9789127134591

owe w ik s t r รถm

den dolda dรถrren

Om undran infรถr dรถden

27134591_Den dolda dรถrren_ORIG.indd 2

2013-12-03 08.54

Innehåll Prolog 11 kapitel 1 I parken med den dolda dörren – röster ur ett samtal 21 Eftermiddag – en sensommardag 21 ”Bäst att se det tragiska i vitögat!” 24 ”Vad då rädd?” 27 ”Ingen kan veta vad som händer” 29 Paus med kaffe och bullar 33 ”Jag tror på uppståndelsen – sån är jag” 34 ”Det är ju bara ren auktoritetstro” 38 ”Det behövs inga gudar” 41 ”De tvärsäkra behöver punkteras” 45 Uppbrott och hemläxa 46

kapitel 2 Min död är min 49

Det obegripliga – grupparbete i rum med blonda gardiner 49 Om de glasögon med vars hjälp vi ser 51 Skillnaden mellan döden i sig och döden för mig 55 Fyra perspektiv på döden 57 Det är livsfarligt att leva 58 Självmedvetande och undran över livet efteråt 60 Döden som bläckplump 62 Vi kan inte glömma att komma ihåg-paradoxen 64

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 7

2013-12-03 08.54

kapitel 3 Andra dör – inte jag 67

Vemodsmarkörerna som försvann – om att slippa se 70 Att professionellt benämna döden 72 Vår tids rädsla för allvar 74 Älskade, du måste alltid finnas! 77 Inte människan utan skönheten är odödlig 79 Döden har inte mening – den ges mening 81 Inget jag utan ett du – om relationers oundviklighet 82

kapitel 4 Att vara död 85

Glasögonen bestämmer vad vi ser 86 Finns det något efteråt? 88 Bara mänskliga önskedrömmar? 91 Att göra döden begriplig 92 De pekande fingrarna 94 Människan mellan materia och ande 97 Liv efter livet 99 Naturvetenskapens och den religiösa trons gränser 100 Skönheten kompletterar logiken 102

kapitel 5 Decembereftermiddag i blekt klassrum – röster ur ett samtal 105 ”Jag är fortfarande övertygad” 106 ”Det är bara en önskedröm” 112 ”Men varför behöver man alls se någon mening?” 114 ”Sinnenas oaser är viktigare” 116

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 8

2013-12-03 08.54

”Att vara vid liv är lika märkligt som att vara död” 119 ”Jag är djupt kluven – jag vet inte vad jag ska tro” 121 ”Jag är helt enkelt kristen” 123 Hemläxa: tre följeslagare 125

kapitel 6 På andra sidan dörren står rymden tom 127 Fakta – inte drömmar 128 Aniara 132 Att läsa Aniara är att läsa om sig själv 134 En irrande rymdfärd 136 Existentiell klaustrofobi 137 Mimans bilder – tröstar de? 138 Ingen kan dölja sin egen tomhet 140 Vi har bara varandra 141

kapitel 7 Genom dörröppningen kanske något anas 145 Det är som att nudda vid något tidlöst 146 Musik skapar aningar 149 I ett större sammanhang 150 Proust hamnar inte i ett religiöst fack 152 Befriade från tidens ordning 154 En realitet som han upphört att tro på 156 En både dold och avslöjad hemlighet 157

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 9

2013-12-03 08.54

kapitel 8 Dörren har öppnats – utifrån 161

Det finns ett centrum – det är inte jag 164 Dörren står vidöppen 165 Musik strömmar in 167 En övergripande tillit 169

kapitel 9 I parken som sluttar mot vattnet – röster ur ett samtal 175 ”Varför för och emot?” 176 ”Vi får göra det bästa av det” 180 ”För mig räcker det med aning” 183 ”Det är som att komma hem” 187 Vi skingras – tvivlande, förundrade och berikade 190

Epilog 193 Litteratur 197 Kommenterad bibliografi 202

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 10

2013-12-03 08.54

Prolog Efteråt får jag en påse med hennes saker, lite kläder, en anteckningsbok, ringarna. En plånbok, mediciner, karameller, hårborste, korsordstidningar, en roman. Det är allt. Jag bär de få spåren av ett liv i en plastkasse och går längs den korridor där jag kommit och gått så ofta den senaste tiden. Men denna gång stannar jag vid den stora balkongen. Går ut och står i friska luften och ser ner mot staden. Kylan slår emot mig. Jag dröjer kvar tills jag fryser. Där­efter, långt in på natten, sitter jag i timmar i trapphallens opersonliga väntrum och talar i telefon med syskon, barn och med min fru.

Allt är vackert, stilla, avklarnat. Ingen lufthunger längre, ingen värk. Ett långt rikt liv är över. Mor, nästan nittiotre år, har fått dö omgiven av goda vänner – hela tiden medveten. Hon gick ur tiden just när diakonen utdelat välsignelsen och kom till ordet Amen.

Smärta och tacksamhet. Sorg och lättnad.

Men det är senare, efter en timmes bilkörning, när jag stannar bilen nere vid havet och strax innan jag går in i stugan, som jag ser upp mot stjärnorna. Jag tänker: Var befinner hon sig, vart tog hon vägen? Mörkret står kompakt och granarna är höga. Havet dånar kring det märkliga och samtidigt helt självklara; ena dagen talar vi med varandra, andra dagen är vi oåterkalleligen utom hörhåll. Och så ska det en gång bli. För oss alla. Även för mig.

På ett plan sorg och ledsnad; vila för en gammal kropp. På ett annat: denna fundamentalt obegripliga gåta. Dörren som öppnas pr olog

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 11

11

2013-12-03 08.54

och sluts. Tystnad. Vi kan inte blicka ditin. Ingen i världen tycks vare sig kunna undkomma eller besvara gåtan, vart man tar vägen.

Några dagar tidigare hade jag snabbt kört upp till sjukhuset: ”Nu kanske det inte finns så lång tid kvar”, sa personalen på medicinavdelningen i telefonen. Men när jag kom dit hade mor kvicknat till. Vi talade med varandra, jag torkade en het panna. Orden kom droppvis, men var helt klara. Hon sa att hon ”ville hem” – en dubbeltydig mening.

Det senaste året har tankarna på och erfarenheter av alltings skörhet blivit påtaglig för mig. Utdragna sjukdomar som långsamt gjort att vänner jag dagligen samtalat med har brutits ned. Konkret börjar jag inse sanningen i Tomas Tranströmers ord: ”Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad.”

Oväntade dödsfall. För en tid sedan dog en vän snabbt och helt utan förvarning. Efter ett par veckor stod vi chockade i en kyrka invid en blombetäckt kista. Känslan av overklighet var lika djup som smärtan, sorgen och den intensiva saknaden. Så absurt; ena dagen fest, skratt och god middag. Andra dagen vandrar vi, hans vänner, i snömodden mot en öppen grav. Då ställdes samma fråga. Vad döljer sig bortom den dolda dörr som leder bortom synranden? Vad sker med oss när vi en gång långsamt eller snabbt, varsamt eller häftigt, efterlängtat eller oväntat checkar ut en sista gång? Vi passerar genom spärrarna, men denna gång är det inte i Arlandas avgångshall det gäller. Utan livets.

Inför detta mysterium ter sig allt ordande om det så kallade ”hinsides” torftigt och banalt eller idylliserande och fromt förnums­tigt.

12

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 12

2013-12-03 08.54

Alla teorier, modeller eller föreställningar faller till marken. För mig svartnar det för ögonen. Alltid denna ofrånkomliga och ständigt gäckande undran.

Ett par dagar senare har jag ett samtal med en regissör. Snart ska man börja filminspelningen av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Jag sitter i ett avskalat kontor och diskuterar dödsföreställningarnas sociologi och funktion. Perspektiven är så annorlunda här. Nu gäller det inte en åldrad mors hädanfärd och trygga tro, utan populära föreställningar. Sådana som skapas i böcker som C. S. Lewis Narnia-serie eller av fantasyfilmernas äventyr.

Undran gäller här en annan sida av det jag konkret sett i sjuk­ husets värld; hur man ska se på den berättelse som har tröstat åtskilliga barn och som uttrycks i dödsannonsernas ”Vi ses i Nangijala.” Vi resonerar om religionens minskade betydelse, tystnaden som finns kring frågan om vart vi tar vägen. Samtidigt skapar nutidskulturen – filmer och andra medier – nya bilder av det som ska ske bortom porten till det okända, på andra sidan den dolda dörren.

Månaderna går. Hur mycket jag än försöker ignorera den – se åt ett annat håll, skoja om den eller besvärja den, finns ovissheten där. Apropå Astrid Lindgren, minns jag hennes uttryck ”Döden, döden, döden!” och försöker tillägna mig hennes lugn. Men hur många tjocka böcker jag än läser om filosofi, kyrkofäder, andlighet, reinkarnation, spiritism, nära döden-upplevelser eller existentialism – kvarstår gåtan.

I ett mörkt hörn av allas våra inre rum finns det en dold dörr pr olog

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 13

13

2013-12-03 08.54

som leder ut mot det stora okända. Genom den porten ska inte bara alla andra föras; dem som vi älskar och lever med, föräldrar, barn, vänner. Sannolikt är det tid kvar. Men ingen vet. Det är en nästan outhärdlig tanke. Men ännu svårare är det att orka hålla fast vid den ännu tuffare insikten om att jag själv måste lämna de människor jag älskar. Och jag måste gå ensam.

Självfallet försöker vi streta emot. Vi äter rätt kost. Tränar vår kropp. Ägnar dem vi älskar all den tid vi kan. Men med åldern kommer krämporna, eller något händer oss. Till slut leds vi alla – stilla och lugnt eller häftigt och oväntat – ut genom porten. Tanken är svår att fixera. Det är väl därför vi så sällan låter blicken dröja kvar och med friska ögon ser mot den dolda dörren. Snarare gör vi nästan vad som helst för att ignorera dess existens. Psykologerna kallar det bortträngning. Automatiskt söker vi undvika det obegripliga, stöta det ifrån oss. Kanske är det en nödvändig försvarsmekanism.

För att vara ännu mer brutal och konkret: (men varför brutal, förresten, det är ju det sannaste som kan sägas) – vad händer med oss när våra pupiller inte längre drar ihop sig, ingen spontan andning finns och en tillkallad läkare har förklarat oss döda? Är den frågan makaber? Vad finns kvar av oss då, om något? Men förutsätter inte redan den frågan något vi alls inte vet?

Att den psykologiska dödsrädslan finns – ibland stegrad till döds­ oro eller ångest – det vet vi, liksom att lindring nästan alltid kan erbjudas. Den palliativa terminalvården blir bättre och bättre. Allt sådant känner vi till. Att kroppen biologiskt kommer att förmultna inser vi också. Men sådana detaljer är vi inte riktigt beredda att 14

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 14

2013-12-03 08.54

sätta ord på. Och samtidigt – att vi inte alls skulle dö, utan leva en otroligt utsträckt tid tycker vi också vore konstigt. För vem vill leva i hundratals år? Det måste vara outhärdligt. Allt detta förstår vi så väl. Men stillar det vårt hjärtas oro?

Och vad sker efter döden med det som just är vårt eget jag, det vill säga vårt inre, allt det vi har varit med om, platsen för våra minnen och vår uppmärksamhet – törs man använda det gamla ordet, vår ”själ”? Termerna är många för detta undanglidande centrum.

Frågan gäller inte vad som händer med oss strax innan vi dör, själva döendet – det vet den palliativa medicinen mycket om – utan nu rör vi oss kring de föreställningar som handlar om tillståndet efter livet – att vara död. Går svaret på den frågan över huvud taget att tänka sig?

Antikens stoiker var lugnt övertygade om det meningslösa i frågan, helt enkelt därför att det inte finns något svar: ”Där vi finns, finns inte döden och där döden finns, finns inte vi”, sa filosofen Epikuros. En nutida neurolog kan i samma anda, men med andra ord, säga: ”När hjärnan inte längre har något syre så finns ju ingen förutsättning för medvetande. Därför kommer vi inte att kunna erfara något. Alltså är oron oberättigad.” Jaha.

Jag tänker: vad fint om jag blev tröstad av dessa filosofiska förnuftsargument. Visst; jag förstår dem. Samtidigt; känslorna spjärnar förgäves emot logikens obönhörlighet. Jag vill inte bara upplösas och bli till intet. Är den tanken bara brutal självupptagenhet, uttryck för omogen grandiositet? Tröstar sådana tankar, undrar jag dessa höstveckor, andra än de som redan är starka, de som med citat ur antikens skrifter, tibetanska eller egyptiska dödsboken eller biblar lugnt blickar mot intet? Som om den dova oron inte pr olog

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 15

15

2013-12-03 08.54

alls skulle störa om vi bara skärpte oss, som om den kunde lindras med positivt tänkande eller skingras av att vi ännu mer övade oss i medveten närvaro.

Trots att, eller snarare därför att, all naturvetenskaplig forskning talar om att döden är oåterkallelig, ter den sig tvärtom outhärdlig för en del av oss. Måste det betraktas som egoistisk självupptagenhet eller tecken på en narcissistisk läggning? Visst; vi vet så väl vad den naturvetenskapliga forskningen säger. När allt är slut är det uppenbarligen finito så varför bry sig? Ingen har ju hittills börjat leva efter att döden har inträtt, eller? Vi försöker låta bli att tänka på det eller ser åt ett annat håll. Ändå fortsätter somliga av oss att grubbla (lite lätt generade av vår naivitet) – inte kan väl en människa bara försvinna, upplösas i intet? Det är inte politiskt korrekt för en upplyst människa att hysa hopp om återseende, evighet eller himmel. All forskning menar att sådant måste uppfattas som önskedrömmar – kompensativa, men osanna, fantasier. Talet om evighet eller återseende är tröstande ord – men de förblir falska. Och vem vill visa sig naiv?

Var det för att slippa dödens brutalitet som det – åtminstone tidi­ gare – fanns en hel avdelning i psalmboken som kallades hemlandssånger? Är det för att skydda oss mot det outhärdliga som såväl hela kulturer och religioner som enskilda människor skapar sig tänkta ”platser” där våra kära sägs leva? Är det därför som jag gör korstecknet medan andra tröstar sig med Nangijalas ängar eller ser fram mot det buddhistiska nirvanas utsläckande av livstörsten? Dödsannonserna är ju fyllda av små dikter och skenbart banala ord som: ”Mor har räckt ut handen. Far har fattat den. På den 16

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 16

2013-12-03 08.54

andra stranden mötas de igen.” Bibeln, liksom världens alla stora myter, talar mer eller mindre metaforiskt, om andra sidan. Men det gemensamma för alla dessa synsätt är väl att de utgör mer eller mindre lyckade försök att trösta oss själva?

Men kan man inte vända på det hela? Vad händer om man tänker tvärtom, att evigheten, uppståndelsen eller odödligheten faktiskt ”finns”, att den dolda dörren längst in i hjärtats trädgård står öppen både mot inre och yttre rymder, att livet rymmer en annan sfär, en helig zon? Allt kan kanske inte fångas i distinkta termer, i ettor och nollor, utan kräver ett annat språk? Poesins, musikens och religionens metaforer är kanske inte enbart elastiska, utan snarare distinkta?

Kanske den trakten inte är mätbar. Men är den därför overklig?

Kan människan inte redan i detta liv ana ett slags hemliga verkligheter av tidlös glädje eller frid som följer oss? Måste allt sådant bara betraktas som lallande naiv och mysig flykt från en hård realitet? Frågor, frågor.

Under en tid har jag försökt tillåta mig själv att stanna kvar i närheten av den dolda dörr i trädgårdens utkant som Hjalmar Söderberg beskriver. Inte så att jag hela tiden har suttit invid dödsbäddar.

Inte heller för att försöka förstå psykologin kring rädsla eller tillit inför slutet. Men inte heller för att skrämma upp mig själv eller andra. Det är inte tröst jag söker. Snarare är det ett försök att vara saklig inför det mest basala och mest svårbegripliga; att livet en gång ska tas ifrån oss alla. Jag vill avtäcka en fråga utan svar, närma mig ett gåtfullt mysterium.

Min erfarenhet, både som forskare och föreläsare i ämnen av pr olog

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 17

17

2013-12-03 08.54

existentiell art är att personliga tankar om att tiden en gång ska upphöra ”just för mig själv” sällan ges samtalsutrymme. Inte enbart för att detta faktum är svårfångat, utan än mer därför att det är oroande. Många säger: ”Äsch, låt oss prata om nåt trevligare!”

Det gäller naturligtvis inte den spännande döden i deckare eller teveserier, inte heller massdöden i natur- och krigskatastrofer.

Sådant kan tvärtom vara kittlande i all sin våldsamhet, särskilt om det är musik i bakgrunden. Mediernas dramaturgi låter det fasansfulla i döden mildras, doseras, ses på avstånd. Inte heller gäller det oron inför en anhörigs eller väns döende, med dess skilda stadier i vårdsammanhang. Det handlar inte heller om livscykelns olika faser, när åren svindlar förbi allt fortare och dörren närmar sig.

Inte heller självmordets etik och tragik, för att inte tala om sorgens skilda ansikten. Nej, nu gäller det tankarna om vår egen högst personliga död. Går den alls att tala sakligt om?

Den här boken handlar alltså inte om praktiska frågor som bemötande vid sorg, vårdfrågor eller hur man hanterar tankar kring självmord. Inte heller behandlar jag dödsrädsla, dödsångest eller den svårt sjuka människans specifika behov. Sådana böcker finns det gott om. Detta är inte heller en fackbok om dödens sociologi, dess idé- eller kulturhistoria, teologi eller filosofi. Också sådana finns det flera av (se den kommenterade bibliografin). I stället är det en personligt resonerande framställning kring de undringar som väcks om man medvetet försöker dröja sig kvar framför den dolda dörren och på djupt allvar faktiskt tänker på att man själv en gång måste passera den.

Jag begränsar mig till två grundgåtor. Å ena sidan den oro som kan komma över oss när vi redan ”här och nu” undrar över vår egen 18

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 18

2013-12-03 08.54

kommande död. Å andra sidan den svårighet vi har att föreställa oss hur det (om alls) ska bli ”där och då”: det vill säga tillståndet att vara död.

Om det första, tiden fram tills man dör, döendet, finns hur mycket som helst skrivet. Massiv forskning och stor klinisk erfarenhet och kunskap har samlats i den palliativa medicinen. Men när det gäller den andra frågan, det eventuella ”bortom”, är tystnaden desto mer högljudd. Också samtalen kring detta är påtagligt få. Det är förståeligt. För vem vet eller har mandat att svara? Här undantar jag sådana som säger sig vara helt säkra – därför att de upplever sig ha direktkontakt med andevärlden eller är tvärsäkra fundamentalister av religiös art (”där finns liv och hallelujakörer”) eller av vetenskaplig art (”efter detta liv kommer ingenting”). Sådana grupper säger sig inte tro, utan veta vad som sker och förkunnar kategoriskt hur det egentligen förhåller sig. Men med vilken rätt kan någon påstå sig veta något exakt om det land som ingen har återvänt ifrån?

Inför tanken på att skriva en bok med ord om detta elastiska, eller snarare undflyende, ämne har jag tänkt att kanske Ludvig Wittgenstein hade rätt: ”Varom man inte kan tala måste man tiga?”

Men så upptäckte jag att samme filosof har sagt: ”Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret.”

Problemet kvarstår; bekymret med zonen bortom synranden – utanför trädgården – är att den inte går att reducera till ett antal rent tanke- eller forskningsmässigt besvarbara frågor. Det går inte pr olog

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 19

19

2013-12-03 08.54

att förhålla sig enbart rationellt till livet på andra sidan. Vi vill leva rikt och intensivt. Hela vår existens; våra känslor, våra tankar och vår kropp stretar emot hotet av upplösning. Med alla medel lappar och lagar vi den kropp som kärvar. Att därför tänka på döden är som att stirra rakt in i solen. Alltså vänder vi bort blicken.

Men ibland värjer vi oss mot det oundvikliga genom att före­ ställa oss en fortsättning. Som vi snart ska se existerar det myriader av olika privata, filosofiskt/religiösa eller poetiska föreställningar som trosvisst talar om vad som ”möter oss” på andra sidan. Men lika många är de som hävdar att frågan om dödens eventuella innehåll är helt meningslös. Vårt svar på den frågan säger mer om våra fantasier än om vad som faktiskt inträffar. Andra menar att musik och olika konstupplevelser kan ge tröst – eller åtminstone mildra tragiken. Det är min förhoppning att denna bok kan fungera som tankeredskap snarare än erbjuda slutliga svar.

20

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 20

2013-12-03 08.54

Kapitel 1

I parken med den dolda dörren – röster ur ett samtal

Eftermiddag – en sensommardag

Indragen i ett forskningsprojekt om vilken roll bland annat natur, kultur och musik kan ha som andlig tröst intervjuar jag ett antal skilda grupper. Den här gången har jag hört talas om en samtalsgrupp en bra bit bort från min egen stad. De har sedan en tid träffats för att resonera om existentiella och andliga frågor. Denna höst är deras tema tidens flykt och dödens realitet. Jag har bett att få sitta med och lyssna, ungefär som jag har gjort i andra forskningssammanhang. På vanligt sätt förhåller jag mig lite distanserad; jag är mer intresserad av att höra och förstå hur deltagarna tänker än att själv delta. Men, som det kommer att visa sig, blir jag efter ett tag alltmer indragen i deras samtal.

Alltså befinner jag mig denna milda eftermiddag i en park. Luften är stark. Den lilla gruppen sitter runt ett bord nära gräsmattorna. Det är sensommar, på gränsen till tidig höst. Lite längre in i parken ligger en mindre berså. En väderbiten bronsstaty står i en av gångarna. Ingen vet vem den föreställer. k a p i t e l 1 – i pa r k e n m e d d e n d o l d a d ö r r e n

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 21

21

2013-12-03 08.54

Knappt synlig, bortom en rätt illa skött häck skönjer man en gammal dörr i en mur. Den är dold. Ogräs och sly har fått frodas kring dess öppning. Det visar sig att just den dörren kommer att bli viktig i gruppens samtal.

På en bänk sitter ett äkta par. De håller varandras händer. Mitt emot dem en gammal vän. Deras samtal har tystnat. Jag får sedan höra att parets första barn har dött för en månad sedan. Nu har de sökt sig till stillheten här i parken. Alla tre sitter lugnt och ser rakt ut i luften. Ögonen tomma.

Gruppen sitter en bit närmare ingången. Det är sju personer som känner varandra sedan tidigare. Olika åldrar, skilda bakgrunder och erfarenheter. Några är mer tystlåtna och lyssnande. ­Andra pratar ivrigt. Skratten skallar. Men efter ett tag djupnar resonemangen. Kanske för att vi sitter i en park. I bakgrunden en porlande fontän. Blommor vajar och människor rör sig stillsamt i gångarna. Allvaret är snart där.

Deltagarna har inför dagens samtal läst en av Hjalmar Söderbergs noveller. I den beskrivs livets grundvillkor med hjälp av en enkel liknelse; det är som en trädgård omgiven av en mur. Barn leker.

Men nu och då försvinner ett barn till andra sidan muren. Det kommer aldrig tillbaka. Barnet sägs nå fram till en vackrare trädgård. De övriga barnen tystnar lite en stund. Sedan ”fortsätta de att leka”. ”Just så är livet”, säger gruppens samtalsledare. ”Att likna livet vid en trädgård omgärdad av en mur är en enkel bild av det ofrånkomliga, att det har en bortre gräns. Där finns en dörr. Sällan ser vi ditåt. Om någon försvinner ut genom den blir vi stumma en liten 22

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 22

2013-12-03 08.54

stund.” ”Det är ju ungefär som den där”, säger en av deltagarna och pekar mot den halvt skymda dörren i muren. Den dolda porten. Året innan har gruppen resonerat om ondskans problem, inte minst relationen mellan den nödvändiga aggressiviteten och den illvilliga ondskan. Diskussionen hade varit livlig. Inför höstens samlingar har jag fått mig tillsänt lite av deras förberedelsematerial. Den fråga som de nu tänker resonera kring är: ”Hur förhåller vi oss till det faktum att vi om några år inte ska dö utan kommer att vara döda? Vad innebär döden egentligen?”

Det finns en blandning av osäkerhet, genans och iver när man försöker beskriva hur man förhåller sig till det som eventuellt väntar bakom dörren ut i det okända. Någon säger att i orden ”förhålla sig” ligger att man inte tänker så mycket utan snarare reagerar på risken att förintas. Det blir en sorts filosofisk utvidgning en stund innan orden droppar alltmer långsamt.

Samtalet går trögt till en början. Alla tycks tagna av temats allvar. Minnen av släktingar och vänners bortgång kommer fram. Det verkar vara mycket lättare att tala om tragiken med anhörigas cancer, stroke, olycksfall och infarkter. Samtalsledaren försöker styra tillbaka diskussionen till temat. Fokus är ju de förställningar man själv har, inte om det sorgliga eller tragiska med hitsidan, utan om den ”andra sidan”. Några berättar om sina tankar om himlen, söndagsskolans naiva berättelser, vaga minnen av konfirmand­tidens samtal, vad vänner berättat. Nästan alla säger att oändlighet är lika obegripligt som odödlighet. Någon säger att döden är principiellt ofattbar. Den är en fullständig gåta. Så fort man talar om den blir den ju levande. Alltså måste man tiga. Då är det bättre att ignorera k a p i t e l 1 – i pa r k e n m e d d e n d o l d a d ö r r e n

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 23

23

2013-12-03 08.54

frågan och i stället satsa på livet. Man riskerar att drabbas av panik annars.

Ett gift par berättar att de har tänkt igenom var de vill bli begravda. För dem är det viktigt att barnen ska kunna besöka deras gravplatser. De har diskuterat igenom vad som ska ske med sommarhuset. Allt ska fördelas rättvist. Lugnt och sakligt återger de hur de har fyllt i ”Vita arkivet”. Via ett formulär har de bestämt vilken musik de vill ha vid sin jordfästning, vilka blommor och texter som ska läsas, vilka gäster som ska bjudas.

Allt detta låter klokt och nästan alltför genomtänkt, säger någon som stillsamt undrar om inte ordnandet med praktiska saker kan ses som ett sätt att distansera sig från det skrämmande. Det är förresten samma sak med dem som gör lärda utredningar och snabbt avfärdar att dödsoron i själva verket är helt meningslös eftersom ju ingen vet. Är inte sådant prat bara ett lite mer förfinat sätt att skydda sig för skräck? undrar han.

Löv ligger på marken i en färgskala mellan grönt, gulgrönt och brunt. En man går och krattar bland blad som blåser omkring. Det ligger en skarpt klarblå leksaksbil i det dovt gröna, täta gräset. En termos med kaffe, mackor och apelsiner finns i en korg under soffan där jag sitter. En rutig duk ovanpå. Samtalet fortsätter.

”Bäst att se det tragiska i vitögat”

En av deltagarna runt bordet, Lasse, verkar vara i sextioårsåldern.

Han har rest kring i världen – men arbetar för närvarande i Sverige.

Nu och då kastar han en blick på sin mobiltelefon. Uppenbarligen väntar han på ett sms och ursäktar sig för sitt omogna beteende.

24

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 24

2013-12-03 08.54

Han berättar att han har läst farmakologi, och att han nu arbetar på ett läkemedelsföretag. Samtidigt är han trött på industrin. Sitt gamla intresse för kultur och humaniora har han länge försummat.

Sällan hinner han fördjupa sig. Samtalsgruppen har därför blivit en viktig motpol: ”Den är en oas för mig. Det är intressant att se hur andra tänker. Dessutom vet man ju inte vad man själv anser förrän man tvingas formulera sig.” Han säger att han gärna kan börjar berätta och välkomnar att bli avbruten av de övriga i gruppen. Och de är inte nödbedda att ge sig in i diskussionen.

Lasse: Jag är inte rädd för att det ska göra ont innan jag dör. Genom mitt arbete känner jag ju till alla möjligheter som finns för att få smärtlindring. Däremot tycker jag det är svårare att stå ut med tanken att jag ska behöva lämna vänner, skiljas från alla mina älskade. Framför allt från barnen. Jag tycker det är enormt konstigt att tänka sig att världen fortsätter att leva vidare – utan att jag kommer att vara med. För att inte tala om att säga hejdå – en sista gång.

Jag fasar för en sån tanke. Eller lika mycket, att inte få åldras och se sina barnbarn växa upp. Sånt skrämmer mig. Att jag ska behöva ligga som ett kolli i månader eller år och vara till besvär. Det skulle kännas ovärdigt att behöva förlora kontrollen. Att bli annorlunda.

Björn: Jamen, det där handlar ju bara om det som du är på väg att förlora. Vad tänker du om det som kommer sen då?

Lasse: Jo, jag har kommit fram till att det bakom den dolda dörren kommer att bli helt tomt. Jag har aldrig kunnat tänka mig ett liv efter döden i en himmel, att man ska återuppstå eller återse k a p i t e l 1 – i pa r k e n m e d d e n d o l d a d ö r r e n

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 25

25

2013-12-03 08.54

varandra. All forskning talar emot att människans person eller självmedvetande skulle finnas kvar när kroppen inte längre fun­ ge­rar, blodet inte går till hjärnan. Därför tycker jag att allt prat om en fortsättning utanför parken, bortom dörren, bara är mänskliga önskedrömmar. Jag menar att allt tal om evighet – himmel och gudomar, spiritisternas tankar om att döden inte alls finns och sånt – är fantasier. Intressanta och ibland tröstande, men i grunden felaktiga. Mer eller mindre omedvetet klamrar vi oss fast vid sånt.

På så sätt håller vi borta vår ängslan. Jag tycker det är ärligare – men svårare att se det tuffa i ansiktet. Är man död är man för alltid borta. Men att vara på väg att dö, tycker jag är svårare.

Ann: Ja, men kan vetenskapen verkligen uttala sig om sånt?

Lasse: Ja, vad ska vi annars hålla oss till? Berättelser om nära döden-upplevelser säljer ju bra, men de är ju nyskapade myter. Folk som ser syner eller heliga texter i alla religioner är ju fulla av beskrivningar om hur där ser ut. Men det finns inga som helst tecken eller bevis på att människans personlighet överlever henne. Det är ett klassiskt uttryck för önsketänkande. Förståeligt, men jag betraktar det ungefär som sagor.

Men ska jag vara ärlig, betyder detta inte att jag slipper vara rädd. Tvärtom. Det svåraste för mig är den övergivenhet jag kan känna över att försvinna. Barn och vänner kan följa mig på stigen upp mot den dolda dörren. Men ensamheten måste jag bära själv.

Ibland är den en övermäktig känsla som gränsar till panik. Den är så existentiell. Men samtidigt blir inget bättre av att man tyr sig till fantasier om himlar och sånt.

26

den dolda dörren

27134591_Den dolda dörren_ORIG.indd 26

2013-12-03 08.54

27134591_Den dolda dรถrren_ORIG.indd 27

2013-12-03 08.54

Det finns en förtegenhet kring livets mest fundamentala fråga – det faktum att det tar slut. Sanningen är bister och vi försöker oftast se åt ett annat håll. De flesta skräms av tanken på döden och har svårt att föreställa sig att de om några år inte längre ska leva. Vad händer då? Föds vi en gång till? Ska vi gå på gator av guld? Eller tar allt bara slut? Hur ska vi stå ut med att leva med denna gåta?

I Den dolda dörren visas olika vägar att möta dödens problem. Personliga resonemang kompletteras av mer övergripande texter kring föreställningar om döden i religion och filosofi. Särskilt betonas musikens och kulturens betydelse.

Den dolda dörren blir en sorts seminarium kring existentiella aspekter av döden. För den som ibland i vargtimmen vrider sig och inte lyckas undfly frågorna ges här inga svar. Men kanske ord att tänka med. är professor emeritus i religionspsykologi vid Uppsala universitet, psykoterapeut, teolog och författare till ett tjugotal böcker, bland annat Långsamhetens lov 2001 och Att älska livet mer än dess mening 2010. owe wikström

ISBN 978-91-27-13459-1

9 789127 134591