Genom att studera familjelivets inverkan på konstnärligt arbete förmedlas i denna bok ett existenssociologiskt perspektiv, där förbindelser söks mellan erfarenheter från olika sociala sammanhang och som särskilt uppmärksammar brytpunkter i livet – som när livet går bort, när livet kommer till. Bokens centrala tema är att ge förståelse för hur risker och chanser, relaterade till föräldraskap och personliga förluster, hanteras för den som rör sig inom osäkra yrkes områden, samt vad klass och kön betyder i dessa sammanhang. Perspektivet belyser alltså inte bara relationen mellan arbete och föräldraskap, utan vidgar familjebegreppet till att också omfatta anhörigförlust. Även om familjesociologer tidigare behandlat familj, arbete och tid ur ett generations- och resursperspektiv har sällan denna parallellitet i livets tillkomst och bortgång satts under lupp.
När livet går bort, när livet kommer till
Existenssociologiska betraktelser av konstnärligt arbete, familjebildning och anhörigförlust
|
När livet går bort, när livet kommer till
Marita Flisbäck
Marita Flisbäck är docent i sociologi vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet. Hennes forskning berör frågor om social klass och kön i relation till yrkeskarriär och livsval, meningsskapande, identitet och erkännande.
När livet går bort, när livet kommer till Existenssociologiska betraktelser av konstnärligt arbete, familjebildning och anhörigförlust
Boken riktar sig främst till studenter inom sociologi, socialpsykologi och genusvetenskap som vill lära sig mer om det existenssocio logiska perspektivet, men också till dem som studerar ”gränslösa” arbetsliv och vill förstå vad otrygga arbetsvillkor kan innebära för enskildas identitetsskapande och tankar om framtiden.
Art.nr 38194
M A R I TA FL I S BÄC K www.studentlitteratur.se
978-91-44-09493-9_01_cover.indd 1
2014-09-24 14:29
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 38194 ISBN 978-91-44-09493-9 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskning: Britta Lundgren Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock/Humannet Printed by Dimograf, Poland 2014
978-91-44-09493-9_01_book.indd 2
2014-10-06 13:53
INNEHÅLL
Tack 7 Prolog 9 Inledande om boken 11 I riktning mot en existenssociologi 15 Meningsskapande, arbete och familj 23 Bokens disposition 28 Del 1 Att hantera öppenhet och osäkerhet – exemplet konstnärligt arbete 1 Konstnärliga verksamheter – öppna och osäkra 33
Konsten som ”frivilligt måste” eller omfattande sidoverksamhet 34 Konstnärlig tro, kapital och femininitet 38 Mikrokris i konstfältets förmak 47 Förväntanshorisont, kapital för förändring och rum bortom vardagen 53 2 Ett arbete som endast tycks vila på egna insatser 57
Viljeideologi och bekräftelse 58 Nyskapande och en fri pedagogik 61 Konstnärligt arbete – tid, mening och levebröd 66 Konstnärligt entreprenörskap som besvikelse eller … 69 … som levande förhoppning 74
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 3
3
2014-10-03 10.15
Innehåll
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp 79
Viljeideologins första sprickor 80 Oförmåga inför konstens öppenhet 81 Tilltro till framtida (arbets)förmåga 85 Att lära sig vänta och bryta upp 92 Del 2 Att hantera öppenhet och osäkerhet – exemplen familjebildning och anhörigförlust 4 Tillitskapital för meningsskapande i osäkra sammanhang 103
Riskkapitalens existentiella innebörd 104 Från socialt kapital till … 107 … tillitskapital 112 5 När livet går bort 129
Anhörigförlust som kritisk situation 130 Döden vittnar om beroendet av andra 132 Att hantera förlustens kritiska situation 136 Anhörigförlust som materiell praktik 143 6 När livet kommer till 151
”Pengar och ett eget rum” 152 Föräldraskap – ett nytt sätt att erfara tid 166 Föräldraskapets existentiella imperativ 174
4
978-91-44-09493-9_book.indd 4
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Innehåll
Avslutande om boken 181 Existenssociologi – perspektiv och metod 182 Begrepp för förhållningssätt till livets helhetssituationer 184 Mellan kreativ klass och prekariat 190 Förakt inför livets nödvändighetssfär 192 Att söka brytpunkter och förbindelselänkar 194 Appendix: Metodreflexion 197 Referenser 201 Person- och sakregister 213
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 5
5
2014-10-03 10.15
978-91-44-09493-9_book.indd 6
2014-10-03 10.15
TACK
När livet går bort, när livet kommer till är en studie som möjliggjorts genom projektmedel från Vetenskapsrådet och med hjälp av ett antal personer som jag här särskilt vill omnämna. Ett innerligt tack riktas till de sex kvinnor som boken handlar om för att jag sedan år 1999 fått följa era livsprojekt. Tack för att ni så generöst och öppet delat med er av erfarenheter, tankar om nuet, planer och drömmar inför framtiden. Micael Björk och Sofia Lindström har gett synpunkter på bokens inledning, för vilket jag är mycket tacksam. Ett stort tack till Gunnel Flisbäck och Rolf Törnqvist, som läst hela bokmanus och kommit med konstruktiva och värdefulla förbättringsförslag. Detsamma gäller Britta Lundgren, professor vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet och Caroline Boussard, förläggare vid Studentlitteratur. Lundgren har på uppdrag av Studentlitteratur granskat manus, kommit med konkreta och tydliga synpunkter som varit viktiga i arbetet med att färdigställa boken. Boussard har stöttat bokprojektet under hela processen. Ett särskilt tack riktas till Mattias Bengtsson, som funnits med i författandets samtliga faser, från utkast till färdigt manus. Tack för att du diskuterat och trott på mina idéer, återkommande och tålmodigt läst alla kapitel. Med dig blir så många frågor lättare att hantera. Boken vill jag tillägna min väninna, konstnären Inger Wihl (1930–2013) – Jag saknar dig!
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 7
7
2014-10-03 10.15
978-91-44-09493-9_book.indd 8
2014-10-03 10.15
PROLOG
Det begränsar ju att skaffa barn. Hela det upplägget som vi hade var ju så fantastiskt innan vi skaffade barn: Stor ateljé, Karl hade kvällskurser till halv elva, sedan kunde vi vara där och jobba halva natten – och det gjorde vi också! /…/ Så det är klart att det begränsar en, men … det ger ju mer än det tar. Alla de här klyschorna, det kommer att låta patetiskt, men … Att älska så mycket och så helt. Johanna, 2012
Då satt jag bara där i min ateljé och jobbade, jobbade, jobbade! /…/ Så det kändes väldigt skönt att få komma tillbaka och få jobba. Ja, det gav väl en slags kraft. Förlusten var en konstig inspiration på något sätt. Jessica, 2009
Det jag ska berätta handlar om sex kvinnor: Emma, Eva, Jessica, Johanna, Lena och Linda. Ursprungligen var idén att tala om deras konstnärliga yrkesintressen, tankar inför och upplevelser av att bli föräldrar. Boken skulle inramas av ett klassiskt familjesociologiskt perspektiv med fokus förlagt vid hur människor ”balanserar” yrkesliv och familjeliv: Hur påverkas våra möjligheter till försörjning, arbetsinsatser, självutveckling och utrymme för egen tid när vi blir fler i en familj? Är det möjligt att förena en konstnärlig karriär med den tid vi både vill och behöver lägga på våra barn och anhöriga? Som Johanna ger uttryck för ovan kan konstnärligt utövande vara berikande, men också breda ut sig gränslöst och därmed konkurrera med tid till omsorg om familj och barn. Efterhand insåg jag hur snäv min utgångspunkt varit. Händelser i kvinnornas liv kom att utveckla mitt perspektiv i riktning mot en existens © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 9
9
2014-10-03 10.15
Prolog
sociologi, med antagandet om att tillkomsten av ett barn, liksom bortgången av en närstående, förtjänstfullt kunde tolkas och begreppsliggöras som parallella livssammanhang. Det är naturligtvis inte bara företeelsen att bli fler i en familj – när livet kommer till – som påverkar yrkesidentitet, arbetsförmåga, tro på framtida möjligheter eller självutveckling. Även de förluster som människor drabbas av – när livet går bort – kan vara lika betydelsefulla för deras yrkesbanor och självbild. När Jessicas man dog år 2005 blev sorgen ett viktigt tema i en omfattande konstnärlig produktion. Samtidigt innebar dödsfallet att hon förlorade kraft att visa sina verk och etablera sig inom ett konstnärligt yrkesfält. En väsentlig tanke i min bok är att avslut kan öppna mot en början, samtidigt som pånyttfödelse påminner oss om ändlighet. På så vis kan erfarenheten av att bli förälder förändra synen på de egna framtida möjlig heterna, till och med ge perspektiv på eget och andras åldrande och död. Kvinnorna, som den här boken berättar om, ger med sina tankar inför och upplevelser av föräldraskap uttryck för sådana existentiella teman. De har beskrivit hur föräldraskapet inneburit ett nytt förhållningssätt till tid: Tid som bristvara och maktresurs, som en ny framtid med ny längtan. Dessutom har föräldraskapet kunnat medföra ökad oro att mista en närstående, vilket en av kvinnorna som är gravid ger uttryck för när hon säger: Döden har blivit så närvarande sedan jag blev gravid … När livet går vidare, så blir döden mer närvarande. Lena, 2011
10
978-91-44-09493-9_book.indd 10
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
INLEDANDE OM BOKEN
Med denna bok vill jag introducera läsaren till ett existenssociologiskt perspektiv. Existenssociologin utvecklades i USA under 1970-talet, men är mindre använd inom svensk sociologi. Perspektivet vill belysa det menings skapande som människor gör i sina liv, vilket alltid sker i process och genom levd erfarenhet. Snarare än en abstrakt teori, som anger mot vad vi ska rikta analysen, handlar existenssociologi om ett synsätt som formas när vi konkret utforskar det sociala vardagslivet (Johnson 1977/2010:173). Eftersom existenssociologer säger sig sträva efter att göra spektrumet av erfarenheter i människans existens rättvisa, vill de undvika att föreskriva en del av den sociala erfarenheten – såsom språk, emotioner eller kognitioner – som mest fundamental (Douglas & Johnson 1977/2010). En bok som vill förmedla innebörden av ett existenssociologiskt perspektiv kan med fördel ta sin utgångspunkt i en konkret undersökning. Utgångspunkten för min berättelse är ett sociologiskt forskningsprojekt om familjelivets inverkan på konstnärliga verksamheter och hur livsplaner, såsom att bilda familj, påverkas av ett yrkesutövande inom den kreativa verksamhetssektorn. I projektet har existenssociologin hjälpt mig att förstå hur föräldraskap inte bara påverkar arbete, utan också hur föräldraskap och arbete berörs av personliga förluster. Just detta, att söka förbindelse länkar mellan sociala processer som ofta särskiljs i sociologiska analyser och att intressera sig för brytpunkter i livet där meningen i människors liv blir särskilt framträdande, är centralt i det existenssociologiska perspektiv som jag ska presentera.
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 11
11
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
FRÅN ”GLASTAK” TILL FAMIL JEBILDNING OCH FÖRLUST
I det forskningsprojekt, som boken bygger på, består ett empiriskt material av intervjuer med sex kvinnor, som jag återkommande träffat och samtalat med sedan februari år 1999 då de var studenter vid en konstskola. Från början var berättelsen om de intervjuade kvinnorna en del av en studie som syftade till att få en fördjupad förståelse för hur konststudenter tänkte sig framtiden. Vilka förhoppningar och farhågor såg de som gav sig in på en yrkesbana där så få ges ett kulturellt erkännande och en ekonomisk ersättning som står i proportion till arbetsinsatsen? Vilka osäkerhetsmoment och möjligheter uttryckte de som stod i början av sin karriär och hade familjelivet framför sig? För att få svar på frågorna sökte jag mig till en förberedande konstskola, en utbildningsform som konststuderande ofta går innan de ansöker om en plats vid någon av Sveriges få, mer prestigefulla universitetsutbildningar inom bild- och formområdet. I två veckor vistades jag på en skola jag kallat Ögärdets konstskola. Jag befann mig i skolmiljön och dess kringverksamheter. Förutom de inledande samtalen med kvinnorna intervjuades också andra studenter, lärare och representanter för skolledningen. En av anledningarna till att jag ville fördjupa mig i just kvinnors livsbanor är att mycket forskning pekar på att det förekommer en social selektion från den konstnärliga karriärens inledningsskede till yrkesfältets mer etablerade positioner. I likhet med förhållanden på många andra samhällsarenor missgynnar denna selektion kvinnor som grupp. När det gäller bild- och formkonstnärer visar undersökningar att män har något högre inkomster än kvinnor (Konstnärsnämnden 2010), erhåller högre stipendiebelopp (Gustavsson 2012:267), samt får mer stöd till internationalisering och har högre ersättningsnivåer då det gäller visningsrättigheter än sina kvinnliga kollegor (Hermele 2009). Likaså innehar män fler ledande positioner inom kultursektorn än kvinnor (Jordansson 2007; SOU 2007:108).1 Den fråga som ledsagade mig inledningsvis var hur det kommer sig att vissa fortsätter på den osäkra konstnärliga banan, medan andra ger upp sina 1 Ett exempel på att kvinnor inom konstens fält har svårt att nå samma maktpositioner som män är att antalet kvinnliga professorer vid svenska konsthögskolor under lång tid varit betydligt färre än de manliga. Konstvetaren Marta Edling (2012) pekar på hur Kungliga konsthögskolan fick sin första ordinarie kvinnliga professor 1984. Mellan åren 1980 och 1990 tillsattes tio professurer varav denna tjänst var den enda som gick till en kvinna.
12
978-91-44-09493-9_book.indd 12
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
drömmar. Vid sidan av kön aktualiseras då också frågan om social klass. Inom en sektor där det ofta är upp till den enskilde att staka ut karriär vägarna, som rymmer både stor osäkerhet och öppenhet, kan kännedom om konstvärldens koder tillsammans med kontakter, pengar och förmögenhet utgöra väsentliga resurser att falla tillbaka på. Att högre utbildningar i fri konst domineras av barn till högutbildade grupper, medan andelen med arbetarbakgrund konstant varit 10–15 procent det senaste århundradet, brukar ofta anföras som ett exempel på den sociala bakgrundens betydelse för att överhuvudtaget ge sig in på en konstnärlig yrkesbana (Edling & Börjesson 2008; Börjesson 2012). I likhet med vad som gällde i början av min studie är ett centralt tema i denna bok att osäkra yrkesbanor är beroende av någon form av riskkapital, en grundtillit i tillvaron knuten till tillgångar förankrade i en social bakgrund. Behovet av ett riskkapital kan vara särskilt påtagligt för kvinnor. Empiriska studier visar att kvinnliga konstnärer har ett extra stort kapital i form av förmögenhet, utbildning eller kontakter i jämförelse med sina manliga kollegor (Jordansson 2007; SOU 2007:108; Konstnärsnämnden 2010). På så vis kan det så kallade glastaket ”krossas”, det vill säga kvinnors osynliga, men nog så påtagliga, svårigheter att nå samma maktpositioner som män.2 När jag skriver detta har det gått 15 år sedan jag först träffade kvinnorna. Trodde jag från början att deras banor med hänvisning till socialt strukturella hinder skulle vara mer förutsägbara? Skulle de kunna manövrera sig förbi konstnärsbanans köns- och klassvillkorade barriärer? Frågorna anknyter till en klassisk sociologisk problematik om under vilka villkor människor antingen förblir konforma, eller aktivt söker förändra och med olika medel bryta med sina givna förhållanden. Med andra ord, hur människor praktiskt ordnar om eller anpassar sig till sina sociala villkor. På detta tema hävdade den politiska filosofen Hannah Arendt (1958/1998:241) att människan alltid äger en ”begåvning för det oförutsägbara”. Det mänskligt unika ligger i möjligheten att ingripa och handla i sociala situationer, att påverka både enskilda och kollektiva historier, vilket gör att våra livsbanor aldrig kan
2 För vidare läsning om begreppet glastak, se Rosabeth Moss Kanter (1977/1993).
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 13
13
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
vara helt förutsägbara.3 ”Djuren”, skriver Arendt (1958/1998:46), ”existerar som exemplar av en art”, deras ”odödlighet garanteras av fortplantningen”. Människans livsuppgift, eller sätt att hantera sin dödlighet, handlar där emot om att ingripa med aktivt handlande. Men för det krävs en kreativitet som med Arendts ord innebär ”att tänka, från någon annans synpunkt” (1964/2005:51, min kursivering). För Arendt är människans oförutsägbarhet det enda egentligt bestående i våra alltid sköra livssammanhang. Att på förhand tillskriva människan några andra grunddrag är att reducera komplexiteten i hennes existens. För historikern, sociologen eller psykologen, som söker efter lagbundenhet i mänskligt agerande, kan påståendet måhända ge upphov till obehag. Skulle det mänskliga stå att finna i det öppna och ovissa? Snarare än att helt avvisa mänskliga regelbundenheter bör Arendt tolkas enligt uppfattningen att människan alltid kan börja på nytt, vilket hon metaforiskt benämner en andra födelse. I sin mest dramatiska yttring innebär det att i socialt och ekonomiskt utsatta situationer – trots allt – ta ett politiskt och etiskt ansvar, och utifrån det vidgade perspektivet ge tillvaron en ny innebörd. De intervjuade kvinnornas livsbanor har rymt en dynamik som gjort att deras erfarenhetsberättelser många gånger fått styra mina forsknings frågor. Det är bakgrunden till att mitt perspektiv kom att utmynna i ett antal existenssociologiska betraktelser av familjebildning och konstnärligt arbete, liksom av anhörigförlust. Med tiden har jag således blivit mindre intresserad av att analysera konstkarriärens glastak och selektionsprocesser, och mer av att förstå hur olika aspekter av de intervjuade kvinnornas livs erfarenheter samspelar. Även om familjesociologer behandlat familj, arbete och tid ur ett generations- och resursperspektiv, har sällan livets tillkomst och bortgång analyserats sida vid sida. Forskare har framhållit familjen som en av samhällets mest betydelsefulla institutioner (se t.ex. Therborn 2004). De har studerat 3 Arendt har hävdat att en av de viktigaste läxor människan kan lära är att hon har förmåga att improvisera och ingripa, och att historien därför aldrig är cyklisk. I en analys av rättegången mot Adolf Eichmann hävdar Arendt (1964/2005:219) på temat om historisk föränderlighet att ”under terror ger de flesta efter, men att några inte gör det”, att Nazistysklands ”den slutgiltiga lösningen /…/ skulle kunna hända på de flesta platser men det hände inte överallt”.
14
978-91-44-09493-9_book.indd 14
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
familjens förbindelser till andra grundläggande samhällsinstitutioner som välfärdsstat och arbetsmarknad, liksom pekat på hur resurser överförs inom kärnfamiljen och mellan generationer (se t.ex. Esping-Andersen m.fl. 2002; Björnberg & Kollind 2003; Devine 2004; Björnberg & Latta 2007; Halleröd & Grönlund 2006). Forskare med feministiska förtecken har belyst ojämlika aspekter då det gäller maktresurser inom familjen och analyserat förhandlingar beträffande tid, omvårdnad, yrkeskarriärer och hemarbete (se t.ex. Thorne 1982; Oakley 1984; Hochschild 1997). Även om jag är inspirerad av ovanstående forskningstraditioner tror jag mig här kunna bidra med ett kompletterande perspektiv där erfarenheter och förhållningssätt till livets tillkomst och bortgång betraktas som centrala.
I riktning mot en existenssociologi En existenssociologisk grundtanke är alltså att forskare aldrig på förhand kan säga vilken social livssfär som är mest betydelsefull för människors meningsskapande. Det är i relation till konkreta undersökningar som en avvägning görs kring vilka aspekter som framträder som mest väsentliga i de mänskliga erfarenheter vi studerar. Men även om ingen social erfarenhet på förhand kan sägas vara mer viktig än en annan, har existenssociologer många gånger intresserat sig för frågor som rör grundläggande livsval, passioner och engagemang, upplevelser av kroppsliga förändringar och dödsfall. Ett väsentligt tema är också hur människor orienterar sig i osäkra situationer. Ofta undersöks hur oförutsägbara handlingar uppstår ur människors längtan efter tillit och respekt, eller ur försök att frigöra sig från makt- och beroenderelationer (Douglas & Johnson 1977/2010; Johnson & Kotarba 2002; Jackson 2005). Hur människor förhåller sig till de gåtor som uppkommer i vardagslivet är ett annat centralt existenssociologiskt undersökningsområde. Syftet är då inte bara att få kunskap om hur människor löser ambivalenta tillstånd, utan också att försöka förstå deras upplevelser av meningslöshet och obegriplighet. En existenssociologisk kritik har riktats mot hur sociologin, liksom flera andra vetenskaper, försöker rationalisera bort dessa livets tvetydiga aspekter till förmån för kategoriska, entydiga svar. Men som Jack D. Douglas (1977/2010) understryker innebär inte det att existenssociologer förnekar det sociala livets regelbundenheter – det vore ju att undergräva den egna © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 15
15
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
vetenskapliga disciplinens fundament. Vad som avses är att vetenskapliga förklaringar även bör infånga de mer svårlösta och öppna frågor människor ställs inför. Begreppet existenssociologi myntades i USA i början av 1970-talet, i en tid då amerikansk sociologi i stor utsträckning dominerandes av strukturfunktionalism och etnometodologiska perspektiv (Douglas & Johnson 1977/2010; Johnson & Kotarba 2002). För de forskare som kom att kalla sig för existenssociologer framstod inriktningarna som ofullständiga för att förstå komplexiteten i mänskliga erfarenheter. Strukturfunktionalistiska perspektiv, med fokus på hur det sociala livet byggs upp av överindividuella värdesystem, såg människans handlingar och känslor som främst orsakade av yttre fenomen. I motsats till denna vetenskapliga position, ofta benämnd metodologisk kollektivism, ville etnometodologer belysa det sociala livets spelregler genom att studera människors sätt att agera och interagera i vardagen. En sådan metodologisk individualism föreföll dock lägga alltför stor vikt vid individens rationella kompetens att hantera sin verklighet. När perspektiven möttes i sociologiska debatter hamnade därför slutsatserna, enligt Douglas (1977/2010), alltför lättvindigt i att endast aktörens rationalitet var den kraft som kunde motverka yttre sociala fenomen. Perspektiv efterlystes som undvek att se det sociala livet utifrån en färdig modell, för att istället undersöka hur mening formas vid livets brytpunkter och i känslomässiga samspel. En sociologi saknades som intresserade sig för hur människor praktiskt förkroppsligar historiska och sociala erfarenheter när de försöker att ordna sina oförutsägbara liv (Johnson 1977/2010). I strävan efter att undersöka vad som är betydelsefullt i människors liv vill existenssociologer fånga människans existens som mångfacetterad. Mänskliga erfarenheter förstås som kroppsliga, känslomässiga, praktiska och reflexiva. ”Vi strävar efter att förstå hela människan, i hela sin naturliga sociala miljö”, skriver Douglas (1977/2010:4), samtidigt som han betonar att alla aspekter av människors meningsskapande aldrig kan infångas i en analys. Vad Douglas snarare argumenterar för är en sociologi som i så stor utsträckning som möjligt håller öppet för helheten av situationer som människor finner angelägna: ”Ingenting vad gäller människan i samhället är betydelselöst för vår studie; ingenting av det som verkligen är viktigt i 16
978-91-44-09493-9_book.indd 16
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
hennes liv döms eller definieras på förhand” (Douglas 1977/2010:4).4 I det existenssociologiska perspektiv som jag presenterar kartläggs därför för bindelser mellan olika livssfärer och erfarenheter, snarare än att förståelsen fördjupas för en livssfär, vilket är vanligt i sociologiska analyser (jfr Fontana 1980; Jackson 2013). EXISTENSSOCIOLOGI OCH ”EXISTENTIALISM”
För att studera livets helhetssituationer och förbindelselänkar har existenssociologer många gånger hämtat inspiration från litterär och filosofisk existentialism. Inriktningen omfattar en mångfald av perspektiv och inkluderar även författare och filosofer som inte själva accepterat benämningen (Kaufmann 1956/1969:11–12). Om ett försök trots det ska göras att sammanfatta några existentialistiska utgångspunkter kan sägas att intresset berör människans förhållningssätt till liv och död, fruktan och ångest, hennes möjliga handlingsfrihet och upplevelser av tvång. Många gånger förenas existentialisterna också i en fenomenologisk position, en metodologi som söker kunskap om hur tingens eller fenomenens meningssammanhang framträder för människor (Sartre 1946/1964; Kaufmann 1956/1969). Fenomenologin vill förstå människans tillvaro från den utgångspunkt och plats där hon erfar och möter världen. Upprinnelsen till perspektivet tillskrivs ofta den tyska filosofen Edmund Husserl vars idéer senare vidare4 Att analysera människan som en del av ett större sammanhang inbegriper också att anlägga ett ekologiskt perspektiv. Därmed finns likheter mellan existenssociologi och den forskningsinriktning som brukar benämnas som ekofeminism. Liksom existenssociologer har ekofeminister kritiserat hur forskare ibland räds livets svårkategoriserade fenomen och oförklarliga skeenden. Ynestra King (1995) skriver att oviljan att se helhetsaspekter kan tyda på en ideologisk strävan efter att klassificera mänskligt liv som antingen natur eller kultur, vilket i förlängningen kan legitimera ekologisk exploatering. Då djur och natur tolkas som åtskilda från människan (som framställs som kulturvarelse) ligger det lätt tillhands att se naturen som resurser att exploatera. Oviljan att inse det faktum att människan är både natur och kultur, kropp och själ, är levande men också förgänglig, är enligt ekofeminister även en bidragande orsak till ett strukturellt förtryck av individer kategoriserade som arbetarklass, svarta eller kvinnor. Dessa grupper har ansetts stå närmare naturen och därför ”lämpliga” för sysslor som berör livets konkreta sammanhang. Att människan varken kan reduceras till natur eller kultur samt att hennes arbete alltid både är manuellt och intellektuellt har varit ekofeminismens stora slagord. Feminismens yttersta uppgift blir i detta perspektiv att överbrygga dualismer, samt hävda värdet av de domäner som fått representera det ”naturliga” och därmed tillskrivits lägre status (King 1995).
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 17
17
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
utvecklades av existensfilosofen Martin Heidegger (Fontana 1980; Jakobsson 2004). I avhandlingen Heidegger och filosofins metod betonar Johan Eriksson att fenomenologi är ett sätt att studera den – ofta underförstådda – mening som finns i vår relation till omvärlden. I anblicken av exempelvis en hammare möter vi en meningshorisont, genom att ”hammaren hänvisar till spikandet” (Eriksson 2007:96), och hela det sammanhang där människor bygger bostäder som skydd för sig själva, eller för att skapa trygghet och gemenskap, eller smycka ett gemensamt stadsrum. En existensfilosofisk grundtanke, även den hämtad från Husserl, är att människans medvetande befinner sig i en framåtrörelse och är riktat mot omvärlden. I sin studie Varat och tiden slår Heidegger (1927/1992a, 1927/1992b) fast att människans rörelse mot det öppna därför innebär att människans existens – varat i världen – aldrig kan definieras på förhand. Liksom bland flera av dem som ibland benämnts existentialister – Søren Kirkegaard, Friedrich Nietzsche, Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Maurice Merleau-Ponty och Karl Jaspers – betyder det att det enda som kan sägas om människans existens är att livet är riktat mot det öppna. Men snarare än att uttömma öppenhetens möjligheter och chanser har människan, enligt existentialister, lättare att se begränsningar och risker. I flera kapitel återkommer jag till denna problematik, men ger då sociologiska förklaringar till varför det kan förhålla sig på detta sätt. Enligt existentialistiska tankesätt är det tron på möjligheten att börja om som utgör den mänskliga friheten och tillvarons öppenhet. Vi är våra framtida möjligheter – på gott och på ont. För mig, liksom för de forskare som benämner sig existenssociologer, infinner sig frågan om möjligheten att kombinera en existentialistisk tanke om människans framtid som öppen med den sociologiska utgångspunkten att hennes möjligheter och begränsningar formas av samhället (se t.ex. Fontana 1980). Sociologer anser att människan är beroende av andra. Vi drivs av en grundläggande socialitet, i viljan att kommunicera med omgivningen (Asplund 1987/2002), eller genom att vi av nödvändighet måste förlita oss på att andra håller ord (Durkheim 1893/1964). Jag vill här betona att min studie inte är en filosofisk undersökning. Men i likhet med flera existenssociologer har jag inspirerats av ett par filosofiska perspektiv. Tankegångar från exempelvis Arendt och Heidegger har utgjort 18
978-91-44-09493-9_book.indd 18
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
verktyg för att tolka de intervjuade kvinnornas erfarenhetsberättelser om arbete, liv och död. Som Douglas (1977/2010) hävdat ska existenssociologin ses som ett perspektiv som vilar på egen grund. Fokus är förlagt vid ett existentiellt meningsskapande som sker i relation till en social omgivning. Likheter finns mellan existensfilosofi och existenssociologi genom att frågor ställs om livets meningssammanhang. Likaså synliggörs nya aspekter av det vardagliga när det främmande söks i det som är bekant. En annan gemensam utgångspunkt är att människan och hennes meningsskapande inte anses vara givna på förhand. Mening formas i det levda, eller som Sartre (1946/1964:10) en gång uttryckte det: ”existensen föregår essensen”. OSÄKERHET OCH RISKK APITAL
Existenssociologer argumenterar för att människor sällan hanterar osäkerhet med hjälp av abstrakta manualer eller medveten självpresentation. Det är främst på en praktisk handlingsnivå som vi skapar riktning för oss själva eller vår sociala omvärld (Douglas 1977/2010:65). För att analysera hur mening uppstår i sociala praktiker använder jag även perspektiv från den franske sociologen Pierre Bourdieu. I Bourdieus perspektiv kan människor sägas hantera livets öppenhet och osäkerhetsmoment med hjälp av riskkapital, och här anger Bourdieu (1979/2004) tre huvudformer: Ekonomiska kapital som handlar om materiella resurser, kulturella kapital såsom utbildning, bildning eller sätt att föra sig och sociala kapital i form av exempelvis kontakter eller släktskap. Men riskkapital innefattar även vad jag benämner tillitskapital: en resurs vi erhåller i nära relationer, genom emotionellt och intellektuellt utbyte, jämbördiga samtal och en etik om tillitens ömsesidighet. Tillitskapitalet inger mod, trygghet, närhet, kärlek och omsorg. Förutom självsäkerhet och tilltro till framtiden har tillitskapitalet betydelse för hur vi använder andra kapitalformer. Det är i samtal, närhet och gemensamhetsskapande praktiker med närstående som gränser sätts för den mening människor tillskriver sina livsprojekt. Tillitsfulla andra skapar fästpunkter i livet och bidrar till att vi vågar ge oss ut i det öppna och osäkra (Giddens 1991b). Vid sidan om kapitalformernas betydelse framträder Bourdieus begrepp habitus som särskilt väsentligt i min analys. Begreppet har beröringspunkter © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 19
19
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
med den fenomenologiska tanken om att människor orienterar sig i riktning mot något. Habitus kan förstås som en inre orientering som grundläggs i de sociala relationer och institutioner som människor tidigt ingår i, såsom uppväxt, familj och skola. Kombinationer av olika kapital och unika upplevelser i skilda sociala miljöer ger habitus dess individuella uttryck, samtidigt som erfarenheter alltid är kollektiva och grundade i exempelvis klass- eller könstillhörighet (Bourdieu 2000:157, 2008:86). Min uppfattning är att teori och begrepp klargörs och utvecklas i konkreta analyser. När det gäller habitus kan nämnas tre studier där Bourdieu särskilt laborerar med begreppet: The bachelors’ ball (2008), The political ontology of Martin Heidegger (1988/1991) och Sketch for a self-analysis (2007). I dessa studier blir det tydligt hur människors sociala ursprung, geografiska plats och historia, medhavda resurser och invanda livsprioriteringar förkroppsligas och påverkar deras vidare livsval och mottagande i olika sociala miljöer (jfr Broady 1991). Överensstämmelse mellan habitus och social miljö kan ge upphov till känslor av hemtamhet och stolthet. Utanförskap och social olikhet kan däremot forma skamkänslor, vrede eller revanschlusta. Som vi ska se återkommer liknande teman i mina analyser. Mitt existenssociologiska intresse är alltså förlagt vid hur människor – inom ramen för konkurrens om knappa resurser – eftersträvar meningsfullhet i sina liv genom att motverka risker eller förmera olika slags kapital. På så vis skiljer sig mitt perspektiv något från amerikanska existenssociologer som i mindre utsträckning intresserar sig för frågor om ojämlika resurser (se t.ex. Johnson & Kotarba 2002). Analyserna påminner mer om Michael D. Jacksons existens antropologi. I flera studier belyser Jackson (se t.ex. 2005, 2011, 2013) en klassisk antropologisk fråga om hur människor genomgår ett antal övergångsfaser i livet där de försöker finna nya sociala roller, ofta benämnt passageriter (se Van Gennep 1909/1960). Med en fenomenologisk utgångspunkt pekar Jackson på att människor i dessa förändringssituationer sällan agerar eller formas utifrån roller, föreskrivna i ett socialt och kulturellt manusskript. Inspirerad av Bourdieu analyserar Jackson istället en förändring som berör habitus, den orientering som grundlagts inom oss i livets tidiga år och som senare ledsagar oss i ett konkret nu, i riktning mot framtiden. Jackson betonar att människor formas i rörelse och processer som sker 20
978-91-44-09493-9_book.indd 20
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
livet igenom. Även om både socialantropologin och sociologin söker generella mönster kan därför inte analyser av tvärsnittsdata om hur många vid ett visst tillfälle räcka för att förstå innebörden av att vara människa. Med hjälp av psykologen William James klassiska ord berör Jackson (2013:5–6) ämnet genom att fråga: Vem skulle tro sig skildra fågelns liv genom att först beskriva den som uppflugen i ett träd, sedan hur den ruvar i sitt näste, men glömma flygturerna i riktning mot och mellan dessa tillstånd? För den forskare som är intresserad av liknande processuella förlopp gäller då att arbeta med metoder som kan synliggöra rörelser i enskilda människors sociala livsbanor. Här har jag haft hjälp av vad jag benämner en socialbiografisk metod (jfr Douglas 1977/2010:24). SOCIALBIOGRAFISK METOD
Existenssociologin vill ge plats åt frågor som människor upplever existentiellt avgörande. Många gånger utgör utgångspunkten för studierna personliga erfarenheter, men inte bara erfarenheter från dem vi intervjuat. Med fördel kan även läsarens upplevelser och grad av igenkänning användas för att avgöra analysers relevans. Därtill kan forskarens erfarenheter utnyttjas som inspirationskälla för sociologiska studier (Douglas & Johnsson 1977/2010). Att förhålla sig på detta sätt är att ställa sig till en inriktning som i USA kallats Personal sociology. Med en sådan sociologisk utgångspunkt drivs forskaren – i alla fall inledningsvis – av det som är viktigt för henne eller honom (Higgins 1988). Att jag själv en gång, för tjugo år sedan, var konststudent födde troligtvis sociologiska frågor om konstnärliga livsval som fanns med mig i inledningsskedet av denna forskningsresa. Som lärare och forskare inom akademin avlägsnade jag mig alltmer från det konstnärliga arbetet. Ett vetenskapligt hantverk utvecklades för att analysera kvinnornas erfarenhetsberättelser, systematisera empiriska material och idéer. Steg för steg fick studien av kvinnorna ett eget liv. Snarare än min egen sociologiska nyfikenhet på kvinnornas banor var det händelser i deras liv som påverkade mitt vetenskapliga perspektiv. Det var deras berättelser som synliggjorde hur familjebildning, arbete och anhörigförlust var förbundna livssituationer, som behövde tolkas i relation till varandra, utan att någon av dessa livserfarenheter var överordnad den andra. Att möta människor över längre tid och föra ingående samtal med dem innebär utmaningar gällande tolkningsperspektiv. Under de år jag träffat © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 21
21
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
kvinnorna har jag allt mer övertygats om att det är genom analys av fördjupade detaljer och uppföljande samtal som nya sociologiska tankegångar kan uppkomma. Men en förutsättning för att utmana det bekanta är att den andre möts på ett sätt där hennes liv varken blir en projektion för teoretiska tolkningsperspektiv eller betraktas som ett ”fall” av sociala villkor (Fontana 1980; May 1958/2005). Min ambition i boken är att utveckla teoretiska argument i relation till de sex kvinnornas konkreta livsbanor. Metoden är socialbiografisk med syfte att analysera sociala strukturer genom enskildas erfarenhetsberättelser. På liknande sätt beskrev Arendt betydelsen av goda exempel, där enskildas liv överförs till allmängiltiga fall. Genom att förstå enskildas livsbanor och belysa positioner som de talar utifrån kan vi få syn på ett vidare historiskt och socialt sammanhang. I sin biografiska studie av Rahel Varnhagen visar Arendt (1957/1997) på ett föredömligt sätt hur värdet av detaljerade analyser av enskildas liv ligger i dess överförbarhet i relation till samtida läsare. Medan Arendt med sina exempel främst tog sig an historiens välkända personer ska jag här berätta om några av vardagens aktörer som inte kanoniserats. Det är de intervjuade kvinnornas vägar och val, med sociala möjligheter och begränsningar, som jag analyserar. Intervjuerna har berört händelser ur deras förflutna, deras nuvarande liv och tankar inför framtiden. Jag har försökt fånga relationen mellan generella sociala mönster och personliga förhållanden, mellan stabilitet och rörelse (för ytterligare reflexion om metod, se Appendix). TILLDÖDENVARO OCH EXISTENTIELLA IMPERATIV
Min berättelse om de intervjuade kvinnorna berör livets konkreta födelse: att få barn, men också en metaforisk, andra födelse och det konstnärliga arbetets betydelse i dessa processer. Truismen att människans liv omsluts av födelse, arbete och död var en betydelsefull utgångspunkt för Heidegger (1927/1992a), som hävdade att meningen för dessa tre livssammanhang alltid ges till oss genom tid. Det betyder att vi förstår oss själva och vår omgivning genom att datera nuet, leva med det förflutna och förhålla oss till en möjlig framtid. Den framtida aspekten är den mest avgörande, eftersom människan förhåller sig till sina möjligheter som förmågan att ständigt börja om, samt till det oundvikliga faktum att hon en dag också ska dö. Parallellt med att 22
978-91-44-09493-9_book.indd 22
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
människor längtar efter återfödelse är alltså livet, som Heidegger (1927/1992b) ser det, en tilldödenvaro som vi återkommande tangerar meningsmässigt genom att händelser passerar, skeenden tar slut och praktiker upphör. Om tillvaron är det som ges – livet, och om livet är en tilldödenvaro; utmätt, daterat och i någon mån greppbart genom tid, betyder det att livet redan från sin upprinnelse är sårbart – men också öppet. Enligt Jackson (2005, 2013) finns det livssituationer då denna öppenhet blir mer påtaglig och där livsfrågor gör sig särskilt påminda. Som vi kommer att se kan liknande öppna situationer handla om att inte kunna bli gravid eller att vara gravid, att bli förälder eller förlora en närstående. Men det kan också vara vardags dramatiska händelser som att bli förälskad och bilda par, att vantrivas inom en utbildning eller på en arbetsplats, att finna eller förlora sitt arbete, att träda in i arbetslivet eller att lämna detta bakom sig (jfr Jackson 2010). Jackson benämner livets öppna situationer existentiella imperativ. Inspirerad av Arendt ser han att öppenheten i dessa brytpunkter på sikt kan leda till en förmåga att omformulera tidigare innebörder av livet. Idén kan härledas till hur Heidegger (1927/1992b) en gång hävdade att det är när vardagens rutiner bryts som vi får syn på hur självklara och konkreta ting är involverade i större meningssammanhang. I brottet mot det bekanta kan insikten om en vidare innebörd leda till en förhoppning om nya möjligheter med potentialen att börja om. Att i sprickorna kunna omforma det givna har för kvinnorna kunnat innebära att efter ett missfall, en väns eller partners bortgång vika in på en annan väg i livet och kanske ändra arbetsuppgifter eller boendesituation. Men de har också använt liknande erfarenheter mer politiskt medvetet. Då en av kvinnorna drabbades av en förlossningsdepression, med känslor av omfattande oro och osäkerhet inför föräldraskapets konkreta samexistens, växte den tröstande korrespondensen mellan henne och en väninna till en satirisk, politisk blogg om moderskapets romantisering (se kapitel 6).
Meningsskapande, arbete och familj Kreativa yrkesbanor är riskabla projekt. Få kan leva på frukten av sitt konstnärliga arbete. Insatserna när det gäller utbildning och arbetstid är ofta omfattande (Menger 2006; Konstnärsnämnden 2011). Med kultursektorns hårda konkurrens och osäkra anställningsförhållanden kan uppehåll i verk© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 23
23
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
samheten med anledning av exempelvis födsel eller föräldraledighet utgöra komplikationer med svårigheter att återetablera sig på arbetsmarknaden (SOU 2003:21). En annan problematik som gäller familjebildning och konstnärligt yrkesutövande är att få är beredda att ta risker när det gäller omvårdnad och fostran av sina barn. Ett allomfattande omsorgsansvar kan därför få människor att söka sig till traditioner, det vill säga välbekanta praktiker som länkar dem till tidigare generationer. Troligtvis är det en av förklaringarna till att svenska kvinnor fortfarande utför merparten av allt omsorgs- och hushålls arbete, en arbetsdelning som ofta förstärks då ett barn kommer till i en (heterosexuell) parrelation (SOU 2005:66; SCB 2012). Men gör föräldrarollen oss också mindre benägna till ekonomiska och konstnärliga risktaganden? Kan viljan att för barnets skull återknyta till det förflutna påverka innehållet i den kreativa yrkesverksamheten, liksom den tid och det utrymme som kan ägnas åt skapande verksamheter? Flera studier och biografier vittnar om en konkret, grundläggande motsättning inför möjligheterna att förverkliga både föräldraskap och konstnärligt utövande. Särskilt har kvinnor som konstnärer ställts inför valet mellan familj och konstnärligt arbete. Ett exempel är den nordamerikanska konstnären Judy Chicago (1973/2006:41) som i sin självbiografi skrivit om hur hon i karriärens inledningsskede, i slutet av 1960-talet, var ”övertygad om att det enda sättet för att nå framgång i konstvärlden handlade om att förbli ogift, barnlös, bo i en stor vindsvåning, och presentera mig själv på ett sådant sätt så att jag skulle bli tagen på allvar”. En anledning till att komplikationen blivit särskilt påtaglig för kvinnor är att moderskapet av tradition förbundits med helt andra omsorgs- och omvårdnadsplikter än faderskapet. Exempel på detta står att finna i forskning av frivilligt och ofrivilligt barnlösa som visat att faderskapet betraktas utifrån ett maskulinitetsideal om potens och virilitet – ”att ha förmågan”. Moderskapet tenderar däremot att ge upphov till en mer allomfattande identitet, knuten till kontinuerligt omvårdande (Thorsby & Gill 2004; Peterson & Engwall 2010). I ett dualistiskt tolkningsperspektiv har faderskapet i motsats till moderskapets plikter främst inriktats mot den offentliga arenan och ett försörjaransvar. En sådan komplementär uppdelning har dock aldrig varit helt praktiskt genomförbar utan har varierat beroende på geografisk plats, välfärdsstat och social klass (Therborn 2004). Bland resurssvaga grupper har 24
978-91-44-09493-9_book.indd 24
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
modellen med enbart en försörjare inte varit möjlig. Både kvinnor och män har här behövt bidra till hushållets ekonomi (Crompton 1999). EN LIVSPOLITISK KONSTNÄRLIG STRATEGI
Ett konstnärskap ställer många gånger krav på omfattande tidsinvesteringar. Yrkesverksamheten kan – i likhet med moderskapet – ses som en allomfattande identitet. Konstnärskapets tidsödande processer kan därför vara svåra att avskilja från andra livssfärer, som exempelvis familjeliv. För de kvinnor jag intervjuat var familjebildning först ett avlägset projekt. I alla fall var det mer betydelsefullt för dem att planera sin yrkesbana. Hos ett par fanns till och med beredskapen att avstå från barn. Men då kvinnorna inledningsvis förde fram dessa tankar angav de sällan skäl som berörde yrkets ekonomiska osäkerhet. Snarare ansåg de att det var svårt att få rum för familj och barn eftersom ett konstnärligt arbete krävde stora tidsinsatser, mycket kraft och vilja. I ett sådant schema kunde det vara komplicerat att få utrymme till annat än den kreativa verksamheten. Även om kvinnorna kände osäkerhet inför om de själva en dag skulle bli föräldrar, kunde de beskriva familjebildning i termer av en bildningsresa vars utmanande erfarenheter hade potentialen att vävas in i den kreativa verksamheten. Feministiska konstnärer har tidigare i historien utvecklat perspektiv där familjefrågor och omsorgs- och hemarbete betraktas som centrala konstnärliga teman (se t.ex. Nyström m.fl. 2005). I liknande banor tänkte sig kvinnorna att erfarenheten av föräldraskap skulle kunna berika både konstnärliga uttryck och en karriär. Oavsett hur de jag intervjuat såg på det egna livsprojektet fanns alltså en mer eller mindre uttalad vägran att se relationer – med vänner, barn, partner och övrig familj – som ett hinder i samband med ett konstnärligt yrkesutövande. På så vis försökte de balansera normativa uppfattningar om att konstnärlig självutveckling ska vara fri från social bundenhet. Dessa invändningar förstärktes ju mer realistisk tanken på familjeliv blev för dem. En sådan, vad jag kallar livspolitisk konstnärlig strategi, uttryckte kvinnorna dock innan de skaffat partner och barn, alltså innan de mött de komplikationer gällande hushållsarbete, ekonomi och utrymme för egen tid som familjelivet så ofta för med sig (Björnberg & Kollind 2003). I min studie ger jag svar på om kvinnorna med tiden kunnat förverkliga © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 25
25
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
en livspolitisk konstnärlig strategi med idén om att erfarenheter från nära relationer och privatsfären kan omsättas som en resurs i deras arbete. Men samtidigt som frågan ledsagat mig, fann jag den efterhand otillräcklig. Det blev tydligt att jag till berättelsen även behövde infoga temat om personliga förluster. Likaså visade sig de intervjuade kvinnornas erfarenheter och föreställningar kring liv och död svåra att skilja från arbetsvillkor och arbetsprocesser. Existentiella dilemman som uppkom i familjesituationer kunde hanteras genom arbetets rutiner och verksamhet. Sorgen efter maken blev skulpturer, virkade av sytråd, för att visa på livets skörhet. Barnens rädsla och sömnsvårigheter visualiserades som monster i målningar, vilket senare kunde bli en utställning. I min analys kan bilden skönjas av människan som homo faber, en antropologisk idealtyp med arbetet betraktat som en betydelsefull praktik där individen formar sin självbild och självrespekt och som genom vardagliga rutiner ger livet en riktning (se t.ex. Sennett 2003, 2008, 2012). De exempel på arbete som jag anför handlar främst om karriärer inom kreativa yrkesfält. Inom dessa sektorer är konkurrensen mycket hård om arbetstillfällen. Otryggheten vad gäller anställningsform och inkomst är omfattande. På den svenska arbetsmarknaden har cirka 85 procent av samtliga anställda en tillsvidareanställning (Larsson 2011). Inom konstnärliga fält gäller det nära hälften av yrkesutövarna, trots att merparten är högutbildade. I Sverige har två tredjedelar av alla konstnärer en utbildning som omfattar minst tre års högskolestudier. I befolkningen generellt gäller det var tredje person (Konstnärsnämnden 2009, 2010, 2011). Bild- och formområdet, det verksamhetsfält som de sex kvinnorna inledningsvis ställde siktet mot, förefaller särskilt prekärt. Trots att dessa konstnärer i genomsnitt arbetar 47 timmar per vecka (Konstnärsnämnden 2011) beräknas medianinkomsten inom fältet ligga 40 procent under den svenska befolkningens (Konstnärsnämnden 2009, 2010). Därtill är anställningarna få och företagandet utbrett. Mellan 70 och 80 procent av bild- och formkonstnärerna uppskattas bedriva näringsverksamhet. Till allra största delen sker det i enskild firma, vilket innebär att verksamheten drivs av en person som själv är ekonomiskt ansvarig för avtal och skulder (Konstnärs nämnden 2010, 2011). Längre fram i boken diskuterar jag vad liknande mate26
978-91-44-09493-9_book.indd 26
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
riella osäkerhet kan göra med en människa, hur den påverkar kvinnornas självbild och livsprojekt. Den amerikanske sociologen Richard Sennett (1999, 2007) tillhör dem som hävdat att människor i en senare modernitetsfas alltmer kommit att utnyttja estetiska värden i skapandet av en livsstil och självbild. Detta har lett till att kunskaper om estetik och formgivning blivit alltmer väsentliga och att den kreativa verksamhetssektorn fått ökat samhällsinflytande. Sennett beskriver kreativa verksamhetsfält i kritiska termer, styrda av en specifik tidskultur där individer ständigt måste vara beredda till kortvariga investeringar under osäkra omständigheter. Inom ramen för en ny global kapitalism, där flexibilitet och snabba vinster blivit norm, har sökandet efter långsiktiga rutiner, pålitliga sociala band och fördjupad kunskap – vad Sennett (1999) kallar människors karaktär – förbytts mot en kortsiktighets princip. Måhända, som en dygd av nödvändigheten, ökar i denna tidskultur individers begär efter att ständigt bryta upp i hopp om att andra möjligheter bortom vardagen ska dyka upp under livets bana. I Sennetts socialpsykologiska perspektiv får det sätt på vilket tid ges inom kreativa yrkesfält avgörande effekter på deras levnadsförhållanden. Brist på fördjupade arbetsinsatser, långvariga relationer och rutiner leder för dem som arbetar där till en svårighet att skapa en sammanhållande meningsstruktur. Varje dag förstås som ett fragmenterat nu med nya risker och möjligheter. Gårdagens insatser, insikter och utvunna kunskaper ter sig redan glömda. När jag undersöker hur kvinnorna berörs av liknande osäkra villkor är min beskrivning av arbetsvillkoren inom kreativa fält och kulturella näringar inte lika dystopisk som Sennetts. Min analys görs utifrånkvinnornas sammansatta berättelser och berör främst de ekonomiska, emotionella och existentiella följder som villkoren inom olika kreativa verksamhetsfält har i deras liv. Visserligen kan kvinnorna ge uttryck för en uppgivenhet när osäkra anställningar eller kortvariga uppdrag leder till att de i nuet misslyckas med att sammanfoga framtida planer med tidigare yrkeskunskaper. Men parallellt med längtan efter uppbrott föder – som vi ska se – osäkerheten hos kvinnorna ett sökande efter fördjupade sammanhang och ett arbete utan ständiga avbrott.
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 27
27
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
Bokens disposition Konstnärliga fält är intressanta att analysera ur ett existenssociologiskt perspektiv eftersom verksamheten kännetecknas av betydande osäkerhet. Utöver brist på ekonomiska resurser är det inom fältet många gånger upp till den enskilde att själv staka ut sin karriär. Dessutom gäller det att kontinuerligt frambringa nya idéer och teman. Vid sidan om osäkerhet och risker betyder det att verksamheterna också rymmer öppenhetens möjligheter. Denna dubbla aspekt är temat för bokens första del – Att hantera öppen het och osäkerhet – exemplet konstnärligt arbete – som består av tre kapitel. Gemensamt belyser kapitlen hur materiella villkor (som inkomst- och anställningsförhållanden) och symboliska villkor (föreställningar om vad en konstnär är och bör vara) inramat de sex kvinnornas valmöjligheter och livsprojekt när det gäller familjeliv, försörjning och självutveckling. I kapitel 1 – Konstnärliga verksamheter – öppna och osäkra – lyfts frågan om betydelsen av hur olika resurser gett upphov till skilda förhållningssätt som påverkat kvinnornas möjligheter att hantera osäkerhet och öppenhet inom kreativa verksamhetsområden. Kapitel 2 – Ett arbete som endast tycks vila på egna insatser – visar hur symboliska strukturer kan verka ideologiskt för att tona ned betydelser av kapital, att konst utgår från kollektiva insatser och bygger på att kunna referera till konsthistorien. I kapitel 3 – Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp – diskuterar jag den sårbarhet som kvinnorna utsätts för genom den kreativa sektorns olika makt- och beroendeförhållanden. Även om de analytiska teman som behandlas i bokens första del finns representerade i alla kvinnornas livsbanor har jag valt att i varje kapitel berätta om kvinnorna två och två. Analysen är tematisk, men jag väljer att illustrera den utifrån ett par livsbanor som kontrasteras mot varandra. För mig är det ett sätt att tydliggöra den socialbiografiska metod där ett fåtals livsbanor kartläggs detaljerat för att urskilja variationer i det sociala liv som på ytan kan förefalla homogent. Ett annat skäl är att denna del också syftar till att introducera kvinnorna för läsaren. Vi kommer först, i kapitel 1, att möta Linda och Jessica, som idag har den konstnärliga verksamheten som fritidsverksamhet. Därefter, i kapitel 2, berättar jag om Johanna och Emma, som båda befinner sig inom det kreativa verksamhetsfältets kärna och försörjer sig på konsthantverk respektive formgivning. Vi närmar oss sedan, i 28
978-91-44-09493-9_book.indd 28
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
kapitel 3, fältets periferi då erfarenheter från Lena och Eva analyseras. Lena är anställd vid en kommunikationsbyrå där hon arbetar med journalistik och formgivning. Eva kan som galleriassistent sägas tillhöra det kreativa verksamhetsfältets stödpersonal. När jag beskriver de svåröverskådliga yrkeskarriärer och gränslösa arbetsliv som kvinnorna befunnit sig inom, diskuterar jag hur och varför kreativa karriärer många gånger kräver ett extra mått av resurser – ett riskkapital – att falla tillbaka på. En återkommande tanke är att det inte bara är materiella resurser som då behövs, utan även den kunskap och tillit som vi får via människor vid vår sida. Detta tema utvecklas i bokens andra del: Att hanteraöppenhet och osäkerhet – exemplen familjebildning och anhörig förlust. I likhet med den första delen består bokens andra del av tre kapitel i vilka jag fördjupar tankegångarna om hur det kreativa arbetets gränslöshet och geniromantisering påverkas av osäkerhetsmoment som rör tillkomst och förlust av liv. I Kapitel 4 – Tillitskapital för meningsskapande i osäkra sammanhang – behandlas tillitskapitalets konkreta innebörd. Jag skildrar hur tillit i nära relationer får extra stor betydelse i osäkra yrkessammanhang, men också i andra livssituationer där osäkerhet, tvivel och ambivalens accentueras. Förståelsen för begreppet bildar utgångspunkt för kapitel 5 – När livet går bort. Här skildras de förluster kvinnorna mött under de år jag följt dem. Jag går in på hur framtidshorisonter förändras vid anhörigförlust och hur bilden av ett framtida jag måste byggas upp på nytt. Arbete, som en bekant praktik och ett kunnande från det förflutna, kan bli särskilt avgörande i detta rekonstruktionsarbete. Jag diskuterar också hur föräldraskap, som en annan sorts bekant praktik, kan utgöra en väg för att orientera sig i samband med anhörigförlust. I kapitel 6 – När livet kommer till – belyser jag hur ansvaret för familj kan göra människor mindre ekonomiskt riskbenägna och innebära mindre tid för konstnärlig verksamhet. Trots kvinnornas försök att via en livspolitik överbrygga motsättningen mellan konstnärlig självutveckling och föräldraskap förefaller uppgiften inte enkel – i alla fall inte för den som är i början av sin konstnärliga bana och saknar ett ansenligt riskkapital. Efter bokens andra del följer diskussionen – Avslutande om boken. Här återkommer jag till frågan om hur existenssociologiska perspektiv kan för© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 29
29
2014-10-03 10.15
Inledande om boken
djupa förståelsen för processer som sker inom familje- och yrkessfären. Jag avrundar därigenom med en diskussion om varför liv, arbete och död med fördel kan analyseras som sammanbundna erfarenheter. Det handlar om att försöka ”göra rättvisa” åt den helhet av erfarenheter som människans sociala meningsskapande rymmer (jfr Jackson 2010).
30
978-91-44-09493-9_book.indd 30
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
KAPITEL 3
Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
Som vi såg i förra kapitlet fanns en tendens vid Ögärdets konstskola att lägga stor vikt vid den enskildes potential och vilja till framtida konstnärliga bidrag. Ett specifikt förhållningssätt till tid formades, vilket anknyter till en idé om att varje socialt fält eller förmak har sina specifika meningssammanhang som ofta ges till oss genom förståelsen av tid. Inom verksamhetsfält där konkurrensen om resurser är hård kan det framtida ibland komma att betonas på bekostnad av det nuvarande. Det gäller ju att alltid vara ett steg före sina konkurrenter. För den enskilde kan det innebära att framtidshorisonten ges en särskilt framträdande plats i livsrummet. Att analysera tidskulturer inom olika rumssammanhang kan vara ett sätt att förstå individers livsprojekt och tolka vad de finner meningsfullt i tillvaron. I detta kapitel fortsätter diskussionen om hur vi inom verksamhetsfälten och deras förmak får möta olika förhållningssätt till tid. Under den period jag följt kvinnorna har de ofta befunnit sig i sammanhang där det gäller att invänta chanser, men aldrig riktigt rota sig utan också vara beredd att bryta upp. Att vänta, men att samtidigt se sig vara på väg någon annanstans, innebär att andra kan få makt över det egna livsprojektet. Med hjälp av illustrationer från Lenas och Evas liv ska jag i det följande diskutera vad liknande beroenden och svagt förankrade tids- och rumsförhållanden kan innebära för en människa. Jag går också in på vad som händer med självbilden när viljeideologins meritokratiska fundament får sina första sprickor. Därtill fortsätter jag att utforska temat om hur tilltro till framtida potentialer underbyggs av omgivningens erkännanden.
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 79
79
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
Viljeideologins första sprickor Redan vid första samtalet visade sig kvinnorna medvetna om att få av alla dem som ger sig in på en konstnärlig bana kan ägna sitt liv åt arbetet på heltid. Trots en dominerande viljeideologi vid den förberedande konstskolan var ingen av dem omedveten om svårigheten att lyckas inom det kreativa yrkesområdet. Men viljan att ge sig in i osäkerheten föreföll kräva en grund läggande tro på möjligheten att finna en egen väg, oberoende av alla hinder. Som jag berört tidigare kunde kvinnorna därför uttrycka oro inför om de själva skulle klara av en konstnärlig yrkeskarriär, samtidigt som de förmedlade att det nog skulle gå om de kämpade tillräckligt hårt och utarbetade strategier för sin försörjning. Eva, som är född 1974, tänkte sig framtiden som yrkesverksam fri konstnär. Om den kommande arbetssituationen sa hon: ”Jag oroar mig inte inför framtiden.” Visst är det besvärligt att inte ha pengar, men hon underströk ”att det inte riktigt ska vara så i framtiden” (1999). Kanske kunde design för multimedia – ”det här med fotoshop och datorer” (1999) – bli en nisch för att finansiera mer fria konstnärliga projekt. Lena, född 1977, siktade på design- eller reklambranschen. Helst önskade hon arbeta med illustration och författa texter. Möjligheterna till framtida sysselsättning kunde vara begränsade, men Lena hävdade att ”sådana här projektanställningar ökar ju hela tiden i samhället, så jag tror det kommer att fungera, men jag måste nog arbeta djävligt hårt” (1999). Istället för osäkerhet i tidsbegränsade anställningar såg Lena rörlighetens möjligheter. I första intervjun stod det klart att Lena inte riktigt trivdes vid Ögärdets konstskola. En av anledningarna var att en ”prestationsångest” (1999) brett ut sig bland studenterna, något som enligt Lena förde med sig krav på att göra konst som drog till sig lärares eller andra elevers uppmärksamhet. Att det i skolateljén fanns konkurrens liksom osäkerhet inför den egna förmågan bekräftades av flera studenter. Eva påpekade att denna rivalitet förstärktes genom det fåtal stipendier som delades ut vid den årliga avslutningen. En outtalad undran fanns alltså på skolan: Vem eller vilka skulle premieras detta år? Vi fick sådana här stipendium, för att man varit ambitiös … och sådant är ju så himla känsligt. Det blev så snett allting. Det kändes så konstigt. Det var helt ogrundade stipendium, inte alla – självklart inte. Det är vissa som jobbar jättemycket och verkligen vill, som satsar och som får. Men sedan är det
80
978-91-44-09493-9_book.indd 80
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
andra som får, men som aldrig är på skolan, så det kändes så jobbigt. /…/ Men det är ingenting man vågar säga, för det känns ju också jobbigt. För det är ju liksom att säga: ”Jag skulle ha fått, men inte han eller hon!” Eva, 1999
I förra kapitlet hävdade jag att den betydelse som exempelvis stipendier eller liknande konkret uppmärksamhet fått i kvinnornas erfarenhetsberättelser sällan handlat om den ekonomiska summa som utdelats. Stipendier har främst en symbolisk betydelse genom vad de signalerar om vem som har förmågan att i framtiden lyckas med en kreativ yrkeskarriär. I ett arbete som många gånger är osäkert och öppet, stundtals ensamt och svårdefinierbart, kan det därtill vara betydelsefullt att veta att det som produceras har en mening bortom den stimulans som ligger i själva hantverket. Enligt Eva var det därför viktigt för studenterna att bli sedda, för ”man vill ju duga, man vill att andra ska se och bli berörda av det man producerar” (1999). För Evas del gav stipendieutdelningen dock upphov till besvikelse. Inte på grund av att hon aldrig erhöll utmärkelsen, utan för att viljan till hårt arbete inte föreföll som den absoluta förklaringsgrunden till vem som belönades. När det var svårt att se någon rättvisa i utdelningarna fick viljeideologins fasad sina första sprickor.
Oförmåga inför konstens öppenhet Lena har då och då i våra samtal tagit upp det obehag hon kände under sin tid vid Ögärdets konstskola. Ett par år efter att hon avslutat utbildningen beskrev hon hur hon ”hamnat i ett slags vakuum” under de två ansträngande utbildningsåren, men att hon då ”inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var eller direkt be om hjälp” (2001). Även om Lena idag är kreativt verksam som webbredaktör vid en kommunikationsbyrå har hon beskrivit hur hon under flera års tid efter Ögärdets konstskola hade svårt att teckna. Detta eftersom hon uppfattat att det vid utbildningen funnits latenta – men nog så bestämda – regler om rätt och fel. Reglerna hade dock dolts bakom retoriken om konstens oändliga möjligheter till nyskapande. Under sin tid vid Ögärdets konstskola förstod Lena att hon gjorde något fel, men fick aldrig riktig klarhet i vad det var, eller framförallt: hur hon konkret skulle arbeta istället. Den frihet och möjlighet som den öppna, fria © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 81
81
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
konstpedagogiken erbjöd gav för Lena upphov till osäkerhet. Långt senare förmedlar hon att hennes motivval från djurvärlden troligtvis ansetts som tecken på konstnärlig omognad. Visst var hon frustrerad över att inte ha utvecklats under sin studietid, men värre var att konstutbildningen bidragit till att hon tappat lusten att teckna. År 2009 säger hon att de studenter som arbetat föreställande ibland hade förlöjligats eller hånats av lärare och andra studenter. Som Lena ser det skulle de, liksom hon själv, istället behövt hjälp med att lustfyllt komma vidare i sin konstnärliga utveckling. Jag gick där för att jag tyckte att det var kul att rita, så enkelt var det från början. Men sedan försvann det – utbildningen förtog lusten, den kreativa lusten försvann av att känna sig utanför. /…/ Man behöver ju inte stanna vid ”det gråtande barnet”, alltså hötorgskonst. Alla kan ju utvecklas om det bara finns de som tror på en. Lena, 2009
Lenas mamma var under sitt yrkesliv tjänsteman och arbetade med att besiktiga skador vid ett försäkringsföretag. Pappan arbetade vid gatukontoret som sophämtare. Lena har berättat om hur hon och mamman, som en del av en nära gemenskap, ofta satt och tecknade tillsammans under uppväxtåren. Verksamheten blev en betydande vägvisare in i det kreativa området – främst av praktisk karaktär. Kulturteoretikern Sara Ahmed (2010) har hävdat att den likhet som finns mellan människors kroppar och personlighetsdrag skapas genom en fysisk närhet i institutioner som familjesfären, utbildnings- eller yrkessammanhang. När vi berörs av gemensamma praktiker – delar måltider, använder samma verktyg och läser gemensamma böcker – blir våra kroppar och karaktärer lika. Senare kan denna likhet tas som intäkt för ett biologiskt eller socialt arv, men dess upprinnelse finns alltså – som Ahmed ser det – i närheten i mellanmänskliga praktiker, bland fysiska föremål och verktyg. Att både Lena och hennes mamma har en stark konstnärlig intressegemenskap har troligtvis uppkommit genom att de suttit nära varandra och tecknat och målat. Men som Lena påtalar nedan har också mammans berättelse om vad hon saknat i sitt eget liv inspirerat till en kreativ yrkesbana.
82
978-91-44-09493-9_book.indd 82
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
När jag var liten så satt vi alltid och målade tillsammans. Vi satt och ritade vid samma bord och så där – så det kommer väl därifrån. Men det var ju på fritiden hon har gjort det. /…/ Hon har sagt några gånger att hon ångrade sig att hon inte sökte till en konsthögskola eller har arbetat med sådana grejer. Det är klart att jag tänker både en och två gånger på det, när jag står inför ett val att ta ett ”vanligt” jobb då, eller ett jobb som är icke-skapande. Lena, 2001
Mammans tal, beskrivningar och längtan efter skapande inslag i sitt yrkesliv har alltså utgjort riktmärke då Lena stått inför egna utbildningsval och yrkesvägar. Som gymnasieutbildning bestämde sig Lena för en teaterinriktad linje. Därefter blev det en konstkurs på halvtid som ledde fram till att hon senare sökte till Ögärdets allmänna konstlinje. Men trots godkända arbetsprover och tidigare konstnärliga utbildningsinvesteringar var Lenas kulturella startkapital – i praktiken – inte tillräckliga för att motsvara den konstnärliga utbildningens krav på förkunskaper. Istället blev hon hämmad. I intervjun år 2001 berättar Lena fragmentariskt om utbildningsåren: Jag kände mig så hjälplös, att jag inte visste … Jag kände mig så liten och behövde … Ville komma loss, men visste inte vad. Lena, 2001
Under de år jag följt Lena är det först det senaste året, efter att hon fått barn, som hon åter med hjälp av handens rörelse vågat pröva pennans linjer. Svårigheterna i samband med föräldraskapet har paradoxalt nog kunnat lösa upp ett tecknande som hade stelnat i en vilja att prestera och förmå sig till ”rätt” konstnärliga utryck, men ändå med känslan av att inte riktigt kunna.
”JAG K AN” – ”JAG K AN INTE”
En bärande tanke i mitt existenssociologiska perspektiv är att människor alltid har möjligheter att börja om. I denna öppenhet verkar habitus som en inre orientering för våra liv. Habitus är på så vis närvaron av det socialt förflutna i det samtida. I utbildningsrum, yrkespraktiker eller personliga relationer ger habitus upphov till känslor av hemtamhet eller desorientering. © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 83
83
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
En inspirationskälla när Bourdieu utvecklade begreppet habitus var den kroppsfenomenologiskt inriktade existentialisten Maurice Merleau-Ponty (1945/1997) som beskriver hur en kroppslig orientering vägleder och driver oss mot framtiden i en känsla av potentialitet – ”jag kan!”. Med habitusbegreppet ville Bourdieu även fånga känslan av bristande möjligheter eller desorientering, en upplevelse av att ”inte kunna”, eller med Ahmeds (2010) metafor, att på sin väg ständigt känna sig ”stoppad”. I min studie försöker jag peka på hur människors självuppfattning om möjligheter eller begränsad potentialitet formas utifrån vad vi har med oss när vi träder in i ett socialt sammanhang och av det erkännande som tillskrivs oss inom ramen för det aktuella rummets resurskrav och maktrelationer. Lenas erfarenhetsberättelser tyder på att förutsättningen för upplevelsen av att ”kunna” eller ”inte kunna” är relaterad till det konstnärliga förmakets regler och de kapital som här anses värdefulla. För Lena uppstod en asymmetri mellan de kapital hon hade med sig och vad som behövdes och tillskrevs värde i utbildningsrummet. Denna dissonans förkroppsligades och införlivades i hennes habitus. Känslor av bristfällighet uppkom, liksom en hämmande skam. Lena säger, inte olikt Linda (se kapitel 1), att hon kände sig ”utanför” vid konstskolan, hade ”fel” hållning till livet och upplevde sig konstnärligt otillräcklig. Men till skillnad från Linda, som gjorde sig mindre sårbar genom att ägna sig åt konsten som amatör, upplevde Lena en mer allomfattande uppgivenhet inför att teckna och måla. Det var därför som hon istället valde att lära sig andra kreativa instrument. Efter Ögärdets konstskola utbildade hon sig inom webbdesign, multimedia, animation och senare journalistik och skrivande. Den konstnärliga hämning som Lena känt förstärktes troligtvis av vilje ideologins genomslag vid konstutbildningen, där osäkerhetskänslor, enligt kvinnorna och andra studenter, sällan diskuterades med lärare eller andra elever. Viljeideologin för ju med sig att när siktet är inställt mot ett framtida konstnärskap så sätts tilltron till eget ansvar och egen förmåga i främsta rummet. Det är då bäst att dölja upplevelser av osäkerhet. Men vi ska här också komma ihåg att den desorientering som Lena erfor under sina tidiga utbildningsår kan ha intensifierats genom den livsfas hon var i. Som B ourdieu och Jean-Claude Passeron (1964/1979:70) skrev en gång apropå social reproduktion och exkludering i utbildningssammanhang så är studenter ofta ”sårbara för essentialism” eftersom deras ungdomliga kunskapstörst också 84
978-91-44-09493-9_book.indd 84
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
är ett slags sökande efter sig själva. Vem de är blir således en fråga om vad de gör och berör därför hela deras vara. Vi får inte glömma att kvinnorna var unga när de trädde in i konstfältets förmak.
Tilltro till framtida (arbets)förmåga Betydelsen av konkret uppmärksamhet ligger många gånger i dess löfte om framtiden. I erkännandeprocesser tecknas därmed konturerna av livs rummets framtidshorisont. Genom andras bekräftelser får vi syn på den vi skulle kunna bli. Kanske börjar vi tro på våra förmågor och känner utbytes potentialen i våra resurser. Men samtidigt som erkännandeprocesser formar vår självbild och kan driva oss i riktning mot framtiden så innebär dessa processer att vi också definierar vad som inte ges erkännande. Erkännande är alltså ett skeende där vi lyfter fram vad som anses vara värdefullt i ett visst sammanhang, samtidigt som vi pekar på vad som inte anses värdefullt – vad som helt enkelt är ”normalt” och ”avvikande” (se t.ex. Butler 2004). För den enskilde uppkommer i sådana processer avgörande känslor av skam med upplevelse av begränsade förmågor eller känslor av stolthet och potentialitet. Enligt Bourdieu (1979/2004) skapas erkännande och missaktning i distinktionsspel, där vi mäter värdet av oss själva och de sociala grupper vi tillhör genom att spegla oss i andra. I dessa processer är det, enligt Bourdieu, många gånger lättare att definiera vad vi inte är och inte vill, än vad vi faktiskt är och vill vara. Flera sociologer har hävdat att liknande skillnadsskapande processer förstärks i sociala miljöer präglade av meritokratiska ideologier och i samhällen där individualistiska tolkningar dominerar för att förklara en ojämlik resursfördelning (se t.ex. Bettie 2003; Sennett 2003; Sayer 2005). Som exempel åberopas ofta den ”amerikanska drömmens” extrema individualism där både resursstarka och resurssvaga grupper tvingas förhålla sig till samhällets dominerade meritokratiska tro på alla människors möjligheter att utveckla sina potentialer (se t.ex. Sennett & Cobb 1973/1993). Visserligen kan tron på den egna kapaciteten förstärkas inom ramen för ett individualistiskt ramverk, men skammen kan också bli stark bland dem som inte anses hålla måttet för att erhålla samhällets erkännande och maktresurser. Med hänvisning till en ideologi om att var och en ansvarar för sin plats i livet blir avsaknaden av erkännande rättmätig. Som Sennett (2003, 2012) påpekat är detta inte bara ett hot mot den enskilde utan mot hela © F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 85
85
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
samhällets solidaritet och etiska grundvalar. Risken är att människovärdet – som borde vara oberoende av prestation – relativiseras när individer tillmäts respekt i speglingen av andras insatser och resultat. Därtill innebär fram hävandet av de egna insatserna ett osynliggörande av arbete som en kollektiv praktik eller av att karriären är beroende av kännedom om yrkesområdets historiska kunskapsutveckling. Inom konstnärliga utbildningar och arbetsmiljöer är konkurrensen hård om materiell utdelning och symboliskt erkännande. Den bräcklighet som alltid finns med i identitets- och erkännandeprocesser kan med hänvisning till dessa tävlingssammanhang och meritokratiska ideologier på så vis intensifieras. För fåtalet leder konstnärliga erkännandeprocesser till positiva framtidskänslor. För de andra kan osynliggöranden förstärka upplevelsen av osäkerhet och desillusionering. Varför håller jag inte måttet i dessa spel och vad är egentligen deras mening? I det konstnärliga förmaket lärde sig troligtvis Lena och de andra kvinnorna något viktigt om att vara verksam inom kreativa verksamhetsfält. Förutom konstnärliga kunskaper tränades de i konkurrensvillkor, det konstnärliga arbetets öppenhet och osäkerhetsmoment, samt vad som är avvikande eller utgör de rätta förhållningssätten i konstnärliga sammanhang. MED BEREDSK AP FÖR ”TUNGT” ARBETE
På Ögärdets konstskola blev Lena ibland förbisedd. Sällan blev hon uppmuntrad utifrån den kunskapsnivå där hon just befann sig. Tillsammans med bristen på erkännande bidrog den fria pedagogiken till att hon hade svårt att acklimatisera sig i utbildningsrummet, att tro på sina kreativa idéer och sitt konstnärliga hantverk. Med ett otillräckligt kulturellt kapital var det med andra ord svårt för Lena att finna ro till praktisk fördjupning och att bygga upp en långsiktig tilltro till sin konstnärliga förmåga. I livsrummet formerades en självbild av att vara den som saknar potential. Men trots detta hävdar Lena att det konstnärliga kunnande som hon ändå fått via utbildningen haft betydelse för att hon senare antogs som student vid utbildningar i grafik och design för multimedia. Där bedömdes hennes arbetsprover som konstnärligt starka. De konstnärliga grundkunskaperna har också varit avgörande för senare uppdrag och anställningar. Många gånger har de uppdrag Lena haft inom en kreativ verksamhets86
978-91-44-09493-9_book.indd 86
© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
2014-10-03 10.15
3 Med beredskap att vänta och ständigt bryta upp
sektor handlat om tillfälliga anställningar. Men år 2003 fick hon en tills vidareanställning vid ett mindre webbföretag, med cirka 15 anställda, beläget i en mellanstor stad. Lena trivdes vid företaget, både med arbetskamrater och med arbetsuppgifter. Kontrasten var stor mot föregående arbete vid ett tvbolag i Stockholm. Här hade Lena jobbat med vinjettgrafik. Om de anställda hade hon sagt: ”Alla bevakar sin plats så himla mycket. För kommer det någon som kanske har mer talang, eller verkar mer lovande, så är det himla lätt att konkurrera ut varandra” (2001). Liksom vid konstskolan skildrade Lena en konkurrenssituation som gjorde henne otrygg. Efter ett halvår beslöt hon sig för att sluta vid tv-bolaget. I sökandet efter nytt jobb ringde hon det mindre multimediaföretaget och erbjöd sig att bli praktikant. Erbjudandet accepterades och efter ett tag fick hon en fast tjänst vid företaget som redaktör och handledare för en välbesökt webbspelplats för ungdomar. Jag tror att det känns i magen redan från allra första stund hur det ska bli. För det kände jag på det här stället, att det kändes bra från början. Att trivas är absolut det viktigaste. För om jag trivs kan jag stå ut med att göra tunga jobb sådär. Lena, 2001
På det mindre företaget hade Lena en positiv ”magkänsla”. Här stämde kraven på kunskap och kompetens med hennes medhavda kapital. För glädjen hon kände använde hon till och med ordet ”lycklig” (2001). Men kanske vittnar citatet också om en potentiell risk för exploatering när längtan är stark efter att bli bekräftad för att göra ett fullgott arbete. Lena säger sig vara beredd till tungt arbete – bara hon ”trivs”. BRUTET PSYKOLOGISK T KONTRAK T
När jag i början av år 2009 intervjuade Lena hade vi inte setts sedan 2004. Även om hon hade trivts bra på det mindre webbföretaget hade hon valt att lämna det för att börja studera journalistik, bland annat vid ett college i USA. Dessa studier hade dock avbrutits då hon fått ett lockande jobberbjudande som informatör vid en spelstudio i Stockholm, som rekryterat henne för att ansvara för presskontakter, företagets hemsida och intranet. I utförandet av dessa arbetsuppgifter skulle hennes breda kunskaper inom såväl design, mul© F ö r fa t t a r en och S t uden t li t t e r a t u r
978-91-44-09493-9_book.indd 87
87
2014-10-03 10.15
Genom att studera familjelivets inverkan på konstnärligt arbete förmedlas i denna bok ett existenssociologiskt perspektiv, där förbindelser söks mellan erfarenheter från olika sociala sammanhang och som särskilt uppmärksammar brytpunkter i livet – som när livet går bort, när livet kommer till. Bokens centrala tema är att ge förståelse för hur risker och chanser, relaterade till föräldraskap och personliga förluster, hanteras för den som rör sig inom osäkra yrkes områden, samt vad klass och kön betyder i dessa sammanhang. Perspektivet belyser alltså inte bara relationen mellan arbete och föräldraskap, utan vidgar familjebegreppet till att också omfatta anhörigförlust. Även om familjesociologer tidigare behandlat familj, arbete och tid ur ett generations- och resursperspektiv har sällan denna parallellitet i livets tillkomst och bortgång satts under lupp.
När livet går bort, när livet kommer till
Existenssociologiska betraktelser av konstnärligt arbete, familjebildning och anhörigförlust
|
När livet går bort, när livet kommer till
Marita Flisbäck
Marita Flisbäck är docent i sociologi vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet. Hennes forskning berör frågor om social klass och kön i relation till yrkeskarriär och livsval, meningsskapande, identitet och erkännande.
När livet går bort, när livet kommer till Existenssociologiska betraktelser av konstnärligt arbete, familjebildning och anhörigförlust
Boken riktar sig främst till studenter inom sociologi, socialpsykologi och genusvetenskap som vill lära sig mer om det existenssocio logiska perspektivet, men också till dem som studerar ”gränslösa” arbetsliv och vill förstå vad otrygga arbetsvillkor kan innebära för enskildas identitetsskapande och tankar om framtiden.
Art.nr 38194
M A R I TA FL I S BÄC K www.studentlitteratur.se
978-91-44-09493-9_01_cover.indd 1
2014-09-24 14:29