sociala arbetet när det är som svårast. En bok som tar fasta på socionomens hela kompetens och särskilt den underförstådda förmågan att arbeta med sig själv som redskap.
«
Så skriver författaren Susanna Alakoski i förordet till Utreda barn, unga och familjer. En inspirerande bok som ger kunskap och verktyg för att ta till vara möjligheterna inom den sociala barnavården. Boken visar hur socialsekreterarens uppdrag kan utvecklas och förändras. Utgångspunkten är författarens långa erfarenhet och konkreta exempel från yrkesverksamma utredare. Boken riktar sig till yrkesverksamma inom den sociala barn- och ungdomsvården samt till studerande vid socionomprogrammet. Susanne Björk är socionom och har nästan 40 års erfarenhet av den sociala barn- och ungdomsvården. Hon är specialiserad i frågor som rör yrkeskunnande och professionsutveckling och arbetar som studierektor för uppdragsutbildning vid Ersta Sköndal högskola.
ISBN 978-91-8809-937-2
9
789188 099372
U TR EDA BAR N, U N G A & FAM I L J ER – E N H OPPF U L L B OK OM E T T A N G E LÄG E T A R B ET E S USA NNE BJ Ö RK
Ȁntligen en bok som skildrar det komplexa
SUSANNE BJÖRK
UTREDA BARN, UNGA & FAMILJER
En hoppfull bok om ett angeläget arbete
Förord
Susanna Alakoski
UTREDA BARN, UNGA OCH FAMILJER En hoppfull bok om ett angeläget arbete
SUSANNE BJÖRK
© 2016 Susanne Björk och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-8809-937-2 Förlagsredaktör: Bibbi Fagerström Omslag: Catharina Ekström Grafisk form: Roger Johansson Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2016 De citerade dikterna av Jeny Rengman på sidan 8 och Bodil Lindfors på sidan 10 är återgivna med tillstånd. Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice: 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se
Till Åse ”Somewhere over the rainbow …”
INNEHÅLL
Förord, Susanna Alakoski 7 Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått 13 Inledning 15
DEL I Perspektiv på utredning Allt har sin början 25
Så som i historien – samhällets syn på människor och barn 25 Så ock i utredningen – en anmälan eller en ansökan 27
Vad är en utredning? 37
Utredningen teoretiskt och formellt 39 Några formella aspekter kring en utredning 47 Några andra aspekter kring en utredning 66 Utredning – ett systemiskt perspektiv 97
DEL II Kunnandet och görandet Teorier, metoder och kunskap 105
Systemteori 107 Anknytning och mentalisering 109 Kommunikation och samtal 112
Några användbara metoder och verktyg i utredningsarbetet 117 BBIC 117 Nallekort 119
Signs of Safety 120 Tejping 121 Nätverkskarta, livslinje och genogram 123 Osäkerhetens hjältar – mallar och manualer 128
Samtal med barn i utredningsarbete 137 Vad säger barnen? 144
Att göra bedömningar och värdera information 146
Komplexitet 146 Risk- och skyddsfaktorer 147 Barnet i familjen – socialsekreterares resonemang kring ett tillräckligt gott föräldraskap 151 Barns behov och föräldrars förmåga 159 Barns hälsa 160
DEL III Utmaningar Det yttersta ansvaret 165 Att utreda barn som far illa – ett arbete i skottgluggen 168 Vad hjälper? 172
DEL IV Yrkesrollen Att vara både hjälpare och myndighetsperson – oförenliga roller? 181 Reflektioner kring en yrkesroll 185 Att vara professionell 186 Att hjälpa 188 Avstånd och närhet 189 Handlingsutrymme 190
Avslutande ord 195 Referenser 196
Förord
Äntligen en bok som skildrar det komplexa sociala arbetet när det är som svårast. En bok som tar fasta på socionomens hela kompetens och särskilt den underförstådda förmågan att arbeta med sig själv som redskap. I Utreda barn, unga och familjer känner jag igen många av de engagerade och kunniga socionomer jag själv möternär jag reser land och rike runt för att tala om sociala frågor. Människor med erfarenhet, teoretiskt kunnande, en kappsäck full av referenslitteratur, skickliga kollegor och socialt patos. Vad är det som gör det sociala arbetet så speciellt? Äntligen en bok som har ambitionen att svara på den frågan. Anspråket i Utreda barn, unga och familjer är att diskutera det delikata sociala arbetet och specifikt barnavårdsarbetet. Det sociala barnavårdsarbetet får också en historisk spot eftersom författaren, Susanne Björk, nästan har fyrtio års erfarenhet av yrket på olika nivåer. Hon konstaterar att det sociala arbetet alltid varit svårt, arbetsbelastningen hög och anmälningar och utredningar blev liggande då som nu. I romanen Socialsvängen (1978) beskriver Aino Trosell socialarbetaren Elisabeths arbetssituation: I flera ärenden hade hon inte gjort något på ett halvår och åtskilliga klienter hade hon aldrig sett.
Det går att konstatera att Aino Trosell går armkrok med Jeny Rengman, som i diktsamlingen Huset (2013) beskriver social 7
sekreterarna som handlingsförlamade av personalbrist och paragrafrytteri: vi behöver statistik, siffror behöver mäta utvärdera, ärenden möten akter tid. göra mätbart, överblickbart. vi behöver siffror tabeller diagram […]
Men trots yrkets svårigheter går det paradoxalt nog ändå att fastslå att det sociala arbetet är stabilt åtråvärt. Detta märks inte minst genom fullsatta socionomprogram landet runt. Susanne Björk resonerar kring teori, metoder, kunskap. Tonen är personlig och inriktningen generellt resonerande. Det är bra. För vad är en utredning? Hur prata med människor i kris? Hur bedöma, värdera information? Vad innebär det yttersta ansvaret? Vad kan socionomerna som inte andra yrkeskårer kan? Ambitionen har varit att åstadkomma en bok att ha vid handen när vi reflekterar över det möjliga goda sociala arbetet. När vi undrar vad socialt arbete med barn innebär, vad det kan vara. Som sagt, äntligen. Vad är det då som landar i knäet hos socialarbetaren? Allt, precis allt. Missbruk, våld, bostadslöshet. Livskriser av allehanda slag. Utdragna vårdnadstvister. Kriminalitet, pedofili. Väntade och oväntade dödsfall, sjukdomstillstånd, bristande förmåga hos föräldrar, trauman. För lite pengar på grund av skilsmässa, utförsäkring, dödsfall, migration. För lite pengar på grund av deltidsjobb, arbetslöshet eller sjukskrivning. Psykisk sjukdom och förföljda flyktingars situation landar där, och de hemlösas. Orosanmälningar av tusende slag. Anhöriga till svårt sjuka, till missbrukande samt föräldrar som förlorat barn. Numera även traffickingproblematik och hedersrelaterat våld. Ibland rör det sig om det sociala arvet. Ibland inte alls. Akuta situationer som när en förälder är drogpåverkad 8
eller frihetsberövad kräver sitt. Socialarbetarna möter således dagligen samhällets mest vingklippta, somliga luktar urin, är påtända, suicidala, desperata. En del är aggressiva, några är deprimerade och passiva. Åter andra är samarbetsvilliga eller osamarbetsvilliga. Oavsett problemområde, människor har barn. Några av dem kan vara i behov av omfattande hjälp. Andra av en mindre insats. Det uppstår också farliga situationer då barn omedelbart behöver tvångsomhändertas eller tvångsplaceras. Barn kan fara illa i alla sorters familjer. När barnet väl lever i en problematisk eller dysfunktionell miljö kan ”andra vuxna”, en lärare, släkting eller annan ljusbärare, vara personen som bidrar till räddningen. Men vi vet på förhand inte vilka dessa personer är. Utsatta barn har heller inga intresseorganisationer som för deras talan. De är därför hänvisade till socialtjänsten och enskilda tjänstemäns välvilja, kunskap och förmåga att agera inom rådande lagstiftning. Det är här socionomen, barnutredaren kommer in. De flesta barn äger förmågan att berätta hur de har det. Men barn berättar på sina egna språk. En del bär tystnaden som ett språk, andra skriker sig tysta eller hesa. Att äta för lite kan vara ett rop på hjälp. Att äta för mycket. Liksom brinnande bilar och andra desperata uttryck. När klassens clown jonglerar kan barnet i själva verket vara nära att implodera av sorg. Den duktigaste lilla kan bära på samma inåtvända krut. Ett skadeskjutet barn saknar tillit. Hon svarar inte gärna på frågor. Vill vi veta något måste vi fråga, kanske måste vi fråga många gånger. Och vi måste anstränga oss för att begripa barnets språk, annars tiger hon som muren. Det måste även finnas en utväg när hon väl berättat. Ett löfte om att tillvaron kan bli bättre. En möjlighet att förändra. Det är här socionomen, barnutredaren kommer in. Inom social sektor vågar jag påstå att barnavårdsarbetet är det svårast tänkbara. Här prövas socionomens kunskap, mod och förmåga till reflektion. Hur bringa reda i vad som är vad i kaos? Även tilliten prövas, såväl i organisationen som mellan social 9
arbetare och klient. Enkla lösningar existerar sällan. Älskar att Utreda barn, unga och familjer jämför det sociala arbetet med det konstnärliga. Samma slags lyhördhet krävs för båda. Denna lyhördhetens nyans fångas väl av den finlandssvenska poeten Bodil Lindfors i följande dikt: Platser som varit slagfält sover oroligt. Betrakta dem med tigerns blick, som inte viker undan, utan hot, bara helt och hållet närvarande. Betrakta dem som tigrinnan betraktar sin unge. Betrakta dem som tigerungen med välbehag betraktar en fjäril, slår efter den, på lek, med klumpig tass.
Vad innebär det då konkret att vara socionom? Utreda barn, unga och familjer illustrerar hur socionomen är satt att arbeta upp sökande, mobiliserande, samverkande. Möjliggörande, stärkande. Förebyggande. Att kunna handskas med rehabiliteringsprogram, stödsamtal, motiverande arbete. Uppsöka, kartlägga, lugna, lyssna, slussa vidare och allt detta med sekretess och öppenhet. Respekt och rättvisa. Med frivillighet och tvång. Med hänsyn till lagar och rättigheter, samtidigt ska hen ha fingertoppskänsla och absolut gehör för människors komplexa livssituationer utan att ta över livssituationen som professionell hjälpare. Socionomen även dokumenterar och är ytterst ansvarig. Ofta sorgligt nog parallellt livrädd för media, som hänger sig åt att svartmåla det sociala arbetet i stället för att belysa det, alltmedan socialarbetaren arbetar på med det svåraste av det svåra. Det tyngsta av det tyngsta. Särskilt mycket tycker jag om avsnitten där enskilda social arbetare reflekterar över sitt hantverk. Som läsare påminns jag om mångfalden delikata situationer socialarbetaren ställs inför. 10
Jag har mött frustrerade och arga personer […] tacksamma […] personer som inte i sin vildaste fantasi kunde drömma om att de en dag skulle träffa mig […] jag har träffat starka människor som hamnat i en svacka i livet […] personer som befunnit sig i en svacka i stort sett hela sitt liv och inte har något hopp om att ta sig ur. Jag har mött mammor, pappor, syskon, familjer […].
En utrednings syfte är, får vi veta, att undersöka. Att ödmjukt forska i barns liv, förstå och tolka. Ge röst. En barnavårdsutredare har också till uppgift att leta efter andra personer i barnets nätverk som kan komplettera brister. Finna ut vad som fungerar, hitta styrkor som finns. Målet är att kunna föreslå åtgärder som gör att familjer kan fortsätta fungera tillsammans och hitta vägar att hjälpa sig själva. Men att hjälpa sig själv är inte alltid lätt, detta sammanfattas glasklart av socialarbetaren Jessicas vittnesmål: Det kan vara svårt att vara en god förälder om man saknar stabilitet i boende, ekonomi och arbete.
Enligt Susanne Björk är synen på människan fundamentet. Är människan god eller ond? Passiv eller förmögen om hon får en möjlighet? Är hon ansvarig eller oansvarig? Förtjänar alla hjälp, eller har vi oss själva att skylla när våra liv kraschar? Oavsett hur vi resonerar, en socialpolitik värd namnet är grunden för välfärdssamhället. Människan måste ha en bas att leva utifrån. Socionomer är skolade i att vara reflexiva. I Utreda barn, unga och familjer framstår denna förmåga som socionomens viktigaste uppgift. Det är socionomens huvudsak att klara av att inta flera olika perspektiv simultant. Detta för att skapa så stor förståelse som möjligt för en specifik situation. För att i en förlängning kunna föreslå en lämplig intervention med syfte att förändra situationen så att livet blir bättre för de människor som lever i belägenheten. Det riktigt svåra för socionomen är att hen besitter stor makt och har för samhället att förklara att fler formella regler nödvändigtvis inte skapar mer kvalitet. Ty enligt Susanne Björk är kvalitet i barna 11
vården en kombination av professionell kunskap och beprövad erfarenhet i gott samarbete med evidens och teorier. Samtidigt träder socionomen även ofta in på juridikens arena utan att vara jurist. Socialtjänstens arbete har både utvecklats och förändrats enligt Susanne Björk. Men i dag flyr många yrket. Stor personalomsättning råder. Många upplever sig ha orimliga arbetsförhållanden. Frustrationen att inte kunna utöva det sociala arbetet professionellt pyser i hela landet. Vad har hänt, varför stannar inte socialsekreterare i yrket, som tidigare har varit det ”finaste och bästa”? Vet ej, men författaren reflekterar ömsint också över detta. Och personligen känner jag merparten av socionomerna som en kunnig och yrkesstolt grupp, som besitter omistliga samhällskunskaper. När den sociala desperationen i samhället visar sina sämsta sidor har socionomerna svaren på de frågor som ställs, borde ställas. Ty socialarbetaren vet att vi kan bli allvarligt socialt sjuka, på samma sätt som vi kan bli allvarligt fysiskt sjuka. Och vi vet att när vi blir allvarligt fysiskt sjuka slår idén om sjukvård till. Men när vi blir socialt sjuka slår inte idén om socialvård lika självklart till. Inte om inte yrkeskåren ständigt själv pedagogiskt förklarar och försvarar nödvändigheten av en etiskt hållbar socialtjänst, som inte släpper taget om frågan vad ett gott liv och samhälle är. Jag läser Utreda barn, unga och familjer som ett försvarstal för det goda sociala arbetet. Det möjliga. Nödvändiga. Svåra och härliga. Författaren vill ge socionomyrket hopp. Hon lyckas. För när jag lägger boken ifrån mig infinner sig frågan vad en människa får kosta när hon är socialt sjuk. Märker också att jag drömmer om ytterligare en bok, ett syskon till Utreda barn, unga och familjer, som på allvar diskuterar de ekonomiska, psykologiska och samhälleliga vinsterna av det goda sociala arbetet. Susanna Alakoski, författare, juni 2016
12
Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått
Den här boken har varit möjlig att skriva genom att socialsekreterare från den sociala barnavården i kommunerna Huddinge och Norrtälje har delat med sig av sina tankar och erfarenheter från sitt utredningsarbete i den sociala barnvården. De har alla genomfört kompetensutvecklande utbildningar vid den högskola där jag är verksam. Utbildningarna har rört sig kring aktuella kunskapsområden i den sociala barnavården, där socialsekreterarna har arbetat med texter kring sitt uppdrag. Boken innehåller utdrag ur dessa texter, vilka speglar deras kunskap, tankar och erfarenheter kring sitt arbete. Texterna har olika stort utrymme i bokens olika avsnitt. De flesta texter avslutas med socialsekreterarnas egna namn och antal år i yrket. Några enstaka har valt att vara anonyma, dessa texter avslutas med socialsekreterare. En glasveranda i ett vackert gammalt hus på Värmdölandet omfamnade mig några klara dagar under hösten 2015. Huset gav mig kraft och ro och ny inspiration att skriva. Boken har också varit möjlig att skriva genom god support från min arbetsplats vid uppdragsutbildningen, Ersta Sköndal högskola. Här har jag fått tid att skriva, uppmuntran, stöd och hejarop från min chef Pablo Dahlin och mina tillitsfulla kollegor. Carolina Lindberg, Elena Martinez-Conde och Cathrin Kindel har läst mitt manus och gett mig fina synpunkter, kritik och uppmuntran. 13
Och du, Stefan, min man – snart är jag klar och vi kan börja ses igen! Jag ansvarar för bokens innehåll. Det är också jag som är bokens berättarjag. Jag har valt bokens teman och hur jag vill beskriva olika moment kring en barnavårdsutredning. Andra skribenter skulle säkert göra andra val och formulera sig på andra sätt. Boken är personligt professionell och vilar på mitt eget yrkeskunnande från den sociala barnavården, där jag har varit yrkesverksam under större delen av mitt yrkesliv. ”Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått” – så brukar traditionen säga om brudens klädedräkt inför bröllopet. Det kan också känneteckna den här boken. De flesta tankar är tänkta förr. Kanske inte ens innan en tanke är tänkt är den ny. Det är en förmån för mig att ha fått möjlighet att tänka gamla och nya tankar på nytt. Boken har också lånat erfarenheter och tankar både från kollegor och från andra professioner, inte minst från konstnärliga yrken. För mig är det sociala arbetet på många sätt ett konstnärligt yrke. Det blå symboliserar hoppet. Sköndal i juni 2016 Susanne Björk
14
Inledning Bokens tillkomst En av mina tidigare personalchefer, Peter, kom varje torsdagsmorgon till vårt morgonmöte, röd och het om kinderna, djupt upprörd över de orättvisor och missförhållanden som tv-programmet Uppdrag granskning hade presenterat kvällen innan. Men mest upprörd var han över den ensidiga bild som programmet visade av det sociala arbetet: Varför gör ingen ett program om vad ni gör, frågade han oss. Det verkar ju som om ni verkligen hjälper människor här. Gör inte allt ”socfolk” det? På tv verkar det som om allt socialt arbete bara är skit.
Min vän och kollega Åse bestämde då att vi en dag skulle skriva en bok tillsammans om vårt arbete. Åse är en av de bästa socialsekreterare jag har känt. Hennes förmåga att se och möta människan i det utredande samtalet var oöverträfflig. Samtidigt var hon mycket noggrann och korrekt med sitt myndighetsuppdrag. Hon lyckades förena det paradoxala i utredningsarbetet och manövreradevant mellan det personliga och professionella. Det blev tyvärr aldrig någon bok för oss tillsammans. Livet gick vidare för mig, men inte för Åse. Flera år senare ansvarade jag för en uppdragsutbildning för socialsekreterare inom barnavården. Som ett avslutande moment i utbildningen var författaren och socionomen Susanna Alakoski 15
inbjuden att föreläsa på temat ”Socialarbetares plikt att vittna”. I sin föreläsning uppmanade hon socialarbetare att dela med sig av sina egna berättelser. Berättelser om möjligheter och hopp i det sociala arbetet. Berättelser som ger stöd och hjälp till dem som kommer nya till yrket. Berättelser som ger vägledning och styrka i ett arbete som är svårt och krävande, men också utvecklande och meningsfullt. Min egen berättelse började 1978, då jag började min yrkesbana i det sociala arbetet: Hej, du har kommit till Susanne Björk, socialassistent.
Då Det är min tredje arbetsdag som nyanställd socialsekreterare. Socialkontoret ligger i ett av stadens flera så kallade miljonprogramsområden. Mitt kontor är litet och fyrkantigt, där finns ett skrivbord, en telefon, skrivmaskin (det var ju sent 1970-tal) och några besöksstolar. Jag ska vikariera för Anna, som väntar sitt första barn. De första två dagarna sitter jag bredvid henne och hon berättar för mig om sina pågående ärenden. Jag följer med henne på hembesök och hon visar sina högar av barnavårdsanmälningar, där tiden egentligen ”gått ut”. Utredningar som skulle ha påbörjats för flera veckor sedan, men hon har inte hunnit. Ett akut ärende, där en förälder misstänks ha misshandlat sina barn, har tagit all hennes tid i anspråk. Föräldrarna är häktade, barnen är omedelbart omhändertagna och jourplacerade i familjehem. Varken Annas kollegor eller hennes chef har haft tid att rycka in och ta hand om ”liggande ärenden”. Den tredje dagen får Anna värkar, hennes första barn är på väg, och jag är ensam på det lilla kontorsrummet. En telefon, ett skrivbord, en besöksstol. Telefonen ringer och jag svarar stolt: – Hej, du har kommit till Susanne Björk, socialassistent. En röst i andra änden säger: – Jag ska straffa dig om du tar mina barn! Jag står här utanför porten. 16
Det är svårt att riktigt greppa vad samtalet egentligen innebär. Med luren fortfarande hängande i handen kikar jag ut genom fönstret, som vetter mot socialkontorets ingång. Jag ser ingen där. Mitt hjärta bultar kraftigt. Jag blir samtidigt både rädd och rationell. Mina tankar rör sig allt från var nödutgångarna finns till om händelsen ska rapporteras till vårt skyddsombud. Mest är jag rädd och funderar över om det är så här jobbet ska bli. Jag var ung och oerfaren när jag 22 år gammal fick mitt första arbete inom den sociala barn- och ungdomsvården. Jag var stolt över mitt arbete och jag delade det med erfarna kollegor. Det var inte många nyutbildade socionomer som hade förmånen att få en tjänst inom barnavården. Personalomsättningen var låg, det var sällan nya tjänster utlystes. Arbetet inom socialtjänstens barnvård var ett av det ”finaste” arbeten man kunde ha som socionom. De flesta av mina kollegor hade arbetat i många år, det var ett yrke där man stannade kvar och utvecklade sin yrkesskicklighet. Det var en tid långt innan nationella satsningar kring sociala arbetsmetoder, utbildningar kring ”Barns behov i centrum”, BBIC, och diskussioner kring en evidensbaserad praktik.
Nu Med nästan 40 års erfarenhet av den sociala barnvården har jag sett hur socialtjänstens arbete har utvecklats och förändrats. Vad har vi vunnit? Vad har vi förlorat? När jag i dag möter socialsekreterare inom den sociala barnavården känner jag igen min egen entusiasm och mitt engagemang för barn och familjer i utsatta situationer. Jag möter bland dem både yrkesstolthet, kunnande och stor vilja att bidra till förändring av barns och familjers levnadsvillkor. Det jag inte känner igen är den stora personalomsättningen och frustrationen över att inte räcka till. I media läser jag om flykt från yrket, sjukskrivningar och orimliga arbetsförhållanden. Och jag funderar över vad som har hänt, varför socialsekreterare inte stannar kvar i ett 17
yrke som för mig har varit det ”finaste och bästa”. På Socialstyrelsens hemsida1 läser jag: Socialstyrelsen har i sina öppna jämförelser undersökt den sociala barn- och ungdomsvården runt om i landet. Resultatet visar att många kommuner har arbetat för att förbättra kvaliteten, men att stora skillnader kvarstår. Kraftiga variationer finns till exempel i personalens kompetens. Omkring 70 procent av handläggarna som utreder barn har socionomutbildning och minst tre års erfarenhet av barnutredningar. Samtidigt är det 30 procent som inte har det. Flest barn berörs av skillnaderna i storstäder och större kommuner, där mellan 17 och 100 procent av handläggarna uppfyller kriterierna. Skillnaderna är olyckliga. Om handläggaren saknar tillräcklig utbildning och erfarenhet riskerar barnet och föräldrarna att inte få en rättvis och säker utredning, vilket kan få stora konsekvenser, säger barnsamordnaren Katarina Munier.
Utifrån min egen horisont så tror jag att det alltid har funnits skillnader kring utbildning och kvalitet i den sociala barnavården. Metoder för uppföljning och utvärdering har förbättrat kunskapen kring både likheter och skillnader. Har arbetet blivit svårare jämfört med när jag själv började min yrkesbana? Mer krävande? Å ena sidan: Ja, kanske. Å andra sidan: Nej, det tror jag inte. Arbetet var extremt krävande när jag började min yrkesbana. Arbetsbelastningen var mycket hög. Anmälningar och utredningar blev ”liggande”. Socialsekreterarnas arbetsmiljö var kritiserad och ifrågasatt. Ett forskningsprojekt med en omfattande arbetsmiljöstudie publicerades 1983, i syfte att uppmärksamma och diskutera socialsekreterarnas arbetsmiljö.2 Det var allvarligt. Det var kris. Störst var krisen inom barnavården.
1 https://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2015april/ojamnkompetenshosbarnutredare. 2 Göransson m.fl., 1983.
18
I dag finns, utifrån ett nationellt perspektiv, mycket hjälp och stöd att få i den sociala barnavården. De flesta socialsekreterare har genomgått den nationella utbildningen ”Barns behov i centrum”, BBIC. Kommunernas socialtjänster är BBIC-certifierade. Ett antal forskningsprojekt har publicerats och belyst arbetsvillkor i den sociala barnvården.3 Det finns nationella ”Föreskrifter om behörighet att utföra vissa arbetsuppgifter i socialtjänstens barnoch ungdomsvård”,4 Socialstyrelsen har gett ut en handbok5 för socialtjänstens arbete med utredningar av barn och unga och staten har genom stimulansmedel till kommunerna genomfört utbildningssatsningar inom barnavården.6 Under de senaste tio åren har ett intensivt arbete genomförts på nationell nivå kring evidensbasering av metoder i den sociala barnavården. Professionell handledning är i dag en självklarhet på de flesta socialkontor. Ändå verkar det som om arbetsvillkoren och svårigheterna inom den sociala barnavården har ökat och försämrats. Vad är det som fattas?
Ljuset faller från ett annat håll Det sociala arbetet är både omdiskuterat och kritiserat. Inte minst i media, men också från de egna professionella leden. Många har uppfattningar om vad som fungerar och inte fungerar. Social sekreterare själva är också kritiska till sitt arbete, då främst utifrån Några exempel här: Stefan Wiklund, 2006: Den kommunala barnavården – om anmälningar, organisation och utfall; Pia Tham, 2008: Arbetsvillkor i den sociala barnavården: förutsättningar för ett kvalificerat arbete; Francesca Östberg, 2010: Bedömningar och beslut: Från anmälan till insats i den sociala barnavården; Stefan Morén et al., 2010: Specialisering eller integration? En studie av socialarbetares syn på arbetsvillkor och insatser i tre organisationsformer; Wanja Astvik et al., 2013: Överlevnadsstrategier i socialt arbete: Hur påverkar copingstsrategier kvalitet och hälsa? 4 SOSFS 2014:7. 5 Utreda barn och unga, 2015. 6 Socialstyrelsen, 2015: Kompetenssatsning inom den sociala barn- och ungdomsvården. 3
19
de organisatoriska förutsättningarna. Strukturer och resurser kritiseras för att utgöra stora hinder. Socionomen och hedersdoktorn vid Lunds universitet, Rut Wächter, har under sitt långa yrkesverksamma liv talat, skrivit och debatterat om det sociala arbetet. Med sin erfarenhet och kunskap har hon varit en god förebild och talesman för yrket. Rut sade en gång att det sociala arbetet i socialtjänsten innehåller en stor paradox. Hon menade att arbetet i sig är motsägelsefullt. Å ena sidan innehåller det myndighetsutövning, som kräver formaliserad handläggning och rättsgiltiga beslut till skydd för klienter mot den maktutövning som myndighetsutövning kan innebära. Å andra sidan förutsätter socialt arbete med människors livsproblem ett ömsesidigt förtroende och fri samverkan mellan parter, där ingen har makt över den andra. Ja, det är sannerligen inte enkelt. Sverige och vårt samhälle har förändrats. Många menar att klimatet har hårdnat för människor. Förändringar i välfärdssystemet påverkar människors livsvillkor. Andra talar om vikten av att samhället ställer krav på sina medborgare och att välfärdssystemet inte får missbrukas. När den här boken skrivs debatteras flyktingpolitiken som mest. För och emot. Människor i nöd. Människor på flykt. En situation som också påverkar det sociala arbetets villkor och förutsättningar. Socialtjänstens ansvar för utredning och bedömning av barn som riskerar att fara illa, familjers behov av stöd och hjälp och barns behov av skydd är detsamma oavsett familjers bakgrund, situation och klass. Detta till trots väcks röster om att de formella kraven på kompetens inom socialtjänstens verksamhet kan minskas. I debatten kan skönjas att den aktuella situationen med flyktingar i Sverige kräver sådana förändringar. Andra varnar för att en sådan förändring riskerar att ge Sverige en ny vårdskandal, likt den som uppmärksammades i den så kallade Vanvårdsutredningen.7 Vanvård i social barnavård – slutrapport, SOU 2011:61.
7
20
I en debattartikel i Norrköpings Tidning, NT, kritiserar företrädare för Akademikerförbundet SSR hållningen från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om att slopa kravet på relevant högskoleutbildning för anställda i barn- och ungdomsvården.8 Mitt eget professionella perspektiv är att utredningar inom den sociala barnavården ska genomföras med samma kvalitet och kompetens oavsett vem som utredningen rör. Alla barn, familjer och ungdomar, som blir föremål för utredning och insatser i den sociala barnavården har rätt till samma kvalitet och omsorg. Den här boken ger därför ett allmängiltigt perspektiv på utredningsarbetet och behandlar därmed inte hur en utredning kan genomföras för olika grupper i samhället. Bokens innehåll bygger dels på min egen erfarenhet och kunskap om den sociala barnavården, dels på socialsekreterares berättelser från det sociala arbetets vardag, där de som kursdeltagare i utbildning har resonerat om sitt arbete och skrivit texter som behandlar deras uppdrag i den sociala barnavården. Boken är varken en metodbok eller en handbok – den är en bok att ha vid handen. Den kräver utrymme för och vilja till reflektion. Den gör inte anspråk på att vara heltäckande, snarare gör den några nedslag i frågor som berör och engagerar socialsekreterare i dag inom ramen för deras utredningsansvar i den sociala barnavården. Boken kan gärna läsas tillsammans med Socialstyrelsens handbok Utreda barn och unga.9 Den handboken innehåller alla de formella aspekter som en utredning kräver. Jag vill ge en bild av tankar, erfarenheter och situationer ur socialsekreterarens perspektiv. Boken vill ge hopp om utveckling och förändring. Den vill också lyfta fram socialsekreterares eget yrkeskunnande och deras erfarenhet. Ytterst sker alltid en professionell bedömning av en situation. I den bedömningen prövas http://www.nt.se/asikter/debatt/nedvardera-inte-yrkesvalet-om4022848.aspx 2016-02-18 9 Socialstyrelsen, 2015: Utreda barn och unga – handbok för socialtjänstens arbete enligt socialtjänstlagen. 8
21
yrkeskunnandet. Barnavårdsarbetet är svårt, det finns sällan enkla lösningar. Det kräver kunskap förstås. Men också reflektion och tillit. Det behövs tillit i organisationen. Tillit mellan chefer och medarbetare, mellan chefer och chefer och mellan socialarbetare och klienter. De socialsekreterare som medverkar i den här boken har som utgångspunkt och första mål att hjälpa människor, både barnen och deras familjer. De är socialarbetare, men inser också sin roll som byråkrater och lagtillämpare. I deras vardag finns ett stort mått av tillit, både mellanmänskligt, kollegialt och professionellt.
22
sociala arbetet när det är som svårast. En bok som tar fasta på socionomens hela kompetens och särskilt den underförstådda förmågan att arbeta med sig själv som redskap.
«
Så skriver författaren Susanna Alakoski i förordet till Utreda barn, unga och familjer. En inspirerande bok som ger kunskap och verktyg för att ta till vara möjligheterna inom den sociala barnavården. Boken visar hur socialsekreterarens uppdrag kan utvecklas och förändras. Utgångspunkten är författarens långa erfarenhet och konkreta exempel från yrkesverksamma utredare. Boken riktar sig till yrkesverksamma inom den sociala barn- och ungdomsvården samt till studerande vid socionomprogrammet. Susanne Björk är socionom och har nästan 40 års erfarenhet av den sociala barn- och ungdomsvården. Hon är specialiserad i frågor som rör yrkeskunnande och professionsutveckling och arbetar som studierektor för uppdragsutbildning vid Ersta Sköndal högskola.
ISBN 978-91-8809-937-2
9
789188 099372
U TR EDA BAR N, U N G A & FAM I L J ER – E N H OPPF U L L B OK OM E T T A N G E LÄG E T A R B ET E S USA NNE BJ Ö RK
Ȁntligen en bok som skildrar det komplexa
SUSANNE BJÖRK
UTREDA BARN, UNGA & FAMILJER
En hoppfull bok om ett angeläget arbete
Förord
Susanna Alakoski