska genom den internationella prestige som följde med upptäckter och uppfinningar samt nya teorier om hur naturen fungerade. Den nationella konkurrensen om internationell uppmärksamhet var en viktig identitetsskapande faktor. Vetenskapernas teckning av Sverige skedde under tolkningstvister och motsättningar. Debatter och konflikter knådade samman en bild som var långt ifrån unison och enhetlig. Det svenska tecknades inte bara av vetenskaperna utan i lika hög grad av litteraturen, konsten och musiken. August Strindberg, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt tecknade en bild av svenskhet som i konsten kompletterades av nationalromantikens landskapsmålare, Marcus Larson, Edvard och Richard Bergh, Karl Nordström, Nils Kreuger, prins Eugen och flera andra, folklivsskildrare som Anders Zorn och Carl Larsson, naturskildrare som Bruno Liljefors eller uttolkare av fornnordisk mytologi som Bengt Erland Fogelberg. Det svenska landskapet tematiserades i konsten. Panoramakaraktären och de vida horisonterna utgjorde tillsammans med »det nordiska ljuset« ett återkommande tema med poetiska stämningslägen och förkärlek för skymning och natt. August Söderman och generationen efter honom, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén försökte sammanjämka folk- och konstmusiken i nationalromantiska tolkningar av svenskhet. De ingick liksom konstnärerna i en bred internationell front som inom Norden bars upp av namn som Edvard Grieg i Norge, Niels W. Gade och Carl Nielsen i Danmark samt Jean Sibelius i Finland, som var och en beskrev sina nationer. Nationsbyggandet medelst konst och litteratur var en kraftfull europeisk rörelse. Också konsterna, särskilt skönlitteraturen, kännetecknades av konflikt och konkurrens mellan olika estetiska skolor.
30
sveriges historia 1830–1920
Teckningen av det svenska var inte bara en fråga för intellektuella eliter inom vetenskap och konst, utan också något som förstärktes av framväxande kulturella orienteringar inom en allt större borgerlig medelklass på områden som naturupplevelser, sport och turism. Idrotten ledde, med sitt fokus på prestation och tävling, till en nationell kraftmätning inom landet och med andra nationer i internationella mästerskap, som på sitt speciella sätt bidrog till att framkalla känslor av svenskhet. Konstnärernas, författarnas och kompositörernas skildringar av den svenska naturen förstärktes genom människors egna naturupplevelser i nya kulturella praktiker. Hembygdsrörelsen med sin 1800-talsgrund i regionala och lokala fornminnesföreningar var en folknära rörelse som bidrog till att utveckla bilden av Sverige och känslan för det svenska från ett lokalt eller regionalt perspektiv. Också konstnärerna och författarna byggde Sverige från skildringar av landskapen. Dalarna, Småland, Värmland, Halland, Bohuslän, Skåne, Västerbotten, Jämtland, Blekinge osv. representerade det typiskt svenska som ett tema med lokala och regionala variationer. Den framväxande bilden av Sverige och känslan av nationell samhörighet skapades i dynamisk växelverkan mellan eliter och folk. Kartläggningen och tecknandet av det svenska ingick i breda internationella strömningar inom vetenskap, konst, politik och ekonomi, sport och turism. 1800-talets nationsbyggande ingick i en tät och motsägelsefull europeisk väv av kontakter, konflikter och gemenskapsyttringar. Nationalismen var internationell. Det konfliktfyllda kulturella formandet av Sverige i detta europeiska landskap, där motsättningarna till slut formade en övergripande syn som uttryckte svenskhet tvärs igenom konflikterna, är huvudtemat i del III av boken.
Det nationella och det internationella Begreppen nationell och internationell är skenbart skarpt avgränsade från varandra. Skenbart därför att de i själva verket går in i varandra, konstituerar var andra. Det nationella kan inte tänkas utan något utanför det nationella. Det internationella kan inte tänkas utan nationella byggstenar. Det nationella speglas i det internationella och vice versa. Förhållandet mellan de två begreppen märks tydligt i politiken när idéer från den internationella arenan översätts till inhemska förhållanden. Liberalismen och socialismen var till exempel universellt tänkta kategorier som tillämpades olika från nation till nation under tiden mellan 1830 och 1920. Socialdemokraterna i Sverige påverkades av den tyska arbetarrörelsen och av den andra internationalen. Debatten om fattigdom och reformer eller militär upprustning och nedrustning var europeisk med många gemensamma referenspunkter men den formades väldigt olika från land till land. Inom ekonomin utvecklades tankar på nationell styrka och prestige genom framgångsrik konkurrens om råvaror och kapital samt genom försäljning och inköp av varor för konsumtion eller produktion på internationella marknader.
i n l e dn i ng
31
Den nationella ramen förutsatte en internationell arena. Den nationella ekonomin var starkt beroende av den internationella. Tankar på frihandel och protektionism såg den svenska ekonomin i ett internationellt sammanhang. Det kulturella byggandet av Sverige med vetenskap och konst, idrott och turism sökte det svenska inte bara i Sverige utan också i det främmande och det exotiska. 1800-talets svenska landskapsmålare studerade och hämtade inspiration i Düsseldorf och Paris, skulptörerna i Rom. Egron Lundgrens reportagemålningar från sepoyupproret i Indien vid tiden för Krimkriget (1853–1856) gav relief åt bilden av det svenska. Få har skildrat sambandet mellan det svenska och det främmande bättre än författaren Verner från Heidenstam. Debutbokens titel Vallfarts- och vandringsår (1888) antyder vad det handlade om. Heidenstam fick perspektiv på det svenska genom resor till Italien, Grekland, Egypten, Beirut, Damaskus och många andra länder och platser. Debutverket innehöll dikter om Moguls kungaring i Indien och om österländska minnen och myter. Men där fanns också dikten »Jag längtar hem sen åtta långa år«: »Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt«. Dalarnas diktare Erik Axel Karlfeldt skaldade om Svarte Rudolf på Malagas vinstänkta redd och i Amsterdams glädjekvarter. Han beskrev hur man dansade i Lissabon i kungens röda slott. Det varma Medelhavet avbryts tvärt och i skarp kontrast till den kulna svenska hösten: Nu spricker molnets grå madrass vid åskans hårda knall och månens skepp med gyllne stass går fram i vinrött svall. Låt oss gå ut och segla med från höstens vissna hus till städer under liljeträd och slott i myrtensus. Inom sporten skapades svensk storhet i internationell kraftmätning. Svenska vetenskapsmän skaffade sig och Sverige prestige och genererade kunskap i internationella nätverk. När Adolf Nordenskiöld seglade igenom Nordostpassagen eller Sven Hedin utforskade öknar i Asien handlade det inte bara om internationella upptäcktsresor utan också om nationell status i omvärlden. Slutsatsen är klar: byggandet av Sverige flätade samman det nationella med en internationell omgivning. Boken kommer att lyfta fram det förhållandet.
Politik, ekonomi, kultur: tre perspektiv Den tyske sociologen Max Weber såg i början av 1900-talet samhällslivet som indelat i tre sektorer eller sfärer: politik, ekonomi och kultur. Det var en alternativ syn till vad Karl Marx hade formulerat en generation tidigare när han såg ekonomin som samhällslivets fundament och politik och kultur som dess ideo-
32
sveriges historia 1830–1920
logiska »överbyggnad«. När i denna bok begreppen politik, ekonomi och kultur används för att strukturera framställningen är synen mer komplex än i Webers triptyk. Alla tre dimensionerna är tätt sammanvävda utan tydliga gränser. Det finns ingen politik utan ekonomi och ingen ekonomi utan politik och det finns ingen politik eller ekonomi utan kultur eller kultur som är frikopplad från politiken eller ekonomin. Kultur betyder odling. Begreppet har använts på olika sätt. I en vanlig men snäv för att inte säga skev mening ses kultur som något enhetligt med skarpa gränser. Ofta handlar det därvid om skapande av gemenskap med konst, litteratur och musik. Under det tidiga och sena 1800-talets nationalromantik handlade det om att skapa nationella gemenskaper. Folk och nation blev honnörsord, och folklivsskildringar och historia fördjupade konstnärernas bild av vad som beskrevs i homogena och etniska termer med begrepp som rötter, ras, renhet och äkthet. Kulturerna avgränsades skarpt gentemot andra kulturer. Framväxten av denna kultursyn under 1800-talet beskrivs i del III. Samtidigt ifrågasätter bokens perspektiv just denna homogeniserande och exklusiva kultursyn, som stämmer dåligt med hur Sverige faktiskt formades i sitt internationella sammanhang, såsom just visats. Boken tillämpar ett vidare kulturbegrepp. Kultur ses som en arena för reflektion, debatt och tolkningskamp. Kulturen omskapas kontinuerligt i denna självreflektion. Kulturen är en arena för social konflikt och samhälleligt arbete på att finna lösningar på problem och skapa kompromisser mellan oförenliga ståndpunkter. Kultur är en arena för tolkning av erfarenheter och översättning av dem i framtida förväntnings horisonter. Kultur i denna allmänna mening är bokens övergripande perspektiv. Kultur som tolkning, reflektion, debatt, konflikt och problemlösning med ständigt ifrågasättande av gränser och innehåll innefattar politik och ekonomi i lika hög grad som de sköna konsterna och vetenskaperna. Kultur blir en sammanvävning av aktiviteter och praktiker inom olika samhällsområden och skapande mötesplatser mellan eliter och bredare folklager. Sammantaget är inte politik, ekonomi och kultur separata sfärer av samhällslivet utan utgör olika perspektiv från vilka helheten kan betraktas. Därför rör sig boken mellan tre olika utsiktspunkter för att ge en så heltäckande bild av Sverige mellan 1830 och 1920 som möjligt.