MATTIAS LÖNNEBO
MATTIAS LÖNNEBO
VERBUM
Till alla som gillar pärlor och ibland tappar bort någon av dem. Man måste leta överallt. Till slut hittar man den, kanske längst in under sängen bakom en strumpa. Då blir man glad och förstår att man aldrig ska ge upp.
GENOM SKUGGORNAS DAL © 2013 Mattias Lönnebo och Verbum Förlag AB Omslag och grafisk form: Peter Bergting Typsnitt: Brioso Pro Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-526-3579-7 Verbum Förlag AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se
INNEHÅLL STÖLDEN 9 MARDRÖMMEN 21 STÖRARNA 30 BESLUTET 40 TVÅ PONNYER
50
FÄLLAN 60 RÖDA STJÄRNOR
77
MER ÄN TÅRAR
84
HJÄRTAT 95 RIDDARNA 103 LABYRINTEN 114 KARTA 140
STÖLDEN
V
inden drog och slet i de gamla husens fönsterluckor. Damm blåste upp från ostädade golv och kittlade i näsorna på de sovande så att de nyste och vaknade. Huttrande svepte de fårskinnsfällarna tätare omkring sig, vände sig och somnade om. Vindflöjeln på slottstornets högsta spira snurrade vilt. Vinande for vinden runt några varv och tryckte sig sedan mot det smala, färgglada lilla fönstret högt där uppe. Det skallrade och kved och gjorde tappert motstånd. Men var det inte något mer i luften, något knappt 9
GENOM SKUGGORNAS DAL
synligt? Nattvakten långt där nedanför, ryste och drog kappan tätare omkring sig och värmde händerna över lyktan. Han vände blicken upp mot det stjärnbelysta tornet, tyckte sig se något, gnuggade ögonen och skakade på huvudet. Det var borta. Han kanske hade inbillat sig? En sista kraftig vindpust fick torra löv och damm att virvla runt. Plötsligt blev det stilla. Ett ensamt rosenblad singlade ned vid hans fötter. – Inbillning och tokerier, sa han till sig själv. Nej, du. Det går jag inte på. Inbillning och tokerier. Vakta du gatorna i stället. Skydda staden från tjuvar och brand. Det är bäst att hålla ögonen närmare marken på det man begriper. O
Men i ett litet lågt hus med två dörrar och två fönster, det som låg alldeles nedanför drottningens torn på borggården, bodde två barn som inte nös, vände sig och somnade om. Dag fick gåshud när vindilen kröp in under hans fäll. Han tyckte sig höra underlig musik, knappt hörbara drömlika toner som fick honom att tänka på iskristaller och klockor. Det kom utifrån. Han var plötsligt klarvaken. Föräldrarna sov fridfullt i den andra sängen. De 10
MATTIAS LÖNNEBO
märkte inte när han steg upp och öppnade dörren i bara nattskjortan. Usch, vad det blåste. Han sköt snabbt igen den bakom sig. Marken kändes iskall under fötterna. Stjärnljuset målade hans skjorta lysande vit. Plötsligt drog han efter andan och stapplade bakåt. En fladdrande spöklik gestalt kom emot honom. Det rufsiga håret liknade ormar i mörkret. – Hej Dag, viskade en ljus röst. – Hej Liv, viskade Dag. Fy, vad du skräms. – Nej, det är du som skräms, tyckte Liv. Hon slog armarna om sig själv. – Det blåser. – Ja, hörde du musiken? Hon nickade. – Det var den som väckte mig. – Mig med. De tystnade och lyssnade. Dag ryckte till av ett prasslande ljud. Liv log när hon såg en liten mus kila över gården. – Pling! En spröd ton fick dem att vända sina ansikten upp mot tornet. Ut ur fönstret högt där uppe trängde något mörkt som avtecknade sig mot stjärnorna. En häftig vind fick torra grässtrån och damm att virvla runt. Dag och Liv blundade, nyste och skyddade sina ansikten med händerna. Lika snabbt som vinden hade 11
GENOM SKUGGORNAS DAL
kommit, lika fort försvann den. När barnen tittade upp igen var det konstiga mörka som bortblåst. – Vad var det där? viskade Dag. – Jag vet inte, svarade Liv och darrade till. – Ska vi berätta för våra föräldrar? Hon bet sig i läppen. – Nej, ingen skulle tro oss. De skyndade sig in igen. Dag kröp ned i sängen och drog upp fällen ända till hakan. O
Solen steg upp över staden. Strålarna letade sig in i drottningens sängkammare, kröp längs sidentäcket, trevade sig över kanten och fann hennes ljusa ansikte och eldröda hår. Hon öppnade sina gröna ögon och förstod genast att något hade förändrats, att något var fel och satte sig rakt upp i sängen. Hennes kammarjungfru, som väntat på att drottningen skulle vakna, reste sig hastigt från en gyllene pall vid dörren. – God morgon, ers höghet. Jag hoppas att ni har sovit gott. Vilken av era klänningar vill ni bära i dag? Kanske den gröna, för att påminna om sommaren som går mot sitt slut? Kanske den röda, som vill påminna om hösten som snart är här? 12
MATTIAS LÖNNEBO
Men hon fick inte det vanliga svaret. Det brukade annars komma lika snabbt och träffsäkert som en pil. I stället suckade drottning Emeralda djupt. Pannan veckades bekymrat. – Nej, nej! stönade hon och höll sig om huvudet. – Hur är det fatt, ers höghet? – Det känns som om något saknas. Jag vet inte vad det är med mig. Det känns tomt här inne. Hon lade handen över hjärtat. – Ni ser lite trött ut, ers höghet. Men hjärtat har ni kvar. Ni har alltid haft ett gott hjärta, min drottning. Emeralda vände blicken mot solen. – Är den inte blekare än vanligt? Svagare? – Solen, ers höghet? Kammarjungfrun kisade mot det starka ljuset. – Nej, det kan jag inte avgöra, om ni ursäktar. Morgonen ser ut som den brukar, men ni har säkert en skarpare blick än jag. Kanske ni ska fråga astronomen? Han borde hålla reda på sådant. Drottning Emeraldas ena fot gled ned på golvet och kammarjungfrun skyndade sig fram för att sätta på henne tofflorna och vika undan täcket. Drottningen reste sig upp, tog stöd mot hennes axel och sa: – Jag känner mig svag. Jag känner mig alldeles matt. – Är ni sjuk? 13
GENOM SKUGGORNAS DAL
Hon skakade långsamt på sitt huvud. Kammarjungfrun svepte morgonrocken omkring henne. – Nu känns det säkert snart bättre, ers höghet. Emeralda stapplade på darrande ben fram till fönstret. Långt nedanför bredde slottets vindlande murar ut sig. Runt dess yttermur klättrade stadens hus på klipporna. Där syntes trånga gränder, hustak, trappor och små trädgårdar. Träden skulle snart bli gula och röda och förlora sina blad. Hösten brukade vara en vacker tid då äpplena skördades. En tid med glada fester och trevliga eldar, allt för att hålla humöret uppe när nätterna blev längre och vintern närmade sig. Bortom kullarna glittrade havet. Hon upptäckte några segel, säkert fiskebåtar på väg ut. Stadens invånare vaknade. De öppnade fönsterluckorna, skakade fällar och kuddar. En hund skällde och hovar klapprade när en fullastad vagn rullade över kullerstenarna. Tunn rök ringlade upp från skorstenar och spisar. Det såg faktiskt ut som en helt vanlig morgon och Emeralda började nu tvivla på sin känsla. – Jag vill hämta mina pärlor. När jag får dem i mina händer kommer jag att må bättre, särskilt den blå pärlan vill jag hålla i. 14
MATTIAS LÖNNEBO
– Som ers höghet önskar. Kammarjungfrun höll Emeralda under armen och stöttade henne på vägen uppför den smala trappan till skattkammaren. Dörren bevakades av en lång och reslig vakt. Han bugade sig snabbt, ringbrynjan rasslade och svärdet skrapade i golvet. – Öppna, är ni snäll. – Som ers höghet önskar. Han stoppade handen innanför brynjan och fiskade upp en nyckel som satt i en silverkedja kring halsen. Som så ofta förr, låste han upp, öppnade och steg åt sidan. Det var ett vackert litet rum med ett enda fönster. Runt väggarna fanns förgyllda skåp fyllda av dyrbarheter: smycken, guld och silver, skrin med gnistrande juveler och koraller från havets djup. Där förvarades också de finaste tyger som skulle bli klänningar och dräkter åt drottningen. Mitt i rummet stod ett litet runt bord. Den himmelsblå sammetsduken låg hopknölad och slängd på golvet och silverskrinet var borta. – Åh, nej! ropade drottningen. Hon bleknade, stapplade fram och lutade sig tungt mot bordet. – Mina pärlor, Livets pärlor! Det som inte fick gå förlorat har nu gått förlorat. Se, fönstret är öppet! 15
GENOM SKUGGORNAS DAL
Vakten undersökte fönstret. Hans händer darrade. – Haspen är böjd, sa han. Även rösten darrade. Han försökte säga något mer, men Emeralda anade att orden fastnade och växte i hans mun så att de inte kunde komma ut. Ungefär som när man har stoppat in för mycket mat och inte kan prata förrän man tuggat ur. – Hur har de blivit stulna? Stod du inte på din post? Vaktade du inte min skattkammare? Han kunde inte möta hennes blick. – Jo, ers höghet. Jag lämnade inte dörren på hela natten, jag svär! Inte anade jag att någon kunde ta sig hit upp och in genom fönstret. Om jag ändå hade kunnat hindra tjuven! Jag skulle ge vad som helst för att ha skyddat pärlorna! Vad som helst! Han knöt händerna och började gå fram och tillbaka i rummet. – Fönstret har tryckts in utifrån. Att jag inte hörde det … Det enda som störde mig var blåsten kring midnatt. Men inte kan väl pärlorna ha blåst bort? Kammarjungfrun lutade sig försiktigt ut. – Nej, här kan ingen ha klättrat upp. Det är då omöjligt. Emeralda blundade, torkade sina tårar med den broderade näsduken kammarjungfrun räckte henne och sa: 16
MATTIAS LÖNNEBO
– I tusen år har min släkt haft pärlorna. I tusen år har vår stad blomstrat. Nu känner jag mig tusen år gammal. Kalla samman Rådet. Vi har mycket att tala om.
MATTIAS LÖNNEBO GENOM SKUGGORNAS DAL O
Det dröjdehar inte längestulna förränoch Rådet Livets pärlor blivit detvar lillasamlat. De satt kring ett bord rådssalen och hopp över bordet landet är i stor fara.i Folkets enda står hängde ljuskrona med tända ljus.båda har nuentill två barn, Livtrettio och Dag, som Framför astronomendal. låg Kommer en hög med drömt om Skuggornas detjocka att böcker. Framför kartor utbredda. hitta fram?vapenmästaren Lyckas de attvar återfinna Livets Bordet framför vattenmästaren var tomtherre? och blankt, som pärlor? Kan de besegra Mörkrets ytan i en brunn. Få kände till mer om landet och dess invånare än vad dessa tre gjorde. Oftast brukade medlemmarna i Rådet le och skämta, men inte den här gången. Pannorna låg i djupa veck. Deras ögon var tankfulla och allvarliga. Astronomen Rurik, bläddrade i en av sina böcker. Vapenmästaren Reid, rullade ut ytterligare en karta och suckade djupt. Vattenmästaren Våga, lutade sig bakåt och blinkade bort en tår. – Vad ska vi göra? sa Emeralda. Hur ska vi få tillbaka pärlorna? – Att de försvunnit är mycket tråkigt, sa vapen-
ISBN 978-91-526-3579-7 17
VERBUM
9
789152 635797