Till var och en det den fÜrtjänar
Den här boken hade inte funnits om det inte hade varit för min älskade man, Peter. Tack för att du har stöttat, peppat, hjälpt mig och glatt dig! Tack för att du gjorde detta möjligt, och tack för att du finns.
Tack också till släkt och vänner som med en massa glädje, nyfikenhet, uppmuntran och praktisk hjälp funnits med på bokens resa från tanke till tryckning!
Mirre MCSS
Till var och en det den fÜrtjänar
© 2016 Mirre MCSS Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7699-014-8
Kapitel 1 Blommor. Varför i hela världen kom hon att tänka på blommor nu? – Eva, jag sätter ordet tulpan som ditt nya lösenord. Kan du prova att logga in igen? Begravning. Men, kära nån, var kom det ifrån? – Det verkar funka, alltså. Vad bra! Då får du ha det så bra, tack och hej! Stina skrev vad hon hade gjort i ärendet, registrerade sin tid och markerade ärendet som löst. Dagens första ärende. Hon bläddrade planlöst vidare i morgontidningen, men hajade till när hon såg ett bekant namn bland dödsannonserna. Det där efternamnet kände hon igen... Javisst. Användaren hon precis hade hjälpt. Hennes mamma hade tydligen nyss gått bort och det skulle vara begravning om några dagar. Vad märkligt, Stina som precis hade tänkt på begravning! Ja, tankarna tycktes ibland vandra sina egna vägar. – Gomorron alla glada! Dörren for upp och in i kontorslandskapet närmast studsade supportgruppens arbetsledare Frederiq. Undrar vad den killen äter till frukost, tänkte Stina, som betraktade morgnar med en betydligt mörkare attityd. – Gomorron, svarade hon ändå artigt och försökte att låta någorlunda trevlig. Bara för att
5
hon avskydde morgnar behövde hon ju inte förstöra Frederiqs humör. Från bakom datorskärmarna hördes hälsningsfraser, i alla fall från de som inte pratade med någon i telefon. På supportavdelningen jobbade sju personer med att ge it-support till användare på flera olika företag, och det gjordes med telefonen som främsta verktyg. Bakom ryggen på Frederiq öppnades dörren igen, denna gång betydligt långsammare och försiktigare. Tyst och ordlöst formligen gled Gisela in, vek av åt vänster och smög utefter väggen mot sitt skrivbord. Med bara två meter kvar såg det ut som att hon skulle lyckas, men då vände sig Frederiq om och slog ut med båda armarna. – Gisela! Vad trevligt att du tittar in! Men du, nu kom du försent igen. Och du vet ju vad det innebär. Giselas axlar sjönk och hon lyckades med konststycket att sucka, nicka och humma något ohörbart samtidigt. Frederiq stegade bort till den stora whiteboard-tavla som upptog nästan hela gavelväggen på det avlånga kontorsrummet. – Sen ankomst ger svart prick på tavlan! Frederiq lät oproportionerligt glad över detta konstaterande, men de som kände honom visste att det snarare var uttryck för möjligheten att få använda det egenhändigt utformade systemet. På tavlan stod gruppmedlemmarnas namn på varsin rad medan kolumnerna var märkta med rubriker som handlade om närvaro, frånvaro, statistik, 6
arbetsuppgifter, ledigheter, möten plus några förkortningar som ingen egentligen visste vad de stod för. I kolumnen ”sen ankomst”, på raden vid Giselas namn, placerade den entusiastiske gruppledaren nu en svart magnetknapp. Två stycken knappar satt där sen tidigare. – Det ser ju inte jättebra ut, det där. Inte bra alls faktiskt. Frederiq skakade bekymrat på huvudet och tittade ömsom på tavlan, ömsom på Gisela. Gisela suckade och mumlade återigen. Det skulle nog inte komma någon förklaring idag heller. Stinas telefon ringde. Hon satte på sig sitt headset och tryckte på svarsknappen. – Supporten, Stina, hur kan jag hjä… Hon avbröts mitt i hälsningsfrasen av ett närmast triumferande utrop: – Nu! Sen blev det tyst. Det gick ett par sekunder. Stina harklade sig och tog ny sats: – Ja, det var Stina på supporten här, hur… – Nu! Återigen denna triumf. Sekunden senare tog uppringaren till orda på nytt: – Så där lång tid tog det från att jag klickade på ikonen till att fakturamodulen startade. Jag blir tokig. Jag kan inte ha det så här. Kan du koppla upp dig och fixa det här? Jag tänker ta mig fasen inte jobba över ikväll också. 7
Stina häpnade både över det som dök upp i huvudet på henne själv, och över frenesin hos användaren. Till den som ringde sa hon: – Hej Eivor, krånglar det idag igen? Eivor hörde till veteranerna på den ekonomibyrå som anlitade Stinas arbetsgivare, it-supportföretaget ItWorks. Hon ringde till supporten minst en gång i veckan och hon var alltid uppe i varv då. Speciellt så här i slutet av månaden, då tidsgränserna från alla håll kom allt närmare. Stina knappade in Eivors namn i ärendehanteringssystemet för att börja registrera ärendet. I en kolumn dök Eivors tidigare ärenden upp, och det var ganska många. Eivors dator fanns tillgänglig som en ikon så Stina klickade på den för att kunna fjärrstyra datorn. – Jag kopplar upp mig till din dator nu, så ska vi se… Drog jag ur sladden till strykjärnet? Stina hajade till. Varför tänkte hon så? Hon strök ju aldrig någonting - av den enkla anledningen att det bara blev ännu skrynkligare då. En bedrift i sig, kan man tycka. I andra änden utbrast Eivor med något högre tonläge än vad som kändes nödvändigt: – Du, kan du köra på och kolla det där själv? Jag kom just på att jag måste göra en sak. Nu. Stina var van vid Eivors tvära kast men det här var ändå lite udda. Eivor jobbade på någon sorts övertid, om man kan säga så, eftersom hon var 68 år fyllda och borde ha gått i pension. Men 8
hennes arbetsgivare hade svårt att hitta någon som kunde ersätta henne och Eivor verkade rätt nöjd med att vara smått oumbärlig. – Ja, jo, visst, jag kollar den där modulen som brukar krångla så… *klick* Eivor la på luren. Stina gjorde en förundrad grimas. Fascinerande, hur människor aldrig upphörde att förvåna en. Nåväl - det fanns jobb att göra. Stina fick upp Eivors datorskärm på sin egna och kunde sätta igång med felsökningen. Ganska snart kunde hon konstatera att det mycket riktigt var en tilläggsmodul i bokföringsprogrammet som hade hakat upp sig - igen, dessvärre. Det innebar å ena sidan att problemet var lätt att lösa, men å andra sidan att hon behövde skriva en rapport till programleverantören. Det var rutinen, som var tänkt att bidra till att förbättra kundens it-miljö. Avslutandet av ärendet var också rutin: låsa Eivors dator, koppla ifrån anslutningen, registrera ärendet och dokumentera lösningen, registrera tid och göra klart för nästa ärende. Arbetsdagen gick vidare.
9
Kapitel 2 Stina pausade sig från de inkommande telefonsamtalen för att kunna göra lite skrivbordsjympa. Efter en stunds käckt stretchande, böjande och knixande, troligen bara föga meningsfullt på grund av det slarviga utförandet, öppnade hon mejlprogrammet och skummade igen de senaste meddelandena. Inbjudan till ett möte, några nyhetsbrev, ett par uppdateringar från ärendehanteringssystemet… Och så ett mejl från Eivor. Vad märkligt. Varför mejlade hon så här, privat? ”Hej Stina! Jag ville bara be om ursäkt för att jag slängde på luren i örat på dig förut. Jag var tvungen att cykla hem och kolla att jag dragit ur sladden till strykjärnet i morse. Det är ju bara katten hemma nuförtiden och jag har börjat bli lite glömsk. Men det var som tur var ingen fara. Hoppas det gick bra med datorn. Hälsningar Eivor.” Men det här var väl en märklig slump?! Att Eivor hade tänkt på strykjärn nästan samtidigt som Stina hade gjort det. Fast i Stinas fall var det ju helt ogrundat. Så konstigt det kunde vara ibland. – Stina, du har tid? Stina avbröts i sitt funderande av Nadirs röst snett bakom henne. Nadir hade kommit som flykting från Syrien för snart två år sedan. Han var, i likhet med många syrianska flyktingar, 10
välutbildad och jätteivrig att få jobba, göra rätt för sig, lära sig språket, komma in i samhället. Han hade börjat på ItWorks som praktikant för ett drygt år sen och imponerat på alla från början, så det var liksom inget snack om att anställa honom när praktiktiden var slut. Visst bröt han och visst blev ordföljden ibland hipp som happ, men det var oftast inget problem för vare sig kollegor eller kunder. – Ja, jag har tid, vad händer? – Jag ska till advokatbyrån Wass och Gren i morgon och jag tänkte, du känner dem? Frederiq sa du kanske skulle följa med i första besök? – Oh, ja, dem känner jag väl. Rolig firma, det där, himla trevliga människor. Ja, jag följer gärna med faktiskt! Hittar du dit så kan vi ju ses där? Nadir nickade, höll upp sin mobiltelefon och viftade med den. – Google Maps. Inget svårt. Ett kanske obegripligt internt skämt, det där. När Nadir började hos dem förelåg viss språkförbistring. Som rediga it-nördar fann man givetvis på råd: Google Translate. Men de miner, rynkade pannor, frågande blickar och följdfrågor som blev gensvaret när Google hade lagt fram ännu en bisarr mening på sanslös arabiska eller stapplande svenska hade både roat och oroat hela gruppen. När sen sökjättens kartfunktion, Maps, föreslogs som hjälp för Nadir att hitta till kunderna kände nog alla att det kunde vara sista gången de såg honom. Om inte annat skulle Nadir kanske få se mer av den svenska geografin än han önskade. 11
Stina tittade mot Frederiqs planeringstavla och kisade för att se om det stod något noterat om morgondagen. Hon borde nog kolla glasögonen, hon tyckte att hon såg sämre än förut. Blicken gled över de guldfärgade knappar som symboliserade olika utmärkelser - själv låg hon bra till på antal stängda ärenden - men hon försökte att få blicken att hoppa över de svarta knapparna som tenderade att hopa sig på Giselas rad. Systemet hade väl sina fördelar men det hängde ju ut vissa medarbetare rätt tydligt. Stina insåg att hon inte kunde gissa vad det stod i möteskolumnen, så hon tog några steg närmare tavlan med blicken fortfarande fäst på de avslöjande svarta knapparna och tanken kvar på Giselas beteende. Plötsligt smattrade det till och de tre knapparna för sen ankomst föll ner från tavlan. Stina hoppade överraskat till, lika mycket av knapparnas flygfärd som av Frederiqs tjut i falsett. – Men kära värld, vad händer? Varför tog du ner dem, Stina? Stina stirrade på knapparna och kom sig inte för att svara. Hon böjde sig ner för att ta upp knapparna och la dem med ett försök till ursäktande leende i Frederiqs utsträckta hand. Till sist stammade hon fram: – Alltså… jag vet inte, jag är ledsen, men jag rörde dem inte. De måste ha blivit spontant omagnetiska. 12
Hon hörde själv hur fånigt det lät men vad skulle hon säga? Hon hade verkligen bara tittat på knapparna. Ganska länge visserligen men på flera meters avstånd. Frederiq trippade hastigt och spänt fram till tavlan och satte upp knapparna, som uppenbarligen inte alls hade förlorat sin magnetiska förmåga, på rätt plats. Han visste att tavlan och hans omfattande system inte var alltigenom populärt bland medarbetarna men han trodde verkligen inte att någon skulle bli fysisk över det. Han knyckte lite på nacken och sa med adress till Stina: – Jaja, men gör inte om det är du snäll. Det här är ju för allas skull. Stina log igen, vad hon hoppades var ett vänligt och ursäktande leende men som troligen såg mest stelt och konstigt ut. Hon hade en så märklig känsla i kroppen. Så där som hon kände när hon låg på sjukhuset i en dryg vecka, efter mc-olyckan i höstas. Frederiq tittade sig omkring, klappade i händerna och försökte släta över den märkliga stämningen: – Nu kör vi på allihopa. Användarna behöver oss! Tillbaka i telefon och vad ni nu höll på med! De andra medlemmarna i supportgruppen hade förstås undrat vad som pågick och smugit sig närmare från sina platser. Nu stod de flesta runt tavlan, utom de två som var upptagna i telefon. De var ett gäng med skilda personligheter och kompetenser som hade slipats ihop och kände varandra ganska väl. I sina bästa stunder var de som en glad och skojfrisk familj, i sina sämsta stunder som pojkarna i ”Flugornas herre”. 13
Stina mumlade en ursäkt och gick ut i korridoren och in på toaletten. Hon behövde samla sig en stund, innan hon tog sig an nästa användare och ärende som hon visste kunde bli precis vad som helst. Det var väl det svåraste med jobbet - att man aldrig visste vad som väntade i nästa telefonsamtal. Samtidigt var det oförutsägbara också det roliga och det som gjorde att hon inte tröttnade, trots sina snart 15 år i branschen varav en tredjedel på det här företaget. Förstå-sig-påare hävdade att det efter så lång tid var hög tid att gå vidare till nya utmaningar. Men Stina behövde inte utmaningar, hon behövde variation och än så länge fick hon det på ItWorks. Hon suckade lite, fällde ner toalettlocket och satte sig på det. Hon tog fram mobiltelefonen och scrollade genom det senaste på Facebook och tryckte dit några gillanden, la ett dåligt poänggivande ord i Wordfeud, kollade stegräknaren och insåg att hon inte skulle vinna något etapppris den här veckan heller. Det var ju tur att hon fick motion genom cyklandet i alla fall. Stegräknartävlingar var ändå fåniga. Så det så. Hon spolade i toaletten, bara för att det inte skulle verka märkligt om någon stod utanför och väntade på sin tur, tvättade händerna och gjorde en grimas åt den mörkhåriga kvinnan i spegeln. Mörkt med gråa stänk, om man tittade noga. Några rynkor runt ögonen. Runda kinder. Absolut inte modellmaterial. Hon knölade ihop 14
pappershandduken, kastade den mot papperskorgen och missade som vanligt. Med en suck tog hon upp pappersbollen frĂĽn golvet, lade den i papperskorgen och lĂĽste upp dĂśrren. Back to business.
15
Kapitel 3 Stina trampade så att pedalerna borde börja glöda snart. Nu var det bara en knapp kilometer kvar hem och nedförsbacke dessutom. Bara att ge järnet! Lite medvind var det faktiskt, kanske skulle det bli nytt snitthastighetsrekord idag? Stina kände sig urstark och fullkomligt flög fram de sista metrarna. För sitt inre såg hon en vältränad leende kvinna svischa fram i neongröna tajta kläder - för den utomstående betraktaren syntes snarare en högröd, svettig, snorig, småknubbig dam med magvalkar under elastantröjan, ivrigt men kanske inte så effektivt trampande. Hon svängde in på gårdsplanen, rundade den röda Mazda Miatan, och bromsade in vid trätrappan. Med en liten knix fick hon loss cykelskon från pedalen och kunde sätta ner foten på det nedersta trappsteget samtidigt som hon stängde av cykeldatorns mätning. Det där att få loss foten gick ju inte alltid smärtfritt och ett par gånger hade hon den hårda vägen åter fått bekräftat att hennes ben inte var jättelånga. Och hon visste därför också hur hjälplös man kan känna sig när man ramlar sakta men obönhörligt och hejdlöst åt sidan väl förankrad i en cykel. Cykeldatorns display visade att det även denna gång var tretton kilometer från jobbet till hemmet, och att dessa kilometrar hade avverkats med en snitthastighet på 22 km/h. Inte rekord 16