9789175450650

maria gustavsdotter

Ebbas bo k

historiska media

I serien om prästdöttrarna Morlandeus har tidigare utkommit: Ulrikas bok 2014

Katarinas bok 2015

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Maria Gustavsdotter och Historiska Media 2016 omslag Marina Mattsson omslagsfoto © Nikaa/Trevillion Images sättning Frederic Täckström efter en mall av Åsa Björck tryck ScandBook AB, Falun 2016 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-065-0

Till mina systrar: Lisbet, Kristina och Eva. Vem vore jag utan er?

Morlanda prästgård Kyrkoherde Jonas Göransson Morlandeus Hans hustru Anna Theodora Jörgensdotter (andra giftet) Hans son Magnus, född 1628 (i första giftet) Hans dotter Ebba, född 1636 (i första giftet) Hans son Carl Christian 1645 (i första giftet) Hans son Fredrik, född 1650 (i andra giftet) Hans dotter Gabriella, född 1653 (i andra giftet) Jostein Erlendsen, hjälppräst Annika, innepiga Mårten, dräng Stina, kopiga Kleva Marit Hennes make Pavel Hennes son Sten Pavelsson Hennes sonhustru Magret Harald, sonson född 1657 Nilsgården i Dalarna Ulrika Morlandeus, kyrkoherdens äldsta dotter Hennes styvson Nils Jerkerson Hennes styvson Erik Jerkerson Hennes styvdotter Lisen Jerkersdotter Hennes dotter Eleonora Jerkersdotter, född 1651 Hennes son Jonas Jerkerson, född 1654 Ribe i Danmark Katarina Morlandeus, änka efter Brynolf Ingemarssen Brigitte, änka efter Hans Brynolfsson

1

Morlanda på Orust, augusti 1658 Orgeln i Morlanda kyrka började spela. Ebba tyckte sig omsluten av de tunga tonerna som av en mjuk, men tung sjal. Motvilligt öppnade hon sin psalmbok för att sjunga. Det lät alltid bättre utan församlingens röster, de skar sig oskönt mot varandra, basarna från de bakfulla männen längst bak och de darriga gumrösterna bakom henne. Ändå hade Ebba vid sin sida sin styvmor, Anna Theodora som ägde en klar och vacker sopran. Om Ebba fått välja hade de nöjt sig med att lyssna på orgeln. Men det var viktigt med psalmsång även om man inte höll tonen. Med den kunde man jaga djävulen på flykten och de häxor som kanske gömde sig i kyrkbänkarna torkade ihop och blev till fnas och damm. Ebba undrade om det där med häxorna verkligen hjälpte. Hon såg då inte att någon av kvinnorna i församlingen vissnade, varken Marit i Kleva och hennes sonhustru Magret, som påstods syssla med trolldom, eller Anna-Britta Mårtensdotter, som sades vara elak ända in i själen.

Ebbas psalmbok var ny med alla orden på svenska, men runt henne var det många som ännu sjöng på det gamla danska språket, eftersom de varken hade bok eller kunde läsa. Hon sneglade åt höger. I bänken på andra sidan kyrkgången stod hennes tre bröder med deras far. Den gamle kyrkoherden var slagrörd och stödde sig tungt på sin äldste son Magnus, medan han rörde på läpparna. Ebba 9

undrade om hennes far kände psalmen så väl att han sjöng med.

Hemma hade han nästan slutat tala, även om han tycktes förstå allt man sa till honom. Det var som om hans sinne blev allt sämre trots att hans kropp tycktes läka. Numera kunde han ta sig upp och nerför trappan i prästbostaden och han åt också utan hjälp. Hon såg sin bror Carl Christian ivrigt röra på munnen, men visste att han inte sjöng. Han hade kommit i målbrottet och ville helst inte ens tala, rädd att man skulle skratta åt honom. Den yngre brodern Fredrik sjöng däremot, med hög röst. Han såg så glad ut att Ebba inte kunde hålla undan ett leende. Han verkade alltid glad den gossen.

Med en gest visade Jostein Erlendsen, som tjänstgjorde som präst, att församlingen fick sitta ner. Åtminstone de som hade bänkar att sitta i. Längst bak stod de som inte hade råd att köpa sittplats. Även i Guds hus var det skillnad på folk och folk, för det var Guds vilja.

Medan Jostein talade vidare lät Ebba sina tankar löpa hem till prästbostaden. Uppe på det rum som hon delade med Gabriella, familjens yngsta, stod Ebbas bandvävstol. Hon hade dragit på en väv så sent som på torsdagen och nu längtade hon efter att få sätta sig där och se mönstret växa fram. Hon fick inte arbeta på söndagar, men hon brukade stilla sitt samvete med att bandväven bara var lust, inget arbete.

Jostein manade församlingen till förbön. Ebba mumlade med i bönen för sjuka och arma, men då man kom till att be Gud bevara kung Karl Gustav och hela hans hus teg hon. Kung Karl Gustav gav hon inte mycket för, i synnerhet inte sedan breven från hennes syster Katarina kommit.

Så var det dags för utgångspsalm. Ebba svepte en linneduk runt den nya psalmboken och reste sig. Anna Theodora tog sin yngsta dotter i handen och väntade medan Magnus hjälpte sin far ut i gången. Så gick kyrkoherden och hans hustru ut ur kyrkan, han med ett fast grepp om sin hustrus arm, hon nådigt nickande mot församlingsmedlemmarna som stod och väntade tills familjen gått förbi.

10

Ebba grep påpassligt Fredrik i handen. Annars hade pojken troligen skuttat före och tagit kyrktrappan i ett enda språng.

Väl ute gjorde Fredrik sig lös och sprang iväg till sina kamrater, medan Gabriella blev kvar. Inte för att hon var blyg eller yngre utan för att så skulle flickor göra, det hade hennes mor redan lärt henne. Ebba tog några steg åt sidan så hon kom att stå vid kyrkans ena hörn där hon såg ut över kyrkbacken och ner mot vägen. Hon uppfattade att två män kom gående men såg inte vilka de var.

Dagen var varm, solen stark och hon blinkade lite och lyfte sin kyrkbukett till näsan för att dra in den rena doften från kryddorna och sneglade mot kyrktrappan där Jostein stod och talade med församlingsmedlemmarna allt eftersom de kom ut. Anna Theodora och kyrkoherden stod och väntade på honom. Hennes styvmor gjorde en otålig gest som Ebba visste betydde att Ebba skulle komma och ställa sig bredvid Gabriella. Hon lydde, inte för att hon ville stå så till allmänt beskådande utan för att slippa bannor. ­Jostein gav henne ett leende, men hon låtsades inte om det. Ebba visste att hjälpprästen hade ett gott öga till henne, men hon tyckte inte om honom.

Hon stod och vägde från en fot till en annan och tänkte på sin bandväv i stället.

Långsamt blev hon och de andra medvetna om att församlingsborna samlats i en stor grupp runt de två män Ebba sett komma. Utan att låtsas om Anna Theodoras ogillande min drog Ebba sig bort från sin styvmor och ner mot gruppen. Hon märkte att Magnus följde henne. Då Ebba kommit nästan ända fram blev det en glipa i muren av ryggar så att Ebba fick en skymt av männen som stod där. ”Det är Sten i Kleva och Peder Nilsson”, sa Magnus. ”De har kommit hem från kriget. Det sa Mårten i går kväll.”

Ebba tänkte att så var det alltid. Pigorna och drängarna visste bättre än herrskapet i prästgården, vad som hände i socknen.

11

Hon tog ännu några steg och kom så in i ringen av människor så att hon kunde se Sten och Peder.

Senast hon sett Peder Nilsson och Sten i Kleva hade de varit nästan uppspelta. Då hade de kommit till prästgården för att få intyg och pass för att bege sig ut i kriget. De hade haft långt hår och skägg, som män borde ha och nya stövlar som knarrade och blänkte. Hon hade själv vävt det goda ylletyg som skulle skäras till kläder åt dem. De hade talat om värjor och att ge den satans svensken så han teg och kröp undan i det hål där han hörde hemma.

Och nu. Ebba betraktade männen som stod på backen. Av den gråa vadmalen som hon slagit så tätt och hårt att den skulle stå emot regn och köld fanns bara en trasig jacka kvar runt Sten i Klevas smala kropp. Peders hatt satt snett på hans rakade huvud och att den inte varit hans från början förstod man av det gapande hål som syntes på kullen. Ingen man som hade haft den hatten på ­huvudet hade överlevt då slaget föll.

Både Sten och Peder var nu utan skägg och utan vapen, men deras ögon glänste fortfarande av stridslust. Och vad Sten i Kleva sa hördes tydligt nu då kyrkklockan tystnat. ”Den satans svenske kungen lovar danskarna fred i evighet, men redan nu har han slagit läger utanför Köpenhamn. Han smälter ner kyrkklockor till muskötkulor och tvingar goda danska män att bygga hus och befästningar åt de svenska soldaterna. Akta ni på mina ord, snart är de här och begär att vi ska bekämpa vår gamle kung och hans män!”

Ebba tänkte att Sten i Kleva talade väl, men undrade om han verkligen tänkt ut detta tal själv. Hon litade inte på honom. Han hade lämnat hennes syster Katarina just då Katarina behövde honom. Han hade gift sig med en annan, Magret som nu stod sida vid sida med Mette Björnsdotter, Peders trolovade. De höll var sin son i famnen, det enda var att Sten hade sett sin son Harald födas, medan Mette Björnsdotters son, Hans Kristian, fötts hela tio 12

månader efter det att Peder Nilsson lämnat socknen. Det talades en del om vem som kunde vara far åt det barnet, men Mette svor på att hon gått över tiden. Ebba såg sig omkring bland kyrkobesökarna. Hon såg gillande leenden, knutna nävar och mummel om svenskar som inte var att lita på, men hon uppfattade också hur Jostein och några till rynkade pannan.

Någon rörde vid hennes arm. Där stod Magnus, ett drygt huvud längre än hon själv. Hennes bror var en vacker yngling, med mörka lockar och ett välansat skägg. Det nya modet var annars mustasch, men renrakad haka. Han hade en grön jacka, sydd av byskräddaren av tyg Ebba själv vävt och färgat. Skjortkragen var prydd av spetsar som beställts från Uddevalla. I höger örsnibb dinglade en pärla.

Och ändå under detta vackra yttre var Magnus en orolig ung man, som längtade efter en kvinna det inte var troligt att han skulle få.

En man som inte ville bo hemma och inte ville undervisa sina bröder. Magnus Morlandeus önskade sig en livsuppgift men visste inte hur han skulle finna den.

Runt omkring sig hörde hon människor tala. Någon menade att det där med danskar eller svenskar gjorde väl det samma, de var ju ändå bara Orustbor. Och en man knöt näven mot Sten och kal�lade honom uppviglare. ”Kom med!” Jostein drog i Ebbas arm. ”Det passar sig inte för en flicka som du att stå här och lyssna på uppviglarnas prat. Det är farligt. Kungens makt är av Gud, vi ska inte sätta oss upp mot honom.”

Ebba såg upp på honom. Hon tyckte att han såg ut som tyg som blekts av solen, med ljust hår under baretten och glest skägg som omgav bleka läppar och ovanligt långa framtänder. Eftersom hon inte ville göra dem bägge till åtlöje, följde hon med honom bort från Magnus. Men hon kunde inte tiga, trots att hon visste att det skulle reta honom. ”Men nyss var vi i krig. Och förr var Viken svenskt, sedan danskt 13

och nu svenskt igen. Vilken kung har sin makt av Gud? Kung Fredrik, eller kung Karl Gustav?”

En liten elak del av henne njöt av att betrakta Josteins rödflammiga ansikte, medan han stammande förklarade att hon som kvinna inte skulle yttra sig om sådant hon inte begrep. Hon sa dock inte mer, men lösgjorde sig från hans hand och tog Gabriellas istället.

Sedan gick de så bakom prästgårdens vagn som körde kyrkoherden och hans hustru hem från kyrkan. Jostein bodde även han i prästbostaden så han kom sist. Magnus stannade kvar på kyrkbacken och lyssnade på Sten och Peder. Ebba önskade att hon kunnat göra det samma.

14

2

Ebba stängde linneskåpets dörr och låste den. Sedan vände hon sig om och granskade bordet som hon dukat till söndagens middagsmål. Över den dubbelvävda tapeten låg en ren vit linneduk rutad av pressveck. Var och en hade en tenntallrik och de vuxna var sin bägare av glas. Hon hade ställt ett krus med vin vid faderns plats och brödfatet vid den ena kortsidan. Mitt på bordet tronade en oskuren ost och smör som pressats i en blomformad trälåda. Nu saknades bara skålen med soppa och så Magnus som ännu inte kommit hem från kyrkan.

Ebba gned sig i tinningen som molade. De gick i takt hon och styvmodern, som nu låg på övervåningen och vilade. Anna Theodora blev trött och retlig av sina röda dagar, medan Ebba fick huvudvärk och yrsel. Ebba undrade om hon skulle våga sända pigan Annika efter sin husmor, eller om hon måste gå själv. Kanske det bästa var att be Gabriella buda till middag. Anna Theodora höll sin dotter innerligt kär och kunde aldrig med att banna henne, eller Fredrik. Ebba kunde höra sina småsyskon ropa och skratta utomhus.

Deras far var också där, han satt i en stol, som pigan och Ebba burit ut när de kom från kyrkan.

Ebba var ensam i rummet och önskade att hon kunnat förbli det. Det var så gott att ha det så här, inte tyst, men inte heller nå15

gon som tjatade på henne. Ensam, men inte allena. Hon vände sig mot skåpet och mindes hur hon som liten stått framför dess dörr och drömt.

Skåpet hade stått i salen sedan huset var nytt, då när hennes morfars far varit kyrkoherde. Det rymde en hemlighet, silver som någon gömt undan. Ebba visste inte varför man gömt silvret där och hon hade inte själv sett det, bara hört sin syster Katarina tala om det. Ebba hade aldrig varit säker på att få vara ensam i rummet så länge att hon vågat öppna lönnfacket, bakom hyllan med servetter.

På den ena dörren såg man Edens lustgård före syndafallet och på den andra kunde man se Adam och Eva fördrivas ut ur Paradiset. Då Ebba var barn hade hon tyckt sig förflyttad in i bilden. Hon hade kunnat höra vattenfallets brus och vindens sus genom träden.

Hon hade hört ormens viskande stämma då hon förledde Eva att smaka på kunskapens frukt. Om Ebba blundade och riktigt kände sig som om hon stod inne i bilden kunde hon också höra Guds mäktiga stämma, som en skälvning i sitt inre. Hon hade sagt så en enda gång till sin far och fått bannor för att hon fantiserade.

Nu såg hon på skåpets framsida och kände med ett besviket sug i magen att förtrollningen var borta. Det hon betraktade var ett skåp med sniderier. Inget annat.

Hon hann inte längre i sina tankar förrän dörren till kammaren öppnades och Jostein steg ut i farstun och in i salen med långa beslutsamma steg. Då Ebba såg honom, korsade hon armarna över bröstet och tog ett steg bakåt utan att ens tänka på vad hon gjorde. ”Söta Ebba”, sa Jostein och hans röst var lika vänlig som alltid. Han var ständigt mjuk i tonen, artig, vänlig och lätt nedlåtande mot henne. ”Ja?” svarade Ebba. ”Jag vill tala med dig.”

Ett kort ögonblick for det genom Ebbas huvud att hon inte ville tala med honom. Men det kunde hon ju inte säga. I stället nick16

ade hon och tog ytterligare ett steg bakåt. Jostein insåg inte att hon försökte fly. Istället gick han så nära henne att han kunde lägga en hand på hennes axel. ”Söta Ebba”, sa Jostein. ”Du vet att jag håller av dig.”

Ebba bet ihop. Så de skulle komma nu, orden hon fruktade. Hon svarade inte, såg inte ens på honom utan nickade bara, minsta möjliga rörelse i hopp om att han skulle uppfatta hennes avvisande.

Men Jostein var en man som såg allting från sitt eget håll. Även om han anade att Ebba inte i allt höll med honom ansåg han att det bara var en tidsfråga innan han kunde styra in henne på den rätta vägen. Och den rätta vägen var vid hans sida, det var han övertygad om. ”Jag går här som hjälppräst. Och vi vet alla att din far aldrig kommer att bli kry igen. Jag vill gärna bli här på Orust och tänker mig att jag kan göra mycket gott här.”

Han gjorde en paus för att Ebba skulle kunna säga att visst var han en god präst och älskad av sin församling. Men Ebba teg. Hon tänkte inte ge honom någonting, inte ens ett ord.

Jostein fortsatte. ”Men en präst behöver en kvinna vid sin sida. Ja, varje frisk man behöver en kvinna på samma sätt som en kvinna tränger en man.

Han för att stödja och leda sin hustru och hon för att sköta en mans hem och ge honom söner. Ebba, du vet att jag är den bäste för dig.” ”Nej”, sa Ebba. ”Det vet jag inte.”

Innan hon hann säga något mer, slog han armarna om henne och drog henne intill sig. Hon lyfte ansiktet för att be honom hejda sig, men tystades av hans läppar mot sin mun. Ebba satte sin högra hand, ännu knuten runt nyckeln mot Josteins axel och sköt ifrån, men han höll henne hårt och kysste henne. Hon kände hans tunga mot sina läppar och blev förvånad då hon insåg att han försökte sticka in den i hennes mun. Hon kände hans ölsmakande saliv mot sin mun och blev illamående.

17

Och sedan kände hon stanken. Inte lukten från Jostein även om hans tobaksdoftande andedräkt ibland fick henne att må illa, utan den lukt som kom inifrån henne själv och förvarnade om att ett anfall var på väg. Hon höll hårt om nyckeln och kände hur axet trängde in i hennes handflata, inte där den tjock och rosa bullade sig under tummen utan mitt i där linjerna möttes. Hon kramade ännu hårdare och hoppades att den yttre smärtan skulle få yrseln att vika.

Men nu hörde hon den också, den dirrande vassa ton, som suddade ut alla ord och röster och tvingade henne in i mörker.

Det sista hon hörde innan hon föll var Josteins röst då han skrattande sa: ”Men söta Ebba, nu då vi är trolovade behöver du inte vara så avvisande.”

Sedan grep kramperna henne.

Ebba visste aldrig vad hon tyckte var värst. Ögonblicket då hon kände mörkret slå över henne som ett hav, eller stunden då hon vaknade efter ett anfall, med särk och kjol sölade av urin och blodsmak i munnen. Kanske var det värst efteråt ändå, huvudvärken som låg över henne i timmar och känslan av att armar och ben var utan kraft. Och skammen.

Skam var vad hon kände nu då hon slog upp ögonen och upptäckte Josteins ansikte över sig. Skam och förfäran, för hon mindes vad som hänt genast innan hon blev sanslös. Han hade kysst henne. Och visst hade han kallat henne sin trolovade. Hon låg raklång på golvet med benen under det stora bordet. Vagt undrade hon om han låtit henne falla eller om han hållit henne i sina armar medan hon sparkade i krampen. ”Söta Ebba, hur är det?” frågade Jostein med mild stämma.

Ebba svarade inte, kände efter om tungan var sönderbiten och drog sedan med den över sina läppar. Huvudet kändes som fyllt av lera, det var svårt att forma de grumliga tankarna till ord. Hon ville bara blunda och ligga stilla. Då hon hörde dörren öppnas orka18

de hon inte ens se vem som kom in. Hon kände pigans steg som en darrning i golvet och så svepet från kvinnans kjol mot sin arm. ”Har hon varit dålig?” frågade Annika.

Jostein hummade lite, men pigan avbröt honom och sa ganska bestämt att han skulle hämta en kudde från fönsterbänken. Ebba uppfattade fler rörelser och så makades hennes huvud till rätta på en kudde. Hon kände det sträva ylletyget mot sin kind och doften från lavendel och rosmarin, som den var stoppad med. ”Så, jungfru Ebba”, sa pigan. ”Drick det här.”

Med slutna ögon satte sig Ebba upp till hälften innan hon öppnade munnen och drack av vinet, som var solvarmt och lätt sötat.

Sedan såg hon på Annika och mumlade ett tack. Pigan höll henne om ryggen och trugade. ”Ska hon inte ha lite till? Så följer jag med henne upp, så hon får vila.”

Ebba drack och sköt sedan bägaren ifrån sig. Annika såg på hennes hand och utropade: ”Men jungfru Ebba, vad har hon gjort?”

Ebba sänkte blicken och blinkade. I hennes handflata syntes nyckeln i ett avtryck lika tydligt som om den snidats i trä. Ebba skrattade till generat, men pigan smekte hennes hand och lovade att hämta liniment så snart Ebba sansat sig. Sedan hjälpte hon Ebba upp på bänken vid fönstret och försvann ut i farstun.

Det gick en stund, Jostein trampade omkring både generad och orolig. ”Jostein”, sa Ebba till sist. ”Nu är allt bra. Annika hjälper mig och då jag vilat en stund är jag som vanligt igen.”

Jostein förvånade henne. Han såg på henne och sa med hög röst. ”Du måste befrias från demonen. Den tar ju sans och vett ifrån dig.” ”Demonen?” upprepade Ebba med svag röst. ”Demonen som tagit sig in i ditt hjärta. Just som du ville ge efter 19

för mig. Just då slår han dig med kramper och vrål. Du är besatt av en ond ande och det är min uppgift att befria dig.”

Jostein log lyckligt. Han hukade sig ner bredvid Ebba och lade en hand på hennes knä. Ebba ryckte till vid denna intima gest, men Jostein tycktes inte märka något. Han grep Ebbas hand och förde den till sina läppar. ”Du gav mig ditt samtycke”, sa han. ”Jag kände det. Du var alltför överväldigad för att tala, men du gav mig ditt samtycke.”

Ebba försökte minnas, men allt ifrån den stund då hon känt Josteins andedräkt mot sin mun till dess att hon hörde Annika komma in, hela den tidsrymden var ett töcken. ”Sa jag ja?” ”Söta Ebba, du överlät dig åt mig. Men demonen tog över.”

Ebba orkade knappt höra vad han sa. Hon ville ligga ner och vila och vara i fred. Hon ville inte ens tänka på Jostein. Hon reste sig och sa: ”Säg till söta mor att jag går och vilar. Jag bryr mig inte om mat.”

Jostein slog armen om hennes liv. ”Jag följer dig.” ”Nej”, sa Ebba, men Jostein brydde sig inte.

I farstun mötte det Anna Theodora som kom uppifrån. ”Har du varit yr?” frågade hon och såg på Ebba.

Ebba nickade, men Jostein log och förklarade: ”Jag har talat med Ebba och bett henne bli min hustru och hon har lovat mig trohet”, sa han. Han lät så lycklig att Ebba nästan gladdes på hans vägnar.

Anna Theodora blev inte glad. Hon stod stel med en hand mot väggen som om även hon var yr. Ebba kunde se hur hon gjorde ansiktet slätt för att dölja vad hon kände. Men det var inte glädje utan vrede som drog över ansiktet. ”Trolovad?” frågade Anna Theodora. ”Ja”, sa Jostein.

20