BRET EASTON ELLIS
L IMPERIA
MS
BEDROO
BRET EASTON ELLIS AV FÖRFATTAREN TILL AMERICAN PSYCHO OCH NOLL ATT FÖRLORA
ROMAN
IMPERIAL BEDROOMS
BRET EASTON ELLIS Översättning David Nessle
Av Bret Easton Ellis: Noll att förlora (1986) American Psycho (1991) Angivarna (1995) Glamorama (2000) Lunar Park (2007)
ISBN: 978-91-1-303812-4 © 2010 Bret Easton Ellis och Norstedts, 2012 Översättare: David Nessle Originalets titel: Imperial Bedrooms Omslag: Chip Kidd / John Hagström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
De haDe gjort en film om oss. Filmen var baserad på en bok skriven av någon vi kände. Boken var en enkel historia om fyra veckor i staden där vi växte upp och till största delen gav den en rättvis bild. Den såldes som skönlitteratur men bara några detaljer var ändrade och vi uppträdde under våra egna namn och allt i den hade hänt. Det hade till exempel visats snuffilm i det där sovrummet i Malibu en eftermiddag i januari, och ja, jag hade gått ut på altanen med utsikt mot Stilla havet och författaren hade försökt trösta mig genom att försäkra att de plågade barnskriken var spelade, men han log när han sa det och jag var tvungen att vända mig bort. Andra exempel: min flickvän hade faktiskt kört över en prärievarg i kanjonerna nedanför Mulholland Drive, och en julmiddag med min familj på Chasen’s som jag hade beklagat mig över i förbigående inför författaren var troget återgiven. Och en tolvårig flicka hade faktiskt blivit gängvåldtagen – jag var i rummet i West Hollywood med författaren, som i boken bara beskriver en vag motvilja hos mig och låter bli att beskriva hur jag faktiskt kände den där kvällen – lusten, chocken, hur rädd jag var för författaren, en blond och enstörig pojke som tjejen jag gick ut med var halvt förälskad i. Men författaren kunde inte helt besvara hennes kärlek, han var för fången i sin egen passivitet för att upprätta den kontakt hon be9
hövde, och därför vände hon sig till mig, men då var det för sent, och eftersom författaren ogillade att hon hade vänt sig till mig blev jag den snygge och förvirrade berättaren, oförmögen till kärlek eller vänskap. Det var så jag blev den där störda partykillen som vandrade runt bland ruinerna med blodet forsande ur näsan och ställde frågor som aldrig krävde svar. Det var så jag blev killen som aldrig förstod hur saker hängde ihop. Det var så jag blev killen som inte kunde rädda en vän. Det var så jag blev killen som inte kunde älska tjejen. De scener i romanen som sårade mig mest var de som skildrade mitt förhållande till Blair, särskilt en scen nära slutet av romanen där jag gjorde slut med henne på en restaurangterrass med utsikt över Sunset Boulevard, där en ljusskylt med texten förSvINN här distraherade mig gång på gång (författaren lade till att jag bar solglasögon när jag sa till Blair att jag aldrig hade älskat henne). Jag hade inte nämnt den där smärtsamma eftermiddagen för författaren men den dök upp ord för ord i boken och det var då jag slutade prata med Blair och inte kunde höra på de Elvis Costello-låtar vi kunde utantill (”You Little Fool”, ”Man Out of Time”, ”Watch Your Step”) och ja, hon gav mig en halsduk på en julfest, och ja, hon hade dansat fram till mig medan hon mimade till Culture Club’s ”Do You Really Want to Hurt Me?” och ja, hon hade sagt att jag var ett ”kex” och ja, hon fick reda på att jag hade legat med en tjej jag plockade upp en regnig kväll på Whisky a Go-Go och visst, författaren berättade det för henne. När jag läste scenerna med Blair och mig insåg jag att han inte kände någon av oss – utom Blair 10
på sätt och vis, och egentligen inte henne heller. Han var helt enkelt en person som gled in i våra liv och inte verkade bry sig om hur ytligt han såg på oss eller att han delade våra hemliga misslyckanden med världen, med tonvikt på den ungdomliga likgiltigheten, den glittrande nihilismen, och romantiserade det hemska.
MeN Det var meningslöst att bli arg på honom. När boken kom ut våren 1985 hade författaren redan lämnat Los Angeles. 1982 gick han på ett litet college i New Hampshire där även jag gömde mig för världen, och vi hade mycket lite kontakt. (Det finns ett kapitel i hans andra roman, som utspelar sig på Camden, där han parodierar Clay – ännu en gest, ännu en grym påminnelse om vad han tyckte om mig. Den var slarvigt genomförd och inte särskilt vass, lättare att slå ifrån sig än något i den första boken, där jag framställdes som en språklös zombie som inte förstod ironin i Randy Newmans ”I Love L.A.”.) På grund av honom stannade jag bara ett år på Camden och flyttade över till Brown 1983 men i den andra romanen är jag fortfarande kvar i New Hampshire höstterminen 1985. Jag intalade mig själv att jag inte brydde mig, men den första romanens framgång hängde över mig under en obehagligt lång tid. Det berodde delvis på att jag också ville bli författare, och att jag hade velat skriva den debutroman som författaren gett ut – det var mitt liv och han hade kapat det. Men jag tvinga11
des snart inse att jag saknade talangen och envisheten. Jag hade inte tillräckligt tålamod. Jag ville bara kunna skriva romaner. Jag gjorde några halvhjärtade försök och insåg efter att jag hade gått ur Brown 1986 att det aldrig skulle hända.
julIaN WellS var den enda som uttryckte förakt och förlägenhet inför romanen – Blair var fortfarande kär i författaren och brydde sig inte, och inte birollsinnehavarna heller – men Julian tog åt sig på ett uppsluppet, självupptaget sätt som gränsade till förtjusning, trots att författaren inte bara hade avslöjat hans heroinmissbruk utan även det faktum att han i princip var prostituerad och stod i skuld till sin langare (Finn Delancey) som sände honom till besökande män från Manhattan eller Chicago eller San Francisco på hotellen kring Sunset från Beverly Hills till Silver Lake. Den utbrände och självömkande Julian hade berättat allt för författaren, och det var något med det faktum att boken blev mycket läst och hade Julian i en framträdande roll som verkade ge Julian något slags fokus som gränsade till hopp och jag tror att det gjorde honom hemligt nöjd för Julian saknade skam – han låtsades bara känna den. Och Julian blev ännu mer upprymd när filmversionen hade premiär hösten 1987, bara två år efter att romanen kom ut.
12
jag MINNS att jag började oroa mig för filmen en varm oktoberkväll tre veckor innan premiären, i ett visningsrum på 20th Century Fox studioområde. Jag satt mellan Trent Burroughs och Julian, som inte hade lagt av än och bet på naglarna och vred sig otåligt på sitt stoppade svarta säte. (Jag såg Blair göra entré i sällskap med Alana och Kim och med Rip Millar i släptåg. Jag ignorerade henne.) Filmen skilde sig från boken i så måtto att det inte fanns något av boken i filmen. Trots allt – smärtan jag kände, känslan av att ha blivit förrådd – kunde jag inte undgå att inse en sanning där i visningsrummet. I boken hade allt som handlade om mig hänt. Boken kunde jag helt enkelt inte svära mig fri från. Boken var brutal och kändes ärlig, medan filmen bara var en vacker lögn. (Den var dessutom en flopp: färgsprakande och händelserik, men också dyster och dyr, och den spelade inte in vad den hade kostat när den gick upp på biograferna i november.) I filmen gestaltades jag av en skådespelare som faktiskt var mera lik mig än personen som författaren skildrade i boken: jag var inte blond, jag var inte solbränd, och det var inte skådespelaren heller. Jag blev dessutom plötsligt filmens moraliska nav, spottade ur mig klichéer från Anonyma Alkoholister, kritiserade allas knarkmissbruk och försökte rädda Julian. (”Jag säljer min bil”, varnar jag skådespelaren som föreställer Julians langare. ”Jag gör vad som krävs”.) Det gällde i något mindre grad rollfiguren som föreställde Blair, spelad av en tjej som faktiskt hade kunnat platsa i vårt gäng – stirrig, promiskuös, lättsårad. Julian gestaltades av en begåvad, sorgsen clown och blev en sentimental 13
version av sig själv som har en affär med Blair och sedan inser att han måste sluta träffa henne eftersom jag är hans bästa vän. ”Ta hand om henne”, säger Julian till Clay. ”Det förtjänar hon.” Det skamlösa hyckleriet i den här scenen måste ha fått författaren att blekna. Jag log i mjugg och kände en pervers tillfredsställelse när skådespelaren framförde repliken och kastade en blick på Blair i visningsrummets mörker.
MeDaN fIlMeN gleD fram över jätteduken började rastlösheten sprida sig i den tysta salongen. Publiken – bokens verkliga persongalleri – insåg snart vad som hade hänt. Skälet till att filmen undvek allt som hade gjort boken sann var att de föräldrar som ledde studion vägrade att låta samma svarta ljus skina på sina barn som boken hade gjort. Filmen vädjade till vår sympati medan boken inte brydde sig ett skit. Och synen på droger och sex hade förändrats snabbt mellan 1985 och 1987 (och det hjälpte inte att studioledningen hade bytts ut) så källmaterialet – som var förvånansvärt konservativt trots den omoraliska ytan – måste omarbetas. Bästa sättet att se filmen var att betrakta den som modern åttiotalsnoir – fotot var hisnande vackert – och jag suckade medan den strömmade över mig och intresserade mig bara för detaljer: den känsliga skildring av mina föräldrar som lagts till roade mig en aning, liksom det faktum att Blair ertappar sin frånskilda pappa på julafton 14
med sin nya flickvän istället för en kille som hette Jared (Blairs pappa dog i aIDS 1992, och var då fortfarande gift med Blairs mamma). Men det jag minns starkast från den där visningen i oktober för tjugo år sedan är ögonblicket när Julian grep min hand som hade somnat på armstödet mellan våra säten. Han gjorde det för att Julian Wells överlevde i boken, men i filmen måste han dö. Han måste straffas för sina synder. Filmen krävde det. (Senare när jag jobbade som manusförfattare lärde jag mig att alla filmer kräver samma sak.) När den scenen kom, under filmens sista tio minuter, såg Julian förbluffad på mig i mörkret. ”Jag dog”, viskade han. ”De tog livet av mig.” Jag gjorde en kort paus innan jag suckande sa: ”Men du sitter ju här.” Julian vände sig mot duken igen och strax efter tog filmen slut, sluttexten rullade fram över palmerna medan jag (osannolikt nog) tar med mig Blair till mitt college medan Roy Orbison sjunger om livets förgänglighet.
verklIgheteNS julIaN WellS dog inte av en överdos i en körsbärsröd cabriolet på en motorväg i Joshua Tree medan körsång tonades upp i bakgrunden. Verklighetens Julian Wells mördades tjugo år senare och liket dumpades bakom ett övergivet hyreshus i Los Feliz efter att han hade blivit torterad och dödad på en annan plats. Skallen var krossad – han hade fått ett slag i ansiktet med sådan kraft att det delvis rasat in – och han hade 15
knivhuggits så våldsamt att obducenten räknade till hundrafemtionio hugg med tre olika knivar, och många av dem överlappade varandra. Han hittades av ett gäng ungdomar som gick på California Institute of the Arts och åkte omkring på Hillhursts gator i en BMW-cabriolet i jakt på en parkeringsplats. När de fick syn på liket som låg invid en soptunna trodde de att ”föremålet” var – och här citerar jag artikeln om mordet på Julian Wells från Los Angeles Times förstasida – ”en flagga”. Jag hejdade mig när jag kom till det ordet och var tvungen att läsa om hela artikeln från början. Studenterna som hittade Julian trodde det för att han hade på sig en vit Tom Ford-kostym (den tillhörde honom men han bar den inte kvällen då han blev kidnappad) och deras första intryck var på sätt och vis logiskt eftersom kavajen och byxorna var randiga av blod. (Julian hade klätts av innan han mördades och sedan klätts på igen.) Men om de nu trodde att han var ”en flagga” så infann sig omedelbart en fråga: Vad var det som var blått? Om nu liket såg ut som en flagga, frågade jag mig gång på gång, vad var det som var blått? Och sedan fattade jag: det var huvudet. Studenterna trodde att det var en flagga för att Julian hade förlorat så mycket blod att hans insjunkna ansikte var blåsvart. Men det borde jag ha fattat tidigare för på mitt sätt var jag den som hade fört Julian dit, och jag hade sett vad som hände med honom i en annan – mycket annorlunda – film.
16
DeN Blåa jeepeN börjar följa efter oss någonstans mellan Los Angeles International och Wilshire Boulevard. Jag märker det bara för att förarens blick allt oftare söker sig mot backspegeln över vindrutan som jag stirrar ut genom mot raderna av röda baklysen som strömmar mot bergen, där jag sitter berusad i baksätet medan olycksbådande hiphop hörs lågt ur högtalarna, och i mitt knä lyser mobilen upp av SMS jag inte kan läsa från en skådespelerska jag flörtade med tidigare på dagen i American Airlines businessclasslounge på JFK-flygplatsen (hon spådde mig i handen och vi fnissade) och de andra meddelandena från Laurie i New York är bara ett enda virrvarr. Jeepen följer oss över Sunset Boulevard, förbi lyxvillor draperade med julbelysning medan jag nervöst knaprar minttabletter som inte lyckas dölja min ginandedräkt och sedan svänger jeepen höger samtidigt som oss och rullar mot Doheny Plaza i vårt kölvatten som ett vilset barn. Men när vi sladdar in på uppfarten där en parkeringsvakt och en säkerhetsvakt ser upp från sina cigarretter under en stor palm så tvekar jeepen innan den rullar vidare längs Doheny Drive mot Santa Monica Boulevard. Dess tvekan gör det tydligt att vi ledde den någonstans. Jag snubblar ut ur bilen och ser jeepen långsamt sakta ner innan den svänger in på Elevado Avenue. Det är varmt men jag huttrar i ett par fransiga träningsbyxor och en trasig Niketröja, kläderna hänger på mig för att jag har gått ner så mycket i vikt under hösten, och ärmarna är fuktiga av en drink jag spillde på flygplanet. Det är midnatt i december och jag har varit borta i fyra månader. 17
”Jag trodde att den där bilen följde efter oss”, säger chauffören och öppnar bakluckan. ”Den bytte fil samtidigt som oss. Den låg efter oss hela vägen hit.” ”Vad tror du att de ville?” frågar jag.
DörrvakteN, SoM jag inte känner igen, går längs rampen från foajén för att hjälpa mig med mina väskor. Jag ger chauffören för mycket dricks och han sätter sig i bilen igen och backar ut på Doheny Drive för att plocka upp nästa passagerare på Los Angeles International, en resenär från Dallas. Parkeringsvakten och säkerhetsvakten nickar stumt åt mig när jag går förbi dem på väg in i foajén med dörrvakten. Dörrvakten ställer in väskorna i hissen och säger innan dörrarna har hunnit stängas: ”Välkommen tillbaka.”
När jag går längs art deco-korridoren på femtonde våningen i Doheny Plaza blir jag medveten om en svag doft av tallbarr och sedan ser jag kransen som hänger på de svarta dubbeldörrarna till 1508. Och inne i lägenheten står en julgran med vita ljus diskret i ett hörn av vardagsrummet. En lapp i köket från hushållerskan påminner mig om vad jag är skyldig henne och räknar upp vad hon köpt, och bredvid den ligger en liten hög 18
med post som inte har blivit eftersänd till New Yorkadressen. Jag köpte lägenheten för två år sedan – och lämnade El Royale där jag hade hyrt i tio år – av föräldrarna till en rik partykille från West Hollywood som hade varit i färd med att renovera den när han plötsligt och oväntat avled i sömnen efter en festnatt. Inredningsarkitekten som killen hade anlitat avslutade jobbet och den dödes föräldrar lade snabbt ut lägenheten till försäljning. Den är minimalistiskt inredd, diskret beige och grå, parkettgolv och dolda ljuskällor, bara hundratio kvadrat – ett sovrum, ett arbetsrum, ett avskalat vardagsrum som öppnar sig mot ett futuristiskt, kliniskt rent kök – men fönsterväggen som löper längs vardagsrummets långsida är i själva verket en balkongdörr uppdelad i fem glaspaneler som jag skjuter upp för att vädra lägenheten, och den stora kaklade balkongen öppnar sig mot en storslagen utsikt över staden, skyskraporna i centrum, Beverly Hills mörka skogar, tornen i Century City och Westwood, hela vägen ut mot Santa Monica och Stilla havet. Utsikten är imponerande utan att bli en studie i ensamhet; mer intim än den som en vän på Appian Way hade, så högt över staden att det kändes som om man blickade ut över en vidsträckt, övergiven värld där gatorna reducerats till ett anonymt rutnät, en utsikt som bekräftade att man var långt mer ensam än man hade trott, en utsikt som väckte liv i vaga små självmordstankar. Utsikten från Doheny Plaza är så taktil att man nästan kan röra vid de blå och gröna nyanserna på Pacific Design Center vid Melrose Avenue. Och eftersom lägenheten ligger så 19
högt över staden är den också ett perfekt gömställe när man jobbar i L.A. Ikväll skiftar himlen i violett och det är disigt.
efter att ha hällt upp ett glas Gray Goose som blev kvar i kylen när jag flydde i augusti är jag på väg att tända balkongbelysningen men jag hejdar mig och går sakta ut bland skuggorna under balkongtaket. Den blå jeepen står parkerad i hörnet Elevado Avenue och Doheny Drive. Inne i jeepen lyser en mobiltelefon. Jag inser att den hand som inte håller vodkaglaset är hårt knuten. Skräcken återvänder medan jag ser på jeepen. Och sedan en ljusblixt: någon tänder en cigarrett. Bakom mig ringer telefonen. Jag svarar inte.
Skälet tIll att jag har övertalat mig själv att återvända till Los Angeles är att man håller på att rollbesätta Lyssnarna. Producenten som hade kallat in mig för att göra ett filmmanus av den snåriga romanen som filmen är baserad på blev så lättad när jag hittade en lösning att han nästan omedelbart anlitade en entusiastisk regissör och vi tre arbetade vidare tillsammans (trots en spänd förhandling där min advokat och min manager krävde
20
att jag även skulle stå som producent). De hade redan besatt de fyra vuxna huvudrollerna men deras barn var svårare och mer specifika roller och regissören och producenten ville höra mina synpunkter. Det är det officiella skälet till att jag är tillbaka i L.A. Men egentligen är det en ursäkt för att fly från New York och det som hände där under hösten.
MoBIleN vIBrerar I min ficka och jag kastar en nyfiken blick på den. Ett SMS från Julian som jag inte haft någon kontakt med på över ett år. När kommer du tillbaka? Är du här? Vill du träffas? Nästan omedelbart ringer den fasta telefonen. Jag går in i köket och tittar på luren: okänt nummer. Efter fyra signaler ger sig uppringaren. När jag tittar ut igen driver dimman in över staden, sveper in allt.
jag går IN i mitt arbetsrum utan att tända lyset. Jag kollar alla mina mailkonton: en påminnelse om en middag med de tyskar som finansierar ett manus, ett till möte med en regissör, min tv-agent som undrar om jag är klar med pilotavsnittet åt Sony än, några unga skådespelare undrar hur Lyssnarna framskrider, inbjudningar till diverse julfester, min tränare på Equinox – som hört av 21
en annan klient att jag är i stan – undrar om jag har lust att boka tid för träning. Jag tar en Stilnoct för att kunna somna eftersom det inte finns tillräckligt med vodka. När jag går bort till sovrumsfönstret och blickar ner över Elevado Avenue är jeepen på väg bort, strålkastarna bländar upp till helljus, den svänger in på Doheny Drive och kör bort mot Sunset Boulevard, och i garderoben hittar jag några grejer som en tjej jag hängde en del med förra sommaren lämnat kvar, och plötsligt vill jag inte tänka på var hon finns just nu. Jag får ett till SMS från Laurie: Vill du fortfarande ha mig? Klockan är nästan fyra på morgonen i lägenheten vid Union Square. Så många dog förra året: överdosen, bilolyckan i East Hampton, det plötsliga insjuknandet. Folk bara försvann. Jag somnar till musik från The Abbey, ”Hungry Like the Wolf ”, en sång ur det förflutna, som hörs svagt över sorlet från klubben, och för ett ögonblick är jag någon som är både ung och gammal. Sorgen: den finns överallt.
Ikväll är Det premiär på Manns Chinese och filmen har något att göra med hur man ska förhålla sig till ondskan, tendensen signaleras så tydligt att den blir betryggande vag och studion kommer att försöka köpa priser åt den, kampanjen är faktiskt redan igång, och jag är tillsammans med Lyssnarnas regissör och producent och vi driver tillsammans med folkmassan över Hollywood Boulevard mot Roosevelt Hotel och festen där paparazzi 22
står i klungor kring ingången till foajén och jag snappar genast åt mig en drink i baren medan producenten försvinner in på toaletten och regissören står bredvid mig och pratar i mobil med sin fru som är i Australien. När jag sveper med blicken över det svagt upplysta rummet och besvarar okända människors leenden återvänder skräcken och snart är den överallt och fortsätter bara att välla fram; den finns i de förestående framgångarna för filmen vi just har sett, den finns i de unga skådespelarnas inställsamma frågor om möjligheten att få en roll i Lyssnarna, och den finns i de SMS de skickar när de lämnar mig, med ansikten som lyser upp av skenet från mobildisplayen när de vandrar genom den stora ödsliga foajén, och den finns i brun utan sol-brännorna och de blekta tänderna. Jag har varit i New York de senaste fyra månaderna är mitt mantra, mitt ansikte är en uttryckslöst leende mask. Till sist dyker producenten upp bakom en julgran och säger ”Nu drar vi”, och sedan säger han något om ett par fester uppe i bergen, och Laurie fortsätter SMS:a från New York (Hallå. Där.) och jag kan inte släppa tanken på att någon i rummet följer efter mig. Plötsliga kamerablixtar skingrar tankarna, men den bleka skräcken återvänder när jag inser att personen i den blå jeepen från igår förmodligen befinner sig i folkmassan.
23